Star Trek Voyager

Star Trek kommer tillbaka till TV 2017 – fansen rasande

Kaptenerna från tidigare Star Trekserier

Kaptenerna från tidigare Star Trekserier

Ibland undrar man vad sci-fi-fans lever för. Inte verkar det vara för att se något nytt komma från sin favorit-franchise i alla fall. Detta om man får tro de magsura kommentarerna från horder av trekkers då Paramount och CBS släppte nyheten att det till sist blir en helt ny Star Trek-serie på TV. 2017 har den premiär på CBS. På Startrek.com kan vi läsa:

The brand-new Star Trek will introduce new characters seeking imaginative new worlds and new civilizations, while exploring the dramatic contemporary themes that have been a signature of the franchise since its inception in 1966.

Mycket mer om storyn vet vi inte just nu.

Exekutiv producent för serien är Alex Kurtzman, som varit inblandad i manus för båda de rebootade JJ Abrams-filmerna Star Trek och Star Trek Into Darkness. Japp, det är alltså troligen en rebootad serie i Abrams-tidslinjen, vilket förklarar Facebookkommentarer som dessa:

”Sorry to be negative but if this series is connected at all with Abrams’ nu trek it’ll be stillborn. No substance.”

”It’s a mockery of the original star trek and subsequent series to where you have to pay CBS a monthly subscription to see it. What’s the nicest way to say this? No thanks. I don’t watch TV and haven’t for nearly 20 years (save for the prerecorded airs without commercials, and then torrents for about 15 years since). The majority of the studio execs and producers turned their backs on Star Trek for about a decade anyway. Why would I want to waste time and money on paying for this JJ Abrams crap? Seriously?”

”I hope the universe JJ ”Lens Flare” Abrams made has nothing to do with this.”

Ovanstående kommentarer är typiska för de Facebooktrådar jag sett, och är betydligt fler än de som bara säger ”Yay!”. Att människor fortfarande känner så starkt för Trek säger en del om varför serien klarat sig igenom toppar och dalar i 50 år. Här är en annan kommentar som också är typiskt:

Abrams-verse is stupid, unimaginative, none scifi, and down right insulting. If we are to have a new show, it should take place 200 years after Janeway. A new, Star Fleet with Borg tech, advanced holograms, imaginative, and ”Boldly go where no one has gone before…” Not an Abrams, sellout, ripping off of the past, retarded, NO scifi. If we are to criticize STNG, Deep Space 9, and Voyager, I’d say, true science fiction was less a priority. But Abrams and tv’s Enterprise were NO scifi, just shoot’em up, using pre-existing story and characters. No new ideas contributed to the ST universe. Star Trek is about the science, a better humanity, and creative thought. Not Abram’s random choices of Star Trek lore, stupid choices, with no loyalty to Star trek past. The series Enterprise died quickly for a reason. In Cons and fan’s, ETERNAL loyalty to the original ST, NG, Deep Space, and Voyager, is for a reason.

Jag håller på sätt och vis med allt den siste kommenteraren skrev, men noterar att många av de saker som han nämner (avancerade hologram, Borgteknologi) redan var med i Voyager på 90-talet.

Jag vill tyvärr också hävda att man kan se i många kommentarer (ej de ovanstående) ett rent och skärt hat mot JJ Abrams från en del Trekfans, och mot allt dennes reboot av Star Trek. Gimme a break, surgubbar. Hade det inte varit för JJ Abrams hade det inte blivit någon ny serie överhuvudtaget, vare sig old school eller JJ school. Star Trek på bio var stendött både kommersiellt och kreativt innan rebooten, och det var även TV-serierna. Efter Star Trek Voyagers sista säsong år 2001 kom det aldrig något nytt bra i den gamla tidslinjen. Star Trek Enterprise var ett högst lamt försök att starta om alltsammans, som gick på tomgång från början och aldrig hittade sin egen ton. De fans som drömmer sig tillbaka till Deep Space Nine eller till och med The Next Generation bör påminna sig om att det var 16 respektive 21 år sedan dessa serier slutade gå på TV.  Hela nollnolltalet och halva tiotalet har hunnit passera, och mycket vatten har flutit under TV-broarna sedan dess.  Om en ny serie ska ha en chans att komma förbi första säsongen måste den slå igenom hos en bred publik, och för att uppnå det behöver den ha en bredare appeal än bara hos dem som minns den gamla goda tiden. Att bygga vidare på den för dagens publik välkända tidslinje som Abrams introducerade 2009 är sunt. Star Trek får inte fastna i nostalgi, utan fortsätta att boldly go

Med detta sagt hoppas vi förstås på ett bra manus, med många lagom filosofiska problem för rymdskeppsbesättningen att tackla, och en nypa av den progressiva anda som präglade originalserien. Allt detta menar jag är fullt möjligt i den erfarne producenten Alex Kurtzmans händer.

Nya Star Trek har premiär 2017 på CBS i USA. Men först kommer filmen Star Trek Beyond på bio, 2016.

(JJ själv lär just knappast vara inblandad, då han numera jobbar för den där andra rymdserien.)

6 förändringar Bryan Singers nya Star Trek-serie måste göra (om den blir av)

Star Trek Axanar

Star Trek Axanar

Det händer mycket kring Star Trek just nu. Idris Elba (The Wire, Prometheus, Pacific Rim) har just signat upp för den trettonde biofilmen som kommer 2016. Och TV-bolaget CBS sägs vilja återuppliva TV-Trek, en av sina riktiga TV-långkörare. Det har gått drygt tio år efter det att Star Trek senast sågs i rutan och nästan 50 år efter att Gene Roddenberrys originalserie hade premiär. Enligt bloggen Latino Review håller ett nytt Trek-koncept för TV på att utvecklas av en trio bestående av Bryan Singer (X-men), Christopher McQuarrie (Mission Impossible: Rogue Nation) och Robert Burnett. Även om allt bara är rykten än så länge, så brukar Latino Review ofta veta vad de pratar om. Flera stora hemligheter från Marvels filmuniversum har läckts via dem senaste åren. Men hur säkra på sin sak är de denna gång? Bilda dig din egen uppfattning: Läs hela artikeln här.

Det finns indicier som tyder på att ryktena är sanna. Vi vet exempelvis helt säkert att just Singer/McQuarrie/Burnett redan 2006 pitchade sitt eget koncept Star Trek Federation för CBS och Paramount. Berättelsen skulle utspelas år 3000, långt efter händelserna i Star Trek Voyager, i en dyster framtid då United Federation of Planets befinner sig i en svacka och har tappat upptäckarlusten. Då en ny fiende, The Scourge, hotar Federationen, byggs en ultramodern Enterprise i all hast.

Star Trek Axanar

Star Trek Axanar

Storyn i Federation hade alltså, om den realiserats, utgjort en direkt fortsättning på den raka tidslinje som löper genom 1960-talets originalserie, 1980-talets The Next Generation, och 1990-talets Deep Space Nine och Voyager. Men Paramount valde den gången istället att reboota hela universumet i JJ Abrams’ regi, och genom en smart tidsresetwist skapa en ny, alternativ tidslinje där helt nya äventyr kan utspela sig. Resultatet såg vi i 2009 års Star Trek, som blev en stor succé och fick en uppföljare 2013 med Into Darkness. Den tredje rebootade filmen är i produktion just nu, och släpps lagom till femtioårsjubileet 2016.

Det är lite oklart om det är just konceptet från Federation som ska realiseras som TV-serie, eller om det är ett helt eller delvis nytt koncept. Latino Review placerar producenten Robert Burnett i centrum. Dels jobbar han regelbundet med filmbolag som Skydance och Bad Robot (JJ Abrams), som ju står bakom den nuvarande linjen av Trekfilmer. Dels är han producent för den inofficiella fanserien Star Trek Axanar, som är i produktion just nu. Ett långfilmslångt förspel, Prelude to Axanar, har redan släppts på Youtube, och anses utgöra Burnetts showcase för hur bra en rymdserie med begränsad budget numera kan se ut. Jag lägger upp en länk till Youtubevideon, så att du kan bilda dig din egen uppfattning. Och därmed är det slut på ryktesspridandet.

Om det blir en ny TV-serie av Singer, jag säger om, så har de ett digert arbete framför sig att förnya ett TV-koncept som kändes mer än lovligt trött och uttjatat då Star Trek Enterprise sändes och floppade 2001-2005. Som Roger Wilson konstaterat i sin Trekathonblogg, har det redan skapats fler än 700 avsnitt. Vad kan egentligen visas upp som känns helt nytt och fräscht för en 10-talspublik som troligen redan sett repriser från tidigare inkarnationer? Jag har samlat ihop några saker som jag är helt säker på behöver förnyas om det alls ska finnas en chans till att upprepa forna årtiondens succé:

TNG

Ett beprövat koncept – kanske för beprövat?

1. Överge det klassiska femaktsformatet med sin förutsägbara dramaturgi

Amerikanska dramaserier, speciellt deckare och sci-fi-serier av typen ”Veckans alien/monster/mördare”, har i flera decennier producerats enligt ett förutbestämt format som lämnar plats för reklampauser med jämna mellanrum. Trek har alltid haft ett kort preludium följt av fem akter, och alla manus följer i stort sett samma dramaturgi. Du kan med en äggklocka förutsäga precis när i avsnittet upplösningen kommer, och det är fascinerande hur lika de olika inkarnationerna är varandra. Att 00-talets Enterprise till sin rytm var så likt 80-talets TNG, tror jag var en av anledningarna till att det kändes så gammalt och trött. För en serie som har devisen ”To boldly go where no one has gone before” är det förstås ödesdigert om storyn bara upprepar sig år efter år. Jag vill att en ny serie blir mer lik HBO-serierna – där varje avsnitt får ha sin egen rytm.

Ferengi

Ferengi – judiska stereotyper eller inte?

2. Sluta använda aliens som rasstereotyper

Star Trek har använt utomjordingar som metaforer för kulturella, religiösa och rasskillnader i nästan femtio år. Det är seriens paradox att besättningen på USS Enterprise säger sig vara blinda för ras och kulturella skillnader, medan manusförfattarna frossar i rasstereotyper förklädda till aliens. Dels kan det vara jordiska stereotyper i rymddräkt, som att många tycker sig se judiska stereotyper i Ferengis eller asiater i romulanerna. Dels skildras en rollfigurs etniska tillhörighet alltid är hens viktigaste egenskap i Star Trek. Synen på etnicitet som bärare av en hel massa drag viktigare än den enskilda personligheten brukar vanligen kallas för rasism. Denna förkärlek för kulturella klichéer gäller för alla Trekserier och filmer från 1960-talet och fram till idag. Vi kan den här metaforen nu. Det vore skönt att gå vidare.

Belanna Star Trek Voyager

Belanna i  Star Trek Voyager har räfflad panna

3. Hitta på utomjordingar som inte är människor med räfflor i pannan

Kostnaden gjorde det alltid enklare att låta Veckans Utomjording spelas av en helt vanlig skådis med räfflor av skumplast i pannan. Ja, de veckor då utomjordingarna helt enkelt inte var osynliga, och därmed ännu billigare att sätta kostym för. Ibland hade de även kläder i spräckligt tyg för att skilja dem från de vanliga, enfärgade Starfleetuniformerna. Alla vet ju att rymdvarelser älskar spräckligt tyg. Redan på 1990-talet visade Farscape hur underbara, ickehumanoida karaktärer det går att göra med dockor, och de senaste årens motioncaptureteknik har gjort det hundra gånger enklare att skapa realistiska ickehumanoida karaktärer för en överkomlig slant. Låt oss slippa räfflade pannor framöver. De ger ett så billigt intryck, och ger definitivt ingen känsla av mystiska varelser från ljusår bort.

The needs of the many outweigh the needs of the one

The needs of the many outweigh the needs of the one – låt Spock vara död

4. Kom inte med ett nytt derivat av Spock/Data/Odo/Seven of Nine/The Doctor

De flesta inkarnationer av Trek har använt en liknande rymdskeppsbesättning för att bemanna fasrarna och warpkärnan. I varje serie har det, i Mr Spocks efterföljd, funnits minst en figur som är ickemänsklig men kämpar för att bli det. Det kan handla om Spock som vill lära sig vad vänskap är, Data, som känner känslor för första gången, eller Seven of Nine som vill lära sig vara individualist. Fascinating! En riktigt framgångssaga. Och sååå himla redan gjort. Hitta på en riktigt sensationell vinkel på denna kliché, eller låt det vara död och begraven i kommande varianter.

Elsäkerhet på Enterprise

Elsäkerhet på Enterprise

5. Bygg rymdskepp med vettig elsäkerhet

Hur kan det komma sig att var på rymdskeppet en fiendesalva än träffar,blir resultatet ett elöverslag som med blixtar och kortslutning får personen som jobbar vid sitt tangentbord att slungas bakåt, med skrik och svåra brännskador? Denna regel gäller oavsett om torpederna träffar skrovet, sköldarna eller själva bryggan: alltid en blixt och ett skrik. Ett tips är att anlita en riktig elektriker nästa gång ni drar ledningar för kommandocentralen. Det finns ingen anledning att låta kontrollpaneler och tangentbord vara direktkopplade mot skrovet.

"Devil in the dark" från Originalserien från 60-talet

”Devil in the dark” från Originalserien från 60-talet

6. Inga. Fler. Grottor av papier-maché.

Rymdfilmer och rymd-TV, right? Äventyr med supernovor och kvasarer som fond, eller hur? Rymdens mörker och blixtrande kanoner som scenografi, visst? Nej, för den vanligaste miljön för alla sorters Star Trek-äventyr att utspelas i är en sorts odefinierade, halvdunkla grottor av papier-maché, där allt från bortglömda civilisationer till domedagsmaskiner och bajoriska tempel får plats. Grå, identiska scenografier, lika fantasieggande som Clownen Mannes cykeldrivna landskap i Halv Fem. Och lika billiga att ta fram och att återvända. Men vi i den moderna publiken kräver enorma nebulosor, rymdpromenader genom Saturnus ringar och överjordiska djungler från njutningsplaneten Risa. Eller de avgrundsdjupa fängelsevalven hos romulanerna. Tekniken bör inte vara något problem nu: vi vill se sådant vi aldrig sett förut. Läs mina läppar: Inga. Fler. Grottor. Bildgalleri med grottor från 50 år (Facebook)

För och emot Star Trek Deep Space Nine (tv-serie 1993-1999)

Jadzia Dax (Terry Farrell) är en av de coolaste Trekkaraktärerna någonsin

Jadzia Dax (Terry Farrell) är en av de coolaste Trekkaraktärerna någonsin

Jag var inte så intresserad av Star Trek i mitten av 90-talet, efter att originalbesättningen pensionerats 1991 och kapten Picard från The Next Generation blev huvudpersonen i biofilmerna. Har alltid tyckt att Picard och Data är lite irriterande. Kirk och Spock gick inte att ersätta. Så när en kompis 1994 pratade om nya Star Trek med entusiasm, flammade inte intresset omedelbart upp i mitt bröst. ”Nej, inte Picard” sa kompisen. ”Det här är en helt ny tv-serie som heter Deep Space Nine, som är något helt annat. Mycket mörkare och intressantare. Det är längre berättelser, och karaktärerna utvecklas med tiden.” Bland de många DS9-fansen har serien än idag rykte om sig att vara den djupa och mörka Star Trek-serien. Den där avsnitten hänger ihop och bildar en längre story, och där inte allt är svart eller vitt utan såväl hjältar som skurkar ställs inför moraliska dilemman. En äkta DS9-fantast framhåller de långa berättelsetrådarna som löper över hela säsonger som en idealisk berättelseform för Star Trek. Fantasten hånar därför gärna efterföljande serien Voyager (1995-2001) som återgick till det gamla upplägget med ett avslutat äventyr per avsnitt. Eftersom korta äventyr är det samma som ytlighet, right? Och långa berättelser är det samma som kvalitetsdrama, right? Jag är inte helt övertygad.

Huvudpersonerna i Deep Space Nine

Huvudpersonerna i Deep Space Nine, kapten Sisko i mitten

Bäst: karaktärerna

Helt klart är i alla fall att DS9 förnyade Star Trek i ett läge då The Next Generation kändes gammalt och konceptet  ”kaptenen på Enterprise löser veckans problem”  började bli uttjatat. Det hade inte räckt att starta en ny tv-serie som utspelades ombord på ett annat rymdskepp.  Det var klokt av skaparna Rick Berman och Michael Piller att förlägga handlingen i sin nya serie till en fast rymdstation, Deep Space Nine, och placera denna station i utkanten av Federationen, på gränsen till fiendeland. På en sådan rymdstation bor många fler än på ett rymdskepp, vilket ökar variationsmöjligheterna avsnitt för avsnitt. Och eftersom det är en utpost får vi på köpet också en större mångfald av yrken, kulturer och livsöden än vad som kunde rymmas ombord på gamla USS Enterprise. Berman och Piller sådde många frön till berättelsetrådar i en bördig mylla av kulturkrockar, maktkamper, kärleksgnabb, krigshot, femtekolonnare och afterwork-häng på Quarks Bar. DS9 lyckades också med det som föregångarna misslyckats med: att visa upp sina huvudpersoners civila liv, vid sidan om Starfleet. Det gör att serien periodvis liknar en såpa, och det ger en lite rundare, varmare framtoning jämfört med The Next Generation.

Quark i Deep Space Nine

Quark i Deep Space Nine

Det bästa med DS9 är de centrala karaktärerna kring den smått överspände och känslostyrde kapten Sisko (Avery Brooks).  Det finns en fin personkemi mellan dem alla, och de får utvecklas och fördjupas under seriens sju säsonger. Det gäller både de ”goda” och de ”onda”. Här är de intressantaste:

  • Sisko (Avery Brooks) är DS9:s kapten, och den klart knasigaste av alla befälhavare under 50 års Trekhistoria. Han har en intensitet som gränsar till det maniska (något som skådespelaren Avery Brooks i allra högsta grad har i verkliga livet också). Han har en förkärlek för pompösa monologer och en intonation som i en Shakespeare-pastisch. Egentligen är det obegripligt hur Sisko kan ha fått befälet över rymdstationen, men han är helt klart underhållande att titta på.
  • Odo (René Auberjonois), stationens säkerhetschef, är en fnösktorr lagens väktare med mycket lite till övers för fifflare och skurkar. Men han är också en opportunist som överlevt många herrar och inte tvekar att tjäna Federationens fiender så de tar över Deep Space Nine.  Han är en hamnskiftare, vilket gör honom ensam och utsatt. Odo blir så småningom tillsammans med…
  • Lt Kira Nerys (Nana Visitor) som är Odos motsats i det att hon är passionerad och ideologisk. Hon är en bajoransk militär som efter Bajors frigörelse från Cardassia blir Siskos närmaste och en av stationens tongivande officerare. Odos och Kiras förhållande utvecklas långsamt och med mycket undertryckta känslor.
  • Dax (Terry Farrell) är en av Star Treks coolaste karaktärer någonsin. ”Hon” är en symbiont: en ung kvinnas kropp med en symbiotisk mask inopererad i bröstet, och det är den som är hennes ”själ”. Dax har haft många kroppar, både män och kvinnor, under flera hundra år. Sisko kallar henne genomgående för Old Man, för det var Dax då de lärde känna varandra. Terry Farrell spelar Dax avmätt, ironiskt och bestämt, ett kvinnoporträtt som inte låter sig bestämmas av några som helst könsroller eller normer.
  • Quark (Armin Shimerman) är en småfifflare, bedragare och allmänt shady figur som också äger stationens bar. Det är till Quark man kommer om man vill ha skvaller, vill intrigera mot någon, eller köpa något olagligt. Quark är ferengi, och hans jobbiga ferengifamilj står i centrum i många episoder. Från början är Quark mest osympatisk, men utvecklas över säsongerna till en av DS9:s viktigaste karaktärer. Dödsfiende med Odo, eller?
  • Gul Dukat (Marc Alaimo) är en cardassier som är seriens huvudskurk, och periodvis också diktator över Deep Space Nine. Han har många djupt osympatiska drag, och är hänsynslös som få. Men samtidigt kan man inte låta bli att känna viss sympati för honom då hans dotter tar avstånd ifrån honom eller då han hamnar i klorna på de ännu mer hänsynslösa The Dominion som kommer genom ett maskhål från gammakvadranten.
Maskhålet och rymdstationen

Maskhålet och rymdstationen

Sämst: de kulturella motsättningarna

De så berömda långa berättelsetrådarna tycker jag är seriens svaghet. Framför allt läggs det ned oändligt mycket tid på motsättningen mellan Bajor och Cardassia, men det är inte en engagerande konflikt utan känns uppstyltat och tillgjort. Bajor ska vara seriens idealvärld, ett folk med stoiskt temperament och andlig resning. Men bajoransk religion är plågsamt new ageig, pompös och tråkig. Ett typiskt Bajoravsnitt kan handla om en bajoransk överstepräst i långa kåpor, som har seanser där de kontaktar bajoranska gudar, och håller långa monologer om hur viktigt det är att hedra sitt folks traditioner. Snark! Tyvärr dras även kapten Sisko in i detta, då han genom en tillfällighet utses till profet för Bajors gudar, som bor i maskhålet bredvid stationen. Dessa gudar har en urgammal rivalitet med bajoranska demoner, och även denna story upptar många avsnitt av DS9. Snark igen.

Vad som däremot fungerar ganska bra, och som präglar säsong fyra och framåt,  är hotet från det maskhål som rymdstationen ligger placerad vid. Maskhålet leder till gammakvadranten, där ett ständigt expanderande imperium kallat The Dominon gör sig redo att invadera och besegra Federationen. Kriget mellan The Dominon och Federationen dominerar de sista säsongerna. Cardassierna lierar sig med The Dominion, och tar över Deep Space Nine och inför militärdiktatur. Federationens officerare flyr naturligtvis, men många huvudpersoner stannar kvar och försöker skapa sig en dräglig tillvaro under de nya herrarna. Vi bjuds på gott om drama och ett par rejäla rymdslag med hundratals skepp som en del av The Dominion War.  I delarna som avhandlar hotet från Dominion fungerar Deep Space Nine utmärkt, och lyckas också väva in de gamla bekanta romulanerna och klingonerna utan att det blir för krystat.

The Dominions ledargarnityr

The Dominions ledargarnityr

Det här ska du se

Jag tycker att man kan hoppa över de båda första säsongerna, med undantag för sista avsnittet i säsong 2, ”The Jem’Hadar”. Där introduceras krigarna från The Dominion för första gången, och det är här DS9 riktigt hettar till för första gången. Från och med säsong 3 introduceras rymdskeppet Defiant, som blir seriens motsvarighet till Enterprise. Förmodligen upplevdes DS9 som lite för statisk, och vips så skaffar Sisko ett eget rymdskepp som de kan åka på uppdrag i till gammakvadranten. I den utmärkta säsong 4 spelar Klingon en större roll, och vi får dessutom en fördjupad bild av Dominions samhälle där olika raser härskar över varandra i en strikt hierarki.  Säsong 5 fortsätter och fördjupar Dominionberättelsen, men vi bjuds också på ett helt bedårande tidsreseavsnitt där Sisko och de andra besöker USS Enterprise, 1960-talsversionen (”Trials and tribble-ations”). I säsong 6 har Dominion och Cardassia kontroll över Deep Space Nine, och ett stort krig utspelas i mitten av säsongen. I säsong 7 är det (tyvärr) ganska mycket intriger och bajoransk politik, men alla trådar knyts ihop på ett elegant sätt till slut.

The Dominion War

The Dominion War

Domen:

Inte riktigt den Stora Dramaserie som en del fans tycks betrakta den som, men med en intressant premiss som låter manusförfattarna spinna många separata trådar som tillsammans bildar en rik väv av berättelser om livet på rymdstationen. Sevärd främst för sitt detaljerade persongalleri av rollfigurer, som tillåts utvecklas med tiden.

Serien klarar Bechdeltestet med råge.

Läs också om min favoritserie Star Trek Voyager

9 punkter som Star Trek bör förändra efter JJ Abrams

20131007-232029.jpg

Besättningen från den rebootade filmserien Star Trek

(Innehåller milda spoilers för de två senaste Trekfilmerna.)
Nu när vi hunnit smälta Star Trek Into Darkness, och medan regissören JJ Abrams som bäst förebereder sig för att ta över Stjärnornas krig på Disney, är det dags för Star Trek att blicka framåt.  Man ska inte underskatta betydelsen som Abrams & Co haft för Star Trek. Då de tog över var franchisen i stort sett död för en bredare publik. Det hade inte gått någon framgångsrik tv-serie på nästan tio år, och den senaste bra filmen (First Contact 1996) var bara ett avlägset minne. I och med rebooten med Star Trek 2009 gjöts nytt liv i denna ärevördiga science fiction-institution. En ny generation vet plötsligt vilka Kirk och Spock är, och bryr sig om hur det går för dem. Vi fick två filmer med Abrams innan han hoppade av. Now what? Kommer Abrams’ homeboys (Damon Lindelof, Bryan Burk, Alex Kurtzman och Robert Orci) att stanna kvar på Trekskutan eller segla vidare med Star Wars? Förhoppningsvis blir det ingen total reboot igen.

Det finns mycket i de två senaste filmerna som är tillräckligt bra för att spara inför framtiden. Att börja om med nya skådespelare, precis då Chris Pine och Zachary Quinto hunnit arbeta in sina roller, verkar onödigt. Faktiskt tycker jag att de moderna Kirk och Spock är klockrena. Samma sak med produktionsdesignen – if it ain’t broken, don’t fix it. Men nu när Paramount ändå behöver välja en ny regissör kanske vi kan våga hoppas på lite nytänkande också? För gudarna ska veta att det kan behövas. Rymdfilm har lagt pannan i djupa veck och listar de viktigaste förändringarna som vi tycker att JJ Abrams efterträdare borde vinnlägga sig om då hen tar över ansvaret för Star Trek. Vi börjar på nionde platsen och räknar ned till det viktigaste:

9. Undvik klingonerna tills ni verkligen har en bra berättelse

Den här punkten tror jag att Abrams och hans vänner redan har fattat. Klingonerna må vara Star Treks allra mest älskade fiender, som har varit huvudantagonister i fem långfilmer redan. De är kult. Men det gör dem också nästan omöjliga att berätta några nya historier om, eftersom de lätt hamnar i parodins utmarker. För var det något som 80- och 90-talens klingoner inte var, så var det hotfulla. Snarare corny. De har numera också tappat den kalla kriget-vibe som gjorde dem till effektiva stand ins för ryssarna på 60-talet. Låt dem finnas kvar i periferin i framtiden, men visa inte mer av Kronos än vad vi fick se i Into Darkness. Spara dem till den dag det finns ett manus där deras krigar/hederskultur verkligen fyller en funktion

8. Ge oss fler huvudpersoner

Det var smart gjort att reboota originalbesättningen och ge oss yngre versioner av Kirk, Spock, Scotty, Chekov, Sulu och Uhura. Att arbeta in nya varumärken är tusen gånger svårare än att bygga på det som folk redan känner igen. Och hellre den riktige Spock än ytterligare ett anonymt derivat av originalkonceptet. Ska någon köra en beam me up, varför inte låta Scotty göra det, liksom? Men nu har man etablerat de nygamla karaktärerna i ett par filmer och en ny publik har vant sig vid Spocks formaliteter och Dr McCoys larviga metaforer. Hög tid att låta ett par helt nya fasta karaktärer arbeta sig in i Enterprises besättning. Vidga persongalleriet lite. Och kanske skippa någon av de anonymare kärnkaraktärerna, om de inte ger så många chanser till intressant karaktärsutveckling.

20131007-232527.jpg

Besättningen från USS Voyager (1995-2000)

7. Flyg mot okända horisonter

Det säger sig egentligen självt: To boldly go, where no one has gone before. Bara gör’t! Visa oss landskap och rymdvarelser vi faktiskt aldrig sett förut. Det var själva kärnan i originalets tv-serie, i 80-talets Next Generation och i 90-talets Voyager. Och vi fick ett fint litet smakprov med den röda planeten Nibiru i början av Into Darkness. Mer mystiska miljöer, och mindre romulaner, tack.

6. Introducera helt nya element i berättelsen

De är inte dumma, Lindelöf, Orci och Kurtzman. Genom att förlägga det rebootade universumet i en alternativ tidslinje kan de låta huvudpersonerna vara med om varianter på gamla berättelsetrådar. Men det kan lätt gå till överdrift, vilket skulle bevisas i Into Darkness. Khan är förstås den mest berömde skurken inom Star Trek, men behövde vi verkligen få se Spocks/Kirks död bildruta-för-bildruta och få höra Spock skrika Khaaaaaan? Vi vill inte att Trek ska bli en parodi på sig självt. Det finns mängder av hungriga manusförfattare som säkert kan komma med input om inspirationen tryter. Det är också viktigt att inte fastna i den höga insatsfällan, där Jorden riskerar att gå under varje kvart för att status quo i gruppen med huvudpersoner måste bevaras till varje pris. Om vi som publik känner oss osäkra på vem i ensemblen som ska överleva, behöver vi inte världsomfattande katastrofer för att hålla spänningen vid liv.

5. Var inte för vördnadsfull mot fansen

Trekkers är otacksamma jävlar, besatta av detaljer, krävande, lättstötta och konservativa. Efter rebooten svämmade kommentarsfälten över av förståsigpåare som alla visste exakt hur man borde ha räddat Star Trek istället. Men om vi ska vara ärliga, behöver Paramount inte vara särskilt oroliga för att pröva fansens tålamod för mycket. Det är knappast som om trekkers skulle låta bli att på bio om oavsett hur utflippad en ny trekfilm är. Nej, det är mainstreampubliken som måste övertygas, för det är de som står för de stora intäkterna. Fansen klarar sig.

20131007-232212.jpg

Besättningen från originalserien, på gamla dar

4. Bring Shatner back!

Om ni kunde ha med Leonard Nimoy i två filmer är det inte mer än rätt att ha en scen där unge Kirk får träffa gamle Kirk. Han förtjänar det, den gamle uven.

3. Kom loss från 1960-talets normer om kön, ras och sexuell läggning

En gång i tiden var Trek cutting edge. Den första kyssen mellan en svart kvinna och en vit man på tv var mellan Uhura och Kirk. På 60-talet var den rasblandade besättningen smått revolutionerande, och Gene Roddenberrys vision av människans utopiska framtid gjorde ett evigt avtryck i vår populärkulturella historia. Under 80- och 90-talen fortsatte de efterföljande serierna att flytta gränserna för vad det ”mänskliga” är, och ifrågasatte om man ens behöver vara en organisk varelse för att ha rättigheter. I Voyager var de kvinnliga karaktärerna de starka och intressanta, och seriens tre bästa figurer var en stenhård kvinna, en cyborg och ett fjolligt hologram. Sedan kom rebooten och plötsligt var vi tillbaka i 60-talets könsroller igen. Den enda kvinnan är åter Uhura, och hennes story utgörs av hennes roll som flickvän till Spock. Det är männen som utför alla hjältedåd medan de få kvinnorna får posera i underkläderna och skrika. Nej, allt var inte bättre i framtiden på 60-talet. Kom in i samtiden och ge oss tillbaka de starka kvinnorna, de oss etnicitetsdilemman för 10-talet och ge oss äntligen en karaktär som bryter mot sexualitets-eller könsidentitetsnormen. Om vi inte kan ha Star Trek för att lättsamt filosofera om livets stora frågor blir det i längden ganska meningslöst.

Tyvärr visas tjejer numera bara upp i underkläderna

Tyvärr visas tjejer numera bara upp i underkläderna

2.  The Borg

Det är synd och skam om dessa skrämmande och fascinerande skurkar från TNG inte också får en modernisering. De gör sig dessutom mycket bra på vita duken, och kan sätta igång många intressanta sidoberättelser om individualitet och det kollektivas bästa.

1. Ta tillbaka Star Trek till tv-formatet

Ju mer jag tänker på det desto säkrare blir jag på att det är dags: det är inte en ny film vi behöver utan en ordentlig dramaserie med 45 minutersavsnitt. Kör the five year mission som nämns i Into Darkness. Gör det med den moderna tv-seriens rappa berättande och episka anslag. Gör det ihop med HBO, och ta in de bästa tv-författarna i branschen. Vi vill inte ha en tvåtimmarsfilm. Vi vill ha 172 avsnitt och sju säsonger.

Ice Planet (2003) – rymdsagan som försökte för mycket

Kanada/Tyskland, 2001. Regi: Winrich Kolbe, manus och producent: MG Conford. Hela den här filmen går att se på Youtube.

Nere på isplaneten är det mest blått

Nere på isplaneten är det mest blått

Handlingen.

Ett försök av ett tysk-kanadensiskt (I know..) produktionsbolag att skapa en helt ny rymdfranschise, som skulle bli TV-serie, datorspel och andra multimediaprodukter. Men intresset var väl inte så stort, och vi fick bara denna pilot, där skeppet Magellan flyr undan en attack mot Jorden och dras genom en reva i rymdtiden genom halva universum och landar på en mystisk isplanet. En överlägsen utomjordisk intelligens har kidnappat dem hit. På planeten träffar de på olika aliens, och en stam med indianer från Jorden. Ska den hjältemodiga besättningen kunna ta sig hem igen över ett avstånd på tusentals ljusår? Och ska de kunna stå emot attackerna från Zedoni-utomjordingarna och deras stora, svarta rymdskepp?

Magellan är ett forskningsskepp som byggts speciellt för att utforska isplaneten

Magellan är ett forskningsskepp som byggts speciellt för att utforska isplaneten

Rymdskeppet!

Jaktplanen i Ice Planet

Jaktplanen i Ice Planet

Att Ice Planet aldrig lyfte kan i varje fall inte skyllas på att de inte försökte göra en riktig rymdopera av det. Det åks i rymdskepp och skjuts till både höger och vänster. Magellan är Ice Planets motsvarighet till USS Voyager eller USS Enterprise: ett specialbyggt forskningsskepp (i form av en manet) som man förstår skulle bli basen för den tänkta TV-serien. När den väl landat på isplaneten skickar den jakt- och spaningsplan, som hämtade från Star Wars eller Battlestar Galactica. Magellans insida ser ut som vilket rymdskepp som helst från 1990-talets många TV-serier, och känns så välbekant att hela idén med rymden som något spännande och nytt förfelas.

Dessutom är själva isplaneten en sorts farkost, något som antyds ett par gånger men aldrig riktigt förklaras i det här pilotavsnittet. Alldeles på slutet byter planeten galax, men vi får inte veta hur det gick till eller vad det skulle få för betydelse.

Pretentionerna?

Någon ganska envis person i Tyskland, som ville ha sin egen Babylon 5, Andromeda eller Star Trek Voyager . Och som försökte göra en exakt kopia av dessa tidigare 90-talsserier, istället för att tänka ut något nytt. Jag kan tänka mig att rebooten av Battlestar Galactica, som ju kom 2003 och ställde hela science fiction-tv-världen på ända med sin råa edgyness, blev spiken i kistan för den gammalmodiga Ice Planets chanser att bli en riktig tv-serie.

Specialeffekter och look;

Blå alver = goda aliens

Blå alver = goda aliens

Det är inget fel på effekterna, och vi får många animerade minuter för en tv-film. Det är idéerna som saknas. Ungefär samma rymdskeppsdesign som vi sett så många gånger förut tröskas om. Kostymer, hjälmar och vapen ser ut att vara inköpta på någon gammal filmstudios utförsäljning från 80-talet. Och de aliens vi får se i närbild ser antingen ut som blå alver (de goda) eller suddiga cyloner (de onda). Ingen har tagit några som helst risker eller tänkt utanför boxen, då de designat den här filmen.

Domen:

Kaptenen påminner lite om William Adama från Galactica

Kaptenen påminner lite om William Adama från Galactica

Brukar inte ge betyg, men Ice Planet får ändå nästan godkänt bara för att de genomförde projektet utan att riktigt göra bort sig. De försökte göra enligt konstens alla regler, men försökte för mycket. Det här är ingen riktig kalkonfilm, och därmed kommer den heller inte aldrig att få någon kultstatus. Ett säkert tecken på det är att det i stort sett saknas stillbilder på nätet. Det är som om den passerat i stort sett obemärkt förbi en hel geekvärld. Trots att hela filmen finns på Youtube.

Tydligen fortsatte upphovsmännen att försöka finansiera en tv-serie hela vägen fram till 2006. Men vem som helst kan se att projektet var dödsdömt från början. Här finns inte en enda orginalidé, inte en berättartråd som engagerar och inte en enda karaktär som får utvecklas. Allt följer istället rymdoperans Mall 1A så som den sett ut sedan 1970-talet, och speciellt då ett otal avsnitt av Star Trek i alla dess olika inkarnationer. Att regissören Winrich Kolbe på sin meritlista har ca 40 avsnitt av just Star Trek märks en del, om man så säger (han är regissören till bl a piloten av Voyager och finalen på The Next Generation). All skaparkraft satsades på att skapa något som var så likt det som kommit tidigare som möjligt, när någon egentligen borde ha ställt sig frågan vad det var man egentligen ville berätta.

Ingen orkade heller se ytterligare en urvattnad kopia på en annan kopia, och berättelsen om isplaneten är dömd att för evigt att förbli lika kall och död som de snötäckta vidderna där Magellan kraschlandade.

Se istället-

Jag rekommenderar en annan serie om en rymdskeppsbesättning som är strandad 50 000 ljusår hemifrån: Star Trek Voyager (1995-2001)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Alla hemligheter i Oblivion (2013)

Varning för stora spoilers i den här texten!!

Om du ännu inte sett Oblivion hänvisar vi till den spoilerfria recensionen av Oblivion. Alltså: läs inte vidare om du inte vill få alla hemligheter i filmen Oblivion förklarade för dig. Posten innehåller också spoilers för Moon (2009), Matrix (1999) och flera andra filmer.

Läs vidare på egen risk!

Jack (Tom Cruise) sitter och blickar ut över de torn han är mekaniker för

Jack (Tom Cruise) sitter och blickar ut över de torn han är mekaniker för

Joseph Kosinski har förmodligen filat på sin historia ett tag, och anstränger sig för att överraska oss. Han lägger ut falska ledtrådar som ska få oss att tro att vi fattat vad filmen handlar om. Men här är den egentliga berättelsen, som jag tolkar den.

Vad handlar filmen egentligen om?

Kosinski låter Jacks voiceover berätta en bedräglig historia. Jack tror att han vet så mycket. Han tror han vet att Jorden invaderats av onda rymdvarelser som ödelagt planeten, men att människorna till slut vann och startade en ny koloni på Saturnus måne Titan. Att det finns några rymdvarelser kvar som attackerar människornas robotar, men från rymdstationen Tet organiseras ett antal tekniker som fungerar som mänsklighetens eftertrupper. Jack och Vic drömmer om då de får lämna sitt uppdrag och resa med de andra via Tet till Titan. Men Jack vet egentligen ingenting, och ljuger omedvetet för oss i publiken.

Vad Jack upptäcker (och Vic förmodligen har anat hela tiden) är att de båda inte alls arbetar för Jordens bästa. De torn som samlar upp vatten och som det är deras uppdrag att hålla igång är i själva verket helvetesmaskiner som håller på att tömma planeten på den sista fuktigheten. Deras chef Sally, vars stela leende dyker upp på monitorn varje morgon, jobbar inte för människorna. Sally existerar förmodligen inte ens, annat än som en simulering. Rymdstationen Tet, dit Jack och Vic har planerat att resa då deras uppdrag tar slut, är inte människornas sista bas på Jorden. Nej, allt i Jacks och Vics liv är en lögn. I synnerhet deras eget äktenskap.

Drönarna ska döda så många människor som möjligt

Drönarna ska döda så många människor som möjligt

Tet är egentligen basen för den främmande maskincivilisation som sprängt Månen och besegrat Jordens befolkning. Jack och Vic är kloner, speciellt framavlade som arbetare av utomjordingarna. Klonerna föds upp på Tet, där det finns stora rum med tusentals examplar av ”Jack” och ”Vic”. Alla sätts de i arbete nere på planetens karga yta, matade med en fejkad bakgrundshistoria och ett fejkat äktenskap som ska göra dem till ett effektivt team. De hålls i schack av simuleringen ”Sally” som skrämmer dem från att röra sig utanför sitt tilldelade område genom falska strålningsvärden i omkringliggande sektorer. Men i själva verket får Jack inte flyga över gränsen till grannsektorn för att den innehåller ytterligare en klonad Jack och ett torn med ytterligare en klonad Vic. De aggressiva drönarrobotarna som Jack reparerar har egentligen som uppdrag att döda så många människor som möjligt. Vi anar redan från början att det är något skumt med dem, eftersom de ständigt verkar ha lust till att skjuta Jack också.

Beech (Morgan Freeman, left) gives orders to Kara (Zoe Bell, center) and Sykes (Nikolaj Koster-Waldau) in “Oblivion,” an original and groundbreaking cinematic event from the visionary director of “TRON: Legacy”and producers of “Rise of the Planet of the Apes." (Courtesy Universal Pictures/MCT)

Scavengers: Morgan Freeman spelar Beech, Zoe Bell spelar Kara och Nikolaj Coster-Waldau spelar Jaime..förlåt Sykes.

Vilka är The Scavengers?

Oblivion lägger avsiktligt ut rökridåer kring The Scavengers, som Jack i början av filmen hävdar är de rymdvarelser som invaderat Jorden och som nu gömmer sig i mörka hålor och attackerar bakifrån. I en inledande scen där Jack trillar ned i ett underjordiskt rum, så visas The Scavengers bara till hälften, men de porträtteras som djurlika i rörelserna och i skuggorna tycks tentakler växa fram. I efterhand är det meningen att vi ska förstå att det bara var Jacks uppskrämda fantasi som fyllde i det han inte kunde se. För The Scavengers är en sorts underjordisk motståndrörelse, och de är helt och hållet mänskliga. Det är här vi träffar på Nikolaj Coster-Waldau och Morgan Freeman. De är faktiskt de allra sista människorna som existerar, och de för en hopplös kamp mot maskincivilisationen från Tet. Det sägs aldrig rent ut i filmen, men det finns alltså inga organiska rymdvarelser med i filmen, utan invasionsstyrkan tycks vara helt artificiell till sin natur.

Öppningen är också en tetraeder

Tet i Oblivion. Öppningen är också en tetraeder

Vem är kvinnan Julia, som Jack hittar?

Hon är en astronaut, som är en ur originalbesättningen på rymdfärjan Odyssey som skickades till Titan nära Saturnus många år tidigare. Julia känner igen klonen Jack, eftersom förlagan till honom också var besättningsman på Odyssey. Det var rymdfärjan som hittade Tet, och Jack och Vic blev tillfångatagna medan resten av besättningen skickades iväg i kryosömn. I filmen får vi aldrig en riktigt bra förklaring till varför Odyssey kraschlandar just när den gör det. Scavengers verkar få den att krascha, men varför de skulle vilja göra det fattade åtminstone inte jag. Om Jacks original blev tillfångatagen av Tets aliens och resten av besättningen har sovit sedan dess blir det en smula oförklarligt hur någon på Jorden kan ha vetat vad som hände för så många år sedan. Julias ankomst väcker i alla fall slumrande minnen till liv hos Jack, och hans klonade kropp tycks minnas vem hans DNA en gång har varit.

Likheter med andra filmer

moon1

Sam Rockwell i Moon

Moon (2009) är förmodligen den film som mest liknar Oblivion, i det att båda filmer skildrar den hänsynslöshet med vilken kloner kommer att utnyttjas i framtiden. Sam i Moon (Sam Rockwell) tror ju själv att han är en riktig man, som är på uppdrag på Månen och kommer att få komma hem till flickvännen igen. Men egentligen är han en klon med begränsad livslängd och kommer snart att avlivas och ersättas av en likadan. Men något går fel, och han får precis som Oblivions Jack syn på sin egen dubbelgångare. Men sedan skiljer sig filmerna åt. Oblivion är  en Hollywoodberättelse vars logik stipulerar att det i science fiction måste finnas en hjälte, som offrar sig och återställer status quo. Alltså måste det finnas en fru, Julia, som återförenas med Jack och som också hinner skaffa barn med honom innan han offrar sitt liv för att spränga Tet och återställa balansen i världen (och ge mänskligheten en andra chans på kuppen). Det är förmodligen just den typen av hjältemod som kan locka en stjärna som Tom Cruise att ta rollen. Men Moon är en indiefilm, och kan kosta på sig att vara mer pessimistisk. Sam på Månen har nämligen ingen flickvän som väntar. Alltsammans är falska minnen, och det finns inget hopp för Sam. Däremot finns det vänskap, eftersom de olika versionerna av Sam börjar samarbeta för att skicka ett meddelande till Jorden om arbetsförhållandena för kloner på Månen. De redan döende klonerna har inte mycket att förlora, men mycket att vinna för sina bröder. Så även om Tom Cruises film är glättigare och mindre mörk, är parallellerna ändå tydliga.

Borgdrottningen är det bästa tillskottet till Star Trekuniversum på tio år

Borgdrottningen är det bästa tillskottet till Star Trekuniversum på tio år

Star Trek First Contact (1996) och övriga berättelser om maskinrasen The Borg är den andra uppenbara inspirationskällan till Oblivion. Utan att ha alltför mycket fantasi kan man föreställa sig att Tet är en Borgkub och att Jorden helt enkelt blivit assimilerad vid första kontakt. Speciellt scenerna ombord på Tet, mot slutet av filmen, refererar på ett ganska elegant sätt till liknande scener från exempelvis Star Trek Voyager då kapten Janeway & Co tar sin in i The Borgs allra heligaste, där borgdrottningen väntar på dem. Likheterna är många: båda har en kvinnlig frontfigur (drottningen/Sally), en geometriskt format och helt automatiserad rymdbas som rör sig från värld till värld och ersätter originalcivilisationen med sina egna och med drönare. I borgkubens/Tets inre finns en inre kammare där den kollektiva maskinintelligensen manifesterar sig i form av en Gudslik varelse med allsmäktighetsanspråk. Dessutom har vi likheter med gamla Star Trek The Motion Picture, där en enorm farkost utskickad från en maskincivilisation hotar Jorden eftersom de betraktar USA:s rymdfarkost Voyager som en sorts gud.  Jag antar att Kosinski är fullt medveten om likheterna, och att man skulle kunna betrakta Oblivion som en jobbansökan. Regijobbet för nya Trekfilmer är ju ledigt nu, när JJ Abrams gått vidare. Kanske hoppas Kosinski på att få göra en film om The Borg?

Morpheus i The Matrix

Morpheus i The Matrix

The Matrix (1999) och Dark City (1998) är två konspirationsthrillerssom förmodligen också inspirerat Kosinski. Matrix är ju förmodligen de senaste femton årens mest inflytelserika och ikoniska science fictionfilm, och Neos långsamma upptäckt att inte allt är vad det verkar vara ekar på många vis genom Oblivion. Inte minst har The Scavengers tydligt släktskap med Morpheus och de andra från Zion i Matrix. Allt från attityden till kläderna hänger liksom ihop. Morgan Freeman gör till och med sin bästa Laurence Fishburneimitation. Också Jacks story, som Den utvalde som ska återställa balansen i världen, gör att han liknar Neo. Dark City är inte lika känd som Matrix, men påminner mycket om den, med ett adderat rymdinvasionstema. I Dark City kontrolleras samhället av en ras onda utomjordingar, och allas liv är egentligen en charad. Känns det igen?

2001 A Space Odyssey (1968) har förstås också en del likheter med Oblivion. Det uppdrag som rymdfärjan Odyssey (notera namnet) skickas på till Saturnus  för att undersöka tecken på intelligent liv, påminner om den resa som Discovery gör i 2001. Båda filmer tar upp samspelet mellan de bräckliga men uppfinningsrika människorna och de kyliga, ytterst farliga maskinerna. Båda filmer skildrar mötet med en  mycket mer avancerad civilisation som en religiös upplevelse av transcendens. Men om monolitens aliens är hyfsat välvilliga i Kubricks film, så är Kosinskis motsvarigheter mer aggressiva och påminner i sitt vattenstjälande om moderskeppens aliens  i Independence Day.

Planet of the Apes (1968) visar hur Charlton Heston upptäcker att aporna kunnat ta över eftersom människorna sprängt sig till evigheten. I Oblivion försvarade sig människorna mot invasionen med kärnvapen. I båda filmer ser vi ett ödelagt Manhattan.

Robocop (1987) skildrar också en avprogrammerad människa som gör revolt mot sina instruktioner, mot alla odds. I Verhoevens klassiker är det en död polis som återupplivas som en cyborg, men vars känsla för rättvisa och medmänsklighet till slut kommer upp till ytan. I Oblivion är ju Jack en klon, som inte har egna minnen alls egentligen. Men vars känsla för rättvisa och medmänsklighet till slut kommer upp till ytan. (Det är också den enda konflikten inom Jack, vilket gör Tom Cruises karaktär tråkig i jämförelse med Robocop.)

Tips från Albin Wesley:

Luckor i manus:

  • Varför har Tet ingen fjärrstyrning på sina kloner? Varken svävarfarkosten eller Jack och hans utrustning verkar gå att kontrollera då väl Jack valt att gå över till andra sidan.
  • Hur kan Scavengers veta vad som hände på Odyssey för så många år sedan? Jack har ju varit en klon sedan dess, och Julia har precis kraschlandat.
  • Varför dödas Vic då Sally förstår att de inte längre är ett effektivt team? Varför sparas Jacks liv?
  • Vad gör filmens Jack unik? Han måste ha ungefär samma minnen som resten av klonerna, men det är han som hämtat all memorabilia från New York och sparat i en stuga. Är det för att det är något speciellt med honom, eller är det bara en slump att han råkar vara i närheten av Manhattan och att det bara råkar vara där hans fru kraschlandar?

Läs också: Den spoilerfria recensionen av Oblivion

1-årsjubileum för Rymdfilmsbloggen – tävla om Star Trek (2009)

USS Kelvins livbåtar flyr romulanska skeppet Narada i Star Trek 2009

USS Kelvins livbåtar flyr romulanska skeppet Narada i Star Trek 2009

Jag startade Rymdfilm för exakt 1 år sedan idag, den 29 januari, utan att vet om det egentligen fanns någon publik för den här sortens blogg i Sverige. Det gjorde det.

Den första filmen var thrillern Pandorum och första månaden hade bloggen c:a 200 sidvisningar. Under januari 2013 har Rymdfilm hittils haft 3500 sidvisningar, och totalt under året 16 195 sidvisningar. Det gör att varje recension i snitt lästs 190 gånger.  85 filmer har jag hunnit med, och det mest lästa inlägget någonsin handlar om Star Trek Voyager.  Idag firar jag med att recensera Starship Troopers.

Jag har fortfarande två hundra filmer kvar på listan och dessa ska förstås recenseras. Så bloggen lär vara aktiv i åtminstone ett par år till. Om jag har lyckats få dig som läsare att upptäcka eller återupptäcka någon film, så har intentionen med Rymdfilm lyckats. Det är kul med all respons här i kommentarsfälten, på Facebook och Twitter.

Vinn en DVD-film med JJ Abrams’ Star Trek (2009)

Skriv varför du gillar rymdfilmer här nedanför. Bästa motiveringen kontaktas av mig och får filmen i posten.