Fantastic Four (2015) – superhjältefilm där allt går snett

USA 2015, regi: Josh Trank, manus: Jeremy Slater, Simon Kinberg, Josh Trank, producent: Simon Kinberg, musik: Marco Beltrami och Philip Glass

Fantastic Four 2015

Handlingen.

Ett prestigeprojekt för Fox, då Fantastiska Fyran är Marvels äldsta superhjältar och hör till de mest älskade. Det är dessutom en reboot efter de fesljumma filmer som släpptes precis innan superhjälteboomen 2005 och 2007. Historien tas därför om från början, i en uppdaterad version. Det är mycket som kläms in på drygt 1 timme och 40 minuter. Vi får först möta Reed Richards och Ben Grimm som småpojkar, outsiders i en amerikansk småstad som förenas i besatthet över Reeds prototyp till en teleporteringsmaskin. Därefter ett hopp i tiden till en tekniktävling där vi möter killarna som tonåringar (gestaltade av Miles Teller och Jamie Bell). De jobbar fortfarande på samma maskin, och försöker övertyga tävlingsdomarna om att de faktiskt teleporterat ett leksaksplan fram och tillbaka till en avlägsen plats. Där blir de upptäckta av Dr Storm (Reg Cathey) och hans dotter Susan Storm (Kate Mara), representanter för den högteknologiska Baxter Foundation, som har en liknande apparat under utveckling. På stående fot får Reed ett stipendium så att han kan avsluta sitt projekt, men måste lära sig att samarbeta med en annan briljant ung man som Baxter Foundation har anställd: den svartsynte miljöpessimisten Victor von Doom.

Fantastic Four 2015

Tillsammans bygger Reed och Victor klart maskinen, som visar sig kunna öppna ett maskhål till en helt främmande planet. I ett utbrott av ungdomligt övermod beslutar de sig för att personligen bli de första att besöka denna nya dimension, och placerar i skydd av natten sig själva i maskinen. Med på färden tar de Ben Grimm och Susans bror Johnny Storm (Michael B Jordan). Men något går fel, och Victor uppslukas av ett vulkanutbrott på planeten, och de övriga tre samt Susan utsätts för mystisk energi då maskinen transporterar tillbaka de överlevande. Då de vaknar upp i ett underjordiskt myndighetslabb står det klart att de fått betala ett högt pris för sin ungdomliga upptäckarlust. Reeds kropp har blivit långsträckt, som av gummi. Johnnys kropp brinner bokstavligen som i en evig skärseld. Susan är osynlig. Och Bens kropp har förvandlats till sten. Vems är skulden? Ska myndigheterna hjälpa dem eller bara utnyttja deras åkomma för egen vinning? Ska de någonsin kunna bli friska igen?

Pretentionerna?

Jag kan tänka mig att Fox var ganska tydliga med vad som behövde göras: ingen gillade riktigt den nu tio år gamla Fantastic Four, som framstår som töntig, medelålders och hopplöst omodern i förhållande till Marvel/Disneys framgångsrika fillmuniversum.  Filmdirektörerna vred sin händer och sa till varandra: – Vi behöver något modernt, och gärna lite edgy! Ergo: de anlitar genast den unge och hete regissören Josh Trank (född 1984) som precis gjort en modern och edgy film om ungdomar som får superkrafter: Chronicle. Trank tänder på alla cylindrar och säger att han vill göra en realistisk, gritty och framför allt ungdomlig nytolkning av gamla FF. Fox klappar i händerna, och skickar till och med producenten från X-men First Class som stöd. Vad kan gå fel?

Teleportören i Fantastic Four 2015

Rymdskepp och världsbygge!

Ska man vara petig så är skeppet som används för att resa till ”Planet Zero” nästan lite hisslikt. Man kliver in, stänger dörren, trycker på knappen, och går ut igen. Det finns ingen synlig framdrivning, ingen acceleration och ingen omloppsbana kring den främmande planeten. Maskinen öppnar en dimensionsport, och besättningskapseln försvinner helt enkelt från Baxter Foundation och dyker ögonblickligen upp på planetens yta. En lustig detalj är att det går att sända data i realtid över dimensionsgränserna. Johnny lägger till och med upp en bild på Instagram från planeten. Maskinen omgärdas av mycket technobabbel i filmen, och många filmminuter ägnas åt att etablera den som både farlig (”den kan öppna ett svart hål som slukar Jorden!”) och mycket svår att konstruera. Så svår att Baxter Foundation och NASA inte kan återskapa den förstörda maskinen efter olyckan, på ett helt år. De måste ha haft väldig otur med backupen om inga ritningar sparades efter så mycket resurser satsats på att bygga den första maskinen. Enda lösningen är att hitta Reed, som rymt från myndigheternas grymma experiment.

Produktionsdesign;

Lever inte alls upp till de förväntningar som publiken har på en superhjältefilm 2015. Med rätta kan man beskriva modern sci-fi från Hollywood som andefattig men snygg, men här får vi inte ens det snygga. Produktionsdesignen är murrig och generisk. Looken på de fyra hjältarna är mycket basal, på gränsen till helt idélös. Och Doctor Doom, då han väl gör entré, ser ut som en actionfigur av plast i naturlig storlek. Den främmande planeten begränsas till en papier machékuliss med animerad lava. Till och med då Jorden nästan uppslukas av ett svart hål ser det föga upphetsande ut. Boring!

Fantastic Four 2015

Domen:

Illavarslande järtecken har omgärdat denna film under senaste året. Skvallersajter påstår att Josh Trank uppträtt oprofessionellt och förvirrat under inspelningen. Nya scener har fått spelas in i efterhand (till stor kostnad) för att försöka rädda en story som inte håller måttet. Och till och med trailern var starkt försenad. I maj förstod vi att en del av ryktena troligen stämmer, då Josh Trank helt sensationellt hoppade av sitt nästa regiuppdrag: Star Wars-spinofffilm nummer två. Ryktet säger att Fantastic Fours producent Simon Kinberg (som också producerar Star Wars) till slut fått kalla fötter av Tranks brist på erfarenhet, och att Lucasfilm helt enkelt gav honom sparken. Trank har själv hållit tyst under nästan hela sommaren, men skrev i samband med premiären en tweet som han senare raderade, att filmbolaget har skulden för att hans vision av Fantastiska Fyran inte nådde den färdiga filmen. Han har alltså i princip tagit avstånd från sin egen film. Simon Kinberg har visserligen tagit Trank i försvar i intervjuer, men säger samtidigt att det färdiga resultatet är mycket likt regisssörens originalvision. Indicierna tyder nog tyvärr på att den 30-årige rookieregissören kommit ut på djupare vatten än han riktigt klarade av.

Men vad tycker jag om själva filmen då, om vi bortser från intriger och bråk? Jag tycker att det finns fina element i storyn, och många idéer som är originella och som kunde ha utvecklats mer och bildat grunden för en bra nytolkning av idén om FF. Exempelvis de inledande scenerna från Reeds och Bens barndom, som påminner med sin nostalgi om stämningen i Upptäckarna eller Super 8. Eller de mörka och ganska läskiga partier i mitten av filmen som skildrar skräcken och förvirringen hos de fyra unga blivande hjältarna då de vaknar upp i ett laboratorium efter olyckan, fastspända på britsar med elektroder i hjärnan. Jag gillar fokus på upptäckandet av en ny planet. Här finns fröet till storhet. Storyn är egentligen solid.

Men allt sjabblas bort å det grövsta. Relationerna mellan huvudpersonerna tillåts aldrig ta form eller utvecklas, och en hel massa tid spills på oviktiga detaljer och berättelsetrådar som bara lämnas hängade i tomma luften. Stora ögonblick i ungdomarnas utveckling stressas förbi på några sekunder, medan tomma poser och pompösa monologer tillåts breda ut sig över plågsamt många minuter. Det saknas såväl personkemi som gruppdynamik. Handlingen avbryts vid två tillfällen av hopp på flera år, vilket gör berättelsen till mer en serie tablåer än en sammanhållen historia. Victor von Doom tappar allt som gör honom intressant i samma ögonblick han blir superskurk. För att inte tala om stackars Jamie Bell som Ben Grimm – det enda han får göra är att rynka på ögonbrynen i tio minuter, innan han ersätts av ett CGI-monster.

Det är svårt att riktigt sätta fingret på något enskilt som gör Fantastic Four till ett sådant praktfiasko. Allt har egentligen gått snett. Det är många, många felval som regissören, producenten och klipparen gjort, och som tillsammans ger intryck av en skriande oskicklighet. Vi kommer möjligen aldrig att riktigt få veta vem som bär skulden för detta debacle, men det vore mycket spännande att få ta del av den version från förra året som Josh Trank själv hävdar var Den Riktiga Filmen. Beroende på hur man bedömer Tranks verklighetsuppfattning så kan den ha varit bättre än det spektakel som till slut nådde biobesökarna. Eller, hemska tanke, så var den ännu sämre.

Fler filmer som den här+

Tranks förra film, Chronicle, är mycket bättre, och har allt det som FF saknar: nerv, karaktärsutveckling och trovärdiga relationer mellan huvudpersonerna. Den är dessutom snarlik FF i storyn. Rekommenderas!

En annan liknande men oerhört mycket bättre film är den rätt okända The Signal från 2014. Bodyhorror, superkrafter, onda myndigheter och aliens i skön blandning – sök gärna upp den.

Elysium (2013) – modern Robocop

Milda spoilers i den här recensionen. USA 2013, manus och regi: Neill Blomkamp, producenter tillsammans med regissören: Bill Block, Simon Kinberg

Matt Damon (till höger) i Columbia Pictures’ ELYSIUM.

Handlingen.

Socialrealistisk, våldsam framtidsvision som skildrar världen om drygt 140 år. Då har den nuvarande utvecklingen med ökande klyftor och en växande global underklass fortsatt i oförminskat tempo. Hela Jorden har förvandlats till ett township, en oändlig slum där alla invånare permanent räknas som papperslösa flyktingar i sitt eget land. De rika, vackra och friska har för länge sedan gett upp livet bland oss övriga och har tagit sin tillflykt till rymdstationen Elysium. Där är livet för evigt hälsosamt, ljust och rynkfritt. Den hökaktiga försvarsministern Delacourt (Jodie Foster) gör allt för att försvara gränserna mot illegala invandrare, och tvekar inte att skjuta ned rymdskepp med flyktingar som försöker att ta sig in i Elysium för att ta del av dess avancerade medicinska teknologi. Hon tvekar inte heller över sin plan att ta makten över Elysium och skicka den galne legosoldaten Agent Kruger (Sharlto Copley, från District 9) för att döda dem som står i hennes väg. Men nere i slummen håller något på att hända. Fabriksarbetaren Max (spelad sammanbitet av Matt Damon) lever redan sedan tidigare ett liv på gränsen till misär och kriminalitet. En jobbolycka duschar honom i dödlig strålning. Max arbetsgivare avskedar honom med endast ett par dagar kvar att leva, och ger honom några värktabletter. Men den som blir ifråntagen ifrån allt kan bli desperat, och därmed farlig. Max och några gamla kumpaner bestämmer sig för att råna Elysium på dess största hemligheter. Därmed korsas Max vägar med minister Delacourts.

Elysium inifrån, i Neill Blomkamps film

Rymdskeppet och teknologin!

En Standford Torus är en ringformad rymdstation

Rymdstationen Elysium är en ringformad ”Stanford Torus” där gravitation uppnås genom att hela konstruktionen snurrar. Det är en vetenskapligt korrekt modell för hur människor skulle kunna bo på en rymdstation som förekommer mycket inom science fictionlitteraturen och i datorspel. Invånarna på Elysium bor alltså på insidan av ringarna, med en artificiell atomosfär och solljus. Klimatet verkar vara subtropiskt, och de flesta bor i modernistiska, vita villor där ett ständigt cocktaildrickande, gymmande och poolplaskande pågår. Robotar betjänar medborgarna, upprätthåller ordningen och ger medicinsk behandling så fort som minsta imperfektion upptäcks av scannern. Livet är som en ljus men långtråkig dröm.

Nere på Jorden är det inte lika muntert. Där finns det också robotar, som fungerar som en fascistisk polisstyrka som håller invånarna i schack. Här är allt smutsigt, trasigt eller hembyggt. Till och med robotarna är smutsiga. Gangsters och legosoldater bygger ihop sina egna kroppar med maskindelar för att öka sin styrka och slagkraft. Och om de får chansen, skickar de desperata invånarna iväg skrotfärdiga gamla rymdskyttlar upp i skyn, för att försöka nå fram till himmelriket.

”Better life on Elysium” – del av reklamkampanj för att bo på Elysium

Pretentionerna?

Tung action med ett socialt budskap gör Elysium till en ganska ovanlig film, för att komma från Hollywood år 2013. Det brukar ju numera vara antingen det ena eller det andra. Neill Blomkamp lyckas bättre än de flesta samtida regissörer att måla upp en dystopisk och trovärdig framtid.

Specialeffekter och look;

Kontrasterna mellan den moderna, ljusa Elysium och den skitiga, myllrande Jorden är det som sätter sin prägel på filmen. Rymdstationen är trots sina parker en steril miljö som vi aldrig bjuds in till eller riktigt lär känna. Vi i publiken behåller de fattiga jordmänniskornas position och får endast se de rika invånarna och deras hem på avstånd. Som i en klinisk dröm. Det är ingen tvekan om att det är i slummen som Blomkamp känner sig mest inspirerad, och han gör sitt yttersta för att vi ska identifiera oss med de som bor där. Misären som skildras är dock inte lika djup som den i District 9, vars förhärskande stämning var äcklet. I den här framtidsvisionen är det snarare våld som präglar vardagen. Stackars Matt Damons Max åker på duktigt med stryk, får maskiner inopererade i skallbenet och tvingas käka starka mediciner då konvulsionerna blir för starka av strålsjukan. Berättelsen från Max’ perspektiv är mardrömslik. Förutom att han lånar från sin egen District 9 använder Neill Blomkamp en estetik som påminner om den framtid som syns i Alfonso Cuaróns poetiska, dystra Children of Men (2006). I båda filmer ser den framtida världen ut som en förfallen version av dagens. Om inte alltför många år från nu kommer vi alltså att sluta bry oss, sluta bygga upp och istället börja riva ned. De många likheterna med nutiden gör oss i publiken osäkra på om vi inte redan hamnat i den utförsbacken. I filmen Elysium lever befolkningen i en miljö som är täckt av 140 års smuts, repor och sprickor. Budskapet är övertydligt: det här är den framtid vi håller på att bygga, just nu.

Mest minnesvärda scen*

Youtube. Max som förgäves försöker förklara för en robot varför han råkat i trubbel igen. Roboten dömer honom till förlängd villkorlig dom och man förstår att de flesta jordbor har en eller annan dom och att det alltid finns någon brottsrubricering som kan användas emot dem. Alla är skyldiga, tills motsatsen är bevisad. ”Would you like to talk to a human?” frågar roboten. Men Max inser att det inte är någon idé. Klassisk scen!

Jodie Foster spelar Secretary Delacourt i TriStar Pictures’ Elysium.

Domen:

I sina bästa stunder påminner Elysium om en modern Robocop med drag av Total Recall. Blomkamp frossar också i våld på samma vis som Paul Verhoeven gjorde, men han gör det utan att lägga till föregångarens grälla satir. Han har också avgjort mindre humor än sin holländske kollega. Kanske har framtiden blivit ännu lite svartare sedan Verhoevens storhetsdagar, eller så är det regissörens sydafrikanska bakgrund som ger honom ett mer pessimistiskt perspektiv. Allvaret är i och för sig inget dåligt. Matt Damon gör sin Max till en dead man walking, en desperado med bara några timmar på sig att ställa allt till rätta. Vi ser i hans ögon att han vet att han är dödsdömd, och det ger en känsla av brådska till berättelsen. Max är heller ingen övermänsklig machohjälte som i varje ögonblick vet exakt vad han ska göra. Han levererar inga oneliners. Istället blir han tillbakaslagen, lurad och tillfångatagen, gång på gång. Men han ger sig inte.

Elysium är bara Neill Blomkamps andra film, och han är bara 33 år gammal. Det är kanske därför inte så konstigt om hans repertoar stundtals känns lite begränsad. Här och var i filmen anar man gränserna för hans nuvarande gestaltningsförmåga. Speciellt moralen blir svartvit, som i en saga. Det är de Snälla mot de Elaka, och de Elaka är så elaka att de blir karikatyrer. Jodie Foster har som alltid en stor närvaro, men får inte spela ut så mycket av sitt stora register som skådespelare, utan projicerar personan Ond Politiker på ett effektivt, men stelt sätt. Kvinnor spelar en biroll i Blomkamps värld. Alice Braga, som spelar barndomsvännen Frey, får inte särskilt mycket att göra annat än att vrida sina händer och be den manliga hjälten om hjälp. Och hon är ändå läkare. Eftersom det är en dystopi så kan man alltid hävda att allt pekar på att kvinnor kommer att förtryckas även i framtiden. Men det skulle förstås gå att göra ett starkt kvinnoporträtt även i en sådan miljö. Filmen hade tjänat på fler multidimensionella porträtt än Max.

Mot slutet av filmen läggs plötsligt berättelsetrådarna prydligt till rätta för att kunna erbjuda någon sorts lyckligt slut. Det blir som en vakendröm, där allt ställs på ända. Hur ska det tolkas? Ville Hollywood ha något ljust som balanserade svärtan i berättelsen om Max öde? Eller är hela sagan en fantasi i huvudet på pojken som i början av filmen ligger och drömmer om att en gång kunna ta sin flickvän upp till Elysium?

Neill Blomkamp är ändå något så ovanligt som en auteur som valt att verka inom science fiction. Han har efter bara två långfilmer redan en egen, tydlig vision, ett speciellt formspråk och inte minst sitt sociala patos med en stark svärta. Filmindustrin har ännu inte filat ned de vassa hörnen på hans filmkonst, Dessutom är han duktig på action och använder sin nya, större budget optimalt. Elysium infriar de flesta förväntningarna efter District 9. Om du är det minsta intresserad av science fiction är det här en film du ska se.

Alice Braga och Sharlto Copley i Elysium

Luckor i manus,

OBS!
Spoilers för både Elysium och District 9 här nedanför

Det här är en historia med en resetknapp på slutet, och om det påverkar ditt slutbetyg för filmen beror lite på hur man ställer sig till den typen av berättelser. Det finns alltså en klassisk quest här, av typen ”släng Ringen i Domedagsberget så blir allting bra”. Sådana sagor funkar bäst då det är ett hot som ska elimineras så att status quo kan bevaras (som i Sagan om Ringen). Den variant vi ser i Elysium, att den sociala ordningen ska kastas över ända med hjälp av en enskild händelse som befriar alla i ett slag (som i Total Recall eller Häxan och Lejonet) blir lite väl sagoaktigt naiv då man applicerar den på moderna miljöer. Inte för att det är ett helt ovanligt berättargrepp inom science fictiongenren, men det beror på vad man har för smak.

Slutet på District 9 är tvetydigare, eftersom vi inte kan vara säkra på att räkpappan och hans son klarar sig, trots att Wikus offrar livet för dem. Det spelar heller inte så stor roll, eftersom den egentliga berättelsen i District 9 handlar om Wikus återupprättelse som en moralisk person och uppvaknande från sitt rasistiska tänkande. Oavsett om hans räkkompisar klarar sig, dör han försonad. Därför är Max öde i Elysium mindre intressant. Han var ju alltid en good guy.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter