rymdwestern

Galaxina (1980) – galaxer i mina tajta braxer

USA 1980, regi och manus: William Sachs, producent: Marilyn Jacobs Tenser.

Galaxina

Handlingen.

I denna komedi/parodi på rymdgenren står rymdskeppet Infinity och dess värdelösa besättning av rymdpoliser i centrum. Kapten Cornelius Butt (japp, det är den sortens film) har fullt upp med att kasta sten på monstret som hålls inlåst i finkan och hålla reda på sina två slashasar till medhjälpare, cowboy Buzz och loverboy Thor. Ombord finns också en svart ghettosnackade amerikan med djävulsvingar, samt en gräsrökande asiatisk guru. Och sist men inte minst hemsöks korridorerna av roboten Galaxina (Playboymodellen Dorothy Stratten, som blev tragiskt mördad strax efter filmpremiären, något som bidragit till filmens kultstatus). Thor försöker få Galaxina i säng, men hon måste först beställa reservdelar till sitt underliv. Och så råkar Infinity på ett annat skepp, där en Darth Vader-liknande skurk härskar. Snart är de alla på jakt efter den mystiska juvelen The Blue Star, vars blotta omnämnande får himmelska fanfarer att ljuda (ungefär som Frau Blücher i Det våras för Frankenstein).

Pretentionerna?

Den försöker vara roligare och sexigare än den faktiskt är, och den önskar intensivt att den var gjord av Mel Brooks.

Infinity

Rymdskepp och världsbygge!

Det är faktiskt inget fel på Intergalactic Police Cruiser Infinity – det är en smäcker kärra med kraftiga laserkanoner och rätt luxuösa bekvämligheter för att vara en polisbil: de långa subtilt upplysta korridorerna, de snurrande rymdfåtöljerna, och det faktum att officerarna äter middag med levande kandelabrar serverade av en robot iklädd hembiträdesdräkt. Mot Infinity ställs den maskerade Ordrics rymdskepp, som på ett rätt udda vis är utformat som en rovfågel och ger ifrån sig höga skrin där det rör sig i den lufttomma rymden. Just ja, det finns också planeten Altair One, som befolkas av cowboys och ett gäng som hyllar guden Harley-David-Son. För det är den sortens film.

Monster i Galaxina

Produktionsdesign;

Första halvan ser helt OK ut. Speciellt rymdskeppsinteriörerna, och Galaxinas inbyggda kontrollpanel i handflatan. Men när de väl börjar rusa omkring nere på planetens yta, bland skådisar i gräsligt illasittande monstermasker, så tappar både handling och det visuella helt fokus.

Luckor i manus,

Det är 3008 och världen har inte kommit längre än att den befolkas med bara karlar som ser ut som leftovers från discoeran, som är lika manschauvinistiska som någonsin.

Thos, Buzz och Galaxina

Domen:

En kultfilm enligt standarddefinitionen, men som komedi försöker den ju dessutom vara rolig på riktig. Men även om det är gott om bisarra bihistorier som åtminstone får mig att le, så faller de rena skämten ofta platt, som om de hämtats från kasserade manussidor av produktionsteamet Zucker, Abrahams och Zucker (Airplane). Den försöker sig också på parodiversioner av scener från andra rymdfilmer, som Alien, och gör blinkningar till stonerpubliken. Till slut känns det som en SNL-sketch som fått pågå lite för länge.

Fler filmer som den här+

Jag vill slå ett slag för den underskattade Star Warsparodin Ice Pirates, som är kul på riktigt, och betydligt mer tempofylld. Och bara några år senare skulle ju filmens andra förebild, Mel Brooks, göra slag i saken i sin egen rymdparodi Spaceballs.

Outland (1981) – Connerys knarkkamp på Jupiters måne

Sean Connery Outland (1981)

Handlingen.

En rymdwestern som lånat handlingen från klassikern High Noon (1952, Gary Cooper i huvudrollen) men placerat alltsammans i en dystopisk rymdmiljö. På Jupiters måne Io finns en gruvkoloni där livet består av att jobba i gruvan hela dagen och träffa prostituerade och supa halva natten. Bolaget bestämmer allt, för de äger kolonin. Somliga lyckas hanka sig fram, men på sistone har ovanligt många tappat förståndet. Ett par tar livet av sig på spektakulära sätt, andra blir mordiska galningar. Mitt upp i allt det här anländer kolonins nya sheriff, O’Neill (Sean Connery i en av sina bättre roller) som försöker luska i dödsfallen samtidigt som han vill bli accepterad av de misstänksamma och ogästvänliga invånarna. Den enda vettiga människan på Io är den cyniska men gohjärtade Dr Lazarus (Frances Sternhagen) som hjälper sheriffen att finna dödsorsaken, ett nytt sorts knark som Bolaget ger sina anställda för att de ska orka jobba längre, men det steker också arbetarnas hjärnor. O’Neills fru står snart inte ut med livet vid utposten och tar deras son och lämnar Juptier. Sheriffen blir ensam kvar, och måste slåss mot både skrupelfria knarklangare och sina korrumperade tjänstemannakolleger (bl a James B Sikking från Hill Street och Star Trek III).

Outlands skyttel, i miniatyrmodell

Rymdskeppet!

Martin Bowers, designer, fick fria händer att göra fantastiska miniatyrmodeller och scenografi för Outland. Skytteln som fraktar passagerare och förnödenheter till Io är supersnygg och dess regelbundna tidtabell har en stor betydelse i filmen, som räknar ned till dess ankomst. Ett gäng med busar är ombord, och ska försöka döda O’Neill.. Martin Bowers berättar själv om arbetet med skytteln och rymdstationen.

Pretentionerna?

Engelsmannen Peter Hyams både regisserar och skriver manus, och jag tar av hatten för hur konsekvent han transponerar en klassisk western till en gritty rymdstation men behåller kärnan i varje bra western: den ensamme hjältens kamp för att bringa ordning i ett laglöst gränsland. Berättelsen är High Noon i rymden, varken mer eller mindre.

Alla ser lite lagom luggslitna ut

Specialeffekter och look;

Om du gillar science fiction och har sett Ridley Scotts Alien så vet du exakt hur Outland ser ut och känns. Jag vill gå så långt som att säga att Outland skulle kunna utspelas i Alienuniversum, och den skulle passa helt fint in mellan Alien och Aliens. Kanske var det från gruvan på Io som Nostromo var på väg? Det finns en underbar autenticitet i miljöerna i Outland, som är halva nöjet med att se filmen. Allt är lite trångt, lite skitigt (eller väldigt skitigt i restaurangköket, i en rysligt motbjudande och våldsam scen) och ganska fulsnyggt. Guldstjärna för alla truckerkepsar och skägg.

Doctor Lazarus (Frances Sternhagen) är cool

Luckor i manus,

I High Noon är det förstås tåget som hela staden går och väntar på. Det bär banditer som Gary Cooper måste slåss mot. I Outland är det rymdskytteln. Men vi har också fått se att det går att skicka meddelanden från Io till Jorden. Varför kallar inte O’Neill på hjälp?

Gruvarbetarna jobbar på dagen och knarkar på kvällen

Mest minnesvärda scen*

Öppningsscenen med mannen som tror att han attackeras av spindlar i rymddräkten är förbryllande och oroande, och ganska typisk för hela filmen.

Rymdstationen på Io är också designad av Martin Bowers

Domen:

En stämningsfylld film med högklassigt världbyggande och en väldigt cool Sean Connery i huvudrollen. Massor av bra dialog mellan framför allt James B Sikking, Connery och Frances Sternhagen. Lagom med skräckeffekter i början (exploderande huvuden!) för att man ska känna sig lite illa till mods. Tyvärr går lite av luften ur filmen då väl skurkarna anländer. Filmen är ändå sevärd, för alla de fina detaljerna och de många referenserna till Alien.

Musiken

Jerry Goldsmith har gjort musiken. Det som är kul är electromusiken som spelas i bakgrunden på den skumma baren, den skulle kunna vara gjord 2013 och spelas på P3. Här är den upplagd på Youtube:

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Battle beyond the stars (1980) – rymdtuttarna anfaller

Poster för Battle Beyond the stars (1980)

Handlingen.

Legenariske kultfilmsproducenten Roger Corman försöker casha in på Star Wars-hajpen genom att göra en rymdversion av sin egen westernklassiker 7 vågade livet (The magnificent seven, 1960). Den i sin tur var ju en westernversion av Akira Kurosawas De sju samurajerna från 1954. Storyn är den samma: en planet hotas av den onde Sador (John Saxon) och dennes armé. De skickar ut den oskyldige bondpojken Luke Sky.. förlåt Shad (Richard Thomas) för att hitta legosoldater som kan skydda dem. Han får låna världshistoriens enda rymdskepp med stora bröst, Nell. Ja, det är puerilt. Som i förlagorna är det en brokig skara krigare som kommer till civilbefolkningens undsättning: Ödlemannen Cayman, med sina två dvärgar till medhjälpare. Valkyriakrigaren Saint-Exmin, vars främsta kännetecken är galna rymdvalkyriaoutfits och ett djupt decoltage. Den kollektiva intelligensen Nestor 1-4. Cowboyen ”Cowboy” från jorden. Och så vidare. Tillsammans åker de runt universum och skjuter laserstrålar så det står härliga till.

Se också: parodin Ice Pirates (1984)

Nell är filmhistoriens enda rymdskepp med bröst

Rymdskeppen och specialeffekterna!

En riktig kavalkad av skepp, alla i samma anda som Star Wars. Det storbröstade skeppet Nell är filmens mest minnesvärda design och hon har dessutom en kul personlighet, käftar emot sin unge pilot och dör hjältedöden på slutet. Förmodligen är det mesta designat av den senare så berömde James Cameron. Detta var hans första stora jobb som ansvarig för specialeffekter, och han fick fria händer att göra vad han ville – med liten budget. Det här är bara fyra år innan Cameron regisserade The Terminator, och sex år innan vi fick möta rymdskeppet Sulaco i Aliens. Med lite god vilja och om man kisar så kan man se embryot till storhet i rymdscenerna i Battle beyond the stars. Men det mesta vad gäller filmens look ser bara corny ut. Förmodligen såg filmen mossig ut redan 1980, då den släpptes ungefär samtidigt som kalasläckra Rymdimperiet slår tillbaka. Men gillar man kultfilmer så är förstås mossigheten bara en fördel. Innan man dömer filmens effekter för hårt bör man även beakta att den gjordes på en riktigt låg budget (2 miljoner dollar) – bara en tiondel jämfört med likaledes kitschiga Flash Gordon som kom samma år.

Se också: Disneys egen Star Wars-kopia The black hole (1979)

Pretentionerna?

Rädda de snälla, döda de dumma, och sist men inte minst: visa pattarna!

Den kollektiva intelligensen Nestor

Luckor i manus,

Inga vad jag kan komma på.

Domen:

Kurosawa snurrar i sin grav. Om 7 vågade livet av hälften så bra som samurajfilmen, så är rymdoperan Battle beyond the stars bara en tiondel så bra som westernfilmen. Den är uppstyltad, träig, endimensionell och larvig. Samtidigt oemotståndlig, på något vis! Förvänta dig ingen bortglömd klassiker, bara, utan en tvättäkta rymdkalkon. Den duger mer än väl att slökolla på en regnig eftermiddag.