Russell Crowe

Noah (2014) – jag ville ha Dr Dolittle, jag fick Döden

USA 2013, manus, producent, regi: Darren Aronofsky

Jennifer Connelly och Russell Crowe

Jennifer Connelly och Russell Crowe i Noah

Handlingen.

Gamla testamentet, alltså. Jag har så svårt att relatera till den Gud som ständigt korrigerar, hämnas, straffar och plågar. Då är berättelsen om Noak ändå ljus i mitt minne från söndagsskolan i S:t Mikaels församling i Uppsala. Det var mysigt minns jag, att höra bibliska sagor återberättas av snälla tanter som pekade på pastellfärgade teckningar med alla djuren samlade kring den snälle farbror Noak. Men tänker man efter är det ju helt sjukt att Gud – för vilken gång i ordningen? – bestämde sig för att utplåna dem som misshagade honom – och att alla utom de som lyckades ta sig till Noaks ark drunknade. Detta bistra strafftema tar självklart den dödsbesatte regissören Darren Aronofskys fasta på då han gör sin egen fantasyversion av Noakberättelsen. Och han krossar för evigt min barndomsbild av Noak som en snäll farbror. Filmens Noah är plågad och besatt. Gud kommer till honom i visioner och säger att människornas ondska gör att de förtjänar att dö. Noahs uppdrag är att bygga en ark för att rädda de oskyldiga. Till hans hjälp kommer stenjättar, en ras av fallna änglar som är angelägna att återgå Guds gunst. Men Noahs egen tolkning av uppdraget är inte att hans egen familj hör till dem som är värda att räddas. Istället fokuserar han helt på att rädda djuren. Sina egna barn ser han som distraktioner från det heliga uppdraget, och han är beredd att döda sitt eget barnbarn för att hindra att människornas ondska kan fläcka ned den nya världen. Aronofskys Noah är en hänsynslös, mordisk, människohatande miljöfundamentalist. Det är en grotesk gestalt. Mot honom ställer Aronofsky en antagonist som är en ännu mer motbjudande gubbe – den fullständigt skrupelfrie barbarkungen Tubal-Cain (Ray Winstone). Kungen smyger sig ombord på arken och börjar förvända huvudet på Noahs son, samtidigt som han visar sin vidrighet genom att börja äta upp djuren. Stämningen tätnar till det olidliga medan arken driver genom den rasande stormen och Noah planerar sina barnamord på däck, medan den onde kungen skär halsen av djuren under däck.

Pretentionerna?

Skuld, plikt, ondska, godhet, grymhet och världssmärta – det är ett mörkt melodrama som spelas upp.  Aronofsky låter den skapelsemytologiska aspekten av Noak ta mycket plats – ibland så mycket att det mänskliga dramat upphör och det påminner mer om en serie bibliska tablåer, som hämtade från någon enorm barockkyrka.

Änglarna i Noah

Änglarna i Noah

Världsbygget!

Noah lånar mer än lite grann från Tolkiens Midgård, och inte minst från Peter Jacksons filmversion. Tänk Isengård, uruk hai som fäller träd och enterna som får sin hämnd, så har du en ganska god bild av den vision av ondska som Darren Aronofsky serverar oss. Här är det ättlingarna till Kain som förstör naturen, äter upp djuren och förgiftar luften. De har skapat en sorts förindustriell, destruktiv urban nomadkultur som ödelägger jorden bakom sig och flyttar vidare tills det inte längre finns någonstans att flytta. Som kontrast mot detta visar Aronofksy upp en idylliserad, frodig grönska – ett eko av Eden – där lejon och lamm på sant bibliskt manér vilar tillsammans.

Mest minnesvärda scen*

För mig är filmens höjdpunkt just den scen som förlänar Noah en plats på en blogg som handlar om rymdfilm. I några sant inspirerade sekvenser får vi en fräsch vision av hur Gud skapade världen på sex dagar – och varje dag är en eon i universums miljardåriga historia. Här vågar sig regissören bort från fantasyestetiken, och klipper ihop stillbilder med illustrationer i en hetsig stil som är så tydligt hans alldeles egna. Vi får se galaxer och planeter formas och en enorm rymdkollision som skapar Jorden och Månen som vi känner dem. Denna scen på drygt tre och en halv minut, tillsammans med andra lika lyriska partier, är de som trots allt gör Noah värd att se.

Emma Watson spelar en av få sympatiska karaktärer i Noah

Emma Watson spelar en av få sympatiska karaktärer i Noah

Design och specialeffekter;

Det är hyfsat, men inte riktigt så storslaget som pretentionerna kräver. Arken är ”realistisk” och därför ganska tråkig. Mer än halva filmen bygger upp en förväntan om en världsödeläggande storm som ska krossa allt i sin väg, men när det väl händer guppar arken mest omkring lite lagom. De fallna stenänglarna är charmigt fejkat stop-motion-animerade, ett trick vi känner igen från LotR då Peter Jackson levandegjorde Lavskägge på vita duken. Filmen innehåller som förväntat många olika djur, men de visas inte alls upp så mycket. Och de vi får se på nära håll ser klart datorgjorda ut, som exempelvis duvan som flyger med olivkvisten. Varför inte använda en riktig duva?

Noah

Noah

Domen:

Jag ville ha en snäll doktor Dolittle omgiven av alla sina vackra djur. Jag fick onda män som vill sticka kniven i varandra, och i djuren. Jag fick en känsla av hopplöshet blandat med brinnande människohat, som en kall död hand lagt sig över min själ och kramat åt. Jag fick min barnatro stucken i brand. Jag är faktiskt osäker på hur vi förväntas känna oss på slutet, då Noah försonas med sin familj och Gud skickar glada regnbågar över himlen som respons. Då har vi sett människor våldtas, stympas, torteras och drunkna i samme Guds namn i över två timmar. Inte ens Emma Watsons fina insats som den oskyldiga modern som bär framtiden i sin famn kunde rädda mitt humör den kväll jag såg Noah.

Mer Döden+

Vad är det med den bibliska Gud och besattheten av undergång och död?  Jag tänker på en annan deprimerande film, Knowing från 2009, en sorts Noakhistoria. Även där figurerar Döden, och änglar och lidande djur. Se den inte, vad du gör. Eller jag tänker på Aronofskys egen religiöst färgade  The Fountain (2006) som på ett mindre mordiskt och mer melankoliskt vis ändå helt kretsar kring Döden. Eller Signs (2002) om en katolsk präst och – you guessed it, Döden!

Ray Winstone i Noah

Ray Winstone i Noah

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Man of Steel (2013) – Nolan frälser Superman

USA, 2013, manus: David S Goyer och Christopher Nolan, regi: Zack Snyder, producenter: Christopher Nolan, Charles Roven, Emma Thomas, Deborah Snyder

HENRY CAVILL som Superman  i Man of steel

HENRY CAVILL som Superman i Man of steel

Handlingen.

Tillbaka till rötterna i denna reboot av Stålmannen, den första sedan Superman 1978. Detta är en fullfjädrad rymdopera, och vi får följa Kal-El från födseln på den dödsdömda planeten Krypton, där hans pappa Jor-El (Russell Crowe) kämpar desperat för att rädda sin ende son undan det dekadenta kryptonska samhället i allmänhet och den brutale general Zod i synnerhet. Kal skickas till Kansas, och efter några få scener från hans barndom i Smallville möter vi den vuxne Clark Kent (Henry Cavill). Han lever gömd men då och då utför han hjältedåd i det tysta. Journalisten Lois Lane (Amy Adams) kommer snart Clark på spåren, och det något omaka paret dras magnetiskt till varandra. Den blyge Clark ställs inför svåra val då han ska besluta sig för om han vill avslöja sin existens för världen eller inte. Av både sin biologiska far och sin adoptivpappa (Kevin Costner) har han fått inpräntat att han kommer att bli som en Messiasgestalt för Jordens människor. Men orkar en enda man med ett sådant ansvar, och vill människorna verkligen ha en ny Messias? Då Clark finner ett kryptonskt spaningsskepp och aktiverar det, orsakar han ofrivilligt en händelsekedja som snabbt reducerar hans val. Skeppet lockar nämligen till sig Clarks pappas mördare, general Zod, som raskt bestämmer sig för att erövra Jorden och återupprätta Krypton. Clark måste komma ut som frälsare inför människorna samtidigt som han försöker försvara dem mot sina egna, mycket mäktiga, kryptonska fränder.

Clark ombord på det kryptonska spaningsskeppet

Clark ombord på det kryptonska spaningsskeppet

Rymdskeppen!

Det är fullt krig på Krypton

Det är fullt krig på Krypton

Jag är glatt överraskad av filmens stora fokus på Krypton, dess rymdskepp och teknologi. En riktig rymdskeppsfest, där filmskaparna maxar designen utifrån förutsättningen att det är en utomjordisk och mycket förfinad civilisation som ska visas upp. Det finns inga räta linjer någonstans i skeppen, och linjerna är hämtade från naturen: såväl en skalbagges skal som en snäcka kan anas i kurvorna på spaningsskeppet som Clark hittar på Nordpolen. General Zods olika skepp är baserade på tretalet: de ”World Engines” (terraformerare) som släpps lös över Metropolis och Indiska Oceanen är tripoder, och liknar en sorts stora krabbor. Trots detta organiska formspråk gör de många rustningarna, vapnen och rymdskeppen Man of Steel till en betydligt mer ”teknologisk” vision av Stålmannen än vi sett i de tidigare filmerna, mer lik den tecknade serien.

Är vi i Kansas?

Är vi i Kansas?

Pretentionerna?

Jor-Els ambitioner för sin son är lika enorma som de är motstridiga: å ena sidan vänder han sig emot Kryptons rigida predestinerade reproduktionssystem, där varje barn har ett förutbestämt öde. Hans son ska minsann få bestämma själv vad han vill göra. Men sedan satsar Jor-El ändå allt – sitt eget liv, sin sons liv, Kryptons samlade genetiska grundmaterial och hela kultur – på att Kal/Clark ska vilja axla Messiasmanteln på Jorden och frälsa oss människor ifrån ondo. Stackars Stålis har inte mycket val, när allt kommer omkring. Det är i spänningsfältet mellan Ödet och Clarks egen fria vilja som Man of Steel får sitt dramatiska bränsle. Kryptonierna framstår som absurt, operaaktigt pompösa, men filmen kommer liksom undan med det genom att Clark själv står så främmande inför det bombastiska drag som är hans utomjordiska arv.

ANTJE TRAUE som Faora-Ul

ANTJE TRAUE som Faora-Ul

Specialeffekter och look;

Flygande best FTW

Flygande best FTW

Jag retar mig lite på Henry Cavills nya, lätt utstående Hollywoodtänder. Är de en specialeffekt? Jag gillar däremot Krypton, med dess teknologi, vulkaner och fantasidjur. Högklassig produktionsdesign under ledning av Alex McDowell, art direction av Chris Farmer och kostym av James Acheson. Det är bl a Weta som står för animation. Krypton delar DNA med Asgård i Marvels Thor (2011). De svulstiga dräkterna med små huvuden påminner om rustningarna från Chronicles of Riddick (2004) eller figurer från Mass Effect, Halo och liknande spel. Det är så over the top, att det nästan blir skrattretande. Då vi kommer till Jorden bygger mycket av det visuella på Henry Cavills förmåga att projicera majestätiskt lugn (utan att det sömngångaraktigt) i kontrast med de våldsamma striderna med den kryptonska Faora-Ul. Slagsmålen som krossar hela städer är den explosion som behövs för att uppväga Supermans i övrigt så milda framtoning.

Ibland öser Zack Snyder på med effekterna att det nästan blir psykedeliskt, speciellt då Superman ger sig i kast med The World Engine. I sina sämsta stunder liknar det då en blandning mellan Matrix Revolutions och Transformers, och det kan väl ändå inte ha varit meningen?

MICHAEL SHANNON är General Zod

MICHAEL SHANNON som General Zod

Luckor i manus,

Som drama fungerar den första halvan av filmen bäst: Lois Lanes detektivarbete för att finna Superman, Clarks minnen från barndomen och första möten med spöket av sin egen pappa. Även Zods ankomst till Jorden behåller det mänskliga perspektivet i storyn, och påminner på så vis en hel del om Independence Day. Men då väl titanerna börjar slåss drabbas Man of Steel av samma problem som Marvels The Avengers: hur kan vanliga, mänskliga karaktärer i filmen få något vettigt att pyssla med under tiden som gudar och halvgudar kastar varandra genom skyskraporna? I Avengers var det Black Widow och Captain America som kom bort medan Hulk slogs med kosmiska jätteormar. I Man of Steel famlar manusförfattarna David S Goyer och Christopher Nolan (som ju samarbetat tidigare om de tre Batmanfilmerna) desperat för att ge Lois Lane, Perry White och övriga dödliga en roll att spela. Att Superman är så gudalik gör honom förstås mycket svårare att skriva ett vettigt, dramatiskt manus kring, än låt oss säga Batman. Alltså får manusförfattarna ta till de trick de kan: en liten kryptonsk artefakt som bara MÅSTE pressas in i ett hål (egentligen motsvarande att trycka på en knapp) av flera olika rollfigurer, bara för den dramatiska effektens skull. Tidningschefen White (Laurence Fishburne) får hålla på en lång stund att rädda en av sina kolleger från att krossas under en skyskrapa, men det påverkar egentligen inte handlingen. Sammantaget känns inte storyn helt vattentät den sista halvtimmen, utan ganska spretig och vag. Kanske mest som ett nödvändigt ont, för att få visa så maffiga slagsmålsscener som möjligt…

RUSSELL CROWE som Jor-El

RUSSELL CROWE som Jor-El

Domen:

Låt oss slå fast: det här är ingen ny Dark Knight, eller ens Batman Begins. Det är en lättviktigare film. Jag känner mig trots allt lättad, då jag inte är något fan av regissören Zack Snyder (300, Watchmen) och var rädd att nya Superman skulle bli endast yta utan substans. Men det verkar som om radarparet Nolan/Goyer (producent/manus) räddade Man of Steel och resultatet är en film som för det mesta lyckas balansera det operatiskt överdrivna med en mer mänsklig sida. Till det kommer att allt det utomjordiska är överraskande fantasifullt gestaltat. Henry Cavill gör en bra imitation av Christopher Reeve, och Amy Adams är utmärkt som den moderna Lois Lane. Trots att storyn blir lite krystad mot slutet känns aldrig de 2 timmarna och 25 minuterna långdragna. Här finns tillräckligt mycket av modernitet och originalitet för att ge denna klassiska superhjälte ett nytt liv som rymdopera på vita duken, något som Bryan Singers Superman Returns (2006) aldrig lyckades med. Förmodligen räcker det i flera år framöver.

Se även+

Superman och Superman II (där general Zod också är med)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Man of Steel goes Messias i ny trailer

Man of steel trailer

Man of steel trailer

Äntligen får vi en riktig och innehållsrik trailer för Zack Snyders och Christopher Nolans kommande Stålmannen-remake, Man of Steel. I tidigare trailers har det mest varit vajande sädesfält och smäktande musik.

Men nu får vi många fler glimtar av vad som väntar på bio i sommar. De messianska övertonerna från 1970-talet verkar ännu mer uttalade den här gången. Det är frälsaren och övermannen Superman som skildras här, i bästa widescreen. Lite ståpälsvarning, eller?

Här är sånt som skymtar förbi:

  • Krypton – inbördeskrig på Stålis hemplanet, och även Russell Crowe i Marlon Brandos gamla roll som Stålmannens pappa
  • General Zod, filmens skurk, som slåss med stridsflygplan
  • Lois Lane (Amy Adams) som gör ett reportage om den blivande Stålmannen, som gömmer sig för omvärlden
  • Adoptivpappan (Kevin Costner) som håller tal till sin son, som undrar om de kan fortsätta låtsas att han är pappan? ”You are my son, Clark”
  • Stålmannen själv (Henry Cavill) som, kors i taket, pratar och ler