Scream

Freddie Prinze Jr spelar Blair i Wing Commander

Handlingen.

Blair (Freddie Prinze Jr) och Marshall (Matthew Lillard) är två unga och kaxiga rymdpiloter som just lämnat krigsakademin. Året är 2654 och Jorden ligger i krig med de djupröstade ödlekatterna kilrathi. Killarna kastas in i stridens hetta och får snart både skjuta ned massor av fiender och kyssa flickor. Blair är den storögt eftertänksamme av de båda kompisarna, och Freddie Prinze Jr spelar honom med ständigt uppspärrad blick och halvöppen mun. Marshall är spelevinken, och Matthew Lillard kör ungefär samma spattiga rolltolkning som han gjorde i Scream.

Tiger Claw i Wing Commander

Rymdskeppen!

Säga vad man vill om Wing Commander, men det är i alla fall många rymdskepp med. Allt från små stridsplan, Rapiers, som ser ut som lite bulligare versioner av Vipers från Galctica, till stora mäktiga slagskepp som Tiger Claw och Concordia. Tyvärr är många av skeppen ganska generiska, ja lite intetsägande. Framför allt är de inspirerade av jordisk sjöfart, och ser alltså mer ut som fartyg än rymdskepp. Tiger Claw har till och med kanoner i luckor längs med sidorna, som ett klassiskt sjörövarskepp.

Buhuu, jag är hälften Pilgrim och ingen tycker om mig..

Pretentionerna?

Nånting om ”pilgrimer” som är en halvt bortglömd sekt av rymdfarare som kan känna av hur de ska navigera genom nånting-nånting, och Blair är till hälften en sån och blir mobbad. Snyft. Kanske därför han ser så förvånad ut?

Kilrathi – läskiga?

Specialeffekter och look;

Ganska fult. Kantiga skepp utan grace. Interiörer som ser ut som om de skruvats ihop från gamla kontrollpaneler från ett kraftverk från 1970-talet. Små rum med lågt i tak. Bara själva rymden och dess nebulosor tillåts vara lite färggranna och fantasifulla.

De ondskefulla grodkatterna kilrathi är dock filmens största visuella fiasko. De ser ut som något som ratats från fragglarna.

Luckor i manus,

SPOILERS: De stora rymdskeppen strider som segelfartyg på 1600-talet – lägger sig jämsides och brassar av alla kanonerna på en gång. ”Ge dem en bredsida!” Fiendens ondskefulla plan är att invadera Jorden, men för att tillintetgöra hotet räcker det för människorna att få tag några små koordinater så är det bara att ligga och skjuta ned vartenda skepp som kommer inom synhåll. ”De har ingen chans att kommunicera med varandra eller upptäcka att vi har slaktat hela deras flotta!” Dålig plan, i så fall, och knappast särskilt hotfull?

Plus: ljud hörs genom vacuum i den här filmen.

Vaddå, jag dyster?

Domen:

Inga rymdskeppsarmador i världen kan rädda en film som har dum dialog, dum historia, skurkar som inte är skrämmande och ett manus fullt av klichéer. Jag tycker synd om de unga huvudrollsinnehavarna, som uppenbart är utanför sitt element och inte verkar ha fått någon personregi värd namnet. Man undrar när regissören och producenten Chris Roberts insåg att han kommit ut på alltför djupt vatten? Då var det redan för sent, och både han och hans film hade redan sjunkit som en sten.

Jag kan förstå varför Chris Roberts förmodligen trodde att det skulle funka. Som skapare av det framgångsrika datorspelet Wing Commander hade han ju under hela 90-talet haft stor framgång med att blanda in filmade scener (med riktiga skådisar) i sin flygsimulator. Självaste Mark Hamill var med i datorspelversionen. Jag minns det som om det till och med pratades om att det var i datorspelen framtiden för skådespelaryrket fanns. Det verkade förmodligen ganska lätt för Roberts att sträcka ut den där utfyllnadshistorien till en hel långfilm. Men det var förstås ett misstag, för även om datorspelens mångbottnade historieberättande så småningom kan komma att ersättta förinspelade linjärt berättade filmer, så är det inget som säger att en datorspelskonstruktör blir en bra långfilmsregissör. Det är två helt olika konstformer. Filmen Wing Commander bevisar det, tillsammans med Doom och andra mindre lyckade filmatiseringar av spel.

En av få behållningar är att vi ser tre riktiga gamla rävar i biroller: David Warner från bl a Star Trek VI, David Suchet från Poirot och Jürgen Prochnow från Das Boot.

Se istället-

The Last Starfighter, för en barnvänlig och charmigare variant på temat, eller Starship Troopers för något blodigare.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Unga stjärnor som Josh Hartnett, Elijah Wood, Salma Hayek och Jordana Brewster i The Faculty

Handlingen.

Ett gäng high schoolelever på kant med tillvaron är de enda som märker att skolan håller på att tas över av bodysnatchers från rymden. Som alla riktiga geeks har de tillräckligt koll på gamla science fictionskräckisar för att känna igen en rymdinvasion när de ser den. Lärare och elever i deras omgivning omvänds en efter en, och förvandlas till själsligt döda marionetter. Våra unga hjältar är de redan utstötta och de är mer än less på livet och på varandra. Men nu tvingas de till samarbete för att undanröja hotet.

Pretentionerna?

Det klassiska (och lagom övertydliga) bodysnatchertemat med individualisten mot det ansiktslösa kollektivet. High school är förstås den perfekta skådeplatsen för en berättelse om unga människor som känner främlingskap inför vad skolan och samhället håller på att förvandla dem till.

Sån här vill man ju inte bli

Specialeffekter och look;

Det ser ut exakt som vilken high schoolfilm från 1990-talet som helst, och det är det som är det bästa med The Faculty. De många datoranimerade effekterna har dock åldrats dåligt och drar ned intrycket rejält i en modern omtittning. Det fanns en övertro på det datoranimerade i slutet av förra millenniet, men tekniken var helt uppenbart inte riktigt mogen än.

Luckor i manus,

The Faculty vill vara för science fiction vad Scream (1996) var för slasherskräckisen, och det är inte så konstigt eftersom de har samma manusförfattare. Kevin Williamson har onekligen en stor kärlek till sina genrer och precis som han gjorde i Scream låter han huvudpersonerna vara genremedvetna. Genom att de känner till science fiction kan de också förutse fiendens nästa drag. Det var smart i Scream och det är smart här också. Det som gör The Faculty mindre spännande än föregångaren hänger ihop med att grundpremissen – bodysnatchers – inte alls är så direkt hotande som en kille med kniv och mask. I början tror vi att våra hjältar riskerar livet, men eftersom ingen verkar dö eller ens bli skadad allvarligt förloras en del av skärpan. Vartefter som berättelsen fortskrider minskar känslan av hot konstant, och man slutar att vara rädd långt innan de större monstren dyker upp mot slutet.

Det faktum att hela gänget av utstötta ”freaks” är dundersnygga får man kanske mest skratta åt.

Mest minnesvärda scen*

Gruppens egen jock står i duschen, då en av skolans äldsta lärarinnor kommer in naken. Men hon är inte i särskilt gott skick..

Drogerna är giftiga för rymdisar, så därför sniffar människorna dem. Hmm..

Domen:

Det finns något djupt tillfredställande i att se skolans geeks och freaks genomskåda sammansvärjningen och besluta sig för att kämpa mot sina plågoandar, trots de dåliga oddsen. Deras skola skildras med omsorg som helvetet på Jorden, redan innan rymdvarelser tar över. Vi känner verkligen för lille Elijah Wood, som får stryk av fotbollslaget varje morgon. Samtidigt kan man inte komma ifrån känslan av att manusförfattaren ville fånga blixten två gånger och upprepa sin dundersuccé med Scream genom att kopiera allt som var bra med den idén. Det ger en mindre originell och inte alls lika rolig kopia. Personligen har jag också lite svårt för hjältarnas kollektiva cynism och misantropi. För att inte tala om deras sätt att hålla ihop inom gruppen genom att tillsammans sniffa hemmagjorda droger var tionde minut genom hela filmen – där börjar allegorin om individualismens frihetskamp mot samhället att halta. Men som hyllning till genren funkar den, och dialogen är genomgående bra.

Se istället-

Scream 1, Scream 2, och Scream 4, som skrevs av samma manusförfattare

Regi: Robert Rodriguez (From dusk till dawn, Sin City)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter