6 förändringar Bryan Singers nya Star Trek-serie måste göra (om den blir av)

Star Trek Axanar

Det händer mycket kring Star Trek just nu. Idris Elba (The Wire, Prometheus, Pacific Rim) har just signat upp för den trettonde biofilmen som kommer 2016. Och TV-bolaget CBS sägs vilja återuppliva TV-Trek, en av sina riktiga TV-långkörare. Det har gått drygt tio år efter det att Star Trek senast sågs i rutan och nästan 50 år efter att Gene Roddenberrys originalserie hade premiär. Enligt bloggen Latino Review håller ett nytt Trek-koncept för TV på att utvecklas av en trio bestående av Bryan Singer (X-men), Christopher McQuarrie (Mission Impossible: Rogue Nation) och Robert Burnett. Även om allt bara är rykten än så länge, så brukar Latino Review ofta veta vad de pratar om. Flera stora hemligheter från Marvels filmuniversum har läckts via dem senaste åren. Men hur säkra på sin sak är de denna gång? Bilda dig din egen uppfattning: Läs hela artikeln här.

Det finns indicier som tyder på att ryktena är sanna. Vi vet exempelvis helt säkert att just Singer/McQuarrie/Burnett redan 2006 pitchade sitt eget koncept Star Trek Federation för CBS och Paramount. Berättelsen skulle utspelas år 3000, långt efter händelserna i Star Trek Voyager, i en dyster framtid då United Federation of Planets befinner sig i en svacka och har tappat upptäckarlusten. Då en ny fiende, The Scourge, hotar Federationen, byggs en ultramodern Enterprise i all hast.

Star Trek Axanar

Storyn i Federation hade alltså, om den realiserats, utgjort en direkt fortsättning på den raka tidslinje som löper genom 1960-talets originalserie, 1980-talets The Next Generation, och 1990-talets Deep Space Nine och Voyager. Men Paramount valde den gången istället att reboota hela universumet i JJ Abrams’ regi, och genom en smart tidsresetwist skapa en ny, alternativ tidslinje där helt nya äventyr kan utspela sig. Resultatet såg vi i 2009 års Star Trek, som blev en stor succé och fick en uppföljare 2013 med Into Darkness. Den tredje rebootade filmen är i produktion just nu, och släpps lagom till femtioårsjubileet 2016.

Det är lite oklart om det är just konceptet från Federation som ska realiseras som TV-serie, eller om det är ett helt eller delvis nytt koncept. Latino Review placerar producenten Robert Burnett i centrum. Dels jobbar han regelbundet med filmbolag som Skydance och Bad Robot (JJ Abrams), som ju står bakom den nuvarande linjen av Trekfilmer. Dels är han producent för den inofficiella fanserien Star Trek Axanar, som är i produktion just nu. Ett långfilmslångt förspel, Prelude to Axanar, har redan släppts på Youtube, och anses utgöra Burnetts showcase för hur bra en rymdserie med begränsad budget numera kan se ut. Jag lägger upp en länk till Youtubevideon, så att du kan bilda dig din egen uppfattning. Och därmed är det slut på ryktesspridandet.

Om det blir en ny TV-serie av Singer, jag säger om, så har de ett digert arbete framför sig att förnya ett TV-koncept som kändes mer än lovligt trött och uttjatat då Star Trek Enterprise sändes och floppade 2001-2005. Som Roger Wilson konstaterat i sin Trekathonblogg, har det redan skapats fler än 700 avsnitt. Vad kan egentligen visas upp som känns helt nytt och fräscht för en 10-talspublik som troligen redan sett repriser från tidigare inkarnationer? Jag har samlat ihop några saker som jag är helt säker på behöver förnyas om det alls ska finnas en chans till att upprepa forna årtiondens succé:

Ett beprövat koncept – kanske för beprövat?

1. Överge det klassiska femaktsformatet med sin förutsägbara dramaturgi

Amerikanska dramaserier, speciellt deckare och sci-fi-serier av typen ”Veckans alien/monster/mördare”, har i flera decennier producerats enligt ett förutbestämt format som lämnar plats för reklampauser med jämna mellanrum. Trek har alltid haft ett kort preludium följt av fem akter, och alla manus följer i stort sett samma dramaturgi. Du kan med en äggklocka förutsäga precis när i avsnittet upplösningen kommer, och det är fascinerande hur lika de olika inkarnationerna är varandra. Att 00-talets Enterprise till sin rytm var så likt 80-talets TNG, tror jag var en av anledningarna till att det kändes så gammalt och trött. För en serie som har devisen ”To boldly go where no one has gone before” är det förstås ödesdigert om storyn bara upprepar sig år efter år. Jag vill att en ny serie blir mer lik HBO-serierna – där varje avsnitt får ha sin egen rytm.

Ferengi – judiska stereotyper eller inte?

2. Sluta använda aliens som rasstereotyper

Star Trek har använt utomjordingar som metaforer för kulturella, religiösa och rasskillnader i nästan femtio år. Det är seriens paradox att besättningen på USS Enterprise säger sig vara blinda för ras och kulturella skillnader, medan manusförfattarna frossar i rasstereotyper förklädda till aliens. Dels kan det vara jordiska stereotyper i rymddräkt, som att många tycker sig se judiska stereotyper i Ferengis eller asiater i romulanerna. Dels skildras en rollfigurs etniska tillhörighet alltid är hens viktigaste egenskap i Star Trek. Synen på etnicitet som bärare av en hel massa drag viktigare än den enskilda personligheten brukar vanligen kallas för rasism. Denna förkärlek för kulturella klichéer gäller för alla Trekserier och filmer från 1960-talet och fram till idag. Vi kan den här metaforen nu. Det vore skönt att gå vidare.

Belanna i  Star Trek Voyager har räfflad panna

3. Hitta på utomjordingar som inte är människor med räfflor i pannan

Kostnaden gjorde det alltid enklare att låta Veckans Utomjording spelas av en helt vanlig skådis med räfflor av skumplast i pannan. Ja, de veckor då utomjordingarna helt enkelt inte var osynliga, och därmed ännu billigare att sätta kostym för. Ibland hade de även kläder i spräckligt tyg för att skilja dem från de vanliga, enfärgade Starfleetuniformerna. Alla vet ju att rymdvarelser älskar spräckligt tyg. Redan på 1990-talet visade Farscape hur underbara, ickehumanoida karaktärer det går att göra med dockor, och de senaste årens motioncaptureteknik har gjort det hundra gånger enklare att skapa realistiska ickehumanoida karaktärer för en överkomlig slant. Låt oss slippa räfflade pannor framöver. De ger ett så billigt intryck, och ger definitivt ingen känsla av mystiska varelser från ljusår bort.

The needs of the many outweigh the needs of the one – låt Spock vara död

4. Kom inte med ett nytt derivat av Spock/Data/Odo/Seven of Nine/The Doctor

De flesta inkarnationer av Trek har använt en liknande rymdskeppsbesättning för att bemanna fasrarna och warpkärnan. I varje serie har det, i Mr Spocks efterföljd, funnits minst en figur som är ickemänsklig men kämpar för att bli det. Det kan handla om Spock som vill lära sig vad vänskap är, Data, som känner känslor för första gången, eller Seven of Nine som vill lära sig vara individualist. Fascinating! En riktigt framgångssaga. Och sååå himla redan gjort. Hitta på en riktigt sensationell vinkel på denna kliché, eller låt det vara död och begraven i kommande varianter.

Elsäkerhet på Enterprise

5. Bygg rymdskepp med vettig elsäkerhet

Hur kan det komma sig att var på rymdskeppet en fiendesalva än träffar,blir resultatet ett elöverslag som med blixtar och kortslutning får personen som jobbar vid sitt tangentbord att slungas bakåt, med skrik och svåra brännskador? Denna regel gäller oavsett om torpederna träffar skrovet, sköldarna eller själva bryggan: alltid en blixt och ett skrik. Ett tips är att anlita en riktig elektriker nästa gång ni drar ledningar för kommandocentralen. Det finns ingen anledning att låta kontrollpaneler och tangentbord vara direktkopplade mot skrovet.

”Devil in the dark” från Originalserien från 60-talet

6. Inga. Fler. Grottor av papier-maché.

Rymdfilmer och rymd-TV, right? Äventyr med supernovor och kvasarer som fond, eller hur? Rymdens mörker och blixtrande kanoner som scenografi, visst? Nej, för den vanligaste miljön för alla sorters Star Trek-äventyr att utspelas i är en sorts odefinierade, halvdunkla grottor av papier-maché, där allt från bortglömda civilisationer till domedagsmaskiner och bajoriska tempel får plats. Grå, identiska scenografier, lika fantasieggande som Clownen Mannes cykeldrivna landskap i Halv Fem. Och lika billiga att ta fram och att återvända. Men vi i den moderna publiken kräver enorma nebulosor, rymdpromenader genom Saturnus ringar och överjordiska djungler från njutningsplaneten Risa. Eller de avgrundsdjupa fängelsevalven hos romulanerna. Tekniken bör inte vara något problem nu: vi vill se sådant vi aldrig sett förut. Läs mina läppar: Inga. Fler. Grottor. Bildgalleri med grottor från 50 år (Facebook)

För och emot Star Trek Deep Space Nine (tv-serie 1993-1999)

Jadzia Dax (Terry Farrell) är en av de coolaste Trekkaraktärerna någonsin

Jag var inte så intresserad av Star Trek i mitten av 90-talet, efter att originalbesättningen pensionerats 1991 och kapten Picard från The Next Generation blev huvudpersonen i biofilmerna. Har alltid tyckt att Picard och Data är lite irriterande. Kirk och Spock gick inte att ersätta. Så när en kompis 1994 pratade om nya Star Trek med entusiasm, flammade inte intresset omedelbart upp i mitt bröst. ”Nej, inte Picard” sa kompisen. ”Det här är en helt ny tv-serie som heter Deep Space Nine, som är något helt annat. Mycket mörkare och intressantare. Det är längre berättelser, och karaktärerna utvecklas med tiden.” Bland de många DS9-fansen har serien än idag rykte om sig att vara den djupa och mörka Star Trek-serien. Den där avsnitten hänger ihop och bildar en längre story, och där inte allt är svart eller vitt utan såväl hjältar som skurkar ställs inför moraliska dilemman. En äkta DS9-fantast framhåller de långa berättelsetrådarna som löper över hela säsonger som en idealisk berättelseform för Star Trek. Fantasten hånar därför gärna efterföljande serien Voyager (1995-2001) som återgick till det gamla upplägget med ett avslutat äventyr per avsnitt. Eftersom korta äventyr är det samma som ytlighet, right? Och långa berättelser är det samma som kvalitetsdrama, right? Jag är inte helt övertygad.

Huvudpersonerna i Deep Space Nine, kapten Sisko i mitten

Bäst: karaktärerna

Helt klart är i alla fall att DS9 förnyade Star Trek i ett läge då The Next Generation kändes gammalt och konceptet  ”kaptenen på Enterprise löser veckans problem”  började bli uttjatat. Det hade inte räckt att starta en ny tv-serie som utspelades ombord på ett annat rymdskepp.  Det var klokt av skaparna Rick Berman och Michael Piller att förlägga handlingen i sin nya serie till en fast rymdstation, Deep Space Nine, och placera denna station i utkanten av Federationen, på gränsen till fiendeland. På en sådan rymdstation bor många fler än på ett rymdskepp, vilket ökar variationsmöjligheterna avsnitt för avsnitt. Och eftersom det är en utpost får vi på köpet också en större mångfald av yrken, kulturer och livsöden än vad som kunde rymmas ombord på gamla USS Enterprise. Berman och Piller sådde många frön till berättelsetrådar i en bördig mylla av kulturkrockar, maktkamper, kärleksgnabb, krigshot, femtekolonnare och afterwork-häng på Quarks Bar. DS9 lyckades också med det som föregångarna misslyckats med: att visa upp sina huvudpersoners civila liv, vid sidan om Starfleet. Det gör att serien periodvis liknar en såpa, och det ger en lite rundare, varmare framtoning jämfört med The Next Generation.

Quark i Deep Space Nine

Det bästa med DS9 är de centrala karaktärerna kring den smått överspände och känslostyrde kapten Sisko (Avery Brooks).  Det finns en fin personkemi mellan dem alla, och de får utvecklas och fördjupas under seriens sju säsonger. Det gäller både de ”goda” och de ”onda”. Här är de intressantaste:

• Sisko (Avery Brooks) är DS9:s kapten, och den klart knasigaste av alla befälhavare under 50 års Trekhistoria. Han har en intensitet som gränsar till det maniska (något som skådespelaren Avery Brooks i allra högsta grad har i verkliga livet också). Han har en förkärlek för pompösa monologer och en intonation som i en Shakespeare-pastisch. Egentligen är det obegripligt hur Sisko kan ha fått befälet över rymdstationen, men han är helt klart underhållande att titta på.
• Odo (René Auberjonois), stationens säkerhetschef, är en fnösktorr lagens väktare med mycket lite till övers för fifflare och skurkar. Men han är också en opportunist som överlevt många herrar och inte tvekar att tjäna Federationens fiender så de tar över Deep Space Nine.  Han är en hamnskiftare, vilket gör honom ensam och utsatt. Odo blir så småningom tillsammans med…
• Lt Kira Nerys (Nana Visitor) som är Odos motsats i det att hon är passionerad och ideologisk. Hon är en bajoransk militär som efter Bajors frigörelse från Cardassia blir Siskos närmaste och en av stationens tongivande officerare. Odos och Kiras förhållande utvecklas långsamt och med mycket undertryckta känslor.
• Dax (Terry Farrell) är en av Star Treks coolaste karaktärer någonsin. ”Hon” är en symbiont: en ung kvinnas kropp med en symbiotisk mask inopererad i bröstet, och det är den som är hennes ”själ”. Dax har haft många kroppar, både män och kvinnor, under flera hundra år. Sisko kallar henne genomgående för Old Man, för det var Dax då de lärde känna varandra. Terry Farrell spelar Dax avmätt, ironiskt och bestämt, ett kvinnoporträtt som inte låter sig bestämmas av några som helst könsroller eller normer.
• Quark (Armin Shimerman) är en småfifflare, bedragare och allmänt shady figur som också äger stationens bar. Det är till Quark man kommer om man vill ha skvaller, vill intrigera mot någon, eller köpa något olagligt. Quark är ferengi, och hans jobbiga ferengifamilj står i centrum i många episoder. Från början är Quark mest osympatisk, men utvecklas över säsongerna till en av DS9:s viktigaste karaktärer. Dödsfiende med Odo, eller?
• Gul Dukat (Marc Alaimo) är en cardassier som är seriens huvudskurk, och periodvis också diktator över Deep Space Nine. Han har många djupt osympatiska drag, och är hänsynslös som få. Men samtidigt kan man inte låta bli att känna viss sympati för honom då hans dotter tar avstånd ifrån honom eller då han hamnar i klorna på de ännu mer hänsynslösa The Dominion som kommer genom ett maskhål från gammakvadranten.

Maskhålet och rymdstationen

Sämst: de kulturella motsättningarna

De så berömda långa berättelsetrådarna tycker jag är seriens svaghet. Framför allt läggs det ned oändligt mycket tid på motsättningen mellan Bajor och Cardassia, men det är inte en engagerande konflikt utan känns uppstyltat och tillgjort. Bajor ska vara seriens idealvärld, ett folk med stoiskt temperament och andlig resning. Men bajoransk religion är plågsamt new ageig, pompös och tråkig. Ett typiskt Bajoravsnitt kan handla om en bajoransk överstepräst i långa kåpor, som har seanser där de kontaktar bajoranska gudar, och håller långa monologer om hur viktigt det är att hedra sitt folks traditioner. Snark! Tyvärr dras även kapten Sisko in i detta, då han genom en tillfällighet utses till profet för Bajors gudar, som bor i maskhålet bredvid stationen. Dessa gudar har en urgammal rivalitet med bajoranska demoner, och även denna story upptar många avsnitt av DS9. Snark igen.

Vad som däremot fungerar ganska bra, och som präglar säsong fyra och framåt,  är hotet från det maskhål som rymdstationen ligger placerad vid. Maskhålet leder till gammakvadranten, där ett ständigt expanderande imperium kallat The Dominon gör sig redo att invadera och besegra Federationen. Kriget mellan The Dominon och Federationen dominerar de sista säsongerna. Cardassierna lierar sig med The Dominion, och tar över Deep Space Nine och inför militärdiktatur. Federationens officerare flyr naturligtvis, men många huvudpersoner stannar kvar och försöker skapa sig en dräglig tillvaro under de nya herrarna. Vi bjuds på gott om drama och ett par rejäla rymdslag med hundratals skepp som en del av The Dominion War.  I delarna som avhandlar hotet från Dominion fungerar Deep Space Nine utmärkt, och lyckas också väva in de gamla bekanta romulanerna och klingonerna utan att det blir för krystat.

The Dominions ledargarnityr

Det här ska du se

Jag tycker att man kan hoppa över de båda första säsongerna, med undantag för sista avsnittet i säsong 2, ”The Jem’Hadar”. Där introduceras krigarna från The Dominion för första gången, och det är här DS9 riktigt hettar till för första gången. Från och med säsong 3 introduceras rymdskeppet Defiant, som blir seriens motsvarighet till Enterprise. Förmodligen upplevdes DS9 som lite för statisk, och vips så skaffar Sisko ett eget rymdskepp som de kan åka på uppdrag i till gammakvadranten. I den utmärkta säsong 4 spelar Klingon en större roll, och vi får dessutom en fördjupad bild av Dominions samhälle där olika raser härskar över varandra i en strikt hierarki.  Säsong 5 fortsätter och fördjupar Dominionberättelsen, men vi bjuds också på ett helt bedårande tidsreseavsnitt där Sisko och de andra besöker USS Enterprise, 1960-talsversionen (”Trials and tribble-ations”). I säsong 6 har Dominion och Cardassia kontroll över Deep Space Nine, och ett stort krig utspelas i mitten av säsongen. I säsong 7 är det (tyvärr) ganska mycket intriger och bajoransk politik, men alla trådar knyts ihop på ett elegant sätt till slut.

The Dominion War

Domen:

Inte riktigt den Stora Dramaserie som en del fans tycks betrakta den som, men med en intressant premiss som låter manusförfattarna spinna många separata trådar som tillsammans bildar en rik väv av berättelser om livet på rymdstationen. Sevärd främst för sitt detaljerade persongalleri av rollfigurer, som tillåts utvecklas med tiden.

Serien klarar Bechdeltestet med råge.

Läs också om min favoritserie Star Trek Voyager

10 skrämmande filmer där väggen mellan dimensionerna rasar

Vad är ungdomarna i Cabin in the woods villiga att offra för att blidka gudarna?

Vad är världsrymden, egentligen? Är det bara utrymmet mellan stjärnor och planeter i vårt eget universum, eller skulle det kunna vara utrymmet mellan alla världar i alla tänkbara universa? Från vårt mänskliga perspektiv, spelar det någon roll? För även om vi hävdar att ”rymden” är begränsad till det vi kan observera med mänsklig teknologi (t ex i ett teleskop) så förutsäger forskarnas teorier att det finns betydligt mer precis bortom horisonten. Om strängteorin stämmer finns det kanske 26 dimensioner, och kvantmekaniken förutsäger att det existerar många parallella universa. Och vilken sträcka är egentligen kortast: 26 ljusår, eller 26 dimensioner? Så även om min rymdfilmsblogg (och rymdfilmsgenren i stort) framför allt rör sig i vår egen rymdtid, så finns inom science fiction den närbesläktade premissen att väggarna mellan dimensioner och parallella världar ständigt riskerar att kollapsa och släppa igenom något från Andra sidan. From Beyond, som HP Lovecraft skulle ha sagt.

Cthulhu

I inlägget Därför behöver vi berättelser om rymden har jag redan skrivit lite om genren kosmisk skräck, som kännetecknas av att människan ställs inför det totalt främmande från en annan värld. Framför allt menade jag då filmer som utspelar sig i vår egen fysiska rymd, med paradexemplen Alien och Prometheus. Men just idag tänkte jag alltså vidga rymdbegreppet till att omfatta samtliga 26 dimensioner och tipsa om ett antal kosmiska skräckfilmer där Något Fruktansvärt lyckas bryta ned barriären till vår värld och tränga sig igenom från en annan dimension. Häng med på en spoilerfylld resa till tentakelland!

Hellboy (2004)
regi: Guillermo del Toro, producent: Lawrence Gordon m fl

OgdruJahad frambringar apokalypsen

Handlingen? Ockultister och nazister försöker frambringa apokalypsen genom att öppna en portal ut i rymden, där de fruktansvärda Ogdru Jahad bidar sin tid, inspärrade i ett kristallfängelse. De råkar av misstag ta med sig demonen Hellboy över gränsen till vår värld, och världens öde hänger på om han bejakar sin helvetiska sida eller följer sin fosterfars goda föredöme.

Tentaklerna? Om det är någon som vet hur man gestaltar uråldriga, ondskefulla gudar så är det mexikanska regissören Guillermo del Toro. Han har läst på sin lovecraftiska Cthulhu-mytologi och ger Ogdru Jahad-gudarna groteska proportioner. Man kan förstås, i sann kosmisk skräckanda, bara ana dem, då deras gigantiska tentakler sträcker sig ned från stormskyarna över ödelagda städer. Mot slutet av filmen får vi också se Hellboy bekämpa ”the behemoth”, en av bläckfiskgudarna nedstigen i köttet.

OgdruJahad är de gamla gudarna som vill slippa fria från fängelset

Cloverfield (2008)
regi: Matt Reeves, producent: JJ Abrams

Cloverfieldmonstret verkar förvirrad och ledsen. Och arg!

Handlingen? Genom en handkamera får vi följa några ungdomars helg i New York, då plötsligt något enormt slår ned i staden och går lös mellan skyskraporna. Snart råder kaos i miljonstaden, och våra huvudpersoner tvingas fly för sina liv. Cloverfield var en kultfilm redan innan sin release, på grund av den kryptiska marknadsföringen som inte avslöjade annat än att det var någon sorts katastroffilm. I mitt tycke en av de bättre monsterfilmer som gjorts, och egentligen värdig en egen full recension på Rymdfilm.

Tentaklerna? Strikt talat vet vi inte om Cloverfieldmonstret kommer från rymden eller från en annan dimension (den trillar i varje fall ned från himlen). Proportionerna är enorma, men några tentakler ser vi inte. Snarare liknar vår vän en jättelik, vinglös fladdermus som går på knogarna. Den verkar väldigt sur, ungefär som om den inte riktigt förstår varför den hamnat på ett så ogästvänligt ställe som New York. Jag tycker nästan lite synd om den. Nej, förresten.

The Mist (2007)
regi, manus och producent: Matt Darabont

Behemoth i The Mist är det största av alla monster

Handlingen? En pappa och hans son fångas tillsammans med andra småstadsbor i en stormarknad då en tjock dimma väller in över stan bortifrån armébasen. I dimman döljer sig fasor som arméns experiment släppt igenom från andra dimensioner. The Mist baseras på en av mina favoriter bland Stephen Kings långa noveller, men med ett antal nya, riktigt ondskefulla twistar mot slutet, helt i den tidige Kings anda. Jag har alltid tyckt att skräckberättelser ska sluta olyckligt för att riktigt kännas.

Tentaklerna? Det kryllar av hungriga monster i alla storlekar, från sådana man kan krossa med sin känga till enorma, åttafotade spindellika varelser som tornar upp sig över trädtopparna. Huggtandsförsedda tentakler slår sig genom garagedörren och sliter ut människorna i dimman. Här har verkligen alla barriärer mot en sjuk och mycket fasansfull värld raserats.

Ghostbusters (1984)
regi och producent: Ivan Reitman, manus: Dan Aykroyd och Harold Ramis

Marshmallowgubben från Ghostbusters är en klassiker

Handlingen? Du har sett den här, men jag vill påminna om att huvudskurken är den sumeriske förstörelseguden Gozer, en typisk figur från en annan dimension. Spökena som invaderar stan är bara Gozers förlöpare.

Tentaklerna? Mot slutet tar Gozer formen av den enorme marhmallowgubben som hotar New York med ödeläggelse.

John dies at the end (2012)
Regi, manus och producent: Don Coscarelli

Dave i John Dies At The End

Handlingen? En journalist kommer en märklig story på spåren. Är det bara ungdomar som knarkar och hallucinerar eller har kompisarna Dave och John verkligen kommit i kontakt med en parallell och demonisk verklighet? Ett antal riktigt våldsamma dödsfall där flera personer exploderat efter att ha injicerat en svart vätska tyder på något annat än vanlig överdos. En stundtals riktigt charmig (tro’t eller ej) och rolig surrealistisk skräckkomedi, som en hipsterversion av Bill and Ted’s Excellent Adventure, eller något sådant.

Köttmonstret i John dies at the end

Tentaklerna? Mest minnesvärd är demonen av kött som vi får träffa alldeles i början av John dies at the end. Han har en kalkon som huvud, biffar och laxar som kropp och korvar som fingrar. Gross out! Som grand finale får vi för en gångs skull färdas in i den andra dimensionen och träffar på – surprise, surprise – ett enormt, tentakelförsett monstrum!

Hellraiser (1987)
Manus och regi: Clive Barker

Pinhead från Hellraiser

Handlingen? En girig man och hans älskarinna råkar öppna en dörr till helvetet med en magisk box. Deras liv och död blir snart en oändlig plåga. Av brittiske författaren Clive Barker, som har en hängiven fanskara. Rekommenderas, men inte för den svagmagade. Du är inte ett fan av kultskräckfilmer om du inte har sett den här i oklippt version. Själv såg jag den på en så skraltig VHS-kassett att det knappt gick att urskilja slakten som pågick. Lika bra det kanske, för min oskyldiga 16-åriga själs skull.

Tentaklerna? Nja, mer spikar i skallbenet och krokar som sliter köttet från kroppen. Demonernas ledare heter Pinhead, och är en av skräckfilmshistoriens stora ikoner. Synd bara att Hellraiser följdes av så erbarmligt dåliga uppföljare. Endast ettan är sevärd.

HP Lovecrafts From Beyond (1987)
Manus (del) och regi: Stuart Gordon

I Lovecrafts From Beyond öppnas en portal till en annan dimension och förvandlar forskarna

Handlingen? Mycket löst baserad på en novell med samma namn av Lovecraft, i regi av Stuart Gordon som gjort sig en liten och mycket våldsam filmkarriär på att göra vansinnigt blodiga adaptioner av skräckmästarens berättelser (Re-Animator är också Stuart Gordons verk). I From Beyond öppnar några forskare en portal till – du gissade det – en annan dimension – och förvandlas till – du gissade det – tentakelförsedda kannibalmonster.

Tentaklerna? Ett veritabelt filmskräckkabinett från 80-talet, med de knasigaste plastmonster du kan tänka dig. Idag upplever man det som mer bisarrt än verkligt skrämmande. I filmen fungerar det så att de som blir bitna av varelser från Andra sidan förvandlas själva och får en liten tentakel i pannan, där all deras kraft sitter. Biter du av den, så besegrar du monstret.

The Ancient Ones, urgamla gudar, bryter sig fria

Cabin in the woods (2012)
Manus, regi och producent: Drew Goddard och Joss Whedon

Handlingen? Här är en film jag verkligen inte vill spoila, så jag nöjer mig med att säga att det är en dubbeltwist på varje skräckfilmskliché du någonsin sett.

Tentaklerna? Mycket Cthulhu igen – ”the ancient ones” är inspärrade i väntan på att få slippa lös och ödelägga världen. Vad är vi villiga att göra för att hålla deras fängelse intakt? En enorm hand som sveper fram över himlen är den glimt vi hinner få.

Pacific Rim (2013)
regi, manus och producent: Guillermo del Toro, Travis Beacham

Guillermo del Toros Pacific Rim

Handlingen? Guillermo är enda regissören med två filmer på listan, och den här kommer först i sommar. Det är en hyllning till japanska genren kaiju (som Godzilla är mest kända exemplet på) och går ut på att en dimensionsportal öppnas på havets botten och släpper igenom ett antal bestar. Mänskligheten måste försvara sig med det enda logiska vapnet: jätterobotar!

Tentaklerna? Jag har inte sett filmen än, men i klippen förekommer åtminstone två monster, vart och ett i samma storlek som en Finlandsfärja. Den ena av dem ser mycket tentakelförsedd ut. 17 juli får vi se närmare hur hen ser ut.

Event Horizon (1997)
regi: Paul WS Anderson

Event horizon

Av filmerna jag skriver om idag är Event Horizon den jag tycker minst om, eftersom jag inte riktigt gillar Paul WS Andersons effektsökeri. Men det är otvetydigt en äkta rymdfilm (med massor av fina skepp och rymdfärder) om forskare som öppnar en port till helvetet. Full pott, så att säga. Och Sam Neill lyckas alltid vara sevärd. Läs hela Rymdfilms recension.

Bubblare:

Pahvålnaderna och profeterna från maskhålet, i Star Trek Deep Space Nine
Jättemaskarna i Beetlejuice

Mer kosmisk skräck på Rymdfilm:

Alien, Aliens, Alien 3, Alien 4, Prometheus, The thing, Dreamcatcher, Doom, Alien Cargo, The Faculty, The Darkest Hour, Grabbers