Star Trek kommer tillbaka till TV 2017 – fansen rasande

Kaptenerna från tidigare Star Trekserier

Ibland undrar man vad sci-fi-fans lever för. Inte verkar det vara för att se något nytt komma från sin favorit-franchise i alla fall. Detta om man får tro de magsura kommentarerna från horder av trekkers då Paramount och CBS släppte nyheten att det till sist blir en helt ny Star Trek-serie på TV. 2017 har den premiär på CBS. På Startrek.com kan vi läsa:

The brand-new Star Trek will introduce new characters seeking imaginative new worlds and new civilizations, while exploring the dramatic contemporary themes that have been a signature of the franchise since its inception in 1966.

Mycket mer om storyn vet vi inte just nu.

Exekutiv producent för serien är Alex Kurtzman, som varit inblandad i manus för båda de rebootade JJ Abrams-filmerna Star Trek och Star Trek Into Darkness. Japp, det är alltså troligen en rebootad serie i Abrams-tidslinjen, vilket förklarar Facebookkommentarer som dessa:

”Sorry to be negative but if this series is connected at all with Abrams’ nu trek it’ll be stillborn. No substance.”

”It’s a mockery of the original star trek and subsequent series to where you have to pay CBS a monthly subscription to see it. What’s the nicest way to say this? No thanks. I don’t watch TV and haven’t for nearly 20 years (save for the prerecorded airs without commercials, and then torrents for about 15 years since). The majority of the studio execs and producers turned their backs on Star Trek for about a decade anyway. Why would I want to waste time and money on paying for this JJ Abrams crap? Seriously?”

”I hope the universe JJ ”Lens Flare” Abrams made has nothing to do with this.”

Ovanstående kommentarer är typiska för de Facebooktrådar jag sett, och är betydligt fler än de som bara säger ”Yay!”. Att människor fortfarande känner så starkt för Trek säger en del om varför serien klarat sig igenom toppar och dalar i 50 år. Här är en annan kommentar som också är typiskt:

Abrams-verse is stupid, unimaginative, none scifi, and down right insulting. If we are to have a new show, it should take place 200 years after Janeway. A new, Star Fleet with Borg tech, advanced holograms, imaginative, and ”Boldly go where no one has gone before…” Not an Abrams, sellout, ripping off of the past, retarded, NO scifi. If we are to criticize STNG, Deep Space 9, and Voyager, I’d say, true science fiction was less a priority. But Abrams and tv’s Enterprise were NO scifi, just shoot’em up, using pre-existing story and characters. No new ideas contributed to the ST universe. Star Trek is about the science, a better humanity, and creative thought. Not Abram’s random choices of Star Trek lore, stupid choices, with no loyalty to Star trek past. The series Enterprise died quickly for a reason. In Cons and fan’s, ETERNAL loyalty to the original ST, NG, Deep Space, and Voyager, is for a reason.

Jag håller på sätt och vis med allt den siste kommenteraren skrev, men noterar att många av de saker som han nämner (avancerade hologram, Borgteknologi) redan var med i Voyager på 90-talet.

Jag vill tyvärr också hävda att man kan se i många kommentarer (ej de ovanstående) ett rent och skärt hat mot JJ Abrams från en del Trekfans, och mot allt dennes reboot av Star Trek. Gimme a break, surgubbar. Hade det inte varit för JJ Abrams hade det inte blivit någon ny serie överhuvudtaget, vare sig old school eller JJ school. Star Trek på bio var stendött både kommersiellt och kreativt innan rebooten, och det var även TV-serierna. Efter Star Trek Voyagers sista säsong år 2001 kom det aldrig något nytt bra i den gamla tidslinjen. Star Trek Enterprise var ett högst lamt försök att starta om alltsammans, som gick på tomgång från början och aldrig hittade sin egen ton. De fans som drömmer sig tillbaka till Deep Space Nine eller till och med The Next Generation bör påminna sig om att det var 16 respektive 21 år sedan dessa serier slutade gå på TV.  Hela nollnolltalet och halva tiotalet har hunnit passera, och mycket vatten har flutit under TV-broarna sedan dess.  Om en ny serie ska ha en chans att komma förbi första säsongen måste den slå igenom hos en bred publik, och för att uppnå det behöver den ha en bredare appeal än bara hos dem som minns den gamla goda tiden. Att bygga vidare på den för dagens publik välkända tidslinje som Abrams introducerade 2009 är sunt. Star Trek får inte fastna i nostalgi, utan fortsätta att boldly go…

Med detta sagt hoppas vi förstås på ett bra manus, med många lagom filosofiska problem för rymdskeppsbesättningen att tackla, och en nypa av den progressiva anda som präglade originalserien. Allt detta menar jag är fullt möjligt i den erfarne producenten Alex Kurtzmans händer.

Nya Star Trek har premiär 2017 på CBS i USA. Men först kommer filmen Star Trek Beyond på bio, 2016.

(JJ själv lär just knappast vara inblandad, då han numera jobbar för den där andra rymdserien.)

Star Trek The Next Generation S01E01: Encounter at Farpoint

Picard, Troi och Q

Om jag ska vara ärlig har TV-serien Star Trek The Next Generation (även känd som TNG) aldrig varit min personliga favorit. Min Star Trek kommer alltid att vara de sex biofilmer med originalbesättningen som producerades mellan 1979 och 1991. Men det är faktiskt en serie som växer om man ger den en chans, och diskuterar vi rymdfilmshistorien måste man medge att TNG mer än väl förtjänat sin status som klassiker. Den började sändas 1987 och fortsatte i sju säsonger och 178 avsnitt fram till 1994. Det var egentligen det sena 1980-talets enda framgångsrika science fiction som utspelades i rymden – såväl Jedins återkomst som miniserien V kom så tidigt som 1983. Utan TNG hade en hel generation växt upp utan några nya rymdäventyr alls. Dess framgångar gjorde dessutom Star Trek relevant för en ny generation tittare, och skapade förutsättningar för ytterligare tre TV-serier (Deep Space Nine, Voyager och Enterprise). Kapten Picard och hans besättning från TNG ärvde så småningom biofilmerna från originalbesättningen, och fortsatte i dem ända in på 00-talet. TNG vann under sin tid på TV 18 Emmys och flera Hugo och Saturn Awards.

80-talsserien delar den utopiska optimismen med 1960-talets klassiska Trek, och man lyckades faktiskt behålla något av originalets lätthet och samtidigt uppdatera framtidsvisionen genom att ge ensemblespelet större fokus och dra in på de övertydliga politiska allegorierna. Inga figurer från den nya serien lyckades visserligen upprepa personkemin som en gång fanns i kraftfältet mellan Kirk (William Shatner) och Spock (Leonard Nimoy). Den nya kaptenen Picard, spelad med pregnans av Shakespeareskådisen Patrick Stewart, fick tyvärr aldrig riktigt någon värdig motspelare à la Spock. Men med tiden fördjupade Stewart sin rolltolkning på ett sätt som William Shatner bara skulle kunnat drömma om. Picard gick från att ha vara en riktig träbock i första säsongen, till en ledare med stor auktoritet, passion och samtidigt sårbarhet. Och även om androiden Data (Brent Spiner) aldrig riktigt blev nästa generations Spock, så lät 80-talsversionen av Star Trek alla medlemmar av besättningen att ha egna bakgrundshistorier.

Encounter at Farpoint

Men det är fördömt hur dålig serien var i början. I själva verket räknar kännarna helt bort de två första säsongerna, och den riktiga Next Generation-upplevelsen börjar först i och med säsong tre. Jag har nu i omgångar sett om alla de fyra första säsongerna, och är av samma åsikt. Första säsongen haltar fram, med fruktansvärt dåliga manus och skådespelare som kämpar för att hitta sina rolltolkningar. Ryktet säger att seriens skapare, gamle Gene Roddenberry, hade blivit lite väl out of touch när han äntligen fick chansen att göra en uppföljare på sin 60-talsserie. Han skrev om nästan varje avsnitt utifrån sin puristiska och smala vision. Det dröjde inte länge innan CBS reducerade honom till ”executive consultat”. Andra säsongen är en ren katastrof av helt andra skäl, som en följd av att alla amerikanska manusförfattare strejkade och tvingade produktionsbolaget till desperata hafsverk. Njutbart börjar det bli först i säsong tre – och därefter blir det faktiskt bara bättre.

Om du ska kolla igenom The Next Generation kan du med gott samvete hoppa över båda första säsongerna, med några undantag. För allmänbildningens skull bör du ha sett S02E18 Q Who? där maskinrasen The Borg gör sitt allra första framträdande. Och förslagsvis inleder du allt med att kolla på S01E01 Encounter At Farpoint,  det omfångsrika dubbelavsnitt som var seriens pilot. Dels får du seriens upplägg serverat på ett fat, och får en ruff introduktion till viktiga karaktärer. Dels bjuder Encounter at Farpoint, med sin uppskruvade ton och märkligt släpiga tempo, på många ögonblick av ofrivillig komik.

USS Enterprise D

Spelplatsen: USS Enterprise-D

Ett enormt språng framåt från 60-talet! Nu är det år 2364 och Federationens nya flaggskepp är något helt nytt jämfört med kapten Kirks gamla skorv. Enterprise-D är stor – mer än dubbelt så lång som originalskeppet. Hon är ultramodern, med ljust pastellfärgade heltäckningsmattor (som bara kan ha designats på 1980-talet) och ljusa väggar. Inredningen på bryggan har elegant rundade rundade former, med träpaneler bakom kaptensstolen, och datorn styrs med rösten, eller med pekskärmar och ipads. I allra första avsnitten kan man fortfarande se kvinnor i de kortkorta kjolarna från 1960-talet – men nu har även en del karlar på sig sådana outfits. Övriga män och kvinnor bär långbyxor. Att låta de små kjolarna vara könsneutrala är en fin blinkning som visar att serien är väl medveten om hur mycket världen och könsrollerna förändrats mellan 1966 och 1987.

Av någon outgrundlig anledning finns det hela familjer med barn ombord, något som inte bara uppenbarligen gör säsong 1:s extragrumpy kapten Picard nervös (vilket han anförtror till den nyanlände sekonden Riker i en obekväm scen) – utan det får fler olyckliga konsekvenser. Dels tvingas Picard, för att rädda kvinnor och barn då fara hotar, avskilja tefatsdelen från stjärtpartiet, så att kaptenen kan gå till attack utan att riskera civila dödsoffer. Snacka om opraktisk rymdskeppsdesign! Dels gör avsaknaden av förbud mot minderåriga att seriens allra mest irriterande figur, tonårige Wesley Crusher, kan göra sin entré och börja nästla sig in på bryggan trots att han bara är en liten slyngel som inte är torr bakom öronen. Hans mamma är Dr Beverley Crusher, som i Encounter at Farpoint avslöjas ha haft en affär med kapten Picard ett antal år innan. Några ögonblick av verklig awkwardness följer medan vi i publiken funderar på om det är Picard som är Wesleys farsa. Som tur är visar sig det vara ett blindspår. I slutet av avsnittet är Dr Crusher installerad som Enterprises skeppsläkare, och Wesley kommer under kommande 178 avsnitt att såväl försätta skeppet i dödlig fara ett otal gånger, som rädda det vid ännu flera tillfällen. Hur Picard kan låta en 15-årig skolpojke styra Federationens flaggskepp är ett av TNG:s stora mysterier.

Andra bisarra egenskaper med Enterprise D är dess enorma utrymmen för holografiska simulationer, kallade ”holodeck”, där virtuella miljöer och rollspel spelas upp helt verklighetstroget. Det slår nästan aldrig fel att något i holodeckprogrammet råkar bugga så att simulationen råkar fånga besättningsmän i en fängelsehåla, få dem att överge sin post för att hänga på en simulerad strand, eller rentav hotar att ta över skeppet på riktigt och döda alla ombord. Att holodecken inte förbjuds omedelbart är ett annat TNG-mysterium.

Familjen Crusher shoppar på Farpoint tillsammans med Riker

Handlingen i ”Encounter At Farpoint”.

Kapten Picard (Patrick Stewart) är i detta pilotavsnitt en sur och auktoritär man, som är mer än bara lite obekväm med hedersuppdraget att leda Federationens nya flaggskepp på dess allra första uppdrag. Enterprise ska färdas till planeten Deneb IV, på gränsen till den outforskade rymden. Där ska de ta en titt på den mycket välutrustade rymdstationen Farpoint, som Bandifolket erbjuder Federationen att nyttja. Bandifolket har spräcklig cape och raggigt hår, något som tycks förena nästan samtliga folk i galaxen som Enterprise träffar på.

På vägen börjar bisarra saker att hända. Först blir Enterprise förföljt i warphastighet av en mystisk närvaro, som kommer ikapp och sedan utvecklar sig till ett nätformat kraftfält mitt i tomma rymden. En nära på allsmäktig varelse vid namn Q dyker upp på bryggan (John De Lancie i vad som skulle bli en återkommande Trekroll), klädd som en sjökapten från 1600-talet. Han anklagar mänskligheten för att vara en mordisk och primitiv ras. (Att Enterprise bemannas av såväl klingoner, vulcaner och androider bekommer inte Q, uppenbarligen.) Officerarna förs bort till en sal, där en grym parodi på en mänsklig rättegång spelas upp. Q agerar såväl domare som bödel, och hans teori är att människorna inte förtjänat sin plats bland civiliserade raser i universum, utan borde oskadliggöras innan de ställer till med ännu mer död och elände. Kapten Picard försvarar sig bäst han kan.. och genom ett trollslag förflyttas de tillbaka till Enterprise och får fortsätta sin resa mot Farpoint. Mer eller mindre som om ingenting har hänt.

Encounter at Farpoint

Samtidigt på Farpoints finaste marknad shoppar några blivande besättningsmedlemmar loss bland exklusiva tyger. Det är den stele och alltid lika träaktige kommendör Riker (Jonathan Frakes) och den ärtiga Dr Beverly Crusher (Gates McFadden) tillsammans med doktorns tonårige son Wesley (Wil Wheaton). Wesley utvecklades till en av Star Treks mest hatälskade figurer – så uppenbart tillkommen för att ge unga fans en figur att identifiera sig med, och alltid inblandad i långsökta manusförvecklingar som tillät honom att rädda hela skeppet. Igen. Wesleys klämkäcka och samtidigt arroganta famtoning retade fans till vansinne – det är ingen slump att Sheldon i The Big Bang Theory ser Will Wheaton som sin dödsfiende. Jag är helt på Sheldons sida, där.

Enterprise och det stora skeppet

Även på Farpoint blir det bisarrt, då alla önskningar som de mänskliga besökarna har omedelbart tycks gå i uppfyllelse. Dr Crusher gillar ett tyg, och vips dyker det upp en hel rulle från tomma luften. Riker vill ha ett äpple, och då kommer det äpplen. Allting verkar för bra för att vara sant. Det ligger en hund begraven, och det visar sig att de vänliga Bandifolket inte alls är så oskyldiga som de först verkar. Inte minst förstår vi tittare det då seriens näst mest irriterande rollfigur gör entré: kuratorn Deanna Troi (Marina Sirits), telepaten med universums sämsta tankeläsarförmåga. Men en osviklig känsla för att med emfas uttala det rent uppenbara har Troi en märkligt central roll i hela TNG, och står bokstavligen vid kaptenens sida vid alla viktiga beslut. Hon är till hälften betazoid (vilket inte är en lugnande tablett utan en sorts utomjording), vilket ger henne den tvivelaktiga förmågan att känna andras känslor. ”Jag förnimmer” säger hon vanligtvis, ”en mycket stark närvaro.” Varpå hon själv brister i gråt, gärna mitt under pågående terapisession med en klient. Även i Encounter at Farpoint kommer Troi mysteriet på spåren. ”Jag förnimmer ett mycket starkt sinne.” säger hon. Det visar sig vara en kosmisk manet i megaformat som hålls som slav av de spräckliga Bandifolket. Maneten har mer eller mindre magiska krafter, som används för att trolla fram bland annat tyg och äpplen till Enterprises besättning. Exakt varför Bandifolket behöver flörta så mycket med Federationen då de har en magisk rymdmanet som uppfyller varje liten önskan, framgår inte riktigt. Däremot förstår vi att maneten vill bli fri, då en andra manet i form av ett jättestort rymdskepp dyker upp och hotar Enterprise. Just när läget är som mest spänt återvänder den mystiske Q för att slutligen ställa Picard till svars för alla mänsklighetens brott genom historien. Det blir mycket att hålla reda på där ett tag: Bandifolkets irriterande ledare, hotet från Q och den mystiska närvaron som Troi hela tiden säger finns där, runt omkring dem. När upplösningen väl kommer blir det en antiklimax, för i stort sett ingenting händer, förutom att Picard vägrar att attackera, varpå rymdmaneten blir fri och flyger tillsammans med sin manetkompis in i solnedgången. Troi gråter och säger att hon förnimmer stor glädje och tacksamhet. Q snörper på munnen och väser att han minsann kommer att komma tillbaka. Det är en hel massa berättelsetrådar som liksom bara dinglar i tomheten, och om det finns någon orsak och verkan i storyn så går i alla fall den mig förbi.

Rymdmaneter i Enounter at Farpoint

Idag är Encounter at Farpoint kul som kuriosa: för att det var här som vi träffade Picard, Data, Worf, O’Brien och LaForge för första gången. För det pompösa tilltalet som balanserar på parodins rand långa stunder, med tidernas mest dramatiska musik dundrandes i bakgrunden till varenda scen. För de bisarra vändningarna i historien: 1500-talskläderna, dvärgarna och nazisterna i rättsalen, för de kosmiska maneterna och magiska äpplena. Som pilot för 1980-talets viktigaste rymdserie är det mycket svagt, och det var tur att den amerikanska publiken visade sig storsint och gav serien den chans som den till slut förtjänade. Och mitt uppe i allt det småtöntiga finns här fröet till storhet: redan från början hade Star Trek The Next Generation en energi, självsäkerhet och charm som är svårt att stå emot. Speciellt då man ser den nyrestaurerade bluray-versionen av serien förstår man varför den blev en så stor framgång. TNG må aldrig ha varit så nyskapande som Gene Roddenberrys första Trekserie, men den hade samma, smått maniska, charm. Och den lät oss aldrig ha tråkigt.

Bäst: Brent Spiner som Data – han sätter faktiskt sin rollfigur från allra första scenen. Det är en begränsad figur jämfört med Spock, men Spiner gör så mycket han kan av den.

Sämst: Den plågsamt utdragna scen där Riker ska visa sig macho och manuellt styra rymdskeppet medan kvinnor beundrande tittar på. Till bombastisk musik. Varför ska manuell styrning vara en sån fetisch i science fiction? Vad har man datorer till om inte för att slippa styra manuellt? Det är som att koppla ur servon på bilen: bara dumt.

Jag kommer att fortsätta recensera utvalda säsonger och avsnitt från TNG framöver.

För och emot Star Trek Deep Space Nine (tv-serie 1993-1999)

Jadzia Dax (Terry Farrell) är en av de coolaste Trekkaraktärerna någonsin

Jag var inte så intresserad av Star Trek i mitten av 90-talet, efter att originalbesättningen pensionerats 1991 och kapten Picard från The Next Generation blev huvudpersonen i biofilmerna. Har alltid tyckt att Picard och Data är lite irriterande. Kirk och Spock gick inte att ersätta. Så när en kompis 1994 pratade om nya Star Trek med entusiasm, flammade inte intresset omedelbart upp i mitt bröst. ”Nej, inte Picard” sa kompisen. ”Det här är en helt ny tv-serie som heter Deep Space Nine, som är något helt annat. Mycket mörkare och intressantare. Det är längre berättelser, och karaktärerna utvecklas med tiden.” Bland de många DS9-fansen har serien än idag rykte om sig att vara den djupa och mörka Star Trek-serien. Den där avsnitten hänger ihop och bildar en längre story, och där inte allt är svart eller vitt utan såväl hjältar som skurkar ställs inför moraliska dilemman. En äkta DS9-fantast framhåller de långa berättelsetrådarna som löper över hela säsonger som en idealisk berättelseform för Star Trek. Fantasten hånar därför gärna efterföljande serien Voyager (1995-2001) som återgick till det gamla upplägget med ett avslutat äventyr per avsnitt. Eftersom korta äventyr är det samma som ytlighet, right? Och långa berättelser är det samma som kvalitetsdrama, right? Jag är inte helt övertygad.

Huvudpersonerna i Deep Space Nine, kapten Sisko i mitten

Bäst: karaktärerna

Helt klart är i alla fall att DS9 förnyade Star Trek i ett läge då The Next Generation kändes gammalt och konceptet  ”kaptenen på Enterprise löser veckans problem”  började bli uttjatat. Det hade inte räckt att starta en ny tv-serie som utspelades ombord på ett annat rymdskepp.  Det var klokt av skaparna Rick Berman och Michael Piller att förlägga handlingen i sin nya serie till en fast rymdstation, Deep Space Nine, och placera denna station i utkanten av Federationen, på gränsen till fiendeland. På en sådan rymdstation bor många fler än på ett rymdskepp, vilket ökar variationsmöjligheterna avsnitt för avsnitt. Och eftersom det är en utpost får vi på köpet också en större mångfald av yrken, kulturer och livsöden än vad som kunde rymmas ombord på gamla USS Enterprise. Berman och Piller sådde många frön till berättelsetrådar i en bördig mylla av kulturkrockar, maktkamper, kärleksgnabb, krigshot, femtekolonnare och afterwork-häng på Quarks Bar. DS9 lyckades också med det som föregångarna misslyckats med: att visa upp sina huvudpersoners civila liv, vid sidan om Starfleet. Det gör att serien periodvis liknar en såpa, och det ger en lite rundare, varmare framtoning jämfört med The Next Generation.

Quark i Deep Space Nine

Det bästa med DS9 är de centrala karaktärerna kring den smått överspände och känslostyrde kapten Sisko (Avery Brooks).  Det finns en fin personkemi mellan dem alla, och de får utvecklas och fördjupas under seriens sju säsonger. Det gäller både de ”goda” och de ”onda”. Här är de intressantaste:

• Sisko (Avery Brooks) är DS9:s kapten, och den klart knasigaste av alla befälhavare under 50 års Trekhistoria. Han har en intensitet som gränsar till det maniska (något som skådespelaren Avery Brooks i allra högsta grad har i verkliga livet också). Han har en förkärlek för pompösa monologer och en intonation som i en Shakespeare-pastisch. Egentligen är det obegripligt hur Sisko kan ha fått befälet över rymdstationen, men han är helt klart underhållande att titta på.
• Odo (René Auberjonois), stationens säkerhetschef, är en fnösktorr lagens väktare med mycket lite till övers för fifflare och skurkar. Men han är också en opportunist som överlevt många herrar och inte tvekar att tjäna Federationens fiender så de tar över Deep Space Nine.  Han är en hamnskiftare, vilket gör honom ensam och utsatt. Odo blir så småningom tillsammans med…
• Lt Kira Nerys (Nana Visitor) som är Odos motsats i det att hon är passionerad och ideologisk. Hon är en bajoransk militär som efter Bajors frigörelse från Cardassia blir Siskos närmaste och en av stationens tongivande officerare. Odos och Kiras förhållande utvecklas långsamt och med mycket undertryckta känslor.
• Dax (Terry Farrell) är en av Star Treks coolaste karaktärer någonsin. ”Hon” är en symbiont: en ung kvinnas kropp med en symbiotisk mask inopererad i bröstet, och det är den som är hennes ”själ”. Dax har haft många kroppar, både män och kvinnor, under flera hundra år. Sisko kallar henne genomgående för Old Man, för det var Dax då de lärde känna varandra. Terry Farrell spelar Dax avmätt, ironiskt och bestämt, ett kvinnoporträtt som inte låter sig bestämmas av några som helst könsroller eller normer.
• Quark (Armin Shimerman) är en småfifflare, bedragare och allmänt shady figur som också äger stationens bar. Det är till Quark man kommer om man vill ha skvaller, vill intrigera mot någon, eller köpa något olagligt. Quark är ferengi, och hans jobbiga ferengifamilj står i centrum i många episoder. Från början är Quark mest osympatisk, men utvecklas över säsongerna till en av DS9:s viktigaste karaktärer. Dödsfiende med Odo, eller?
• Gul Dukat (Marc Alaimo) är en cardassier som är seriens huvudskurk, och periodvis också diktator över Deep Space Nine. Han har många djupt osympatiska drag, och är hänsynslös som få. Men samtidigt kan man inte låta bli att känna viss sympati för honom då hans dotter tar avstånd ifrån honom eller då han hamnar i klorna på de ännu mer hänsynslösa The Dominion som kommer genom ett maskhål från gammakvadranten.

Maskhålet och rymdstationen

Sämst: de kulturella motsättningarna

De så berömda långa berättelsetrådarna tycker jag är seriens svaghet. Framför allt läggs det ned oändligt mycket tid på motsättningen mellan Bajor och Cardassia, men det är inte en engagerande konflikt utan känns uppstyltat och tillgjort. Bajor ska vara seriens idealvärld, ett folk med stoiskt temperament och andlig resning. Men bajoransk religion är plågsamt new ageig, pompös och tråkig. Ett typiskt Bajoravsnitt kan handla om en bajoransk överstepräst i långa kåpor, som har seanser där de kontaktar bajoranska gudar, och håller långa monologer om hur viktigt det är att hedra sitt folks traditioner. Snark! Tyvärr dras även kapten Sisko in i detta, då han genom en tillfällighet utses till profet för Bajors gudar, som bor i maskhålet bredvid stationen. Dessa gudar har en urgammal rivalitet med bajoranska demoner, och även denna story upptar många avsnitt av DS9. Snark igen.

Vad som däremot fungerar ganska bra, och som präglar säsong fyra och framåt,  är hotet från det maskhål som rymdstationen ligger placerad vid. Maskhålet leder till gammakvadranten, där ett ständigt expanderande imperium kallat The Dominon gör sig redo att invadera och besegra Federationen. Kriget mellan The Dominon och Federationen dominerar de sista säsongerna. Cardassierna lierar sig med The Dominion, och tar över Deep Space Nine och inför militärdiktatur. Federationens officerare flyr naturligtvis, men många huvudpersoner stannar kvar och försöker skapa sig en dräglig tillvaro under de nya herrarna. Vi bjuds på gott om drama och ett par rejäla rymdslag med hundratals skepp som en del av The Dominion War.  I delarna som avhandlar hotet från Dominion fungerar Deep Space Nine utmärkt, och lyckas också väva in de gamla bekanta romulanerna och klingonerna utan att det blir för krystat.

The Dominions ledargarnityr

Det här ska du se

Jag tycker att man kan hoppa över de båda första säsongerna, med undantag för sista avsnittet i säsong 2, ”The Jem’Hadar”. Där introduceras krigarna från The Dominion för första gången, och det är här DS9 riktigt hettar till för första gången. Från och med säsong 3 introduceras rymdskeppet Defiant, som blir seriens motsvarighet till Enterprise. Förmodligen upplevdes DS9 som lite för statisk, och vips så skaffar Sisko ett eget rymdskepp som de kan åka på uppdrag i till gammakvadranten. I den utmärkta säsong 4 spelar Klingon en större roll, och vi får dessutom en fördjupad bild av Dominions samhälle där olika raser härskar över varandra i en strikt hierarki.  Säsong 5 fortsätter och fördjupar Dominionberättelsen, men vi bjuds också på ett helt bedårande tidsreseavsnitt där Sisko och de andra besöker USS Enterprise, 1960-talsversionen (”Trials and tribble-ations”). I säsong 6 har Dominion och Cardassia kontroll över Deep Space Nine, och ett stort krig utspelas i mitten av säsongen. I säsong 7 är det (tyvärr) ganska mycket intriger och bajoransk politik, men alla trådar knyts ihop på ett elegant sätt till slut.

The Dominion War

Domen:

Inte riktigt den Stora Dramaserie som en del fans tycks betrakta den som, men med en intressant premiss som låter manusförfattarna spinna många separata trådar som tillsammans bildar en rik väv av berättelser om livet på rymdstationen. Sevärd främst för sitt detaljerade persongalleri av rollfigurer, som tillåts utvecklas med tiden.

Serien klarar Bechdeltestet med råge.

Läs också om min favoritserie Star Trek Voyager

9 punkter som Star Trek bör förändra efter JJ Abrams

Besättningen från den rebootade filmserien Star Trek

(Innehåller milda spoilers för de två senaste Trekfilmerna.)
Nu när vi hunnit smälta Star Trek Into Darkness, och medan regissören JJ Abrams som bäst förebereder sig för att ta över Stjärnornas krig på Disney, är det dags för Star Trek att blicka framåt.  Man ska inte underskatta betydelsen som Abrams & Co haft för Star Trek. Då de tog över var franchisen i stort sett död för en bredare publik. Det hade inte gått någon framgångsrik tv-serie på nästan tio år, och den senaste bra filmen (First Contact 1996) var bara ett avlägset minne. I och med rebooten med Star Trek 2009 gjöts nytt liv i denna ärevördiga science fiction-institution. En ny generation vet plötsligt vilka Kirk och Spock är, och bryr sig om hur det går för dem. Vi fick två filmer med Abrams innan han hoppade av. Now what? Kommer Abrams’ homeboys (Damon Lindelof, Bryan Burk, Alex Kurtzman och Robert Orci) att stanna kvar på Trekskutan eller segla vidare med Star Wars? Förhoppningsvis blir det ingen total reboot igen.

Det finns mycket i de två senaste filmerna som är tillräckligt bra för att spara inför framtiden. Att börja om med nya skådespelare, precis då Chris Pine och Zachary Quinto hunnit arbeta in sina roller, verkar onödigt. Faktiskt tycker jag att de moderna Kirk och Spock är klockrena. Samma sak med produktionsdesignen – if it ain’t broken, don’t fix it. Men nu när Paramount ändå behöver välja en ny regissör kanske vi kan våga hoppas på lite nytänkande också? För gudarna ska veta att det kan behövas. Rymdfilm har lagt pannan i djupa veck och listar de viktigaste förändringarna som vi tycker att JJ Abrams efterträdare borde vinnlägga sig om då hen tar över ansvaret för Star Trek. Vi börjar på nionde platsen och räknar ned till det viktigaste:

9. Undvik klingonerna tills ni verkligen har en bra berättelse

Den här punkten tror jag att Abrams och hans vänner redan har fattat. Klingonerna må vara Star Treks allra mest älskade fiender, som har varit huvudantagonister i fem långfilmer redan. De är kult. Men det gör dem också nästan omöjliga att berätta några nya historier om, eftersom de lätt hamnar i parodins utmarker. För var det något som 80- och 90-talens klingoner inte var, så var det hotfulla. Snarare corny. De har numera också tappat den kalla kriget-vibe som gjorde dem till effektiva stand ins för ryssarna på 60-talet. Låt dem finnas kvar i periferin i framtiden, men visa inte mer av Kronos än vad vi fick se i Into Darkness. Spara dem till den dag det finns ett manus där deras krigar/hederskultur verkligen fyller en funktion

8. Ge oss fler huvudpersoner

Det var smart gjort att reboota originalbesättningen och ge oss yngre versioner av Kirk, Spock, Scotty, Chekov, Sulu och Uhura. Att arbeta in nya varumärken är tusen gånger svårare än att bygga på det som folk redan känner igen. Och hellre den riktige Spock än ytterligare ett anonymt derivat av originalkonceptet. Ska någon köra en beam me up, varför inte låta Scotty göra det, liksom? Men nu har man etablerat de nygamla karaktärerna i ett par filmer och en ny publik har vant sig vid Spocks formaliteter och Dr McCoys larviga metaforer. Hög tid att låta ett par helt nya fasta karaktärer arbeta sig in i Enterprises besättning. Vidga persongalleriet lite. Och kanske skippa någon av de anonymare kärnkaraktärerna, om de inte ger så många chanser till intressant karaktärsutveckling.

Besättningen från USS Voyager (1995-2000)

7. Flyg mot okända horisonter

Det säger sig egentligen självt: To boldly go, where no one has gone before. Bara gör’t! Visa oss landskap och rymdvarelser vi faktiskt aldrig sett förut. Det var själva kärnan i originalets tv-serie, i 80-talets Next Generation och i 90-talets Voyager. Och vi fick ett fint litet smakprov med den röda planeten Nibiru i början av Into Darkness. Mer mystiska miljöer, och mindre romulaner, tack.

6. Introducera helt nya element i berättelsen

De är inte dumma, Lindelöf, Orci och Kurtzman. Genom att förlägga det rebootade universumet i en alternativ tidslinje kan de låta huvudpersonerna vara med om varianter på gamla berättelsetrådar. Men det kan lätt gå till överdrift, vilket skulle bevisas i Into Darkness. Khan är förstås den mest berömde skurken inom Star Trek, men behövde vi verkligen få se Spocks/Kirks död bildruta-för-bildruta och få höra Spock skrika Khaaaaaan? Vi vill inte att Trek ska bli en parodi på sig självt. Det finns mängder av hungriga manusförfattare som säkert kan komma med input om inspirationen tryter. Det är också viktigt att inte fastna i den höga insatsfällan, där Jorden riskerar att gå under varje kvart för att status quo i gruppen med huvudpersoner måste bevaras till varje pris. Om vi som publik känner oss osäkra på vem i ensemblen som ska överleva, behöver vi inte världsomfattande katastrofer för att hålla spänningen vid liv.

5. Var inte för vördnadsfull mot fansen

Trekkers är otacksamma jävlar, besatta av detaljer, krävande, lättstötta och konservativa. Efter rebooten svämmade kommentarsfälten över av förståsigpåare som alla visste exakt hur man borde ha räddat Star Trek istället. Men om vi ska vara ärliga, behöver Paramount inte vara särskilt oroliga för att pröva fansens tålamod för mycket. Det är knappast som om trekkers skulle låta bli att på bio om oavsett hur utflippad en ny trekfilm är. Nej, det är mainstreampubliken som måste övertygas, för det är de som står för de stora intäkterna. Fansen klarar sig.

Besättningen från originalserien, på gamla dar

4. Bring Shatner back!

Om ni kunde ha med Leonard Nimoy i två filmer är det inte mer än rätt att ha en scen där unge Kirk får träffa gamle Kirk. Han förtjänar det, den gamle uven.

3. Kom loss från 1960-talets normer om kön, ras och sexuell läggning

En gång i tiden var Trek cutting edge. Den första kyssen mellan en svart kvinna och en vit man på tv var mellan Uhura och Kirk. På 60-talet var den rasblandade besättningen smått revolutionerande, och Gene Roddenberrys vision av människans utopiska framtid gjorde ett evigt avtryck i vår populärkulturella historia. Under 80- och 90-talen fortsatte de efterföljande serierna att flytta gränserna för vad det ”mänskliga” är, och ifrågasatte om man ens behöver vara en organisk varelse för att ha rättigheter. I Voyager var de kvinnliga karaktärerna de starka och intressanta, och seriens tre bästa figurer var en stenhård kvinna, en cyborg och ett fjolligt hologram. Sedan kom rebooten och plötsligt var vi tillbaka i 60-talets könsroller igen. Den enda kvinnan är åter Uhura, och hennes story utgörs av hennes roll som flickvän till Spock. Det är männen som utför alla hjältedåd medan de få kvinnorna får posera i underkläderna och skrika. Nej, allt var inte bättre i framtiden på 60-talet. Kom in i samtiden och ge oss tillbaka de starka kvinnorna, de oss etnicitetsdilemman för 10-talet och ge oss äntligen en karaktär som bryter mot sexualitets-eller könsidentitetsnormen. Om vi inte kan ha Star Trek för att lättsamt filosofera om livets stora frågor blir det i längden ganska meningslöst.

Tyvärr visas tjejer numera bara upp i underkläderna

2.  The Borg

Det är synd och skam om dessa skrämmande och fascinerande skurkar från TNG inte också får en modernisering. De gör sig dessutom mycket bra på vita duken, och kan sätta igång många intressanta sidoberättelser om individualitet och det kollektivas bästa.

1. Ta tillbaka Star Trek till tv-formatet

Ju mer jag tänker på det desto säkrare blir jag på att det är dags: det är inte en ny film vi behöver utan en ordentlig dramaserie med 45 minutersavsnitt. Kör the five year mission som nämns i Into Darkness. Gör det med den moderna tv-seriens rappa berättande och episka anslag. Gör det ihop med HBO, och ta in de bästa tv-författarna i branschen. Vi vill inte ha en tvåtimmarsfilm. Vi vill ha 172 avsnitt och sju säsonger.

Ice Planet (2003) – rymdsagan som försökte för mycket

Kanada/Tyskland, 2001. Regi: Winrich Kolbe, manus och producent: MG Conford. Hela den här filmen går att se på Youtube.

Nere på isplaneten är det mest blått

Handlingen.

Ett försök av ett tysk-kanadensiskt (I know..) produktionsbolag att skapa en helt ny rymdfranschise, som skulle bli TV-serie, datorspel och andra multimediaprodukter. Men intresset var väl inte så stort, och vi fick bara denna pilot, där skeppet Magellan flyr undan en attack mot Jorden och dras genom en reva i rymdtiden genom halva universum och landar på en mystisk isplanet. En överlägsen utomjordisk intelligens har kidnappat dem hit. På planeten träffar de på olika aliens, och en stam med indianer från Jorden. Ska den hjältemodiga besättningen kunna ta sig hem igen över ett avstånd på tusentals ljusår? Och ska de kunna stå emot attackerna från Zedoni-utomjordingarna och deras stora, svarta rymdskepp?

Magellan är ett forskningsskepp som byggts speciellt för att utforska isplaneten

Rymdskeppet!

Jaktplanen i Ice Planet

Att Ice Planet aldrig lyfte kan i varje fall inte skyllas på att de inte försökte göra en riktig rymdopera av det. Det åks i rymdskepp och skjuts till både höger och vänster. Magellan är Ice Planets motsvarighet till USS Voyager eller USS Enterprise: ett specialbyggt forskningsskepp (i form av en manet) som man förstår skulle bli basen för den tänkta TV-serien. När den väl landat på isplaneten skickar den jakt- och spaningsplan, som hämtade från Star Wars eller Battlestar Galactica. Magellans insida ser ut som vilket rymdskepp som helst från 1990-talets många TV-serier, och känns så välbekant att hela idén med rymden som något spännande och nytt förfelas.

Dessutom är själva isplaneten en sorts farkost, något som antyds ett par gånger men aldrig riktigt förklaras i det här pilotavsnittet. Alldeles på slutet byter planeten galax, men vi får inte veta hur det gick till eller vad det skulle få för betydelse.

Pretentionerna?

Någon ganska envis person i Tyskland, som ville ha sin egen Babylon 5, Andromeda eller Star Trek Voyager . Och som försökte göra en exakt kopia av dessa tidigare 90-talsserier, istället för att tänka ut något nytt. Jag kan tänka mig att rebooten av Battlestar Galactica, som ju kom 2003 och ställde hela science fiction-tv-världen på ända med sin råa edgyness, blev spiken i kistan för den gammalmodiga Ice Planets chanser att bli en riktig tv-serie.

Specialeffekter och look;

Blå alver = goda aliens

Det är inget fel på effekterna, och vi får många animerade minuter för en tv-film. Det är idéerna som saknas. Ungefär samma rymdskeppsdesign som vi sett så många gånger förut tröskas om. Kostymer, hjälmar och vapen ser ut att vara inköpta på någon gammal filmstudios utförsäljning från 80-talet. Och de aliens vi får se i närbild ser antingen ut som blå alver (de goda) eller suddiga cyloner (de onda). Ingen har tagit några som helst risker eller tänkt utanför boxen, då de designat den här filmen.

Domen:

Kaptenen påminner lite om William Adama från Galactica

Brukar inte ge betyg, men Ice Planet får ändå nästan godkänt bara för att de genomförde projektet utan att riktigt göra bort sig. De försökte göra enligt konstens alla regler, men försökte för mycket. Det här är ingen riktig kalkonfilm, och därmed kommer den heller inte aldrig att få någon kultstatus. Ett säkert tecken på det är att det i stort sett saknas stillbilder på nätet. Det är som om den passerat i stort sett obemärkt förbi en hel geekvärld. Trots att hela filmen finns på Youtube.

Tydligen fortsatte upphovsmännen att försöka finansiera en tv-serie hela vägen fram till 2006. Men vem som helst kan se att projektet var dödsdömt från början. Här finns inte en enda orginalidé, inte en berättartråd som engagerar och inte en enda karaktär som får utvecklas. Allt följer istället rymdoperans Mall 1A så som den sett ut sedan 1970-talet, och speciellt då ett otal avsnitt av Star Trek i alla dess olika inkarnationer. Att regissören Winrich Kolbe på sin meritlista har ca 40 avsnitt av just Star Trek märks en del, om man så säger (han är regissören till bl a piloten av Voyager och finalen på The Next Generation). All skaparkraft satsades på att skapa något som var så likt det som kommit tidigare som möjligt, när någon egentligen borde ha ställt sig frågan vad det var man egentligen ville berätta.

Ingen orkade heller se ytterligare en urvattnad kopia på en annan kopia, och berättelsen om isplaneten är dömd att för evigt att förbli lika kall och död som de snötäckta vidderna där Magellan kraschlandade.

Se istället-

Jag rekommenderar en annan serie om en rymdskeppsbesättning som är strandad 50 000 ljusår hemifrån: Star Trek Voyager (1995-2001)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Star Trek Into Darkness (2013) – djärvt genom mörkret

USA, 2013. Regi: JJ Abrams, manus: Roberto Orci, Alex Kurtzman, Damon Lindelöf, producenter: ovanstående samt Bryan Burk

Spock får det hett om sina spetsiga öron

Handlingen.

Denna recension av Star Trek Into Darkness är för dig som tänker se filmen, och därför vill jag inte avslöja för mycket. Jag tar i alla fall ta upp något av det som syns i trailern, så om du hållit dig undan från t o m den så bör du nog vänta tills du hunnit se filmen.

Mörka moln tornar upp sig i den andra filmen i den nya tidslinje som inleddes med Star Trek (2009). Det börjar i ljus ton med ett uppdrag på en primitiv planet, men vägen till framgång som tycks bred och rak, skyms plötsligt av rök och dunster. Innan Kirk har hunnit fatta vad som hänt har han brutit mot sina order, utsatt besättningen för fara, svikits av sin bäste vän och till synes förstört sin egen karriär. Solen går också i moln för den idealistiska Federationen, som utsätts för en dödlig attack från en av sina egna officerare, John Harrison (Benedict Cumberbatch). Vad som sedan rullar igång är en välsnickrad historia, lika delar konspirationsthriller, action och moraldrama. Kirk tvingas inse vilken fara han utsätter sig själv och andra för genom att ställa sig vid sidan om regelverket. Spock kommer ut med vad han egentligen känner. Och själva Federationen står inför ett avgörande ögonblick i sin utveckling, där ett av de möjliga händelseförloppen utgör en verkligt mörk framtid. Som i alla bra thrillers finns det falska spår och dubbla bottnar.

Det märks att teamet bakom filmen har större självförtroende att sätta sin egen prägel på Star Trek-universum denna gång, och det ges många antydningar om vad kommande filmer kan  handla om. Till skillnad från mycket annan science fiction (speciellt inom Star Trek) så finns det ingen resetknapp i slutet av Into Darkness. Det är inte status quo som ska upprätthållas. Såväl huvudpersonerna som världen de lever i förändras för gott av det de är med om.

Enterprise får ta emot en hel del stryk

Rymdskeppet!

Tempot i klippningarna så snabba att vi inte får se så många av de klassiska, långsamma och smekande kameraåkningarna över rymdskeppskroven. Nej, skeppen vrålar iväg i warpfart (med en  snygg ny avgaseffekt) och warptunneln är ett psykedeliskt blurr, och sen attackeras de i warpfart och kraschar ut i vanlig rymd igen. Direkt över till eldstrid som sliter stora bitar av skeppet i stycken. Så där håller det på. Rymdskeppen är i ständig rörelse, halvdolda bakom vattenånga, elddunster och nebulosadimma. Rymden är, trots filmens namn, inte mörk i Into Darkness. Den glittrar i regnbågens alla färger.

En lite skakig bild av en klingonsk Bird of Prey

USS Enterprise behåller design och look från förra filmen. Det mystiska skeppet The Dreadnought som skymtat i trailern är  en större och ondare version av Enterprise, och det blir flera maffiga stridsscener mellan de båda. Största pulshöjaren är dock att vi får se ett antal klingonska Bird of Prey, då Kirk, Uhura och Spock letar efter Harrison. Det är inte utan att man hoppas på fler strider mellan Klingon och Federationen, för att få se mer av dessa hotfulla farkoster.

Uhura har en större roll i den här filmen, om än främst som kärlekspartner till Spock

Pretentionerna?

Vi känner igen de sidoberättelser som dyker upp i Into Darkness. Federationens identitet som fredsbevarande kontra aggressiv hittade vi i Wrath of Khan. Storyn om att lyda order till varje pris var fokus för Insurrection. Kirks förmåga att hamna i klistret för sin bångstyrighets skull har varit ett återkommande tema under 50 år. Den arga, ensamma mannen med ett jättestort skepp och en brittisk accent har vi också sett förut, som i den med rätta så hatade Nemesis. Alla ingredienser är alltså inlånade från tidigare inkarnationer av storyn, men det var länge sedan de faktiskt användes så målmedvetet och tonsäkert som här. Abrams refererar till, snarare än kopierar, det som kommit förut. Vissa scener lånar han i och för sig rakt av, men med lite god vilja kan det vara motiverat genom att vi är i en alternativ tidslinje. Inte sedan 1982 års Wrath of Khan har vänskapen mellan Kirk och Spock satts på sådana prov som här. Inte sedan 1991s års The Undiscovered Country har Kirk varit i en sådan här knipa. Det räcker ganska långt.

Pike ger Kirk de faderliga råd han aldrig har fått förut

Specialeffekter och look;

De har tagit det åt ett avgjort skitigare och trasigare håll den här gången. Omgivningarna exploderar, löses upp, blir till skrot och ruiner. Detta i kombination med de världskända abramitiska ”lens flares” och den tjocka nebulosadimman i rymden gör Into Darkness till en suggestiv film med en speciell ambience. Kanske som en sentida arvtagare till Empire strikes back?

Det är inga grottor av papier maché så långt som ögat kan nå. Däremot är det gott om riktigt stora scener och hollywoodska money shots: mötet mellan Enterprise och The Dreadnought, Spock i en flod av lava, Enterprise som stiger ur havet inför hänförda infödingar, Kirk och en kollega flyger i rymddräkter mellan skeppen, de klingonska ruinerna.. Det som Into Darkness saknar i originalitet, tar den igen på visuell fantasi.

Luckor i manus,

Jag ska ju inte spoila, men man kan ju fundera på effekterna av att Kirk låter Harrison leva i mitten av filmen. Och vad är egentligen en handhållen transwarp beaming device? Bortsett från det är det ett starkare manus än i föregående film, med större driv framåt i berättelsen.

Mest minnesvärda scen*

Mest spännande är bordandet av The Dreadnought, då Scotty måste öppna luftslussen i exakt rätt ögonblick. Mest känslosamma är scenerna mellan kapten Pike och Kirk.

Benedict Cumberbatch är verkligen bister

Domen:

Varför är Star Trek fortfarande älskat efter 50 år? Många skulle nog svara för att det brukade ha en filosofisk sida, och diskutera de stora frågorna om mänsklighet, ras och moral mot en färgstark framtidsbakgrund som i grunden var optimistisk. Men 60-talets TV-serie var också tjejer i korta kjolar, William Shatners hoppsparkar och en strid ström av knytnävsslagsmål med olika aliens. Trek har alltid haft båda sidor.

En kritik som ibland framförs mot JJ Abrams är att han spelar de säkra Hollywoodkorten. Och visst, idag kan man säga att Star Trek har ett underskott på De Stora Frågorna, och att det hade varit uppfriskande att i 10-talets version se bättre balans mellan könen, ett enda brott mot heteronormen eller något annat som skulle utmana dagens trots allt ganska progressiva sci-fi-publik. Inte heller i Into Darkness tar Abrams den chansen. Vi besparas också det lätt predikande tonfallet som kännetecknade TV-serien och filmerna med The Next Generation.

Chris Pine gör en mognare insats den här gången

Istället bygger Abrams tydligt vidare på den andra aspekten av Trek: känslan av äventyr, upptäckarglädje och jävlar anamma från 60-talets TV-original. Vissheten om att i framtiden kommer allt att vara möjligt för den djärve. JJ gör det med en stor stilkänsla och med gott om blinkningar bakåt i historien för den som följt Trek i 20, 30 eller 40 år. Och han utnyttjar varje cent av sin budget på 185 miljoner dollar på bästa vis.

Som jag skrev i recensionen av 2009 års Star Trek var det långt ifrån någon självklarhet att Trek alls skulle gå att reboota för en bred publik. Det kunde lika gärna ha blivit pannkaka av alltsammans, och en lång dödsmarsch mot irrelevansen. Vi kunde ha fått Michael Bay. Jag blir därför glad av Into Darkness. Dels för att det är en spännande, kul och vacker film, med större djup än den förra, som utvecklar berättelsen. Dels för att Abrams med sin kompetenta och (faktiskt) kärleksfulla renovering lämnar Enterprise (och går till Star Wars) i ett helt gott läge för kommande äventyr. Star Trek har inte varit i bättre skick på 25 år.

Klingon Bird of Prey från Star Trek Into Darkness

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Star Trek Nemesis (2002) – Picards sista strid

Shinzon, kung av Romulus, spelas av en ung Tom Hardy med lösnäsa och axelvaddar.

Handlingen.

En ung man, Shinzon, (Tom Hardy, känd från The Dark Knight Rises och Inception)  tar makten över det romulanska imperiet med hjälp av de djävulslika remanerna, slavar till Romulus som till sist reser sig mot sina herrar. Den nye kungen röjer hänsynslöst alla opponenter ur vägen och ställer sedan in siktet på Federationen och USS Enterprise. Shinzon visar sig ha ett nära släktskap med kapten Picard, och lockar till sig honom med löften om fred. Men Shinzon har ett domedagsvapen ombord på sitt massiva krigsskepp Scimitar, och han tänker använda det (surprise, surprise!) mot Jorden!

Scimitar är one mean mothafucka, ursäkta franskan

Rymdskeppen!

Romulansk Warbird

Filmens båda viktigaste skepp tar båda mycket stryk från varandra, och det slutar med en kolossal sammanstötning som på ett lite ovärdigt vis avslutar Enterprise-E:s karriär på vita duken. Det hade varit finare om det mäktiga skeppet hade fått stäva i frid mot solnedgången istället, som då Enterprise-C pensionerades nästan tio år tidigare. Enterprises nemesis är alltså den romulanska megakryssaren Scimitar, som ser ut som en hotfull, svart örn med sina enorma vingar. Men Scimitar gör inte så mycket annat än hänger där och ser hotfull ut, och dessutom är den dold med ett kamouflage under halva filmen. Man kan inte låta bli att tycka att det är lite slöseri med en fin skeppsdesign att inte utnyttja Scimitar mer i Star Trek Nemesis. Utsidan är dessutom mycket vassare formgiven än interiörerna är, ett vanligt problem i rymdfilmer (Alien undantaget). Vi får också se två fina romulanska Warbirds, en praktfull skeppstyp.

Enterprise E var åtminstone snygg på sin sista resa

Pretentionerna?

Trots att Shinzon var så omänsklig lär han oss något om vad det är att vara människa. Eller något åt det hållet.  Nej, jag fattar inte heller vad det betyder, men det är så Picard säger.

Vicekungen från Remus har aldrig använt Vicky LaMottas wonderlift, det kan vem som helst se

Specialeffekter och look;

Någon har tänkt till och bestämt att grönt, svart och lila ska vara färgerna i Nemesis. Gröna instrumentpaneler, gröna laserstrålar och gröna nebulosor. Svarta plast- och läderkläder på skurkarna, svarta interiörer och svarta rymdskepp. Lilla skuggor och reflektioner. I allt detta mörka och murriga smyger monsterlika remaner och Enterprises besättning omkring och skjuter på varandra. Det är visserligen en mycket tydligare och mer teatral look än allt det beige och jordfärgade i föregångaren Star Trek Insurrection, men vad har det med Star Trek att göra?  Man får mer känslan av The Matrix än av Starfleet. Och med tanke på att filmen är så pass ny som från 2002, så borde väl effekterna ha haft lite mera oomph i sig? Det är gott om idéer som kunde ha blivit helt fantastiska scenerier om de inte hastats förbi. Jag tänker exempelvis på den slutgiltiga konfrontationen mellan Scimitar och Enterprise, där det senare skeppets skrov sprängs bort och endast ett kraftfält skyddar Picard och hans vänner från tomma rymden. Scimitar svävar alldeles utanför, och bidar tyst sin tid. En omsorgsfull regissör hade vågat vila lite i kraften hos den scenen. Men på två sekunder hastar Stuart Baird vidare till nästa actionscen. Magin hinner aldrig infinna sig. Kontrasten mot JJ Abrams superbt gestaltade och klippta Star Trek sju år senare kunde inte vara större.

Luckor i manus,

Storyn med Shinzon som växt upp i romulanskt fångläger och nu ska hämnas på allt håller inte ihop. Det är helt obegripligt hur han lyckas ta över det romulanska imperiet, en intrig som det ändå läggs förvånansvärt mycket tid på i filmen. Hans motiv till att förinta Jorden är minst sagt vaga och hans trogna remaner verkar mest hänga på utan att bli annat än klichéartade monster. Hotet från massförstörelsevapnet mot Jorden är också otydligt. Innan Scimitar ens kommer i närheten av Jorden tappar Shinzon koncentrationen och börjar jaga omkring Enterprise i en grön nebulosa istället. Shinzons egen hotfullhet avtar också allteftersom han blir sjukare, och Tom Hardy får mest sitta på en tron och se blek ut medan det dundrar av explosioner i bakgrunden. Inte heller motsättningen mellan Picard och Shinzon bränner någonsin till.

Tom Hardy och Patrick Stewart gör så gott de kan med ett klumpigt manus

Domen:

Av elva långfilmer är detta den ekonomiskt minst framgångsrika och representerar den kris som konceptet Star Trek genomgick i början av 00-talet. Efter femton år med TV-serier och framgångsrika biofilmer såg hela franchisen ut att ha fått slut på bränsle. Samma idéer tröskades om och om igen, TV-serien Enterprise floppade och Picards The Next Generation framstod allt mer som The Previous Generation, en relik från 80-talet. I det läget förstår man att Trek genomgick en svår identitetskris, och resultatet blev Star Trek Nemesis. Förmodligen lyssnade Rick Berman på Paramount på de kritiker som (med rätta) kritiserat den nionde filmen, Insurrection, för att vara för glättig, ljummen och för mycket som ett extra långt avsnitt av TV-serien. Förmodligen bestämde man sig för att nu skulle man bli moderna genom att göra en mer dramatisk, mörkare film med fler monster, mer våld, fler eldstrider, mer av allt. Problemet är att man på vägen tappade bort allt det som gjort tidigare inkarnationer av Star Trek unikt: filosoferandet, den lätt ironiska tonen och framtidsoptimismen. Kvar blev bara en tappert kämpande Patrick Stewart, omgiven av en medioker ensemble i en mediokert berättad melodram. Istället för att modernisera konceptet blev Nemesis så när hela seriens nemesis, och det var hög tid för det gamla gardet att lämna över till nya krafter. Men det skulle dröja sju år och en total reboot innan vi fick något nytt från Star Trek.

Enterprise-E vs Scimitar

Sämsta ögonblicken:

• Troi och Riker, detta gräsligt ointressanta och icke trovärdiga kärlekspar, älskar med varandra, men den onde romulanske kungen blandar sig i med telepati, i en totalt omotiverad scen
• Riker skjuter med laserpistol och slåss med den romulanske vicekungen i en scen som aldrig tar slut
• Data och Picard flyger omkring på en planet

Se istället-

JJ Abrams Star Trek från 2009, överlägsen Nemesis på alla punkter. Star Trek VI The undiscovered country från 1991, för att se hur originalbesättningen avslutade sin biofilmskarriär, med lite stil och klass. De bästa episoderna från Star Trek Voyager.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Star Trek Insurrection (1998) – menlöst Utopia lagom hotat

Andhar Ru’afo vill vara evigt ung

Handlingen.

Data (Brent Spiner) råkar avslöja en konspiration mellan en skrupelfri amiral och de krigiska Son’a, vars groteska ledare Adhar spelas av F Murray Abraham. I hemlighet vill denna oheliga allians exploatera en paradisplanet vars ringar innehåller ett ämne som fungerar som Ungdomens källa. Kapten Picard (Patrick Stewart) och de andra får kontakt med Bak’ufolket, planetens lilla idylliska civilisation. Picard beslutar sig för att hjälpa dem att få stanna kvar i sina hem och förhindra exploateringen. Detta ställer USS Enterprise i direkt konfrontation med order från den skurkaktige amiralen.

Son’a battlecruiser – de ser åtminstone grymma ut

Rymdskeppet!

En av de första Star Trekfilmerna med helt digitala rymdskepp. Enligt uppgift är det bara en enda rymdskeppsscen där vi ser en filmad miniatyrmodell. I övrigt är det ett påkostat CGI-spektakel, där några designers uppenbarligen har gjort sitt bästa för att skapa så grymma skepp de bara kan. Son’a-skeppen ser verkligen elaka ut, på ett lågupplöst 1990-talssätt. Men deras vågade linjer och hotfullhet gör dem också lite aparta i förhållande till den ganska ljumma storyn, där själva Son’akrigarna som styr skeppen inte alls är så tuffa eller farliga. De olika delarna av filmen bildar därför inte riktigt en helhet.

Enterprise-E är snyggt i Insurrection, det kan man verkligen inte säga något negativt om.

USS Enterprise-E

Pretentionerna?

Folket Bak’u ska föreställa ett idealsamhälle. De bor i en liten socialdemokratisk by där de går omkring med lagom behagfulla miner, odlar sina egna grödor, reciterar poesi och har blonda, blåögda barn. Så småningom kommer det fram att de är odödliga eftersom de bor på en planet som skänker långt liv. Hela filmen hänger egentligen på att vi tycker att Bak’ufolket är tillräckligt ädla och fina för att vi ska unna dem att fortsätta leva sina världsfrånvända liv och ensamma i hela universum vara förskonade från att åldras och dö. Men de framstår mest som navelskådande gröna vågare, och engagemanget för deras väl och ve vill inte riktigt infinna sig. Är det missunnsamt av mig, eller är det helt enkelt nästan omöjligt att skildra Utopia på film utan att det blir tråkigt?

Specialeffekter och look;

The Pillars of Creation, ett foto från Hubble

Ömsom vin, ömsom vatten. Det är några riktigt snygga scener med Enterprise, där något NASA-fan låter skeppet flyga runt i Örnnebulosan och ”The Pillars of Creation” (som alltså är ett berömt foto från Hubble, som Rymdfilm också klippt ut en bit av till bloggens vinjett). Det är alltid härligt då någon tänker till lite hur de gestaltar den inte så tomma rymden. Med tanke på att filmen är 15 år gammal har de datoranimerade scenerna verkligen stått sig väl.

Men annat känns slappt gestaltat, framför allt Bak’ubyn som känns lika autentisk som kärlekstunneln på Gröna Lund, och de papier machégrottor som hela gänget tar sin tillflykt till alldeles för länge. Konceptet med de groteskt ansiktslyfta Son’a är mest bisarrt, och känns som en idé som förmodligen framstod som genial på någon manusworkshop men som inte gick att realisera på ett vettigt sätt.

Picard i Pippiperuk

Mest minnesvärda scen*

Kapten Picard i en sorts Pippiperuk, vid en diplomatisk mottagning, alldeles i början av filmen.

Domen:

Med rätta en av de mest bortglömda av Star Trek-filmerna. Det ser ut som en storslagen space opera, och det låter som en storslagen space opera (Jerry Goldsmiths musik är lika pampig som alltid) men handlingen är på tok för tunn för att bära upp den dramatiska inramningen. Storyn med de menlösa Bak’u och de blott småhotfulla Son’a skulle på sin höjd ha räckt till ett ordinärt avsnitt av gamla The Next Generation och definitivt inte till den långfilm som skulle vara uppföljaren till den utmärkta Star Trek First Contact. Tänker man efter lite så är det väldigt många lösa trådar i manus, och hotet mot Bak’u är inte ens så särskilt allvarligt. Det enda som skurkarna vill göra är att i hemlighet flytta på idealsamhället. Inte ens då komplotten avslöjats och alla är på flykt gör de grymma Son’askeppen något mer än att flyga på låg höjd och skjuta i luften. Riskerar egentligen någon, någonting?  Gång på gång försöker filmen bygga upp dramatik och hot, bara för att i nästa stund undanröja hotet och påbörja nästa scen, och de många ”djupa” scenerna är bara en stor klichéorgie. Det väloljade teamet med manusförfattaren Michael Piller, producenten Rick Berman och regissören Jonathan Frakes är alltför inkört i  gamla spår för att orka gestalta en historia där man som publik verkligen tror att något står på spel för Enterprises besättning. Tyvärr blev det också som om luften gick ur hela Next Generation i och med den här filmen. De gjorde ett tappert försök med Nemesis några år senare, men tyvärr överträffade de aldrig First Contact igen.

Se istället-

Star Trek II The wrath of Khan, Star Trek IV The voyage home, Star Trek VI The undiscovered country, Star Trek VII First Contact

Regi: Jonathan Frakes (som också spelar Number One)
Producent: Rick Berman
Manus: Michael Piller
Musik: Jerry Goldsmith

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Star Trek First Contact (1996) – cyborgdrottning attackerar

Borgdrottningen är det bästa tillskottet till Star Trekuniversum på tio år

Handlingen.

Vi bevittnar ett historiskt ögonblick: Zephyr Cochrane (James Cromwell), mannen som ska komma att uppfinna överljusdrift ska att testa sitt egensnickrade skepp. Det är alldeles efter tredje världskriget, och mänsklighetens framtid är mörk. Framtida historiker menar att det är hans första överljusflight som blir vändpunkten: Cochranes vetenskapliga framgång lockar till sig ett skepp från planeten Vulcan, vår ”first contact” med en utomjordisk ras. Så att Cochrane lyfter i Phoenix ska vara inledningen på den utopiska framtid som vi känner från Star Trek.

Men i den åttonde Trekfilmen står denna framtid på spel. Cochrane är en bitter alkis, som eventuellt aldrig kommer att lyfta från marken. The Borg under ledning av den delikat ondskefulla Borg Queen (Alice Krige), kommer dundrande bakåt i tiden för att döda honom, innan han hinner förändra historien. Det är bara Picard (Patrick Stewart) och besättningen på Enterprise E som kan ställa allt till rätta.

Enterprise NCC-1701-E

Rymdskeppen!

Det är en helt ny Enterprise (nummer E) vi möter, eftersom det förra skeppet kraschade i slutet av föregående film (Generations). Den är mycket slickare, med gråsvart skrov och blå neonljus längs pontonerna. Designen har många fler detaljer än TV-seriens skepp, vilket lämpar sig bra för bioduk och HD-film. E-skeppet är en lyckad uppdatering av ett välkänt koncept, och återkommer i ytterligare två filmer. I First Contact möter vi också Borgernas kubskepp i storformat för första gången. Speciellt inledningsscenen där kameran zoomar ut från en drönarkammare är maffig.

Pretentionerna?

Borgdrottningen erbjuder organiskt liv åt Data (Brent Spiner), som genomgår moraliska kval. Och den försupne Zephyr Cochrane tvivlar på sin uppgift. Lagom mycket moraliska dilemman, utan att det blir för pretto.

Specialeffekter och look;

Vid det här laget (1996) hade TV-serien The Next Generation (TNG) varit nedlagd ett par år, och både Deep Space Nine och Voyager gick samtidigt på TV. Trek stod på höjden av sin popularitet, men kapten Picard och de andra riskerade att uppfattas som reliker från 1980-talet. De gick snabbt från Nästa generation till Förra generationen. Det var med andra ord hög tid att ge TNG-generationen en makeover till långfilm nr 2. First Contact är betydligt mer suggestiv än den ljusa föregångaren Generations, med genomgående mörka scenerier upplysta av grönt, rött och blått ljus. De beige interiörerna från TV-serien är ersatta med en uppdaterad svart, grått och neonfärgad look.

Luckor i manus,

Någonstans mitt i filmen, när det är som mest dramatiskt med Data och Drottningen, så kommer ett par bisarra scener helt utan styrfart. Picard drabbas av hjärnsläpp och ger sin gäst Lily (Alfre Woodard) en rundvisning på Enterprise, trots att han vet att halva skeppet är invaderat av The Borg. Självklart springer de rakt på de onda cyborgerna, men Picard ger sig fortfarande inte utan leder Lily rakt i bland dem. När The Borg självklart börjar jaga dem tar de sin tillflykt till skeppets holodäck. Allesammans hinner dricka dry martini och dansa foxtrot innan jakten fortsätter. Det är som om Mel Brooks invaderar filmen för en stund.

Mest minnesvärda scen*

Borgdrottningens entré! Data ligger fastspänd på en brist, fångad. Drottningens röst hörs först, och sedan kommer hennes huvud åkande längs taket och monteras ihop med en kropp. Omedelbart försöker hon rekrytera Data genom att byta ut en del av hans konstgjorda kropp mot organiskt material. Borgdrottningen är ger ganska intimt intryck. Hon talar lågmält och utger sig för att vara förstående. Det gör henne desto läskigare, med tanke på att allt hon vill är att assimilera dig och alla du känner.  Alice Krige gör sin roll med intensitet, och skänker en karaktärsskådepelares tyngd åt en figur som annars hade kunnat vara lätt att skratta åt. Hon är den bästa skurken i Star Trek-universum sedan Khan.

Zephyr Cochrane uppfinner warpdriften, med lite hjälp från spriten, Troi och Riker

Domen:

First Contact är den enda av de fyra långfilmerna med kapten Picard som är något att ha. Storyn är lagom storslagen, känslan av fara för hjältarna är påtaglig, effekterna känns påkostade och tempot är betydligt högre än i Generations. Jag inbillar mig att manusförfattarna Brannon Braga och Ron D Moore tog sig samman inför den här filmen, medvetna om att deras förra försök inte höll måttet. Jonathan Frakes (som ju spelar Riker) gör ett habilt jobb som regissör, med gott om blinkningar till fansen. Men även i denna helt godkända film är problemen med The Next Generations småtråkiga och färglösa persongalleri uppenbara. Picard och Data gör så gott de kan, men övriga besättningsmedlemmar gör varken till eller från för dramat. Det är förstås min subjektiva åsikt, och du kanske har en annan?

Se även+

Övriga Trekfilmer med jämnt nummer: The Wrath of Khan, The Voyage Home, The Undiscovered Country.

Visste du att?

Manus är bl a skrivet av mannen bakom den rebootade Battlestar Galactica, Ron D Moore.
Robert Picardo, doktorn från Star Trek Voyager, spelar en kopia av läkarhologrammet – alltså den välkände doktorns digitale tvillingbror.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Star Trek Generations (1994) – Kirks nesliga död

Data blir tokig, i Star Trek Generations

Handlingen.

Det här är den sjunde Star Trek-filmen och den första med besättningen från 1980-talets tv-serie The Next Generation. Soran (Malcolm McDowell) är en vetenskapsman som är villig att döda en hel planet, bara för att få komma tillbaka till the nexus, den falska lycksalighetens dimension, som man når genom ett energiband som rör sig genom rymden. De enda som kan stoppa honom är kapten Picard (Patrick Stewart), Data (Brent Spiner), LaForge (LeVar Burton) och de andra. Picard hamnar tillfälligt i the nexus, och springer av en händelse på gamle kapten Kirk (William Shatner). Ska de båda kaptenerna från olika generationer ta sig ut från den andra dimensionen och hindra Soran?

Rymdskeppet!

Enterprise D syns här för första gången på vita duken, och det är bara en något mer detaljerad version jämfört med skeppet vi sett i The Next Generation (som ju sändes 1987-1994). De målade helt enkelt om kulisserna, skruvade på lite fler detaljer och nya dataskärmar. Lite för mycket beige för min smak.

Soran är i maskopi med klingons

Pretentionerna?

Hur långt är en man villig att gå för att få leva för evigt i en drömvärld?

Specialeffekter och look;

Inte särskilt mycket att bli exalterad över. Som ett lite mer påkostat dubbelavsnitt av TV-serien, och det är mycket riktigt också samma personer som står för effekterna, med lite extra hjälp från ILM. En del rymdskepp är helt datoranimerade, medan Enterprise och Klingonskeppet är samma modeller som användes i TV.

Luckor i manus,

Det är mycket som skaver. Om nu the nexus är så oemotståndlig, varför kan Picard och Kirk förmå sig att lämna den? Filmen lyckas inte åskådliggöra vad det är som är så spännande med denna andra dimension. Picard är för tusan där i bara tio minuter innan han fått nog. Man frågar sig också varför han väljer att resa i tiden till bara några sekunder innan Soran ska begå folkmord, istället för att ge sig själv gott om tid att hindra massakern. Och på tal om det: varför håller Soran över huvud taget på att begå folkmord genom spränga planeter i luften för att hamna i ”the nexus” väg, då han förmodligen kunde ha lånat ett rymdskepp och flugit till rätt plats?  En annan svaghet i manus är karaktärsskildringarna, där bara Picard och Data får en story som utvecklar deras figurer, och resten av besättningen reduceras till statister.

Mest minnesvärda scen*

Prologen med Kirk, Chekov och Scotty som överser dopet av Enterprise B, där en flaska Dom Perignon som snurrar i tyngdlöshet och krossas mot skrovet.

Slutet för Kirk kunde ha varit med värdigt

Domen:

Den här filmen kommer för evigt att bli ihågkommen som den där kapten Kirk togs av daga på det mest nesliga vis. Han har ingen egentlig funktion i filmen, annat än att producenten Rick Berman ansåg att det vore bra om några från originalbesättningen var med och gjorde en överlämning till sina efterträdare. Så Kirk blir en lustig farbror som får slåss några minuter innan han snubblar på en klippa och ramlar och slår ihjäl sig. Det blir en enorm västgötaklimax för en rollfigur som då hade hållit i nästan 30 år.  Den övriga storyn känns tillkämpad, om man ska vara artig. Datas känslochip som går på högvarv måste vara en av science fictionhistoriens mest irriterande sidohistorier. Och Picard som känner sig gammal känns gammalt (det var ju även temat för The Wrath of Khan).

Det är inte bara manuset som brister.Regissören David Carson borde ha fortsatt regissera TV-serier och hållit sig från långfilmsformatet, som han inte behärskar. Generations visar att det ligger något i det gamla skrocket att endast Trek-filmer med jämn nummerordning är bra, för både föregångaren The Undiscovered Country och efterföljaren First Contact är utmärkta filmer.

Se istället-

A Clockwork Orange, där Malcolm McDowell som får komma till sin rätt.
Star Trek First Contact, den enda bra Trekfilmen med denna besättning.

Regi: David Carson, en tv-regissör (det märks tydligt att han saknar långfilmskompetens)
Producent: Rick Berman

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter