Scarlett Johansson

Lucy (2014) – Tjejen som fick revansch och blev gudomlig

Frankrike 2014, regi och manus: Luc Besson, producent: Virginie Silla, musik: Eric Serra, foto: Thierry Arbogast

Scarlett Johansson i Lucy

Scarlett Johansson i Lucy

Handlingen.

En futuristisk färgexplosion bjuder franske regissören Luc Besson oss på i sin sci-fi-saga om den utnyttjade tjejen som får revansch på sina förövare – och dessutom får hon så mycket mer. Scarlett Johanssons sårade men tuffa Lucy luras in i en fälla av en svekfull vän i Taiwan, och tvingas av den motbjudande brutale gangstern mr Jang (Choi Min-sik) att smuggla knark i påsar som opereras in i magen. Men drogen är helt ny, och visar sig ha undergörande effekter i större doser. Då knarkpåsarna spricker och drogen läcker ut, öppnas bokstavligen en helt ny värld för Lucy. Hon blir snabbare, smartare och starkare för var minut som går – det är inget mindre än en superkraft hon fått. Mr Jangs lönnmördare är inte längre någon match för henne. Men allteftersom drogen påverkar hennes hjärna och hon blir tusenfalt smartare, inser Lucy att hennes kropp inte kommer att klara bieffekterna av drogen. Hon har inte mycket tid på sig att rädda all den nya kunskap hon fått i gåva, och hon beslutar sig för att söka upp forskaren Professor Norman (Morgan Freeman) i Paris. Men Mr Jang och hans gangsters är henne hack i häl.

Lucy (2014)

Lucy (2014)

Pretentionerna?

En fantasi kring idén att vi människor bara använder vår hjärna till 10%. Om vi bara kunde nå 100% skulle vi inte bara bli oerhört intelligenta och kunna läsa tankar och manipulera fysiska objekt i omgivningen. Vi skulle kanske till och med uppnå ett posthumant, allvetande och nästintill gudomligt stadium, där vad som helst är möjligt. Lucy frågar vad vi väljer att göra med en sådan chans, om den av en slump skulle kastas i vår väg? Luc Besson har själv sagt att hans ambition var att göra en mix av Stanley Kubricks 2001 och sin egen gangsterklassiker Leon.

Rymdscener och världsbygge!

Det förekommer inga rymdskepp i filmen, som utspelas till största delen i nutid, men däremot reser vi ut i rymden och bjuds på ett färgsprakande panorama av solsystem och galaxer. För det är inget vanligt fulknark som Lucy fått i sig, utan det är Gudarnas egen molekyl, som ger henne kraften att färdas i rymden och tiden. Då Lucys hjärna väl nått 100% tar hon enkelt ett hopp tillbaka till mänsklighetens gryning, och träffar på sin egen urmoder, grottmänniskan som ju just brukar kallas för ”Lucy”. Vår Lucy är på väg tillbaka i tiden då de möts – och den uppenbara frågan är förstås hur grott-Lucy påverkas av mötet med en modern människa? Här ser vi en tydlig parallell till scenerna med aporna och rymdmonoliten i början av 2001. Det är inte uttalat i filmen, men åtminstone är det öppet för att den moderna Lucy genom sin tidsresa blir upphovet till den mänskliga kulturen.  Sedan fortsätter Lucy baklängesresan genom tiden, hela vägen till tillbaka till Det ursprungliga ögonblicket: Big Bang.

Morgan Freeman och Scarlett Johansson i Lucy

Morgan Freeman och Scarlett Johansson i Lucy

Produktionsdesign;

En rätt bisarr blandning mellan smutsig gangsterrulle och glittrande science fiction, som trots allt hålls samman av sitt ständiga fokus på Scarlett Johansson. Här finns inga rymdskepp, robotar eller aliens – här finns bara den ständigt föränderliga Lucy, vars kropp tänjs, bubblar, sprakar och strålar av de mystiska krafter som drogen satt i rörelse. Hon leviterar, löses upp i kanterna, byter ögonfärg och kroppsform, som ett mänskligt kalejdoskop. Det är mycket fokus på hennes uppspärrade ögon, vars irisar förändras så att de liknar olika djurögon Det är genomgående kreativa specialeffekter av Nicholas Brooks på ILM, men med en något plastig känsla i detaljerna. Inte desto mindre lyckas produktionsteamet få till en unik, organisk produktionsdesign som skiljer Lucy från de mer kantigt maskulina amerikanska superhjältefilmerna med sina många maskiner.

