Stargate

Dark Matter (TV-serie 2015) – ny rymdthrillerserie av skaparna till Stargate Atlantis och Universe

Syfy Channel/Kanada 2015, TV-serie skapad av  Joseph Mallozzi och Paul Mullie

Androiden, Nummer Två och Nummer Fem

Androiden, Nummer Två och Nummer Fem

Handlingen.

En av två sprillans nya rymdserier som haft premiär senaste veckorna på amerikanska tv-kanalen Syfy. Den andra som heter Killjoys skriver jag om i nästa inlägg. Dark Matter har hunnit sändas i två avsnitt och är ett mysteriethriller om sex personer som brutalt väcks upp från sin kryosömn då deras rymdskepps livsuppehållande system slutar fungera. Trots att allt tyder på att det är de som är besättningen har de inget minne av sina egna liv eller varandra.  I brist på sina egna identiteter kallar de sig för smeknamn i nummerordning utifrån när de vaknade. Trots bristen på minnen har de alla sex tydliga personligheter – och vore man en elak och garvad filmbloggare kanske man hade kallat deras personligheter för klichéer. Sånt är dock mig främmande. Jag nöjer mig med att konstatera att de liksom är välbekanta för oss från början, speciellt om vi sett Serenity och Firefly. Nummer Ett (Marc Bendavid) är den ”unge idealisten”. Nummer två (Melissa O’Neil) är den ”starka och tuffa ledaren”. Nummer tre (Anthony Lemke) är den ”cyniske rymdpiraten” och motsvarar Cobb i Firefly. Fyra (Alex Mallari) är ”asiaten med samurajsvärden”. Fem (Jodelle Ferland) är ”den mystiska unga kvinnan” (motsvarande River Tam i Firefly). Nummer Sex (Roger Cross) är ”den lugne starke mannen”.

Snart börjar vi få oroande ledtrådar om de sex personernas bakgrund. En närbelägen gruvkoloni hotas av Det onda bolaget och dess ledja mördare. Nummer Ett blir lite betuttad i en ung gruvarbetartjej och föreslår att de ska hjälpa kolonialisterna mot de legosoldater som ryktas vara på väg. Men när skeppsandroiden vid ett för dramatiken lägligt tillfälle återfår några utsuddade minnen, visar det sig att våra sex minnesförlustdrabbade vänner inte alls är några oskyldiga frihetskämpar. Tvärtom: de är the bad guys. Vapnen i skeppets lastrum är tänkta att användas för mord. Vart kommer deras lojalitet att hamna, och vem har suddat ut deras minnen?

Nummer Fyra, Nummer Ett, Nummer Sex och Nummer Tre

Nummer Fyra, Nummer Ett, Nummer Sex och Nummer Tre

Pretentionerna?

Vi vet att Syfy försöker återfå sin forna glans som science fiction-kanalen numero uno genom att beställa en rad nya miniserier och drama/actionserier som utspelas i rymden. I vintas fick vi den endast halvlyckade Ascension, och längre fram kommer The Expanse, filmatiseringen av James SA Coreys roman Leviathan Wakes. Och nu har man alltså också beställt denna actionthriller av rymd-TV-veteranerna Joseph Mallozzi och Paul Mullie, som producerade och skrev för tre Syfy-klassiker: Stargate SG1, Stargate Atlantis och Stargate Universe. Det märks att serien är ett beställningsjobb av en kanal som vill påminna tittarna om fornstora dar, och av tv-skapare som vet hur ett sci-fi-drama berättas effektivt. Ambitionen är tydligt att ge oss ytterligare en variant på ett tema som vi vet att vi gillar, ungefär som en ny smak på Magnumglass. Känslan att kolla på Dark Matter är också lite som att äta en Magnum: man vet vad man får, det är kanske lite fantasilöst men ändå hyfsad kvalitet, och man kan inte låta bli att själv ser efter hur den där nya sorten smakar.

Dark Matter

Dark Matter

Rymdskepp och världsbygge!

Äntligen en rymdserie som utspelas nästan helt och hållet i rymden, på ett rymdskepp. Rymdskeppet de flyger i är en rejäl pjäs, The Raza: ett fullt utrustat stridsskepp med allt man kan förvänta sig av en interstellär farkost i en science fictionserie: FTL (faster than light), sköldar, bestyckning med ordentliga kanoner och ett lastrum fullt med enorma handvapen. Men skeppets mest spektakulära utrustning och samtidigt den mest opålitliga är den kvinnliga android (som påminner misstänkt mycket om Seven of Nine från Star Trek Voyageroch som hela tiden verkar på gränsen till att gå till attack mot sina mänskliga kamrater. På insidan är Raza så där stämningsfullt upplyst snett nerifrån med neonljus – ett smådisigt halvdunkel som skulle få synergonomer att gråta blod. Det är också fantastiskt stort: med luxuösa sviter för varje besättningsmedlem. Till och med ventilationstrummorna är estetiskt tilltalande då Nummer Fem tvingas ta sin tillflykt dit.

Produktionsdesign;

Hyfsad klass på produktionsdesign, scenografi och specialeffekter. Bättre kvalitet än vad Syfy brukar kunna åstadkomma. Men miljöerna känns ändå begränsade, och blir aldrig en riktigt fullödig värld av kött och blod.

Domen:

Jag tycker att Dark Matters två första avsnitt bjuder på en helt OK upplevelse för oss som gillar klassisk rymd-tv. Storyn har visserligen lånat friskt från sina förebilder, och karaktärerna är onekligen lite väl mycket standardmodell 1A. Men det är rappt berättat, ett gott hantverk, storyn saknar nästan helt döda ögonblick. Dialogen håller sig på en lagom gnabbig nivå med mycket glimt i ögat, och glimten gör att jag kan förlåta ett ganska stort mått av klichéer bara för att få se vad de gör av den potential som trots allt finns där. Storyn om de stackars gruvkoloniserna får sin upplösning i slutet av det andra avsnittet, och nu är det upplagt för att Razas besättning ska kunna ta reda på vilka de egentligen är. Om Dark Matter lyckas bli verkligt intresseväckande hänger lite paradoxalt på hur snabbt de lyckas ta sig bort från sin ursprungspremiss med minnesförlust. Alla goda dramer handlar om motivation och konflikt för huvudpersonerna. Att låta alla sex ha tappat minne och bokstavligen sakna anledning till allt de gör kan vara kul som en gimmick. Men det blir ingen rymdopera som håller i längden. Hoppas att Dark Matter snart kan ta sig vidare..

Fler filmer som den här+

Nästa inlägg recenserar vi Killjoys, den andra nya rymdserien från Syfy, som är betydligt bättre.

Annonser

Roland Emmerich gör tre nya Stargatefilmer

Stargate

Stargate

Nu är det bekräftat av MGM: det blir tre nya långfilmer på bio från Stargate-universum, och det är skaparna av originalfilmen Stargate (1994) som får i uppdrag att reboota serien. Det innebär att mastodontfilmsregissören Roland Emmerich återförenas med producenten Dean Devlin för att göra en ”reimagining”. Emmerich och Devlin säger följande i ett uttalande:

The Stargate universe is one that we missed terribly, and we cannot wait to get going on imagining new adventures and situations for the trilogy. This story is very close to our hearts, and getting the chance to revisit this world is in many ways like a long lost child that has found its way back home.

Exakt hur de tre nya filmerna förhåller sig till tv-serierna (Stargate SG1, Atlantis, Universe) är oklart. Emmerich har ju inte gjort något med det universum han en gång skapade på många år, och det har utvecklats utan honom. Magkänslan säger att han inte kommer att lägga särskilt mycket tid på kontinuitet med tv-versionerna.

Innan herr Emmerich regisserar dessa Stargatefilmer, har han dock andra uppföljare på G: Independence Day 2 och 3.

James Spader och Kurt Russell i Stargate 1994

James Spader och Kurt Russell i Stargate 1994

Fler Emmerichfilmer:

Moon 44 (1990) – Mörk fängelsethriller i rymden,  med en mycket ung Dean Devlin i huvudrollen

Independence Day (1996) – It ain’t over til the fat lady sings!

Godzilla (1998) – inte lika populär som Nya Godzilla (2014)

2012 (2009) – Katastroffilmernas katastroffilm, som vi skrivit om i 11 filmtips inför apokalypsen

Stargate (1994) – guilty pleasure då Indiana Jones möter Star Wars

Frankrike/USA 1994, manus: Dean Devlin och Roland Emmerlich, producenter: Dean Devlin, Oliver Eberle, Joel B Michaels, regi: Roland Emmerich

James Spader och Kurt Russell i Stargate 1994

James Spader och Kurt Russell i Stargate 1994

Handlingen.

Hur kunde faraonerna förmå tusentals slavar att bygga de enorma pyramiderna i forntidens Egytpen? I Roland Emmerichs genombrottsfilm får vi veta att det var utomjordiska tyranner som iklädde sig rollen som egypternas gudar och kungar. Med terrorns och teknologins hjälp behärskade de forntidens människor, och deras rike varar ännu på andra håll i galaxen. Några svenska forskare (bl a Viveca Lindfors) finner en cirkelformad port under ökensanden som öppnar en väg genom rymden till en planet vid en avlägsen stjärna. En trupp skickas igenom för att undersöka vad som finns på andra sidan. Den naive fornforskaren Daniel (James Spader) får följa med för att han är den ende som kan tyda inskriptionerna på porten. Men överste Jack O’Neil (Kurt Russell) tänker inte låta någon långhårig vetenskapsman stå i vägen för hans uppdrag. Ingen vet att översten fått order att spränga en atombomb för att förhindra att något utomjordiskt tar sig igenom stjärnporten. Mötet med den unge pojken Skaara från den förslavade befolkningen på den främmande planeten får dock överste Jack att tveka. Skaara är i samma ålder som Jacks döde son skulle ha varit, och han och de andra infödingspojkarna ser genast upp till Jack och hans soldater. Men hur ska de kunna rädda planeten från gudarnas vrede?

Ras rymdskepp använder pyramiderna som landningsplats

Ras rymdskepp använder pyramiderna som landningsplats

Rymdskeppet!

Pyramiderna är endast landningsplatser för ”gudarnas” moderskepp, som då och då sänker sig ned från himlen. Då darrar alla människor, och lägger sig med pannan i sanden i vidskeplig skräck. Från pyramidskeppet skickar solguden Ra ut sina jaktplan som bestraffar upproriskhet med bomber och laserstrålar. Vi bjuds endast på några få sekunder med rymdskeppen i rörelse, och får aldrig se några kontrollrum eller andra högteknologiska miljöer. Förmodligen grundar det sig i budgetbegränsningar, men jag tolkar det också som ett estetiskt val: det är människorna som är moderna i sin look, och de onda gudarna är mer ”magiska”. Emmerich skulle komma att förfina sin rymdskeppsdesign rejält till sin nästa film, Independence Day, som kom bara två år senare.

Pretentionerna?

Här har vi en film som verkligen vill vara en påkostad Hollywoodmatiné av den gamla skolan, mer för att underhålla än för att väcka några djupare funderingar. Devlin och Emmerich går ut hårt och brer på tjockt med klichéer som de lyckats samla på sig från filmhistorien. Ibland blir det överdrivet sentimentalt, som då ökenpojkarna gör honnör för överste Jack. Men den ständiga glimten i ögat gör att Stargate håller nosen ovanför det patetiskas vattenyta.

Alexis Cruz spelar pojken Skaara, som blir överstens bäste vän och stand-in-son

Alexis Cruz spelar pojken Skaara, som blir överstens bäste vän och stand-in-son

Specialeffekter och look;

Beast, en vänlig rymdkossa

Beast, en vänlig rymdkossa

Indiana Jones möter Lawrence of Arabia möter Stjärnornas Krig. Fint utnyttjande av masscener, med folkmassor som myllrar över öknen. Jag älskar den vänliga rymdkossan som får en Snickers av Daniel och sedan återkommer vid flera tillfällen i berättelsen och räddar våra huvudpersoner. Det är en sådan där nästan-Star-wars-detalj som skänker charm åt Stargate.

Svagast designmässigt är Ra och hans egyptiska ”gudar”. Horus och Anubis är ju  här inga egentliga gudar, utan soldater i plastiga djurhjälmar. Effekten då man kommer nära är tyvärr mer komisk än vördnadsbjudande eller gudalik. Även Ras palats gör sig bäst på håll.

Anubis är en sjakalgud

Anubis är en sjakalgud, med huvud av plast

Luckor i manus,

Det sägs att Stargate började som två separata manus: Emmerichs idé var den om att urtida aliens dominerat Egypten, ett tema han många år senare skulle återvända till i 10.000 BC. Dean Devlin hade en vision om ”Lawrence of Arabia i rymden”. Dessa båda trådar vävdes så ihop till en enda film. Men den färdiga Stargate är tveklöst en splittrad historia. Det inledande mysteriet, med Daniel i centrum som söker svaret på gåtan om vad denna stjärnport är, klipps abrupt av då soldaterna kliver genom porten och tumlar ut i öknen på andra sidan galaxen. Vi får inte se mer av fina Viveca Lindfors, tyvärr. Istället är det som om filmen börjar om, och överste Jack blir huvudpersonen. Då tappar filmen i tempo, eftersom nya miljöer och karaktärer måste presenteras. Sedan blir det inte så mycket tid kvar åt Ra och hans soldater att bygga upp ett påtagligt hot. Ra i Jaye Davidsons androgyna gestalt blir en visuellt anslående men i övrigt rätt blek huvudskurk, som egentligen aldrig tar initiativet utan mest skrider omkring i sina luftiga salar och schmizear i motljus.

Jaye Davidson som Ra i Stargate

Jaye Davidson som Ra i Stargate

Domen:

För mig är Stargate en guilty pleasure. Förr brukade jag räkna den till De Stora Rymdfilmerna, men nu är jag inte lika säker på att den förtjänat en sådan klassikerstatus. Den hör förstås till 90-talets viktigare science fiction-filmer, eftersom den gav upphov till flera TV-serier och kickstartade Rolans Emmerichs Hollywoodkarriär. Utan Stargate, ingen Independence Day. Men denna egyptiska alienhistoria är både emotionellt och berättartekniskt ett mycket mindre moget verk. Om Independence Day verkligen satte fingret på pulsen på 90-talets amerikanska tidsanda, är Stargate en saga som är märkligt frikopplad från sin tid – varken modern eller omodern. Som ett potpurri av klassiska äventyrsfilmer från fyra decennier, med mer än lovligt lånat från Star Wars. Den är en bagatell, på många vis, och inte så spännande som jag kom ihåg den som. Men även den omogne Emmerich var en konsekvent och omsorgsfull regissör, och filmen myllrar av underhållande detaljer och blinkningar till publiken. Förutom en del etniska klichéer är Stargate en i grunden mycket snäll film, som utger sig för att vara ett tufft actionäventyr. Tack vare Emmerichs entusiasm och ett duktigt radarpar av huvudrollsinnehavare (Russell/Spader) så står sig den första Stargate fortfarande som en kul film.

Viveca Lindfors försvinner lite abrupt

Viveca Lindfors försvinner lite abrupt

Se även+

Independence Day för Emmerichs hittills största stund. 10 000 BC för en variant på samma tema som Stargate.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter