Sam Rockwell

Liftarens guide till galaxen (2005) – ta det lugnt

Liftarens guide till galaxen

Handlingen.

En förvånansvärt sen filmatisering av en av det sena 1900-talets verkliga sci-fi-klassiker. Den känslomässigt hämmade engelsmannen Arthur Dent (en genialt rollbesatt Martin Freeman) dras med ut på äventyr i universum, efter att de otrevliga vogonerna utplånar Jorden för att bygga en intergalaktisk motorväg. Jag läste själv romanversionen i mitten på 1980-talet, då jag precis börjat på högstadiet. Vi var ett gäng nördiga killar som på rasterna tog vår tillflykt till stadsdelens bibliotek, där det var mindre stökigt än i skolkorridorerna. Vi stod och fnissade åt Douglas Adams crazyironi, den deprimerade roboten Marvins sarkasm och den fantasifullt skildrade galax som Arthur upptäcker finns precis runt hörnet. ”Hö hö” sa vi 14-åringar, som blott ytterst lite mer intellektuella versioner av Beavis och Butthead.

The Heart of Gold har ”infinite improbability drive”

Rymdskeppet!

En av huvudpersonerna, den tvehövdade Zaphod Beeblebrox (Sam Rockwell), stjäl det helt unika rymdskeppet Hjärtat av guld som drivs med hjälp av den oändliga osannolikhetsdriften. Skeppet och dess besättning passerar under färd varje tänkbar punkt i universum nästan omedelbart, och i filmen förvandlas de dessutom till en massa olika föremål under färden. Arthur och Ford (Mos Def) blir exempelvis till soffor en liten stund, och tillbringar också ett par minuter som broderade figurer av garn. Hjärtat av gulds skeppsdator heter Eddie, och är odrägligt hurtig. Han räddar skeppet vid ett tillfälle genom att (med osannolikhetens hjälp) förvandla två attackerande missiler till en kaskelotval respektive en kruka med petunior. I böckerna beskrivs Hjärtat av guld som att den ser ut som en sneaker, medan skeppet i filmen mer liknar ett kvinnobröst.

Pretentionerna?

Liftarens guide ger oss faktiskt svaret på frågan om livet, universum och allting. Det är 42. Under en stor del av mina tonår tyckte jag att sådana absurditeter gjorde Liftarens guide till det absolut roligaste som fanns. Ungdomar uppskattar nog lite extra mycket Douglas Adams totala respektlöshet inför uppblåsta auktoriteter (i samma anda som Monty Python). Som vuxen kanske jag inte längre garvar på samma vis, men kan istället uppskatta Adams bitande satir och informationsteknologiska vision. För vad är Guideboken, med dess ständiga uppkoppling, encyklopediska bredd och många redaktörer – annat än en beskrivning av dagens webb? Nedtecknad 1978.

Vogoner har universums tredje värsta poesi

Specialeffekter och look;

Ganska intetsägande design drar ned betyget. Med tanke på att filmen är från 2005 och kostade 45 miljoner dollar att göra hade man kunnat förvänta sig lite mer än den (ganska snygga) TV-teater som musikvideoduon Hammer & Tongs filmatisering bjuder på. Till det bästa i filmen hör vogonerna, som är härligt motbjudande. Roboten Marvin (Alan Rickman röst, Warwick Davis kropp) är också OK med sitt deprimerade kroppsspråk. Mot slutet får Arthur åka till planetfabriken med Slartibartfast (Bill Nighy), vilket ger oss ett par minuters ståpäls medan de svischar fram genom rymden. Till det sämsta hör Zaphods två huvuden, som bara är konstiga.

Mest minnesvärda scen*

Jag har alltid tyckt att det är något oändligt sorgligt men samtidigt dråpligt över valen som faller från omloppsbana och hinner med existentiella grubblerier innan den krossas mot marken.

Domen:

Med tanke på att Liftarens Guide är en engelsk nationalskatt och att många duktiga människor var inblandade i långfilmsversionen (Stephen Fry som Guidens röst, exempelvis) så blev resultatet ändå rätt oinspirerande. Producenterna Hammer & Tongs kan inte skylla på att Douglas Adams text skulle vara svår att anpassa, eftersom alltsammans började som en radioserie på BBC och har gjorts till klassisk TV-serie redan under 1980-talet. Filmen är lite underhållande för stunden och Martin Freeman är helt klockren i huvudrollen, men ändå blir det mest spektakel och inte så mycket substans. Av den intellektuellt kittlande komiken i originalet blir det mest slapstick kvar. Sam Rockwell sabbar totalt sin tolkning av den odräglige Zaphod. Synd på så rara ärtor, för den här filmen hade potential.

Se istället-

Life of Brian, en annan engelsk nationalskatt med utomjordingar

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Regi: Garth Jennings
Producent: Nick Goldsmith, Douglas Adams

Cowboys and aliens (2011) – filmen som Universal bad om ursäkt för

Daniel Craig i Cowboys and aliens

Handlingen.

Det är den gamla vilda västern. En fredlös man med minnesförlust (Daniel Craig) måste motvilligt samarbeta med både den lokale pampen (Harrison Ford – Oh, how the mighty fall) och en massa Hollywoodindianer för att rädda den lilla stadens befolkning från en utomjordisk invasion. Vi ser fina skådisar i rollerna: Sam Rockwell (Moon, Galaxy Quest) spelar saloonägaren och Olivia Wilde är en mystisk kvinna som blir Daniel Craigs kärlek. Den annars utmärkte Jon Favreau (Iron Man, Iron Man 2) regisserar.

Rymdskeppen!

Små, snabba och med dålig avgasrening. Påminner en del om skotrarna från Jedins återkomst, och lite grann om nutida stridsflygplan. Hur som helst gör sig dessa små elakingar ganska bra i en amerikansk ökensol.

Pretentionerna?

Äkta kärlek övervinner allt. Den förlorade sonens återupprättelse. Skjut på allt som rör sig.

Specialeffekter och look;

Det börjar bra. Cowboys and aliens är allra bäst då den håller sig nära västerntemat, som är fint och kärleksfullt gestaltat. Till att börja med är det kul kontraster mellan genrerna: Daniel Craig vaknar med förtryckta minnen och en rymdpistol fastspänd på armen. Den skitiga mänskliga västernkulturen möter rymdvarelsernas hi-tech. Det funkar i ungefär en halv film, men när finalen nalkas och vi får se rymdmonstren i fullt dagsljus så dör magin. Filmen slutar i en orgie av taffligt animerade klichémonster, slemmiga Alien-korridorer och kolsyrerök.

Luckor i manus,

Det är så sorgligt, egentligen. Idén är så larvig att den är genial, ungefär som Snakes on a plane. Att sätta ihop genrer är dessutom högaktuellt – tänk bara på Sense and sensibility and sea monsters. Men ändå lyckas inte ett stort gäng av Hollywoods mest erfarna manusförfattare inom sci-fi få till en story med trovärdighet eller driv. Hela manus är i själva verket en enda stor lucka, en serie klichéer, där förvirrade yrkesmänniskor (skådisarna) springer omkring i en öken och verkar längta hem. De skyldiga är: Roberto Orci och Alex Kurtzman (Star Trek, Mission Impossible III, Transformers, Watchmen, The Island), Damon Lindelof (Lost, Prometheus), Mark Fergus och Hawk Ostby (Children of men).

Mest minnesvärda scen*

Berättelsens emotionella höjdpunkt är då Craig förgäves försöker rädda sin älskade genom att bära henne genom den stekande ökensolen. Men hon dör. Där hade de mig för ett ögonblick. Men (spoiler!) hon återuppstår som new age-ande alldeles efteråt. Så inte ens den dramatiska höjdpunkten var värd något.

Stackars Harrison var värd ett bättre öde än detta

Domen:

Universal Studios högste chef Ron Meyer har officiellt bett om ursäkt för den här filmen. Han säger att många duktiga människor var inblandade, men att resultatet blev under all kritik. Jag håller med honom. Hur det är möjligt att duktige Jon Favreau, stödd av producenter som Ron Howard och Steven Spielberg, kan släppa ifrån sig en sådann här fadd blandning är obegripligt. Jag tittade verkligen med ett öppet sinne och välvillighet. Men då cowboysen och indianerna attackerar monstrens fort, kunde jag inte lura mig själv längre. Att se en gammal hjälte som Harrison Ford håglöst rida omkring och på måfå skjuta med knallpulverpistol mot saker han helt uppenbart inte kan se (för de lades ju in efteråt) är en plåga. När denna slutscen börjar är det 40 minuter kvar av filmen, och de känns väldigt långa.

Se istället-

Varför inte Stargate, om du vill se primitiva människor slåss mot en utomjordisk övermakt? Eller kanske Firefly och Serenity för vilda västern i rymden.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Moon (2009) – astronaut på gränsen till nervsammanbrott

Sam Bell undrar om han håller på att bli galen, i Moon

Sam Bell, spelad på ett odrägligt sätt av Sam Rockwell, jobbar baksidan av Månen med att sköta om en gruvanläggning. Hans enda sällskap är roboten Gerty (vars röst görs av Kevin Spacey) och bilderna på sin fru och dotter. Eftersom kommunikationerna med Jorden är dåliga kan han bara skicka och ta emot meddelanden, och lever för de ögonblick då frun hör av sig. I tre år har Sam varit på Månen, och snart ska han få åka hem. Men underliga saker börjar hända. Först en liten olycka som resulterar i några dagars medvetslöshet. Sen skickar frun ett videomeddelande där hon gör slut. Och sen börjar Sam se saker. Han börjar se sig själv, i en annan version. Håller han på att bli galen?

Rymdskeppet!

Månbasen heter Sarang och är ett plåtigt byggnadskomplex utan grace. Därifrån skickar man kapslar till Jorden med utvunnen malm. Så mycket mer rymdskepp än så får vi inte se, även om det talas om ett räddningsskepp också.

Pretentionerna?

Här har vi något så ovanligt som ett tight science fictionmanus, där dramat i stort sett helt utspelas på det psykologiska planet. Det är befriande bra skrivet. Både manus och regi står Duncan Jones för, och det var hans debut. Duncan är David Bowies son, så man kan ju inte låta bli att tänka på gamle Major Tom när man ser stackars Sam Bell rasa ihop. Filmen är alltså mest ett psykologiskt drama, men ställer även frågor om mänskligt/icke mänskligt och har som en del av det en ny twist på robotfrågan med Gertys väldigt omhändertagande personlighet.

Specialeffekterna;

En återhållen film, visuellt. Realismen är väldigt hög, och budgeten förmodligen inte så stor. Men eftersom det är en genomtänkt produktionsdesign så funkar det. Många av de bildkompositionerna är en homage till Kubricks centralperspektiv från 2001.

Luckor i manus,

Det håller ihop förvånansvärt bra, men man kan ju inte låta bli att undra över hela grundpremissen med Sams ensamarbete. Ska inte avslöja mer än så.

Domen:

Moon vann en Hugo (klassiskt scifipris) för bästa science fictionfilm, framöver Avatar. Den vann en Bafta (brittisk Oscar) och en Bifa (independentfilm). Dessa priser är den väl värd, och den är mycket väl värd att upptäcka om du ännu inte sett den. Din hjärna kommer att tacka dig!

Hedersomnämnande till Sam Rockwell, som inte är min favorit, men som gör sitt yttersta för att framföra den här rollen så gott han kan. Sam har varit med i rätt många scifirullar vid det här laget, b la Galaxy Quest som jag recenserat tidigare.

Se även-

Självklart 2001, som Moon har stor tacksamhetsskuld till. Men också mysiga klassiskern Silent Running från 1972, om en annan ensam man på ett rymdskepp, med bara sina robotar och en skog som sällskap. Det är något i melankolin som förenar den med Moon.

Galaxy Quest (1999) – Never give up, never surrender

Handlingen.

Ett gäng bedagade TV-stjärnor (bl a Tim Allen, Sigourney Weaver och Alan Rickman) från den sedan länge nedlagda science fictionserien Galaxy Quest åker runt på fankonvent och skriver autografer iklädda sina gamla dammiga kostymer. (Konceptet är förstås baserat på Star Trek, med massor av kärlek.) Nördiga fans köar för att få dra sina favoritrepliker inför idolerna, som hatar varandra, sina fans och sig själva. Men allt kastas på ända då det dyker upp ett gäng mycket jobbiga och alldeles riktiga rymdvarelser som behöver räddas mot en ondskefull fiende. Problemet är att dessa rymdvarelser har kollat på TV-serien och fått för sig att det är en dokumentär. Snart får ”besättningen” (som ju aldrig varit på ett äkta rymdskepp) ikläda sig sina gamla paradroller en sista gång. Den här gången på allvar.

Rymdskeppet!

NSEA Protector är Galaxy Quests motsvarighet till Enterprise, och det är väldigt likt på både utsidan och insidan. I filmen så är det de nödställda rymdvarelserna som bygger Protector utifrån vad de sett på gamla avsnitt av TV-serien, som de alltså tror är en dokumentär. Därför möts besättningen/skådespelarna av ”sitt” skepp från TV – fast i verkligheten. Hängde ni med? Och det vore förstås inte ett TV-serieskepp om inte det kom komplett med självförstörelsefunktion, teleporteringsrum och en mystisk maskin som inte fyller nån annan funktion än att den vrider tillbaka tiden 13 sekunder.

Och så finns det ett rum med ”chompers”. I klippet nedan så flyr Tim Allen och Sigourney undan skurkarna och tar hjälp av ett fan (Justin Long) som via datorn i sitt pojkrum på Jorden har de kompletta ritningarna till TV-seriens Protector. Ja, ni fattar va?

Pretentionerna?

Absolut inga. Tack och lov.

Galaxy Quest

Specialeffekterna;

För att vara en parodifilm så är det riktigt snyggt och definitivt inte mindre välproducerat än motsvarande Star Trek från slutet av 90-talet. Skeppen är snygga och rör sig elegant. Det är kul nog också gott om kul aliens: de jobbiga men vänliga har gott om tentakler, och vi får även träffa en ödlegris, ett klippmonster och några elaka militäriska insekter.

Luckor i manus,

Massor, och det är halva nöjet.

Bryggan på NSEA Protector

Domen:

Om du har någon som helst kärlek för Star Trek och/eller fankultur så måste du faktiskt ha sett den här filmen. Någon beskrev den som den bästa Star Trek-film som aldrig gjordes, och visst är det så – den är bara så mycket roligare än de flesta Trekfilmer (möjligen undantaget Star Trek IV). Manusförfattarna David Howard och Robert Gordon får till en skruvad fars med massor av blinkningar till den som vet något om genren utan att de för den skull går i Space Balls-fällan och hamnar under bältet. Filmen går förstås att titta på med behållning även om du inte är ett Trek-fan, men eventuellt måste man veta vem Uhura är för att tycka att det är riktigt roligt att Sigourneys rollfigur har som jobb att upprepa vad datorn säger. Alltsammans levereras utan alltför mycket överspel av en utmärkt ensemble med stjärnorna Allen/Weaver/Rickman tillsammans med Tony Shalhoub, Enrico Colantoni och Justin Long. Sam Rockwell (Moon, Cowboys and Aliens) är med i en liten men sympatisk roll. Slutet på filmen är en fin hyllning till varje geek som tappert älskar just sin lilla subkultur.

Jag kan varmt rekommendera Galaxy Quest!