steampunk

Titan AE (2000) – vackra rymdskepp och gölliga fantasidjur

Kapten Korso, Cale och Akima  blir hotade av styrman Preed

Kapten Korso, Cale och Akima blir hotade av styrman Preed

Handlingen.

De sista människorna lever ett hårt liv i galaxens utkant efter att Jorden totalförstörts av The Drej, en art av onda energivarelser i blå rymdskepp. Den unge Cale jobbar på ett upplag för rymdskrot och är redan vid tjugo års ålder arg på det mesta i allmänhet och på sin pappa i synnerhet. Pappan var en stor forskare som under Jordens sista dagar skapade det banbrytande rymdskeppet Titan. Men han lämnade sin son då The Drej anföll och har sedan aldrig hörts av igen. Allt Cale har kvar är en mystisk ring och en känsla av att ödet har större ting i beredskap. Då den skumme Kapten Corso erbjuder en plats på rymdskeppet Valkyrie tar Cale chansen att  finna Titan och bli ihop med den snygga Akima.

Skeppet Titan är en terraformare

Skeppet Titan är en terraformare

Rymdskeppen!

Titan AE bjuder på många fina rymdskepp, som är datoranimerade (till skillnad från huvudpersonerna, som är handritade). Titan är en bullig steampunk-tutte som kan terraformera en hel planet. Valkyrie,  Korsos skepp, ser ut som en X-wing på stereoider. Drejernas moderskepp är en gigantisk energikristall och deras jaktskepp är som små blå demoner. Och Phoenix, som de unga älskande ”lånar” för att finna Titan, är en härligt rund liten kärra med massor av jetmotorer.

Phoenix flyger undan en explosion

Phoenix flyger undan en explosion

Pretentionerna, look och stil?

Ja, det är verkligen en enormt ambitiös film som legendariske regissören och animatören Don Bluth försökte göra här. Vore jag från Göteborg skulle jag ha skrivit att han siktade mot stjärnorna. Titan AE vill flytta gränserna för vad en animerad långfilm kan vara, både tekniskt och tematiskt.

Gune undersöker en manick

Gune undersöker en manick

Look och amimationsstil,

Bluth blandar animationsstilar på ett helt unikt sätt: handritat mixas med datoranimerat och pratande Disneydjur flyger hyperrealistiska rymdskepp. Produktionsdesignen är genomgående fantastisk, och det finns ett antal scener som på ett visuellt plan överträffar det mesta inom science fictiongenren. De svävande iskristallerna i Andalinebulosan är helt makalöst vackra, och man får förmodligen gå tillbaka till gamla Disneyklassikern Fantasia för att hitta liknande fantasifulla utmaningar av den tecknade filmen som medium. Men allt fungerar inte lika bra. Bluth är bäst på att animera fantasifigurer, och de mer realistiskt tecknade människorna är lite stela och trista, och märkligt 1990-talsaktiga (Corsos t-shirt och Cales frisyr).

Andalinebulosans gigantiska iskristaller

Andalinebulosans gigantiska iskristaller och skeppet Valkyrie

Mest minnesvärda scen*

Det är hur vacker filmen är som man kommer ihåg efteråt. Titan AE är majestätisk. Man får en ganska bra bild av filmens look genom trailern, men också ett hum om filmens problem. Trailern visar en våldsam actionfilm, medan Titan AE är en ganska snäll och barnslig historia.

Domen:

Jag är ett stort fan av Don Bluth, som ju lämnade Disneys animationsavdelning mitt under arbetet med Micke & Molle, och startade sin egen konkurrerande verksamhet med det uttalade målet att återuppväcka den magi som Disneyfilmerna tappat. Jag älskar The Secret of NIMH mer än alla andra tecknade filmer. Men med Titan AE tog sig gamle Don lite vatten över huvudet, och han har tyvärr inte regisserat någon mer långfilm efter den här kassafloppen. Titan AE:s problem är att den försöker vara för många saker samtidigt. Den vill både vara en göllig tecknad rymdfilm för barn med fantasidjur – och ett rått, postapokalyptiskt drama. Men Cale och Akima är ett blodfattigt kärlekspar och filmen lider av att huvudskurken, The Drej Queen, är så anonym. Handlingen är onödigt komplex och svår att hänga med i. Inte desto mindre kan man njuta av Titan AE bara för att den är så läcker att titta på. I gengäld är den bland de vackraste rymdfilmer som gjorts.

Konceptkonst för Titan AE

Konceptkonst för Titan AE

Se även+

Don Bluths första tecknade långfilm efterfrigörelsen från Disney, The Secret of NIMH.
Wall-E också, förstås, för en mer lyckad postapokalyptisk vision. Och Zathura, Jon Favreaus sympatiska barnfilm.

Regi: Don Bluth och Gary Goldman
Producenter: Don Bluth och Gary Goldman och David Kirchner

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Iron Sky (2012) – Tredje riket slår tillbaka

Finland/Tyskland/USA  2012. Regi: Timo Vuorensola

Iron Sky är rena steampunkjulafton

Handlingen.

I den här läckert formgivna finsk-tysk-australiensiska komedi avslöjas att de sista nazisterna inte alls gav upp 1945. Nej, under ledning av sin nye führer Kortzfleisch (Udo Kier) flydde de i sina flygande tefat till månens mörka sida där de skapade en hemlig bas formad som en enorm svastika,  och förberedde sitt domedagsvapen Götterdämmerung. Deras tekniska utvecklingen stannade där, i en steampunkversion av det sena 1940-talet. Många år senare, då en amerikansk president misstänkt lik Sarah Palin vill få en skjuts i sin återvalskampanj, skickar USA upp en månexpedition med en svart astronaut (Christopher Kirby). Nazisterna tillfångatar honom och experimenterar för att göra honom vit och hjärntvätta honom till nazist. De konfiskerar dessutom hans smartphone, vars avancerade processor blir den sista saknade pusselbiten för att få deras domedagvapen att flyga. Översten Klaus Adler (Götz Otto), som vill ta över makten från Kortzfleisch, bestämmer att det har blivit dags för Tredje riket att återvända till Jorden. Och Sarah Palin blir överlycklig, för en krigstidspresident blir alltid återvald!

Amerikanarnas skepp George W Bush i Iron Sky

Rymdskeppen!

Rena steampunkjulafton! Svärmar av blytunga tefat med kulsprutor på taket. Armador av rymdgående luftskepp som bombar New York. Allt underbart renderat mot en gnistrande klar stjärnhimmel där Jorden och Solen går upp samtidigt över månens kritvita slätter. Det moderna världssamfundets flotta av civila skepp (som de i hemlighet bestyckat) är också ganska rolig i sin enorma blandning. I spetsen flyger förstås den amerikanska George W Bush. Det enda land som inte beväpnat sitt civila rymdprogram är lilla Finland, en blinkning till ursprungslandet för Iron Sky.

Nazisterna kidnappar den svarte astronauten och gör honom vit

Specialeffekter och look;

Regissören/producenten Tero Kaukomaa pitchade det färdiga konceptet Iron sky med en hemmagjord teasertrailer på Cannesfestivalen 2006 och sökte finansiärer för att få göra en hel långfilm. När 7,5 miljoner euro sedan trillade in använde han dem på ett helt gloriöst sätt. Iron Sky är nämligen vansinnigt snygg i all sin galenskap, och överträffar vida andra, i sig snygga, europeiska produktioner från senare år (t ex den schweiziska Cargo som jag skrev om nyligen). Iron Sky i långfilmsversionen följer Kaukomaas originalidé: överdriven parodi på nazistestetiken kombinerad med element från det tidiga nittonhundratalets snaskigaste science fiction och med ett dramatiskt bildspråk som lånat från såväl opera som TV-spelsvärlden. Yummy!

Luckor i manus,

Hur kunde nazisterna ta sig till månen och bygga upp en bas där, utan atomkraft eller datorer?

Flygande tefat i Iron Sky

Domen:

En parodi på science fiction om nazister från månen hade förstås lätt kunnat bli en Scary Movie i rymden – en snygg men urblåst Spaceballs för 10-talet. Men våra finska vänner lyckas faktiskt bättre än så, och även om många poänger i denna fars är lite billiga så finns det tillräckligt mycket substans för att det ska bli underhållande på riktigt. Förutom de snygga scenerierna så är de många blinkningarna till publiken skojigast: presidentens assistent som tar av sig glasögonen som Hitler i ”Hitler reacts to…” Eller Udo Kier som führer på dekis, som börjar hosta varje gång någon säger ”Hitler”, som hästen som skriar då någon säger ”Blücher” i Det våras för Frankenstein. Storyn med den svarte astronauten James som blir vit lodis är också kul, och en kärleksfull hyllning till klassisk amerikansk filmkomedi. Visst, man måste nog vara en nörd för att riktigt uppskatta alla detaljer. Men å andra sidan: det är vi ju, eller hur?

Se även-

Galaxy Quest, för en bra parodi på Star Trek. Paul om sci-fi-nördar som träffar en riktig alien. Men in Black för högbudgettrams med Will Smith.

Indiefilmer på Rymdfilm.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter