Star Wars-kopior

15 bra/dåliga Star Wars-kopior att roa sig med i väntan på episod VII

Det var först igår då skådespelarna till Star Wars episod VII avslöjades som vår gemensamma populärkulturpuls steg märkbart. Vi vet ju att det är nya filmer på gång, men det blev plötsligt mer konkret. Nu är bara problemet att vi måste vänta till december 2015 innan vi får se något resultat från JJ Abrams och de andra på Disney. Visst, vi kan få tiden att gå genom att titta på originalfilmerna  (episod I (Det mörka hotet), episod II (Klonerna anfaller)episod III (Mörkrets hämnd)episod IV (Stjärnornas krig)episod V (Rymdimperiet slår tillbaka)episod VI (Jedins återkomst) – men dem har du förmodligen sett ett par gånger redan.

Starcrash

Starcrash

För dig som nu sitter som på nålar för att få mer pampig rymdopera, hetare rymdstrider, ondare mörkerhärskare, gulligare robotar, båldare rymdpirater och viljestarkare prinsessor finns bara en utväg – titta på alla filmerna i Rymdfilms lista över de femton bästa/sämsta Star Wars-kopiorna. Somliga är bra filmer, andra riktigt usla men med ett kultvärde som ändå gör dem sevärda.

Starcrash (1978) – Klassisk kalkon med David Hasselhoff

Huvudrollsinnehavarna i Starcrash

Huvudrollsinnehavarna i Starcrash

Smugglaren Stella (Caroline Munroe) borde vara en av science fictiongenrens legender, och jag tycker att hon är lite orättvist bortglömd. Hon är expert på att spärra upp ögonen och schmizea, klä sig i bikini (i rymden!) och bli tillfångatagen och sedan räddad på olika planeter.

Rymdkejsaren spelas av Christopher Plummer och prins Simon av David Hasselhoff. Det förekommer också lasersvärd, amazoner och en robotpolis. En helt galen filmupplevelse, som långa stunder bara är underbar att insupa för de dåliga skådespelarinsatsernas skull. Recension  Trailer

John Carter (2012) – världskrig på Mars

Ett överdådigt specialeffektspektakel som utspelas på Mars, dit jordbon John Carter färdas genom ett maskhål. Där blir han förälskad i prinsessan (Lyan Collins) och slåss mot kungen av Zodanga (Dominic West). Storyn är långt ifrån någon Star Wars-kopia, utan var på sin tid en förebild för George Lucas. Men denna nyinspelade film om John Carter lånar friskt tillbaka från just Star Wars. Recension 

Mary Crosby, Robert Urich i Ice Pirates

Mary Crosby, Robert Urich i Ice Pirates

Ice Pirates (1984) – pirater, åsnor och rymdherpes

Den här gillar jag mer än de flesta av kopiorna, även om jag inte skulle sträcka mig så långt som att kalla det en bra film. Men kul är den. Ett gäng rymdpirater (bl a Robert Urich, Ron Perlman och Anjelica Huston) rånar de onda tempelriddarna på vatten, en bristvara i framtidens universum. De råkar på en rebellisk prinsessa och slår sig i slang med henne för att återfinna den försvunne kungen Recension

Spaceballs (1987) – may the schwarz be with you

Mel Brooks parodi på genren. Rymdcowboyen Lone Starr (Bill Pullman) och hans trogne kompis Barf (John Candy) är de enda som kan rädda den fredliga planeten Druidia från det onda  Spaceballsimperiet, med Dark Helmet (Rick Moranis) och president Skroob (Mel Brooks) i spetsen. Joan Rivers spelar robot.  Recension

He-Man (Dolph Lundgren) tillsammans med Teela (Chelsea Field) och The Sorceress of Grayskull ( Christina Pickles)

He-Man (Dolph Lundgren) tillsammans med Teela (Chelsea Field) och The Sorceress of Grayskull ( Christina Pickles)

Masters of the Universe (1987) – 80-talsorgie

En lika förvirrad som charmig 80-talsorgie av stort hår och blå blixtar. He-man och kompani landar i en amerikansk småstad och spränger bland annat en high school och en musikaffär i luften. Med Dolph Lundgren, Courteney Cox m fl. Rymdkejsaren är förstås Skeletor, spelad av Jeremy Irons Frank Langella Recension

The Last Starfighter

The Last Starfighter

The Last Starfighter (1984) – med historiens första datoranimerade rymdskepp

Vad tonårskillen Alex inte vet är att arkadspelet han blivit en hejare på är ett test som placerats ut av alldeles riktiga rymdvarelser som behöver rekryter till sin alldeles riktiga Starfighter-flotta. Samma kväll som han slår rekordet blir Alex upphämtad av den mystiske men charmige Centauri (Robert Preston) som tar honom med ut i rymden. Han har blivit rekryterad som skytt på rymdskeppet Gunstar. Recension Trailer

Krull (1982) – episk fantasy möter Star Wars

I en skön och lagom larvig blandning mellan episk fantasy och science fiction följer vi kampen mellan gott och ont på planeten Krull. En fruktansvärd varelse kallad The Beast anländer från galaxens mörkaste djup och invaderar den fridfulla planeten med sitt bergslika rymdskepp The Black Fortress. Floppade helt då den kom, har kultstatus idag. Recension

The Black Hole (1979) – bland robotar och foliehattar

USS Cygnus i The Black Hole

USS Cygnus i The Black Hole

Gölliga robotar, med en gripande dödsscen. Galen vetenskapsman á la Kapten Nemo. Hjärntvätt. En mördarrobot med cirkelsågar som händer. Undergångsstämning med religiösa övertoner. Anthony Perkins. What’s not to like? Disney ansträngde sig verkligen för att få till sin egen space opera som Star Wars med den här, och även om det är svår kalkonvarning påThe Black Hole är den ganska kul att se idag, eftersom den är helt distanslös och har en sorts matinestämning som är helt omodern numera. Recension Trailer

Battlestar Galactica (1978)

TV-serien från 1978 var camp och pompös, och hade aldrig varit möjlig utan Star Wars framgångar ett par år tidigare. Människorna är på flykt undan en ond robotras kallad för cylonerna. Gott om rymdskepp och kul kostymer. Har åldrats ganska betänkligt, vilket bidrar till charmen. (ej recenserad)  Trailer

Prins Vultan (Brian Blessed) och Flash (Sam J Jones)

Flash Gordon

Flash Gordon (1980) – en fantastisk kitschorgie

En orgie i kitsch, färg, glitter och skratt. En fantastiskt underhållande film med några av sci-fi-historiens mest färgstarka figurer. Brian Blessed som Prins Vultan förkroppsligar uttrycket ”chewing the scenery” och Max von Sydow är underbart diabolisk som kejsar Ming. Filmens egen Darth Vader-kopia heter general Klytus. Rekommenderas varmt! Recension

Buck Rogers in the 25th century (1979)

TV-film samt tv-seriens första säsong, om rymdpiloten Buck som hamnar i framtiden och kulturkrockar uppstår. Till looken är det extremt likt Star Wars, men handlingen är mer en komedi och det dansas mycket disco i spandexkostymer. (ej recenserad)

Patrick Stewart i David Lynchs Dune

Patrick Stewart i David Lynchs Dune

Dune (1984) – majestätisk rymdopera

Den unge ädlingen Paul Artrides (en rosenkindad Kyle MacLachlan) färdas till ökenplaneten Arrakis, centrum för en galaktisk maktkamp och det enda stället i universum där man kan utvinna Kryddan – en sorts sinneutvidgande drog som även tillåter The Guild att färdas genom galaxen i överljushastighet. Enormt pretentiös film av David Lynch.  RecensionValkyrian Saint-Exmin

Valkyrian Saint-Exmin

Battle Beyond the Stars (1980)

Legendariske kultfilmsproducenten Roger Corman försöker casha in på Star Wars-hajpen genom att göra en rymdversion av sin egen westernklassiker 7 vågade livet (The magnificent seven, 1960). Den i sin tur var ju en westernversion av Akira Kurosawas De sju samurajernafrån 1954. Storyn är den samma: en planet hotas av den onde Sador (John Saxon) och dennes armé. Enormt töntig på alla vis, men samtidigt infernaliskt underhållande.  Recension

Star Trek Into Darkness (2013)

Star-Trek-Into-Darkness-Teaser-2

Star-Trek-Into-Darkness-Teaser-2

Okej, kanske inte direkt en kopia på Star Wars, men man kan se denna film som ett arbetsprov för JJ Abrams, som alldeles efteråt fick jobbet som regissör för just nya Star Wars. Och visst märker man influenserna från SW tydligt, framför allt i tempot och looken. Det är självklart enormt snyggt, vilket bådar gott inför episod VII. Recension

Besättningen på Serenity i Firefly

Besättningen på Serenity i Firefly

Firefly (2002)

Joss Whedons numera klassiska TV-serie som bara gick i en säsong innan TV-kanalen la ned den. Senare har den fått en stor kultpublik, som uppskattar den karaktärsdrivna berättelsen om kapten Mal (en Han Solo-typ om det någonsin funnits en sådan) och hans lilla besättning på skeppet Serenity. De slåss självklart som rebeller mot ett galaktiskt imperium. (ej recenserad)

Annonser

Starcrash (1978) – klassisk kalkon med David Hasselhoff

Italien 1978 (originalets titel Scontri stellari oltre la terza dimensione), regi: Luigi Cozzi. Hela den här filmen finns på Youtube.

Greve Zarth i all sin prakt

Greve Zarth Arn i all sin prakt

Handlingen.

David Hasselhoff är prins Simon och  Caroline Munro spelar smugglaren Stella

David Hasselhoff är prins Simon och Caroline Munro spelar smugglaren Stella

– What in the universe is that?!

Rymdsmugglaren Stella (Caroline Munroe) borde vara en av science fictiongenrens legender, och jag tycker att hon är lite orättvist bortglömd. Hon är expert på att spärra upp ögonen och schmizea, klä sig i bikini (i rymden!) och bli tillfångatagen och sedan räddad på olika planeter.  Stella och hennes kumpan Akton får i uppdrag av den Galaktiske Kejsaren (Christopher Plummer) att rädda dennes son, prins Simon (en ung David Hasselhoff) från den onde greve Zarth Arns klor. De måste också stoppa grevens hemliga vapen, The Doom Machine, innan det är för sent.

Starcrash är alltså en bitvis vansinnigt rolig italiensk kalkonfilm som lånar 75% av storyn från Star Wars (som kom året innan) och 25% från gamla Barbarella. Det finns så mycket härligt stoff här: David Hasselhoff  fäktas med lasersvärd. Christopher Plummer är urtjusigt stoisk som Kejsaren. Greve  Zarth Arn ser ut som en tjock greve Dracula. Det vimlar av dåligt animerade robotar och ännu sämre skådisar. Konstigaste karaktären är en mansgrisig robotpolis med Texasdialekt.  Stella byter kläder i varje scen, men det har en tendens att bli mindre och mindre kläder för varje byte. Till slut är det amazoner (vad annars!) som fångar Stella, så då är hela bildrutan full av kvinnor i bikini. Senare blir Stella djupfryst.

Det kejserliga flaggskeppet

Det kejserliga flaggskeppet

Rymdskeppen!

Stellas skepp

Stellas skepp

För att vara en italiensk kalkonfilm så är det helt okej rymdskeppsminiatyrer. Den som formgett dem har förstås lånat mycket från Star Wars, men byggt mer på höjden så att kameraåkningarna över skeppen blir snygga. Men animeringen är mer än lovligt platt, liksom bluescreen, klippning och koreografi. Allt rymdskeppen gör är att åka från vänster till höger i bild. Ett stort rymdslag mellan två flottor fungerar som filmens grand finale, med väääldigt cheesy laserstrålar (som låter piiiow! piiiow!) och likaledes cheesy explosioner medan skeppen åker från höger till vänster. Guldstjärna för att de försöker i alla fall. Bäst är Kejsarens stora, överdådiga flaggskepp.

Stella blir tillfångatagen av amazoner

Stella blir tillfångatagen av amazoner

Pretentionerna?

Det värsta är att Luigi Cozzi förmodligen försökte göra en spännande space opera. Fail.

Christopher Plummer är den galaktiska kejsaren

Christopher Plummer är den galaktiska kejsaren

Specialeffekter och look;

Underbart camp art direction med regnbågsfärgad världsrymd, knasiga rymdhjälmar och dramatiska slängkappor. För att inte tala om Stellas alla rymdbikinis. Genomgående gammeldags, taffligt utförda specialeffekter.

Mest minnesvärda scen*

Egentligen tröttnar man nog efter ca 20 minuter, men jag rekommenderar att du åtminstone kollar på de första scenerna. Du får en känsla av den usla timingen på alla repliker och Caroline Munroes smått surrealistiska spelstil, som om hon inte fattar någonting alls av vad som pågår omkring henne.  Här är hela filmen från Youtube

Många scener är mycket komiska, bara genom skådisarnas uppsyn

Många scener är mycket komiska, bara genom skådisarnas uppsyn

Domen:

Alltså, egentligen fanns det ingen ursäkt ens 1978 för att göra en så här töntig och sexistisk smörja och försöka lansera det som den nya Star Wars. Det hedrar 70-talspubliken att de inte gick på det. Men Starcrash har en oavsiktlig charm som förlänat den en välförtjänt kultstatus bland konnässörer. Det håller självklart inte för 1,5 timme, men i sina bästa stunder är den så corny att man tänker att det måste vara en modern och hipp parodi på dålig 70-talsfilm. Som om huvudpersonerna i Portlandia skulle göra en fanfilm. Det blir så dåligt att min hjärna tolkar det som en referens till kalkonfilmer. Greve Zarth Arn är episk. Den sista halvtimmen är dock mest bilder på explosioner till ljudet av laserstrålar och stönandet från soldater som blir skjutna. Om du inte orkar kolla så långt, kan jag avslöja att Stella får sin prins till slut.

Huvudrollsinnehavarna i Starcrash

Huvudrollsinnehavarna i Starcrash

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Ice Pirates (1984) – pirater, åsnor och rymdherpes i Star Wars-parodi

THE ICE PIRATES, (stående fr v-t-h): Ron Perlman, Robert Urich, Michael D. Roberts, (front): Anjelica Huston, 1984, (c)MGM

THE ICE PIRATES, (stående fr v-t-h): Ron Perlman, Robert Urich, Michael D. Roberts, (front): Anjelica Huston, 1984, (c)MGM

USA 1984, manus och regi: Stewart Rafill, producent: John Foreman

Handlingen.

Det är fullt möjligt att jag blivit så avtrubbad av alla rymdfilmer jag har sett senaste ett och ett halvt åren, så att jag börjar tycka att vad som helst är roligt. Men i varje fall gillar jag äventyrskomedin Ice Pirates mer än de flesta andra Star Wars-kopior som kom ut de där åren i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Storyn ger sig nästan själv: Ett gäng rymdpirater (bl a Robert Urich, Ron Perlman och Anjelica Huston) rånar de onda tempelriddarna på vatten, en bristvara i framtidens universum. De råkar på en rebellisk prinsessa och slår sig i slang med henne för att återfinna den försvunne kungen, som enligt ryktet hittat en planet med gott om vatten. Storyn är mycket episodisk, och inkluderar att piraterna genomgår en fejkad kastrationsprocess och blir slavar i tempelriddarnas huvudstad, en Mad Max-liknande utflykt till piratplaneten, ett talande huvud med en armé av barbarkvinnor, ett Alien-liknande rymdherpesmonster som dyker upp i den grillade kycklingen, en blackface-robothallick, ett antal minigrisar, en brejkdansande robot med svärd.. ja, festen tar aldrig slut!

Skeppsdesignen kan välvilligt beskrivas som generisk

Skeppsdesignen kan välvilligt beskrivas som generisk

Rymdskeppet!

Det här är ju en parodi, och ingen har följaktligen lagt särskilt mycket omtanke eller pengar på rymdskeppsdesignen, eller för den delen på hur skeppen rör sig. Nästan hela filmen utspelas åtminstone ombord på olika rymdskepp, som alla ser  generiska ut på utsidan och är murrigt filmade. Interiörer och effekter som warpdrift är också lånade från föregångare i genren.

Pretentionerna?

Man måste ändå ta hatten av för idén att  göra en klart uttalad parodi på Star Wars, snarare än en ren blåkopia. Det gör att vi ler igenkännande åt alla de element som snotts från föregångaren, snarare än retar oss på att de inte kommit något eget. Ice Pirates har mer gemensamt med 1987 års Spaceballs, än med tidigare Star Wars-kopior som Battle Beyond the Stars (1980).

Finalen utspelas under en tidsresa som gör att alla åldras supersnabbt

Finalen utspelas under en tidsresa som gör att alla åldras supersnabbt – och får enormt mycket hår

Specialeffekter och look;

Rymdherpes

Rymdherpes

En salig blandning av praktiska (icke-digitala) effekter, gjorda med mycket fantasi och gott humör.  Robotar av många olika slag vimlar det av, och de tappar titt som tätt huvudet, armarna eller exploderar. Vi får också träffa på den fruktansvärda rymdherpesen, som är ett litet alienmonster av plast som dyker upp och skrämmer slag på huvudpersonerna (oklart varför de blir så rädda). Jag gillar kostym och mask genomgående i hela Ice Pirates. Det är någon med känsla för det som är camp, udda och kul som fått gå loss då de designat Anjelica Hustons galna piratoutfits, eller de enorma lösskägg och peruker som används då håret och skägget växer ut på piraterna då de kastas framåt i tiden under filmens final.

Mest minnesvärda scener*

Jag kan inte välja bara en! Därför får ni fem  scener:

  1. Prinsessan och piraten Jason får äntligen till det, och börjar hångla i hennes hytt på rymdskeppet. Då börjar det plötsligt ösregna, och de befinner sig på ett stormande hav
  2. De jagas i warpfart av ett annat skepp, och kommer in i en tidsstorm som gör att alla åldras medan striden pågår. En bisarr och faktiskt ganska orginell idé, genomförd som fars
  3. Jason och Roscoe tillfångatas och ska omprogrammeras till kastrerade slavar med vita peruker. På ett löpande band får de håret klippt och skägget rakat- och så kommer det enorma tänder som ska demaskulinisera dem
  4. En hallickrobot med tydligt ”blackface” och afroamerikansk dialekt, som dyker upp under en kaotisk flyktscen. Att man ändå inte reagerar starkade på den än man gör, är helt Michael D Roberts (Roscoe) förtjänst, eftersom hans rollfigur projicerar någon sorts ”svart och stolt” på rätt sätt genom hela filmen.
  5. Prinsessan jagar sin pappa, och blir tillfångatagen av en armé av amazoner med enhörningar, vars ledare är en ett mekaniskt huvud

Domen:

Mary Crosby, Robert Urich i Ice Pirates

Mary Crosby, Robert Urich i Ice Pirates

Listan kan verkligen göras lång på töntiga efterföljare till Star Wars, som släpptes under en tioårsperiod från 1977 och framåt. De flesta av dem går inte att titta på idag med någon behållning. Men så har vi några filmer, där såväl Ice Pirates som Flash Gordon ingår, som istället förvandlats till kultfilmer som är sevärda för att de är så corny. Framför allt är det detaljerna som gör Ice Pirates. Roboten som är klädd som ett franskt hembiträde. Åsnefölen och minigrisarna som medföljer på piraternas skepp. De många utomjordingarna i alla former och färger. Tempelriddarna själva, som är klädda i ringbrynjor, och ser ut att vara hämtade rakt från Monty Python eller Ivanhoe… Vad finns det man inte kan älska i den här filmen?

Maskinen som ska demaskulinisera våra pirater

Maskinen som ska demaskulinisera våra pirater

Se även+

The Black Hole (1979) – Disneys försök i genren.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Hirokin (2012) – amatörmässig rymdöken

USA, 2012, manus, producent och regi: Alejo Mo-Sun

Wes Bentley i Hirokin

Wes Bentley i Hirokin

Handlingen.

Omslaget luras lite

Omslaget luras lite

Jag hade aldrig snubblat över den här filmen om den inte visats på så prominent plats i Telias digitala videobutik. Där syns varje film bara som ett omslag och en beskrivning, och man får ingen indikation på filmbolag, recensioner eller annat som förr brukade ge tips om det var en Riktig film eller inte, när man stod och fingrade på fysiska omslag i den fysiska butiken. Men Hirokin har planeter och rymdskepp på omslaget och en stjärna från The Hunger Games (Wes Bentley), så självklart skulle jag ju se den!

Den visar sig vara en sorts samurajfilm, som utspelas på en ökenplanet där människor lever sida vid sida med The Arrids, vars enda särskiljande drag är att de har lite blått i handflatorna. (Snacka om billiga alieneffekter!) Vi följer en svårmodig, svärdssvingande hjälte vars familj dödats av den onde kejsar.. förlåt vicekungen (Julian Sands från 80-talsrullen Warlock) och dennes onde, maskerade general vars mask är misstänkt lik Boba Fetts. Ska Hirokin välja att hämnas sin döda familj eller att befria The Arrids? Spänningen är olidlig. Förresten: hela filmen är olidlig.

Onda soldater i Hirokin

Onda soldater i Hirokin: Nazguler, Boba Fett och Cyloner kombinerade

Rymdskeppen, specialeffekter och look!

Jag har läst på lite (Huffington Post) och vet att Hirokin kostade drygt 1 miljon dollar att göra och finansierades genom att eldsjälen bakom filmen sålde allt han ägde och hade och lånade resten av pengarna.  Nästan hela budgeten gick åt till skådisarna – och det är rätt mycket folk i bild. Därför är det lite skralt på effektsidan. De skepp som trots allt syns ibland är knappast rymdskepp utan mer svävare för att åka 2 meter över sanden. Tänk Tatooine så vet du precis hur den här ökenplaneten ser ut. Det är över huvud taget få synliga digitala effekter, och inte mycket makeup heller.

Kungen tittar ut ur sin grotta

Kungen tittar ut ur sin grotta

Kostymerna är ett ganska fantasilöst mischmasch: Kurosawa möter George Lucas. De onda soldaterna liknar Nazguler med cylonhuvuden. Alla människor bor antingen i tält eller i grottor, förmodligen för att det är dyrt och svårt att bygga scenografi i form av hus. Det gör att det blir smått absurt, när till och med den mäktige vicekungen bor i en grotta. Den kungliga grottan särskiljs endast från andra grottor genom att den har ett litet burspråk där kungen kan titta ut. På det hela taget blir man underväldigad av Hirokin, och omslaget till filmen är missvisande, då man får intrycket av att storyn utspelas i rymden, och inte i en öken. Fotot och färgerna får i alla fall godkänt.

Männen slåss för sina fruars liv

Männen slåss för sina fruars liv

Mest minnesvärda scen*

För att understryka riktigt hur elak vicekungen är så visar filmen hur denne roar sig: Boba Fetts kusiner tar ett gäng med fruar som de binder fast vid en anordning som har vassa spett som är kopplade till kedjor, som i sin tur är kopplade till fruarnas män. Nu måste männen slåss, och den som tappar balansen och låter kedjan bli slak skickar ett spett rakt igenom sin fru. Verkligen elak, den där vicekungen.

Domen:

Jag brukar vara mycket välvilligt inställd till indierymdfilmer med små budgetar, som Monsters, Moon, Iron Sky eller Hunter/Prey. Dramatik och fantasi har inte med pengar att göra. Ett starkt drama kräver bara ett par människor som pratar, och det är fullt möjligt att skapa känslan av en annan värld genom att bara antyda och skapa en suggestiv atmosfär. Numera kan en skicklig amatör skapa egna digitala effekter i hemdatorn, vilket t ex var fallet i Hunter/Prey som hade en total budget på 425 000 dollar, alltså hälften mot Hirokin. Att göra indierymdfilm är inte svårare än att göra vanlig dramafilm: har du bara en idé och talangen att realisera den och visheten att inse dina begränsningar – kör hårt!

Men i Hirokin gör förstagångsregissören Alejo Mo-Sun ett stort misstag. Istället för att minska scope och göra en story som är anpassad till hans ringa erfarenhet och budgetramar, så gapar han efter hela stycket och försöker göra en fullfjädrad episk storfilm, med massor av skådisar och en ambitiös hämndhistoria. Resultatet blir ett platt fall, med ett klichétyngt manus, obefintlig karaktärsutveckling, mager produktionsdesign, amatörmässig personregi (som resulterar i överspel), segt tempo, overkliga stridsscener och på tok för allvarlig ton.

Jag önskar att Alejo Mo-Sun varit öppen med vad hans film är: ett trots allt ganska snyggt amatörprojekt av en eldsjäl som satsat allt på sin dröm. Då hade jag förmodligen haft mer överseende med Hirokins brister. Men då den både presenteras som och har ambition att vara en blockbuster – sida vid sida med Star Wars i videobutiken, kan det inte bli något annat än ett kalkonbetyg. Jag hoppas regissören behöll sitt dagjobb, eller åtminstone håller ambitionsnivån nere nästa gång.

Se istället-

Förutom ovan nämnda indiefilmer, kan du kolla in Another Earth som gjordes på en ännu mindre budget (200 000 dollar) men där scope anpassats skickligt och det avskalade används till berättelsens fördel.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Argo (2012) – nervigt om fejkad rymdfilm

Ben Affleck spelar mot Bryan Cranston från Breaking Bad

Ben Affleck spelar mot Bryan Cranston från Breaking Bad

Handlingen.

Argo är en hemlig operation för att föra amerikansk ambassadspersonal i säkerhet från Teheran, mitt under brinnande islamisk revolution 1980. Men Argo är också en otroligt cheesy rymdfilm som en CIA-agent (Ben Affleck) hittar på som täckmantel tillsammans med en makeupartist (John Goodman) och en gammal filmproducenträv (<3 Alan Arkin). Hade det inte varit för att filmen verkligen baseras på helt sanna händelser hade man nog tyckt att det var den mest vansinniga idé man hört. Men vad som faktiskt hände är att produktionen av science fictionfilmen Argo drog igång, concept art och kostymer togs fram tillsammans med en affisch, och så började producenten ge intervjuer där han hävdade att de skulle göra nästa Stjärnornas Krig och att filmen skulle spelas in i Iran. Sedan fick agenten Tony Mendez resa till Iran med sex falska kanadensiska pass för att försöka lära de gömda diplomaterna hur man utger sig för att vara ett filmteam.

Rymdskeppet, specialeffekter och look;

För att inte göra någon purist besviken måste jag vara tydlig med att det inte förekommer några rymdscener i Argo. Inga riktiga rymdvarelser syns till. Dramafilmen Argo är en realistisk thriller om den fejkade produktionen av en film som mest liknar Flash Gordon eller John Carter. 90% av filmen handlar om flykten från Teheran och tidens kläder och frisyrer är minituöst skildrade. Det är nästan dokumentärkänsla på vissa scener. 10% handlar om rymdfilmen Argo och säger mycket om hur science fiction i slutet av 1970-talet var den allra hetaste genren. Den som hade en Star Wars-liknande historia kunde sälja den till filmbolagen, som skrek efter nytt material. Vi får bland annat se en scen från Beverly Hilton där alla skådisar visar upp sig i pressen i sina rymdkostymer som ett PR-trick som ska övertyga iranska myndigheter om att filmen verkligen är äkta. Där ser vi galaktiska drottningar, C3P0-kopior, en blå chewbacca och vakter inspirerade av Tusen och en natt. Helt vansinnigt att någon gick på det, kanske man kan tycka idag. Men om man har sett Flash Gordon, Battle beyond the stars eller The black Hole (som alla producerades under just dessa år) så vet man att fejk-Argo la sig ganska nära verkligheten ändå. Affleck reser så till Teheran med sina storyboards och använder dem vid flera tillfällen för att snacka sig fram och övertyga skeptiska revolutionära soldater. Att till och med iranska fanatiker med kalashnikovs rycks med av de svartvita serieteckningarna på kartong säger också mycket om rymdfilmsgenrens förmåga att fånga vår fantasi och göra oss till barn på nytt.

Pretentionerna?

Aldrig har väl amerikaner stått lägre i kurs än i Teheran åren efter revolutionen 1979. Argo vill ge oss inblick i hur det var att befinna sig mitt i denna storms öga.

Luckor i manus,

Inga, vad jag kunde se.

Kan de övertyga soldaterna?

Kan de övertyga soldaterna?

Mest minnesvärda scen*

De bestående minnena från Argo är de pseudodokumentära scenerna från våldets Teheran, där tusentals människor var ute på gatorna, redo att avrätta vem som helst för vad som helst. Då de gömda diplomaterna första gången ger sig ut på stan i sin filmteamsförklädnad kör deras folkvagnsbuss rakt in i en demonstation, och människor börjar attackera bilen med slag och slagord.

Domen:

Rättframt, nervigt, svettigt och samtidigt med glimten i ögat. Argo är högstatusthrillern om en falsk lågstatusfilm, och den förtjänar varenda Oscar och Golden Globe den har fått. Hatten av.

Se även+

Kombinera gärna med de filmer jag länkar till här ovanför: verklighetens Star Wars-kopior från samma tid. De är ofta underhållande, på ett skämskuddevis.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Flash Gordon (1980) – Gordon’s alive?!

Storbritannien/USA 1980. Regi: Mike Hogdes. Producent: Dino de Laurentiis. Musik: Queen.

Åh, Brian Blessed! Han spelar Prins Vultan, ledare för hökmännen, med rungande gapskratt och galet stirrande blick. We love Brian Blessed!

Åh, Brian Blessed! Han spelar Prins Vultan, ledare för hökmännen, med rungande gapskratt och galet stirrande blick. We love Brian Blessed!

Handlingen.

Gordon’s alive? OMG, hur har jag kunnat klara mig utan den här hela livet? Vilken trist värld jag brukade leva i, en värld som nu är full av färg, glitter och skratt! Ja, jag måste erkänna att jag fram till igår aldrig har sett denna hypercampa nyinspelning från 1980 av klassiska Blixt Gordon, en rymdhjälte med rötter i 1930- och 1950-talen. I regissören Mike Hodges version är Flash (träaktigt spelad av en blonderad Sam J Jones) en quarterback från USA som tillsammans med riviga resejournalisten Dale (väldigt 1980-talsroligt spelad av Melody Anderson) färdas genom universum till planeten Mongo där den onde kejsar Ming (diaboliskt spelad av Max von Sydow) härskar över planetens många olika folkslag. Mings dotter, prinsessan Aura (Ornella Muti) blir förstås kär i den muskulöse Flash, och räddar honom från att avrättas. I hemlighet flyr de till träsklandet där prinsessans fästman, prins Barin (Timothy Dalton) hoppar omkring i Robin Hood-tights. Flash försöker få Barin att ansluta sig till honom i ett uppror mot Ming, men svartsjukan kommer i vägen. Flash måste åter fly – denna gång till de bevingade hökmännen i deras flygande stad. Där härskar den bullrande och skrattande prins Vultan (magnifikt förkroppsligad av Brian Blessed) som nappar på Flashs revolutionsplaner. Men ska Flash och hökmännen hinna slå till mot kejsarens palats, innan Ming gifter sig med Dale? Och har de alls någon chans mot den maskerade general Klytus och den sadistiska general Kala?

Prins Vultan (Brian Blessed) och Flash (Sam J Jones)

Prins Vultan (Brian Blessed) och Flash (Sam J Jones)

Rymdskeppet!

Skeppen hämtar sin inspiration från 1930-talets Flash Gordon, och svävar omkring i psykedeliska skyar

Skeppen hämtar sin inspiration från 1930-talets Flash Gordon, och svävar omkring i psykedeliska skyar

Skeppen i Flash Gordon anno 1980 är förvisso roliga och färgglada, som art deco-skulpturer i jätteformat, men de är inte tillnärmelsevis lika snygga som originalen. Det fanns nämligen verkligt ikoniska rymdskepp i30-talets och 50-talets Blixt Gordon, och de förblir oöverträffade i genren ”rymdraketer”. Jag är desto med förtjust i hur filmen gestaltar hökmännens flygande silverstad, som svävar i psykedeliska skyar. Och Flashs rymdscooter, som ser ut som ett löpband från ett 80-talsgym. I detta Youtubeklipp ser man både rymdskeppen, de flygande hökmännen och attackskeppet Ajax (plus att musiken från Queen är framträdande)

Sam J Jones är Flash, och Ornella Muti spelar prinsessan

Sam J Jones är Flash, och Ornella Muti spelar prinsessan

Pretentionerna?

Jag skulle ge ganska mycket för  få vara en fluga på väggen då superproducenten Dino de Laurentiis första gången förstod vilken sorts film han just lagt ut 20 miljoner dollar på. Det sägs ju att George Lucas egentligen ville filmatisera just Flash Gordon, men att de Lauretiis redan köpt filmrättigheterna. Då Stjärnornas krig blev tidernas dundersuccé måste de Laurentiis ha gnuggat händerna och sett dollartecken. Lucas hade skapat en hype för rymdopera, och det var bara för de Laurentiis att casha in genom att snabbt ta originalet till vita duken. Men det fanns en hake: manusförfattaren Michael Allin och regissören Mike Hodges visade sig ha helt andra planer. Istället för att skapa en modern, cool science fiction i samma anda som Stjärnornas Krig eller Rymdimperiet slår tillbaka, så tog de på stilettklackarna, paljetterna och glittersminket och skapade en av alla tiders mest campa filmer. Laurentiis ville ha en kopia på Star Wars. Han fick en parodi, vilket förstås är tusen gånger mer underhållande. Resten är kultfilmshistoria.

Max von Sydow är kejsar Ming, med sin trogne general Klytus

Max von Sydow är kejsar Ming, med sin trogne general Klytus

Specialeffekter och look;

Jag har lagt upp extra många bilder i det här blogginlägget, eftersom det är svårt att med ord beskriva hur galaglittrig filmen är. Det är som en dragshowversion av 1930-talets Blixt Gordon. Det är som Star Wars utspelades under karnevalen i Rio de Janeiro. Det är som om Git Gay parat sig med Aladdin och fött fram en art deco-piñata som sedan exploderat. Framför allt är det de historiskt fabulösa kostymerna som man minns efteråt, men även scenografin är effektfull: de flesta kulisser är monokromt grå, röda eller silverfärgade och bidrar i kombination med de glittriga kläderna till en smått surrealistisk känsla. Inget i filmen ser det minsta verkligt ut – från träskets plastträd till de hackigt inklippta rymdskeppens flykt över en målad himmel. Men det ”dåliga” och overkliga i specialeffekterna blir absurt nog en tillgång, åtminstone i dagens ögon då vi  bara förväntar oss en kultfilm. Men en 1980 års sci-fi-älskande publik (som samma år hade sett Rymdimperiet slår tillbaka på bio) visste nog inte riktigt vad den skulle tro.

Alltså, hattarna är halva behållningen med Flash Gordon

Hattarna är halva behållningen med Flash Gordon. Notera mannens högteknologiska glasögon i förgrunden

Luckor i manus,

Topol spelar Dr Zarkov

Topol spelar Dr Zarkov

Alltså, jag vill hävda att det inte är ett särskilt dåligt manus. Okej, det har förstås inget med verkligheten att göra och alla beter sig helt irrationellt, men storyn håller ändå ihop på något vis. Ska man vara lite, lite petig kan man undra lite över hjärntvätten som Dr Zarkov utsätts för med hjälp av en enorm dödsstråle. Dels är det något skumt med hans minnen från bl a andra världskriget som spelas upp på en TV-skärm. De är nämligen svartvita journalfilmer. Men hela spänningen med hjärntvätten förtas också nästan omedelbart, då Zarkov skakar av sig alltsammans och hävdar att han undgick hjärntvätt genom att ”tänka på Shakespeare”. Zarkov är faktiskt filmens svagaste kort, och tillför inte mer än att han byggt raketen som tar Flash ut i rymden.

Hökmännen, under ledning av Brian Blessed, är gloriösa

Hökmännen, under ledning av Brian Blessed, är gloriösa

Mest minnesvärda scen*

Av många minnesvärda scener så har den här allt: Flash får användning för sina footballkunskaper så han slåss mot Mings vakter. Han kastar ägg som en fotboll, Queens musik pumpar, Brian Blessed slår vakter i skallen och ser oskyldig ut. Dale förvandlas till cheerleader dvärgar sparkar varandra på smalbenen – ja, det tar aldrig slut. Klassiker!

Melody Anderson spelar Dale Arden

Melody Anderson spelar Dale Arden. Hon är både rolig och tuffare än vad man först tror.

Domen:

Fantastiskt underhållande och precis den sorts originella energikick som eder rymdfilmsrecensent behövde denna kalla och bistra mars. Bitvis är filmen rentav genialiskt rolig.  Jag tror att filmskaparna insåg att det inte skulle ha blivit så lätt att kopiera George Lucas framgångsrecept (något som vi på senare år sett att knappt Lucas själv klarade av) och valde att gå sin egen väg. Trots att publiken inte var med på noterna (filmen floppade hårt) så tycker jag att historien visat att det var helt rätt att skapa en ny version som var så trogen 1930-talets campa original. Andra generiska kopior av Star Wars, som The black hole eller Battle beyond the stars är idag med rätta nästan bortglömda. Men Flash Gordon, i sin absurditet, kommer att leva för evigt.

Förstapriset för skådespelarinsatser går självklart till Brian Blessed, med hederomnämnanden till Max von Sydows handrörelser och Melody Andersons stridsscen där hon slår ut en hel vaktstyrka.

Kostymerna är makalösa i Flash Gordon

Kostymerna är makalösa i Flash Gordon

Se även+

Vill man se tidigare versioner av Flash kan man kolla 1930-talsversionen på Youtube. En inspirationskälla för FG:s skapare Alex Raymond var Edgar Rice Burroughs’ John Carter, som ju fick sin egen mindre lyckade filmatisering förra året i filmen John Carter. Den var camp på sitt vis, men saknade den glimt i ögat som Flash Gordon (1980) har.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Battle beyond the stars (1980) – rymdtuttarna anfaller

Poster för Battle Beyond the stars (1980)

Handlingen.

Legenariske kultfilmsproducenten Roger Corman försöker casha in på Star Wars-hajpen genom att göra en rymdversion av sin egen westernklassiker 7 vågade livet (The magnificent seven, 1960). Den i sin tur var ju en westernversion av Akira Kurosawas De sju samurajerna från 1954. Storyn är den samma: en planet hotas av den onde Sador (John Saxon) och dennes armé. De skickar ut den oskyldige bondpojken Luke Sky.. förlåt Shad (Richard Thomas) för att hitta legosoldater som kan skydda dem.  Han får låna världshistoriens enda rymdskepp med stora bröst, Nell. Ja, det är puerilt. Som i förlagorna är det en brokig skara krigare som kommer till civilbefolkningens undsättning: Ödlemannen Cayman, med sina två dvärgar till medhjälpare. Valkyriakrigaren Saint-Exmin, vars främsta kännetecken är galna rymdvalkyriaoutfits och ett djupt decoltage. Den kollektiva intelligensen Nestor 1-4. Cowboyen ”Cowboy” från jorden. Och så vidare. Tillsammans åker de runt universum och skjuter laserstrålar så det står härliga till.

Se också: parodin Ice Pirates (1984)

Nell är filmhistoriens enda rymdskepp med bröst

Rymdskeppen och specialeffekterna!

En riktig kavalkad av skepp, alla i samma anda som Star Wars. Det storbröstade skeppet Nell är filmens mest minnesvärda design och hon har dessutom en kul personlighet, käftar emot sin unge pilot och dör hjältedöden på slutet.  Förmodligen är det mesta designat av den senare så berömde James Cameron. Detta var hans första stora jobb som ansvarig för specialeffekter, och han fick fria händer att göra vad han ville – med liten budget. Det här är bara fyra år innan Cameron regisserade The Terminator, och sex år innan vi fick möta rymdskeppet Sulaco i Aliens. Med lite god vilja och om man kisar så kan man se embryot till storhet i rymdscenerna i Battle beyond the stars. Men det mesta vad gäller filmens look ser bara corny ut. Förmodligen såg filmen mossig ut redan 1980, då den släpptes ungefär samtidigt som kalasläckra Rymdimperiet slår tillbaka. Men gillar man kultfilmer så är förstås mossigheten bara en fördel. Innan man dömer filmens effekter för hårt bör man även beakta att den gjordes på en riktigt låg budget (2 miljoner dollar) – bara en tiondel jämfört med likaledes kitschiga Flash Gordon som kom samma år.

Se också: Disneys egen Star Wars-kopia The black hole (1979)

Pretentionerna?

Rädda de snälla, döda de dumma, och sist men inte minst: visa pattarna!

Den kollektiva intelligensen Nestor

Luckor i manus,

Inga vad jag kan komma på.

Domen:

Kurosawa snurrar i sin grav. Om 7 vågade livet av hälften så bra som samurajfilmen, så är rymdoperan Battle beyond the stars bara en tiondel så bra som westernfilmen. Den är uppstyltad, träig, endimensionell och larvig. Samtidigt oemotståndlig, på något vis! Förvänta dig ingen bortglömd klassiker, bara, utan en tvättäkta rymdkalkon. Den duger mer än väl att slökolla på en regnig eftermiddag.

Valkyrian Saint-Exmin

 

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter