sagan om ringen

Stardust (2007) – över gränsen in i Faerie

Yvaine och Tristan

Yvaine och Tristan

Handlingen.

Vi mjukstartar efter semesteruppehållet med en film som råkar vara fantasy med en rymdtwist. Detta är regissören Matthew Vaughns filmatisering av Neil Gaimans roman Stardust, i vilken en inkarnerad stjärna vid namn Yvaine (Claire Danes) faller från himlen. Hon slår ned i närheten av Wall Village i 1800-talets England. I ett försök att spela tuff lovar den unge Tristan (Charlie Cox) att hämta en bit av stjärnan till sin fästmö, men då måste han våga sig över Muren. Den ligger precis utanför byn och avgränsar människornas värld från det magiska Faerie (”älvalandet” eller ”sagolandet”, men ingen egentlig bra översättning till svenska finns för det begreppet). På andra sidan väntar ett vilt fantasyland. Tristan möter Yvaine och ljuv kärlek uppstår medan de unga tu upplever en våldsam räcka äventyr, på flykt undan tre onda häxor (bl a Michelle Pfeiffer) som vill döda Yvaine för att uppnå evig ungdom.

Pretentionerna?

Matthew Vaughn (regissör till bl a Layer Cake och Kick-Ass) sägs att gått in för att åstadkomma en ”The Princess Bride med övertoner av Midnight Run”. Vaughn och manusförfattaren Jane Goldman arbetade om Gaimans roman och gjorde filmversionen betydligt lättsammare än originalet. Gaimans ständigt närvarande svärta antyds bara, och ersätts av en skruvad komedi. Fair enough…

Mormo, Empusa och Lamia

Mormo, Empusa och Lamia

Specialeffekter och look;

En ganska gräll vision av sagolandet, utan den riktiga konstnärliga höjden i foto, scenografi eller produktionsdesign. Speciellt kostym och mask är standard-Hollywood från fantasymall 1A. Det är med andra ord snyggt utan att vara spektakulärt. Guldstjärna till det steampunkiga luftskeppet som Robert de Niro är transig kapten för.

Luckor i manus,

Inga nämnvärda. Det här är en film med substans.

Domen:

The Wall

The Wall

Det är något oefterhärmligt engelskt med idén om en by som ligger på gränsen till Faerie, och där det finns ett hål i muren som skiljer världarna åt. Det puttenuttiga bylivet är bokstavligen granne med en mycket äldre, mystisk och farlig magisk värld. Häcken som skiljer Fylke från Gamla skogen är planterad i samma andra. Klädskåpet som leder till Narnias lyktskog likaså. Neil Gaiman vet hur man bygger vidare på gamla myter och ger dem en modern twist, och han populerar sitt sagoland med ett myller av inte alls så arkaiska karaktärer.

Men något av detta ursprungliga och brittiska går tyvärr förlorat i översättningen till Hollywoodspråk, och filmens sagovärld har lika mycket inspiration från Oz som från Faerie. Filmen är fortfarande spännande och rolig, på ett matinésätt. Men den ger inte upphov till särskilt mycket ståpäls eller ögonblick av plötslig transcendens. Fantasin och glädjen finns med, men inte poesin. Det är synd, eftersom Gaimans original har så mycket av den varan.

Se också+

The Princess Bride, en något vassare 80-talsfilm med samma känsla av äventyr.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Elysium (2013) – modern Robocop

Milda spoilers i den här recensionen. USA 2013, manus och regi: Neill Blomkamp, producenter tillsammans med regissören: Bill Block, Simon Kinberg

Matt Damon (till höger) i Columbia Pictures' ELYSIUM.

Matt Damon (till höger) i Columbia Pictures’ ELYSIUM.

Handlingen.

Socialrealistisk, våldsam framtidsvision som skildrar världen om drygt 140 år. Då har den nuvarande utvecklingen med ökande klyftor och en växande global underklass fortsatt i oförminskat tempo. Hela Jorden har förvandlats till ett township, en oändlig slum där alla invånare permanent räknas som papperslösa flyktingar i sitt eget land. De rika, vackra och friska har för länge sedan gett upp livet bland oss övriga och har tagit sin tillflykt till rymdstationen Elysium. Där är livet för evigt hälsosamt, ljust och rynkfritt. Den hökaktiga försvarsministern Delacourt (Jodie Foster) gör allt för att försvara gränserna mot illegala invandrare, och tvekar inte att skjuta ned rymdskepp med flyktingar som försöker att ta sig in i Elysium för att ta del av dess avancerade medicinska teknologi. Hon tvekar inte heller över sin plan att ta makten över Elysium och skicka den galne legosoldaten Agent Kruger (Sharlto Copley, från District 9) för att döda dem som står i hennes väg. Men nere i slummen håller något på att hända. Fabriksarbetaren Max (spelad sammanbitet av Matt Damon) lever redan sedan tidigare ett liv på gränsen till misär och kriminalitet. En jobbolycka duschar honom i dödlig strålning. Max arbetsgivare avskedar honom med endast ett par dagar kvar att leva, och ger honom några värktabletter. Men den som blir ifråntagen ifrån allt kan bli desperat, och därmed farlig. Max och några gamla kumpaner bestämmer sig för att råna Elysium på dess största hemligheter. Därmed korsas Max vägar med minister Delacourts.

Elysium inifrån, i Neil Blomkamps film

Elysium inifrån, i Neill Blomkamps film

Rymdskeppet och teknologin!

En Standford Torus är en ringformad rymdstation

En Standford Torus är en ringformad rymdstation

Rymdstationen Elysium är en ringformad ”Stanford Torus” där gravitation uppnås genom att hela konstruktionen snurrar. Det är en vetenskapligt korrekt modell för hur människor skulle kunna bo på en rymdstation som förekommer mycket inom science fictionlitteraturen och i datorspel. Invånarna på Elysium bor alltså på insidan av ringarna, med en artificiell atomosfär och solljus. Klimatet verkar vara subtropiskt, och de flesta bor i modernistiska, vita villor där ett ständigt cocktaildrickande, gymmande och poolplaskande pågår. Robotar betjänar medborgarna, upprätthåller ordningen och ger medicinsk behandling så fort som minsta imperfektion upptäcks av scannern. Livet är som en ljus men långtråkig dröm.

Nere på Jorden är det inte lika muntert. Där finns det också robotar, som fungerar som en fascistisk polisstyrka som håller invånarna i schack. Här är allt smutsigt, trasigt eller hembyggt. Till och med robotarna är smutsiga. Gangsters och legosoldater bygger ihop sina egna kroppar med maskindelar för att öka sin styrka och slagkraft. Och om de får chansen, skickar de desperata invånarna iväg skrotfärdiga gamla rymdskyttlar upp i skyn, för att försöka nå fram till himmelriket.

"Better life on Elysium" - del av reklamkampanj för att bo på Elysium

”Better life on Elysium” – del av reklamkampanj för att bo på Elysium

Pretentionerna?

Tung action med ett socialt budskap gör Elysium till en ganska ovanlig film, för att komma från Hollywood år 2013. Det brukar ju numera vara antingen det ena eller det andra. Neill Blomkamp lyckas bättre än de flesta samtida regissörer att måla upp en dystopisk och trovärdig framtid.

Specialeffekter och look;

Kontrasterna mellan den moderna, ljusa Elysium och den skitiga, myllrande Jorden är det som sätter sin prägel på filmen. Rymdstationen är trots sina parker en steril miljö som vi aldrig bjuds in till eller riktigt lär känna. Vi i publiken behåller de fattiga jordmänniskornas position och får endast se de rika invånarna och deras hem på avstånd. Som i en klinisk dröm. Det är ingen tvekan om att det är i slummen som Blomkamp känner sig mest inspirerad, och han gör sitt yttersta för att vi ska identifiera oss med de som bor där. Misären som skildras är dock inte lika djup som den i District 9, vars förhärskande stämning var äcklet. I den här framtidsvisionen är det snarare våld som präglar vardagen. Stackars Matt Damons Max åker på duktigt med stryk, får maskiner inopererade i skallbenet och tvingas käka starka mediciner då konvulsionerna blir för starka av strålsjukan. Berättelsen från Max’ perspektiv är mardrömslik. Förutom att han lånar från sin egen District 9 använder Neill Blomkamp en estetik som påminner om den framtid som syns i Alfonso Cuaróns poetiska, dystra Children of Men (2006). I båda filmer ser den framtida världen ut som en förfallen version av dagens. Om inte alltför många år från nu kommer vi alltså att sluta bry oss, sluta bygga upp och istället börja riva ned. De många likheterna med nutiden gör oss i publiken osäkra på om vi inte redan hamnat i den utförsbacken. I filmen Elysium lever befolkningen i en miljö som är täckt av 140 års smuts, repor och sprickor. Budskapet är övertydligt: det här är den framtid vi håller på att bygga, just nu.

