Star Wars

The Last Jedi trailer 1 analyseras bit för bit

The Last Jedi trailer 1

I samband med Star Wars 40-årsjubileum i går släpptes den första trailern för nästa film i sagan, The Last Jedi, som kommer på bio i december. Inom någon timme hade länken spridits över hela internet, och nu finns det redan dussintals, om inte hundratals, artiklar som anlyserar varje sekund av trailern, bit för bit. Jag länkar till några bra analyser längre ned i inlägget. Men först själva trailern:

Det första som slår en är att trailern ger intryck av att regissören Rian Johnson (Looper m fl) slår an en mörk ton i The Last Jedi. Av matinébubblet i JJ Abrams’ The Force Awakens ser vi intet. De korta scener som flimrar förbi är mer allvar än äventyr, och det undertryks av långsam, nästan tvekande musik av John Williams, där filmsvitens välkända musikaliska teman liksom får kämpa sig upp till ytan för att ens komma igång. Om JJ Abrams film parafraserade den naiva och lättsamma tonen från A New Hope, verkar The Last Jedi lägga sig närmare Empire Strikes Back, eller kanske till och med Revenge of the Sith.

The Last Jedi trailer 1

Fokus för trailern är Luke Skywalker (Mark Hamill) och Rey (Daisy Ridley), som tycks vara i färd med att utveckla ett mästare/lärling-förhållande som liknar det som Yoda tidigare hade med Luke. Vi får se Rey träna med ljussabeln på den ö dit hon tog sig för att finna Luke i slutet av The Force Awakens. Medan Lukes röst allvarligt mässar att tiden har kommit för Jediorden att upphöra klipps närbilder in på vad som verkar vara ett Jeditempel med för Star Wars betydelsefulla och legendariska böcker. Vad menar Luke egentligen? Har han konverterat till Den mörka sidan, eller är det helt enkelt dags för jediriddarnas kunskaper att spridas utanför den krossade orden? Vi får också se vad som förmodas vara en flashback till förstörelsen av Lukes tidigare Jediskola, där eleverna mördas av den unge Ben Solo som senare tar sig namnet Kylo Ren (Adam Driver). I korta klipp får vi också glimta prinsessan Leia (Carrie Fisher), piloten Poe Dameron (Oscar Isaac) med dennes trogne robot BB8, samt en nedsövd Finn (John Boyega). Det hela avslutas med några riktigt maffiga rymdskeppsscener, inklusive en skravdron A-wings i attackformation.

Jag kan tycka att det blir smått absurt att dra för stora växlar på en tvåminuters trailer som så uppenbart bara kommit till för att bygga hajpen genom att bjuda på fler mysterier att analysera sönder i bloggar som den här. Det är som om de vanliga reglerna som säger att en trailer inte ska avslöja för mycket är satta ur spel, eftersom alla ändå hinner prata ihjäl mystiken långt innan biopremiären. Vi vet sedan tidigare att en bra trailer inte säger så särskilt mycket om kvaliteten eller ens tonen på den färdiga filmen (Lex Prometheus) så egentligen har vi ingen aning om vad för slags film som Rian Johnson håller på att klippa färdigt.

Men om vi ska utgå från det vi faktiskt får se, så verkar det rätt allvarstyngt, och oroväckande också inriktat på Star Wars egen patenterade pseudofilosofiska Jedimystiscism. Vi har sett förut att underhållningsvärdet har en tendens att gå ner i samma takt som dialogen om den mörka och ljusa sidan får ta mer plats. Det som gjorde Empire strikes back så bra var inte de långa diskussionerna om den mörka sidans lockelse, utan att de direkt var kopplade till Lukes uppfuckade förhållande till sin pappa. Klassisk karaktärsutveckling som vägde upp det kvasireligiösa, med andra ord. Låt oss hoppas att The Last Jedi uppnår samma balans mellan krafterna. Och ska jag vara fullständigt ärlig, så orsakar den här trailern inte alls samma ståpäls som när Han Solo och Chewbacca dök upp igen sommaren 2015.

Traileranalyser från andra filmsajter:

Star Wars Rogue One (2016) – färgsprakande strider i moralisk gråzon

USA 2016, regi: Gareth Edwards, manus: Chris Weitz och Tony Gilroy, producent: Kathleen Kennedy

starwars-rogue-one

 

Handlingen.

Det är mitt under brinnande krig mellan Imperiet och rebellerna, en kort tid före händelserna i Stjärnornas krig. De blivande medlemmarna av gruppen Rogue One är alla tillfångatagna av den halvtokige rebellveteranen Saw Gerrera (Forest Whitaker) utanför den heliga staden Jedha. Att de snart kan bli rebellernas viktigaste vapen mot Darth Vader vet inte om än, eftersom de inte lärt känna varandra. Där i Gerreras fängelsehålor finns dottern till Dödsstjärnans konstruktör Jyn Erso (Felicity Jones), två gamla munkar som möjligen är fd Jediriddare på dekis (Donnie Yen och Jiang Wen), den stenhårde rebellkaptenen Cassian Andor, och Bodhi (Riz Ahmed), en avhoppad imperiepilot. Sedan går allt mycket snabbt: Dödsstjärnan dyker upp på himlen över Jedha och beskjuter staden. Jyn får ett meddelande från sin pappa med information om att Dödsstjärnan går att förstöra med ett enda skott på rätt ställe. Och i det kaos som uppstår då chockvågen från Jedhas förstörelse ödelägger också rebellbasen tar sig de nyfunna bekanta sig tillsammans ombord på ett rymdskepp som roboten K-2SO flyger in till deras räddning i sista sekunden. Nu är den blivande Rogue One-gruppen på väg mot rebellernas högkvarter. Men kommer någon att tro på Jyn, då hennes uppgifter kommer från en man som är ökänd som Imperiets främste vapenbyggare?

k-2so i Star Wars Rogue One

k-2so i Star Wars Rogue One

Pretentionerna?

Uppdraget: Don’t f**k it up. Det viktigaste för det Disneyägda Lucasfilm under Kathleen Kennedy är att visa att de kan skapa engagerande och underhållande filmer som inte bygger direkt på medverkan av originaluppsättningen av skådespelare. Att Star Wars på vita duken inte står och faller med Harrison Ford, Carrie Fisher och Luke Hamill. Den badwill som genererades av de tre mellanfilmerna på 90- och 00-talen förskräcker än. Man kan därför säga att minst lika mycket står på spel denna gång, som för ett år sedan då The Force Awakens skulle bevisa att det alls gick att blåsa nytt liv i George Lucas fyrtio år gamla filmkoncept.

Rymdskepp och världsbygge!

Eftersom filmen fortfarande går på bio finns det inte så mycket högupplöst fotomaterial på nätet än, så ni får tro mig på mitt ord då jag säger att Rogue One är en riktig fullträff vad gäller världsbygge och rymdskepp. De har tagit det som var bra med The Force Awakens och gjort det ännu bättre: fyllt det med mer myllrande liv, fler rostiga robotar och mer visuellt imponerande scenerier. Det är en festival för ögat att se rebellflottan attackera rymdskölden ovanför Scarif, Darth Vaders svarta torn på Mustafar och rikedomen av olika utomjordingar i gränderna i den heliga staden Jedha. Det är detaljerat, nördigt och mycket omsorgsfullt gestaltat. Högsta betyg till världsbygget i Rogue One.

Moroff, en figur i Rogue One

Moroff, en figur i Rogue One

Produktionsdesign;

Det har skrivits en hel del om hur filmskaparna med digital teknik lyckats återskapa skådespelare som de såg ut 1977. Peter Cushing som spelar Tarkin dog redan 1994 men spelar en ganska stor roll i Rogue One. Och vi får även på ett lite hjärtknipande sätt en glimt av prinsessan Leia, årgång 1977. Tekniken fungerar förvånansvärt bra, men fungerar troligen inte tillräckligt bra för att kunna användas för mer än enstaka scener. Den digitala Tarkin är dessutom en ganska endimensionellt ond karaktär, vilket så klart underlättar digitaliseringen.

Luckor i manus,

Vän av ordning påpekar att om Imperiet visste att Dödsstjärnan hade en svaghet som byggts in av en förrädare redan innan den första Dödsstjärnan förstördes, varför byggde de i så fall in exakt samma svaghet en gång till?

stormtrooper-rogue-one

Domen:

Vissa har kallat Rogue One för en mellanfilm, och visst är det så. Vi får ingen ny Rey eller Kylo Ren att verkligen engagera oss i. Men jag måste ändå utbrista i ett lätt flämtande WOW efter att ha sett Rogue One på IMAX. Det filmen saknar i karaktärsbygge tar den igen med hög fart och färgsprakande underhållningsvärde, glimten i ögat och storslagna stridsscener. Rogue One är en renodlad rymdkrigsfilm, med en gammaldags sagas onsannolika hjältemod och hjältedåd. Och ändå lyckas regissören Gareth Edwards med något som Star Wars ibland lidit av ett underskott på: att skildra huvudpersoner som lever i en moralisk gråzon bortom det absolut goda eller onda. Det är riktigt uppfriskande.

Fler filmer som den här+

Allt om Star Wars på Rymdfilm

RIP Leia – Carrie Fisher har avlidit

Idag tisdag den 27 december har science fictionfans och filmälskare en sorgens dag då vi nås av budet att Carrie Fisher, Prinsessan Leia från Star Wars, har avlidit i sviterna av en hjärtattack. Fisher återupprepade sin paradroll på vita duken så sent som förra året, då originalskådespelarna från 1970-talet återförenades i The Force Awakens. Rollfiguren Leia överlevde den filmen, och därför kommer vi att få se Leia en sista gång i Star Wars Episod VIII som har premiär 2018.

Princess Leia

Princess Leia

Carrie Fisher föddes in i Hollywood, som dotter till sångaren Eddie Fisher och skådespelaren Debbie Reynolds. Hennes privatliv har ofta varit stormigt, präglat av perioder av missbruk och psykisk ohälsa. Dessa personliga problem har hon varit öppen med i självbiografier och intervjuer. Efter det enorma genombrottet som Leia gick inte karriären spiktakt för Fisher, men hon har inte desto mindre framträtt i många välkända filmer och TV-serier.  Inte sällan i cameoroller. Hon har också hela tiden haft en stark relation till Star Wars’ fans – och hängivna fans gillar ju underdogs mer än något annat. Då vi återsåg prinsessan Leia i The Force Awakens kunde vi se att livet tagit ut sin rätt på Carrie Fisher. Men hon var fortfarande Leia. Hon blev 60 år gammal.

Blå rymdsmurfar är fortfarande populärare än Han Solo och Chewbacca

Star wars the force awakens

Star wars the force awakens

Idag summerades biointäkterna för vinterns och vårens megahype , Star Wars The Force Awakens, i samband med att den slutade gå på bio i USA. Det är den här summan som kallas ”box office” på amerikanskt filmspråk – inte att förväxlas med med en films totala intäkter över tid, där även on demand-visningar och blu-rayförsäljning också räknas. Men trots att många filmer tjänar massor på on demandmarknaden, så är det fortfarande en extra prestige i att slå rekord i biosalongerna. Inte minst som biobranschen numera lever på de riktigt stora blockbusterfilmerna efter att ha tappat dramagenren till TV-serierna. Film är fortfarande bäst på bio, åtminstone för oss statistiknördar.

Därför kan jag tänka mig att JJ Abrams ändå känner ett litet sting av besvikelse när det står klart att hans kärleksfullt återuppväckta Han Solo och Chewbacca förlorade sin heroiska kamp mot ett gäng animerade, blå kolonialistiska rymdsmurfar. Ja, för även om The Force Awakens kammade drygt 2 miljarder dollar på den internationella biomarknaden, så står den sig slätt mot James Camerons sju år gamla Avatar som med sitt oslagbara 2,788 miljarder dollar är och förblir tidernas mest inkomstbringande film. Och inte nog med det: stackars JJ blir slagen dubbelt upp av Cameron, då Titanic ligger kvar på andraplatsen med 2,188 miljarder dollar.

Så Abrams och Lucasfilm gråter nog hela vägen till banken.

Och det kan ju vara värt att notera att det var den internationella publiken som framför allt tog Avatar till sitt hjärta, medan The Force Awakens lyckades slå alla nationella rekord inom USA: där gick den om Avatar och den är dessutom den mest inkomstbringande Star Warsfilmen genom alla tider. Jag tänker att amerikaner kanske är lite mer nostalgiska till Star Wars än exempelvis kineser, indier eller ryssar. Han Solo är ju den ultimate cowboyen. Och man ska aldrig underskatta kraften i då James Cameron börjar gå helt OCD över ett projekt, försvinner i tio år och kommer tillbaka med en eventfilm som inte liknar något man sett tidigare. Jag gillar JJ Abrams varsamma restauration av min barndoms Star Wars. Men visuellt är den helt enkelt inte riktigt lika mindblowing som den självlysande djungeln, första natten på Pandora. Det kan också vara lätt att glömma att Avatar kom till i en tid (2009) då den var den första riktigt maffiga sci-fi-filmen på tio år. Numera är vi så bortskämda med gigantiska rymdepos att det krävs lite mer för att få oss att häpna.

Om denna inflation i budget, story och effekter leder till bättre rymdfilm är högst diskutabelt. Jag önskar mig lite mindre, men mer substantiella filmer. Som Ex Machina. Okej, inte riktigt så små. Men Gravity, typ. Eller Moon. Det är också viktigt att det finns ett varmt hjärta mitt i det kalla kosmos. Och där måste jag ändå ge JJ Abrams och hans vänner på Lucasfilm lite cred. I sina många fina stunder talar The Force Awakens till just hjärtat. Och den tillåter sig att andas och ta det lugnt någon gång i bland. Det finns hopp. Ett nytt, eller gammalt, vem bryr sig längre?

Nästa Star Wars (Rogue One) kommer 16 december och befinner sig enligt uppgifter på gränsen till nervsammanbrott (eller Disneys chefer gör det).

Nästa Avatar kommer, om James Cameron fortfarande vill, december 2018. 

Källa: Collider, Wikipedia

 

 

Rymdhipsterns klagan under Star Wars uppesittarkväll

chewie

Ingen medveten varelse, mänsklig eller droid, kan ha missat att ikväll är uppesittarkvällen inför premiären av JJ Abrams uppföljare till Star Wars. Den lökiga titeln The Force Awakens förlät vi kollektivt i samma stund som en vitnad Harrison Ford rosslade ”Chewie, we’re home”. Och nu, med bara timmar kvar tills John Williams välkända fanfar spelar upp på vita duken, har hela befolkningen blivit Star Warsgalen på det mest dumdristiga vis.

Spoilerfri recension av The Force Awakens

Vi håller hårt om vårt sargade inre barn och intalar oss själva att Jar Jar och Anakin var undantagen som bekräftade regeln att Star Warsfilmer generellt är Bra underhållning. Bra i betydelsen att en vuxen man eller kvinna på fullt allvar har någon behållning av dem. Vi borde veta bättre. Sök i ditt inre, och försök minnas hur du kände på kvällen den 18 maj 1999, dagen innan The Phantom Menace (bra titel, förresten) hade premiär. Kom ihåg  dina hårt uppskruvade förväntningar innan premiären. Upphetsningen på väg till bion. Dra dig till minnes ståpälsen över hela din kropp då texten STAR WARS började svepa över bioduken. Och framför allt minns hur lite av din själ dog första gången Jar Jar Binks öppnade munnen. Jag kommer ihåg hur dum jag kände mig. Var det det här jag väntat på i sexton år?

Jag menar inte att vara neggig på något vis. Visserligen gillade jag ju rymdfilm då ingen annan gjorde det än/igen. Åtminstone flera år innan du kom på att det här med rymdskepp ju är rätt sköj ändå. När jag startade min blogg var rymdfilm stendött kommersiellt och kulturellt. Det var bara jag som höll fanan högt. Snabbspola fram fyra år och nu har till och med Studio Ett i P1 en intervju med en blippande R2D2. Plötsligt har hela världen blivit galen i lasersvärd. Men jag är inte bitter. Att likt en rymdens sura hipster hävda ensamrätt på just mitt nördintresse som jag upptäckte först, vore mig helt främmande.

Jag är helt enkelt bara orolig för ditt inre barns potentiella besvikelse. För vår kollektiva mentala hälsa. Kan vi hantera ett bakslag av samma magnitud som prequeltrilogin? Kom ihåg att det bara är tio år sedan vi slapp se mer av Hayden Christensens skådespeleri. Har vi verkligen hunnit bearbeta  det tillräckligt för att vara starka nog om JJ inte levererar imorgon? Och är vi riktigt ärliga med oss själva angående kvaliteten på de första tre filmerna? Ja, Rymdimperiet slår tillbaka är troligen världshistoriens bästa äventyrsfilm, men vi glömmer (eller låtsas glömma) att Jedins återkomst är som ett enda långt avsnitt av Mupparna, fast utan Miss Piggy. Tänker man så, har det inte gjorts en hyfsad Star Wars sedan 1980. Då var jag åtta år gammal, och för liten för att gå på bio.

Jag säger inte att jag misstror det nya produktionsteamet eller JJ Abrams. Tvärtom så tyder mycket på att de är på väg att lyckas att återingjuta magi och underverk i den fantasivärld vi alla växt upp med och vid något tillfälle längtat efter att få komma tillbaka till. Vi vet att JJ har förmågan att varsamt förnya en kär gammal sci-fi-serie (Star Trek) och att Disney kan göra magiska rymdfilmer (Guardians of the galaxy, Wall-E). Vi vet att George Lucas har pensionerat sig, och att vi kommer till slut kommer att få se Mark Hamill, Carrie Fisher och Harrison Ford återförenade på vita duken. I have a good feeling about this, för att travestera en berömd filmreplik.

Men ändå: Jar Jar. Barn-Anakin. Vuxen-Anakin. Datoranimerade Yoda. Ewokerna. Den där antisemitiska stereotypen till slavägare i The Phantom Menace. Alla muppar i Yabbas palats. Padmés öde. Hayden Christensens ”arga blick”. Darth Maul. Hela Attack of the clones. Så många övertramp, som vi är så snabba att förlåta i vår stora längtan efter att bara för en liten stund få känna den där totala förundran inför en värld så mycket större, färgsprakande och mystisk än vår egen. Den längtan är något ganska fint, och kanske också något ömtåligt.

Så om du går på bio imorgon, och blir besviken, låt det för evigt vara noterat i krönikorna att det inte var jag som trissade upp dina förväntningar. Det är tisdagen den 15 december anno 2015, och imorgon har nya Star Wars premiär. Detta är min brasklapp: kom inte och säg att jag inte varnade dig. Och jag kommer att sitta där bredvid dig i salongen, med ståpäls.

Spoilerfri recension av The Force Awakens

Ny trailer och officiell poster för Star Wars the Force awakens

Poster Star Wars The Force Awakens

Poster Star Wars The Force Awakens

Här är den nya trailern OCH officiella bioaffischen för den film en värld av rymdfilmsnördar går och väntar på: nya Star Wars. Och där kom den till slut: Nya Dödsstjärnan, som det ryktats om så länge. Men exakt hur den fungerar eller vilken roll den kommer att spela i filmen, ja, det säger inte postern något om.

På affischen ser vi Kylo Ren, Captain Phasma, Poe Dameron, Rey, Finn, BB-8 och Maz Kanataand, tillsammans med veteranerna Han Solo, Prinsessan Leia, Chewbacca, R2-D2 och C-3PO. (Tack till io9 för sammanställningen)

Första postern för Star Wars The Force Awakens!

Direkt från mässan D23 presenteras den ena Star Wars-nyheten efter den andra: det ska byggas en nöjespark i anslutning till Disneyworld med Star Wars-tema. Vi får se första bilden från Gareth Edwards kommande Rogue One som ska ha premiär i december 2016 (se längre ned i blogginlägget). Och framför allt har de nu släppt allra första affischen/postern för The Force Awakens som ju har premiär om bara några månader. Lugna dig, mitt bultande hjärta.

Poster för Star Wars The Force Awakens

Poster för Star Wars The Force Awakens

The Force Awakens är alltså JJ Abrams film som inleder hela den nya eran av Star Wars, och som man kan se är en grånad Harrison Ford med på postern. Den maskerade Darth Vaderliknande karaktären längst till höger är troligen Adam Driver.

Angående Rogue One så skriver io9 att följande skådisar nu är bekräftade för filmen: Felicity Jones, Diego Luna, Ben Mendelsohn, Donnie Yen, Jiang Wen, Forest Whitaker, Mads Mikkelsen, Alan Tudyk och Riz Ahmed. Bilden som släppts ser ut så här:

Star Wars Rogue One

Star Wars Rogue One

Fantastic Four (2015) – superhjältefilm där allt går snett

USA 2015, regi: Josh Trank, manus: Jeremy Slater, Simon Kinberg, Josh Trank, producent: Simon Kinberg, musik: Marco Beltrami och Philip Glass

Fantastic Four 2015

Fantastic Four 2015

Handlingen.

Ett prestigeprojekt för Fox, då Fantastiska Fyran är Marvels äldsta superhjältar och hör till de mest älskade. Det är dessutom en reboot efter de fesljumma filmer som släpptes precis innan superhjälteboomen 2005 och 2007. Historien tas därför om från början, i en uppdaterad version. Det är mycket som kläms in på drygt 1 timme och 40 minuter. Vi får först möta Reed Richards och Ben Grimm som småpojkar, outsiders i en amerikansk småstad som förenas i besatthet över Reeds prototyp till en teleporteringsmaskin. Därefter ett hopp i tiden till en tekniktävling där vi möter killarna som tonåringar (gestaltade av Miles Teller och Jamie Bell). De jobbar fortfarande på samma maskin, och försöker övertyga tävlingsdomarna om att de faktiskt teleporterat ett leksaksplan fram och tillbaka till en avlägsen plats. Där blir de upptäckta av Dr Storm (Reg Cathey) och hans dotter Susan Storm (Kate Mara), representanter för den högteknologiska Baxter Foundation, som har en liknande apparat under utveckling. På stående fot får Reed ett stipendium så att han kan avsluta sitt projekt, men måste lära sig att samarbeta med en annan briljant ung man som Baxter Foundation har anställd: den svartsynte miljöpessimisten Victor von Doom.

Fantastic Four 2015

Fantastic Four 2015

Tillsammans bygger Reed och Victor klart maskinen, som visar sig kunna öppna ett maskhål till en helt främmande planet. I ett utbrott av ungdomligt övermod beslutar de sig för att personligen bli de första att besöka denna nya dimension, och placerar i skydd av natten sig själva i maskinen. Med på färden tar de Ben Grimm och Susans bror Johnny Storm (Michael B Jordan). Men något går fel, och Victor uppslukas av ett vulkanutbrott på planeten, och de övriga tre samt Susan utsätts för mystisk energi då maskinen transporterar tillbaka de överlevande. Då de vaknar upp i ett underjordiskt myndighetslabb står det klart att de fått betala ett högt pris för sin ungdomliga upptäckarlust. Reeds kropp har blivit långsträckt, som av gummi. Johnnys kropp brinner bokstavligen som i en evig skärseld. Susan är osynlig. Och Bens kropp har förvandlats till sten. Vems är skulden? Ska myndigheterna hjälpa dem eller bara utnyttja deras åkomma för egen vinning? Ska de någonsin kunna bli friska igen?

Pretentionerna?

Jag kan tänka mig att Fox var ganska tydliga med vad som behövde göras: ingen gillade riktigt den nu tio år gamla Fantastic Four, som framstår som töntig, medelålders och hopplöst omodern i förhållande till Marvel/Disneys framgångsrika fillmuniversum.  Filmdirektörerna vred sin händer och sa till varandra: – Vi behöver något modernt, och gärna lite edgy! Ergo: de anlitar genast den unge och hete regissören Josh Trank (född 1984) som precis gjort en modern och edgy film om ungdomar som får superkrafter: Chronicle. Trank tänder på alla cylindrar och säger att han vill göra en realistisk, gritty och framför allt ungdomlig nytolkning av gamla FF. Fox klappar i händerna, och skickar till och med producenten från X-men First Class som stöd. Vad kan gå fel?

Teleportören i Fantastic Four 2015

Teleportören i Fantastic Four 2015

Rymdskepp och världsbygge!

Ska man vara petig så är skeppet som används för att resa till ”Planet Zero” nästan lite hisslikt. Man kliver in, stänger dörren, trycker på knappen, och går ut igen. Det finns ingen synlig framdrivning, ingen acceleration och ingen omloppsbana kring den främmande planeten. Maskinen öppnar en dimensionsport, och besättningskapseln försvinner helt enkelt från Baxter Foundation och dyker ögonblickligen upp på planetens yta. En lustig detalj är att det går att sända data i realtid över dimensionsgränserna. Johnny lägger till och med upp en bild på Instagram från planeten. Maskinen omgärdas av mycket technobabbel i filmen, och många filmminuter ägnas åt att etablera den som både farlig (”den kan öppna ett svart hål som slukar Jorden!”) och mycket svår att konstruera. Så svår att Baxter Foundation och NASA inte kan återskapa den förstörda maskinen efter olyckan, på ett helt år. De måste ha haft väldig otur med backupen om inga ritningar sparades efter så mycket resurser satsats på att bygga den första maskinen. Enda lösningen är att hitta Reed, som rymt från myndigheternas grymma experiment.

Produktionsdesign;

Lever inte alls upp till de förväntningar som publiken har på en superhjältefilm 2015. Med rätta kan man beskriva modern sci-fi från Hollywood som andefattig men snygg, men här får vi inte ens det snygga. Produktionsdesignen är murrig och generisk. Looken på de fyra hjältarna är mycket basal, på gränsen till helt idélös. Och Doctor Doom, då han väl gör entré, ser ut som en actionfigur av plast i naturlig storlek. Den främmande planeten begränsas till en papier machékuliss med animerad lava. Till och med då Jorden nästan uppslukas av ett svart hål ser det föga upphetsande ut. Boring!

Fantastic Four 2015

Fantastic Four 2015

Domen:

Illavarslande järtecken har omgärdat denna film under senaste året. Skvallersajter påstår att Josh Trank uppträtt oprofessionellt och förvirrat under inspelningen. Nya scener har fått spelas in i efterhand (till stor kostnad) för att försöka rädda en story som inte håller måttet. Och till och med trailern var starkt försenad. I maj förstod vi att en del av ryktena troligen stämmer, då Josh Trank helt sensationellt hoppade av sitt nästa regiuppdrag: Star Wars-spinofffilm nummer två. Ryktet säger att Fantastic Fours producent Simon Kinberg (som också producerar Star Wars) till slut fått kalla fötter av Tranks brist på erfarenhet, och att Lucasfilm helt enkelt gav honom sparken. Trank har själv hållit tyst under nästan hela sommaren, men skrev i samband med premiären en tweet som han senare raderade, att filmbolaget har skulden för att hans vision av Fantastiska Fyran inte nådde den färdiga filmen. Han har alltså i princip tagit avstånd från sin egen film. Simon Kinberg har visserligen tagit Trank i försvar i intervjuer, men säger samtidigt att det färdiga resultatet är mycket likt regisssörens originalvision. Indicierna tyder nog tyvärr på att den 30-årige rookieregissören kommit ut på djupare vatten än han riktigt klarade av.

Men vad tycker jag om själva filmen då, om vi bortser från intriger och bråk? Jag tycker att det finns fina element i storyn, och många idéer som är originella och som kunde ha utvecklats mer och bildat grunden för en bra nytolkning av idén om FF. Exempelvis de inledande scenerna från Reeds och Bens barndom, som påminner med sin nostalgi om stämningen i Upptäckarna eller Super 8. Eller de mörka och ganska läskiga partier i mitten av filmen som skildrar skräcken och förvirringen hos de fyra unga blivande hjältarna då de vaknar upp i ett laboratorium efter olyckan, fastspända på britsar med elektroder i hjärnan. Jag gillar fokus på upptäckandet av en ny planet. Här finns fröet till storhet. Storyn är egentligen solid.

Men allt sjabblas bort å det grövsta. Relationerna mellan huvudpersonerna tillåts aldrig ta form eller utvecklas, och en hel massa tid spills på oviktiga detaljer och berättelsetrådar som bara lämnas hängade i tomma luften. Stora ögonblick i ungdomarnas utveckling stressas förbi på några sekunder, medan tomma poser och pompösa monologer tillåts breda ut sig över plågsamt många minuter. Det saknas såväl personkemi som gruppdynamik. Handlingen avbryts vid två tillfällen av hopp på flera år, vilket gör berättelsen till mer en serie tablåer än en sammanhållen historia. Victor von Doom tappar allt som gör honom intressant i samma ögonblick han blir superskurk. För att inte tala om stackars Jamie Bell som Ben Grimm – det enda han får göra är att rynka på ögonbrynen i tio minuter, innan han ersätts av ett CGI-monster.

Det är svårt att riktigt sätta fingret på något enskilt som gör Fantastic Four till ett sådant praktfiasko. Allt har egentligen gått snett. Det är många, många felval som regissören, producenten och klipparen gjort, och som tillsammans ger intryck av en skriande oskicklighet. Vi kommer möjligen aldrig att riktigt få veta vem som bär skulden för detta debacle, men det vore mycket spännande att få ta del av den version från förra året som Josh Trank själv hävdar var Den Riktiga Filmen. Beroende på hur man bedömer Tranks verklighetsuppfattning så kan den ha varit bättre än det spektakel som till slut nådde biobesökarna. Eller, hemska tanke, så var den ännu sämre.

Fler filmer som den här+

Tranks förra film, Chronicle, är mycket bättre, och har allt det som FF saknar: nerv, karaktärsutveckling och trovärdiga relationer mellan huvudpersonerna. Den är dessutom snarlik FF i storyn. Rekommenderas!

En annan liknande men oerhört mycket bättre film är den rätt okända The Signal från 2014. Bodyhorror, superkrafter, onda myndigheter och aliens i skön blandning – sök gärna upp den.

Chewie, we’re home! Analys av trailer 2 för Star Wars The Force Awakens

Häromdagen kände jag en störning i Kraften. Det var som om miljoner röster plötsligt skrek rakt ut och sedan tystnade. Jag anar att något underbart har hänt.

star-wars-21

Med sex månader kvar till premiären av den första riktiga Star Wars-filmen på tio år exploderade så plötsligt fandomvärlden i veckan, då den andra teasertrailern för The Force Awakens publicerades. Och det är som om trauman vi haft ända sedan 1999, då Jar Jar Binks sa sin första replik, äntligen kan börja läka. För i JJ Abrams och Disneys händer kommer vi att få återse sådant vi för evigt trodde var förlorat: X-wings mot Tie Fighters, Star Destroyers och muthafakkin Super Star Destroyers, stormtroopers, Darth Vaders hjälm, Luke Skywalkers robothand, och så till slut det ögonblick som jag garanterar satte en tår i ögonvrån på flera av mina läsare: (Ja, jag menar dig.) Han Solo och Chewbacca, i Millennium Falcon.

Trailern öppnar med en öken genom vilken ett litet skepp flyger fram från vänster till höger, medan kameran panorerar över en kraschat Star Destroyer. Det tog mig ett par genomtittningar innan jag såg vad det var: radartornet är delen som är lättast att känna igen.

Därefter hör vi en röst som måste tillhöra Luke Skywalker, som reciterar några repliker som mycket liknar det som Luke säger i slutet av Jedins Återkomst: ”The Force is strong in my family. My father has it. I have it. My sister has it. You have that power too.” Troligen pratar han till en yngre släkting. Men varför säger han att hans far har det, i presens? Lever Anakin Skywalker?

STAR-WARS-FORCE-AWAKENS-2

Medan Lukes röst ljuder, ser vi Darth Vaders brända hjälm och R2D2 som blir klappad av en man med robothand – troligen Luke själv. Några kvinnor lämnar över en ljussabel, och sedan några X-wings som flyger över en sjö. Piloten spelas av Oscar Isaac, och hans rollfigur heter Poe Dameron.

Sedan kommer några snabba klipp, där vi bl a ser en armé av stormtroopers framför en scen draperad med röda symboler som påminner om nazisternas i Tyskland – säkert en referens som är helt avsiktlig. Information har läckt ut att Imperiet kallas för ”The First Order” i nya filmen, och är någon form av sekt. Troligen är det ett massmöte för The First Order vi ser i trailern!

Klippen fortsätter: vi ser John Boyega och Daisy Ridley som Finn och Rey, vi ser Tie Fighters och stormtroopers i strid, och vi får se en Star Destroyer i full prakt. Det ser också ut som en jaktscen där rymdskeppen åker in i ett annat, kraschat skepp. Vi får en skymt av nya lillroboten BB-8, och en glänsande stormtrooper som kan vara något av en huvudskurk.

Och till slut kommer det vi väntat på: Han Solo (en fårad Harrison Ford) och Chewbacca, på plats i Millennium Falcon. De tittar båda snett in i kameran, till synes tagna av ögonblicket. ”Chewie, we’re home” säger Han. ”Vrååååål” säger Chewbacca.

I rymden kan man få ståpäls över hela kroppen.

Star-Wars-Episode-VII-The-Force-Awakens-8

Topp 25 snälla filmrobotar

Alla vet ju att robotar kommer att orsaka en apokalyps och ta över världen. Exakt hur det går till har Rymdfilm utforskat i topplistan Topp 50 mordiska filmrobotar del 1 och del 2. Men idag ska vi koncentrera oss på den goda roboten: den gulliga kompisen och skrattspegeln i vilken du ser dig själv. En robot kan vara (i skarp konkurrens med hunden) människans bästa vän, en ovärderlig hjälpreda, beskyddare och allmänt kul sidekick. En av science fiction-genrens insikter är att det sätt på vilket vi behandlar våra artificiella vänner säger en hel del om vår civilisation och oss själva. Människans grymhet mot sina egna skapelser är i själva verket det som får dem att vända sig emot oss, i många böcker och filmer. Och en robot du är snäll mot, är det samma tillbaka. Här är topp 25 snälla filmrobotar:

Bishop i Aliens

Bishop i Aliens

25 Bishop från Aliens

Denne milde android (Lance Henriksen) framstår som olycksbådande i början av filmen, då Ripley av förståeliga skäl (Alien) misstror alla robotar. Man förstår att Bishop har styrkan och snabbheten att skada vem som helst, då han gör sitt berömda trick med knivsudden mellan fingrarna på en av soldaterna. Men det finns inget hotfullt hos Bishop, och till slut offrar han sitt robotliv för människornas skull.

Roboten Jinx i Space Camp är mycket ostig

Roboten Jinx i Space Camp är mycket ostig

24 Jinx från Space Camp

En hjälpsam men otursförföljd liten robot som blir Joaquin Phoenix hjälpreda i rymdfärdsfantasin Space Camp. Jinx är till och med pojkens ende vän. Till utseendet är roboten liten och knubbig, med två stora runda ögon. Lite som sin mänsklige motpart.

23 Teddy från A.I

En lurvig leksak i form av en talande nalle som är trogen kompis till pojken David, som i sin tur också är en ”mecha” – en naturtrogen prototyp till artificiellt barn, för föräldrar som förlorat sitt eget. David utsätts i filmen A.I för det ena övergreppet efter det andra: hans adoptivföräldrar överger honom, vetenskapsmän experimenterar på honom, och antirobotaktivister dödar honom nästan. Men Teddy förblir vid hans sida genom alla vedermödor.

22 Tron från Tron

Den första A.I:n på listan som är helt mjukvarubaserad: Tron (Bruce Boxleitner) är ett säkerhetsprogram i den dataspelsvärld som konstrueras av Flynn (Jeff Bridges), och hans avatar i spelet är i form av en coolt neonlysande människa. Tron är filmens egentlige hjälte, och den som hjälper Flynn att besegra det onda master-control-programmet. Filmen som kom 1982 blev visuell föregångare för flera generationers videospel.

21 Dot Matrix från Spaceballs

En oförglömligt raspig parodi på C3Po från Mel Brooks Spaceballs. Hon glänser av guld, och har rufsig peruk, kjol och rullskridskor. Och inte minst har hon Joan Rivers röst och stora käft.

Johnny 5

Johnny 5

20 Johnny 5 från Short Circuit

En äldre kusin till Wall-E, i en av 1980-talets mest klassiska robotfilmer, från 1986. Johnny 5 har två kameror som ögon, spindellika armar och larvfötter för att ta sig framåt – precis som Wall-E. I filmen är han en experimentell militärrobot som uppnår medvetande genom ett blixtnedslag, och sedan flyr i panik från sina forna arbetsgivare då de vill terminera honom,

K9 (Doctor Who)

K9 (Doctor Who)

19 K9 från Doctor Who

Här är människans bäste vän både en hund och en robot. K9 (ordlek med ”canine”) är Doctor Whos trogne följeslagare, en sorts rymdens Milou.

18 Optimus Prime från Transformers

Jag tycker visserligen att Optimus är rätt träig och pompös, men det är något respektingivande över hans röst (Peter Cullen, både i den tecknade serien och i filmerna från 2007 och framåt). Och visst är det skönt att en jätterobot i storlek med en långtradare är på vår sida?

Robot and Frank

Robot and Frank

17 Robot från Robot and Frank

Om du missat denna science fiction-version av On golden pond, så rekommenderar jag att du letar upp den. Frank är en gammal sur och halvförvirrad före detta inbrottstjuv, som får en sista guldålder då en hjälpsam robot kommer in i hans liv. Fint!

16 Gort från The Day the Earth Stood Still

Lite tvetydigt om man ska placera Gort i kategorin ”snälla robotar”, då han är utrustad med en dödsstråle och kan utplåna hela arméer på ett ögonblick. Men han är inte ondskefull, utan vaktar bara människorna mot sig själva. Som en automatiserad fredskår, för att prata med 1950-talsspråk. Eller som en amerikansk drönare, med nutidens glasögon.

Data och katten Spot

Data och katten Spot

15 Data från Star Trek the Next Generation

Jag håller på att kolla mig igenom de sju säsongerna, och det var mycket som blev bättre med tiden i denna 80-talsklassiker. Men Brent Spiners androidofficer Data satt som en smäck från första avsnittet. Storyn är enkel: en av  besättningsmedlemmarna är en artificiell intelligens i en humanoid kropp. Hans högsta önskan är att känna sig som en människa, som en modern Pinocchio. Visserligen är det rätt uppenbart att manusförfattarna använder Datas så kallade känslolöshet för komikens skull, men det finns också ett visst djup i figuren som framkommer tydligare med åren. Datas ständiga avmätta korrekthet som svar på kollegers fördomar om robotars förmåga gör bara dessa fördomar tydligare. Data har för övrigt mycket gemensamt med Bishop i Aliens (på plats 25 ovan).

14 Järnjätten från Iron Giant

Varje pojkes dröm: en hemlig jätterobot som är supersnäll och superstark. Men även här finns en svärta under äventyret. Militärer vill utnyttja Jättens krafter för att vinna över Sovjet, men Jätten vägrar att bli ett vapen.

13 T800 från Terminator 2

Terminatorn finns i många iterationer, men den finaste är troligen den snälla varianten i James Camerons uppföljare till sin egen genombrottsfilm. Här är Arnold Schwarzenegger lika tuff som alltid, men samtidigt snäll mot barn. Oemotståndligt, på sitt sätt.

Marvin från 2005 års filmversion

Marvin från 2005 års filmversion

12 Marvin från Liftarens guide till galaxen

”The paranoid android” har en hjärna stor som en planet, men kan endast se den svartaste av världsbilder. Douglas Adams skapade här en modern motsvarighet till Nalle Puhs Ior – deprimerad bortom all räddning. Men rolig. Utseendet på Marvin varierar mellan Hollywoodversionen från 2005 och de olika brittiska tv-varianterna.

11 The Doctor från Star Trek Voyager

Även de som av någon outgrundlig anledning inte gillar Voyager, brukar ha ett gott öga till Robert Picardos The Doctor, som inte ens har fysisk form utan är ett hologram som utgör en simulering av en läkare. Doktorn är med sitt dåliga humör och drypande sarkasmer alldeles på gränsen till att kunna kallas en ”snäll” robot, en helt annan typ av artificiell intelligens än The Next Generations artiga android Data. Doktorn ser organiska livsformer som kaotiska och förvirrade, och ägnar sig mycket hellre åt att sjunga opera och hålla tråkiga föredrag än att bota sjukdomar. Men med tiden, över sju säsonger, utvecklas Doktorn från karikatyr till fullödig karaktär, och på många vis är han intressantare än Data då det hela tiden är uppenbart att han besitter ett rikt känsloliv. Hans mål är aldrig att bli en organisk människa, utan att bli tagen på allvar på sina egna villkor.

10 R2D2 från Stjärnornas Krig

Jo, jag vet att denne krabat brukar placera sig i topp på robotlistor. Han är ju så gullig, och den ende som är med i alla Star Wars-filmer, och han blippar och bloppar, och han är den robot av alla i populärkulturen som är mest omedelbart igenkännbar. Han liknar en mix mellan en papperskorg och en dammsugare. Men vem vet egentligen vad R2D2 tänker och tycker? Vad driver honom? Vilka är hans inre konflikter? Avsaknaden av egenskaper som vanligtvis gör en intressant karaktär gör att vår lille favorit bara hamnar på plats 10 på listan.

Chappie

Chappie

9 Chappie från Chappie

Chappies resa är som en bergochdalbana: från ultratuff, automatiserad polis i Johannesburgs slum, till nyfödd A.I som blir allas mobboffer, till tonårig gangster och juniormedlem i Die Antwoord, till uppfinnare av ett sätt att ladda upp sitt medvetande på nätet. Allt gestaltat i det grällaste av bildspråk. Chappiefiguren har inget egentligt ansikte (något som han har gemensamt med flera andra robotar på listan), men har i gengäld ett livligt kroppsspråk och ett par kaninlika öron som hänger eller står rakt upp beroende på humör.

8 Robby the robot från Forbidden Planet

Alla moderna filmrobotars fader – den hjälpsamma, starka och multifunktionella roboten i föregångaren till Star Trek, 1956 års Forbidden Planet. Robby blev mer poppis än filmen han var med i, och förekom i många olika varianter och TV-program under 50- och 60-talet. Till och med i Gremlins är han med. Ett derivat blev roboten i Lost in space.

V.I.N.CENT och BOB i The Black Hole

V.I.N.CENT och BOB i The Black Hole

7 V.I.N.CENT och BOB från The Black Hole

I den bisarra soppa som är Disneys The Black Hole är det framför allt robotarna som är kul. Den hotfullt rödglimmande Maximillian är med på topplistan över mordiska robotar. Men dess absoluta motpol är de båda snarlika robotarna V.I.N.CENT och BOB, som både kan prata och flyga och skjuta laserstrålar. De har beskäftiga röster och stora påmålade ögon, som seriefigurer. V.I.N.CENT är hjälteroboten som klarar allt, medan BOB är kantstött och nästan färdig för skroten. The Black Hole har alla tiders mest gripande robotdödsscen, men jag avslöjar inte vilken av robotarna det är som till slut kastar in handduken.

Gerty och Sam i Moon

Gerty och Sam i Moon

6 Gerty från Moon

I denna moderna klassiker från 2009 är Gerty (röst: Kevin Spacey) den robot och A.I som tar hand om den ensamme besättningsmannen Sam på månbasen. Gerty har ingen humanoid kropp utan representeras av en flyttbar konsol som rör sig runt i korridorerna efter behov. Känslor förmedlas, förutom genom Spaceys milda röst, på en skärm där olika emoticoner projiceras. Gerty är en A.I med hjärta, och visar stor empati för de vedermödor och plågor som oundvikligen drabbar Sam.

5 TARS från Interstellar

Listans fyrkantigaste robot, och en rest från den tid då människor fortfarande inte bara resignerat till att överleva utan faktiskt uppfann saker. TARS har en mycket avmätt manröst som ljudinterface, något som ger honom en relaterbar personlighet trots hans ickehumanoida form. TARS har några inställningar som påverkar vad han säger: sanningläget, där 90% gör honom lagom finkänslig. Och humorläget, som får honom att dra till med skämt om att han ska ta över rymdskeppet och skjuta ut piloten genom luftslussen. Cooper, piloten, ställer dessutom in TARS tillitsinställning till 90% – man ska inte tro på att vad människor säger. TARS räddar sina mänskliga kamrater oavbrutet, och har inga betänkligheter att sätta sin existens på spel för att rädda människorna. Den perfekta robotkompisen.

Silent Running: Hewey, Dewy and Louie

Silent Running: Hewey, Dewy and Louie

4 Huey, Dewey och Louie från Silent Running

De tre tultande och väldigt söta trädgårdsmästarrobotarna på arkrymdskeppet Valley Forge borde vara större kändisar i robotvärlden än de är. De spelar en viktig roll i miljörymdfilmen Silent Running från 1972, och det är uppenbart att George Lucas hade dem som inspiration då han fem år senare skapade R2D2. Temat är miljöförstöring, och Valley Forge härbärgerar den allra sista skogen. En av besättningsmännen är en egensinnig idealist, och lär upp sina robotar både till att spela poker och att ta hand om växterna och djuren. Till slut är det bara Huey, Dewey och Louie som bryr sig om universums sista kaniner.

3  Edward från Edward Scissorhands

För mig som är född i början av 1970-talet är förstås Edward Scissorhands en av de viktigaste generationsfilmerna i all sin kitschiga prakt: en romantisk saga av självaste Tim Burton med både Johnny Depp och Winona Ryder i samma film. Storyn grep tag om mitt och mina generationskamraters tonåriga hjärtan: den konstgjorde gothpojken med ett pepparkakshjärta som aldrig haft en egen familj och omöjligt kan bli en del av gemenskapen – men som ändå vinner hjärtat hos stadens vackraste flicka.

2 Wall-E från Wall-E

Listans mest charmerande personlighet tillhör en geekig och ensam städrobot som gillar att samla på popkultur och drömma om sin högteknologiska flickvän Eva. Han liknar Johnny 5 från Short Circuit så mycket att man undrar om de kommer från samma fabrik. Wall-E är så vitt jag vet den enda robot som har ett eget husdjur, en kackerlacka som aldrig överger sin husse. Filmens första del, då Wall-E stökar omkring ensam i ruinerna efter människostaden, är underbar. Och det finns ren filmmagi i scener som då Wall-E och Eva dansar i rymden med en brandsläckare som framdrivningssystem.

C3PO i Star Wars

C3PO i Star Wars

1 C3PO från Stjärnornas krig och Rymdimperiet slår tillbaka

R2D2 må vara den söte av dem, men i C3P0 fick åtminstone jag en robot att verkligen identifiera mig med. På djupet. Neurotisk, fatalistisk, pompös, smörig, skuldbeläggande, avundsjuk, svartsjuk och inställsam – C3P0 är ett vandrande nervknippe i skinande blank förpackning.Samtidigt har han en oerhört stark bindning, på gränsen till beroende, till R2D2. Inte för att han själv skulle erkänna det, men c3P0 är helt förlorad utan sin papperskorgsliknande vän. Han sägs vara diplomat, men lyckas förmodligen antagonisera de flesta med sin självupptagenhet och feghet. Favoritcitat: ”We’re doomed!”