USA 2012, regi: Stewart Hendler, manus: Aaron & Todd Helbing
Kidsen från Curbulo Academy
Handlingen.
En långfilm som utspelas i Halo-universum på planeten Cirnicus-IV, där Curbuloakademin tränar tonåringar till att bli elitsoldater i det ständigt pågående interplanetära kriget. Ungdomarna är alla barn till framgångsrika officerare, vilket ökat pressen på dem. Thomas Lasky (Tom Green) går på krigsskolan och brottas med svåra känslor. Han känner sig oälskad av sin frånvarande mamma, och sörjer sin stupade bror, en ODST-soldat (Orbital Drop Shock Trooper). Egentligen vill han inte alls bli militär, och ifrågasätter såväl direkta order som det krig han förväntas rycka ut i inom kort. Han hamnar i slagsmål och får dåligt rykte på övningarna. Thomas enda ljuspunkt är kadettkamraten Chyler Silva (Anna Popplewell), men precis då de får till det med sin första kyss ställs allt på ända, då främmande föremål börjar regna ned från himlen. Skolan är under attack.
Thomas Lasky (Tom Green) i Halo 4
Pretentionerna?
Utvecklarna ville bredda Halos appeal utanför de mest trogna fansens krets, inför släppet den fjärde upplagan av spelet. Sätta en mänsklig touch på det annars anonyma spelet, vars återkommande hjälte Master Chief aldrig visar ansiktet och bara pratar i korthuggna grymtanden. Därför satte man ett antal kids i huvudrollerna, och gav dem en hoper ganska traditionella problem som kids brukar ha på film: identitet, att lära sig ta ansvar, första kärleken och idealism kontra brutal verklighet.
Infinity i Halo 4
Världsbygget och rymdskeppen!
Filmen utspelas i och omkring Curbulo Academy, som är en militärbas uppbyggd kring en rymdhiss. Den fokuserar på det dagliga livet på skolan. Vi får bara glimtar av det större universum som är Halo, bland annat i flashbackscener och via små videosnuttar som eleverna tittar på för att lära sig mer om kriget. Så vitt jag förstått är bland annat rymdskeppet Infinity, som förekommer i början av filmen, skådeplats för spelet Halo 4. Infinity ser ut lite som en släkting till Battlestar Galactica eller USS Rodger Young från Starship Troopers. Det är en militariserad och brutal mänsklig civilisation vi får se, där allt är hårt och kantigt, och det som en gång var skönt och vackert har försjunkit i glömska för länge sedan. ODST-soldaterna med Master Chief i spetsen är robotliknande titaner i heltäckande rustning och en aldrig sinande tillgång på ammunition. Det är detta liv som våra ungdomar ska skolas in i. Ett högteknologiskt, dystopiskt helvete, är mitt spontana intryck utan att ha spelat spelet Halo. Vad säger Rymdfilms läsare som också är gamers – är Halo så dystert som det verkar?
Oops, nåt ramlar från himlen!
Design och specialeffekter;
Debuterade som webbserie på Youtube, och släpptes senare på Bluray med 1080-upplösning. Ursprunget online innebär förstås att det är färre specialeffekter jämfört med en ”riktig” långfilm, men det vi får se är, som sig bör, habilt animerat. Det icke animerade fotot är kristallklart och allt är snyggt förpackat.
Master Chief från Halo
Domen:
Den senaste first person shootern (FPS) som jag verkligen spelade regelbundet hette Quake II. Det släpptes i slutet av 90-talet. Förutom lite Warcraft för sex, sju år sedan har jag inte varit särskilt insatt i något datorspel på många år. Som sci-fi-nörd utan kunskap om Halo borde jag alltså vara den perfekta målgruppen för filmen. Tyvärr missar de sin chans att locka in mig till sin värld. Inte för att filmen är så särskilt dålig, för den är nämligen helt OK. Den har duktiga unga skådisar, flera hyfsat spännande scener och åtminstone antydan till karaktärsutveckling för Thomas Lasky. Man kanske inte blir superengagerad i kadetternas liv, men det är en överlägsen filmatisering jämfört med exempelvis kalkonfilmen om Doom. Halo 4 är en inte helt talanglöst gestaltad rymdsåpa, om än lite händelsefattig.
Problemet är alltså inte filmens huvudpersoner, utan de element som jag vet är hämtade från spelvärlden Halo. Det lockar inte mig för fem öre: inte den anonyme (och charmlöse) Master Chief, som kommer in på slutet som en stor plastleksak och skjuter på ett lika anonymt monster. ”Master Chief” låter lite som ett matlagningsprogram, eller hur? Jag lockas heller inte av de kaotiska, filmade FPS-sekvenser som kadetterna kollar på och som ser ut som hundra andra FPS-scener i hundra andra spel. Inte av den gravallvarliga bakgrundsstoryn om en militärisk, spartansk civilisation där allt går ut på krig, en riktigt dötrist fascistoid kultur. Som Starship Troopers, fast på allvar, istället för satir. Inget som filmen visar från själva spelet lockar mig att vilja ta reda på mera. Tvärtom – nu vet jag att Halo inte är något för mig.
Jag ställer istället mina spelfilmsförhoppningar till Mass Effect, som enligt ryktet är ett betydligt rikare universum och som ska filmatiseras framöver.
Se istället-
Vi har ju redan nämnt Starship Troopers, men jag kan också rekommendera en annan webbserie om en ung rymdkadett – Battlestar Galactica Blood and chrome. Även om denna serie saknar övriga BSG:s djup så är det färgsprakande underhållning för stunden.
Rymdfilm 