Mest minnesvärda scen*

Youtube. Max som förgäves försöker förklara för en robot varför han råkat i trubbel igen. Roboten dömer honom till förlängd villkorlig dom och man förstår att de flesta jordbor har en eller annan dom och att det alltid finns någon brottsrubricering som kan användas emot dem. Alla är skyldiga, tills motsatsen är bevisad. ”Would you like to talk to a human?” frågar roboten. Men Max inser att det inte är någon idé. Klassisk scen!

Jodie Foster spelar Secretary Delacourt i TriStar Pictures' Elysium.

Jodie Foster spelar Secretary Delacourt i TriStar Pictures’ Elysium.

Domen:

I sina bästa stunder påminner Elysium om en modern Robocop med drag av Total Recall. Blomkamp frossar också i våld på samma vis som Paul Verhoeven gjorde, men han gör det utan att lägga till föregångarens grälla satir. Han har också avgjort mindre humor än sin holländske kollega. Kanske har framtiden blivit ännu lite svartare sedan Verhoevens storhetsdagar, eller så är det regissörens sydafrikanska bakgrund som ger honom ett mer pessimistiskt perspektiv. Allvaret är i och för sig inget dåligt. Matt Damon gör sin Max till en dead man walking, en desperado med bara några timmar på sig att ställa allt till rätta. Vi ser i hans ögon att han vet att han är dödsdömd, och det ger en känsla av brådska till berättelsen. Max är heller ingen övermänsklig machohjälte som i varje ögonblick vet exakt vad han ska göra. Han levererar inga oneliners. Istället blir han tillbakaslagen, lurad och tillfångatagen, gång på gång. Men han ger sig inte.

Elysium är bara Neill Blomkamps andra film, och han är bara 33 år gammal. Det är kanske därför inte så konstigt om hans repertoar stundtals känns lite begränsad. Här och var i filmen anar man gränserna för hans nuvarande gestaltningsförmåga. Speciellt moralen blir svartvit, som i en saga. Det är de Snälla mot de Elaka, och de Elaka är så elaka att de blir karikatyrer. Jodie Foster har som alltid en stor närvaro, men får inte spela ut så mycket av sitt stora register som skådespelare, utan projicerar personan Ond Politiker på ett effektivt, men stelt sätt. Kvinnor spelar en biroll i Blomkamps värld. Alice Braga, som spelar barndomsvännen Frey, får inte särskilt mycket att göra annat än att vrida sina händer och be den manliga hjälten om hjälp. Och hon är ändå läkare. Eftersom det är en dystopi så kan man alltid hävda att allt pekar på att kvinnor kommer att förtryckas även i framtiden. Men det skulle förstås gå att göra ett starkt kvinnoporträtt även i en sådan miljö. Filmen hade tjänat på fler multidimensionella porträtt än Max.

Mot slutet av filmen läggs plötsligt berättelsetrådarna prydligt till rätta för att kunna erbjuda någon sorts lyckligt slut. Det blir som en vakendröm, där allt ställs på ända. Hur ska det tolkas? Ville Hollywood ha något ljust som balanserade svärtan i berättelsen om Max öde? Eller är hela sagan en fantasi i huvudet på pojken som i början av filmen ligger och drömmer om att en gång kunna ta sin flickvän upp till Elysium?

Neill Blomkamp är ändå något så ovanligt som en auteur som valt att verka inom science fiction. Han har efter bara två långfilmer redan en egen, tydlig vision, ett speciellt formspråk och inte minst sitt sociala patos med en stark svärta. Filmindustrin har ännu inte filat ned de vassa hörnen på hans filmkonst, Dessutom är han duktig på action och använder sin nya, större budget optimalt. Elysium infriar de flesta förväntningarna efter District 9. Om du är det minsta intresserad av science fiction är det här en film du ska se.

Alice Braga och Sharlto Copley i Elysium

Alice Braga och Sharlto Copley i Elysium

Luckor i manus,

OBS!
Spoilers för både Elysium och District 9 här nedanför

Det här är en historia med en resetknapp på slutet, och om det påverkar ditt slutbetyg för filmen beror lite på hur man ställer sig till den typen av berättelser. Det finns alltså en klassisk quest här, av typen ”släng Ringen i Domedagsberget så blir allting bra”. Sådana sagor funkar bäst då det är ett hot som ska elimineras så att status quo kan bevaras (som i Sagan om Ringen). Den variant vi ser i Elysium, att den sociala ordningen ska kastas över ända med hjälp av en enskild händelse som befriar alla i ett slag (som i Total Recall eller Häxan och Lejonet) blir lite väl sagoaktigt naiv då man applicerar den på moderna miljöer. Inte för att det är ett helt ovanligt berättargrepp inom science fictiongenren, men det beror på vad man har för smak.

Slutet på District 9 är tvetydigare, eftersom vi inte kan vara säkra på att räkpappan och hans son klarar sig, trots att Wikus offrar livet för dem. Det spelar heller inte så stor roll, eftersom den egentliga berättelsen i District 9 handlar om Wikus återupprättelse som en moralisk person och uppvaknande från sitt rasistiska tänkande. Oavsett om hans räkkompisar klarar sig, dör han försonad. Därför är Max öde i Elysium mindre intressant. Han var ju alltid en good guy.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Thor (2011) – Arthur C Clarkes tredje lag åskådliggjord, i tights

USA 2011, regi: Kenneth Branagh, producent: Kevin Feige

Heimdall (Idris Elba) styr maskinen som öppnar maskhålet, AKA Bifrost

Heimdall (Idris Elba) styr maskinen som öppnar maskhålet, AKA Bifrost

Handlingen.

I denna Marvelfilm framgår det att Asgård egentligen är en högt stående och tekniskt avancerad civilisation på andra sidan galaxen. Bifrost, bron som leder mellan världarna, är ett maskhål i rymdtiden. Den unge och kaxige Thor (Chris Hemsworth) ådrar sig sin fader Odens (Anthony Hopkins) vrede och blir förvisad till Jorden. Lillebror Loke (Tom Hiddleston) konspirerar samtidigt med isjättarna för att störta Oden och själv ta makten i Asgård.

Maskhålsgeneratorn med bifrost, och Asgård i bakgrunden

Maskhålsgeneratorn med bifrost, och Asgård i bakgrunden

Teknologin!

En av science fictions allra största författare, Arthur C Clarke, har formulerat tre lagar för framtidsförutsägelser. De lyder så här:

  1. When a distinguished but elderly scientist states that something is possible, he is almost certainly right. When he states that something is impossible, he is very probably wrong.
  2. The only way of discovering the limits of the possible is to venture a little way past them into the impossible.
  3. Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic.

Den tredje punkten har alltid fascinerat mig, speciellt för att den sätter fingret på att gränsen mellan genrerna ”sci-fi” och ”fantasy” inte alltid är solklar. Vid vilken nivå blir teknologin så komplex och förfinad att den framstår som magisk? Och är det inte så att teknologi från en mer avancerad civilisation ofta framstår som just magisk för människor från mer primitiva samhällen? Vi kan ta palantirerna från Sagan om Ringen som exempel. De har formen av glasklot som kan användas för att kommunicera över stora avstånd, ungefär som sfäriska iPhones med ständig uppkoppling.  I hobbitarnas ögon är det magiska stenar, men Tolkien säger uttryckligen att de tillverkats av en skicklig hantverkare. Är det teknologi, eller magi? Samma fråga kan man förstås ställa om Härskarringen också – detta under av informationsteknologi.

I Marvels version av de nordiska gudasagorna är Thor inte bara en superhjälte i tights, utan han kommer definitivt från rymden och från en civilisation så tekniskt avancerad att Clarkes tredje lag gäller. Natalie Portmans rollfigur nämner t o m Clarkes tredje lag. I Marveluniversum dyrkade de gamla vikingarna Oden och Thor som gudar i sin primitiva fruktan inför teknologi de inte förstod sig på, men asarna själva ser ned på människorna och deras vidskepelse. Thors hammare är alltså endast ett högteknologiskt vapen bland andra. En robot, The Destroyer, vaktar Asgård skattkammare med sin dödsstråle.  Bifrosts legendariske väktare, guden Heimdall (Rymdfilms älskling Idris Elba) styr i filmversionen helt enkelt en maskin, maskhålsgeneratorn, för att kontrollera vem som passerar in och ut ur Asgård.

Thor vs The Destroyer

Thor vs The Destroyer

Pretentionerna och manus?

Det är en mycket speciell och högstämd (smått uppblåst) stämning över alla scener från Asgård – förmodligen en helt medveten estetik. Och om man är ute efter det loftiga och högstämda är det förstås ett genidrag att anlita Shakespeareexperten Kenneth Branagh som regissör, och att ha Anthony Hopkins i rollen som Allfadern. Det blir den rätta pompösa känslan då. Förmodligen är det meningen att Thors gudalika högdragenhet ska konstrastera på ett kul sätt mot det amerikanskt bredbenta och vardagliga, men det funkar inte lika bra. Thor är som bäst då gudar i cape och tights står alldeles blickstilla och pratar om gudomliga ting.

Tom Hiddleston som Loke

Tom Hiddleston som Loke

Specialeffekter och look;

Asgård i Thor har ingenting med min egen inre bild av asarnas boning att göra. Jag var intresserad av nordisk mytologi som liten  och slukade den illustrerade boken ”Gudar och hjältar i nordisk mytologi”. Genom den bildade jag mig en uppfattning om Asgård som en samling stora trähus på ett bergskrön, inte alls som Marvels steroidversion med tinnar och torn, guld och marmor. På samma sätt är det med asarna själva. Tor i sagorna var ju en jordnära typ som skrattade, älskade och drack, och krigarna i Valhall har jag alltid föreställt mig som Ronjas rövarband. I Thor är asarna mer av olympisk karaktär: förnäma, renskrubbade, vältaliga och förfinade på ett vis som känns mycket ovikingskt. Men jag gillart! Det är en vansinnig, men skojig, version.

Dessutom innehåller Thor några mycket läckra rymdscener, inspirerade av de berömda nebulosafotografierna från Hubbleteleskopet. Regnbågsbron Bifrost, dess väktare och environger är filmens klart mest lyckade designkoncept.

Valhall i Thor är inget vikingahus

Valhall i Thor är inget vikingahus

Mest minnesvärda scen*

Tom Hiddleston stjäl alla scener han är med i, och framför allt Lokes konfrontation med Oden i Asgårds skattkammare är minnesvärd. Det är ingen slump att just Loke/Hiddleston fick äran att vara huvudskurk i Joss Whedons betydligt större film om Avengers.

Bifrost medan maskhålet används

Bifrost medan maskhålet används

Domen:

Så länge vi håller oss i fantasirikena Asgård och Jotunheim fungerar den färgstarka men något uppstyltade mashupen mellan science fiction och fantasy. Men Thor blir ju förvisad av sin pappa och landar på Jorden, och både han och filmen faller då platt till marken. Den småstad han landar i är så generisk att den inte har ett enda utmärkande drag eller en enda minnesvärd invånare. Han träffar på två mycket förvirrade forskare, spelade av de likaledes förvirrade Natalie Portman och Stellan Skarsgård. Manus säger till och med att Natalie ska få ihop det med Thor, men vad de ser hos varandra framgår tyvärr inte. Det är några kul scener med agenterna från S.H.I.E.L.D som räddar mitten av filmen, men det är först då Thor och Loke återvänder till Asgård som det blir engagerande igen. Det är helt enkelt rymdfilmsdelen som gör Thor sevärd.

Jag beundrar Natalie Portman mycket, men detta är inte hennes största ögonblick som skådespelare

Jag beundrar Natalie Portman mycket, men detta är inte hennes största ögonblick som skådespelare

Se även+

The Avengers (2012) för mer av Thor och Loke. Chronicles of Riddick (2004) för en space opera med ännu större rustningar. Dune (1984) för fler ädlingar i rymden.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter