Ingen kan ha missat att Alfonso Cuaróns astronautthriller Gravity vann sju Oscarstatyetter och därmed slog Stjärnornas krigs mer än trettio år gamla rekord för flest Oscars till en science fictionfilm. Främst bland priserna är Curaóns eget för bästa regi. Nu har Gravity äntligen kommit på blu-ray och Rymdfilm har närstuderat såväl själva filmen som det medföljande, generösa extramaterialet.
Den centrala scenen handlar om återfödelse
Sandra sitter med ena benet låst i position för återfödelsescenen. Det andra fick datoranimeras
I recensionen från i höstas kallade jag Gravity för Årtiondets viktigaste rymdfilm ur ett tekniskt perspektiv och hyllade dess thrillerkvaliteter. Jag står fast vid mina omdömen, men nu när jag ser om filmen i lugn och ro hemma framträder delvis en annan berättelse. Visst är den en överlevnadsthriller, men även en perfekt koreograferad rymdbalett. Varje rörelse är planerad, varje scen minutiöst komponerad. Sandra Bullock blir till en tyngdlös prima ballerina vars rollfigur Stone ursinnigt kämpar för att ta sig ur sin isolering och ur sin klumpiga rymddräkt och återfå sin plats som människa bland andra människor. När jag ser filmen för tredje gången lägger jag dessutom märke till musiken, vars elektroniska, femkanaliga, mångskiftande och amorfa ljudbild speglar varje visuell rörelse och växlar mellan dödstystnaden i rymdens vakuum då kameran är utanför Stones hjälm, till hjärtslagen och andetagen och dunsandet då kameran kryper innanför visiret och alldeles tätt inpå Bullocks uppspärrade ögon. Gravity är en kort film, tight klippt till 93 minuter. Men den hör till de exklusiva kategori filmer som tjänar på att ses om många gånger. Bildkvaliteten på blu-ray-skivan är utsökt, men jag har tyvärr ingen 3D-TV så den versionen av filmen ligger kvar i förpackningen.
Alfonso Cuaron, Sandra Bullock, George Clooney
Vissa gillar inte att höra regissörens kommentarer till sin egen film, precis som man kanske inte vill få sin favoritroman sönderanalyserad av författaren. Jag är vanligtvis kluven – somliga filmer förtjänar att få behålla en del av sin mystik. Men med Gravity är det annorlunda, för det är en så grymt annorlunda film. Det är egentligen först då jag börjar titta igenom alla minidokumentärer och intervjuer med filmteamet som jag inser exakt hur speciellt det är att filmstudion gick med på ett sådant här vansinnesprojekt som tog över fyra år att genomföra och var tvungna att utveckla egna filmtekniker som ligger tio, kanske tjugo år före övriga i filmbranschen. Jag blir helt enkelt hooked på extramaterialet, och trots att Curaón har en förkärlek för att överförklara precis vad varje scen betyder, kan jag stå ut med det eftersom det skänker en ny dimension åt det färdiga resultatet. Här är fem saker vi får veta om vi kollar på extramaterialet som förklarar det mesta om hur filmskaparna gjorde:
The Box där animationer projicerades på insidan
1. Hela handlingen i Gravity är en metafor för astronaut Stones inre utveckling.
Allt som händer, precis allt, har en symbolisk betydelse. Detta berättar filmens regissör och manusförfattare för oss, helt öppet. Stones rymddräkt och jobb i omloppsbana är metaforer för hennes känslomässigt avstängda tillstånd som kommer av hennes dotters död. Hon är rätt för att anknyta till andra människor, och gömmer sig bakom hjälmvisirets hårda glas och 370 kilometer ned till Jordens yta. Då allt börjar gå snett och tvingar Stone att handla, börjar också hennes emotionella resa tillbaka från exilen till att bli en fullödig mänsklig varelse igen. Sina första aktiva beslut tar hon efter att filmens andrakaraktär, Kowalski, som symboliserar Den okuvliga viljan att leva, retar henne att hon måste kämpa på. Stone lyckas ta sig in i ISS och kryper ur sin rymddräkt och svävar i ett ögonblicks stillhet, befriad från det hårda skal som nyss omslöt henne. Detta, berättar regissören, är hennes återfödelse. Här startar Stones väg tillbaka, som kulminerar i att hon bestämmer sig för att överleva och ger blanka fasen i alla tvivel.
2. Det är en animerad film.
Förutom några få helkroppsbilder med Stone som svävar i fosterställning, så är alla miljöer vi får se, inklusive rymddräkterna, datoranimerade. När vi kan se Stones ansikte, är det så klart skådespelerskan vi ser, men resten är skapat i datorn, långt i förväg. Där animerades det in i minsta detalj, så alla kameravinklar och rörelser fanns inprogrammerade. När George Clooney och Sandra Bullock kom in, var det deras uppgift att utföra uppgifterna enligt den förutbestämda koreografin. Vi förstår att detta projekt, med år av planering ned till mikrosekundnnivå, vara möjliggörs av en oerhörd detaljkunskap och ett på gränsen till maniskt kontrollbehov från regissörens sida.
Gravity
3. Ny, revolutionerande teknik uppfanns för att skildra tyngdlöshet.
Först testade man med vajrar som skådespelarna skulle hänga från, och sedan i de tyngdlöshetssimulatorer som faller från hög höjd. Men till sist fastnade man för ett inspelningsrum som kallades Lådan. På denna kubs inre väggar projiceras det som ska finnas omkring Stone, i animerad form. Dels kan hon se Jorden rotera då hon ska spela sin scen, dels reflekteras ljuset från Jorden på hennes ansikte på ett alldeles trovärdigt vis. Jordens rotation förprogrammeras för att överensstämma med om Stone snurrar handlöst i rymden, och robotkameror snurrar omkring Sandra Bullock för att simulera hennes frifall. Vi kan alla se att resultatet är briljant. Sandra Bullock har sagt att vanligaste frågan hon får om filmen är om den verkligen är inspelad i rymden.
4. Återfödseln är det viktigaste temat.
Stone lyckas ta sig ombord på ISS och får en stunds frid innan hon måste fly vidare. Från och med denna stund är hon en aktiv rollfigur, inte ett passivt objekt som kastas omkring av ödets nycker. För varje scen blir hon säkrare på sig sjäv, med en dip i sjävförtroendet då hon lyckats ta sig fram till den kinesiska räddningskapseln. Här ger hon nästan upp, men räddas av hur hennes eget undermedvetna i form av metaforisk Clooney kommer och ger henne ett peptalk. Klimax på Stones resa är då den kinesiska rymdkapseln brinner upp under återinträdet i atmosfären och landar i havet. Stone stiger upp på stranden som den första amfibien i evolutionens början, och kan kräla sig upp ur gyttjan som först en fyrbent och sedan tvåbent varelse. Heavy stuff!
Gravity
5. Symboliken kom först.
Bröderna Cuarón fick först idén om en berättelse där den yttre handlingen symboliskt skulle kunna spegla det inre skeendet. De fastnade för rymden, med dess starka känsla av avstånd, överblick, närhet och isolering. Där föddes Gravity. Filmskaparprocessen tog över fyra år och Cuarón säger ”aldrig igen” om att spela in filmer om rymden. Jag förstår honom: att inte kunna improvisera alls på fyra måste ta ut sin rätt. Men för oss i publiken var det värt det i slutänden.
Rymdfilm 