Space Truckers (1996) – Dennis Hopper och de kubiska grisarna

USA, Storbritannien, Irland 1996, manus och regi: Stuart Gordon

Dennis Hopper, Debi Mazar, Stephen Dorff

Handlingen.

I en gräll och plastig retroframtid som bara kunde ha visualiserats på 90-talet är Dennis Hopper John Canyon, en rymdchaffis som smugglar fyrkantiga grisar och sexleksaker i sitt gamla lastsrymdskepp. Han är i ständig opposition mot både myndigheter och rymdpirater, och hans rebelliska livsstil lockar till sig såväl en yngre fru, Cindy (Debi Mazar) och Mike, en rookie (Stephen Dorff) som vill lära sig allt om rymdsmugglarbranschen. De tre kumpanerna råkar dock hamna i vägen för det ondskefulla Bolaget, som med hjälp av en armé av cyborger vill ta över världen. Utan Canyons vetskap lastas deras rymdskepp fullt av mördarrobotar. Den mystiska lasten väcker också nyfikenheten hos rymdpirater under ledning av Charles Dance. Snart är halva galaxen ute efter våra rymdtruckers.

Pretentionerna?

Svårt att säga exakt vad kultfilmsmakaren Stuart Gordon hoppades uppnå. Till viss del gör han en klassisk rymdfilmsparodi i samma anda som Space Balls. Det är gott om gags som liksom puttrar förbi i bakgrunden. Men någonstans tror jag också att Gordon hoppades göra en modern och spännande satir – oklart vad exakt det är som ska satiriseras.

John Canyons rymdskepp ser ut som en lastbil

Världsbygget och rymdskeppen!

John Canyons rymdskepp får stilpoäng för sina extraljus och flames på förarhytten. Jepp, det är en långtradare i rymden av märket Pachyderm. Den hade inte alls sett malplacerad ut på Route 66.  John och öviga rymdtruckers har en lustigt nog utvecklat en subkultur som mycket liknar 1960-70-talens USA, komplett med truckerkepsar, färgglada overaller och oändliga fikaraster på sunkiga diners. Det är här Cindy jobbar med att servera kaffe till chaffisarna, och det är här unge Mike slår sig i slang med John. Vissa detaljer avslöjar dock att det här inte är några vanliga, jordiska lastbilschaufförer det handlar om.  John fraktar genmodifierade grisar i sitt lastutrymme, och de är helt kubiska för att vara lättare att stapla ovanpå varandra. Och vid ett barslagsmål går ett fönster sönder, varpå allt löst i lokalen sugs ut i tomma rymden utanför. Inklusive en otrevlig arbetsledare.

Resten av galaxen är ett mischmasch av miljöer: Bolagets högkvarter ser lite ut som vilken tronsal som helst från vilken rymdopera som helst. Rymdpiraterna ser ut som rymdpirater brukar se ut. Och mördarcyborgerna liknar cyloner en smula, bara anonymare.

Så här ser rymdtruckers ut

Design och specialeffekter;

Filmen präglas av tiden då den producerades: 1996 gjordes gärna allt i datorn, men animationskonsten hade inte kommit så långt som filmskaparna själva intalade sig. De rikliga rymdscenerna  i Space Truckers förkroppsligar därför det värsta med 90-talsanimation: klumpigt, artificiellt och platt. Filmens praktiska effekter, som de kubiska grisarna och de rikliga blod- och gorescenerna, är mycket finare gjorda. I det groteska visar Stuart Gordon varför han blev en kultfilmsegissör med Re-Animator och From Beyond. Maskerna är top notch.

Tyvärr är scenografi och kostym inte lika högklassiga, och de grälla rosa och orange tonerna gör mig mest sugen på sockervadd.

Charles Dance som piratkung.

Luckor i manus,

De gör så gott de kan för att simulera tyngdlöshet, men det verkar som om Gordon och skådisarna inte riktigt har klart för sig vad det innebär. Ena sekunden glider Mike och Cindy omkring och hånglar upp-och-ned, för att i nästa stå stadigt på golvet och dricka öl från ölburkar som inte är tyngdlösa.

Kubiska grisar

Domen:

Det konstigaste med Space Truckers är inte dess flamsiga ytlighet eller kassa story, utan dess produktionsår. Den är ett sorts lamare derivat av 80-talsklassiker som The Ice Pirates (1984) eller Battle beyond the stars (1980).  Jag har verkligen en viss kärlek för dessa corny och överdramatiska rymdwesterns.  Men 1996 är på tok – minst tio år –  för sent för den här typen av film! Den refererar till och driver med många klassiker i sci-figenren, men känns inte som en del av en stolt rymdäventyrstradition utan mer som en senkommen ripoff av filmer som i sin tur var ripoffs och parodier på Star Wars. Och där i mitten av 90-talet tillförde den absolut inget nytt till en rymdäventyrsgenre som vid det laget var saligen insomnad. Jag kan tänka mig att Stuart Gordon inspirerades av Paul Verhoevens grälla och våldsamma sci-fi-äventyr, men har inte mycket att komma med jämfört med exempelvis Total Recall. Trots fyrkantiga grisar och Stephen Dorff i underkläderna får man en gnagande känsla av att Space Truckers är en film som har absolut ingenting att säga.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

10 skrämmande filmer där väggen mellan dimensionerna rasar

Vad är ungdomarna i Cabin in the woods villiga att offra för att blidka gudarna?

Vad är världsrymden, egentligen? Är det bara utrymmet mellan stjärnor och planeter i vårt eget universum, eller skulle det kunna vara utrymmet mellan alla världar i alla tänkbara universa? Från vårt mänskliga perspektiv, spelar det någon roll? För även om vi hävdar att ”rymden” är begränsad till det vi kan observera med mänsklig teknologi (t ex i ett teleskop) så förutsäger forskarnas teorier att det finns betydligt mer precis bortom horisonten. Om strängteorin stämmer finns det kanske 26 dimensioner, och kvantmekaniken förutsäger att det existerar många parallella universa. Och vilken sträcka är egentligen kortast: 26 ljusår, eller 26 dimensioner? Så även om min rymdfilmsblogg (och rymdfilmsgenren i stort) framför allt rör sig i vår egen rymdtid, så finns inom science fiction den närbesläktade premissen att väggarna mellan dimensioner och parallella världar ständigt riskerar att kollapsa och släppa igenom något från Andra sidan. From Beyond, som HP Lovecraft skulle ha sagt.

Cthulhu

I inlägget Därför behöver vi berättelser om rymden har jag redan skrivit lite om genren kosmisk skräck, som kännetecknas av att människan ställs inför det totalt främmande från en annan värld. Framför allt menade jag då filmer som utspelar sig i vår egen fysiska rymd, med paradexemplen Alien och Prometheus. Men just idag tänkte jag alltså vidga rymdbegreppet till att omfatta samtliga 26 dimensioner och tipsa om ett antal kosmiska skräckfilmer där Något Fruktansvärt lyckas bryta ned barriären till vår värld och tränga sig igenom från en annan dimension. Häng med på en spoilerfylld resa till tentakelland!

Hellboy (2004)
regi: Guillermo del Toro, producent: Lawrence Gordon m fl

OgdruJahad frambringar apokalypsen

Handlingen? Ockultister och nazister försöker frambringa apokalypsen genom att öppna en portal ut i rymden, där de fruktansvärda Ogdru Jahad bidar sin tid, inspärrade i ett kristallfängelse. De råkar av misstag ta med sig demonen Hellboy över gränsen till vår värld, och världens öde hänger på om han bejakar sin helvetiska sida eller följer sin fosterfars goda föredöme.

Tentaklerna? Om det är någon som vet hur man gestaltar uråldriga, ondskefulla gudar så är det mexikanska regissören Guillermo del Toro. Han har läst på sin lovecraftiska Cthulhu-mytologi och ger Ogdru Jahad-gudarna groteska proportioner. Man kan förstås, i sann kosmisk skräckanda, bara ana dem, då deras gigantiska tentakler sträcker sig ned från stormskyarna över ödelagda städer. Mot slutet av filmen får vi också se Hellboy bekämpa ”the behemoth”, en av bläckfiskgudarna nedstigen i köttet.

OgdruJahad är de gamla gudarna som vill slippa fria från fängelset

Cloverfield (2008)
regi: Matt Reeves, producent: JJ Abrams

Cloverfieldmonstret verkar förvirrad och ledsen. Och arg!

Handlingen? Genom en handkamera får vi följa några ungdomars helg i New York, då plötsligt något enormt slår ned i staden och går lös mellan skyskraporna. Snart råder kaos i miljonstaden, och våra huvudpersoner tvingas fly för sina liv. Cloverfield var en kultfilm redan innan sin release, på grund av den kryptiska marknadsföringen som inte avslöjade annat än att det var någon sorts katastroffilm. I mitt tycke en av de bättre monsterfilmer som gjorts, och egentligen värdig en egen full recension på Rymdfilm.

Tentaklerna? Strikt talat vet vi inte om Cloverfieldmonstret kommer från rymden eller från en annan dimension (den trillar i varje fall ned från himlen). Proportionerna är enorma, men några tentakler ser vi inte. Snarare liknar vår vän en jättelik, vinglös fladdermus som går på knogarna. Den verkar väldigt sur, ungefär som om den inte riktigt förstår varför den hamnat på ett så ogästvänligt ställe som New York. Jag tycker nästan lite synd om den. Nej, förresten.

The Mist (2007)
regi, manus och producent: Matt Darabont

Behemoth i The Mist är det största av alla monster

Handlingen? En pappa och hans son fångas tillsammans med andra småstadsbor i en stormarknad då en tjock dimma väller in över stan bortifrån armébasen. I dimman döljer sig fasor som arméns experiment släppt igenom från andra dimensioner. The Mist baseras på en av mina favoriter bland Stephen Kings långa noveller, men med ett antal nya, riktigt ondskefulla twistar mot slutet, helt i den tidige Kings anda. Jag har alltid tyckt att skräckberättelser ska sluta olyckligt för att riktigt kännas.

Tentaklerna? Det kryllar av hungriga monster i alla storlekar, från sådana man kan krossa med sin känga till enorma, åttafotade spindellika varelser som tornar upp sig över trädtopparna. Huggtandsförsedda tentakler slår sig genom garagedörren och sliter ut människorna i dimman. Här har verkligen alla barriärer mot en sjuk och mycket fasansfull värld raserats.

Ghostbusters (1984)
regi och producent: Ivan Reitman, manus: Dan Aykroyd och Harold Ramis

Marshmallowgubben från Ghostbusters är en klassiker

Handlingen? Du har sett den här, men jag vill påminna om att huvudskurken är den sumeriske förstörelseguden Gozer, en typisk figur från en annan dimension. Spökena som invaderar stan är bara Gozers förlöpare.

Tentaklerna? Mot slutet tar Gozer formen av den enorme marhmallowgubben som hotar New York med ödeläggelse.

John dies at the end (2012)
Regi, manus och producent: Don Coscarelli

Dave i John Dies At The End

Handlingen? En journalist kommer en märklig story på spåren. Är det bara ungdomar som knarkar och hallucinerar eller har kompisarna Dave och John verkligen kommit i kontakt med en parallell och demonisk verklighet? Ett antal riktigt våldsamma dödsfall där flera personer exploderat efter att ha injicerat en svart vätska tyder på något annat än vanlig överdos. En stundtals riktigt charmig (tro’t eller ej) och rolig surrealistisk skräckkomedi, som en hipsterversion av Bill and Ted’s Excellent Adventure, eller något sådant.

Köttmonstret i John dies at the end

Tentaklerna? Mest minnesvärd är demonen av kött som vi får träffa alldeles i början av John dies at the end. Han har en kalkon som huvud, biffar och laxar som kropp och korvar som fingrar. Gross out! Som grand finale får vi för en gångs skull färdas in i den andra dimensionen och träffar på – surprise, surprise – ett enormt, tentakelförsett monstrum!

Hellraiser (1987)
Manus och regi: Clive Barker

Pinhead från Hellraiser

Handlingen? En girig man och hans älskarinna råkar öppna en dörr till helvetet med en magisk box. Deras liv och död blir snart en oändlig plåga. Av brittiske författaren Clive Barker, som har en hängiven fanskara. Rekommenderas, men inte för den svagmagade. Du är inte ett fan av kultskräckfilmer om du inte har sett den här i oklippt version. Själv såg jag den på en så skraltig VHS-kassett att det knappt gick att urskilja slakten som pågick. Lika bra det kanske, för min oskyldiga 16-åriga själs skull.

Tentaklerna? Nja, mer spikar i skallbenet och krokar som sliter köttet från kroppen. Demonernas ledare heter Pinhead, och är en av skräckfilmshistoriens stora ikoner. Synd bara att Hellraiser följdes av så erbarmligt dåliga uppföljare. Endast ettan är sevärd.

HP Lovecrafts From Beyond (1987)
Manus (del) och regi: Stuart Gordon

I Lovecrafts From Beyond öppnas en portal till en annan dimension och förvandlar forskarna

Handlingen? Mycket löst baserad på en novell med samma namn av Lovecraft, i regi av Stuart Gordon som gjort sig en liten och mycket våldsam filmkarriär på att göra vansinnigt blodiga adaptioner av skräckmästarens berättelser (Re-Animator är också Stuart Gordons verk). I From Beyond öppnar några forskare en portal till – du gissade det – en annan dimension – och förvandlas till – du gissade det – tentakelförsedda kannibalmonster.

Tentaklerna? Ett veritabelt filmskräckkabinett från 80-talet, med de knasigaste plastmonster du kan tänka dig. Idag upplever man det som mer bisarrt än verkligt skrämmande. I filmen fungerar det så att de som blir bitna av varelser från Andra sidan förvandlas själva och får en liten tentakel i pannan, där all deras kraft sitter. Biter du av den, så besegrar du monstret.

The Ancient Ones, urgamla gudar, bryter sig fria

Cabin in the woods (2012)
Manus, regi och producent: Drew Goddard och Joss Whedon

Handlingen? Här är en film jag verkligen inte vill spoila, så jag nöjer mig med att säga att det är en dubbeltwist på varje skräckfilmskliché du någonsin sett.

Tentaklerna? Mycket Cthulhu igen – ”the ancient ones” är inspärrade i väntan på att få slippa lös och ödelägga världen. Vad är vi villiga att göra för att hålla deras fängelse intakt? En enorm hand som sveper fram över himlen är den glimt vi hinner få.

Pacific Rim (2013)
regi, manus och producent: Guillermo del Toro, Travis Beacham

Guillermo del Toros Pacific Rim

Handlingen? Guillermo är enda regissören med två filmer på listan, och den här kommer först i sommar. Det är en hyllning till japanska genren kaiju (som Godzilla är mest kända exemplet på) och går ut på att en dimensionsportal öppnas på havets botten och släpper igenom ett antal bestar. Mänskligheten måste försvara sig med det enda logiska vapnet: jätterobotar!

Tentaklerna? Jag har inte sett filmen än, men i klippen förekommer åtminstone två monster, vart och ett i samma storlek som en Finlandsfärja. Den ena av dem ser mycket tentakelförsedd ut. 17 juli får vi se närmare hur hen ser ut.

Event Horizon (1997)
regi: Paul WS Anderson

Event horizon

Av filmerna jag skriver om idag är Event Horizon den jag tycker minst om, eftersom jag inte riktigt gillar Paul WS Andersons effektsökeri. Men det är otvetydigt en äkta rymdfilm (med massor av fina skepp och rymdfärder) om forskare som öppnar en port till helvetet. Full pott, så att säga. Och Sam Neill lyckas alltid vara sevärd. Läs hela Rymdfilms recension.

Bubblare:

Pahvålnaderna och profeterna från maskhålet, i Star Trek Deep Space Nine
Jättemaskarna i Beetlejuice

Mer kosmisk skräck på Rymdfilm:

Alien, Aliens, Alien 3, Alien 4, Prometheus, The thing, Dreamcatcher, Doom, Alien Cargo, The Faculty, The Darkest Hour, Grabbers