satir

They Live (1988) – kosmisk klasskamp

USA 1988, manus och regi: John Carpenter, producent: Larry Franco

Bakom mina solglasögon ser jag att alla andra är aliens

Bakom mina solglasögon ser jag att alla andra är aliens

Hej igen, efter den urladdning det var att se och recensera årtiondets bästa rymdfilm, Gravity, har jag tagit en välförtjänt liten vila och pysslat med annat. T ex mitt dagjobb på radion. Men nu kör vi på med mera rymdfilm!

Handlingen.

Ett rasande politiskt debattinlägg i form av en cheesy skräckaction om solglasögon som låter bäraren genomskåda att de rika och mäktiga egentligen är förklädda, dödskalleliknande aliens som kontrollerar de förtryckta massorna. Vi får följa lösdrivaren Nada (wrestlingstjärnan Roddy Piper) i hans kamp för att få ett underbetalt jobb och lite soppa på härbärget för hemlösa i Los Angeles. Polisen jagar piratsändare som bryter TV-reklamen för subversiva politiska budskap om att verkligheten bara är en stor konspiration. Någon klottrar THEY LIVE på väggarna. Snart snubblar Nada över just ett par av de magiska solglasögonen och skådar världen för vad den är: vi är slavar under subliminala meddelanden från utomjordiska herrar och deras allierade bland politiker och affärsmän. Nada bestämmer sig för att rensa upp, och ger sig ut på stan med den odödliga repliken I have come here to chew bubblegum and kick ass.. and I am all out of bubblegum!”

Pretentionerna?

Man bör aldrig avfärda John Carpenter som ”bara” en skräckfilmsregissör, och den här gången har han helt uppenbart en agenda. Filmen släpptes mitt under brinnande valkampanj 1988, i slutet av Reagans styre. Med sin övertydliga symbolism vill filmen skaka liv i det sovande amerikanska folket.

Världsbygget och rymdskeppen!

Jorden är alltså invaderad sedan länge, och alla viktiga positioner innehas antingen av utomjordingar förklädda till människor, eller överlöpare till människor som tjänar ekonomiskt på att liera sig med de styrande. Människorna går som i en dröm, utan att se de grinande skräckansiktena hos sina härskare, och utan att se att varje tidningssida, reklamskylt och TV-sändning innehåller budskap som LYD! INGA SJÄLVSTÄNDIGA TANKAR! Det är, inte helt oväntat, media som skickar ut signalerna som håller folket sovande. Det blir därför dit Nada och hans rebellkompisar beger sig för att få slut på förtrycket, en gång för alla.

Nada tänker sig att kick ass

Nada tänker sig att kick ass

Design och specialeffekter;

Tydligt förankrat i 1980-talets USA, en period vi alla älskar att de på film. Nadas översvullna muskler och hockeyfrilla skulle inte varit möjliga som attribut på en actionhjälte från någon annan filmera. Carpenter låter sin film utspelas mycket på gator, gränder och härbärgen för de fattiga och utslagna. Vår hjälte och hans kamrater smyger omkring på bakgårdar och blir misshandlade av poliser i skydd av mörkret. Det är en dyster värld. Dessa slitna miljöer kontrasteras mot en annan filmkliché som vi brukade se i amerikansk 80-talsfilm: De Rika Svinens Kontor där äldre män i kostymer och kvinnor i fantastiskt hår intrigerar för att kunna fortsätta suga ut underklassen.

Filmens mest minnesvärda visuella element är visionen man får då man kikar genom solglasögonen: då blir allting svartvitt, och grinande dödskallar stirrar på en från alla håll. Lite komiskt, men också lite läskigt.

Luckor i manus,

Motståndsrörelsen har ett helt lagerhus fullt med solglasögon som avslöjar utomjordingarna. Ändå är det ingen som vet något. Man förstår inte varför de helt enkelt inte sprider solglasögonen så snart de bara kan. Och med tanke på hur snabbt konspirationsteorier sprider sig (inte minst sedan internet kom) så verkar det helt osannolikt att det ska vara så svårt göra sin röst hörd för motståndsrörelsen. Carpenter går lite för långt i sin konspirationssymbolik, och råkar skildra ett samhälle där ingen tror på konspirationsteorier. Det sänker tempot.

Även presidentkandidaten är utomjordisk

Även presidentkandidaten är utomjordisk

Domen:

Den enes motståndsman är den andres terrorist, men här är det ingen tvekan om var John Carpenters sympatier ligger. För att få med oss i publiken på noterna öser han på med både känslosamhet och en massa fighter där cyniska oneliners haglar i luften. Jag har därför lite problem att få ihop They Live till en helhet. Den är på alla vis underlägsen tidigare filmer som The Thing eller en samtida liknande satir som Paul Verhoevens RoboCop. Som samhällskritik målar They Live med de allra bredaste penseldragen, och att lösningen på alla samhällsproblem skulle vara  ”kick ass” blir lite som att Carpenter sviker allt det han bygger upp under filmens mer eftertänksamma (och lite för långa) inledning. Filmens stjärna, Roddy Piper, är ett annat svagt kort. Han är märkligt uttryckslös och passiv under filmens första timme, och har varken den råbarkade tyngd eller komiska timing som rollen kräver.

Men trots bristerna är They Live ändå Carpenter på sitt mest kreativa humör, och bjuder på tillräckligt många spektakulära slagsmålsscener och bisarra detaljer för att hålla för att se om än idag. Och samhällsklimatet idag, där de rika blir allt rikare medan en växande underklass sjunker allt djupare i kvicksanden, är tyvärr inte helt olikt John Carpenters satirvärld från 1988.

Läs mer: Rymdfilm om John Carpenter

För mer kosmisk klasskamp, se även Elysium 

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

Starship Troopers (1997) – Verhoevens galna mästerverk

Idag fyller bloggen Rymdfilm 1 år! Det firar jag med en av mina absoluta favoriter.

Vinn en DVD-film med Star Trek (2009)!

Carmen (Denise Richards), Ace (Jake Busey) och hjälten Rico (Casper van Dien)

Carmen (Denise Richards), Ace (Jake Busey) och mobila infanteriets hjälte Rico (Casper van Dien)

Handlingen.

Starship Troopers består av flera lager. Den är en våldsam krigsfilm med yttre rymden som skådeplats. Den är samtidigt en glamourös framtida ungdomssåpa. Och den är – inte minst – en skruvad krigssatir med drag av nazipropaganda. Sex och ultravåld och rymdskepp och svartsjuka och politik och mordiska jätteinsekter centrifugeras och blandas i ett upphetsande kaos. Regissören Paul Verhoeven (Robocop, Total Recall) jobbar inte med så simpla nivåer som text och subtext. Snarare döljer Starship Troopers flera konkurrerande berättelser, som Verhoeven omväxlande låter ta överhanden.

Det börjar som en framtidsversion av Beverley Hills, där vi får följa Rico (Casper van Dien), Carmen (Denise Richards) och deras kompisar i high school. De kämpar med val inför det stundande vuxenlivet, som alla kids gör. Men snart smyger Verhoeven in tecken på att något inte är riktigt normalt med Federationen där tonåringarna bor, och han gör det så infernaliskt smidigt att det tar en stund att fatta. För Federationen är nämligen en fascistisk militärstat, och filmen vi ser är en propagandafilm i stil med Viljans Triumf, för att få ungdomar att ta värvning och dö för sitt land. Det dröjer följaktligen inte länge förrän alla skolkompisar har tagit värvning i militären, för endast som soldat kan man bli medborgare i Federationen. Den som inte blir militär är en ynkrygg. Då de mordiska arachniderna, en sorts jätteinsekter från planeten Klendathu, attackerar Jorden kastas våra hjältar rakt ut i krig och därmed uppfyller de också sin fascistiska förutbestämmelse att offras på Federationens våldsaltare. Vårt gäng med supersexiga unga rymdnazister gör allt med samma goda humör: älskar, grälar och hackas i småstycken av jätteskalbaggar.

En av många ganska äckliga scener, här på biologilektionen

En av många ganska äckliga scener, här på biologilektionen

Vad vill Verhoeven?

För den som hajar Paul Verhoevens galna satir är Starship Troopers en fruktansvärt rolig berg-och-dalbanetur. Som alla bra åkattraktioner framkallar den samtidigt ett lätt illamående. Men då filmen kom ut 1997 marknadsfördes den lite olyckligt som en ren actionfilm, och många fattade inte alls poängen. För den som missar satiren blir Starship Troopers i bästa fall världens mest cheesy actionfilm, och i värsta fall ett riktigt obehagligt stycke fascistpropaganda.

Det är alltid svårt att exakt ringa in Paul Verhoevens avsikter. Precis som i Robocop och Total Recall gör han både häftig action och har en subversiv agenda som berättar en cynisk historia om oss människor. Starship Troopers är dock ännu mer skruvad och tvetydig än de båda tidigare filmerna. Här finns inga rena hjältar. Det är en bedräglig historia som invaggar oss i falsk säkerhet genom att börja med de flamsiga tonåringarnas triviala liv i skolan. De kämpar i skolans sportlag, dissekerar arachnider på biologin och duschar alla tillsammans efter gympan. Verhoeven använder de vackra ungdomarnas vita leenden och sexiga rumpor för att få oss att sänka garden, innan han slår till och låter filmen tjurrusa från heta kärleksscener till inälvsstänkande slakt på mindre än tio minuter.

Tor.com har en bra artikel, som lyckas sätta fingret på vad det är med Starship Troopers som gör den så speciell:

Whatever else it is, it’s an arousing film: It features a young, hot cast clearly selected more for their visual appeal than their acting chops, lets you linger on their beauty and youth and then tosses those pretty young things into the abattoir, and it’s no surprise that slaughter is also arousing. Verhoeven, being Verhoeven, is perfectly happy to have the same neural pathways that you used to gaze on naked young bodies in a group shower send along the images of those bodies being chopped into steaks by 12-foot-high semi-intelligent bugs. He wants you to have the cognitive dissonance of being as turned on by their destruction as you were by their youthful hotness, whether you consciously register it as cognitive dissonance or not. (John Scalzi för Tor.com)

Starship Troopers är inte för alla, och som klichén säger är det en film som man antingen hatar eller älskar. En del purister bland sci-fifans hade hoppats på en film mer trogen Robert Heinleins roman från 1959, och de hade svårt för metanivån, den respektlösa tonen och den för sin tid så radikala blandningen av genrer. Men Verhoevens film tjänar på att ses flera gånger för att man ska uppfatta nyanserna, och den bygger på en humor som man bör vara en ”invigd” för att uppskatta. Det är en konnässörernas rymdfilm.

Rodger Young

Rodger Young

Rymdskeppet!

En modern klassiker är det stora krigsskeppet Rodger Young. Den liknar Battlestar Galactica lite grann, men rör sig elegantare och har en aggressivare siluett. I filmen ser vi hur Carmen ser sig som förutbestämd att bli dess pilot, och som ung kadett ser hon med ren viljestyrka till att hennes dröm går i uppfyllelse. Carmen blir sedan den som styr Rodger Young genom ett av rymdfilmshistoriens mest spektakulära slag i omloppsbana ovanför Klendathu.

Carl (Neil Patrick Harris) har telepatiska krafter som han använder för att läsa tankarna hos  "the brainbug"

Carl (Neil Patrick Harris) har telepatiska krafter som han använder för att läsa tankarna hos ”brain bug”

Specialeffekter och look;

Jag har redan nämnt de fina rymdscenerna, men faktum är att de flesta av de många digitala effekterna står sig bra än idag, helt enkelt för att de är så väldesignade. Arachniderna gestaltas i fantasifullt många varianter, med den gräsligt motbjudande, hjärnätande ”brain bug” som kronan på verket. En monsterboss vars ansikte består av olika onämnbara kroppsöppningar är något man (tyvärr) inte kan ose när man väl fäst blicken på den. Utmärkande för filmen är också det grafiska våldet. Det flyger kroppsdelar och blod överallt, och har du svårt för sådant ska du förmodligen hellre se Star Wars I Det mörka hotet istället för den här.

Rico blir flottans hjälte då han atombombar ett stort kryp

Rico blir infanteriets hjälte då han atombombar ett stort kryp

Luckor i manus,

En osannolik historia, men eftersom vi i publiken blir tidigt medvetna om att alltsammans är en propagandafilm för att ta värvning i Federationens armé, så kan storyn ta ut svängarna utan att det gör något. Det är ju ändå bara krigspropaganda! Smart.

Mest minnesvärda scen*

Såg den på bio. Det hade ju varit på gång i halva filmen, men det är först mot slutet som Verhoeven driver in sin punchline som en spik och låter Carl och hans underrättelseofficerare komma in i full SS-mundering. Vi som redan fattat nazistkopplingen skrek rakt ut av skratt – Verhoven vågade faktiskt ta det hela vägen! Resten av publiken blev med ens alldeles tyst, och förblev tysta återstoden av filmen.

Den (ö)kända duschscenen i början av filmen

Den (ö)kända duschscenen i början av filmen

Domen:

Som ni redan har förstått hör jag till den skara som betraktar den här filmen som genial. Det är något med projektets vansinne och alla-reglage-uppskruvade-till-max-estetiken som tränger igenom min distans och avväpnar mig. Det är en totalt skamlös film, som spelar skickligt på känslorna hos publiken och försätter normala spärrar för god smak eller hög moral ur funktion. Det är tillräckligt främmande för att vi ska tillåta oss att tolka allt som en fantasi, samtidigt som det är tillräckligt likt vår egen samtid för att vi ska identifiera oss med hjältarna. Och det är den slutliga twisten på Starship Troopers som gör den till ett verkligt mästerverk i genren: att Paul Verhoeven verkligen lyckas få oss att gilla en så galen historia, och sedan håller upp en skrattspegel mot publiken och säger: ”Du gillar visst det här? Din sjuka jävel”. Propagandan fungerar faktiskt, och just det tror jag är Verhoevens poäng med Starship Troopers. Det, och en massa grymma jätteinsekter.

Lieutenant Jean Rasczak (Michael Ironside)

Lieutenant Jean Rasczak (Michael Ironside)

Se även+

Total Recall förstås. Och Aliens, vars marinsoldater måste ha varit en stor inspiration.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter