Storbritannien

Ex Machina (2015) – myten om uppvaknandet

Storbritannien 2015, regi & manus: Alex Garland, producent: Andrew MacDonald, musik: Ben Salisbury, Geoff Barrow, foto: Rob Hardy.

Den här texten innehåller en del mindre spoilers, ungefär motsvarande att ha sett trailern, men avslöjar inte slutet.

Alicia Vikander i Ex Machina

Alicia Vikander i Ex Machina

Så fick jag till sist chans att se denna för svenskar så undanglidande film – biopremiären ställdes som vi redan berättat in i sista stund, och SF angav senare helt kort att den inte når upp till deras krav för biovisning. Samtidigt har filmen höjts till skyarna internationellt, och har 92% ”fresh” på Rotten Tomatoes. Så vad är sant och vad är falskt om Alex Garlands regidebut?

Chefen och den anställde i Ex Machina

Cerebral: chefen och den anställde i Ex Machina

Handlingen.

En thriller av manusförfattaren Alex Garland, som tidigare gett oss Sunshine, The Beach och 28 dagar senare. Den unge programmeraren Caleb (Domhnall Gleeson) jobbar på världens största sökmotor, Bluebox. Han vinner ett personallotteri där vinsten är att han får tillbringa en vecka tillsammans med företagets mystiske grundare, Nathan Bateman (Oscar Isaac), som har isolerat sig i en högteknologisk villa i ödemarken. Huset ligger gömt från omvärlden och saknar helt fönster. Dess dörrar går endast att öppna om man har rätt passerkort. Från det att Caleb stiger in genom ytterdörren är han Nathans gäst, men också helt under dennes kontroll. Sakta, sakta avslöjas varför Nathan har rekryterat Caleb. Den unge programmeraren ska vara en del av ett experiment, en skruvad variant av ett Turingtest. Nathan har skapat en AI, en självmedveten artificiell intelligens, i form av en robot. Han säger att i hans version av Turingtestet så gör det inget att människan vet att motparten är en maskin. Den springande punkten är om Caleb, trots denna vetskap, fortfarande anser att roboten har ett medvetande?

Men den springande punkten visar sig vara något helt annat. Roboten Ava (svenska Alicia Vikander) visar sig vara en blyg och vän varelse, med formen av en vacker ung kvinna. Hon tycks omedelbart ty sig till Caleb, och verkar rädd för Nathan. Snart befinner sig Caleb under enorm press, och förstår alltför sent att han är ute på mycket djupt vatten. Med stor precision och målmedvetenhet ökar Alex Garland spänningen, grad för grad, medan sanningen om Ava obarmhärtigt avslöjas.

Domhnall Gleeson som Caleb i Ex Machina

Domhnall Gleeson som Caleb i Ex Machina

Pretentionerna?

Något så ovanligt som en helt igenom idéburen sci-fifilm. Den är så konceptuell att den nästan bara utspelas i dialogen och subtexten, som ett kammarspel på en teaterscen. Stundtals blir det statiskt och pratigt. Stundtals sublimt.

Det engelska ordet för den här typen av science fiction är cerebral, från latinska ordet för hjärna, cerebrum. Betydelsen är ”tankemässig” eller ”intellektuell”, men Ex Machina är även i bokstavlig mening en film som sysselsätter sig med vad som sker i hjärnan och medvetandet. Har Nathan lyckats skapa en medveten, levande intelligens eller inte? Är Avas behärskade känsloliv på riktigt, eller är hennes känslor bara en simluation? Och vad är egentligen skillnaden? Ex Machina är verkligen pretentiös i den bemärkelse att den eftersträvar att säga något väsentligt om de ämnen den tar upp, och den jobbar med klassiska motsatspar: känslor/likgiltighet, sanning/lögn, samhörighet/ensamhet och liv/död. Garland lyckas även addera den metafysiska dimension som varje film som gör anspråk på att skildra singulariteten då människan överträffas av maskinen måste ha: var går gränsen för vad en människa förmår (eller tillåts) skapa, innan hon antingen uppgår i gudarnas skara eller störtas ned i evig fördömelse?

Produktionsdesign;

Hyperestetik i den klass som endast auteurfilmskapare lyckas få ihop: Ex Machina är ett allkonstverk där filmfotot av Rob Hardy med kristallklar skärpa smeker över de modernistiska interiörerna, den mäktiga fjällvärlden och Avas galvaniserade metallkurvor. Allt tonsatt av lika spooky som hypnotisk electronica. Att filmen är så vacker och detaljrik är faktiskt ett måste, då det långa stunder inte händer så särskilt mycket i bild. Filmen lever på växelverkan mellan faktatung dialog och ordlösa, lyriska partier.

Ex Machina

Ex Machina

Domen:

Vem har rätt om Ex Machina: Svensk Filmindustri, eller en mängd internationella filmkritiker? På sätt och vis kan jag förstå SF: det här är ingen konventionell film, och marknadsfördes den som en ny robotthriller från mannen som skrev 28 dagar senare så finns risken för en backlash från en blockbusterskadad biopublik. För Ex Machina är främst en meditation om medvetandet och själen, och den är vare sig tillräckligt spekulativ eller tillräckligt mycket finkultur för att passa in i något fack. Det betyder inte att jag tror att svensk publik skulle tyckt illa om filmen, om den gått upp på bio. Tvärtom – den hade varit en frisk fläkt, och att den inte ansågs funka säger nog mer om på vilken låg nivå biobranschen numera hamnat.

Med det sagt, så är filmen långt ifrån ett fläckfritt mästerverk. Den förlitar sig helt på dialogen, och berättar mer än den visar vad som sker. Många scener är ren exposition, där Nathan i detalj förklarar allt som skett och kommer att ske. Efter en stark början, är det som om filmen tappar lite fokus mot mitten, och slutet kommer tvärt och plötsligt. Alex Garland har helt klart prioriterat att belysa sitt debattämne så tydligt som möjligt, och inte velat kompromissa med de filosofiska spörsmålen som han anser ska debatteras. Det är inte utan att jag undrar hur bra Ex Machina hade blivit i en mer erfaren regissörs händer?

Jag var tvungen att se om filmen ett par gånger för att riktigt bli klok på den. Jag hade nog förväntat mig en mer konventionell film, och blev lite perplex av slutet – som jag inte ska spoila här. Men när jag ser om filmen inser jag att Alex Garland kostat på sig att ta sin idé hela vägen, utan att göra några kompromisser för att tillfredställa förväntningarna på vad en film om robotar och AI ska vara. Och han berättar om en AI:s födelse på ett stiliserat, rituellt vis, lite som om filmen var en återberättelse av en myt. Och jag förstår att mer än något annat, är Ex Machina avsedd att spela på våra känslor. Vi har i flera år läst de alarmerande varningarna inför AI-utvecklingen från genier som Stephen Hawking och Steve Wozniak. Men vi har ändå inte riktigt lyckats föreställa oss vad den teknologiska singulariteten innebär. I Ex Machina får vi myten om uppvaknandet. Det är inte säkert att det är människans mytologi.

Fler filmer som den här+

Brittiska The Machine från 2014 var en något mer konventionell variant som också blandade in action. Ridley Scotts Prometheus från 2012 har också liknande tema. Alex Garland har bland annat skrivit manus till Sunshine från 2007.

Monsters Dark Continent (2015) – i kriget mot monstren, vem är monstret?

Storbritannien 2015, regi: Tom Green, producent: Alan Niblo, producent: Jay Basu

Monsters Dark Continent

Monsters Dark Continent

Handlingen.

Gareth Edwards indiesensation Monsters från 2010 var en poetisk och romantisk dramafilm om hur ett par flyr undan enorma aliens som tagit över Mexico. Filmen gjordes på en budget av några hundratusen, och Edwards blev stjärna på kuppen (ska regissera Star Wars). Men filmbolaget har nu utan hans inblandning producerat en fristående fortsättning med militärtema. Vi följer ett gäng tuffa men vänfasta grabbar från Detroit på deras första militära uppdrag i Mellanöstern, där en utomjordisk invasion får Cthululiknande bläckfiskbestar att klampa genom öknen, trumpetandes sin utomjordiska längtan, med fara för människors liv. Hit kommer grabbarnas trupp och ska enligt uppgift skydda lokalbefolkningen, som dock vill inte ha något med amerikanerna att göra och gör allt för att skjuta skallen av dem. Två unga bröder skickas tillsammans med en överordnad officer för att frita kamrater som sitter som gisslan i bergen, och uppdraget för dem närmare lokalbefolkningen. Men tyvärr också mycket nära rymdmonstren.

Pretentionerna?

Budskapet är något luddigt men handlar troligen om de västerländska soldaternas koloniala och överlägsna syn på Mellanöstern, som de måste omvärdera då de konfronteras med den hårda verkligheten på nära håll. Rymdmonstren skulle kunna vara en metafor för mötet mellan kulturerna, alternativt skräcken som driver oss västerlänningar att gång på gång försöka dominera den här delen av världen. Men det är inte så tight skildrat.

Monsters Dark Continent

Monsters Dark Continent

Rymdskepp och världsbygge!

Det är en hel fauna som utvecklas på Jorden i rasande takt efter att en NASA-satellit råkat få med sig utomjordiska sporer (i förra filmen). Såväl växter som djurliv med kosmiska färger och lemmar växer till gargantuiska proportioner. Folk flyr i panik inför de mardrömslika tentakelförsedda jättemonstren, men vi ser dem aldrig visa någon egentlig aggression mot människor. De är bara stora, och kommer en helikopter för nära skjuter det ut en tentakel i självförsvar. Det blir uppenbart att vi människor inte står under direkt attack. Snarare är det våra bomber och kulor som håller på att utrota ”The Monsters”. I ett par scener ser vi hur monster söker sig till sina skadade artfränder, och tycks sörja dem där de vrider sig i dödskamp. Vilka är monstren, egentligen?

Produktionsdesign;

En skakigt filmad soldataction, med inslag av sublim svindel inför de mäktiga och groteska men ändå gudalika varelserna som vrålar mot skymningen och dansar i en långsam vaggande omfamning vi aldrig kan begripa.

Monsters Dark Continent

Monsters Dark Continent

Mest minnesvärda scen,

Slutscenen, då de sista resterna av dammig och svettig krigsfilm faller undan och vår ende överlevare konfronteras av en mur av tentakler i sandstormen.

Monsters Dark Continent

Monsters Dark Continent

Domen:

Lite märklig och onödig som uppföljare på den mycket lågmälda originalfilmen, där den mesta action vi fick var intensiva blickar mellan huvudrollsinnehavarna och fosforicerande blad i den mexikanska djungeln. I den filmen fanns också den kraftfulla bilden av den mur som USA uppfört på gränsen till Mexico, för att hålla monstren och mexikanarna ute. Här hamnar vi i Mellanöstern, och trots flera försök lyckas Monsters Dark Continent aldrig få ur sig något intressant att säga om den miljön. Istället hamnar vi oroväckande snabbt i en ordinär pang-pang-blodsplatter-skrika över komradio-film, där alla de unga männen i hjälm ser likadana ut och vi i publiken inte alls känner deras kamraters smärta då de tar sina sista rosslande, blodiga andetag. Någonstans mitt på ger jag nästan upp, då de tre överlevarna tillfångatagna soldaterna torteras av ”onda mellanösternterrorister” och allt bara känns som våldsonani. Då är det väldigt långt från Edwards’ vision. Men mot slutet kommer vi förbi all action, och in i ett mer tvetydigt och poetiskt berättande. Det snackas inte så mycket, och vi får äntligen själva tolka vad huvudpersonerna käner. Och för några ögonblick känner vi plötsligt vördnaden inför Det stora ofattbara i magen. Slutet på denna mycket ojämna film är åtminstone värdigt att få förknippas med Monsters.

Fler filmer som den här: De bästa filmerna med tentakelförsedda, transdimensionella monster

Space Precinct (tv-serie 1994) – sjysst snut, gangstermord och plasthuvuden

Storbritannien 1994, skapad av Gerry Andersson,  regi bl a John Glen (regissör till fem Bondfilmer)

PRECINCT_02

Handlingen.

Deckare med fler aliens än människor. Året är 2040 och den helamerikanske New York-snuten Brogan måste anpassa sitt yrkesliv och sin familjs privatliv till det faktum att de flyttat från New York, NY ut i rymden till det multukulturella Demeter City på planeten Altor. Som av en händelse liknar livet i Demeter City New Yorks smältdegel en hel del, med små skillnader: det är en stad som formligen översvämmas av brutala vålds- och knarkbrott, och en påfallande hög andel av dessa mord begås av hamnskiftande rymdmonster eller gangsterbossar i kamp om kosmiska kraftstenar. Rätt vad det är hotas hela staden av invasion från någon transdimensionell, nomadisk mördararmé.

953883-spaceprecinct2

Pretentionerna?

Det är lätt att avfärda Space Precinct som en bisarr hybrid av barnserie och deckare, som aldrig skulle kunnat få vingar och flyga. Men det går inte att ignorera att seriens skapare, Gerry Andersson, var en legend inom branschen, med Målbas Alpha (Space 1999), UFO och Thunderbirds på sin meritlista. Jag tycker att kvalitetsanspråken lyser igenom här också, även om hårdkokt snutdrama är svårt att få ihop med ett persongalleri av utomjordingar som mycket liknar muppar (med enorma plasthuvuden). Dessutom med en mix av en käckt familjevänlig ton som genomsyrar även de mörka avsnitten. Ena sekunden ser vi hur stadens vinddrivna existenser skär halsarna av varandra för en klump svart rymdknark, för att i nästa följa en småmysig sidohistoria om Brogans son och ett skolprojekt som går snett.

Rymdskepp och världsbygge!

Oh yes, det här är inte alls dåligt för att vara en tv-serie från första hälften av 90-talet. Flygande polisbilar och andra små flygande stadsskepp susar fram längst med Demeter Citys vertikala gator, och ovanför staden snurrar ett antal hyfsade rymdstationer med olika funktion. En av dem är polisstationen, vars mest framträdande medarbetare är roboten Slo Mo, en mer hysterisk kusin till R2D2.

Space Precinct Cruiser 1

Produktionsdesign;

Hur mycket målad skumplast gick egentligen åt till alla dessa alienmasker? De är onekligen välgjorda, men plastiga på ett sätt som liksom släpar efter från 1980-talet. Eftersom designen är så naiv, blir det en märklig brytning mot de hårdkokta berättelserna. Ett monster som dödar smågangsters är menat att vara läskigt, men liknar mest en uppblåsbar plastkrokodil. Det är ljusår i kvalitetsskillnad mot en annan rymdserie från 1990-talet som hade många monstermasker. Jag tänker på Farscape, som ju gjordes av The Jim Henson company. ”Mupparna” i Farscape hade en helt annat detaljrikedom och livfullhet.

idris Elba

idris Elba

Luckor i manus,

Hela premissen med amerikanskt medelklassliv i rymden är bisarr. Det hade varit mer trovärdigt om det varit New York som skildrades, med en befolkning till hälften av utomjordingar. Då hade vi åtminstone kunnat relatera till huvudpersonernas småborgerliga liv.

Roboten Slo_Mo

Roboten Slo_Mo

Domen:

Tydligen ville Gerry Andersson göra denna serie redan i början på 1980-talet, men fick inte till det med produktionsbolag och finansiering förrän 1994. Då hade tiden för länge sedan sprungit förbi konceptet, och såväl huvudpersoner som hela idén med en Demeter City framstår som reliker från forna tiders tv-format. Det är synd på ett genomarbetat koncept, där skaparna av serien uppenbarligen verkligen vill att det ska bli bra. Hade Space Precinct haft premiär 1982 istället för 1994 hade kidsen förmodligen älskat den. Nu är den dömd att bli bortglömd. En kul detalj är att en ung Idris Elba gör en biroll i pilotavsnittet.

Zero Theorem (2013) – uddlös gubbslemsdystopi av Terry Gilliam

Storbritannien/Rumänien 2013, regi: Terry Gilliam, manus: Pat Rushin, producent: Nicolas Chartier och Dean Zanuck

Zero Theorem

Zero Theorem

Handlingen.

Finns det en mening med livet? Det frågar sig regissören Terry Gilliam och bjuder oss än en gång in i sin färgsprakande och dystopiska framtidsvision. Qohen (Christoph Waltz) hemsöks av existentiell ångest samtidigt som han jobbar med avancerad programmering för det hänsynslösa IT-företaget Mancom. Han vill bara dra sig undan och jobba hemifrån, i väntan på ett telefonsamtal han inbillar sig ska ge honom svaret på livets gåta. Men hans arbetsgivare skickar den ena mystiska figuren efter den andra i hans väg, och till slut börjar Qohen inse att det är just de ständiga livsgrubblerierna som gör honom så intressant. Har han kommit på existensens mening utan att själv vara medveten om det?

Pretentionerna?

Definitivt enorma pretentioner, hjälpligt förklädda till absurd samtidssatir. Det är uppenbart att Gilliam verkligen vill säga något relevant om det mänskliga tillståndet. Han ger sin inåtvände och skygge huvudperson gott om utrymme att högt filosofera om existensens elände. I en ständigt upprepad berättelsefigur repeteras Qohens hundlikt fåfänga hopp om Den stora vändningen genom det magiska telefonsamtalet. Han lyser upp då telefonsignalen ljuder, och sjunker ihop när det inte var Det Där Samtalet.

Rymden!

En science fictionfilm av Terry Gilliam behöver inte skämmas för sin plats på Rymdfilmsbloggen, trots att bara några få minuter av filmens speltid faktiskt utspelas i rymden. Jag kommer att se alla Gilliams filmer, om inte annat för gamla tiders skull. Rymdkopplingen inskränker sig till att Qohen har en återkommande vision om ett svart hål som slukar galaxer och nebulosor. Han sugs i drömmen in i hålet. Det blir också berättelsens slutpunkt. Vackert gestaltat, men mest som glittrig dekor.

Zero Theorem

Zero Theorem

Produktionsdesign;

Gilliam har alltid varit en extremt visuell regissör, och hans konstnärliga kärna finns självklart kvar i detta surrealistiska kammarspel med sin bisarra scenografi, Helhetsintrycket, speciellt utomhusscener och datoranimationer, dras dock ned av den uppenbart plågsamt låga budgeten. Den konstnärliga visionen har blivit lidande av alltför många budgetkompromisser. Resurserna är onekligen smart och ekonomiskt använda, men som uppföljare till Brazil blir det väl futtigt.

Domen:

Vi i publiken känner till Terry Gilliams misantropi, vi vet att ödet är grymt och vi anar tidigt att Qohen har blivit totalt bedragen av sin omvärld. När det väl bekräftas, har spänningen för länge sedan försvunnit. Jag blir personligen snabbt trött på Qohens introverta gnäll. Övriga personer är groteska karikatyrer: den slemmiga mellanchefen, den känslokalla psykologen, den unge hackern.. Och när filmens kvinnliga huvudperson, det unga bombnedslaget Bainsley (Melanie Thierry), gör entré i sexig sjuksköterskeuniform av gummi och börjar städa och laga mat hemma hos den sure gamle träbocken Qohen, så blir det faktiskt helt omöjligt att fortsatt engagera sig i Zero Theorem. Gilliams styrka har väl aldrig varit hans kvinnoporträtt, men här halkade han över gränsen till gubbslem. Samtidssatiren känns märkligt uddlös och parodisk. Det finns några fyndiga ögonblick, som festen där alla dansar med varsin iPad, men de blåser snabbt förbi och lämnar inga bestående spår efter sig. Att Zero Theorem skulle vara den sista filmen i en satirtrilogi där Brazil och 12 Monkeys är de båda föregående, låter tyvärr som en efterhandskonstruktion av en regissör som hoppas upprepa sina gamla succéer i brist på nya idéer.

The Zero Theorem

The Zero Theorem

Fler filmer som den här+

Gilliam har gjort en rad mycket bättre filmer som förmodligen kommer att stå sig i många år till: Time Bandits, Brazil, Fisher King, 12 monkeys.. och varför inte Fear and loathing in Las Vegas? Och han har en plats i popkulturhistorien genom sina animationer för Monty Python.

Under the skin (2013) – skotsk socialrealistisk alien film noir

Storbritannien/USA 2013, regi Jonathan Glazer, manus: Jonathan Glazer och Walter Campbell, producenter James Wilson och Nick Wechsler.

Scarlett Johansson

Scarlett Johansson

Handlingen.

Är det en kvinnlig seriemördare (namnlös, spelad av Scarlett Johansson) som går lös i Glasgow, och siktar in sig på ensamma män? Eller är hon en del av en utomjordisk invasion som lockar männen till en övergiven byggnad och där skördar deras kött som mat till övriga aliens? Det mesta tyder på det utomjordiska spåret.  Men även en alienmördare kan känna empati, och det dröjer inte lång tid innan hon börjar relatera till männen, som är så hjälplösa inför hennes konversation och vaga löften om kroppslig närhet. En osedvanligt brutal händelse med ett barn skakar Scarlett i grunden. Med ens skonar hon någons liv och till slut avviker hon från uppdraget. Men vad har en sådan varelse för chans att skapa sitt eget öde?

Männen fångas under jorden i Under the skin

Männen fångas under jorden i Under the skin

Pretentionerna?

En suggestiv konstfilm mer än traditionellt drama. Regissören Glazer jobbar med antydningar, stämningar, skuggor och det halvt anades hot och lockelser. Långa scener saknar dialog och lever på det vackra filmfotot av Daniel Landin tillsammans med musiken av Mica Levi. Scarlett Johanssons alien slits, likt många andra ickemänskliga rollfigurer före henne, mellan sin skickelse att känslolöst döda för henne främmande varelser, och det universella behovet av att höra hemma och känna intimitet.

Under the skin

Under the skin

Rymdskepp och världsbygge!

Vi får se antydningar i skuggorna: UFO-ljus som lämnar en brutalistisk brittisk skyskrapa just då Scarlett ”landat” i den skotska arbetarstaden. Ett avskalat, svart rum under golvet dit hennes offer transporteras och där deras tömda skinn flyter omkring på en flod av blod. En ”mansfälla” i form av ett golv som håller för utomjordingar men slukar upp den människa som sätter sin fot där, likt kvicksand. Det är en alienvärld som lever i utkanterna av vår egen, mellan gatlyktornas pölar och på baksidan av den glittrande gallerian. Där ensamma killar traskar gatan fram utan hopp.

Under the skin

Under the skin

Produktionsdesign;

En lyckad kombo av skotsk socialrealism och film noir. Miljöerna är valda med omsorg: det är regniga landsvägsdiken, bullriga nattklubbar där tjejernas lösögonfransar ser ut som svarta insekter slagit sig ned. Det är öde industrilokaler. De rena science fictionelementen är snarare konstnärligt än bokstavligt gestaltade, så trots att det pågår ett massmord i källaren så koncentrerar sig kameran mer på konturerna, skuggorna och ljuskäglorna, än på hur blod sprutar eller ben bryts. Under the skin tar konsekvent den estetiska vägen.

Under the skin

Under the skin

Domen:

”Åh, en alienrulle om en mansätande tjej som lockar killar med sex – den måste vi kolla på med lite popcorn sent en fredagkväll.” Nej, så ska man förmodligen inte titta på Under the skin – som den konstfilm den är kräver den din fulla koncentration och ett sinne öppet för frekvenser bortom genrekonventionerna. Det är en extistentiell film som du ska känna mer än förstå rationellt, och jag gillar det. Självklart har den vissa brister, som att den upprepar sig ett par gånger för mycket, och att de många birollerna får aldrig utvecklas till annat än glimtar. Men vi lever i en tid då science fiction-genren ofta mest är snygg att titta på, och inte har något att säga (Hej, Transformers!). Alternativt producerar filmer som framför sitt viktiga budskap genom övertydlig agitation (Hej Elysium!) 

Då känns det befriande att det någon gång ibland kan komma en liten rymdfilm som Under the skin som kopplar in sig direkt i vårt hjärtas receptorer för poesi, och inte försöker vara en blockbuster.

Under the skin

Under the skin

Fler filmer som den här+

 Monsters (2010) – jag har nämnt den många gånger förut, men Gareth Edwards debut om hur amerikaner fastnar i Mexico som invaderats av rymdvarelser är en pärla. Another Earth (2011) – ett minidrama om hur en planet lik Jorden dyker upp på himlen, som kanske framför allt är intressant för att den visar att det går att göra sci-fi på småsmulor till budget. Filmen liknar också Lars von Triers Antichrist lite grann.

Superman IV (1987) – stånk och stön på Månen

Storbritannien 1987, regi: Sidney J Furie, producent: Menahem Golan, manus: Lawrence Konner

Christopher Reeve (Superman) och Mark Pillow (Nuclear Man)

Christopher Reeve (Superman) och Mark Pillow (Nuclear Man)

Handlingen.

Vid en hastig okulärbesiktning verkar den fjärde Stålmannenfilmen med Christopher Reeve som ett steg uppåt efter clownerierna i Superman III. Borta är Richard Pryor och istället får vi tillbaka Gene Hackmans Lex Luthor och Margot Kidders Lois Lane. Och Stålis ställs för en gångs skull mot en jämlike: den vansinnigt kraftfulle Nuclear Man. Det räcker dock att kolla på en liten stund för att inse att det här är den värsta sortens försök att krama ur några sista dollar ur denna en gång så stolta filmserie. En mängd sidohandlingar mixas ihop till en enda smet: Daily Planet säljs till en riskkapitalist. Lex Luthor rymmer. Lois Lane trillar ned från skyskrapor och är med i tågolyckor så att Superman kan rädda henne. Superman råkar säga ”stick och brinn” till en unge och får en identitetskris – och beslutar sig helt plötsligt för att förstöra alla kärnvapen på Jorden. Alltsammans kulminerar helt otippat i att Lex Luthor tillsammans med sin tonårige son (Jon Cryer) lyckas skapa supervarelsen Nuclear Man, som slåss med Superman på alla möjliga vis.

Pretentionerna?

Nej, snarare motsatsen till pretentioner: filmskaparna på lågbudgetbolaget Cannon väljer genomgående den billigaste möjliga lösningen som de tror att de kan komma undan med. Det finns ingenting i story, repliker, regi eller scenografi som på det minsta sätt utmanar vårt intellekt.

Ryska kosmonauter är med om en olycka i början av Superman III

Ryska kosmonauter är med om en olycka i början av Superman III

Rymdscenerna!

Om vi ska vara lite generösa så är det kvantiativt många rymdscener i Superman IV.  Filmen inleds med att Superman räddar ett gäng ryska kosmonauter som krockat med en amerikansk satellit. Sedan flyger Superman ut i rymden med alla kärnvapen och kastar in dem i solen. Sedan slåss han mot Nuclear Man i rymden, och till slut fångar Superman Nuclear Man i en skyskrapehiss som han kastar hela vägen till Månen. Sedan följer en enormt töntig fight på Månen, notabel bland annat för det myckna dunsandet, stånkandet och stönandet där i lufttomheten. Att det saknas luft bekymrar inte heller de helt vanliga människor som kastas upp i rymden av Nuclear Man – de kan både prata och andas där uppe. Till sist flyger hela Månen iväg.

Världsbygge, design och specialeffekter;

Ökänd för hur Cannon Film gjorde allt för att spara in på pengar. Warner Bros satsade 36 miljoner dollar (jämfört med 55 miljoner för första filmen) men Cannon använde bara 17 miljoner av dem till själva inspelningen. Följden blev att de inte hade råd att filma i USA, utan diverse parkeringsplatser och bakgårdar i England fick duga som ersättning. Mest berömt är hur tågstationen i Milton Keynes med hjälp av en röd brandpost av plast fick vara stand-in för FN-skrapan i New York. Eller hur tunnelbanan i London maskeras till New Yorks tunnelbana med hjälp av några klistermärken. Allt i hela filmen är totalfejk, och det syns tydligt.

Tågstationen i Milton Keynes - med röd brandpost i bakgrunden

Tågstationen i Milton Keynes – med röd brandpost i bakgrunden

Luckor i manus,

  • Nuclear Man skapas av en atombomb och ett hår från Superman (en ”genetisk matrix”) – men varelsen som kommer ut ur explosionen blir en blond man i guldlamé och väldigt långa kvinnonaglar. Som har helt andra krafter än Superman, och som blir kraftlös av solförmörkelse.
  • Det går att prata och andas i rymden, och hår och caper fladdrar i fartvinden
  • Då Månen åker ur sin bana skapas inga tidvattenvågor på Jorden
  • Superman stoppar ett vulkanutbrott genom att stoppa ett klippblock i kratern, som en kork
  • Inga av Lex Luthors scener hänger överhuvudtaget ihop: Hur kan han skapa Nuclear Man? Varför dyker han upp på en armébas?
Titta Superman, vilka snygga naglar jag har

Titta Superman, vilka snygga naglar jag har

Mest minnesvärda scen*

Du måste se den för att förstå hur dålig fightscenen på månen är:

Domen:

En film som aldrig borde ha gjorts. Producentbröderna Salkind gav upp efter floppen med Superman III och sålde av rättigheterna till engelska Cannon, som alltså producerade denna kalkonfilm. Det är svårt att sätta ord på de många sätt den är usel på. Vad tycker jag minst om? Är det hur karaktärsskådespelare tvingas förnedra sig med ytliga parodier på sina gamla paradroller? Är det hur all tillstymmelse till handling saknas, och egentligen bara består av ett antal random scener som skulle kunna komma från vilken av filmerna som helst? Är det för den billiga scenografins skull? För Nuclear Mans långa naglar? Aah, jag kan inte välja!

Se istället-

Utmärka Superman och storslagna Superman II.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Knowing (2009) – allt är förutbestämt, troligen av Gud

USA/Storbritannien 2009, regi: Alex Proyas, producent: Todd Black, Jason Blumenthal, Steve Tisch, manus: Ryne Douglas Pearson m fl

Spoilervarning: i den här recensionen avslöjas twisten på slutet av Knowing.

Nicolas Cage i Knowing

Nicolas Cage i Knowing

Handlingen.

En udda film, som om Närkontakt av tredje graden hade regisserats av M Night Shyamalan. Men här är det Alex Froyas, skapare av bl a Dark City, som suttit i regissörsstolen. En universitetsprofessor vid MIT (Nicolas Cage) kommer något olycksbådande på spåren då en tidskapsel från 1950-talet öppnas på hans sons skola. Nedklottrat på ett papper står en massa datum och platser för katastrofer med dödlig utgång under de senaste femtio åren. Medan professor Koestler försöker förstå vilken bisarr konspiration som kan ligga bakom så många olyckor och terrorattacker, tornar än värre bekymmer upp sig vid horisonten. Vilka är de mystiska män som förföljer hans son? Kommer Jorden alls att överleva ett hotande utbrott av solenergi? Pressen på professorn stiger, och han börjar uppsöka platser på listan vars katastrofdatum ännu inte har inträffat. Kommer det gå att stoppa händelsekedjan?

Pretentionerna?

Höga. High concept-premissen ”Tänk om allt som händer är förutbestämt” introduceras smygande. Knowing börjar som ett pusselmysterium som gradvis övergår i ett allt mer olycksbådande katastrofscenario, för att till sist bli fullfjädrad apokalypsporr.

Moderskeppet i Knowing

Moderskeppet i Knowing

Världsbygget och rymdskeppen! Spoilervarning på hela detta stycke!

Aliens i Knowing

Aliens i Knowing

Spielbergs ande svävar stundtals tung över Knowing, och speciellt den sista halvtimmen då täckelset faller från konspirationen och vi får veta att de mystiska männen som viskar till barnen från mörkret, är utomjordingar som övervakar vår värld. Koestler kör ut sin son och en annan flicka till de koordinater som står angivna för den sista katastrofen på papperet, och där möter de ett rymdskepp som i majestät och skala är väl på samma nivå som moderskeppet från Närkontakt. Pappan och barnen som med hänförda blickar skådar det blinkande rymdskeppet till pampig musik är klassisk Spielberg, och kan för den rymdfilmsintresserade vara en anledning i sig att se filmen. Men i Knowing har mötet med utomjordingarna en mörkare underton. Då de kastar sina jordiska förklädnader och framträder i sin bevingade, kosmiska form visar sig rymdskeppets besättning vara en sorts apolalypsens ryttare som kommit för att rädda de värdiga människorna undan den förestående undergången. De väljer en pojke och en flicka med varsin kanin under armen, och stiger så med barnen änglalikt upp i himlen för att rädda dem undan solutbrottets brännande eld som redan syns vid horisonten. Pappa Koestler blir kvar och bränns ihjäl. Allt på Jorden förtärs av eld, medan en armada av änglaskepp bildar formation och går upp i överljusfart. Som de Adam och Eva sätts barnen ned på en jungfrulig planet där de syns springa vitklädda över ett sädesfält mot Livets träd som väntar dem i lustgården. I kid you not – sista femton minuterna av Knowing övergår den från att vara science fiction till ohejdad kristen allegori.

Jordens undergång är i alla fall vacker i Knowing

Jordens undergång är i alla fall vacker i Knowing

Design och specialeffekter;

En allt igenom utstuderat estetiskt tilltalande upplevelse, och det inkluderar tyvärr också de många dödsolyckorna och katastrofer som visas i närbild. Nicolas Cage irrar mycket omkring i rök, aska och eld, medan brinnande människor kastar sig mot honom i slow motion och skriker ”Pleeeeease..”.  Vi får också se en bisarr drömsekvens där skogens djur flyr brinnande från solstormen. En brinnande älg i dödsångest är inget jag egentligen önskat mig att få se skildrat i sådan detaljskärpa. Filmens avslutande, kosmiska epilog är hisnande vacker, och jag är speciellt förtjust i rymdskeppens många rörliga delar som snurrar kring varandra. Högt betyg för produktionsdesign.

Synska flickan som skriver listan över katastrofer

Synska flickan som skriver listan över katastrofer

Luckor i manus,

Problemet med en film om determinism är att det inte spelar någon riktig roll vad huvudpersonen gör, för allt är ju ändå förutbestämt. Det händer alltså en massa i Knowing, men så gott som ingenting händer som en följd av vad huvudpersonen Nicolas Cage gör. Han reduceras till publikens ögon och öron på plats, och får mest hasa omkring med förskräckt uppspärrade ögon och se lidande perplex ut. Cage får visserligen några mer intima scener då han pratar om känslorna för sin familj, men dessa förblir paranteser i en story som inte har något behov av sin stora stjärna. Hade Cages rollfigur helt klippts bort ur filmen, hade det inte påverkat handlingen det minsta. Jag förstår inte heller varför Koestler måste vara professor i astrofysik på MIT – om det inte är för att göra en poäng av att han som skeptisk och kanske till och med ateistisk vetenskapsman råkar ut för den kristna apokalypsen.

Jag har mycket svårt att få alla pusselbitarna att bilda en helhet på slutet, då utomjordingarna till sist avslöjar sin existens. Pojken Caleb förklarar för sin pappa att ”de” skickade listan med katastrofer för femtio år sedan ”för att förbereda vägen”. Innebär det att det är utomjordingarna som orsakat alla dessa dödsolyckor, eller har de bara vetat om dem utan att göra något åt dem? Och hur kan listan bereda vägen då den placerats i ett låst utrymme i femtio år, och sedan hamnar i händerna på Koestler när det ändå är för sent att agera eller reagera på listans existens? I själva verket så är Koestler den som löser gåtan och den ende som faktiskt läser listan, men han bedöms ändå som ovärdig att bli räddad. Vad är listan till för, i så fall?

Två vita barn är de enda som får överleva

Två vita barn är de enda som får överleva

Mest minnesvärda scen*

Förutom den maffiga rymdskeppsscenen, så gillar jag prologen från 1950-talet då barnen får rita teckningar om framtiden. Självklart ritar de rymdskepp och robotar.

Adam och Eva, i Knowing

Adam och Eva, i Knowing

Domen:

Utifrån den fascinerande premissen med en flicka på 50-talet som förutsäger framtiden lyckas Alex Froyas tyvärr  sjabbla bort den här filmen. Det finns några höjdpunkter, speciellt då Koestler börjar nysta i det kusliga mysteriet med synska Lucina. Men gradvis växer en våldsammare undergångspornografisk berättelse fram, som till slut helt tar över.  Det är en glädjelös och humorbefriad historia, där vi förstår att allt är på väg mot undergång och att inget huvudpersonerna gör spelar någon roll. Till slut blir den överväldigande känslan i Knowing en av hopplöshet. Den kristna twisten på slutet, då änglar hämtar de oskyldiga, gör inte saken bättre för en gudlös människa som jag. Tvärtom får jag en dålig smak i munnen av hur de vita, muskulösa rymdmännen väljer ett par vita, vackra barn som de enda som är värdiga att få leva vidare. Detta slut nullifierar också de science fiction-teman som filmen dittills byggt upp. Allt var en illusion, och egentligen låg Gud bakom. En bokstavlig deus ex machina som också är oärlig storytelling, och gör filmen nästan omöjlig att kategorisera. Knowing vet inte åt vilket håll den ska styra, och går till slut på grund och strandar på kobben dit överlastade filmkoncept kommer för att dö.

Se istället-

Samma år som Knowing kom Roland Emmerichs överlastade 2012, som är tusen gånger mer underhållande och dessutom ärlig med sitt uppsåt. Vill man ha stränga aliens som kanske vill få Jorden att gå under, kan man kolla på James Camerons The Abyss från 1989.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter