Star Trek

That’s more like it! Trailer för Star Trek Discovery från Comic Con 2017

Star Trek DiscoveryComic Con 2017 gör ingen besviken, med nya trailers för bland andra Justice League, Thor och Westworld. Dessutom kom det en extendedversion av en helt ny trailer för Star Trek Discovery som har premiär på bland annat CBS’ strömmande kanal AllAccess i höst. Det är betydligt mer detaljerad bild av vad TV-serien kommer att bjuda på, än vad vi hittills har fått se. TV-serien har inte haft en särskilt lätt produktionsperiod, med byte av showrunner, flera förseningar och en allmän misstro hos allmänheten att Paramount och CBS ska lyckas hålla balansen på den slaka lina som är utsträckt mellan hardcorefansens många krav och en bredare TV-publiks behov av att kunna ta till sig Star Trek på ett modernt vis. Frågan alla ställer sig är hur mycket klassisk Trek kommer vi att få, och hur mycket är egentligen lagom? Vi är många som gillar Trek för de filosofiska diskussionerna men frågan är om vi endast vill ha det?

Den nya trailern balanserar åtminstone hyfsat på denna lina, och bjuder på både drama, action och en del existentiella fungeringar.  Klingonerna etableras som seriens huvudantagonister, och vi ser också några klassiska vulcaner. Lite backstory antyds för ett par karaktärer, utan att vi egentligen får veta särskilt mycket. Lyssnar man noga så får man också lite av en överraskning: det verkar som om Spock har en fostersyster, men mer än så får vi inte veta nu. Och för första gången får vi också se scener där specialeffekterna är på plats, och det ser rätt maffigt ut för att vara en tv-serie. På det hela taget får jag en rätt bra känsla av dessa fem minuter. Vad tycker du? 24 september får vi veta om känslan stämmer.

Allt om Star Trek på Rymdfilm – grattis Trek 50 år!

Star Trek Original Series

Star Trek Original Series

För att hylla att allas vår favoritutopi (egentligen kanske den enda nu levande rymdutopin) fyller 50 år i dagarna, har Rymdfilm samlat alla filmrecensioner, inlägg och analyser som vi själva producerat under bloggens fyra år. Du får varje detalj från de många biofilmerna, djupdykningar i Seven of Nines inre liv, och funderingar inför kommande TV-serier och nya filmer. Vi bjuder också på psykotiska robotar, pannor av papier maché och mycket korta kjolar.

Det finns alltid en mycket speciell plats i mitt hjärta vikt åt Star Trek. Året var 1982 och jag var 10 år gammal. Mina tuffa killkompisar dyrkade Star Wars, men det var för grabbigt och för mycket vilda västern för mig. När jag fann Star Trek II The wrath of Khan var jag hemma: här fanns rymdens storslagenhet, kombinerat med ett mer eftertänksamt tempo och filosofiska ambitioner. Jag var fast: Trek var den tänkande skolpojkens egen rymdserie. Och långt senare skulle jag älska Voyagers resa hem, och även många av Picards äventyr. Så här har ni det: allt vi skrivit om Star Trek hittills.Det kommer mera!

Filmrecensioner av biofilmerna 1979-2016

Star Trek the motion picture (1979)

Star Trek II

Star Trek II The wrath of Khan (1982) – den bästa med Khaaaan och sniglarna

Star Trek III The search for Spock (1984) – den flummiga med en riktigt spännande uppstart

Star Trek IV The Voyage Home (1986) – komedi, tidsresor, valar, hippies, punkare

Star Trek V The final frontier (1989) – en lång plåga

Star Trek VI The undiscovered country (1991) – Den gamla besättningens finest hour. Värdigt!

Star Trek VII Generations (1994) – Ett inte alls lika värdig sista farväl till Kirk

Star Trek VIII First Contact (1996) – utan tvekan en av de bästa Trekfilmerna, med Borg Queen som oförglömlig skurk. Bästa med nya generationen.

Star Trek IX Insurrection (1998) – Vad handlade det här om nu igen? En forskningsstation? Beach buggies?

Star Trek X Nemesis (2002) – en fruktansvärt överlastad och pompös historia om kloning och svek, som aldrig levererar på stämningen som byggs upp

Star Trek

Star Trek (2009) – Filmen som räddade Trek och hela rymdfilmsgenren. Inte fläckfri, men gjorde Trek coolt igen. Stundtals sublim

Star Trek Into Darkness (2013) – uppföljaren som var större, våldsammare och dummare

Star Trek Beyond (2016) – ett steg tillbaka till klassisk Trekutopi, och en hel del action. I like it1

TV-serierna:

(Rymdfilm har ännu inte recenserat The Original Series)

Star Trek The Next Generation S01E01 (1987) – vi recenserar början av vad som med säsongerna kom att bli en riktigt bra serie.

Star Trek Deep Space Nine, tv-serie (1993-1999) – vissas favorit, men möjligen lite för mycket finlir om bajoransk andetro.

Star Trek Voyager, tv-serie (1995-2001 – en alldeles utmärkt underhållande och tankeväckande Trek med en kvinnlig kapten och ett uppdrag att utforska nya världar. Min favorit!

(Rymdfilm har ännu inte recenserat Star Trek Enterprise)

Star Trek Discovery (kommande TV-serie) – se första flygningen med nya skeppet i nya serien!

Analyser, djupdykningar och topplistor över Star Trek

8 mentalt störda robotar från TV och science fiction – med bland annat The Doctor

Topp 25 snälla filmrobotar

KOLONIALISTEN, DEMONEN, ÖVERVAKAREN, FÖRÄLDERN OCH KAOS – 5 OLIKA FILMVISIONER AV UTOMJORDINGAR

6 förändringar som måste göras inför nya Star Trek-serien, då den blir av 

9 punkter som Trek för förändra efter JJ Abrams  – överlevnadstips för en gammal franchise

De märkligste ögonblicken från Star Treks filmhistoria – it will blow your mind!

Till minne av Mr Spock – Leonard Nimoys död

Till minne av Anton Yelchin – död vid 27 år

Den oändliga osannolikheten: De 10 största klichéerna från space opera – alla filmer är likadana, gaaah

De 34 bästa rymdskeppen från nya rymdfilmer och tv-serier – We like Klingons!

Så blir framtiden de kommande 400 åren enligt sci-fi – Tredje världskriget står för dörren

Se testfärden för USS Discovery, rymdskeppet i Star Trek Discovery som börjar på Netflix 2017

USS Discovery från Star Trek Discovery

USS Discovery från Star Trek Discovery

Det kommer alltid mycket göttigt under ComicCon, och årets upplaga som gick av stapeln i veckan är inget undantag. Nu har vi fått ett namn på den första nya tv-serien från Star Trek på 15 år: Star Trek Discovery heter serien som börjar på Netflix 2017. Och i god gammal tradition betyder det att rymdskeppet som alltsammans handlar om heter USS Discovery. Vi har till och med fått en video på ”testflygningen” med skeppet. Här är den:

//platform.twitter.com/widgets.js

Seriens showrunner är Brian Fuller, som tidigare skrivit för både min personliga favoritserie Voyager och många andras favorit Deep Space nine och senare producerat serier som American Gods och Hannibal. Tillsammans med Alex Kurtzman (som skrivit och producerat de två första Abramsregisserade filmerna) producerar han Star Trek Discovery. Fuller var förstås med på ComicCon och blev intervjuad. ”Det finns inget namn som passar bättre in i Star Treks historia än Discovery” sa Fuller från scenen i Hall H, och refererar då förstås både till att upptäckande är kärnan i Star Trek, och att ikoniska rymdskepp från både verklighet och fiction burit detta namn tidigare. Discovery är ju den av NASAs rymdfärjor som flugit flest gånger, och det är också namnet på rymdskeppet i Kubricks 2001 – som de första sekunderna av videon också tydligt refererar tillbaka till (planeterna i konjunktion med solen). Han berättade också att serien kommer att berättas som många andra moderna tv-serier med en längre story per säsong, snarare än fristående episoder. Serien utspelas i original-universumet, och inte i den alternativa tidslinje som just nu syns på bio i Star Trek Beyond. Tidigare indikationer har sagt att Discovery kommer att utspelas efter Voyager, och om det stämmer är det alltså en serie som utspelas längre in i framtiden än någon annan Trekserie innan dess. (Voyager sändes 1995-2001 och utspelas år 2371–2378.) Fuller undvek att avslöja så särskilt mycket mer, men påpekade att det är den utopiska, framtidsoptimistiska Star Trek som nu ska göra comeback på TV. Sounds fine with me!

Angående själva skeppet så har det beteckningen NCC-1031, och består av en tefatsdel och en något annorlunda nedre del med ett släd- eller pontonliknande parti undertill. Skarpa blickar har redan noterat att warpdrift brukar kräva fritt utrymme mellan nascellerna för att fungera, och att dessa ”pontoner” mer liknar en klingonsk kryssare. Jämför med USS Enterprise som har nascellerna bakom sig, eller USS Voyager som fällde ut dem då skeppet skulle gå upp i överljushastighet. Kanske får vi förklaringen 2017?

Källa till video: Star Trek på Twitter

 

Star Trek Beyond (2016) – rak actionkomedi med rätt relation till Trekhistorien

Endast mindre spoilers. USA 2016, regi: Justin Lin, manus: Simon Pegg & Doug Jung, producent: JJ Abrams, Roberto Orci, Bryan Burk

Star Trek Beyond, som blev Anton Yelchins sista film

Star Trek Beyond, som blev Anton Yelchins sista film

Handlingen.

Det moderniserade Star Trek-universum som startades 2009 fungerar bäst när de inte krånglar till det utan tar en idé från Gene Roddenberrys ursprungsvision och uppdaterar för en modernare publik.  Nu menar jag inte att de ska blåkopiera hela scener från tidigare filmer, något som Into Darkness (2013) tyvärr gjorde med Wrath of Khan (1982). Nej, framgången kommer då de hittar rätt konceptnivå att göra en variant på. En utopisk framtid med en interplanetär Federation som fredligt utforskar det okända, och de förvecklingar som uppstår ur en sådan verksamhet. Det var det som fick oss att gilla Trek från början, och att göra nya variationer på ett etablerat tema är precis det som de många TV-versionerna av Trek hållit på med i 50 år.

Den tredje filmen efter nystarten, Beyond, är precis en sådan enkel story som skulle kunna vara hämtad från ett tv-avsnitt: på outforskat territorium tvingas besättningsmedlemmarna överkomma sina personliga motsättningar och samarbeta för att överleva, men får samtidigt akta sig för att svika Federationens grundläggande värderingar. På så sätt känns Beyond som den minst krystade Trekfilmen på många år. Det ska understrykas att filmen förmodligen ändå inte tilltalar alla: det är genomgående ett hysteriskt högt tempo på berättandet, i en bitvis ohelig blandning av våldsam action (signerad regissören Justin Lin) och fars, (signerad manusförfattaren Simon Pegg).  Det är som att åka berg-och-dalbana då högdramatiska thrillerscener följs av ren slapstick då Kirk attackeras av pompösa små utomjordiska pälsbollar. Handlingen lägger in överväxeln från början: en ensam överlevande från ett försvunnet skepp får befälhavaren på rymdstationen Yorktown att skicka ut USS Enterprise på ett räddningsuppdrag i en närliggande nebulosa. En överraskande attack från en svärm av fientliga skepp skiljer kapten Kirk (Chris Pine) från Spock, McCoy och resten av besättningen. De nödlandar på en mystisk planet befolkad av rymdskurkar och strandsatta aliens. Men vad är det egentligen för hotfulla aktiviteter som pågår i nebulosan? Ett kraschat federationsskepp leder till gåtans svar, med ett antal maffiga stridsscener som grand finale på fyrverkeriet. Men för mig är det berättelsen mellan explosionernna som är mest givande. Speciellt får vi fina karaktärsutvecklande scener mellan besättningsmedlemmarna. McCoy och Spock får utmärkt munhuggande dialog tillsammans. För unge Anton Yelchin som spelar Chekov blev Beyond hans sista film.

Star Trek Beyond

Star Trek Beyond

Pretentionerna?

Star Trek fyller 50 år i år, med en helt ny TV-serie på gång på Netflix under 2017. Filmbolaget har med andra ord mycket att bevisa så här vid pass tredje filmen in i den nya tidslinjen och den första utan JJ Abrams i regissörsstolen. Abrams’ succé med konkurrenten Star Wars ökar också trycket på Paramount att inte tappa greppet om sin anrika franchise, precis nu när rymdfilmgenren är kommersiellt hetare än den varit sedan 1982. Så jag tror att briefen till producenterna var tydlig: håll ögonen på bollen och öka trycket, så vi slipper reboota ännu en gång (Lex Spider-Man). Men hur lyckas hålla generationer av nördiga fans nöjda samtidigt som en ny publik inte får skrämmas bort av kalenderbiteri? Att serien fyller 50 är förstås häftigt, men knappast något som lockar en ung publik. Snarare tvärtom för en tonåring som troligen förknippar Trek med sin pappa – eller farfar.

Star Trek Beyond Yorktown

Star Trek Beyond Yorktown

Rymdskepp och världsbygge!

Det märks att producentteamet (Abrams/Orci/Burk) och manusförfattare Simon Pegg gör sin version av Trek med hjärtat. Minutiöst arbete läggs på att grunda varje kostym, rymdskepp och replik i den kontinuitet som byggts upp över 50 år. Även det som förändrats radikalt eller är nytt refererar till som fanns förut. Det här ger ett världsbygge som är rikt på bakgrundshistoria.

I Beyond får vi tidigt stifta bekantskap med den stora rymdstationen Yorktown, Federationens framtidsprojekt där miljoner civila medborgare från olika planeter lever i fred och samförstånd i en sfär av glas och stål. Det är oerhört väldesignat, och jag hoppas och tror att vi kommer att få se mer av denna plats i kommande berättelser. Chef för hela stationen är Commodore Paris, som spelas med sedvanlig pregnans av Shohreh Aghdashloo, känd från bl a The Expanse. Jag gillar Yorktown just för att det är så storslaget, med gator och hus i omöjliga vinklar som en följd av den artificiella gravitationen.  Det är verkligen en jättestad mitt ute i rymden, långt bort från Jordens trygghet och gravitation, ett Deep Space Nine för det nya århundradet. En essentiell del av Trek är ju distinktionen att Federationen är ett civilt fredsprojekt, inte ett militärt. Vi inte bara utforskar den yttersta gränsen, utan även vill bosätta oss där.

Vi får också se en del nya rymdskepp: Krall och hans svärm av miniskepp är imponerande. Och så får vi åka i ett gammalt skepp, från Federationens tidiga dagar.

Star Trek Beyond poster

Star Trek Beyond poster

Produktionsdesign;

Kanske hade vi otur med vår IMAX-kopia, men färgerna var murriga. Det mesta vi ser är en vidareutveckling av looken från de båda föregående filmerna, och är följaktligen snyggt och modernt. Huvudskurken Krall ser dock ut som en typisk tungt maskerad Star Trek-alien från någon av 90-talsserierna. Med så mycket plast i ansiktet kan inte ens Idris Elba göra något med sin rolltolkning, annat än grymta fram replikerna med sin värsta skurkröst.

Pluspoäng till postern, som är snyggt retro.

Mest minnesvärda ögonblick*

Då Enterprise dockar med Yorktown för första gången, till heroisk musik och smekande kameraåkningar över rymdstation och skeppsskrov, ger det lite ståpäls. Här har vi ju den, vår klassiska, utopiska framtidsvision som vi så väl känner till. Kanske har den aldrig sett så levande ut tidigare.

Luckor i manus,

Som spoilerfri recension vill vi inte gå för nära in på detaljer, men ett litet klagomål kan jag kosta på mig utan att avslöja för mycket. Det är minst sagt underligt att av alla tillfångatagna besättningsmedlemmar från Enterprise, är det bara vår lilla grupp av huvudpersoner som faktiskt gör någonting åt situationen. Övriga är som en skock får, som väntar på att bli räddade. Det finns ingen rimlig motivering till detta beteende, annat än att det passar manusförfattarens syften.

Star Trek Beyond

Star Trek Beyond

Domen:

Först ett bekännande. Jag hade fel när jag gav den förra filmen, Into Darkness (2013) ett så bra betyg. Så här i efterhand inser jag att jag inte gillade den särskilt mycket. Den lyckades liksom vara på samma gång för komplex och helt tom på idéer. Sen kom Abrams’ avhopp och nyheten att de som ersättare anlitat Fast & Furious-regissören Lin. Så det var med viss nervositet jag bänkade mig i IMAX-salongen igår. Skulle de i jakten på en ung publik ersätta moralfilosofin med motorcykeljakter? Svaret är delvis ja, men jag andas ändå ut lite.

Ja, filosofin har tonats ned en del, till förmån för explosioner och rapmusik. Men det de behållit är åtminstone på pricken Trek, och vi blev ärligt talat av med en del dödkött på vägen. Och till skillnad från sin på ytan pretentiösa men egentligen helt tomma föregångare från 2013 så vet Beyond exakt vilken typ av film den själv är: en kompetent actionkomedi som inte låtsas vara mer episk än den egentligen är. Det tjänar den på, och genom att skala ned och tighta till storyn så lyckas Beyond med konststycket att både vara den våldsammaste Trekfilmen hittills samtidigt som den är den som mest liknar ett klassiskt TV-avsnitt. Då och då skär sig kombinationen, men räddas av de humoristiska inslagen som är en blinkning till oss i publiken. När fiendeskeppen bekämpas genom Beastie Boys är det så fånigt att jag läser det som en bön direkt från manusförfattarna om att vi för allt i världen inte ska ta allt det här på för stort allvar. Och visst är det fånigt. Men är det fånigare än att resa tillbaka till 1986 för att hämta knölvalar för att rädda framtiden? Tveksamt. Beyond är långt ifrån en perfekt Star Trek-film. Jag hoppas verkligen att den kommande TV-serien tillåts vara lite mer eftertänksam och seriös. Men Beyond är trots allt ett steg framåt från förra gången, och visar att det finns ett liv efter även för Star Trek. Efter Abrams, och efter femtio.

Star Trek-stjärnan Anton Yelchin död vid 27 års ålder

 

Anton Yelchin som Chekov i Star Trek

Anton Yelchin som Chekov i Star Trek

Med exakt en månad kvar till biopremiären av Star Trek Beyond nås vi av den tragiska nyheten att en de viktigaste besättningsmedlemmarna på USS Enterprise har gått bort. Det är den blott 27-årige skådespelaren Anton Yelchin som tidigt på söndagsmorgonen avled i en trafikolycka utanför sitt eget hem i Los Angeles.

Yelchin föddes i Sovjetunionen 1989 men flyttade till USA redan som spädbarn. Hans skådespelarkarriär började också tidigt, och han har hunnit spela in många långfilmer med allt från komedi (Charlie Bartlett) till science fiction och skräck. Exempelvis hade han huvudrollen i en av 2015 års bästa thrillers, Green Room, om ett punkband som jagas av nazister. För rymdfilmsfans kommer han alltid att vara mest ihågkommen för sin tolkning av Pavel Chekov i den rebootade Star Trek från 2009, en roll han skulle upprepa i Star Trek Into Darkness 2013 och nu i sommar alltså en tredje gång i Justin Lins Star Trek Beyond. Vi har också sett honom i den lite underskattade nyinspelningen av vampyrklassikern Fright Night samt en annan vampyrfilm: Only Lovers Left Alive, med Tilda Swinton. Sin kanske mest minnesvärda roll gjorde Yelchin i den mörka knarkthrillern Alpha Dog från 2006. Star Trek Beyond blir hans fyrtioandra och sista film.

Ett första livstecken från nya TV-Star Trek, och från Rymdfilm

Star-Trek-2017-TV-Series-Logo

Nya Star Trek-serien heter Star Trek Discovery!

Det har gått mer än 10 år sedan Star Trek syntes på TV, men nu är det så nära, så nära att en allra första teasertrailer kommit ut. Vi får inte se så mycket mer än en massa färggranna planeter, och så TV-seriens nya logga. Med ett löfte om nya äventyr, nya hjältar och nya skurkar. Premiär 2017. Det som gör mig lite exalterad är att min favoritregissör i Treksammanhang, Nicholas Meyer, är med och skriver manus.

Låt vara att det inte riktigt gått tio år sedan jag skrev något på Rymdfilmsbloggen, men det har verkat som en evighet. Även för mig! Jag saknar de där timmarna av att riktigt få insupa en films alla nördiga nyanser, och sedan lägga ett par timmar till på att ett underhållande vis berätta om mina intryck för er läsare. Tack alla som hört av sig med uppmuntrande ord om att jag borde börja blogga igen! Jag har till och med en ny kollega som hellre vill prata science fiction med mig än jobb – ett sympatiskt drag.

Med reservation för att jag måste lägga den mesta krämen på mitt dagjobb som digital innovatör, så vågar jag ändå utlova förändring. jag kommer att börja recensera filmer igen. Watch this space: all new heroes, all new villains, all new adventures…

Star Trek kommer tillbaka till TV 2017 – fansen rasande

Kaptenerna från tidigare Star Trekserier

Kaptenerna från tidigare Star Trekserier

Ibland undrar man vad sci-fi-fans lever för. Inte verkar det vara för att se något nytt komma från sin favorit-franchise i alla fall. Detta om man får tro de magsura kommentarerna från horder av trekkers då Paramount och CBS släppte nyheten att det till sist blir en helt ny Star Trek-serie på TV. 2017 har den premiär på CBS. På Startrek.com kan vi läsa:

The brand-new Star Trek will introduce new characters seeking imaginative new worlds and new civilizations, while exploring the dramatic contemporary themes that have been a signature of the franchise since its inception in 1966.

Mycket mer om storyn vet vi inte just nu.

Exekutiv producent för serien är Alex Kurtzman, som varit inblandad i manus för båda de rebootade JJ Abrams-filmerna Star Trek och Star Trek Into Darkness. Japp, det är alltså troligen en rebootad serie i Abrams-tidslinjen, vilket förklarar Facebookkommentarer som dessa:

”Sorry to be negative but if this series is connected at all with Abrams’ nu trek it’ll be stillborn. No substance.”

”It’s a mockery of the original star trek and subsequent series to where you have to pay CBS a monthly subscription to see it. What’s the nicest way to say this? No thanks. I don’t watch TV and haven’t for nearly 20 years (save for the prerecorded airs without commercials, and then torrents for about 15 years since). The majority of the studio execs and producers turned their backs on Star Trek for about a decade anyway. Why would I want to waste time and money on paying for this JJ Abrams crap? Seriously?”

”I hope the universe JJ ”Lens Flare” Abrams made has nothing to do with this.”

Ovanstående kommentarer är typiska för de Facebooktrådar jag sett, och är betydligt fler än de som bara säger ”Yay!”. Att människor fortfarande känner så starkt för Trek säger en del om varför serien klarat sig igenom toppar och dalar i 50 år. Här är en annan kommentar som också är typiskt:

Abrams-verse is stupid, unimaginative, none scifi, and down right insulting. If we are to have a new show, it should take place 200 years after Janeway. A new, Star Fleet with Borg tech, advanced holograms, imaginative, and ”Boldly go where no one has gone before…” Not an Abrams, sellout, ripping off of the past, retarded, NO scifi. If we are to criticize STNG, Deep Space 9, and Voyager, I’d say, true science fiction was less a priority. But Abrams and tv’s Enterprise were NO scifi, just shoot’em up, using pre-existing story and characters. No new ideas contributed to the ST universe. Star Trek is about the science, a better humanity, and creative thought. Not Abram’s random choices of Star Trek lore, stupid choices, with no loyalty to Star trek past. The series Enterprise died quickly for a reason. In Cons and fan’s, ETERNAL loyalty to the original ST, NG, Deep Space, and Voyager, is for a reason.

Jag håller på sätt och vis med allt den siste kommenteraren skrev, men noterar att många av de saker som han nämner (avancerade hologram, Borgteknologi) redan var med i Voyager på 90-talet.

Jag vill tyvärr också hävda att man kan se i många kommentarer (ej de ovanstående) ett rent och skärt hat mot JJ Abrams från en del Trekfans, och mot allt dennes reboot av Star Trek. Gimme a break, surgubbar. Hade det inte varit för JJ Abrams hade det inte blivit någon ny serie överhuvudtaget, vare sig old school eller JJ school. Star Trek på bio var stendött både kommersiellt och kreativt innan rebooten, och det var även TV-serierna. Efter Star Trek Voyagers sista säsong år 2001 kom det aldrig något nytt bra i den gamla tidslinjen. Star Trek Enterprise var ett högst lamt försök att starta om alltsammans, som gick på tomgång från början och aldrig hittade sin egen ton. De fans som drömmer sig tillbaka till Deep Space Nine eller till och med The Next Generation bör påminna sig om att det var 16 respektive 21 år sedan dessa serier slutade gå på TV.  Hela nollnolltalet och halva tiotalet har hunnit passera, och mycket vatten har flutit under TV-broarna sedan dess.  Om en ny serie ska ha en chans att komma förbi första säsongen måste den slå igenom hos en bred publik, och för att uppnå det behöver den ha en bredare appeal än bara hos dem som minns den gamla goda tiden. Att bygga vidare på den för dagens publik välkända tidslinje som Abrams introducerade 2009 är sunt. Star Trek får inte fastna i nostalgi, utan fortsätta att boldly go

Med detta sagt hoppas vi förstås på ett bra manus, med många lagom filosofiska problem för rymdskeppsbesättningen att tackla, och en nypa av den progressiva anda som präglade originalserien. Allt detta menar jag är fullt möjligt i den erfarne producenten Alex Kurtzmans händer.

Nya Star Trek har premiär 2017 på CBS i USA. Men först kommer filmen Star Trek Beyond på bio, 2016.

(JJ själv lär just knappast vara inblandad, då han numera jobbar för den där andra rymdserien.)

Star Trek 13 filmas och 14 förbereds

Chris Pine och Zachary Quinto återkommer i Star Trek XIII

Chris Pine och Zachary Quinto återkommer i Star Trek XIII. Så varför inte se lite glad ut?

I förra veckan började inspelningen av den trettonde biofilmen om Star Trek, efter en längre försening på grund av regissörs- och manusförfattarbyte. Från början skulle de föregående filmernas manusförfattare Roberto Orci gjort sin regidebut och dessutom ha skrivit även det nya manuset. Men Orci verkar ha blivit osams med sin gamle manuskollega Alex Kurtzman, och har dessutom öppet grälat med fans som klagade på hans manus till Into Darkness. Så han blev utbytt på manussidan mot Doug Jung och Simon Pegg (som ju också spelar Scotty) och i regissörsstolen mot Justin Lin (The Fast and the Furious).

Film nummer 13 har liksom de båda föregående filmerna Chris Pine och Zachary Quinto i huvudrollerna och ska ha premiär 2016. Den går enligt bl a Den of Geek under den trekkiga men eventuellt lite intetsägande titeln Star Trek Beyond. Även Zoe Saldana, Anton Yelchin och Karl Urban kommer tillbaka till Beyond. Inspelningen pågår just nu i Kanada.

Zoe Saldana, Simon Pegg och Karl Urban återkommer i Star Trek XIII

Zoe Saldana, Simon Pegg och Karl Urban återkommer i Star Trek XIII

Enligt Hollywood Reporter har Paramount också skrivit kontrakt med Pine och Quinto för Star Trek 14, så vi kan vara säkra på att det blir minst fyra Trekfilmer i det rebootade universumet. Men TV då? Inte så troligt. Sajten Collider har just publicerat en bra intervju med VD och den kreativa chefen för filmbolaget Skydance som står för de rebootade Trekfilmerna. Och enligt dem är det de komplicerade TV-rättigheterna som står i vägen för Trek på TV. Läs Colliders artikel här.

Star Trek The Next Generation S01E01: Encounter at Farpoint

Picard, Troi och Q

Picard, Troi och Q

Om jag ska vara ärlig har TV-serien Star Trek The Next Generation (även känd som TNG) aldrig varit min personliga favorit. Min Star Trek kommer alltid att vara de sex biofilmer med originalbesättningen som producerades mellan 1979 och 1991. Men det är faktiskt en serie som växer om man ger den en chans, och diskuterar vi rymdfilmshistorien måste man medge att TNG mer än väl förtjänat sin status som klassiker. Den började sändas 1987 och fortsatte i sju säsonger och 178 avsnitt fram till 1994. Det var egentligen det sena 1980-talets enda framgångsrika science fiction som utspelades i rymden – såväl Jedins återkomst som miniserien V kom så tidigt som 1983. Utan TNG hade en hel generation växt upp utan några nya rymdäventyr alls. Dess framgångar gjorde dessutom Star Trek relevant för en ny generation tittare, och skapade förutsättningar för ytterligare tre TV-serier (Deep Space Nine, Voyager och Enterprise). Kapten Picard och hans besättning från TNG ärvde så småningom biofilmerna från originalbesättningen, och fortsatte i dem ända in på 00-talet. TNG vann under sin tid på TV 18 Emmys och flera Hugo och Saturn Awards.

80-talsserien delar den utopiska optimismen med 1960-talets klassiska Trek, och man lyckades faktiskt behålla något av originalets lätthet och samtidigt uppdatera framtidsvisionen genom att ge ensemblespelet större fokus och dra in på de övertydliga politiska allegorierna. Inga figurer från den nya serien lyckades visserligen upprepa personkemin som en gång fanns i kraftfältet mellan Kirk (William Shatner) och Spock (Leonard Nimoy). Den nya kaptenen Picard, spelad med pregnans av Shakespeareskådisen Patrick Stewart, fick tyvärr aldrig riktigt någon värdig motspelare à la Spock. Men med tiden fördjupade Stewart sin rolltolkning på ett sätt som William Shatner bara skulle kunnat drömma om. Picard gick från att ha vara en riktig träbock i första säsongen, till en ledare med stor auktoritet, passion och samtidigt sårbarhet. Och även om androiden Data (Brent Spiner) aldrig riktigt blev nästa generations Spock, så lät 80-talsversionen av Star Trek alla medlemmar av besättningen att ha egna bakgrundshistorier.

Encounter at Farpoint

Encounter at Farpoint

Men det är fördömt hur dålig serien var i början. I själva verket räknar kännarna helt bort de två första säsongerna, och den riktiga Next Generation-upplevelsen börjar först i och med säsong tre. Jag har nu i omgångar sett om alla de fyra första säsongerna, och är av samma åsikt. Första säsongen haltar fram, med fruktansvärt dåliga manus och skådespelare som kämpar för att hitta sina rolltolkningar. Ryktet säger att seriens skapare, gamle Gene Roddenberry, hade blivit lite väl out of touch när han äntligen fick chansen att göra en uppföljare på sin 60-talsserie. Han skrev om nästan varje avsnitt utifrån sin puristiska och smala vision. Det dröjde inte länge innan CBS reducerade honom till ”executive consultat”. Andra säsongen är en ren katastrof av helt andra skäl, som en följd av att alla amerikanska manusförfattare strejkade och tvingade produktionsbolaget till desperata hafsverk. Njutbart börjar det bli först i säsong tre – och därefter blir det faktiskt bara bättre.

Om du ska kolla igenom The Next Generation kan du med gott samvete hoppa över båda första säsongerna, med några undantag. För allmänbildningens skull bör du ha sett S02E18 Q Who? där maskinrasen The Borg gör sitt allra första framträdande. Och förslagsvis inleder du allt med att kolla på S01E01 Encounter At Farpoint,  det omfångsrika dubbelavsnitt som var seriens pilot. Dels får du seriens upplägg serverat på ett fat, och får en ruff introduktion till viktiga karaktärer. Dels bjuder Encounter at Farpoint, med sin uppskruvade ton och märkligt släpiga tempo, på många ögonblick av ofrivillig komik.

USS Enterprise D

USS Enterprise D

Spelplatsen: USS Enterprise-D

Ett enormt språng framåt från 60-talet! Nu är det år 2364 och Federationens nya flaggskepp är något helt nytt jämfört med kapten Kirks gamla skorv. Enterprise-D är stor – mer än dubbelt så lång som originalskeppet. Hon är ultramodern, med ljust pastellfärgade heltäckningsmattor (som bara kan ha designats på 1980-talet) och ljusa väggar. Inredningen på bryggan har elegant rundade rundade former, med träpaneler bakom kaptensstolen, och datorn styrs med rösten, eller med pekskärmar och ipads. I allra första avsnitten kan man fortfarande se kvinnor i de kortkorta kjolarna från 1960-talet – men nu har även en del karlar på sig sådana outfits. Övriga män och kvinnor bär långbyxor. Att låta de små kjolarna vara könsneutrala är en fin blinkning som visar att serien är väl medveten om hur mycket världen och könsrollerna förändrats mellan 1966 och 1987.

Av någon outgrundlig anledning finns det hela familjer med barn ombord, något som inte bara uppenbarligen gör säsong 1:s extragrumpy kapten Picard nervös (vilket han anförtror till den nyanlände sekonden Riker i en obekväm scen) – utan det får fler olyckliga konsekvenser. Dels tvingas Picard, för att rädda kvinnor och barn då fara hotar, avskilja tefatsdelen från stjärtpartiet, så att kaptenen kan gå till attack utan att riskera civila dödsoffer. Snacka om opraktisk rymdskeppsdesign! Dels gör avsaknaden av förbud mot minderåriga att seriens allra mest irriterande figur, tonårige Wesley Crusher, kan göra sin entré och börja nästla sig in på bryggan trots att han bara är en liten slyngel som inte är torr bakom öronen. Hans mamma är Dr Beverley Crusher, som i Encounter at Farpoint avslöjas ha haft en affär med kapten Picard ett antal år innan. Några ögonblick av verklig awkwardness följer medan vi i publiken funderar på om det är Picard som är Wesleys farsa. Som tur är visar sig det vara ett blindspår. I slutet av avsnittet är Dr Crusher installerad som Enterprises skeppsläkare, och Wesley kommer under kommande 178 avsnitt att såväl försätta skeppet i dödlig fara ett otal gånger, som rädda det vid ännu flera tillfällen. Hur Picard kan låta en 15-årig skolpojke styra Federationens flaggskepp är ett av TNG:s stora mysterier.

Andra bisarra egenskaper med Enterprise D är dess enorma utrymmen för holografiska simulationer, kallade ”holodeck”, där virtuella miljöer och rollspel spelas upp helt verklighetstroget. Det slår nästan aldrig fel att något i holodeckprogrammet råkar bugga så att simulationen råkar fånga besättningsmän i en fängelsehåla, få dem att överge sin post för att hänga på en simulerad strand, eller rentav hotar att ta över skeppet på riktigt och döda alla ombord. Att holodecken inte förbjuds omedelbart är ett annat TNG-mysterium.

Familjen Crusher shoppar på Farpoint

Familjen Crusher shoppar på Farpoint tillsammans med Riker

Handlingen i ”Encounter At Farpoint”.

Kapten Picard (Patrick Stewart) är i detta pilotavsnitt en sur och auktoritär man, som är mer än bara lite obekväm med hedersuppdraget att leda Federationens nya flaggskepp på dess allra första uppdrag. Enterprise ska färdas till planeten Deneb IV, på gränsen till den outforskade rymden. Där ska de ta en titt på den mycket välutrustade rymdstationen Farpoint, som Bandifolket erbjuder Federationen att nyttja. Bandifolket har spräcklig cape och raggigt hår, något som tycks förena nästan samtliga folk i galaxen som Enterprise träffar på.

På vägen börjar bisarra saker att hända. Först blir Enterprise förföljt i warphastighet av en mystisk närvaro, som kommer ikapp och sedan utvecklar sig till ett nätformat kraftfält mitt i tomma rymden. En nära på allsmäktig varelse vid namn Q dyker upp på bryggan (John De Lancie i vad som skulle bli en återkommande Trekroll), klädd som en sjökapten från 1600-talet. Han anklagar mänskligheten för att vara en mordisk och primitiv ras. (Att Enterprise bemannas av såväl klingoner, vulcaner och androider bekommer inte Q, uppenbarligen.) Officerarna förs bort till en sal, där en grym parodi på en mänsklig rättegång spelas upp. Q agerar såväl domare som bödel, och hans teori är att människorna inte förtjänat sin plats bland civiliserade raser i universum, utan borde oskadliggöras innan de ställer till med ännu mer död och elände. Kapten Picard försvarar sig bäst han kan.. och genom ett trollslag förflyttas de tillbaka till Enterprise och får fortsätta sin resa mot Farpoint. Mer eller mindre som om ingenting har hänt.

Encounter at Farpoint

Encounter at Farpoint

Samtidigt på Farpoints finaste marknad shoppar några blivande besättningsmedlemmar loss bland exklusiva tyger. Det är den stele och alltid lika träaktige kommendör Riker (Jonathan Frakes) och den ärtiga Dr Beverly Crusher (Gates McFadden) tillsammans med doktorns tonårige son Wesley (Wil Wheaton). Wesley utvecklades till en av Star Treks mest hatälskade figurer – så uppenbart tillkommen för att ge unga fans en figur att identifiera sig med, och alltid inblandad i långsökta manusförvecklingar som tillät honom att rädda hela skeppet. Igen. Wesleys klämkäcka och samtidigt arroganta famtoning retade fans till vansinne – det är ingen slump att Sheldon i The Big Bang Theory ser Will Wheaton som sin dödsfiende. Jag är helt på Sheldons sida, där.

Enterprise och det stora skeppet

Enterprise och det stora skeppet

Även på Farpoint blir det bisarrt, då alla önskningar som de mänskliga besökarna har omedelbart tycks gå i uppfyllelse. Dr Crusher gillar ett tyg, och vips dyker det upp en hel rulle från tomma luften. Riker vill ha ett äpple, och då kommer det äpplen. Allting verkar för bra för att vara sant. Det ligger en hund begraven, och det visar sig att de vänliga Bandifolket inte alls är så oskyldiga som de först verkar. Inte minst förstår vi tittare det då seriens näst mest irriterande rollfigur gör entré: kuratorn Deanna Troi (Marina Sirits), telepaten med universums sämsta tankeläsarförmåga. Men en osviklig känsla för att med emfas uttala det rent uppenbara har Troi en märkligt central roll i hela TNG, och står bokstavligen vid kaptenens sida vid alla viktiga beslut. Hon är till hälften betazoid (vilket inte är en lugnande tablett utan en sorts utomjording), vilket ger henne den tvivelaktiga förmågan att känna andras känslor. ”Jag förnimmer” säger hon vanligtvis, ”en mycket stark närvaro.” Varpå hon själv brister i gråt, gärna mitt under pågående terapisession med en klient. Även i Encounter at Farpoint kommer Troi mysteriet på spåren. ”Jag förnimmer ett mycket starkt sinne.” säger hon. Det visar sig vara en kosmisk manet i megaformat som hålls som slav av de spräckliga Bandifolket. Maneten har mer eller mindre magiska krafter, som används för att trolla fram bland annat tyg och äpplen till Enterprises besättning. Exakt varför Bandifolket behöver flörta så mycket med Federationen då de har en magisk rymdmanet som uppfyller varje liten önskan, framgår inte riktigt. Däremot förstår vi att maneten vill bli fri, då en andra manet i form av ett jättestort rymdskepp dyker upp och hotar Enterprise. Just när läget är som mest spänt återvänder den mystiske Q för att slutligen ställa Picard till svars för alla mänsklighetens brott genom historien. Det blir mycket att hålla reda på där ett tag: Bandifolkets irriterande ledare, hotet från Q och den mystiska närvaron som Troi hela tiden säger finns där, runt omkring dem. När upplösningen väl kommer blir det en antiklimax, för i stort sett ingenting händer, förutom att Picard vägrar att attackera, varpå rymdmaneten blir fri och flyger tillsammans med sin manetkompis in i solnedgången. Troi gråter och säger att hon förnimmer stor glädje och tacksamhet. Q snörper på munnen och väser att han minsann kommer att komma tillbaka. Det är en hel massa berättelsetrådar som liksom bara dinglar i tomheten, och om det finns någon orsak och verkan i storyn så går i alla fall den mig förbi.

Rymdmaneter i Enounter at Farpoint

Rymdmaneter i Enounter at Farpoint

Idag är Encounter at Farpoint kul som kuriosa: för att det var här som vi träffade Picard, Data, Worf, O’Brien och LaForge för första gången. För det pompösa tilltalet som balanserar på parodins rand långa stunder, med tidernas mest dramatiska musik dundrandes i bakgrunden till varenda scen. För de bisarra vändningarna i historien: 1500-talskläderna, dvärgarna och nazisterna i rättsalen, för de kosmiska maneterna och magiska äpplena. Som pilot för 1980-talets viktigaste rymdserie är det mycket svagt, och det var tur att den amerikanska publiken visade sig storsint och gav serien den chans som den till slut förtjänade. Och mitt uppe i allt det småtöntiga finns här fröet till storhet: redan från början hade Star Trek The Next Generation en energi, självsäkerhet och charm som är svårt att stå emot. Speciellt då man ser den nyrestaurerade bluray-versionen av serien förstår man varför den blev en så stor framgång. TNG må aldrig ha varit så nyskapande som Gene Roddenberrys första Trekserie, men den hade samma, smått maniska, charm. Och den lät oss aldrig ha tråkigt.

Bäst: Brent Spiner som Data – han sätter faktiskt sin rollfigur från allra första scenen. Det är en begränsad figur jämfört med Spock, men Spiner gör så mycket han kan av den.

Sämst: Den plågsamt utdragna scen där Riker ska visa sig macho och manuellt styra rymdskeppet medan kvinnor beundrande tittar på. Till bombastisk musik. Varför ska manuell styrning vara en sån fetisch i science fiction? Vad har man datorer till om inte för att slippa styra manuellt? Det är som att koppla ur servon på bilen: bara dumt.

Jag kommer att fortsätta recensera utvalda säsonger och avsnitt från TNG framöver.

Topp 25 snälla filmrobotar

Alla vet ju att robotar kommer att orsaka en apokalyps och ta över världen. Exakt hur det går till har Rymdfilm utforskat i topplistan Topp 50 mordiska filmrobotar del 1 och del 2. Men idag ska vi koncentrera oss på den goda roboten: den gulliga kompisen och skrattspegeln i vilken du ser dig själv. En robot kan vara (i skarp konkurrens med hunden) människans bästa vän, en ovärderlig hjälpreda, beskyddare och allmänt kul sidekick. En av science fiction-genrens insikter är att det sätt på vilket vi behandlar våra artificiella vänner säger en hel del om vår civilisation och oss själva. Människans grymhet mot sina egna skapelser är i själva verket det som får dem att vända sig emot oss, i många böcker och filmer. Och en robot du är snäll mot, är det samma tillbaka. Här är topp 25 snälla filmrobotar:

Bishop i Aliens

Bishop i Aliens

25 Bishop från Aliens

Denne milde android (Lance Henriksen) framstår som olycksbådande i början av filmen, då Ripley av förståeliga skäl (Alien) misstror alla robotar. Man förstår att Bishop har styrkan och snabbheten att skada vem som helst, då han gör sitt berömda trick med knivsudden mellan fingrarna på en av soldaterna. Men det finns inget hotfullt hos Bishop, och till slut offrar han sitt robotliv för människornas skull.

Roboten Jinx i Space Camp är mycket ostig

Roboten Jinx i Space Camp är mycket ostig

24 Jinx från Space Camp

En hjälpsam men otursförföljd liten robot som blir Joaquin Phoenix hjälpreda i rymdfärdsfantasin Space Camp. Jinx är till och med pojkens ende vän. Till utseendet är roboten liten och knubbig, med två stora runda ögon. Lite som sin mänsklige motpart.

23 Teddy från A.I

En lurvig leksak i form av en talande nalle som är trogen kompis till pojken David, som i sin tur också är en ”mecha” – en naturtrogen prototyp till artificiellt barn, för föräldrar som förlorat sitt eget. David utsätts i filmen A.I för det ena övergreppet efter det andra: hans adoptivföräldrar överger honom, vetenskapsmän experimenterar på honom, och antirobotaktivister dödar honom nästan. Men Teddy förblir vid hans sida genom alla vedermödor.

22 Tron från Tron

Den första A.I:n på listan som är helt mjukvarubaserad: Tron (Bruce Boxleitner) är ett säkerhetsprogram i den dataspelsvärld som konstrueras av Flynn (Jeff Bridges), och hans avatar i spelet är i form av en coolt neonlysande människa. Tron är filmens egentlige hjälte, och den som hjälper Flynn att besegra det onda master-control-programmet. Filmen som kom 1982 blev visuell föregångare för flera generationers videospel.

21 Dot Matrix från Spaceballs

En oförglömligt raspig parodi på C3Po från Mel Brooks Spaceballs. Hon glänser av guld, och har rufsig peruk, kjol och rullskridskor. Och inte minst har hon Joan Rivers röst och stora käft.

Johnny 5

Johnny 5

20 Johnny 5 från Short Circuit

En äldre kusin till Wall-E, i en av 1980-talets mest klassiska robotfilmer, från 1986. Johnny 5 har två kameror som ögon, spindellika armar och larvfötter för att ta sig framåt – precis som Wall-E. I filmen är han en experimentell militärrobot som uppnår medvetande genom ett blixtnedslag, och sedan flyr i panik från sina forna arbetsgivare då de vill terminera honom,

K9 (Doctor Who)

K9 (Doctor Who)

19 K9 från Doctor Who

Här är människans bäste vän både en hund och en robot. K9 (ordlek med ”canine”) är Doctor Whos trogne följeslagare, en sorts rymdens Milou.

18 Optimus Prime från Transformers

Jag tycker visserligen att Optimus är rätt träig och pompös, men det är något respektingivande över hans röst (Peter Cullen, både i den tecknade serien och i filmerna från 2007 och framåt). Och visst är det skönt att en jätterobot i storlek med en långtradare är på vår sida?

Robot and Frank

Robot and Frank

17 Robot från Robot and Frank

Om du missat denna science fiction-version av On golden pond, så rekommenderar jag att du letar upp den. Frank är en gammal sur och halvförvirrad före detta inbrottstjuv, som får en sista guldålder då en hjälpsam robot kommer in i hans liv. Fint!

16 Gort från The Day the Earth Stood Still

Lite tvetydigt om man ska placera Gort i kategorin ”snälla robotar”, då han är utrustad med en dödsstråle och kan utplåna hela arméer på ett ögonblick. Men han är inte ondskefull, utan vaktar bara människorna mot sig själva. Som en automatiserad fredskår, för att prata med 1950-talsspråk. Eller som en amerikansk drönare, med nutidens glasögon.

Data och katten Spot

Data och katten Spot

15 Data från Star Trek the Next Generation

Jag håller på att kolla mig igenom de sju säsongerna, och det var mycket som blev bättre med tiden i denna 80-talsklassiker. Men Brent Spiners androidofficer Data satt som en smäck från första avsnittet. Storyn är enkel: en av  besättningsmedlemmarna är en artificiell intelligens i en humanoid kropp. Hans högsta önskan är att känna sig som en människa, som en modern Pinocchio. Visserligen är det rätt uppenbart att manusförfattarna använder Datas så kallade känslolöshet för komikens skull, men det finns också ett visst djup i figuren som framkommer tydligare med åren. Datas ständiga avmätta korrekthet som svar på kollegers fördomar om robotars förmåga gör bara dessa fördomar tydligare. Data har för övrigt mycket gemensamt med Bishop i Aliens (på plats 25 ovan).

14 Järnjätten från Iron Giant

Varje pojkes dröm: en hemlig jätterobot som är supersnäll och superstark. Men även här finns en svärta under äventyret. Militärer vill utnyttja Jättens krafter för att vinna över Sovjet, men Jätten vägrar att bli ett vapen.

13 T800 från Terminator 2

Terminatorn finns i många iterationer, men den finaste är troligen den snälla varianten i James Camerons uppföljare till sin egen genombrottsfilm. Här är Arnold Schwarzenegger lika tuff som alltid, men samtidigt snäll mot barn. Oemotståndligt, på sitt sätt.

Marvin från 2005 års filmversion

Marvin från 2005 års filmversion

12 Marvin från Liftarens guide till galaxen

”The paranoid android” har en hjärna stor som en planet, men kan endast se den svartaste av världsbilder. Douglas Adams skapade här en modern motsvarighet till Nalle Puhs Ior – deprimerad bortom all räddning. Men rolig. Utseendet på Marvin varierar mellan Hollywoodversionen från 2005 och de olika brittiska tv-varianterna.

11 The Doctor från Star Trek Voyager

Även de som av någon outgrundlig anledning inte gillar Voyager, brukar ha ett gott öga till Robert Picardos The Doctor, som inte ens har fysisk form utan är ett hologram som utgör en simulering av en läkare. Doktorn är med sitt dåliga humör och drypande sarkasmer alldeles på gränsen till att kunna kallas en ”snäll” robot, en helt annan typ av artificiell intelligens än The Next Generations artiga android Data. Doktorn ser organiska livsformer som kaotiska och förvirrade, och ägnar sig mycket hellre åt att sjunga opera och hålla tråkiga föredrag än att bota sjukdomar. Men med tiden, över sju säsonger, utvecklas Doktorn från karikatyr till fullödig karaktär, och på många vis är han intressantare än Data då det hela tiden är uppenbart att han besitter ett rikt känsloliv. Hans mål är aldrig att bli en organisk människa, utan att bli tagen på allvar på sina egna villkor.

10 R2D2 från Stjärnornas Krig

Jo, jag vet att denne krabat brukar placera sig i topp på robotlistor. Han är ju så gullig, och den ende som är med i alla Star Wars-filmer, och han blippar och bloppar, och han är den robot av alla i populärkulturen som är mest omedelbart igenkännbar. Han liknar en mix mellan en papperskorg och en dammsugare. Men vem vet egentligen vad R2D2 tänker och tycker? Vad driver honom? Vilka är hans inre konflikter? Avsaknaden av egenskaper som vanligtvis gör en intressant karaktär gör att vår lille favorit bara hamnar på plats 10 på listan.

Chappie

Chappie

9 Chappie från Chappie

Chappies resa är som en bergochdalbana: från ultratuff, automatiserad polis i Johannesburgs slum, till nyfödd A.I som blir allas mobboffer, till tonårig gangster och juniormedlem i Die Antwoord, till uppfinnare av ett sätt att ladda upp sitt medvetande på nätet. Allt gestaltat i det grällaste av bildspråk. Chappiefiguren har inget egentligt ansikte (något som han har gemensamt med flera andra robotar på listan), men har i gengäld ett livligt kroppsspråk och ett par kaninlika öron som hänger eller står rakt upp beroende på humör.

8 Robby the robot från Forbidden Planet

Alla moderna filmrobotars fader – den hjälpsamma, starka och multifunktionella roboten i föregångaren till Star Trek, 1956 års Forbidden Planet. Robby blev mer poppis än filmen han var med i, och förekom i många olika varianter och TV-program under 50- och 60-talet. Till och med i Gremlins är han med. Ett derivat blev roboten i Lost in space.

V.I.N.CENT och BOB i The Black Hole

V.I.N.CENT och BOB i The Black Hole

7 V.I.N.CENT och BOB från The Black Hole

I den bisarra soppa som är Disneys The Black Hole är det framför allt robotarna som är kul. Den hotfullt rödglimmande Maximillian är med på topplistan över mordiska robotar. Men dess absoluta motpol är de båda snarlika robotarna V.I.N.CENT och BOB, som både kan prata och flyga och skjuta laserstrålar. De har beskäftiga röster och stora påmålade ögon, som seriefigurer. V.I.N.CENT är hjälteroboten som klarar allt, medan BOB är kantstött och nästan färdig för skroten. The Black Hole har alla tiders mest gripande robotdödsscen, men jag avslöjar inte vilken av robotarna det är som till slut kastar in handduken.

Gerty och Sam i Moon

Gerty och Sam i Moon

6 Gerty från Moon

I denna moderna klassiker från 2009 är Gerty (röst: Kevin Spacey) den robot och A.I som tar hand om den ensamme besättningsmannen Sam på månbasen. Gerty har ingen humanoid kropp utan representeras av en flyttbar konsol som rör sig runt i korridorerna efter behov. Känslor förmedlas, förutom genom Spaceys milda röst, på en skärm där olika emoticoner projiceras. Gerty är en A.I med hjärta, och visar stor empati för de vedermödor och plågor som oundvikligen drabbar Sam.

5 TARS från Interstellar

Listans fyrkantigaste robot, och en rest från den tid då människor fortfarande inte bara resignerat till att överleva utan faktiskt uppfann saker. TARS har en mycket avmätt manröst som ljudinterface, något som ger honom en relaterbar personlighet trots hans ickehumanoida form. TARS har några inställningar som påverkar vad han säger: sanningläget, där 90% gör honom lagom finkänslig. Och humorläget, som får honom att dra till med skämt om att han ska ta över rymdskeppet och skjuta ut piloten genom luftslussen. Cooper, piloten, ställer dessutom in TARS tillitsinställning till 90% – man ska inte tro på att vad människor säger. TARS räddar sina mänskliga kamrater oavbrutet, och har inga betänkligheter att sätta sin existens på spel för att rädda människorna. Den perfekta robotkompisen.

Silent Running: Hewey, Dewy and Louie

Silent Running: Hewey, Dewy and Louie

4 Huey, Dewey och Louie från Silent Running

De tre tultande och väldigt söta trädgårdsmästarrobotarna på arkrymdskeppet Valley Forge borde vara större kändisar i robotvärlden än de är. De spelar en viktig roll i miljörymdfilmen Silent Running från 1972, och det är uppenbart att George Lucas hade dem som inspiration då han fem år senare skapade R2D2. Temat är miljöförstöring, och Valley Forge härbärgerar den allra sista skogen. En av besättningsmännen är en egensinnig idealist, och lär upp sina robotar både till att spela poker och att ta hand om växterna och djuren. Till slut är det bara Huey, Dewey och Louie som bryr sig om universums sista kaniner.

3  Edward från Edward Scissorhands

För mig som är född i början av 1970-talet är förstås Edward Scissorhands en av de viktigaste generationsfilmerna i all sin kitschiga prakt: en romantisk saga av självaste Tim Burton med både Johnny Depp och Winona Ryder i samma film. Storyn grep tag om mitt och mina generationskamraters tonåriga hjärtan: den konstgjorde gothpojken med ett pepparkakshjärta som aldrig haft en egen familj och omöjligt kan bli en del av gemenskapen – men som ändå vinner hjärtat hos stadens vackraste flicka.

2 Wall-E från Wall-E

Listans mest charmerande personlighet tillhör en geekig och ensam städrobot som gillar att samla på popkultur och drömma om sin högteknologiska flickvän Eva. Han liknar Johnny 5 från Short Circuit så mycket att man undrar om de kommer från samma fabrik. Wall-E är så vitt jag vet den enda robot som har ett eget husdjur, en kackerlacka som aldrig överger sin husse. Filmens första del, då Wall-E stökar omkring ensam i ruinerna efter människostaden, är underbar. Och det finns ren filmmagi i scener som då Wall-E och Eva dansar i rymden med en brandsläckare som framdrivningssystem.

C3PO i Star Wars

C3PO i Star Wars

1 C3PO från Stjärnornas krig och Rymdimperiet slår tillbaka

R2D2 må vara den söte av dem, men i C3P0 fick åtminstone jag en robot att verkligen identifiera mig med. På djupet. Neurotisk, fatalistisk, pompös, smörig, skuldbeläggande, avundsjuk, svartsjuk och inställsam – C3P0 är ett vandrande nervknippe i skinande blank förpackning.Samtidigt har han en oerhört stark bindning, på gränsen till beroende, till R2D2. Inte för att han själv skulle erkänna det, men c3P0 är helt förlorad utan sin papperskorgsliknande vän. Han sägs vara diplomat, men lyckas förmodligen antagonisera de flesta med sin självupptagenhet och feghet. Favoritcitat: ”We’re doomed!”