Lucy

Lucy

Domen:

Hur mycket jag än vill älska Lucy, så måste slutbetyget bli mixat eftersom filmen spretar åt så många olika håll. Luc Besson försöker trycka in element från alla sina tidigare filmer och det är minst fyra olika genrer som pågår samtidigt. Mycket är briljant: den första halvtimmen är gastkramande, rolig och oväntad. Jag faller från första sekunden pladask för Scarletts Lucy, och jag tappar trots alla knasiga förvecklingar aldrig engagemanget för henne och hennes dödsdömda kamp mot klockan och den mänskliga kroppens begränsningar. Jag uppskattar också de vansinnigt överspända utläggningarna av Morgan Freeman om den mänskliga hjärnans potential. Och jag gillar hyllningen till 2001 – vem vid sina sinnens fulla bruk kan värja sig mot en story som slutar med att huvudpersonen får träffa såväl grottmänniskor som dinosaurier och till och med upplever Big Bang i egen hög person..?

Men någonstans på vägen gapar Luc Besson efter för mycket och mister hela stycket. Då Lucy och alla gangsters landar i Paris och filmen förvandlas till en fransk snutrulle, ja då går luften tyvärr ur sufflén. De utdragna slutscenerna från något universitet där Lucy blir en dator, och tusen poliser skjuter på tusen taiwaneser, så blir det bara lite för mycket. Någon borde ha förmått Luc att klippa bort den parisiske, mestadels vettskrämde, kommissarien. Han förbleknar ändå helt i stjärnglansen från Scarlett Johansson, vars film Lucy i varje enskilt ögonblick är. Det är faktiskt mest hennes kraftfulla närvaro som gör Lucy  sevärd.

Fler filmer som den här+

Ett inte helt olikt tema om en sinnesutvidgande drog hittar vi i thrillern Limitless, som kom för ett par år sedan. I den är det en loserkille som råkar få i sig ett intelligenspiller, och snart tvingas göra vad som helst för att få tag på mer.

Mer Scarlett Johansson på Rymdfilm: Under the skin, The Avengers, Captain America 2

Lucy påminner på många sätt också om The Matrix.

Och vill man ha mer av Luc Bessons mycket speciella humor kan man titta på hans klassiska Femte elementet, (1997) eller actionrymdfilmen Lockout (2012) som han producerat.

Under the skin (2013) – skotsk socialrealistisk alien film noir

Storbritannien/USA 2013, regi Jonathan Glazer, manus: Jonathan Glazer och Walter Campbell, producenter James Wilson och Nick Wechsler.

Scarlett Johansson

Scarlett Johansson

Handlingen.

Är det en kvinnlig seriemördare (namnlös, spelad av Scarlett Johansson) som går lös i Glasgow, och siktar in sig på ensamma män? Eller är hon en del av en utomjordisk invasion som lockar männen till en övergiven byggnad och där skördar deras kött som mat till övriga aliens? Det mesta tyder på det utomjordiska spåret.  Men även en alienmördare kan känna empati, och det dröjer inte lång tid innan hon börjar relatera till männen, som är så hjälplösa inför hennes konversation och vaga löften om kroppslig närhet. En osedvanligt brutal händelse med ett barn skakar Scarlett i grunden. Med ens skonar hon någons liv och till slut avviker hon från uppdraget. Men vad har en sådan varelse för chans att skapa sitt eget öde?

Männen fångas under jorden i Under the skin

Männen fångas under jorden i Under the skin

Pretentionerna?

En suggestiv konstfilm mer än traditionellt drama. Regissören Glazer jobbar med antydningar, stämningar, skuggor och det halvt anades hot och lockelser. Långa scener saknar dialog och lever på det vackra filmfotot av Daniel Landin tillsammans med musiken av Mica Levi. Scarlett Johanssons alien slits, likt många andra ickemänskliga rollfigurer före henne, mellan sin skickelse att känslolöst döda för henne främmande varelser, och det universella behovet av att höra hemma och känna intimitet.

Under the skin

Under the skin

Rymdskepp och världsbygge!

Vi får se antydningar i skuggorna: UFO-ljus som lämnar en brutalistisk brittisk skyskrapa just då Scarlett ”landat” i den skotska arbetarstaden. Ett avskalat, svart rum under golvet dit hennes offer transporteras och där deras tömda skinn flyter omkring på en flod av blod. En ”mansfälla” i form av ett golv som håller för utomjordingar men slukar upp den människa som sätter sin fot där, likt kvicksand. Det är en alienvärld som lever i utkanterna av vår egen, mellan gatlyktornas pölar och på baksidan av den glittrande gallerian. Där ensamma killar traskar gatan fram utan hopp.

Under the skin

Under the skin

Produktionsdesign;

En lyckad kombo av skotsk socialrealism och film noir. Miljöerna är valda med omsorg: det är regniga landsvägsdiken, bullriga nattklubbar där tjejernas lösögonfransar ser ut som svarta insekter slagit sig ned. Det är öde industrilokaler. De rena science fictionelementen är snarare konstnärligt än bokstavligt gestaltade, så trots att det pågår ett massmord i källaren så koncentrerar sig kameran mer på konturerna, skuggorna och ljuskäglorna, än på hur blod sprutar eller ben bryts. Under the skin tar konsekvent den estetiska vägen.

Under the skin

Under the skin

Domen:

”Åh, en alienrulle om en mansätande tjej som lockar killar med sex – den måste vi kolla på med lite popcorn sent en fredagkväll.” Nej, så ska man förmodligen inte titta på Under the skin – som den konstfilm den är kräver den din fulla koncentration och ett sinne öppet för frekvenser bortom genrekonventionerna. Det är en extistentiell film som du ska känna mer än förstå rationellt, och jag gillar det. Självklart har den vissa brister, som att den upprepar sig ett par gånger för mycket, och att de många birollerna får aldrig utvecklas till annat än glimtar. Men vi lever i en tid då science fiction-genren ofta mest är snygg att titta på, och inte har något att säga (Hej, Transformers!). Alternativt producerar filmer som framför sitt viktiga budskap genom övertydlig agitation (Hej Elysium!) 

Då känns det befriande att det någon gång ibland kan komma en liten rymdfilm som Under the skin som kopplar in sig direkt i vårt hjärtas receptorer för poesi, och inte försöker vara en blockbuster.

Under the skin

Under the skin

Fler filmer som den här+

 Monsters (2010) – jag har nämnt den många gånger förut, men Gareth Edwards debut om hur amerikaner fastnar i Mexico som invaderats av rymdvarelser är en pärla. Another Earth (2011) – ett minidrama om hur en planet lik Jorden dyker upp på himlen, som kanske framför allt är intressant för att den visar att det går att göra sci-fi på småsmulor till budget. Filmen liknar också Lars von Triers Antichrist lite grann.

Marvels problem med S.H.I.E.L.D, och hur Captain America löste det åt dem

Spoilers för alla Marvels filmer i inlägget!

Chris Evans i Captain America: The Winter Soldier

Chris Evans i Captain America: The Winter Soldier

I veckan hade Captain America: The winter soldier premiär, den senaste filmen i succéserien Marvel’s Cinematic Universe. Det är en tight actionfilm med politiskt tema, och det är högst anmärkningsvärt vilka konspirationer superhjälten Captain America (Chris Evans) råkar på i denna sin andra egna film. Och lösningen är lika spektakulär. När eftertexterna börjar rulla ligger nämligen kaptenens arbetsgivare, spionorganisationen S.H.I.E.L.D, i spillror. Hela den hemliga verksamheten har exponerats i medierna, en stor del av agenterna har visat sig arbeta för fienden. S.H.I.E.L.D:s legendariske ledare Nick Fury (Samuel L Jackson) befinner sig på flykt. Allt som byggts upp i med omsorg i tidigare långfilmer har raserats. Och Captain America är en av dem som mest bidragit till S.H.I.E.L.D:s fall. Det fascinerande är att detta är ett genidrag av Marvel, som därmed löser ett stort trovärdighetsproblem i en västvärld som lever i ett samhälle som är post Edward Snowden och post Wikileaks.  Genom att exponera S.H.I.E.L.D som korrupt och låta allt rasa samman, ger Marvel också sin kanske mest anakronistiske superhjälte, den gammalmodige Captain America, sin största stund.

Samuel L Jackson som Nick Fury

Samuel L Jackson som Nick Fury

För att förstå varför S.H.I.E.L.D måste bort behöver man känna till lite om Marvel’s Cinematic Universe. Framgångarna kom då Marvel 2008 började binda ihop sina enskilda superhjältars filmer till en större helhet där bl a Iron Man 1, 2 och 3 samt filmen om The Avengers ingår. Allt hänger ihop i ett sammanhållet universum, där det som händer i en film påverkar övriga filmer – en del av samma kontinuitet. Om detta stora filmuniversum verkligen var planerat i förväg får vi nog aldrig veta, men det går inte att förneka att Marvel varit duktiga på att fånga ögonblicket och bygga vidare på det som fansen ger mest positiv respons på. Och allt började då S.H.I.E.L.D:s chef Nick Fury svassade in i slutet av Iron Man (2008) och uttryckligen förklarade för Tony Stark (Robert Downey Jr) att han nu var en del av ett mycket större universum, och att han ville berätta mer om ett projekt som heter The Avengers Initiative. I det ögonblicket lades grunden till världens mest framgångsrika filmfranschise. Nick Furys spionorganisation har hela tiden varit navet kring vilket allt har kretsat.

I film efter film har S.H.I.E.L.D och dess agenter återkommit. Både Agent Coulson (Clark Gregg) och Black Widow (Scarlett Johansson) spelar en stor roll i Iron Man 2 (2010) och den filmen slutar med att organisationen finner Thors hammare. I Thor (2011) tävlar de med Dr Foster om att ta reda på alla hemligheterna med Asgård och dess magiska invånare. Samma år är det S.H.I.E.L.D som väcker upp den nedfrusne Steve Rogers och därmed återskapar den förste superhjälten i Captain America (2011). Någon gång runt 2010-2011 måste Marvel ha förstått att de satt på en veritabel guldgruva, och la in högsta växeln. Det skulle vara mer och större av allt. De rekryterade nördarnas älskling Joss Whedon som manusförfattare, producent och regissör för sin viktigaste film hittills – 2012 års The Avengers. Det var filmen då allt till slut skulle falla på plats, som en och samma arena för Thor, Captain America, Black Widow, Hawkeye, Hulk, Iron Man – och inte minst Nick Fury med sitt S.H.I.E.L.D.  I The Avengers står S.H.I.E.L.D på höjden av sin makt och goodwill, och framställs som mänsklighetens enda hopp då övermänskliga och utomjordiska krafter attackerar Jorden. De är tydligt en kraft för den goda sidan, som möjligen håller lite för mycket hemligheter för sig själva men som ändå inte går att ifrågasätta i grunden eftersom de består av så uppenbart sjyssta personer som Nick Fury och Agent Coulson. Det diskuteras visserligen i filmen om faran med att Nick Fury får för mycket makt, men det är argument som undermineras av att det antyds att det är skurken Lokis onda inflytande som orsakar dessa inbördes gräl. S.H.I.E.L.D är ändå the good guys.

Det är dock inte utan att håret reser sig i nacken då man är lite uppmärksam på hur S.H.I.E.L.D skildras. Här har vi en hemlig spionorganisation, som står utanför politisk kontroll och formellt styrs av ett hemligt råd men egentligen styrs av den ännu hemligare Nick Fury. Fury ser ned på lagar och paragrafer, och anser att han själv och organisationen står över sådana petitesser. Ändåmålet helgar medlet. S.H.I.E.L.D bedriver massövervakning av samtliga telefoner, datorer och annan elektronisk utrustning över hela världen. ”Varje satellit är våra ögon och öron” myser Agent Coulson. S.H.I.E.L.D har undercoveragenter inom varje del av det amerikanska samhället, och de skickar utan att tveka ut lönnmördare som utan rättegång avrättar var och en som går dem emot. Nick Fury har snart sagt ett finger med i varje spel, och då han hittar utomjordisk teknik börjar han omedelbart leta efter sätt att skapa massförstörelsevapen av det. Och han ljuger för alla. Låter det som the good guys? Det här är förstås inget som går regissören Joss Whedon förbi, och han låter filmens skurk Loki bli den som säger som det är till Black Widow:

You lie and kill in the service of liars and killers. You pretend to be separate, to have your own code, something that makes up for the horrors. But they are a part of you, and they will never go away!

Scarlett Johansson som Black Widow

Scarlett Johansson som Black Widow

Jag tycker att Black Widow är den intressantaste av Avengers, eftersom hon är den av dem som är djupast insyltad i spionträsket, och därmed den som själv har störst behov av att rationalisera och urskulda sina egna handlingar. Hon har mördat många i rättvisans namn, men någonstans måste väl också hon ha en gräns? Vad som sedan händer i The Avengers är att den disparata gruppen ”hjältar” lägger sina tvivel åt sidan inför ett mycket större utomjordiskt hot och bestämmer sig för att utföra Nick Furys vilja för att avvärja det. De triumferar, men på slutet av filmen samlas inte hjältegruppen Avengers under S.H.I.E.L.D:s fana utan splittras för vinden. Kvar finns endast Nick Fury och hans spioner. Det är nu 2012, och The Avengers blir en av de största filmsuccéerna någonsin. Joss Whedon utses till kung och får fria händer att utveckla Marvels filmer som han själv finner gott. Arbetet på uppföljare fortsätter hos Marvel/Disney. Och så blir det 2013, och vår och en NSA-anställd datorutvecklare flyger från Hawaii till Hong Kong. Med sig har han en massa dokument som kommer att förändra världen.

Edward Snowden är inte superhjältetypen. Han är blek och ser klen ut, har glasögon och är en datanörd. Mot en sådan som Captain America skulle han inte klara sig i två sekunder under ett knytnävsslagsmål. Men Edward Snowden är däremot en ganska god representant för den typ av män som är Marvels allra mest hängivna fans. Snowden är en geek, som det är mycket lätt att tänka sig gillar Joss Whedons Buffy the vampire slayer eller Robert Downey Jr:s cyniska tolkning av Iron Man. Snowden har dessutom talets gåva och hans patosfyllda försvarstal för det öppna samhället och emot hemlig övervakning slog sommaren 2013 an en sträng hos en stor del av världens uppkopplade befolkning. Nästan över natten gick myndigheternas maktmissbruk och övervakningslusta från att vara något man läste om i serier till en högst verklig och oroande realitet. Allteftersom vidden av USA:s hemliga övervakning av våra telefoner och datorer gick upp för oss, framstod filmvärldens S.H.I.E.L.D i en delvis annan dager. Det vi tidigare kunde acceptera som ett påhitt och avfärda som science fiction blev plötsligt en verklighetstrogen serieversion av NSA. Nick Furys retorik om att stå utanför politikernas kontroll skorrade i öronen, och det kändes som om S.H.I.E.L.D lika gärna skulle kunna intressera sig för dig och mig, som för superskurkar från en annan galax. Och därmed hade Marvel ett problem på halsen. Superhjältarnas roll har alltid varit att ta den svages parti mot den starke, och att vara den enskilde nördens alter ego i en fantasi om styrka, smidighet och makt. Men om superhjältarna jobbar för en organisation som förknippas med maktmissbruk och övergrepp, blir deras enorma krafter mer skrämmande än häftiga. Och de blir svåra att identifiera sig med.

Robert Redford i Captain America: The Winter Soldier

Robert Redford i Captain America: The Winter Soldier

Att S.H.I.E.L.D är ett potentiellt problem tror jag Whedon och kompani på Marvel har varit smärtsamt medvetna om, även innan Edward Snowdens avslöjanden slutligen förändrade folkopinionen mot hemliga spionorganisationer. Under 2013 hade tv-serien Agents of S.H.I.E.L.D premiär, en pratig actiondramaserie med Agent Coulson i centrum. Serien skildrar ett gäng ganska mjuka och känsliga agenter, som är mer intresserade av att kramas och prata om känslor än att mörda och spionera. Deras jobb är att hjälpa människor med superkrafter. AoS har fått kritik för att det händer för lite, men så här i efterhand tror jag mer att serien är avsedd för att ge S.H.I.E.L.D ett sympatiskt ansikte. Något mindre obehagligt. Serien har kämpat för att hitta en linje, och nu får vi väl se om den alls har någon framtid.

– Stopp och belägg! invänder kanske nu vän av ordning och fortsätter i sur ton: – Denna rymdfilmsblogg är uppenbart partisk till förmån för Edward Snowden. Hur kan vi rimligen veta vad Marvel anser att Snowdenaffären har för inverkan på deras helt fiktiva spionorganisation?

Mitt svar till vän av ordning är att vi våren 2014 vet ganska mycket om vad Marvel själva tycker. Det är inte jag som vill rasera deras spionorganisation, det är de själva. För i Captain America: The Winter Soldier visar sig S.H.I.E.L.D vara korrupt. Nynazister som kallar sig Hydra har infiltrerat organisationen ända från början, så till den grad att dess grundare Alexander Pierce (Robert Redford) hävdar att organisationen skapades som en täckmantel för Hydra. S.H.I.E.L.D har aldrig inte varit korrupt. Pierce har manipulerat den ovetande Nick Fury att skapa en allt starkare och allt hemligare myndighet, med allt mer inflytande över det amerikanska samhället. Vad de Hydraaffilierade agenterna egentligen är ute efter är att ta makten över världen med våld. De väntar bara på rätt tillfälle. Massövervakningen har nu nått sådana nivåer att organisationen vet allt om alla, och bara de får upp sina flygande hangarfartyg i luften kommer de att börja regera Jorden med övervakning och terror som maktmedel. Det visar sig med andra ord att precis varje obehagskänsla vi fick inför S.H.I.E.L.D i The Avengers var berättigade. Marvels genidrag står klart då Captain America och Black Widow tvingas välja sida, och väljer att gå under jorden och börja arbeta mot sin arbetsgivare för att exponera S.H.I.E.L.D:s skumraskaffärer och maktambitioner. Superhjältar representerar ju ideal, och Captain America tvekar inte att välja det uramerikanska ”liberty” framför övervakningens falska ”security”. Kanske krävdes det en helyllekille från 1940-talet för att komma ihåg något så grundläggande? Kaptenen och Black Widow flyr undan de agenter som skickas ut för att mörda dem, och går till medierna och publicerar alla Nick Furys hemligheter. De riskerar allt för att rasera den organisation de själva varit med om att bygga upp. De hängs ut som landsförrädare, precis som Edward Snowden. Nick Fury själv inkapaciteras och blir av med kontrollen, och även om han aldrig förlorar sin sköna stajl så kommer han inte att bli sig riktigt lik igen. Black Widow och Captain America lyckas till sist med sin föresats att krossa S.H.I.E.L.D. De har räddat världen, och där skulle kanske de flesta filmmakare ha återställt status quo. Hur många sci-fi-filmer slutar inte med att någon trycker på stora resetknappen i slutet?  Men det är det som skiljer Marvels filmer från övriga – här finns inga resetknappar. När våra hjältar återser den skadade Nick Fury ger de inte tillbaka tyglarna till sin gamle chef, utan sätter hårt mot hårt: S.H.I.E.L.D kan inte tillåtas växa sig starkt igen. Faran är för stor. Det är nya tider nu, och allmänheten förtjänar en ny sorts öppenhet. Nick Fury accepterar förändringen, och går under jorden. I och med att Marvel håller hårt på kontinuiteten, så kommer S.H.I.E.L.D att vara krossat även i kommande filmer.

Captain America: The Winter Soldier är en högklassig actionfilm, men som politisk thriller är den klumpig, med en ofta övertydlig koppling till den verkliga världens övervakningsskandaler. Hotet som ska avvärjas, de tre flygande hangarfartygen, ser käckt ut på bild men har förstås inget med det samhällskritiska temat att göra. Trots att de hyrt in Robert Redford är det ingen ny Three Days of Condor, direkt. Men som superhjältefilm är det en imponerande uppvisning i konsten att förnya sig för att hålla gamla, lätt daterade hjältar relevanta i en föränderlig värld. Och genom att göra sig av med sin allmäktiga övervakningsorganisation, visar Marvel på fortsatt fingertoppskänsla för vad som funkar i tiotalets populärkultur. Genom att krossa S.H.I.E.L.D förstår vi att Captain America trots allt har hjärtat på rätta stället. Och kanske Marvel också.

Scarlett käkar killar i trailer för Under the skin

Under the Skin

Under the Skin

Här är recensionen av Under the skin

En av förra årets uppmärksammade filmer på festivalscenen är alienthrillern Under the skin med Scarlett Johansson. Filmen, baserad på en roman från 2001 av Michael Faber, är regisserad av Jonathan Glazer och nu februari fick den sin första riktiga trailer.

Johansson spelar en alien i en förförisk kvinnas form, som reser genom Skottland och raggar upp män som ska bli mat åt hennes alienkompisar. Men det är inte bara en thriller, utan Johanssons karaktär börjar relatera till sina offer. Filmen har beskrivits som estetiskt tilltalande, störd och hypnotisk, med övertoner av David Lynch.

Filmen hade aldrig svensk biopremiär. Här är recensionen av Under the skin

Under the skin: trailer för arty monsterfilm med Scarlett Johansson

Under the skin

Under the skin

På Venedigs filmfestival har i år för ovanlighetens skull visats en alienfilm om ett rymdmonster som i en vacker kvinnas skepnad kidnappar jordbor för att göra mat av dem. Under the skin utspelas i Skottland. Regissör är Jonathan Glazer och huvudrollen spelas av Scarlett Johansson. Filmen har av kritiker fått beröm för att den är en originell och vacker arthousefilm, även om inte alla är övertygade om att den håller i längden. Independent beskriver berättelsen som fragmentarisk och förvirrande. Men rymdfilmer är kanske inte seriösa filmkritikers favoritgenre? Själv tänker jag lite på Låt den rätte komma in då jag ser trailern. Filmen bygger på en roman från 2000 av Michael Faber.

The Avengers (2012) – Whedons triumf

Iron Man (Robert Downey JR) är riktigt badass i The Avengers

Handlingen.

Jorden hotas av den onde nordiska guden Loke (Tom Hiddleston)  i spetsen för en intergalaktisk armé från en annan dimension. Nick Fury (Samuel L Jackson) från den hemliga organisationen S.H.I.E.L.D försöker desperat samla ihop en styrka som kan göra motstånd. Problemet är bara att de han valt ut visserligen kan slåss och har superkrafter, men de är också ett gäng med ”freaks” med stora personliga issues och attitydproblem. Ska dessa disparata individer lyckas samarbeta och bilda superhjältegruppen The Avengers, innan Loke tar kontrollen över världen?

Chitaurierna skickar Leviathan mot New York

Rymdskeppen!

Lokes allierade kallas för the chitauri, och är en monsterlik ras som sänder en armé av soldater på flygande maskiner ner till New York. Ovanför staden öppnas en portal till chitauriernas dimension, och där hänger deras moderskepp som en uppsvälld måne över Manhattan, och spyr ut fler och fler invasionsskepp. De mest fruktansvärda av chitauriernas vapen är de bepansrade leviathans som bland andra Hulk (Mark Ruffalo) och Iron Man (Robert Downey JR) tvingas slåss mot. Leviathan (döpt efter ett bibliskt monster) är en sorts groteskt stor flygande mask, som kan krossa skyskrapor. De är helt absurda skapelser, och med andra ord värdiga motståndare till våra hjältar.

Dessutom har S.H.I.E.L.D också en liten kärra som de pyser omkring med, nämligen ett flygande hangarfartyg som kallas The Helicarrier. Den är så totalt överdriven att man baxnar, och därmed är den förstås en perfekt skådeplats för ett par rejäla superhjälteslagsmål.

Pretentionerna?

Inga andra än att berätta en god actionhistoria.

Specialeffekter och look;

The Avengers är något av antitesen till 2012 års andra stora science fictionäventyr, Prometheus. Där Ridley Scott mödosamt lät sitt team bygga varenda specialeffekt i verkliga världen (”praktiska effekter” har jag lärt mig att det kallas numera) så har Avengers producent Kevin Feige och regissör/författare Joss Whedon gått all in vad gäller datoranimationerna. Man kan mer än bara ana att många scener endast innehåller animerade element, och serietidningskänslan blir därför intensiv. Men effekterna görs på ett så skickligt sätt (och kombineras med rapp klippning) så att man nästan omedelbart kapitulerar inför det som känns ”overkligt”. Seriekänslan blir därför en av filmens stora tillgångar, och man måste ta hatten av för Marvel Comics,som bättre än de flesta mediahus har lyckats med klivet från papper till den digitala världen.

Hulk (Mark Ruffalo) i The Avengers

Mest minnesvärda scen*

Hulk som visar Loke vad han anser om fornnordiska gudar med storhetsvansinne. Snacka om att ta ner någon på jorden. Jag vill verkligen inte förstöra den scenen om du inte sett filmen än, men den Hulk  vi möter i The Avengers 2012 är samme Hulk som jag älskade i serietidningarna som liten  – han är brutalt rolig.

Black Widow (Scarlett Johansson) på bryggan i The Helicarrier

Domen:

Jag vet precis när den här filmen vann mitt hjärta. Det är då hjältarna första gången samlas ombord på Nick Furys hangarfartyg och turbinerna börjar snurra och det enorma fartyget lyfter om en helikopter, och skeppets brygga är som en skruvad version av Enterprise, med bara supersnygga ungdomar som technobabblar hejvilt. Fram till den stunden tyckte jag att hela spektaklet var lite väl ostigt, Lokes vansinnesleende lite för brett och alla biceps lite för inoljade. Men när The Helicarriers motorer mullrar igång samtidigt som Iron Man grälar med Captain America kunde jag inte stå emot längre. Visst är The Avengers massor av ost. Det är ost med ost ovanpå, och med ost som sidotillbehör. Men det är fantastiskt intelligent ost! Filmen är en triumf för den av många uträknade gamle geekkungen Joss Whedon (skapare av Buffy Vampyrdödaren och rymdserien Firefly). Whedon inte bara regisserar en story i ursinnigt rappt tempo (utan så mycket som en enda död minut trots en speltid på över 2 timmar och20 minuter). Han står också för manus, och i det skiner hans verkliga geni igenom. Till att börja med är grundkravet för varje seriöst drama uppfylly, då varje huvudpersons motivation är tydlig: Iron Man vågar inte vara hjälte, Captain America känner sig otidsenlig, Hulk vill bli lämnad i fred, Black Widow vill gottgöra för sina brott – och så vidare. De inbördes relationerna mellan de motvilliga är i ständig flux och utvecklas genom gräl, våld och humoristiskt gnabb som aldrig, aldrig tar slut. Whedons rappkäftade och ironiska dialog är en fullständig fröjd att lyssna på. The Avengers har fler minnesvärda oneliners än en Arnold Schwarzeneggerrulle från 80-talet, men sensationellt nog sitter de ihop logiskt och bildar en rappkäftad och ironisk dialog som är en fröjd att lyssna på. Här finns så många kul detaljer man upptäcker då man ser om filmen. Iron Man som kallar Lokes livsfarliga spira för ”the glow stick of destiny”. ”We need a plan of attack!” ”I HAVE a plan: attack”. Eller alla ordlösa som scener som adderar ett geekigt popkulturlager till berättelsen. Att Iron Man ska göra det gamla Star Trektricket ”reverse the polarity” genom att dra i en stor röd spak, exempelvis. Genius! Märks det att jag gillar den här filmen?

Joss Whedon, jag älskar dig och vill föda dina barn! Vänta, avbryt den planen. Det vore faktiskt lite motbjudande. Jag får moderera mig som fanboy och nöja mig med att säga så här: Joss, jag tycker hemskt mycket om din film!

Thor (Chris Hemsworth), Captain America (Chris Evans) och Iron Man (Robert Downey JR)

Se även-

Iron Man 1 och Iron Man 2 är de Marvelfilmer som kommer närmast i tonen. Men kolla gärna på första och enda säsongen av science fictionserien Firefly.

Visste du att?

Mannen som spelar Captain America, Chris Evans, är kanske inte någon stor skådespelare. Men han har i alla fall lyckats vara med i fler rymdfilmer än många andra. Förutom The Avengers (2012) och filmen Captain America (2011) så hade han också en av huvudrollerna i Danny Boyles Sunshine (2007) och så var han The Human Torch i Fantastic Four (2005) och Rise of the Silver Surfer (2007). En annan halvhyfsad sci-fi-film utan rymdtema med Chris är Push (2009) där han spelar mot Dakota Fanning.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter