Ex Machina (2015) – myten om uppvaknandet

Storbritannien 2015, regi & manus: Alex Garland, producent: Andrew MacDonald, musik: Ben Salisbury, Geoff Barrow, foto: Rob Hardy.

Den här texten innehåller en del mindre spoilers, ungefär motsvarande att ha sett trailern, men avslöjar inte slutet.

Alicia Vikander i Ex Machina

Så fick jag till sist chans att se denna för svenskar så undanglidande film – biopremiären ställdes som vi redan berättat in i sista stund, och SF angav senare helt kort att den inte når upp till deras krav för biovisning. Samtidigt har filmen höjts till skyarna internationellt, och har 92% ”fresh” på Rotten Tomatoes. Så vad är sant och vad är falskt om Alex Garlands regidebut?

Cerebral: chefen och den anställde i Ex Machina

Handlingen.

En thriller av manusförfattaren Alex Garland, som tidigare gett oss Sunshine, The Beach och 28 dagar senare. Den unge programmeraren Caleb (Domhnall Gleeson) jobbar på världens största sökmotor, Bluebox. Han vinner ett personallotteri där vinsten är att han får tillbringa en vecka tillsammans med företagets mystiske grundare, Nathan Bateman (Oscar Isaac), som har isolerat sig i en högteknologisk villa i ödemarken. Huset ligger gömt från omvärlden och saknar helt fönster. Dess dörrar går endast att öppna om man har rätt passerkort. Från det att Caleb stiger in genom ytterdörren är han Nathans gäst, men också helt under dennes kontroll. Sakta, sakta avslöjas varför Nathan har rekryterat Caleb. Den unge programmeraren ska vara en del av ett experiment, en skruvad variant av ett Turingtest. Nathan har skapat en AI, en självmedveten artificiell intelligens, i form av en robot. Han säger att i hans version av Turingtestet så gör det inget att människan vet att motparten är en maskin. Den springande punkten är om Caleb, trots denna vetskap, fortfarande anser att roboten har ett medvetande?

Men den springande punkten visar sig vara något helt annat. Roboten Ava (svenska Alicia Vikander) visar sig vara en blyg och vän varelse, med formen av en vacker ung kvinna. Hon tycks omedelbart ty sig till Caleb, och verkar rädd för Nathan. Snart befinner sig Caleb under enorm press, och förstår alltför sent att han är ute på mycket djupt vatten. Med stor precision och målmedvetenhet ökar Alex Garland spänningen, grad för grad, medan sanningen om Ava obarmhärtigt avslöjas.

Domhnall Gleeson som Caleb i Ex Machina

Pretentionerna?

Något så ovanligt som en helt igenom idéburen sci-fifilm. Den är så konceptuell att den nästan bara utspelas i dialogen och subtexten, som ett kammarspel på en teaterscen. Stundtals blir det statiskt och pratigt. Stundtals sublimt.

Det engelska ordet för den här typen av science fiction är cerebral, från latinska ordet för hjärna, cerebrum. Betydelsen är ”tankemässig” eller ”intellektuell”, men Ex Machina är även i bokstavlig mening en film som sysselsätter sig med vad som sker i hjärnan och medvetandet. Har Nathan lyckats skapa en medveten, levande intelligens eller inte? Är Avas behärskade känsloliv på riktigt, eller är hennes känslor bara en simluation? Och vad är egentligen skillnaden? Ex Machina är verkligen pretentiös i den bemärkelse att den eftersträvar att säga något väsentligt om de ämnen den tar upp, och den jobbar med klassiska motsatspar: känslor/likgiltighet, sanning/lögn, samhörighet/ensamhet och liv/död. Garland lyckas även addera den metafysiska dimension som varje film som gör anspråk på att skildra singulariteten då människan överträffas av maskinen måste ha: var går gränsen för vad en människa förmår (eller tillåts) skapa, innan hon antingen uppgår i gudarnas skara eller störtas ned i evig fördömelse?

Produktionsdesign;

Hyperestetik i den klass som endast auteurfilmskapare lyckas få ihop: Ex Machina är ett allkonstverk där filmfotot av Rob Hardy med kristallklar skärpa smeker över de modernistiska interiörerna, den mäktiga fjällvärlden och Avas galvaniserade metallkurvor. Allt tonsatt av lika spooky som hypnotisk electronica. Att filmen är så vacker och detaljrik är faktiskt ett måste, då det långa stunder inte händer så särskilt mycket i bild. Filmen lever på växelverkan mellan faktatung dialog och ordlösa, lyriska partier.

Ex Machina

Domen:

Vem har rätt om Ex Machina: Svensk Filmindustri, eller en mängd internationella filmkritiker? På sätt och vis kan jag förstå SF: det här är ingen konventionell film, och marknadsfördes den som en ny robotthriller från mannen som skrev 28 dagar senare så finns risken för en backlash från en blockbusterskadad biopublik. För Ex Machina är främst en meditation om medvetandet och själen, och den är vare sig tillräckligt spekulativ eller tillräckligt mycket finkultur för att passa in i något fack. Det betyder inte att jag tror att svensk publik skulle tyckt illa om filmen, om den gått upp på bio. Tvärtom – den hade varit en frisk fläkt, och att den inte ansågs funka säger nog mer om på vilken låg nivå biobranschen numera hamnat.

Med det sagt, så är filmen långt ifrån ett fläckfritt mästerverk. Den förlitar sig helt på dialogen, och berättar mer än den visar vad som sker. Många scener är ren exposition, där Nathan i detalj förklarar allt som skett och kommer att ske. Efter en stark början, är det som om filmen tappar lite fokus mot mitten, och slutet kommer tvärt och plötsligt. Alex Garland har helt klart prioriterat att belysa sitt debattämne så tydligt som möjligt, och inte velat kompromissa med de filosofiska spörsmålen som han anser ska debatteras. Det är inte utan att jag undrar hur bra Ex Machina hade blivit i en mer erfaren regissörs händer?

Jag var tvungen att se om filmen ett par gånger för att riktigt bli klok på den. Jag hade nog förväntat mig en mer konventionell film, och blev lite perplex av slutet – som jag inte ska spoila här. Men när jag ser om filmen inser jag att Alex Garland kostat på sig att ta sin idé hela vägen, utan att göra några kompromisser för att tillfredställa förväntningarna på vad en film om robotar och AI ska vara. Och han berättar om en AI:s födelse på ett stiliserat, rituellt vis, lite som om filmen var en återberättelse av en myt. Och jag förstår att mer än något annat, är Ex Machina avsedd att spela på våra känslor. Vi har i flera år läst de alarmerande varningarna inför AI-utvecklingen från genier som Stephen Hawking och Steve Wozniak. Men vi har ändå inte riktigt lyckats föreställa oss vad den teknologiska singulariteten innebär. I Ex Machina får vi myten om uppvaknandet. Det är inte säkert att det är människans mytologi.

Fler filmer som den här+

Brittiska The Machine från 2014 var en något mer konventionell variant som också blandade in action. Ridley Scotts Prometheus från 2012 har också liknande tema. Alex Garland har bland annat skrivit manus till Sunshine från 2007.

Monsters Dark Continent (2015) – i kriget mot monstren, vem är monstret?

Storbritannien 2015, regi: Tom Green, producent: Alan Niblo, producent: Jay Basu

Monsters Dark Continent

Handlingen.

Gareth Edwards indiesensation Monsters från 2010 var en poetisk och romantisk dramafilm om hur ett par flyr undan enorma aliens som tagit över Mexico. Filmen gjordes på en budget av några hundratusen, och Edwards blev stjärna på kuppen (ska regissera Star Wars). Men filmbolaget har nu utan hans inblandning producerat en fristående fortsättning med militärtema. Vi följer ett gäng tuffa men vänfasta grabbar från Detroit på deras första militära uppdrag i Mellanöstern, där en utomjordisk invasion får Cthululiknande bläckfiskbestar att klampa genom öknen, trumpetandes sin utomjordiska längtan, med fara för människors liv. Hit kommer grabbarnas trupp och ska enligt uppgift skydda lokalbefolkningen, som dock vill inte ha något med amerikanerna att göra och gör allt för att skjuta skallen av dem. Två unga bröder skickas tillsammans med en överordnad officer för att frita kamrater som sitter som gisslan i bergen, och uppdraget för dem närmare lokalbefolkningen. Men tyvärr också mycket nära rymdmonstren.

Pretentionerna?

Budskapet är något luddigt men handlar troligen om de västerländska soldaternas koloniala och överlägsna syn på Mellanöstern, som de måste omvärdera då de konfronteras med den hårda verkligheten på nära håll. Rymdmonstren skulle kunna vara en metafor för mötet mellan kulturerna, alternativt skräcken som driver oss västerlänningar att gång på gång försöka dominera den här delen av världen. Men det är inte så tight skildrat.

Monsters Dark Continent

Rymdskepp och världsbygge!

Det är en hel fauna som utvecklas på Jorden i rasande takt efter att en NASA-satellit råkat få med sig utomjordiska sporer (i förra filmen). Såväl växter som djurliv med kosmiska färger och lemmar växer till gargantuiska proportioner. Folk flyr i panik inför de mardrömslika tentakelförsedda jättemonstren, men vi ser dem aldrig visa någon egentlig aggression mot människor. De är bara stora, och kommer en helikopter för nära skjuter det ut en tentakel i självförsvar. Det blir uppenbart att vi människor inte står under direkt attack. Snarare är det våra bomber och kulor som håller på att utrota ”The Monsters”. I ett par scener ser vi hur monster söker sig till sina skadade artfränder, och tycks sörja dem där de vrider sig i dödskamp. Vilka är monstren, egentligen?

Produktionsdesign;

En skakigt filmad soldataction, med inslag av sublim svindel inför de mäktiga och groteska men ändå gudalika varelserna som vrålar mot skymningen och dansar i en långsam vaggande omfamning vi aldrig kan begripa.

Monsters Dark Continent

Mest minnesvärda scen,

Slutscenen, då de sista resterna av dammig och svettig krigsfilm faller undan och vår ende överlevare konfronteras av en mur av tentakler i sandstormen.

Monsters Dark Continent

Domen:

Lite märklig och onödig som uppföljare på den mycket lågmälda originalfilmen, där den mesta action vi fick var intensiva blickar mellan huvudrollsinnehavarna och fosforicerande blad i den mexikanska djungeln. I den filmen fanns också den kraftfulla bilden av den mur som USA uppfört på gränsen till Mexico, för att hålla monstren och mexikanarna ute. Här hamnar vi i Mellanöstern, och trots flera försök lyckas Monsters Dark Continent aldrig få ur sig något intressant att säga om den miljön. Istället hamnar vi oroväckande snabbt i en ordinär pang-pang-blodsplatter-skrika över komradio-film, där alla de unga männen i hjälm ser likadana ut och vi i publiken inte alls känner deras kamraters smärta då de tar sina sista rosslande, blodiga andetag. Någonstans mitt på ger jag nästan upp, då de tre överlevarna tillfångatagna soldaterna torteras av ”onda mellanösternterrorister” och allt bara känns som våldsonani. Då är det väldigt långt från Edwards’ vision. Men mot slutet kommer vi förbi all action, och in i ett mer tvetydigt och poetiskt berättande. Det snackas inte så mycket, och vi får äntligen själva tolka vad huvudpersonerna käner. Och för några ögonblick känner vi plötsligt vördnaden inför Det stora ofattbara i magen. Slutet på denna mycket ojämna film är åtminstone värdigt att få förknippas med Monsters.

Fler filmer som den här: De bästa filmerna med tentakelförsedda, transdimensionella monster

Space Precinct (tv-serie 1994) – sjysst snut, gangstermord och plasthuvuden

Storbritannien 1994, skapad av Gerry Andersson,  regi bl a John Glen (regissör till fem Bondfilmer)

Handlingen.

Deckare med fler aliens än människor. Året är 2040 och den helamerikanske New York-snuten Brogan måste anpassa sitt yrkesliv och sin familjs privatliv till det faktum att de flyttat från New York, NY ut i rymden till det multukulturella Demeter City på planeten Altor. Som av en händelse liknar livet i Demeter City New Yorks smältdegel en hel del, med små skillnader: det är en stad som formligen översvämmas av brutala vålds- och knarkbrott, och en påfallande hög andel av dessa mord begås av hamnskiftande rymdmonster eller gangsterbossar i kamp om kosmiska kraftstenar. Rätt vad det är hotas hela staden av invasion från någon transdimensionell, nomadisk mördararmé.

Pretentionerna?

Det är lätt att avfärda Space Precinct som en bisarr hybrid av barnserie och deckare, som aldrig skulle kunnat få vingar och flyga. Men det går inte att ignorera att seriens skapare, Gerry Andersson, var en legend inom branschen, med Målbas Alpha (Space 1999), UFO och Thunderbirds på sin meritlista. Jag tycker att kvalitetsanspråken lyser igenom här också, även om hårdkokt snutdrama är svårt att få ihop med ett persongalleri av utomjordingar som mycket liknar muppar (med enorma plasthuvuden). Dessutom med en mix av en käckt familjevänlig ton som genomsyrar även de mörka avsnitten. Ena sekunden ser vi hur stadens vinddrivna existenser skär halsarna av varandra för en klump svart rymdknark, för att i nästa följa en småmysig sidohistoria om Brogans son och ett skolprojekt som går snett.

Rymdskepp och världsbygge!

Oh yes, det här är inte alls dåligt för att vara en tv-serie från första hälften av 90-talet. Flygande polisbilar och andra små flygande stadsskepp susar fram längst med Demeter Citys vertikala gator, och ovanför staden snurrar ett antal hyfsade rymdstationer med olika funktion. En av dem är polisstationen, vars mest framträdande medarbetare är roboten Slo Mo, en mer hysterisk kusin till R2D2.

Produktionsdesign;

Hur mycket målad skumplast gick egentligen åt till alla dessa alienmasker? De är onekligen välgjorda, men plastiga på ett sätt som liksom släpar efter från 1980-talet. Eftersom designen är så naiv, blir det en märklig brytning mot de hårdkokta berättelserna. Ett monster som dödar smågangsters är menat att vara läskigt, men liknar mest en uppblåsbar plastkrokodil. Det är ljusår i kvalitetsskillnad mot en annan rymdserie från 1990-talet som hade många monstermasker. Jag tänker på Farscape, som ju gjordes av The Jim Henson company. ”Mupparna” i Farscape hade en helt annat detaljrikedom och livfullhet.

idris Elba

Luckor i manus,

Hela premissen med amerikanskt medelklassliv i rymden är bisarr. Det hade varit mer trovärdigt om det varit New York som skildrades, med en befolkning till hälften av utomjordingar. Då hade vi åtminstone kunnat relatera till huvudpersonernas småborgerliga liv.

Roboten Slo_Mo

Domen:

Tydligen ville Gerry Andersson göra denna serie redan i början på 1980-talet, men fick inte till det med produktionsbolag och finansiering förrän 1994. Då hade tiden för länge sedan sprungit förbi konceptet, och såväl huvudpersoner som hela idén med en Demeter City framstår som reliker från forna tiders tv-format. Det är synd på ett genomarbetat koncept, där skaparna av serien uppenbarligen verkligen vill att det ska bli bra. Hade Space Precinct haft premiär 1982 istället för 1994 hade kidsen förmodligen älskat den. Nu är den dömd att bli bortglömd. En kul detalj är att en ung Idris Elba gör en biroll i pilotavsnittet.

Zero Theorem (2013) – uddlös gubbslemsdystopi av Terry Gilliam

Storbritannien/Rumänien 2013, regi: Terry Gilliam, manus: Pat Rushin, producent: Nicolas Chartier och Dean Zanuck

Zero Theorem

Handlingen.

Finns det en mening med livet? Det frågar sig regissören Terry Gilliam och bjuder oss än en gång in i sin färgsprakande och dystopiska framtidsvision. Qohen (Christoph Waltz) hemsöks av existentiell ångest samtidigt som han jobbar med avancerad programmering för det hänsynslösa IT-företaget Mancom. Han vill bara dra sig undan och jobba hemifrån, i väntan på ett telefonsamtal han inbillar sig ska ge honom svaret på livets gåta. Men hans arbetsgivare skickar den ena mystiska figuren efter den andra i hans väg, och till slut börjar Qohen inse att det är just de ständiga livsgrubblerierna som gör honom så intressant. Har han kommit på existensens mening utan att själv vara medveten om det?

Pretentionerna?

Definitivt enorma pretentioner, hjälpligt förklädda till absurd samtidssatir. Det är uppenbart att Gilliam verkligen vill säga något relevant om det mänskliga tillståndet. Han ger sin inåtvände och skygge huvudperson gott om utrymme att högt filosofera om existensens elände. I en ständigt upprepad berättelsefigur repeteras Qohens hundlikt fåfänga hopp om Den stora vändningen genom det magiska telefonsamtalet. Han lyser upp då telefonsignalen ljuder, och sjunker ihop när det inte var Det Där Samtalet.

Rymden!

En science fictionfilm av Terry Gilliam behöver inte skämmas för sin plats på Rymdfilmsbloggen, trots att bara några få minuter av filmens speltid faktiskt utspelas i rymden. Jag kommer att se alla Gilliams filmer, om inte annat för gamla tiders skull. Rymdkopplingen inskränker sig till att Qohen har en återkommande vision om ett svart hål som slukar galaxer och nebulosor. Han sugs i drömmen in i hålet. Det blir också berättelsens slutpunkt. Vackert gestaltat, men mest som glittrig dekor.

Zero Theorem

Produktionsdesign;

Gilliam har alltid varit en extremt visuell regissör, och hans konstnärliga kärna finns självklart kvar i detta surrealistiska kammarspel med sin bisarra scenografi, Helhetsintrycket, speciellt utomhusscener och datoranimationer, dras dock ned av den uppenbart plågsamt låga budgeten. Den konstnärliga visionen har blivit lidande av alltför många budgetkompromisser. Resurserna är onekligen smart och ekonomiskt använda, men som uppföljare till Brazil blir det väl futtigt.

Domen:

Vi i publiken känner till Terry Gilliams misantropi, vi vet att ödet är grymt och vi anar tidigt att Qohen har blivit totalt bedragen av sin omvärld. När det väl bekräftas, har spänningen för länge sedan försvunnit. Jag blir personligen snabbt trött på Qohens introverta gnäll. Övriga personer är groteska karikatyrer: den slemmiga mellanchefen, den känslokalla psykologen, den unge hackern.. Och när filmens kvinnliga huvudperson, det unga bombnedslaget Bainsley (Melanie Thierry), gör entré i sexig sjuksköterskeuniform av gummi och börjar städa och laga mat hemma hos den sure gamle träbocken Qohen, så blir det faktiskt helt omöjligt att fortsatt engagera sig i Zero Theorem. Gilliams styrka har väl aldrig varit hans kvinnoporträtt, men här halkade han över gränsen till gubbslem. Samtidssatiren känns märkligt uddlös och parodisk. Det finns några fyndiga ögonblick, som festen där alla dansar med varsin iPad, men de blåser snabbt förbi och lämnar inga bestående spår efter sig. Att Zero Theorem skulle vara den sista filmen i en satirtrilogi där Brazil och 12 Monkeys är de båda föregående, låter tyvärr som en efterhandskonstruktion av en regissör som hoppas upprepa sina gamla succéer i brist på nya idéer.

The Zero Theorem

Fler filmer som den här+

Gilliam har gjort en rad mycket bättre filmer som förmodligen kommer att stå sig i många år till: Time Bandits, Brazil, Fisher King, 12 monkeys.. och varför inte Fear and loathing in Las Vegas? Och han har en plats i popkulturhistorien genom sina animationer för Monty Python.

Under the skin (2013) – skotsk socialrealistisk alien film noir

Storbritannien/USA 2013, regi Jonathan Glazer, manus: Jonathan Glazer och Walter Campbell, producenter James Wilson och Nick Wechsler.

Scarlett Johansson

Handlingen.

Är det en kvinnlig seriemördare (namnlös, spelad av Scarlett Johansson) som går lös i Glasgow, och siktar in sig på ensamma män? Eller är hon en del av en utomjordisk invasion som lockar männen till en övergiven byggnad och där skördar deras kött som mat till övriga aliens? Det mesta tyder på det utomjordiska spåret.  Men även en alienmördare kan känna empati, och det dröjer inte lång tid innan hon börjar relatera till männen, som är så hjälplösa inför hennes konversation och vaga löften om kroppslig närhet. En osedvanligt brutal händelse med ett barn skakar Scarlett i grunden. Med ens skonar hon någons liv och till slut avviker hon från uppdraget. Men vad har en sådan varelse för chans att skapa sitt eget öde?

Männen fångas under jorden i Under the skin

Pretentionerna?

En suggestiv konstfilm mer än traditionellt drama. Regissören Glazer jobbar med antydningar, stämningar, skuggor och det halvt anades hot och lockelser. Långa scener saknar dialog och lever på det vackra filmfotot av Daniel Landin tillsammans med musiken av Mica Levi. Scarlett Johanssons alien slits, likt många andra ickemänskliga rollfigurer före henne, mellan sin skickelse att känslolöst döda för henne främmande varelser, och det universella behovet av att höra hemma och känna intimitet.

Under the skin

Rymdskepp och världsbygge!

Vi får se antydningar i skuggorna: UFO-ljus som lämnar en brutalistisk brittisk skyskrapa just då Scarlett ”landat” i den skotska arbetarstaden. Ett avskalat, svart rum under golvet dit hennes offer transporteras och där deras tömda skinn flyter omkring på en flod av blod. En ”mansfälla” i form av ett golv som håller för utomjordingar men slukar upp den människa som sätter sin fot där, likt kvicksand. Det är en alienvärld som lever i utkanterna av vår egen, mellan gatlyktornas pölar och på baksidan av den glittrande gallerian. Där ensamma killar traskar gatan fram utan hopp.

Under the skin

Produktionsdesign;

En lyckad kombo av skotsk socialrealism och film noir. Miljöerna är valda med omsorg: det är regniga landsvägsdiken, bullriga nattklubbar där tjejernas lösögonfransar ser ut som svarta insekter slagit sig ned. Det är öde industrilokaler. De rena science fictionelementen är snarare konstnärligt än bokstavligt gestaltade, så trots att det pågår ett massmord i källaren så koncentrerar sig kameran mer på konturerna, skuggorna och ljuskäglorna, än på hur blod sprutar eller ben bryts. Under the skin tar konsekvent den estetiska vägen.

Under the skin

Domen:

”Åh, en alienrulle om en mansätande tjej som lockar killar med sex – den måste vi kolla på med lite popcorn sent en fredagkväll.” Nej, så ska man förmodligen inte titta på Under the skin – som den konstfilm den är kräver den din fulla koncentration och ett sinne öppet för frekvenser bortom genrekonventionerna. Det är en extistentiell film som du ska känna mer än förstå rationellt, och jag gillar det. Självklart har den vissa brister, som att den upprepar sig ett par gånger för mycket, och att de många birollerna får aldrig utvecklas till annat än glimtar. Men vi lever i en tid då science fiction-genren ofta mest är snygg att titta på, och inte har något att säga (Hej, Transformers!). Alternativt producerar filmer som framför sitt viktiga budskap genom övertydlig agitation (Hej Elysium!) 

Då känns det befriande att det någon gång ibland kan komma en liten rymdfilm som Under the skin som kopplar in sig direkt i vårt hjärtas receptorer för poesi, och inte försöker vara en blockbuster.

Under the skin

Fler filmer som den här+

 Monsters (2010) – jag har nämnt den många gånger förut, men Gareth Edwards debut om hur amerikaner fastnar i Mexico som invaderats av rymdvarelser är en pärla. Another Earth (2011) – ett minidrama om hur en planet lik Jorden dyker upp på himlen, som kanske framför allt är intressant för att den visar att det går att göra sci-fi på småsmulor till budget. Filmen liknar också Lars von Triers Antichrist lite grann.

Superman IV (1987) – stånk och stön på Månen

Storbritannien 1987, regi: Sidney J Furie, producent: Menahem Golan, manus: Lawrence Konner

Christopher Reeve (Superman) och Mark Pillow (Nuclear Man)

Handlingen.

Vid en hastig okulärbesiktning verkar den fjärde Stålmannenfilmen med Christopher Reeve som ett steg uppåt efter clownerierna i Superman III. Borta är Richard Pryor och istället får vi tillbaka Gene Hackmans Lex Luthor och Margot Kidders Lois Lane. Och Stålis ställs för en gångs skull mot en jämlike: den vansinnigt kraftfulle Nuclear Man. Det räcker dock att kolla på en liten stund för att inse att det här är den värsta sortens försök att krama ur några sista dollar ur denna en gång så stolta filmserie. En mängd sidohandlingar mixas ihop till en enda smet: Daily Planet säljs till en riskkapitalist. Lex Luthor rymmer. Lois Lane trillar ned från skyskrapor och är med i tågolyckor så att Superman kan rädda henne. Superman råkar säga ”stick och brinn” till en unge och får en identitetskris – och beslutar sig helt plötsligt för att förstöra alla kärnvapen på Jorden. Alltsammans kulminerar helt otippat i att Lex Luthor tillsammans med sin tonårige son (Jon Cryer) lyckas skapa supervarelsen Nuclear Man, som slåss med Superman på alla möjliga vis.

Pretentionerna?

Nej, snarare motsatsen till pretentioner: filmskaparna på lågbudgetbolaget Cannon väljer genomgående den billigaste möjliga lösningen som de tror att de kan komma undan med. Det finns ingenting i story, repliker, regi eller scenografi som på det minsta sätt utmanar vårt intellekt.

Ryska kosmonauter är med om en olycka i början av Superman III

Rymdscenerna!

Om vi ska vara lite generösa så är det kvantiativt många rymdscener i Superman IV.  Filmen inleds med att Superman räddar ett gäng ryska kosmonauter som krockat med en amerikansk satellit. Sedan flyger Superman ut i rymden med alla kärnvapen och kastar in dem i solen. Sedan slåss han mot Nuclear Man i rymden, och till slut fångar Superman Nuclear Man i en skyskrapehiss som han kastar hela vägen till Månen. Sedan följer en enormt töntig fight på Månen, notabel bland annat för det myckna dunsandet, stånkandet och stönandet där i lufttomheten. Att det saknas luft bekymrar inte heller de helt vanliga människor som kastas upp i rymden av Nuclear Man – de kan både prata och andas där uppe. Till sist flyger hela Månen iväg.

Världsbygge, design och specialeffekter;

Ökänd för hur Cannon Film gjorde allt för att spara in på pengar. Warner Bros satsade 36 miljoner dollar (jämfört med 55 miljoner för första filmen) men Cannon använde bara 17 miljoner av dem till själva inspelningen. Följden blev att de inte hade råd att filma i USA, utan diverse parkeringsplatser och bakgårdar i England fick duga som ersättning. Mest berömt är hur tågstationen i Milton Keynes med hjälp av en röd brandpost av plast fick vara stand-in för FN-skrapan i New York. Eller hur tunnelbanan i London maskeras till New Yorks tunnelbana med hjälp av några klistermärken. Allt i hela filmen är totalfejk, och det syns tydligt.

Tågstationen i Milton Keynes – med röd brandpost i bakgrunden

Luckor i manus,

• Nuclear Man skapas av en atombomb och ett hår från Superman (en ”genetisk matrix”) – men varelsen som kommer ut ur explosionen blir en blond man i guldlamé och väldigt långa kvinnonaglar. Som har helt andra krafter än Superman, och som blir kraftlös av solförmörkelse.
• Det går att prata och andas i rymden, och hår och caper fladdrar i fartvinden
• Då Månen åker ur sin bana skapas inga tidvattenvågor på Jorden
• Superman stoppar ett vulkanutbrott genom att stoppa ett klippblock i kratern, som en kork
• Inga av Lex Luthors scener hänger överhuvudtaget ihop: Hur kan han skapa Nuclear Man? Varför dyker han upp på en armébas?

Titta Superman, vilka snygga naglar jag har

Mest minnesvärda scen*

Du måste se den för att förstå hur dålig fightscenen på månen är:

Domen:

En film som aldrig borde ha gjorts. Producentbröderna Salkind gav upp efter floppen med Superman III och sålde av rättigheterna till engelska Cannon, som alltså producerade denna kalkonfilm. Det är svårt att sätta ord på de många sätt den är usel på. Vad tycker jag minst om? Är det hur karaktärsskådespelare tvingas förnedra sig med ytliga parodier på sina gamla paradroller? Är det hur all tillstymmelse till handling saknas, och egentligen bara består av ett antal random scener som skulle kunna komma från vilken av filmerna som helst? Är det för den billiga scenografins skull? För Nuclear Mans långa naglar? Aah, jag kan inte välja!

Se istället-

Utmärka Superman och storslagna Superman II.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Knowing (2009) – allt är förutbestämt, troligen av Gud

USA/Storbritannien 2009, regi: Alex Proyas, producent: Todd Black, Jason Blumenthal, Steve Tisch, manus: Ryne Douglas Pearson m fl

Spoilervarning: i den här recensionen avslöjas twisten på slutet av Knowing.

Nicolas Cage i Knowing

Handlingen.

En udda film, som om Närkontakt av tredje graden hade regisserats av M Night Shyamalan. Men här är det Alex Froyas, skapare av bl a Dark City, som suttit i regissörsstolen. En universitetsprofessor vid MIT (Nicolas Cage) kommer något olycksbådande på spåren då en tidskapsel från 1950-talet öppnas på hans sons skola. Nedklottrat på ett papper står en massa datum och platser för katastrofer med dödlig utgång under de senaste femtio åren. Medan professor Koestler försöker förstå vilken bisarr konspiration som kan ligga bakom så många olyckor och terrorattacker, tornar än värre bekymmer upp sig vid horisonten. Vilka är de mystiska män som förföljer hans son? Kommer Jorden alls att överleva ett hotande utbrott av solenergi? Pressen på professorn stiger, och han börjar uppsöka platser på listan vars katastrofdatum ännu inte har inträffat. Kommer det gå att stoppa händelsekedjan?

Pretentionerna?

Höga. High concept-premissen ”Tänk om allt som händer är förutbestämt” introduceras smygande. Knowing börjar som ett pusselmysterium som gradvis övergår i ett allt mer olycksbådande katastrofscenario, för att till sist bli fullfjädrad apokalypsporr.

Moderskeppet i Knowing

Världsbygget och rymdskeppen! Spoilervarning på hela detta stycke!

Aliens i Knowing

Spielbergs ande svävar stundtals tung över Knowing, och speciellt den sista halvtimmen då täckelset faller från konspirationen och vi får veta att de mystiska männen som viskar till barnen från mörkret, är utomjordingar som övervakar vår värld. Koestler kör ut sin son och en annan flicka till de koordinater som står angivna för den sista katastrofen på papperet, och där möter de ett rymdskepp som i majestät och skala är väl på samma nivå som moderskeppet från Närkontakt. Pappan och barnen som med hänförda blickar skådar det blinkande rymdskeppet till pampig musik är klassisk Spielberg, och kan för den rymdfilmsintresserade vara en anledning i sig att se filmen. Men i Knowing har mötet med utomjordingarna en mörkare underton. Då de kastar sina jordiska förklädnader och framträder i sin bevingade, kosmiska form visar sig rymdskeppets besättning vara en sorts apolalypsens ryttare som kommit för att rädda de värdiga människorna undan den förestående undergången. De väljer en pojke och en flicka med varsin kanin under armen, och stiger så med barnen änglalikt upp i himlen för att rädda dem undan solutbrottets brännande eld som redan syns vid horisonten. Pappa Koestler blir kvar och bränns ihjäl. Allt på Jorden förtärs av eld, medan en armada av änglaskepp bildar formation och går upp i överljusfart. Som de Adam och Eva sätts barnen ned på en jungfrulig planet där de syns springa vitklädda över ett sädesfält mot Livets träd som väntar dem i lustgården. I kid you not – sista femton minuterna av Knowing övergår den från att vara science fiction till ohejdad kristen allegori.

Jordens undergång är i alla fall vacker i Knowing

Design och specialeffekter;

En allt igenom utstuderat estetiskt tilltalande upplevelse, och det inkluderar tyvärr också de många dödsolyckorna och katastrofer som visas i närbild. Nicolas Cage irrar mycket omkring i rök, aska och eld, medan brinnande människor kastar sig mot honom i slow motion och skriker ”Pleeeeease..”.  Vi får också se en bisarr drömsekvens där skogens djur flyr brinnande från solstormen. En brinnande älg i dödsångest är inget jag egentligen önskat mig att få se skildrat i sådan detaljskärpa. Filmens avslutande, kosmiska epilog är hisnande vacker, och jag är speciellt förtjust i rymdskeppens många rörliga delar som snurrar kring varandra. Högt betyg för produktionsdesign.

Synska flickan som skriver listan över katastrofer

Luckor i manus,

Problemet med en film om determinism är att det inte spelar någon riktig roll vad huvudpersonen gör, för allt är ju ändå förutbestämt. Det händer alltså en massa i Knowing, men så gott som ingenting händer som en följd av vad huvudpersonen Nicolas Cage gör. Han reduceras till publikens ögon och öron på plats, och får mest hasa omkring med förskräckt uppspärrade ögon och se lidande perplex ut. Cage får visserligen några mer intima scener då han pratar om känslorna för sin familj, men dessa förblir paranteser i en story som inte har något behov av sin stora stjärna. Hade Cages rollfigur helt klippts bort ur filmen, hade det inte påverkat handlingen det minsta. Jag förstår inte heller varför Koestler måste vara professor i astrofysik på MIT – om det inte är för att göra en poäng av att han som skeptisk och kanske till och med ateistisk vetenskapsman råkar ut för den kristna apokalypsen.

Jag har mycket svårt att få alla pusselbitarna att bilda en helhet på slutet, då utomjordingarna till sist avslöjar sin existens. Pojken Caleb förklarar för sin pappa att ”de” skickade listan med katastrofer för femtio år sedan ”för att förbereda vägen”. Innebär det att det är utomjordingarna som orsakat alla dessa dödsolyckor, eller har de bara vetat om dem utan att göra något åt dem? Och hur kan listan bereda vägen då den placerats i ett låst utrymme i femtio år, och sedan hamnar i händerna på Koestler när det ändå är för sent att agera eller reagera på listans existens? I själva verket så är Koestler den som löser gåtan och den ende som faktiskt läser listan, men han bedöms ändå som ovärdig att bli räddad. Vad är listan till för, i så fall?

Två vita barn är de enda som får överleva

Mest minnesvärda scen*

Förutom den maffiga rymdskeppsscenen, så gillar jag prologen från 1950-talet då barnen får rita teckningar om framtiden. Självklart ritar de rymdskepp och robotar.

Adam och Eva, i Knowing

Domen:

Utifrån den fascinerande premissen med en flicka på 50-talet som förutsäger framtiden lyckas Alex Froyas tyvärr  sjabbla bort den här filmen. Det finns några höjdpunkter, speciellt då Koestler börjar nysta i det kusliga mysteriet med synska Lucina. Men gradvis växer en våldsammare undergångspornografisk berättelse fram, som till slut helt tar över.  Det är en glädjelös och humorbefriad historia, där vi förstår att allt är på väg mot undergång och att inget huvudpersonerna gör spelar någon roll. Till slut blir den överväldigande känslan i Knowing en av hopplöshet. Den kristna twisten på slutet, då änglar hämtar de oskyldiga, gör inte saken bättre för en gudlös människa som jag. Tvärtom får jag en dålig smak i munnen av hur de vita, muskulösa rymdmännen väljer ett par vita, vackra barn som de enda som är värdiga att få leva vidare. Detta slut nullifierar också de science fiction-teman som filmen dittills byggt upp. Allt var en illusion, och egentligen låg Gud bakom. En bokstavlig deus ex machina som också är oärlig storytelling, och gör filmen nästan omöjlig att kategorisera. Knowing vet inte åt vilket håll den ska styra, och går till slut på grund och strandar på kobben dit överlastade filmkoncept kommer för att dö.

Se istället-

Samma år som Knowing kom Roland Emmerichs överlastade 2012, som är tusen gånger mer underhållande och dessutom ärlig med sitt uppsåt. Vill man ha stränga aliens som kanske vill få Jorden att gå under, kan man kolla på James Camerons The Abyss från 1989.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Lifeforce (1985) – flippade rymdvampyrer över London

Storbritannien 1985 , regi: Tobe Hooper, producent: Yoram Globus och Menahem Golam, manus: Dan O’Bannon och Don Jakoby

Rymdvampyrerna stjäl människors livskraft och gör zombies av dem

Handlingen.

Efter den majestätiska men gravallvarliga 2001 piggar vi upp oss med en kultfilm som har ett snarlikt tema: astronauter som råkar få första kontakten med utomjordiska varelser. Men istället för filosofiska funderingar om livets uppkomst bjuder regissören Tobe Hooper (Poltergeist, Motorsågsmassakern) på en kavalkad av nakna bröst, sprutande blod, övervåld, homoerotiska övertoner och en fullfjädrad zombieapokalyps på Londons gator. Om 2001 står bland klassikerna i videobutiken så återfinns Lifeforce på hyllan för guilty pleasures.

Rymdvampyrernas drottning

Den brittisk/amerikanska rymdfärjan Churchill undersöker Halleys komet och finner gömt i kometsvansen ett enormt och till synes övergivet rymdskepp. Astronauter som utforskar skeppets inre träffar först på döda, monsterlika varelser och sedan finner de tre glaskistor med perfekt bevarade unga människor i. Kistorna bärgas, och expeditionen tappar strax därefter markkontakt. Så småningom hittas Churchill drivande i rymden, med besättningen död. Glaskistorna transporteras till ett labb i London, där ett team av forskare försöker ta reda på hemligheten med de till synes sovande människorna från det utomjordiska skeppet. Det visar sig att de är vampyrer från rymden, som suger i sig av livskraften hos människor, och samtidigt smittar dem och gör zombies av dem. Den som blivit smittad attackerar inom ett par timmar andra, och detta leder snabbt till kaos i den brittiska huvudstaden. Den kvinnliga vampyren (Mathilda May) använder sin sexuella attraktionsförmåga för att förvrida huvudet på både forskare och soldater, innan hon suger musten ur dem. Framför allt är hon intresserad av mannen som hittade henne och de andra vampyrerna där i kometens svans: den ende överlevaren från Churchill, astronauten Carlsen (Steve Railsback). Han slits mellan fascinationen för den vackra vampyrdrottningen och lojaliteten med mänskligheten. Tillsammans med en hårdför SAS-överste (Peter Firth) kämpar Carlsen desperat för att stoppa de tre vampyrerna innan de hunnit suga livskraften ur hela Londons befolkning. Vampyrernas rymdskepp visar sig nämligen vara specialdesignat för i en massiv skala samla in själarna från vampyrernas offer.

Astronauterna bärgar kistorna

Pretentionerna?

En obeskrivlig mix av pampig rymdopera och skräck/exploitation – man måste se den för att förstå hur flippad och over the top den faktiskt är. Element av hård science fiction och detektivhistoria blandas hejvilt med grovhångel och rena chockeffekter.

Vampyrernas rymdskepp är designat för att suga livskraft från planetens yta

Världsbygget och rymdskeppen!

Churchill närmar sig vampyrskeppet

Det utomjordiska skeppet är 150 miles långt, och liknar ett paraply i nosen. Konstruktionen får sin förklaring: hela skeppet är en stor antenn som färdas från planet till planet för att helt tömma dem på livskraft. Vampyrerna antar skepnaden av planeternas befolkning för att lättare ställa sig in hos dem, men de ser egentligen ut som de stora monstervarelser som astronauterna först träffar på. Insidan av skeppet påminner inte så lite om det hästskoformade Space Jockey-skeppet från Alien, och det är kanske inte så konstigt eftersom Dan O’Bannon är manusförfattare till båda filmer.

Rymdfärjan Churchill får vi se allt för lite av. Ursprungstanken var att vi skulle få följa hela dess väg från Halleys komet tillbaka till Jorden, men av tidsskäl klipptes dessa scener bort. Det vi får se är ett skepp som bär tydliga drag av NASAs rymdskyttlar på 80-talet.

Så här förstörd blir man av att träffa en rymdvampyr

Design och specialeffekter;

Rymdscenerna är överraskande snygga, läckert ljussatta och med en fin känsla för hur stort vampyrernas skepp är i förhållande till astronauterna. Man hade gärna sett mer. Men det är monstren och deras offer som är mest minnesvärda bland filmens effekter och produktionsdesign. De levande lik som vampyrernas offer förvandlas till är riktigt läskiga, på det där sättet som bara påtagliga, ickedigitala effekter kan vara. Filmen fläskar så småningom på med hela skräckkabinettet: zombies, blod och jättefladdermöss.

Luckor i manus,

Vampyrdrottningens dragning till Carlsen förblir oförklarad. ”Du är en av oss” säger hon, men om han nu var det skulle han väl inte bekämpa henne? Hans inre strid, om det finns någon, gestaltas inte. Det finns en stor svacka i mitten av filmen, då Carlsen och SAS-översten letar efter vampyrerna. Då blir handlingen för en stund vag och seg. Men sedan tar apokalypsen fart igen och så även filmen.

Astronauten Carlsen träffar på en besatt läkare, spelad av Patrick Stewart

Mest minnesvärda scen*

Självaste kapten Picard (Patrick Stewart) spelar en psykiater som är föreståndare på ett mentalsjukhus. Men istället för att hjälpa militären att hitta de förrymda vampyrerna, blir han själv besatt av en vampyr. Soldaterna tror sig inte ha något annat val än att söva ned doktorn och ta med sig honom. Det blir en sorts kidnappning och ett övergrepp. Det är ganska obehagligt, med våldsamma scener, som genom sin oförutsägbarhet gör att man vrider sig i TV-soffan. Avslutas dock med en riktig dålig specialeffekt.

Zombieapokalyps

Domen:

Regissören Tobe Hooper ville nog mer med Lifeforce än vad som till slut blev fallet Hans första version av filmen var hela 128 minuter lång och visade betydligt mer av vampyrernas attack på rymdfärjan Churchill. Men filmbolaget tyckte det var för många scener i yttre rymden, och tvingade Hooper att skildra detta som en flashback istället. Därmed känns de inledande rymdscenerna något rumphuggna i den färdiga filmen, och merparten av filmen utspelas i London. Förmodligen var det ändå rätt prioritering, eftersom det även i nedklippt form är en komplicerad story med många oväntade vändningar. I och med att filmen klippts händer det trots allt något spektakulärt nästan hela tiden. Forskarna förlorar snabbt kontrollen över situationen, och mycket av underhållningsvärdet med filmen går ut på att se hur det går käpprätt åt skogen. Att brittiska myndigheter skulle lyckas ta kontroll över rymdvampyrerna förstår vi är uteslutet då självaste premiärministern sätter tänderna i sin sekreterare. Kaoset tilltar hela tiden, och finalen på de bloddränkta gatorna vid St Paul’s cathedral är passande skruvad. Jag skulle inte gå så långt som att beskriva Lifeforce som en Bra Film, men jag hade kul när jag såg den. Den förtjänar lätt sin status som kultklassiker.

Astronauterna på väg in i vampyrskeppet

Se även fler filmer med manus av Dan O’Bannon+

Dark star, Alien, Invaders from Mars, The Return of the living dead, Total recall, Screamers, Alien vs Predator.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

2001 (1968) – Ett rymdäventyr som förändrade allt

Storbritannien/USA 1968, manus: Arthur C Clarke, producent och regi: Stanley Kubrick

Lagom till bloggens tvåårsjubileum recenserar jag en rulle som jag sparat till ett speciellt tillfälle: rymdfilmernas rymdfilm, Stanley Kubricks och Arthur C Clarkes 2001 Ett rymdäventyr.

David Bowman i 2001

Handlingen.

Med virtuos precision presenterar Stanley Kubrick två korta episoder i mänsklighetens historia, åtskilda av hundratusentals år. Han knyter samman dem med en tight thriller om en rymdexpedition till Jupiter, dömd att misslyckas på grund av en psykotisk dator. En underbart okomplicerad handling för en enormt komplex berättelse. Inte en scen, replik eller kameraåkning är överflödig, men allt flödar över av betydelse.

Filmens berömda mattsvarta monoliter uppenbarar sig vid två avgörande språng i människans evolution. Monoliten representerar en ofattbart avancerad utomjordisk intelligens och skänker teknologins gåva till en primatflock på den afrikanska savannen. Apan som vågar sig fram till det främmande objektet griper strax därpå ett djurben, och svingar som ett verktyg. Han blir den första människan. Tiotusentals år senare, år 2001, finner forskare en monolit på Månen och en annan i omloppsbana kring Jupiter. Rymdskeppet Discovery One skickas iväg för att undersöka. Den moderna motsvarigheten till urtidens apman är astronauten David Bowman. Han ensam lyckas komma så nära att han kan färdas genom en mystisk stjärnport.  I det ögonblicket förändras också han, och blir mer än en människa.

2001 – Dessa damer är flygvärdinnor i rymden, på Orion III.

Pretentionerna?

Filmen utforskar framgångsrikt vår arts utveckling och presenterar idén att den kan ske i väldiga språng, snarare än som små myrsteg. Budskapet är dubbelbottnat: vi är kapabla att utvecklas bortom våra biologiska förutsättningar, men riskerar alltid att använda våra teknologiska framsteg till att förstöra. Filmen har en i grunden positiv syn på människors förmåga att övervinna utmaningar och anpassa sig. Monoliterna kan visserligen vara direkt ansvariga för att förändra de primater som närmar sig dem, men de skulle också kunna tolkas mer symboliskt och representera hur nya omständigheter får enskilda individer att för evigt förändra sitt sätt att tänka. Filmens hyperrealism ger vid handen att berättelsen bör tolkas både symboliskt och konkret. En av människans egna skapelser, datorn HAL 9000, utgör filmens svarta hjärta, och representerar både vår snillrikhet och vårt öde att ständigt förstöra för oss själva.

2001 –  Rymdstationen Space Station V

Rymdskeppen!

2001 – Discovery one

Utspelas, så när som på 20 minuter i början, helt i rymden. Vi följer med på det ena storslagna, klassiska rymdskeppet efter det andra. Den ringformade rymdstationen Space Station V introduceras till tonerna av Strauss An der schönen blauen Donau, och är som ett palats i omloppsbana.  Stationen är internationell, och fungerar som en hubb mellan Jorden och Månen, komplett med ett eget Hiltonhotell. Stationen trafikeras av flygbolagen Aeroflot och Pan Am. Forskarchefen doktor Floyd flyger i filmens början upp i just ett av Pan Ams smäckra passagerarskepp, Orion III. De båda flygvärdinnorna som serverar en måltid i tyngdlöshet har för evigt etsat sig fast på mina näthinnor som idealbilden av vår framtid med civil rymdfart. Allt ombord är smäckert, rundat och krämfärgat.

Filmens mitt utspelas i det stora forskningsskeppet Discovery One, som skickas iväg mot Jupiter för att undersöka monoliten man funnit där. HAL 9000 är Discoverys skeppsdator, men intressant nog åtskild från skeppets funktioner. Kanske beror det på  hur svårt man ändå hade på 60-talet att företställa sig den framtida graden av datorisering då filmen gjordes i slutet av 60-talet. Men faktum är att HAL är mer som en mycket kompetent besättningsmedlem, snarare än att han är helt integrerad med Discovery. Då HAL visar tecken på att bete sig olycksbådande kan därför astronauterna David Bowman och Frank Poole hålla sig utanför HALs räckvidd. De tar sin tillflykt till en av EVA-kapslarna och håller en konfidentiell konversation där.

2001 – Frank Poole och David Bowman samtalar utom hörhåll från HAL, som bara kan se på genom glaset

Exteriörer och interiörer förenas av att de har sfären/cirkeln som huvudsakling form (liksom för övrigt den mesta mänskliga teknologin i filmen). I det klotrunda ”huvudet” göms flera mindre sonder som kan skickas ut på uppdrag.

De flesta miljöer ombord på Discovery One är ikoniska: det ringformade labb där Bowman joggar runt perimetern, förbi den övriga besättningen som ligger försänkta i kryosömn. HAL 9000s rött och ilsket lysande kameraöga. Datorhallen med sina röda paneler som innehåller HALs alla minneskretsar. Den åttakantiga, svartvita korridor som Kubrick smeksamt låter kameran åka igenom… Det finns inte en centimeter av Discovery One som inte är klassisk mark för den som är minsta rymdfilmsintresserad.

2001 – korridoren i Discovery One, ett av Kubricks berömda centralperspektiv

Design och specialeffekter;

Jag vill ha varje pryl som syns här. Jag vill vara inne i filmen och bo där. Stanley Kubrick och hans medarbetare gjorde inte bara en snygg långfilm, utan de gav oss en nära nog komplett framtidsvision för hela vår civilisation.  2001 är inte bara en del av vårt populärkulturella DNA. Dess konstnärliga vision är så stark att den permanent förändrat vår syn på hur samhället ska se ut i framtiden. Framgången handlar förstås också om de betydande filmtekniska kvaliteterna. Produktionsdesign, detaljkvalitet, foto, klippning och musikval bildar tillsammans en sublim helhet som ännu 46 år efter premiären utgör Den fläckfria science fictionfilmen.

Bowman vs HAL

Mest minnesvärda scen*

HAL får order om att ljuga för besättningen, och därmed beseglas expeditionens öde. HAL får en psykos (video). David Bowman blir den ende som kan gå till motangrepp, och i en fullständigt gastkramande scen tar han sig genom skeppet mot datorns hjärna: ett enormt rum fullt med minneskretsar. HALs röst är lika kyligt avmätt som tidigare, men det datorn säger avslöjar ändå dess panik inför den kommande förintelsen: Dave, stop. Stop, will you? Stop, Dave. Will you stop Dave? Stop, Dave. I’m afraid. I’m afraid, Dave. Dave.

2001 – astronaut joggar förbi kryotuberna där resten av besättningen sover

Domen:

Som ingen annan påverkade den här filmen med undertiteln Ett rymdäventyr förväntningarna på hur mitt eget framtida liv skulle te sig. Som barn räknade jag ner till 2001, det magiska årtal då jag skulle åka som passagerare upp i omloppsbana och känna på att vara tyngdlös. Att livet verkligen skulle bli så, framstod som så självklart. Filmens seriösa ton tolkade mitt tolvåriga jag som dokumentär. Vart eftersom 90-talet gick och det verkliga året 2001 närmade sig tvingades jag acceptera faktum: framtiden var inte alls så vacker som i Kubricks tappning. Terrorattackerna den 11 september 2001 satte en annan, mörkare ton på samhällsutvecklingen. Jag och många rymdentusiaster tillbringade 00-talet i lågintensiv post-2001-sorg. Framtiden tycktes död.

Jag älskar fortfarande filmen, men som vuxen uppskattar jag den på ett djupare plan. Jag förstår att det långsamma tempot med de tydligt avgränsade scenerna är avsiktligt komponerade för att ge oss som ser filmen tid att ta in varje detalj och reflektera över den. Nu kan jag se Kubricks flamboyance där mitt barnsliga jag såg torra fakta. Jag kan uppskatta det drastiska bildspråket med dess starka kontraster mellan rektanglar och cirklar. Jag förstår nu genialiteten i musikvalet, som exempelvis kören då forskarna för första gången möter monoliten på Månen (video). På alla plan har min uppskattning av filmen fördjupats för varje gång jag sett om den. 

Så här tretton år efter det magiska årtalet har såväl framtidsskildringen som rymdfilmsgenren till sist kravlat sig fram ur den långa skugga som 2001 kastat. Den tekniska utvecklingen, verklig som filmisk, börjar komma ikapp. För mig är Alfonso Cuaróns Gravity beviset. Med NASA på Mars, Kina på Månen och ISS’ uppdrag förlängt till 2024 går även den verkliga rymdfarten en ny vår till mötes. Kanske kommer jag någon gång att få uppleva tyngdlöshet, trots allt?

2001 mötet med monoliten på månen

Influenser på andra rymdfilmer,

Hela genrens nollpunkt: ingen science fictionfilm gjord efter 1968 går fri från påverkan. Utan den, inga ljusgrå rymdskepp i Star Wars, inget möte med det väsensfrämmande i Alien  och Prometheus (som båda är en sorts inverterad 2001), ingen trudelutt Närkontakt av tredje graden. Det var dessutom många som jobbade med 2001 som gick vidare i branschen. Mest berömd är förmodligen Douglas Trumbull, som skapade den färgsprakande stargate-sekvensen. Han blev senare ansvarig för visuella effekter i Star Trek The Motion Picture (den väldiga V’ger, vars hela koncept är mer än bara lite influerat av 2001) och även Blade Runner,  Närkontakt och The Tree of Life. I stort sett varje rymdskepp på film har hämtat inspiration från 2001, och varje skildring av första kontakten med utomjordingar. Från Contact (en religiös kommentar) till de moralistiska utomjordingarna i The Abyss. Man ser också influenserna i en lång rad nyare filmer, som Moon och Oblivion.

Henrik Tornberg

Saturn 3 (1980) – Farrah i nattlinne vs kärlekskrank mördarrobot

Storbritannien 1980, producent och regi: Stanley Donen, manus: John Barry och Martin Amis

Kirk Douglas och Farrah Fawcett i Saturn 3

Handlingen.

En mördarrobot och en fullblodspsykopat (kapten Benson, spelad av den unge Harvey Keitel) anländer till forskningsstationen Saturn 3, där forskarparet Adam (Kirk Douglas) och Alex (Farrah Fawcett) dittills har levt i lycklig och självpåtagen isolation tillsammans med sin lilla hund. Kaptenen utger sig för att vara den officer som blivit stationerad på stationen för att hjälpa forskarna att snabbare nå resultat. Men han är egentligen en misslyckad officerskadett och dessutom förrymd mördare. Han har mycket dunkla avsikter. Roboten Hector är programmerad för att styras med tankekraft och verkar först vara Bensons lydiga redskap. Men då roboten uppnår självmedvetenhet tar det inte många minuter förrän den övertar psykopatens amorösa känslor för Alex. Och Hector vill inte ha några konkurrenter.

Saturn 3 har en del skräckfyllda ögonblick

Pretentionerna?

Filmskaparna hoppas surfa på det sena 70-talets rymdfilmsvåg och siktar på att skapa en komplett (och åtminstone halvseriös) vision av ett framtida samhälle och samtidigt en blodig thriller i den första Aliens anda. Trots detta litar man inte på materialets bärkraft utan kör stenhårt på att Farrah Fawcett dessutom ska vara klädd i negligé 3/4-delar av filmen.

Världsbygget och rymdskeppen!

Patrullskepp från Saturn 3

En glamourös framtidsvision, trots att den har en dyster bakgrundshistoria. I Saturn 3 sägs Jorden vara överbefolkad, utarmad på naturresurser och utdömd som hållbart habitat för mänskligheten. Därför har vi koloniserat rymden, och många människor föds och lever hela sina liv utan att någonsin sätta sin fot på Jorden. Alex är en av dem, och hon har skapat sig en forskarbana tillsammans med den betydligt äldre Adam. Deras arbete med att ta fram alternativa sätt att odla mat gör dem till spjutspetsar för människornas chans till överlevnad. Därför lever de i relativ lyx och överflöd, ensamma i sin enorma rymdbas på en av Saturnus månar. Basen är luftig, läckert upplyst och oerhört hi tech. Klimatet måste också vara behagligt, då Adam och Alex glider omkring i kimonos och flimsiga underkläder mest hela tiden.

World Spaceways passagerarskepp

Det förekommer flera rymdskepp i filmen. Snyggast är patrullskeppet (designat av Colin Chilvers) som lånar linjerna från 70-talsversionen av Battlestar Galactica, och X-wings från Stjärnornas krig. Den påminner också om Orion från 2001.

Vi ser också ganska mycket av ett rött och vitt passagerarskepp från World Spaceways – uppenbarligen är den framtida civilisationen tillräckligt resursstark för att civilister ska kunna åka i reguljär trafik mellan Jorden och resten av solsystemet. Passagerarskeppet är inte alls lika snyggt, men åtminstone originellt med sin stora jetmotor underst och passagerargondolen ovanpå som en stor container.

Hector är husets egen mördarrobot

Design och specialeffekter;

Om Alien utspelats på ett discotek hade den sett ut ungefär så här. Glittrigt, campt och kitschigt – och inte alls särskilt verklighetstroget. Men ganska kul som look på vad som bitvis är en rätt våldsam thriller. Roboten Hector är ett fint stycke produktionsdesign, och ganska trovärdig med alla sina rörliga delar, sladdar och gångjärn. Det enda som förtar intrycket är bristen på konventionellt huvud. Kroppen är ju antropomorfiskt muskulös, men huvudet är bara två små fjuttiga kameralinser. Som en cylon med Wall-E:s huvud. Det blir inte riktig så hotfullt som jag tror var avsikten.

Adam och Benson brottar ned Hector

Luckor i manus,

Det är svårt att veta vad som är problem i manuset av Martin Amis (ja, den Martin Amis) och vad som är ett resultat av desperat omklippning av ett filmbolag som inte trodde på produkten, och som heller inte kunde bestämma sig för om de gjorde en skräckfilm eller exploitationkomedi. Det finns en uppsjö av bortklippta scener, de flesta tydligen ganska våldsamma, som kanske hade gjort storyn begripligare. Men faktum är att vi aldrig får veta varför Benson är så fientlig eller vad hans avsikt med att komma till stationen är. Det är också högst oklart hur Hector kan skruva ihop sig själv efter att ha blivit förstörd, och hur det kan finnas flytande vatten under rymdbasens golv.

Blodiga scener i Saturn 3

Mest minnesvärda scen*

En lätt schizad upplevelse. Först kommer en massa pompösa panoreringar över stora rymdstationer, till musik som låter som en pseudoversion av Also sprach Zarathustra. Sen bjuds vi på en rad småtrevliga scener med Kirk och Farrah, där de munhuggs och filosoferar om hur knäpp deras gäst kapten Benson verkar vara. Sedan är det som om en annan film börjar, och vi får en blodig final, där avhuggna kroppsdelar flyger och Farrah skräckslaget smyger fram i korridorerna på flykt undan den megalomaniska roboten som bestämt sig för att härska över de ynkliga människorna.

Kirk och Farrah i Saturn 3

Domen:

Så hjälpe mig, men jag blir ack så charmad av Saturn 3. Vad finns att inte gilla med en hel film som går ut på att Farrah Fawcett ser fabulös ut och springer omkring i nattlinne med en terrier i sitt egen privata rymdpalats, på flykt undan en maktgalen robot? Jag charmas också av personkemin mellan Douglas och Fawcett, och av hela storyns inneboende knasighet. Det finns egentligen ingen som helst substans i den här filmen – utom en del hjärnsubstans. Men i gengäld har Saturn 3 massor av stil och gott humör. Jag låtsas helt enkelt inte om den bistra sanningen: att den floppade katastrofalt. Eller att den 1981 nominerades till tre Golden Raspberry Awards  (Sämsta film, Sämsta manliga huvudroll och Sämsta kvinnliga huvudroll).  Eller att den endast har 14% positiva recensioner på Rotten Tomatoes. I min lilla värld av blommor är Saturn 3 en missförstådd klassiker.

Se fler filmer från tiden kring  1980+

Outland med Sean Connery som polis på en gruvmåne. Android med Klaus Kinski som galen robotuppfinnare. The Black Hole som var Disneys kopia på Star Wars.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter