Syfy Channel/Kanada 2015, TV-serie skapad av Joseph Mallozzi och Paul Mullie
Androiden, Nummer Två och Nummer Fem
Handlingen.
En av två sprillans nya rymdserier som haft premiär senaste veckorna på amerikanska tv-kanalen Syfy. Den andra som heter Killjoys skriver jag om i nästa inlägg. Dark Matter har hunnit sändas i två avsnitt och är ett mysteriethriller om sex personer som brutalt väcks upp från sin kryosömn då deras rymdskepps livsuppehållande system slutar fungera. Trots att allt tyder på att det är de som är besättningen har de inget minne av sina egna liv eller varandra. I brist på sina egna identiteter kallar de sig för smeknamn i nummerordning utifrån när de vaknade. Trots bristen på minnen har de alla sex tydliga personligheter – och vore man en elak och garvad filmbloggare kanske man hade kallat deras personligheter för klichéer. Sånt är dock mig främmande. Jag nöjer mig med att konstatera att de liksom är välbekanta för oss från början, speciellt om vi sett Serenity och Firefly. Nummer Ett (Marc Bendavid) är den ”unge idealisten”. Nummer två (Melissa O’Neil) är den ”starka och tuffa ledaren”. Nummer tre (Anthony Lemke) är den ”cyniske rymdpiraten” och motsvarar Cobb i Firefly. Fyra (Alex Mallari) är ”asiaten med samurajsvärden”. Fem (Jodelle Ferland) är ”den mystiska unga kvinnan” (motsvarande River Tam i Firefly). Nummer Sex (Roger Cross) är ”den lugne starke mannen”.
Snart börjar vi få oroande ledtrådar om de sex personernas bakgrund. En närbelägen gruvkoloni hotas av Det onda bolaget och dess ledja mördare. Nummer Ett blir lite betuttad i en ung gruvarbetartjej och föreslår att de ska hjälpa kolonialisterna mot de legosoldater som ryktas vara på väg. Men när skeppsandroiden vid ett för dramatiken lägligt tillfälle återfår några utsuddade minnen, visar det sig att våra sex minnesförlustdrabbade vänner inte alls är några oskyldiga frihetskämpar. Tvärtom: de är the bad guys. Vapnen i skeppets lastrum är tänkta att användas för mord. Vart kommer deras lojalitet att hamna, och vem har suddat ut deras minnen?
Nummer Fyra, Nummer Ett, Nummer Sex och Nummer Tre
Pretentionerna?
Vi vet att Syfy försöker återfå sin forna glans som science fiction-kanalen numero uno genom att beställa en rad nya miniserier och drama/actionserier som utspelas i rymden. I vintas fick vi den endast halvlyckade Ascension, och längre fram kommer The Expanse, filmatiseringen av James SA Coreys roman Leviathan Wakes. Och nu har man alltså också beställt denna actionthriller av rymd-TV-veteranerna Joseph Mallozzi och Paul Mullie, som producerade och skrev för tre Syfy-klassiker: Stargate SG1, Stargate Atlantis och Stargate Universe. Det märks att serien är ett beställningsjobb av en kanal som vill påminna tittarna om fornstora dar, och av tv-skapare som vet hur ett sci-fi-drama berättas effektivt. Ambitionen är tydligt att ge oss ytterligare en variant på ett tema som vi vet att vi gillar, ungefär som en ny smak på Magnumglass. Känslan att kolla på Dark Matter är också lite som att äta en Magnum: man vet vad man får, det är kanske lite fantasilöst men ändå hyfsad kvalitet, och man kan inte låta bli att själv ser efter hur den där nya sorten smakar.
Dark Matter
Rymdskepp och världsbygge!
Äntligen en rymdserie som utspelas nästan helt och hållet i rymden, på ett rymdskepp. Rymdskeppet de flyger i är en rejäl pjäs, The Raza: ett fullt utrustat stridsskepp med allt man kan förvänta sig av en interstellär farkost i en science fictionserie: FTL (faster than light), sköldar, bestyckning med ordentliga kanoner och ett lastrum fullt med enorma handvapen. Men skeppets mest spektakulära utrustning och samtidigt den mest opålitliga är den kvinnliga android (som påminner misstänkt mycket om Seven of Nine från Star Trek Voyager) och som hela tiden verkar på gränsen till att gå till attack mot sina mänskliga kamrater. På insidan är Raza så där stämningsfullt upplyst snett nerifrån med neonljus – ett smådisigt halvdunkel som skulle få synergonomer att gråta blod. Det är också fantastiskt stort: med luxuösa sviter för varje besättningsmedlem. Till och med ventilationstrummorna är estetiskt tilltalande då Nummer Fem tvingas ta sin tillflykt dit.
Produktionsdesign;
Hyfsad klass på produktionsdesign, scenografi och specialeffekter. Bättre kvalitet än vad Syfy brukar kunna åstadkomma. Men miljöerna känns ändå begränsade, och blir aldrig en riktigt fullödig värld av kött och blod.
Domen:
Jag tycker att Dark Matters två första avsnitt bjuder på en helt OK upplevelse för oss som gillar klassisk rymd-tv. Storyn har visserligen lånat friskt från sina förebilder, och karaktärerna är onekligen lite väl mycket standardmodell 1A. Men det är rappt berättat, ett gott hantverk, storyn saknar nästan helt döda ögonblick. Dialogen håller sig på en lagom gnabbig nivå med mycket glimt i ögat, och glimten gör att jag kan förlåta ett ganska stort mått av klichéer bara för att få se vad de gör av den potential som trots allt finns där. Storyn om de stackars gruvkoloniserna får sin upplösning i slutet av det andra avsnittet, och nu är det upplagt för att Razas besättning ska kunna ta reda på vilka de egentligen är. Om Dark Matter lyckas bli verkligt intresseväckande hänger lite paradoxalt på hur snabbt de lyckas ta sig bort från sin ursprungspremiss med minnesförlust. Alla goda dramer handlar om motivation och konflikt för huvudpersonerna. Att låta alla sex ha tappat minne och bokstavligen sakna anledning till allt de gör kan vara kul som en gimmick. Men det blir ingen rymdopera som håller i längden. Hoppas att Dark Matter snart kan ta sig vidare..
Fler filmer som den här+
Nästa inlägg recenserar vi Killjoys, den andra nya rymdserien från Syfy, som är betydligt bättre.
Rymdfilm 