Jupiter Ascending (2015) – från fattig flicka till drottning av universum

USA/Australien 2015, manus och regi: The Wachowskis, producent: Grant Hill och The Wachowskis

Channing Tatum och Mila Kunis i Jupiter Ascending

Handlingen.

Så gick syskonen Wachowskis eget rymdepos slutligen upp på bio efter ett års försening. Den excentriska regissörsduon utnyttjade extratiden väl, och resultatet är onekligen en rik visuell upplevelse. Storyn lånar frejdigt från kulturhistorien, och inte minst från genren space opera. Det är en vällustig och köttig rymdsaga som målas upp: ett vidsträckt rymdimperium härskar i Solsystemet, alldeles bortom jordmänniskornas uppfattningsförmåga. Den kungliga familjen Abrasax utgör kejsardömets dekadenta och skrupelfria maktcentrum, och de tre barnen till den framlidna Drottningen av Universum gör allt för att intrigera mot varandra. Prins Balem (en smått psykotisk Eddie Redmayne) har trumf på hand, och makten över handeln med universums mest värdefulla substans: ett elixir som ger evigt liv. Det framställs av människor, som slaktats likt boskap. Prinsens makt hotas då det avslöjas att Drottningen har återfötts på Jorden, i form av en fattig, ryskamerikansk städerska vid namn Jupiter Jones (Mila Kunis). Legosoldaterna Caine (Channing Tatum i Spocköron) och Stinger (Sean Bean) skickas till Jorden för att kidnappa Jupiter innan Balems dödspatrull hinner döda henne. En mäktig strid i luften ovanför Chicago ödelägger nästan staden. Jupiter kastas mellan olika interplanetära maktspelare som vill ha inflytande över henne, och genom henne Jorden. Prins Titus (Douglas Booth) ber henne att gifta sig med honom, samtidigt som han försöker röja Caine ur vägen. Rymdpoliserna i The Aegis vill arrestera Prins Balem. Och Prins Balem hotar att döda Jupiters familj för att förmå henne att abdikera. Till slut ligger mångas öden i den unga kvinnans händer. Ska hennes kungliga börd visa sig betyda något då sanningens minut närmar sig?

Jupiter Ascending

Pretentionerna?

Originalmanus ger alltid guldstjärna i min bok, och detta är vare sig en reboot eller uppföljare. Lana Wachowski säger, kaxigt, att hon siktar på en mix av Homeros Odysséen och The Wizard of Oz. Jag vill lägga till Alice i Underlandet också: Jupiter faller uppåt istället för nedåt, till en galen fantasivärld som påminner både om Oz och den som Alice hittar i kaninhålet. Mycket av filmens berättarglädje finner vi i Jupiters möte med det knasiga folket på rymdstationer och rymdskepp. Vi kan väl i ärlighetens namn också addera influenser från tidigare filmiska rymdepos som Dune, Flash Gordon och Star Wars.

Jupiter Ascending

Rymdskepp och världsbygge!

Äntligen en rymdopera som lägger tid på världsbygget och bakgrundshistorien. Det är en stilig film i varje detalj, från bisvärmen som hälsar sin drottning till striden i solnedgången över Chicago. Jorden ligger i filmens värld i utkanten av det stora rymdimperium som tycks befolka såväl vårt eget solsystem som rymden bortom: stora rymdskepp gör ständiga hyperrymdhopp (lika de i Battlestar Galactica) in och ut ur Solsystemet, och man anar att den maffiga industristad som döljer sig bland molnen i planeten Jupiters röda fläck bara är ett av Prins Balems många fästen.

Jupiter Ascending

Faktum är att vi får se en glimt av en luftig och skimrande vacker stad där alla hus ser ut som Frank Gehrys konserthus i Los Angeles. Här promenerar de tre kungliga syskonen omkring på terrasserna – är det familjen Abrasaxs hemplanet? De kungliga vältrar sig ständigt i lyx på sina skepp och rymdstationer, som är inspirerade av empirestil och egyptiska faraopalats. Varje liten aktivitet omges av ceremonier och pompa värdig Den förbjudna staden.

Rymdskeppen kommer i alla storlekar och former, och är grymt detaljerade. De kungliga skeppen från familjen Abraxas har smäckra vingar och mängder av små art deco-liknande krusiduller som ger dem en sorts steampunkkänsla. Polisskeppet från The Aegis är mindre extravagant, men inte mindre kraftfullt. Alla rymdskepp drar iväg med en flashig blixt då de hoppar till överljusfart.

Jupiter Ascending

Ingen rymdfilm utan utomjordingar. Prinsen omger sig med arter och hybrider av alla de slag, och vi får se allt från klassiska ”små grå aliens” till humanoider med drag av olika djur. Caine är enligt uppgift en hybrid mellan människa och varg (därav spetsiga öron, eller vänta nu..) och piloten på polisskeppet har en liten elefantsnabel, genom vilken han trumpetar då han blir upphetsad. Mina favoritaliens är dock bevingade drakar med enorma tänder, mullrande röster och namn som Mr Greeghan.

Jupiter Ascending

Produktionsdesign;

Förutom The Wachowskis tydliga signatur, är filmens rika visuella stil ett resultat av samarbete mellan producenten Grant Hill, effektmakaren Dan Glass och filmfotografen John Toll. Det är ett barockt överdåd som ett kritiskt öga skulle kunna beskriva som cheesy as hell. Ibland blir estetiken så högljudd att den överröstar dramatiken – det är svårt att hålla koncentrationen på vad som sägs då en parad av hundratals märkliga aliens tågar förbi. Somliga välgestaltade scener, som de där en bisvärm hovrar som ett tyngdlöst släp bakom Jupiter, hastas förbi och betyder inte så mycket. Men det finns också ögonblick där glittret och överdådet vävs in i storyn på ett symboliskt vis: bröllopet mellan Jupiter och Titus (med klänningar av modedesignern Michael Cinco) som gästas av eliten från hovet.. tror man, tills Titus skrattar och avslöjar att hela sällskapet bara är fejk, simulationer som ska fylla ut tomma platser vid en ceremoni ingen ändå bryr sig om.

Eddie Redmayne i Jupiter Ascending

Jag är rätt förtjust i det pompösa och mäktiga i en välkomponerad rymdopera, om det nu kan ha undgått någon. Men om jag jämför Guardians of the galaxy, en snarlik och samtida film, så är detaljfinishen i effekter och scenografi ett par divisioner lägre i Jupiter Ascending än i Guardians. För varje magnifik bröllopsklänning går det 30 generiska, grå trikåer.

Mest minnesvärda scen’

Mot slutet, då industrikomplexet på Jupiter håller på att implodera, och alla rymdskepp utom The Aegis hoppat iväg till säkert avstånd, hastar Caine och Jupiter med Caines flygande skor som enda framdrivningsmedel. Oändligt långsamt rör de sig som en ljusglimt genom de sammanstörtande svarta schakten.

Terry Gilliam i Jupiter Ascending

Domen:

Med tanke på förseningen är den långt bättre än jag var rädd för att den skulle vara, men inte hälften så underhållande som filmskaparna hoppas på. Dess största brist är tempot, som hela tiden dras ned av långa expositionsscener där karaktärerna i detalj förklarar vad som måste vara fullständiga självklarheter för dem, så att ingen i publiken ska riskera att missförstå någonting.  Detta ger filmen två problem: För det första lämnas inget åt vår fantasi, i en film där publiken förmodligen är mer än villiga att fantisera vidare på egen hand. För det andra: om man ska lägga tio minuter på att förklara den genetiska uppbyggnaden hos Channing Tatum, bör man kanske hitta på något mer intressant än att han är ”ungefär som en hund.” Här ser vi en intressant skillnad mot Marvels Guardians of the galaxy, som nästan inte förklarade någonting alls om sin mycket komplexa bakgrundshistoria. Guardians är en bättre film som ett resultat av det.  Andra svagheter är en viss humorlöshet, och den sorts ytlighet som yttrar sig i väldiga mängder av bifigurer vars frisyrer är deras mest spännande personlighetsdrag. Även skådespelare med större roller, som Sean Bean eller Tuppence Middleton, levererar bleka roller. Det finns en personkemi mellan Mila Kunis och Channing Tatum, men jag hade önskat att speciellt hon fått lite mer att jobba med i manus.

Jupiter Ascending

Men Jupiter Ascending levererar mycket fint också. Framför allt som absurt, mänskligt drama i det lilla. Ett antal scener där Wachowskis zoomar in på enskilda detaljer i sin Bayeuxtapet fungerar riktigt väl. Jag älskar den knasiga tur med campa robotar på byråkratiska avdelningar som ska ge Jupiter hennes krona – där dyker Terry Gilliam upp i en roll som är en hyllning till Brazil, där finns en hel värld av outtalad frustration i de båda robotarnas dräpande blickar. Jag uppskattar de sluskiga men älskvärda figurer som är Jupiters ryska familj, som ständigt bråkar. Jag ler åt den neurotiska och supersmala kvinna som Jupiter städar hos. Samspelet mellan Stinger och hans dotter. Den rödnästa härolden. Och den trumpetande polispiloten. Hundra små detaljer som ger Jupiter en själ. Det var samma sak i Cloud Atlas: Wachowskis storhet, som den nu är, ligger inte i explosionerna och de svindlande perspektiven, utan i kontrasten mellan dessa och människorna.

Med det sagt älskar jag de enorma rymdstationerna, och hur de går under i hav av eld och rök. Har aldrig förstått kritiker som säger att det är för mycket effekter i en film. Allt handlar om hur bra effekterna är, och om filmen har ett hjärta. Jupiter Ascending har ett hjärta, och effekterna är utsökta. Du har inte levt förrän du sett Channing Tatum åka rollerblades i Jupiters röda fläck. Och nej, det var inte en eufemism.

Channing Tatum och Mila Kunis i Jupiter Ascending

Fler filmer som den här+

Den mest uppenbara konkurrenten är Guardians of the galaxy, som egentligen skulle ha kommit samtidigt, och som sopar banan med Jupiter. Men vi ser också influenser från den tidigare rymdoperahistorien, med Rymdimperiet slår tillbaka, Dune och Flash Gordon som de mest kända.

Musik: Michael Giacchino

Foto: John Toll

Zero Theorem (2013) – uddlös gubbslemsdystopi av Terry Gilliam

Storbritannien/Rumänien 2013, regi: Terry Gilliam, manus: Pat Rushin, producent: Nicolas Chartier och Dean Zanuck

Zero Theorem

Handlingen.

Finns det en mening med livet? Det frågar sig regissören Terry Gilliam och bjuder oss än en gång in i sin färgsprakande och dystopiska framtidsvision. Qohen (Christoph Waltz) hemsöks av existentiell ångest samtidigt som han jobbar med avancerad programmering för det hänsynslösa IT-företaget Mancom. Han vill bara dra sig undan och jobba hemifrån, i väntan på ett telefonsamtal han inbillar sig ska ge honom svaret på livets gåta. Men hans arbetsgivare skickar den ena mystiska figuren efter den andra i hans väg, och till slut börjar Qohen inse att det är just de ständiga livsgrubblerierna som gör honom så intressant. Har han kommit på existensens mening utan att själv vara medveten om det?

Pretentionerna?

Definitivt enorma pretentioner, hjälpligt förklädda till absurd samtidssatir. Det är uppenbart att Gilliam verkligen vill säga något relevant om det mänskliga tillståndet. Han ger sin inåtvände och skygge huvudperson gott om utrymme att högt filosofera om existensens elände. I en ständigt upprepad berättelsefigur repeteras Qohens hundlikt fåfänga hopp om Den stora vändningen genom det magiska telefonsamtalet. Han lyser upp då telefonsignalen ljuder, och sjunker ihop när det inte var Det Där Samtalet.

Rymden!

En science fictionfilm av Terry Gilliam behöver inte skämmas för sin plats på Rymdfilmsbloggen, trots att bara några få minuter av filmens speltid faktiskt utspelas i rymden. Jag kommer att se alla Gilliams filmer, om inte annat för gamla tiders skull. Rymdkopplingen inskränker sig till att Qohen har en återkommande vision om ett svart hål som slukar galaxer och nebulosor. Han sugs i drömmen in i hålet. Det blir också berättelsens slutpunkt. Vackert gestaltat, men mest som glittrig dekor.

Zero Theorem

Produktionsdesign;

Gilliam har alltid varit en extremt visuell regissör, och hans konstnärliga kärna finns självklart kvar i detta surrealistiska kammarspel med sin bisarra scenografi, Helhetsintrycket, speciellt utomhusscener och datoranimationer, dras dock ned av den uppenbart plågsamt låga budgeten. Den konstnärliga visionen har blivit lidande av alltför många budgetkompromisser. Resurserna är onekligen smart och ekonomiskt använda, men som uppföljare till Brazil blir det väl futtigt.

Domen:

Vi i publiken känner till Terry Gilliams misantropi, vi vet att ödet är grymt och vi anar tidigt att Qohen har blivit totalt bedragen av sin omvärld. När det väl bekräftas, har spänningen för länge sedan försvunnit. Jag blir personligen snabbt trött på Qohens introverta gnäll. Övriga personer är groteska karikatyrer: den slemmiga mellanchefen, den känslokalla psykologen, den unge hackern.. Och när filmens kvinnliga huvudperson, det unga bombnedslaget Bainsley (Melanie Thierry), gör entré i sexig sjuksköterskeuniform av gummi och börjar städa och laga mat hemma hos den sure gamle träbocken Qohen, så blir det faktiskt helt omöjligt att fortsatt engagera sig i Zero Theorem. Gilliams styrka har väl aldrig varit hans kvinnoporträtt, men här halkade han över gränsen till gubbslem. Samtidssatiren känns märkligt uddlös och parodisk. Det finns några fyndiga ögonblick, som festen där alla dansar med varsin iPad, men de blåser snabbt förbi och lämnar inga bestående spår efter sig. Att Zero Theorem skulle vara den sista filmen i en satirtrilogi där Brazil och 12 Monkeys är de båda föregående, låter tyvärr som en efterhandskonstruktion av en regissör som hoppas upprepa sina gamla succéer i brist på nya idéer.

The Zero Theorem

Fler filmer som den här+

Gilliam har gjort en rad mycket bättre filmer som förmodligen kommer att stå sig i många år till: Time Bandits, Brazil, Fisher King, 12 monkeys.. och varför inte Fear and loathing in Las Vegas? Och han har en plats i popkulturhistorien genom sina animationer för Monty Python.

Terry Gilliam kanaliserar Brazil i första trailern för Zero Theorem

Terry Gilliams Zero theorem, Christoph Waltz

Christoph Waltz, en av våra favoritskådespelare, står i centrum i den första trailern för regissören Terry Gilliams Zero Theorem. I filmen ser vi också Tilda Swinton och Peter Stormare. För oss som älskade Twelve Monkeys och Brazil verkar det upplagt för lilla julafton. Och kanske, kanske kan detta till sist bli Gilliams verkliga comeback efter många års produktionsproblem, juridiska konflikter och ärligt talat mediokra filmer.

Här är synopsis från Youtubesidan:

An eccentric and reclusive computer genius plagued with existential angst works on a mysterious project aimed at discovering the purpose of existence – or the lack thereof -once and for all. However, it is only once he experiences the power of love and desire that he is able to understand his very reason for being.

Regissör: Terry Gilliam

Skådespelare: Christoph Waltz, David Thewlis, Melanie thierry, Lucas Hedges, Ben Whishaw, Peter Stormare, och  Tilda Swinton.