The Matrix

Cloud Atlas (2012) – livet, universum och allting

Tyskland 2012, manus och regi: Lana Wachowski, Tom Tykwer, Andy Wachowski, producent: Grant Hill

Jim Sturgess och Hugo Weaving i Cloud Atlas

Jim Sturgess och Hugo Weaving i Cloud Atlas

Handlingen.

Ordet ”episk” överanvänds så att det knappast betyder något längre, men vad kan vara mer episkt än sex parallella handlingar som spänner över 500 år och avhandlar så väl evig kärlek som mänsklighetens undergång och återupprättelse? En ensemble av karaktärsskådespelare spelar de flesta rollerna. Tom Hanks , Halle Berry, Susan Sarandon, Ben Whishaw, Jim Sturgess, Hugo Weaving, Doona Bae, Jim Broadbent och Hugh Grant återkommer i nya skepnader, återfödda genom seklen och förbundna genom ödet. Det är sex mörka historier som de tre regissörerna Wachowski (från The Matrix) och Tywker målar upp. Människors  girighet och fåfänga får dem att mörda och bedra, medan de milda och de ödmjuka krossas i hänsynslöshetens väg. På 1800-talet ser vi en skrupelfri läkare (Hanks) förgifta sin patient (Sturgess) för att komma åt dennes värdefulla kista. I 70-talets San Francisco är energimagnater villiga att leka med hundratusentals människoliv och döda en journalist (Berry) för profitens skull. I nutidens Skottland låser en cynisk rik man (Grant) in sin jobbige men fullt friske bror (Broadbent) på ett hem för dementa. I framtidens Seoul föds till och med klonade människor (bl a Bae)  upp för att kasseras som uttjänt förbrukningsmateriel då de tjänat sitt syfte.

Men Cloud Atlas är i  högsta grad också en film om den mänskliga viljans okuvlighet, och i varje mörk saga tillåts ljuset lysa in för några ögonblick. Klonen Sonmi bryter sig ut från slaveriet, och Timothy Cavendish leder sina nyfunna dementa vänner i ett upplopp där de en gång för alla tar itu med den ondskefulla Nurse Noakes (Hugo Weaving i drag). I filmens sista äventyr kämpar Zachry och Meronym (Hanks och Berry) i det postapokalyptiska 2300-talet för att återstarta ett rymdobservatorium och kontakta ”the off-world colonies”.

Sonmi 451 spelas av Doona Bae i Cloud Atlas

Sonmi 451 spelas av Doona Bae i Cloud Atlas

Pretentionerna?

Deprimerande ofta måste jag anstränga mig för att hitta några pretentioner i de filmer jag recenserar på Rymdfilm, men Cloud Atlas är (för att använda Roger Eberts ord) en av de mest ambitiösa filmer som någonsin gjorts. Den skildrar reinkarnation, hur livet, universum och allting sitter ihop, den eviga kärleken och ödets makt. Den är dessutom tre timmar lång. Så här finns det pretentioner så det förslår, och syftet är att berätta något om det mänskliga tillståndet.

Neo Seoul har mycket gemensamt med Los Angeles i Blade Runner

Neo Seoul har mycket gemensamt med Los Angeles i Blade Runner

Världsbygget och rymdskeppen!

Sex separata kostymdramer med rätt periodkänsla: ett fartyg på Stilla havet på 1860-talet, Cambridge och Edinburgh 1936, San Francisco målat i delikat murriga färger 1976, ett modernt Storbritannien, och så de båda science fictionmiljöerna ”Neo Seoul” i Korea 2144 och den postapokalyptiska ”Big Island” anno 2321. Neo Seoul har mycket gemensamt med Los Angeles i Blade Runner, både till utseendet och kulturen. Det är här vi lär känna restaurangbiträdet Sonmi, som tillsammans med sina medsystrar utnyttjas hänsynslöst ända fram till kasseringsdags. Men då Sonmi bestämmer sig för att göra uppror, finns en motståndsrörelse som är villiga att riskera sina egna liv för hennes klonliga rättigheter. Neo Seoul är en teknologiskt avancerad civilisation, med ett ruttet hjärta. Steget kunde inte vara större till den värld som möter oss på Big Island på 2300-talet. Här lever folk i hyddor, omedvetna om människornas storhet bara några hundra år tidigare. Vanligt folk försörjer sig på jakt och fiske, medan degenererade band av vildar rider omkring i vildmarken och plundrar och ägnar sig åt kannibalism. Hit kommer Meronym, på ett vitt skepp. Hon tillhör the prescients, de sista överlevande människor som ännu inte tappat sin kunskap om teknologi, och som är medvetna om att Den stora katastrofen inträffat. Hon är på jakt efter den sista rymdbasen, för att försöka kontakta de kolonisatörer som lämnade Jorden för länge sedan. Hennes kontakt med de enkla människor som kan leda henne till rymdbasen sker genom den hårt prövade Zachry, som knappast vågar lita på henne. Zachry och hans grannar talar en sorts påhittad framtidsengelska, som är som ett barnspråk. Det ska förstås illustrera att allt vad bildning, kultur och kunskap heter har gått förlorat. Men det är också ganska irriterande att lyssna på.

De rymdskepp som förekommer i filmen är dels myndigheternas skepp i Neo Seoul, som liknar klingonska Birds of prey. Dels är det de kolonialistrymdskepp som Meronym söker efter, och som hon hoppas ska återvända och rädda oss från vår förstörda planet.

Jim Sturgess och Doona Bae, och Jim är med datorns hjälp förändrad i utseendet för att se koreansk ut

Jim Sturgess och Doona Bae, och Jim är med datorns hjälp förändrad i utseendet för att se koreansk ut

Design och specialeffekter;

Cloud Atlas är privat finansierad med en budget på i sammanhangen blygsamma 102 miljoner dollar, och genom de tre regissörernas stora personliga engagemang har dessa miljoner verkligen använts väl. Det är genomgående utsökt fotograferat av Frank Griebe och John Toll.

Filmens gimmick är att samma skådespelare återkommer i olika roller, förvrängda med masker och datoranimerade ansiktsdelar. I många fall fungerar det riktigt fint, och Tom Hanks visar att man kommer långt med ett par groteska löständer och en rödsprängd lösnäsa. Hugo Weavings syster Noakes är också klockren. Men när hela den västerländska ensemblen ska spela koreaner i Seoul och får sneda ögon med datorns hjälp, står den tekniska gimmicken plötsligt i vägen för filmberättandet. Det hamnar snubblande nära blackface. Cloud Atlas hade tjänat som konstverk på att låta fler men mindre kända skådisar dela på rollerna. Jag vill inte se Hugh Grant som barbarhövding.

Filmens vackraste berättelse är den i Seoul, och det är också den del av Cloud Atlas som påminner mest om The Matrix i looken, med inslag av Blade Runner. Det är inte dåligt.

Mest minnesvärda scen*

Den ceremoni där klonerna tror att de ska få komma till paradiset, men där egentligen ett mycket grymt öde väntar dem.

Halle Berry är tuff journalist i Cloud Atlas

Halle Berry är tuff journalist i Cloud Atlas

Domen:

Det är svårt att beskriva hur låga förväntningar jag hade. Jag sa som Han Solo till mig själv då vi började titta: ”I have a bad feeling about this”. Tror det hängde samman med de absurt höga ambitionerna, kombinerat med rykten om att Tom Hanks skämdes för det färdiga resultatet.  Men till min lättnad kan jag konstatera att Cloud Atlas inte alls är en så pjåkig film ändå. Den kunde ha blivit ett splittrat, segt kaos, men är faktiskt rappt berättad med inslag av eftertanke och humor. Visserligen är den melodramatisk, sentimental och ganska rapsodisk, men inte alls den kalkon jag fruktade. Framför allt är den originell, och det kan ingen ta ifrån den, oavsett om den når upp till varje högt ställd ambition eller inte. Hade jag kunnat ändra något, skulle jag nog ha klippt bort ett par av berättelserna och givit lite mer utrymme för fördjupning i de som var kvar. Men det beror på att jag som tittare faktiskt blir engagerad i huvudpersonernas öde och vill veta mer om dem. Det är ju faktiskt det främsta kännetecknet hos varje gott drama.

Luckor i manus –

Det görs ju ganska stora ansträngningar för att varje skådespelare ska återkomma genom olika tidsepoker, i sin reinkarnerade form. Men jag kan inte riktigt se en sammanhållen linje i  vilket förhållande de har till varandra. Ibland är det Tom Hanks och Jim Sturgess, ibland är det Halle Berry och Tom Hanks. Det är olika konstellationer varje gång. Men om de nu inte är ”sig själv” genom alla reinkarnationerna, varför var det i så fall så viktigt att det var samma skådis?

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Oblivion (2013) – ekon från svunna världar

USA 2013, manus, regi och producent: Joseph Kosinski.

Detta är den nästan spoilerfria recensionen av filmen. För dig som vågar:  alla hemligheter i Oblivion.

Jack flyger omkring i den här hela dagarna

Jack flyger omkring i den här hela dagarna. The Bubble Ship är designad av en kille från Bugatti Automobiles

Handlingen.

Tom Cruise gillar att heta Jack. Jack i den här filmen av Joseph Kosinski lever både i ett paradis och ett helvete. Han bor med sin vackra fru Vic i en modernistisk villa ovan molnen. Han har fast jobb som tekniker och får flyga en supercool svävarfarkost varje dag. Men han och hans fru är bland de sista människorna på Jorden, kvarlämnade för en liten tid med uppdrag att hålla enorma vattenutvinnande robotar i trim. Vår en gång så gröna planet är numera en strålningshärjad öken, efter ett interplanetärt krig som sprängt Månen i bitar och jagat människorna ut i rymden. Rymdstationen Tet är Jacks och Vics länk till resten av mänskligheten. Jack är plikttrogen, men plågas av märkliga minnen: ekon från en svunnen tid kan inte kan ha upplevt. Då bara några veckor återstår av uppdraget rämnar dock deras nyss så ordnade liv. En farkost kraschar i öknen, med människor ombord. Det går upp för Jack att deras chef Sally, stationerad i omloppsbana, har ljugit för dem hela tiden.

Tet är mänsklighetens mäktiga rymdstation i omloppsbana kring Jorden. Eller?

Tet är mänsklighetens mäktiga rymdstation i omloppsbana kring Jorden. Eller? (Oblivion Tet)

Rymdskeppet!

Tet är Rymdskeppet med stort R i Oblivion. En tetraedisk koloss som svävar i geostationär omloppsbana och styr alla robotar och drönare. Där finns också Sally, en hurtfrisk australiensisk kvinna som hälsar på hos Jack och Vic via kommunikationslänk varje morgon. Utan att spoila för mycket kan jag ju säga att vi under filmens gång får hälsa på i Tet, och att Joseph Kosinski  har gjort sitt yttersta för att med produktionsdesign och foto placera skeppet i klassikerfacket. Det är faktiskt rätt magnifikt gestaltat, men dessa scener är alltför korta. Jag hade gärna sett att mer av filmen utspelades i rymden. Oblivion innehåller även den kraschade rymdfärjan Odyssey och Jacks vita lilla svävare ”The Bubble Ship”. Designer av alla dessa läckra farkoster heter David Simon, och här kan du läsa mer om honom.

Andrea Riseborough spelar den svala Vic

Andrea Riseborough spelar den svala Vic

Pretentionerna? (mindre spoiler)

En sorts best of science fiction, med teman som är välkända för rymdfilmskonnässören. Det mänskliga ställs mot det omänskliga. Hur mycket av din frihet skulle du ge upp för att få leva i en skön livslögn? Vad är du villig offra för kärleken? I vad består vår mänskliga arts egentliga värde, och hur lätt kan vi bli våra egna fiender?  Här har vi ekon från 2001, The Matrix, Moon och Terminator, men kanske framför allt 80- och 90-talens Star Trek. Om det är en hyllning till klassiker i genren eller en skamlös kopia ligger nog i betraktarens ögon.

Den förstörda månen syns i bakgrunden tillsammans med Jacks och Vics hus

Den förstörda månen syns i bakgrunden tillsammans med Jacks och Vics hus (Oblivion moon)

Specialeffekter och look;

Efter att ha sett Kosinskis förra film, Tron Legacy, visste vi att Oblivion skulle se läcker ut. Vi blir inte besvikna. Produktionsdesignen är i toppklass och känns mycket 10-tal. Det är konstrasterna som gör det: Jacks och Vics  sterila liv i sin kliniska villa på en pelare i kontrast mot (men ändå samspel med) det livlösa landskapet nedanför. Jacks allt mer vilda uppsyn och skitiga vita overall i bjärt kontrast mot de hotfulla och obehagliga drönarrobotarna, vars läten skär rakt igenom märg och ben i mänskliga öron. Och det finns många oförglömliga bilder: Den söndertrasade månen på himlen, som sakta håller på att spridas ut till ett asteroidfält. Den överjordiska Tet. Allt är gestaltat med omsorg och en sorts hyperrealism som gör att Oblivion känns nästan drömlik.

Luckor i manus,

Det är omöjligt att prata om manusluckor utan att spoila den här filmen, eftersom den har en Hemlighet. Jag kommer att publicera ett inlägg om Oblivion med spoilers, där jag går närmare in på storyn.

Tom Cruise i Oblivion

Tom Cruise i Oblivion

Domen:

Jag är kluven. En del av mig jublar över att en originalberättelse så smal som denna kan spela in 260 miljoner dollar på bio, eftersom det talar för att fler påkostade rymdfilmer kommer att göras. Kanske till och med fler rymdfilmer som inte är en del av en franchise? En annan del av mig har en sorts gnagande känsla av att Oblivion kan vara en lite bättre version av Battlefield Earth. Jag kan helt enkelt inte bestämma mig.

En vän till mig som inte är så insatt i science fiction gick och såg Oblivion på bio, och hon förstod absolut ingenting av berättelsen. Många av de oväntade vändningar och hemligheter som Kosinski lagt in i sin story gick min vän helt förbi. För mig och andra som sett mycket rymdfilm är dock tyvärr dessa hemligheter lite väl lätta att genomskåda, och resultatet är en  scifi-thriller som är lite för mystisk för en allmän biopublik, men lite för förutsägbar och långsam för oss rymdfilmsfans.

Inte desto mindre är det ju en sorts auteurfilm, med manusförfattare, regissör, designer och producent i samma man.  Manus, musik, klippning och produktionsdesign bildar en harmonisk och polerad helhet. En smula för polerad, kan man invända, men det skulle också kunna sägas vara en del av själva handlingen. Tyvärr är det just handlingen som är den svaga länken, med för många ekon från intressantare filmer. Joseph K är i alla fall en stor science fictionälskare, och har känsla för det suggestiva. Jag ser fram emot den dag då han får chansen att filma ett riktigt bra manus.

Se även+

Hans förra film, Tron Legacy. Moon. Prometheus.

Mer om Oblivion på Rymdfilm:

Alla hemligheter i Oblivion
Rymdskeppsdesignern från Oblivion började på Bugatti

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Star Trek (2009) – filmen som räddade rymdoperan

USA, 2009. Regi: JJ Abrams, manus: Roberto Orci, Alex Kurtzman, producenter: JJ Abrams, Damon Lindelöf, Bryan Burk

Kirk mot Spock

Kirk mot Spock

Bakgrunden…

Låt oss börja den här recensionen med att klara av en sak direkt. Det finns Trekfans som anklagar JJ Abrams för att ha förstört det fina gamla Star Trek. I mitt tycke visar en sådan inställning att man inte har förstått vilken prekär situation Star Trek befann sig i under 00-talet. Senaste biosuccén var från 1996, och allt som släppts efter det hade mer eller mindre floppat. Endast en mycket geekig (och till åren kommen) fanskara brydde sig längre om Star Trek.

Paramount behövde helt enkelt ta till drastiska åtgärder för att rädda sitt läckande sci-fi-flaggskepp och få andra än trekkers att börja bry sig. De började med att byta ut de producenter som rattat Star Trek sedan 1980-talet. Uppdraget att göra Star Treks första reboot på över 40 år gick till ett gäng bestående av JJ Abrams, Damon Lindelof, Roberto Orci, Alex Kurtzman och Bryan Burk. De var vid den här tiden mest kända för att ha skapat TV-fenomenet Lost tillsammans, och många var skeptiska till hur de skulle hantera den gamla rymdklenoden.

Bryggan på USS Enterprise

Bryggan på USS Enterprise

Handlingen.

Federationen är en civiliserad sammanslutning av planeter och Starfleet dess fredliga armada. Vi följer två unga män med olika kynne och bakgrund, i lagom ödesmättad rymdoperastil. Jim Kirk (Chris Pine, som gör sin bästa William Shatnerimitation) är rebellen från Jorden, som super och slåss och inte kan ta ansvar. Han grubblar över sin pappas (Chris Hemsworth) hjältemodiga död medan denne ensam försvarade rymdskeppet USS Kelvin mot ett mystiskt jätteskepp. Spock (Zachary Quinto) växer upp på på Vulcan i en genomlogisk kultur, men smälter aldrig riktigt in eftersom hans mamma (Winona Ryder) är människa. Både Kirk och Spock är outsiders i sina respektive miljöer, så olika som två personer kan vara.

Men ödet för dem samman på Starfleet Academy i San Francisco, och här möter de också för första gången sina blivande kamrater som de ska tjänstgöra tillsammans med på den alldeles nybyggda USS Enterprise. De unga kadetterna sätts på sitt första prov då det mystiska rymdskeppet som dödade Kirks pappa dyker upp och hotar Spocks hemplanet Vulcan. Men personmotsättningarna kommer i vägen för samarbetet. Kan det vara så, i detta parallella universum, att Kirk och Spock faktiskt inte kan bli vänner?

USS Enterprise NCC 1701 i Abrams' version är byggd som en hotrod och mycket större än föregångarna

USS Enterprise NCC 1701 i Abrams’ version är byggd som en hotrod och mycket större än föregångarna

Rymdskeppen!

Ett vulcanskt skepp från framtiden, i vilket Spock Prime anländer

Ett vulcanskt skepp från framtiden, i vilket Spock Prime anländer

Oavsett om man faller för själva storyn så satte  Star Trek  onekligen en ny standard för hur bra datorgenererade rymdskepp på film kan se ut.  Allt på Enterprise och de andra skeppen, från den detaljerade ytan på skroven till den fysiska spaken som startar warpdriften, har en oerhört hög finish.

USS Enterprise har fått behålla allt väsentligt i sin layout men har fått upphottade kurvor för att öka farten och fläkten. Filmens designers fick  i uppdrag att formge den nya Enterprise ”som en hotrod”.  Allt som saknas är några målade flames. Storleken på skeppet ökades också, till ungefär 700 meters längd. Insidan av Enterprise har faktiskt aldrig sett bättre ut. Allt glittrar, glänser och är ljust och tjusigt. Det är en sorts retro-futurism som refererar till det bästa från 1960-talets TV-serie men uppdaterar det och får det att se dyrt och funktionsdugligt ut. En kul detalj är att  stora bryggerihallen på Budweiser användes som inspelningsplats för Enterprises maskinrum, och det industriella rummet  ger en extra påtaglighet till rymdskeppsmiljön.

Narada över Vulcan

Narada över Vulcan

Filmens andra viktiga rymdskepp är en helt ny bekantskap: det romulanska gruvskeppet Narada som reser i tiden och har ett vapen ombord som kan skapa svarta hål som slukar hela planeter. Naradas aggressiva design är som ren poesi – ett kluster av vassa spetsar i svart glas, som färdas fram i blixtar och rök.

Tyvärr matchas inte det storslagna yttre med dess dunkla och röriga insida. Skeppets domedagsvapen är en kedja med en borr som hissas ned över en planet och skär ett hål till planetens kärna. Sedan släpps en kapsel med ”röd materia” ned i hålet och skapar en singularitet som slukar allt i sin väg.

Andra skepp som spelar en roll i filmen är den tidigare modellen USS Kelvin (Kirk Seniors skepp) och Jellyfish, som är ett avancerat forskningsskepp från Vulcan som bär gamle Spock tillbaka i tiden.

Narada från Star Trek (2009) hoppade tillbaka i tiden

Narada från Star Trek (2009) hoppade tillbaka i tiden

Pretentionerna?

Om man inte är insatt i Star Treks speciella värld kan det vara svårt att förstå varför det är så mycket prat om tidsparadoxer och parallella universa i denna reboot. Enklast är att beskriva det som de nya filmskaparnas sätt att göra Star Trek tillgängligt för en ny publik utan att stöta sig allt för mycket med de gamla kalenderbitarna. Alla fiktiva världar har en inre logik som inte får brytas hur som helst, och till skillnad från James Bond som spelats av massor av olika skådisar genom åren så har James T Kirk alltid spelats av William Shatner. Under 1980- och 90-talen skapades istället nya besättningar som gjorde ungefär samma sak men som var lite mer urvattnade, och för varje generation lite mindre angelägna för andra än de trognaste fansen.

För att kunna börja om med nya historier om de figurer som alla känner till, utan att alienera originalets fans, så fick manusförfattarna Orci och Kurtzman klura två varv extra. Deras lösning är komplex men smart: en tidsresa skapar en parallell tidslinje vid Kirks födelse. Som alla hobbykvantfysiker vet, så skapas i det ögonblicket ett parallellt universum där inga äventyr har hunnit hända än, och alla blad är så att säga oskrivna. Men William Shatners version av Kirk finns kvar, i sitt universum, och kommer att uppleva alla sina äventyr. Hänger ni med? Länken mellan original och reboot är den gamle klassiske Mr Spock, vars tidsresa alltså åtstadkommer det parallella universumet. Att vi får se den åldrade Leonard Nimoy en sista gång i sina spetsiga öron, skänker lite själ och hjärta till rebootfilmen.

Leonard Nimoy spelar gamle Spock, som kommer från originaluniversumet

Leonard Nimoy spelar gamle Spock, som kommer från originaluniversumet

Specialeffekter och look;

En delikat staljad retro-futurism som revitaliserade en hel rymdfilmsgenre som hade haft ett antal riktigt magra år under 00-talets första halva. De hett emotsedda nya Star Wars-filmerna var ju en besvikelse, inte minst i hur de såg ut. Under tidigt 80-tal kunde man räkna med att George Lucas skulle bjuda på de allra mest spektakulära effekterna som gick att tänka sig, men när de nya filmerna kom var det inte särskilt mycket nytt som hade hänt på 20 år. Under åren efter millennieskiftet var det mer cyberspace (The Matrix med sin kampsport i slow motion) än space på bio, och rymdberättandet överlevde mest i TV-seriernas värld (Battlestar Galactica, Firefly). Vi fick faktiskt vänta ända till 2009 innan vi fick se rymden och rymdskepp gestaltade med modern HD-kvalitet och långfilmsbudget. Då kom två filmer som båda tog rymdgestaltningen till nästa nivå: James Camerons Avatar och JJ Abrams’ Star Trek. Jag menar inte alls att dessa båda filmer är de allra bästa science fictionfilmerna från senare år. Men de var utan tvekan de vackraste science fictionfilmerna sedan 1980-talet. Och båda är oerhört ambitiösa visuellt.

Star Trek har hånats mycket för alla sina linsöverstrålningar (”lens flares”) som hela tiden bryter ljuset och får det att glittra. Det ger alltsammans en väldigt speciell och lite drömsk look, men det gör också sitt jobb och ger en dimension av trovärdighet åt de spektakulära rymdstriderna. Ingen kamera med en lins har ju faktiskt varit ute i rymden, men om man lägger in lite lens flares och kameraskakningar, så luras hjärnan att tro att det finns en kameraman. Samma trick såg vi redan 2003 i Battlestar Galactica, men i Star Trek utförs det med ännu mer finess och med superbt hetsig klippning. Abrams & Co lyckas med konststycket att få rymdfilm att se häftigt ut igen, och alla dessa lens flares är en del av hemligheten.

Spock (Quinto) och Uhura (Zoë Saldana) har en fling

Spock (Quinto) och Uhura (Zoë Saldana) har en fling

Mest minnesvärda scen*

Det säger något om uppryckningen jämfört med de båda föregående filmerna Nemesis och Insurrection, att de första tio minutrarna av 2009 års Star Trek innehåller mer dramatik och fler oförglömliga scener än hela de båda föregående  filmerna tillsammans. Öppningsscenen visar Jim Kirks födelse mitt under brinnande eldstrid mellan USS Kelvin och Narada. Det är fullt ös från första sekund, och i  ett ursinnigt tempo presenteras vi för hundra olika fantastiska detaljer: interiörer, aliens, vapen, datorgränssnitt, räddningskapslar. Jag blev såld i det ögonblicket då ett hål sprängs upp i sidan på skeppet och människor sugs ut i vakuumet – och allt är dödstyst där. Det är kvalitet i detaljerna, det.

Spock i The Jellyfish

Spock i The Jellyfish

Domen:

I ett alternativt universum till vårt, där eftertänksam och filosofisk sci-fi är högsta mode, så fick Star Trek en annan sorts reboot och kammade in massor av pengar på en  lågmäld berättelse om vad det innebär att vara människa. Men i vår värld blev det JJ Abrams som fixade biffen, och han gjorde det genom att addera en dimension av spektakel och fyrverkerier. En wowkänsla som faktiskt saknats i många andra Trekfilmer, och som jag tror är viktig för att appellera till en lite bredare publik. Grundkonceptet behålls nästan intakt, så även efter rebooten är Trek lika med massor av dialog, fokus på relationerna i besättningen, långa rants med technobabbel och pseudovetenskap.

Det finns så klart också brister. Skurken Nero, en hårt maskerad Eric Bana, är en ganska generisk och ointressant ”Arg anarkist med stort rymdskepp” vars like vi sett många gånger tidigare, och vars motiv för att utföra upprepade folkmord känns mer krystade. Finalen ombord på det suggestiva Narada blir något av en antiklimax.

Borren som dödar planeter

Borren som dödar planeter

Filmen lider också lite av att storyn stipulerar att ett visst antal personer (Kirk, Spock, Uhura, McCoy, Sulu, Scotty och Chekov) måste träffas och bli ett team innan filmen är slut. Man förstår att det är så en prequel funkar, men det gör att det inte ges särskilt mycket tid för varje figur att etableras eller utvecklas. Mest fokus hamnar naturligt nog på Kirk och Spock, och framför allt Zachary Quintos Spock är en lyckad uppdatering. Quinto har tillräckligt mycket karaktär och integritet för att inte göra sin Spock till en imitation, och lägger till ett undertryckt känslolager till rollfiguren. Chris Pine gör mest en kärleksfull pastisch på William Shatner, och har en tendens att spela över. Vilket i och för sig föregångaren också gjorde. Det är kraftfältet mellan Kirk och Spock som driver filmen framåt, och övriga relationer är rätt bleka . Förhoppningsvis får  resten av besättningen mer utrymme i den nya filmen.

Kirk (Chris Pine) är inte superpopulär hos Spock (Zachary Quinto)

Kirk (Chris Pine) är inte superpopulär hos Spock (Zachary Quinto)

Personligen tycker jag inte att 2009 års version kan mäta sig med de bästa av originalfilmerna från 80-talet, som The Wrath of Khan. Den är alltför ytlig för det. Men ändå är jag glad över att det blev just Abrams, Lindelof och de andra som fick sätta tänderna i Star Trek, och att de gick all in och gjorde sin alldeles egen version. Det finns nämligen en konstnärlig substans mitt i detta spektakel.  Jag kan bara beklaga att vi fått vänta hela fyra år på uppföljaren Into Darkness, som har premiär på fredag 10 maj. Att nu JJ Abrams går vidare och regisserar Star Wars känns också naturligt: Star Trek är filmen som på allvar visar att han är en filmskapare som kan föra arvet från klassisk science fiction vidare och uppdatera det för en modern publik. Abrams kommer förmodligen att gå till historien som mannen som räddade rymdoperan.

Som Scotty (kongenialt gestaltad av Simon Pegg) säger, med ett leende: ”I like this ship! It’s exciting!”

Yes, it is!

Besättningen på USS Enterprise 2009

Besättningen på USS Enterprise 2009

Se även+

JJ:s andra rymdfilm, Super 8. Den bästa Star Trek-filmen är The Wrath of Khan. Den populäraste bland Rymdfilms läsare är First Contact. Bästa TV-serien är Voyager.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Dark City (1998) – snygg fattigmans-Matrix

De är en döende ras, utan stilkänsla

Handlingen.

I en felande länk mellan LA Confidential, Blade Runner och The Matrix möter vi John Murdoch (Rufus Sewell) som i en mörk, 1930-talsaktig storstad flyr undan mystiska män på jakt efter sina egna minnen. Genom doktor Schreber (Kiefer Sutherland) får han veta att han är den ende som kan rädda mänskligheten från den avancerade tankekontroll som i hemlighet styr allas liv. Hela staden kontrolleras av den utomjordiska rasen Främlingarna, som leds av Mr Book (Ian Richardson).

Rufus Sewell i Dark City

Rymdskeppet!

Vill inte spoila för mycket, men visst är det ett rymdskepp med.

Pretentionerna?

Ganska stora, och väldigt likt The Matrix. Människans fria vilja och hennes själ, och om vi är mer än summan av våra egna minnen.

Specialeffekter och look;

Dark Citys starkaste kort. Mörka gränder, knarriga trapphus, neon och 30-talsbilar – och så rymdvarelserna som skalliga män i långa rockar som dyrkar ett enormt huvud. Film noir möter The Crow (som ju var regissören Alex Proyas’ genombrottsfilm). Ett av filmens huvudnummer är att staden ändras varje natt: hus växer upp och broar ändrar sina spann. Detta kunde ha varit hisnande, men blir tyvärr lite platt.

Luckor i manus,

Dark Citys svagaste kort. Premissen för filmen är cool, men Främlingarnas tankekontroll och ständiga ändrande av folks minnen, liv och grannskap blir enormt svårköpt. Ingen människa skulle kunna leva i en sådan värld, men allt våra huvudpersoner märker är att de har lite suddiga barndomsminnen. Och köper man inte den storyn, så är det förstås bara de mänskliga ödena som skulle kunna rädda en sådan här berättelse. Tyvärr blir Murdoch, hans fru, doktorn och kommissarien aldrig mer än tvådimensionella klichéer – som talande skyltdockor som gör sig snyggt mot scenografin. Konstigt, då en av manusförfattarna är David S Goyer, som gjort massor av habil sci-fi tidigare.

Mest minnesvärda scen*

Då slutet kommer och John Murdoch till sist hittar fram till havet och sin barndoms Shell Beach.

Doktorn styr folks tankar med hjälp av stora sprutor

Domen:

Vissa tycker att Dark City är oförtjänt bortglömd, men det är trots allt ingen slump att den är dömd att alltid huka i skuggan av The Matrix, som den liknar så mycket. Matrix var så väldigt oerhört mycket bättre på att fånga det sena 1990-talets tidsanda, och den kändes totalt modern och fräsch då den kom. Dark Citys vackra retro-noirkulisser glittrar visserligen effektfullt, men filmen blir aldrig mer än en serie stämningsfulla tablåer varvade med enormt pratiga partier med skamlös exposition. Actionscenerna är inte särskilt actionladdade, kärlekshistorien är blodlös och hjälten mest förvånat nollställd. De intressantaste tankarna, om minnen som inte är ens egna, är plankade rakt av från Blade Runner, men utan något av den filmens finess. Kiefer Sutherland gör som lök på laxen sin karriärs mest irriterande roll.

Det finns visserligen ett par visuellt magiska ögonblick, som de ganska hisnande rymdscenerna. Här finns också goda intentioner. Men det räddar tyvärr inte Dark City från det mediokras träskmarker.

Se istället-

The Matrix, Blade Runner

Regi: Alex Proyas (The Crow, I Robot, Knowing)
Manus: Alex Proyas och David S Goyer (Batman I-III, Blade I-III, Flashforward m fl)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter