Australien 2015, regi, manus, producent: Shane Abbess
Infini
Handlingen.
På 2300-talet har avlägsna asteroider koloniserats för att utvinna mineraler, och stationen Infini är den som ligger allra längst bort. Enda sättet att ta sig dit är genom att teleportera med en teknik som kallas slipstreaming. Men eftersom detta är en rymdthriller i samma fåra som Event Horizon och Aliens går självklart något fruktansvärt fel på Infini. Den personal som slipstreamar tillbaka till Jorden från stationen blir efter hemkomsten mordgalna. En utomjordisk närvaro på Infini misstänks, och den tuffaste elitstyrkan av dem alla skickas teleporteras till rymdstationen för att försöka rädda eventuella överlevande och säkra en farlig kärnreaktor. Men så enkelt ska det förstås inte gå. I samma ögonblick de anländer, börjar elitsoldaterna att förlora verklighetsuppfattningen. Något finns på rymdstationen, och det vill dem illa.
Infini
Pretentionerna?
En hyllning till genrens stora, med influenser från såväl de båda första Alienfilmerna som The Shining och The Thing. Man kan förstås också kalla det för en blek kopia, men på något vis är det som om den australiensiske indiefilmskaparen Shane Abbess åtminstone har ansträngt sig lite mer än övriga sentida försök i genren, som Last Days on Mars. Dels leker han en hel del med vad som är verkligt och overkligt, vilket känns både förvirrande och samtidigt uppfriskande i en skräckfilm om aliens som tar över våra hjärnor. Dels klämmer han in en sensmoral på slutet, som tillåts vara tvetydigt.
Rymdskepp och världsbygge!
Vi får inte se så mycket av det framtida, rymdkoloniserande samhälle som teleporterar sina soldater och har gruvor i yttre rymden. Hela filmen rör sig mellan militärbasen på Jorden och rymdstationen Infini. Den senare är som väntat, lik föregångare som Nostromo, Sulaco, Event Horizon och Pandorums Elysium: mörk, industriell, rostig och skrämmande. Och inte minst undervattensstationen Deep Core i The Abyss, vars aliens av vatten också dyker upp i Infini.
Produktionsdesign;
Habilt men lite begränsat, förmodligen på grund av budget.
Infini
Domen:
Det sägs att regissören Shane Abbess tröttnade på Hollywood redan innan han hunnit börja, då hans dröm om att göra en värdig uppföljare till Jim Hensons The Dark Crystal krossades av filmbolagets önskan att kommersialisera bort allt det som var magiskt med originalet. Han blev puff och åkte hem till Australien och gjorde Infini. Jag vet inte om berättelsen är sann, men det är tydligt att Abbess är en regissör som både är ett stort genrefan och samtidigt försöker säga något eget. Tyvärr motsvarar inte hans förmåga alltid hans ambitioner, och mot mitten blir Infini mest skränigt högljudd och konstig. Att frångå det linjära berättandet är något av det svåraste en regissör kan göra, och Abbess är ingen Christopher Nolan, om man säger så. Jag var lite trött första gången jag såg filmen, och tappade bort mig totalt. Men jag gjorde ett nytt försök dagen efter, och när man hajar twisten är det faktiskt en riktigt elegant storyidé som gömmer sig bakom en massa svordomar och blod. Jag rekommenderar alla fans av krypande rymdskräck att ge Infini en chans.
Rymdfilm 