Sverige

Prisbelönta svenska rymdfilmen ”Tangent Room” går på bio just nu (april och maj 2019)

Tangent Room

Svensk rymdfilm på bio är mer än Aniara och Ensamma i rymden. Se där, en mening som jag inte hade förväntat mig att få skriva på den här bloggen. Det rör på sig!

Just nu i april och maj 2019 går nämligen på bio den mångfalt prisbelönta svenska indierymdfilmen Tangent Room. Se längre ner i inlägget för biodatum. Den släpps på video on demand senare i vår.

Tangent Room, med manus, regi och produktion av Björn Engström, är en låst rum-thriller och ett vetenskapsmysterium för den som gillade Inception, Primer eller Scanners. Vilket man ju gör. Fångade i ett märkligt rum kämpar fyra forskare mot klockan för att förhindra en kosmisk kollaps. De vägrar att bli offer i denna dödliga lek och tvingas samarbeta för att lösa problemet innan det är för sent. Filmen utspelar sig helt och hållet inne i ett enda rum, men samtidigt i ett oändligt antal parallella universum.

Dialogen är till största delen på engelska, inte minst för att de internationella forskarna förstås kommunicerar på det språket. Det berättar Björn Engström.

– Manuset inspirerades av några vetenskapliga artiklar jag läste under våren 2014, säger Björn. De diskuterade existensen av parallella universum med hjälp av avancerad matematik och tolkning av de mest detaljerade mätdata man har tillgång till idag. Särskilt en detalj väckte min nyfikenhet: man hade tolkat vissa mätdata från WMAP-projektet som märken efter att ett parallellt universum skrapat emot vårt. Då fick jag idén: tänk om en sådan skrapkollision mellan två universum sker på en specifik punkt här på jorden, nämligen inne i ett rum?

Filmen har redan gjort succé på filmfestivaler världen runt och fått pris för bl a bästa science fictionfilm, bästa film och bästa manus.

Filmen har en Facebooksida.

HÄR KAN DU SE TANGENT ROOM VÅREN 2019

Bio7:an i Gävle 5/4 20.00, 8/4 18.30, 10/4 13.00.

Bio Kaskad i Blackeberg 14/4 20.00, 16/4 18.30.

Zita i Stockholm fredagen 3/5 kl 18.30 i stora salong 1.

Bio Roy i Göteborg 9 maj 20.30.

Aniara (2019) – En blåsa i Guds andes glas

Sverige 2019, manus och regi: Pella Kågerman och Hugo Lilja, baserat på dikten av Harry Martinson.

Typisk scen…

Mimaroben (Emelie Jonsson) är uttråkad och ensam i mimasalen, medan passagerarna på Aniara smörjer kråset och taxfreehandlar. Miman är en yogasal kopplat till en halvgudomlig, telepatisk AI som projicerar en verklighetstrogen virtuell värld i huvudet på besökande människor. Men när allt går åt skogen och Aniara skenar i hög fart mot interstellär rymd, förändras detta. Mimasalen blir stället som alla vill vara på, för att döva sin PTSD med ljuva minnesbilder av barfotavandringar i mjuk mossa och sommardopp i sammetssvarta skogstjärnar. Men hur många traumatiserade hjärnor kan Miman hantera innan den själv blir galen?

Aniara filmen 2019

Handlingen.

Allt är ju så välordnat. Ynka tre veckor till Mars på en lyxig passagerarfärja med alla upptänkliga nöjen. Sedan en chans att starta om på nytt i en ny värld, långt borta från den krigshärjade Jorden. Låt vara att Mars är till största delen en karg öken, men varje alternativ till den Jorden är väl bättre, eller hur? Men som i visan om Titanic börjar det med en skakning på nedre däck, följt av det otänkbara. En kollision med rymdskrot penetrerar skrovet och tvingar kapten att dumpa kärnreaktorn för att förhindra en katastrof. Rymdskeppet slås ur kurs. Enda chansen att vända är att använda gravitationen från närmaste himlakropp, meddelar kapten Chefone. Men det kommer att ta ett par år att komma fram, inte tre veckor. Säger kaptenen, och bjuder på en gratis nattmacka till alla oroliga. Och baren är ju öppen. Men det finns ingen himlakropp i deras färdväg.  Insikten om deras predikament kommer långsamt, och inte samtidigt till alla. De färdas mot intet, utan väg tillbaka. Bort från ljuset. Astronomen (spelad av en superb Anneli Martini) håller upp sitt smutsiga drinkglas och visar Mimaroben en liten luftblåsa i glaset. Den rör sig oändligt långsamt och osynligt för blotta ögat. Om flera hundra år kommer man att kunna se att den flyttat sig. Men bara bråkdelen av en hårsmån. I rymden är vi inget mer än en blåsa i Guds andes glas. Våra skepp kan rusa fram, men inte röra sig en millimeter.

Filmen Aniara skildrar, liksom Harry Martinsons originaldikt från 1956, hur livet och människorna på rymdskeppet förändras av erfarenheten att vara på evig flykt från en förlorad värld. På väg från något som inte längre går att nå, mot en avgrund. Och som Nietzsche visste, så förändras man av att stirra alltför länge ner i avgrunden. Samhällets sönderfall börjar omedelbart då Aniara börjar skena, men det är en långsam process och på vägen uppstår nya religioner och konstformer. Vänskaper blomstrar, kärleksband knyts och barn blir till. Vi får följa flera människoöden ombord. Mimaroben står i centrum, och med tiden skapar hon sig såväl en liten familj som ett socialt sammanhang. Vi möter hennes blivande flickvän, den rationella piloten Isagel (Bianca Cruzeiro). Deras ögonblick av ömhet, extas och förtvivlan skildras nära och med stor ömhet i filmen. Genom att vi får krypa under huden på dem, blir Aniaras öde desto mer påtagligt och griper tag i oss. Och filmen bjuder också på ett persongalleri av bifigurer som i Martinsons text mest antyddes men aldrig riktigt fick form. I filmen möter vi den alkoholiserade men godhjärtade Astronomen, vars alltför stora trut försätter henne på kollisionskurs med den despotiske kapten Chefone (Arvin Kananian). Hon blir en människa vi kan tro på och engagera oss i. Chefone själv får en smått komisk extradimension genom att han framställs som en pompös träningsnarkoman, vilket gör honom intressantare än diktversionen var.

Pretentionerna?

Självklart är de enorma. Filmen bygger ju ändå på ett nobelprisvinnande diktepos på jambisk vers, och är i stort sett trogen originalet. Huvudtemat är hur vi själva orsakar vår undergång genom att förstöra Jorden. Det är också en mångfacetterad betraktelse av vad minnet av detta trauma i kombination med förlorat hopp gör med vår själ. Men där dikten tar till de breda penseldragen och den lyriska högstämdheten, så väljer filmen att fokusera på de faktiska människorna som tvingas leva sina liv på Aniara. Filmskaparna håller alltså klokt dramats grundregel ”Show, don’t tell” i åtanke. Känslan jag får av att se filmen är att den är nog så seriös som någonsin Martinsons dikt, men inte känns lika pretto.

Aniara filmen 2019

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

Jag tycker hela filmens look är ljuvlig och oerhört smart. Rymdskeppet Aniara är så uppenbart ett svenskt rymdskepp, som känns nära vår egen verklighet. Exteriört liknar det mest ett par stadskvarter från Högtorgscity i Stockholm, komplett med brutalistisk 70-talsarkitektur och en andefattig central galleria. Tänk er Hamngatan och Mäster Samuelsgatan flygande i rymden. Det är genialt gestaltat. Filmen är en så kallad ”no set sci-fi” vilket innebär att verkliga miljöer används för att skapa illusionen av en framtidsvärld. Interiörerna är alltså inspelade i Mall of Scandinavia, Sthlm Waterfront och Sollentuna Centrum. Med en touch av Finlandsfärja och föreläsningssal på universitetet. Själsdödande miljöer från vår vardag, som är lätta att tänka sig som en helvetisk plats att vara inlåst på under resten av våra liv. Dessa är briljanta val, eftersom det får oss i publiken att omedelbart acceptera Aniara som en realistisk, om än lite tråkig, värld. Vi hajar direkt att dessa klimatflyktingar på väg i hög fart mot ingenting tillhör vår egen eller åtminstone våra barns generation. Deras framtid är vår egen.

Hos Martinson får vi veta förhållandevis mycket om vad som hänt på Jorden innan vår berättelse tar sin början, och hur det ser ut på Mars och Venus. Martinson lyckas alltså väl med det kompletta världsbygge som varje god science fictionförfattare måste bemästra. Men dessa platser och händelser skildras i dikten uteslutande i form av tillbakablickar och minnen, vilket inte lämpar sig så bra för 1,5 timme långfilm. I filmatiseringen har följaktligen det mesta skalats bort, och antyds endast. Det gör att dramat blir tightare, samtidigt som filmen kan sägas respektera Martinsons ”kanon” då man helt enkelt kan tänka sig att världsbygget existerar utanför bild.

Domen:

Harry Martinsons diktepos från 50-talet är ett verk av ojämförlig skönhet och skärpa. Läsaren genomsköljs av fasa inför människans grymhet och vördnad inför hennes livsvilja. Jag hade inte läst hela dikten sedan jag som 17-åring plöjde igenom hela den ”seriösa” sci-fihyllan på Uppsala Stadsbibliotek. När jag nu som vuxen läster om Martinson är jag inte riktigt beredd på kraften i hans poesi. Herrejösses, vilket konstverk.

Men det är också lätt att förstå varför ingen gett sig på en filmatisering tidigare. Det som fungerar i diktform lånar sig inte lika lätt till vita duken. Martinsons språk blommar i  de många naturlyriska tillbakablickarna, men knastrar grått då livet ombord skissas fram. De riktigt passionerade partierna i dikten är sorgesånger som skildrar stämningar snarare än händelser.  Hos Martinson är Aniaras människor bifigurer i tragedin om Människan. 

Det är därför imponerande hur väl Pella Kågerman och Hugo Lilja lyckas med sin filmiska omtolkning, som zoomar in på människorna av kött och blod. De går riktigt nära några få personer, och ger oss en känslomässig ankarpunkt ombord. Resultatet blir nästan lika känslomässigt starkt som att läsa dikten, men det är andra känslor som aktiveras. Det är en elegant omtolkning vi får se.

Regissörerna lyckas balansera respekt för grundmaterialet med kloka val för att skapa en modern film om verkliga människor. Visserligen går en del av originalets poetiska kraft förlorad, men resultatet är en bättre film som inte söker ersätta dikten, men kompletterar den.

Fler rymdfilmer och science fiction om miljöförstöring och samhällskritik +

Silent running – en av 70-talets bästa pärlor.

Children of men – 00-talets kanske bästa samhällskritiska scifi

Wanderers (2014) – årets rymdupplevelse + intervju med filmskaparen

WANDERERS_the_great_red_spot_02

WANDERERS Jupiters stora röda fläck

Vi har sett den magiska svenska kortfilmen som gjort sensation senaste veckorna, och pratat med regissören Erik om vilken som är hans egen drömrymdfilm.

Vi är mitt inne i en rymdboom. Vetenskapligt, kommersiellt och populärkulturellt har rymden vår kollektiva uppmärksamhet på ett sätt som inte varit fallet sedan 70-talet. Internets engagemang i kometlandare Philae nyligen är bara ett exempel. Men ibland, som rymdfilmsbloggare, känner jag att de snygga hollywoodfilmer jag recenserar, bara skrapar på ytan till det som får mig att fascineras så av rymden. De tar ett rymdskepp, brassar på med bombastisk musik, och technobabbel. Men de säger inget om varför vi ska utforska rymden. Interstellar ger visserligen ett konkret svar på varför: Jorden kan inte föda oss i framtiden. Men årets starkaste rymdupplevelse för mig kommer inte från Christopher Nolan, utan från det osannolika paret Carl Sagan (astronom 1934-1996) och svenske frilansregissören Erik Wernquist. Det är en sublim upplevelse, långt mer emotionellt substantiell än Interstellar.

I svenska kortfilmen Wanderers (3 minuter 50 sekunder) bild- och tonsätts Carl Sagan som själv läser sin text från A Pale Blue Dot och verkligen visar oss varför vi ska utforska rymden. Vi får se korta scener av människor som tar rymdpromenader vid Jupiter, flyger nära kryogeysrarna på Saturnus måne Enceladus, och åker rymdhiss från Mars yta. Det är ståpäls genom hela filmen, och då Sagans sista ord ”…waiting” klingar ut, drabbar mig en fullständig visshet om att vi människor en gång kommer att få se allt detta i verkligheten. Carl Sagans röst i kombination med bilderna av Wernquist och musik av Christian Sandquist berör på djupet. Här är själva filmen:

Wanderers – a short film by Erik Wernquist from Erik Wernquist on Vimeo.

Uppmärksamheten har varit stor kring filmen, som höjts till skyarna på sociala medier, Slate och io9. Många halvt resignerade sci-fi-fans satte sig plötsligt upp, yrvakna i datorstolen, och blinkade förvånat mot de majestätiska vyerna av Saturnus ringar. – Wait! What?!

WANDERERS_excavation_01

WANDERERS Utgrävning av asteroid

Jag kontaktade Erik Wernquist för att höra lite mer om hur kan gjort och hur han tänker kring genren rymdfilm. Han arbetar till vardags som digital konstnär och animatör i Stockholm, och jag anar att den stora uppmärksamheten som filmen väckt eventuellt kan ha gjort det lite stressigt för Erik att hinna med. Men han svarade snabbt på mina mejl och tog sig tid att formulera utförliga svar på mina frågor. Och det visar sig att Erik Wernquist inte själv sett sig som en del av en stor rymdtrend, utan har känt sig lite ensam med sina tankar om rymdutforskning.

Med tanke på vilka budgetar som Hollywoodfilmer slukar för att producera ”effekter” är tanken på en oberoende filmskapare som åstadkommer det du har åstadkommit rätt hisnande. Hur mycket arbete har du lagt ned för att färdigställa filmen? Har du räknat timmar, eller kalendertid?
EW: – Jag måste erkänna att jag inte använt mig av några som helst banbrytande tekniker eller verktyg när jag gjorde filmen. Arbetet har ur ett tekniskt perspektiv varit enkelt, bara väldigt tidskrävande. Det är förvisso roligt och glädjande att även folk som arbetar med grafik och specialeffekter på hög nivå verkar tycka det jag gjort ser fint ut, men som sagt, det är inget speciellt med sättet jag gjort arbetet.
– Det är lite svårt att svara på exakt hur mycket tid jag lagt ner, men jag började för lite drygt två år sedan, och har hållit på i kortare och längre intervaller sedan dess. Kanske har jag jobbat sammanlagt ett halvår ungefär.
Varför har rymden och rymdfart just nu gjort sådan storstilad comeback i det allmänna medvetandet, i populärkulturen och vår gemensamma fantasi, tror du?
EW: – Jag har nog inte riktigt förstått att rymdintresset tycks ha växt på sista tiden, så jag har svårt att uttala mig om varför. Jag har så klart blivit glad av att se bra, genomtänkta och väl researchade filmer som Gravity och Interstellar gå upp på de stora dukarna, och det jättestora intresset för ESAs kometlandning härom veckan var uppmuntrande. Utöver vad jag läser för mig själv brukar jag annars vanligtvis känna mig ganska ensam i de här tankarna, men det verkar som jag haft lite fel där. Vilket är väldigt glädjande!

Räknar du med att göra fler rymdfilmer, med tanke på responsen du fått?
EW: – Jag är personligen väldigt intresserad av tankarna och spekulationer kring människans eventuella framtid i Solsystemet, så det är något jag hoppas kunna utveckla och jobba mer med.

Om du väljer den rymdfilm som är din egen personliga favorit, vilken är det?
EW: – Som sagt, både Gravity och Interstellar gav mig fina upplevelser, men när det kommer till realism och omfattning är det svårt att överträffa Apollo 13, vilken jag tycker är en helt fantastisk film. En annan favorit, även om den är lite mer utsvävande i tonen, är Contact. Jag väntar dock fortfarande på att ribban ska höjas rejält – någon form av filmatisering av [författaren] Kim Stanley Robinsons Mars-trilogi skulle kunna bli makalöst storartad.

På Erik Wernquists sajt kan man se stillbilder och läsa mer om inspirationen till filmen, och var det är vi egentligen ser. Konstnärlig frihet har tagits, men alla platser som förekommer i filmen baseras på verkliga platser i solsystemet.

WANDERERS_verona_rupes_03

WANDERERS Basejumping på Uranus måne Miranda

Vill du läsa mer om rymdfilm som genre? Här är några inlägg från bloggen som du kan gilla:

Därför behöver vi berättelser om rymden

Därför blev vi förälskade i Philae

Jodorowsky’s Dune – Den bästa rymdfilm som aldrig gjordes

Jakten på The Overview effect

Svenska vinterlandskap (Simon Stålenhags bilder)

Fem visioner av utomjordingar på film

Syndromeda (2013) – svensk kort rymdfilm på SVT Play

Syndromeda

Syndromeda

Vi fick ett tips till Rymdfilms facebooksida av Ronny, som tipsar om en film som knockade honom ur skorna: den svenska kortfilmaren Patrik Eklunds rymdfilm Syndromeda. Det går nu att kolla på filmen på SVT Play.

Det är en surrealistisk, obehaglig och absurd berättelse om Leif (Jacob Nordensson) som vaknar naken och blodig på en landsväg, utan minne av vad som hänt. Ingen tror honom när han berättar att han blivit bortförd av rymdvarelser. Han får träffa en oförstående terapeut, och söker sig till en stödgrupp för bortrövade. Det är ingen komedi direkt, utan Leif får mer än sin beskärda del av skador, övergrepp, bilolyckor och mordförsök under filmens korta speltid. Men det finns en glimt i ögat också, som i damen som på ett liiite för grafiskt vis berättar och visar om de experiment som rymdvarelserna utsatte henne för..

Alla talar svenska. Filmen visades på Sundancefestivalen 2013.

Se Syndromeda på SVT Play

 

UFO, en svensk indierymdfilm som vill ha din hjälp för att bygga sin rymdskeppsinteriör

Rymdkapseln som används i filmen

Rymdkapseln som används i filmen

Vem sa att det inte görs några svenska rymdfilmer?

Ett gäng svenska grabbar tänkte göra en rymdfilm uteslutande med hjälp av modeller, men när de väl satte igång blev det en film med ”mycket bilkörning och slem” som mest utspelas på den svenska landsbydgen. UFO heter projektet. De flesta effekterna är trots allt analoga (eller ”praktiska” som de som gjorde Prometheus så fint kallade det).

Nu vill killarna ha ekonomisk hjälp så de kan avsluta sin film, och har för ändamålet startat ett crowdfundingprojekt på Crowdculture  De vill bland annat kunna bygga en rymdskeppsinteriör på fyra meter och köpa en störtbåge så de kan volta med en bil. Kan man tänka sig ett värdigare ändamål?

Här är en teasertrailer:

Om man bidrar duktigt till att slutföra filmen, kan man få exempelvis en rymdskeppsmodell, en DVD eller en texmexkväll med några av filmskaparna. Eller varför inte ett rymdvarelsehuvud? Det får man veta i en featurettefilm som ligger på UFO:s  Crowdculturesida.

Kanske vill du göra en insats för den svenska rymdfilmskulturen? Du kan också följa projektet på Facebook.