The Thing

Första slemdrypande trailern för kickstartade icke-digitala monsterfilmen Harbinger Down

Harbinger Down poster

Harbinger Down poster

För drygt två år sedan höll Alex Gillis från monstereffektfirman Amalgated Dynamics ett vältaligt brandtal på Youtube, där han talade sig varm för klassiska icke-digitala (på specialeffektjargong ”praktiska”) specialeffekter i science fiction- och monsterfilmer. ”Både ni [fansen] och vi på Amalgated Dynamics gillar 1980-talets monsterfilmer bäst. I dem såg monstren så verkliga ut för att de var verkliga” sa Gillis i sin film och kramade om en fantastiskt charmig gorilla – egentligen hans kollega Tom Woodruff Jr. Monsterfilmfans från hela världen svarade genom att stödja Amalgated Dynamics Kickstarterprojekt ”Harbinger Down” – en långfilm med enbart praktiska effekter.

Nu är filmen klar och den första trailern har kommit. Lance Henriksen spelar huvudrollen och filmen skildrar hur forskningsfartyget Harbinger råkar hämta upp något monstruöst och smittsamt ur polarisen. Därefter utbryter en blod-, slem- och tentakelfest. Amerikansk premiär är satt till augusti.

Om du tycker att storyn låter bekant är det inte konstigt, eftersom det inte är någon hemlighet att inspirationen kommer från monsterklassiskern The Thing som finns i filmversioner från 1982 och 2011. Amalgated Dynamics är en firma med lång erfarenhet från att göra varelser till filmer som Aliens, The Terminator, Predator och Tremors. Men på senare år har deras hantverkskunnande i att gjuta silikonmonster och styra dem med hydraulik kommit ur modet hos fillmskapare. Måttet rågades då deras utsökt utförda monster klipptes bort eller retuscherades över av digitala effekter i just nyinspelningen av The Thing 2011. Det slutliga resultatet blev sorgligt oskrämmande och väldigt tydligt artificiellt. De digitala effekterna var plågsamt mycket sämre än de praktiska, och Amalgated Dynamics fem minuters kortfilm med behind the scenes var i sig mer sevärd än hela långfilmen. Det var här som idén att göra en långfilm med enbart praktiska effekter föddes. I augusti får vi veta om det var värt Kickstarterpengarna.

Mer kosmisk skräckfilm på Rymdfilm+

10 skrämmande filmer där väggen mellan dimensionerna rasar

20 bodyhorrorfilmer som INTE är Alien

Alien, Aliens, Alien 3, Alien Resurrection Prometheus

The Thing (2011) – en norrman, en kvinna och ett Lovecraftmonster

USA 2011, regi: Matthijs van Heijningen Jr, manus: Eric Heisserer baserat på Who goes there? av John W Campbell, producent: Marc Abraham och Eric Newman

Mary Elizabeth Winstead och Joel Edgerton i The Thing 2011

Mary Elizabeth Winstead och Joel Edgerton i The Thing 2011

Handlingen.

Här får vi uppleva katastrofen i det norska lägret på Antarktis, alldeles innan händelserna i John Carpenters The Thing från 1982. Filmen är både en prequel och hyllning till Carpenters film, som ju räknas till en av alla tiders bästa skräckfilmer. Här är det en mix av danska, norska och amerikanska skådespelare som spelar det norska forskarteam som hittar ett flygande tefat begravt i den antarktiska isen, och dumdristigt nog även bärgar vad de tror är liket efter piloten. Huvudperson är den unga amerikanska paleontologen Kate (Mary Elizabeth Winstead), som anlitas av den arrogante chefen för forskarteamet (Ulrich Thomsen) för att dissekera kadavret. Men självklart visar sig utomjordingen leva, och det är en sjusärdeles motbjudande parasitisk livsform som börjar förtära norrmän med oroväckande hastighet. Som om inte dess människoätande räckte kan den imitera sina offer, så att människorna på forskningsstationen snart börjar misstänka varandra för att vara smittade.

The Thing 2011

The Thing 2011

Pretentionerna?

Det finns egentligen ett rikt bakgrundsmaterial att ösa ur. Förutom filmen från 1982 finns den skönlitterära förlagan Who goes there? från 1938, av John W Campbell. Det finns två ytterligare filmatiseringar: The Thing From Another World (1951) och Horror Express (1972). Dessutom skulle man kunna låna från HP Lovecrafts antarktiska skräckklassiker At the mountains of madness. Producenterna Marc Abrahams och Eric Newman har dock uttryckligen sagt att det är Carpenters version de vill hylla, och inte genom göra en remake utan genom en till story i samma universum. Det enda de egentligen adderar är att Kurt Russells machoman till huvudperson byts ut mot en tuff, ung tjej. I övrigt lägger sig The Thing 2011 pastischnära The Thing 1982.

Rymdskepp och världsbygge!

Här får vi faktiskt se det kraschade rymdskeppet som The Thing anlänt i. Det ligger begravet under isen, och är ett klassiskt flygande tefat. Vi får också följa med ombord. Interiörerna är generiskt vaga i konturerna: dunkla korridorer med märkliga väggprydnader som har lagom utomjordiskt stuk. Det sägs kanske inte uttalat, men troligen är det inte The Thing som byggt skeppet, utan dess besättning har förmodligen dödats av varelsen. Det tolkar jag som en nickning till den andra kända rymdskräckisen från slutet av 70-talet: Alien.

The Thing 2011

The Thing 2011

Produktionsdesign;

Filmens stil och känsla ligger medvetet nära 80-talsfilmen, såväl i hur forskarnas läger ser ut som i hur den groteska förvandlingen av rymdvarelsens offer skapar oheliga hybrider av jordiskt och utomjordiskt. De praktiska (dvs icke-digitala) effekterna, signerade Amalgamated Dynamics, är superba och skrämmande. I några verkligt chockerande scener kommer monster av plast och gummi till liv framför våra ögon på ett sätt som hedrar Carpenters vision. Hade filmskaparna hållit sig till de praktiska monstren, hade filmen fungerat bättre som skräckfilm. Tyvärr håller de digitalt animerade effekterna inte samma klass, och det är de som får flest filmminuter. Så fort som monstret visas i sin digitala form upphör det att se verkligt ut, och därmed är det heller inte läskigt.

The Thing 2011

The Thing 2011

Mest minnesvärda scener,

Roligast för oss svenskar är de skandinaviska konnotationerna, med välkända danska och norska skådisar i de flesta roller. Det blir ren buskis då forskarna ska ha fest på kvällen och allsångsskrålar Eurovisionlåten ”Sámiid Ædnan” samtidigt som de dansar en påhittad Zorbadans.

Men vi kanske också ska påpeka att filmen inte är någon komedi, och inget för den svagmagade. Flera av monsterscenerna kan uppfattas som oerhört groteska och skrämmande, om man inte är så van vid skräckfilmer. Kom inte och säg att jag inte varnade dig.

Domen:

Då producenterna beslutade sig för att inte göra en remake gav de tyvärr upp ambitionen att sätta sin egen prägel på berättelsen. Resultatet är något som visserligen är respektfullt mot föregångaren, men samtidigt ett svagare derivat. Jag kan inte komma på några egentliga skäl att rekommendera 2011 års version framför den från 1982. Mycket av det som gjorde The Thing 1982 så skrämmande var osäkerhetselementet – monstret är så bisarrt att man till slut tror att vad som helst kan hända. The Thing 2011 blir bara en variation på det välkända temat. Även för nytillkomna skräckfilmsfans är versionen med Kurt Russell ett bättre val.

Det är lätt att dra paralleller med en annan prequel till en klassisk skräckfilm, som kom ungefär samtidigt. Där The Thing försöker kopiera ett framgångsrikt skräckrecept, försökte Ridley Scott åtminstone att förnya sig med Prometheus (2012). Även om denna Alien-prequel har många problem, så tar den åtminstone hänsyn till faktumet att ett monster som alla känner igen tappar sin förmåga att skrämma.

20 bodyhorror-rymdfilmer som inte är Alien

Forskarna hamnar i kloakerna i Species

Species

I genren bodyhorror är Alien bäst, ingen protest. Den och dess efterföljare Aliens, Alien 3, Alien Resurrection och Prometheus regerar också genren rymdthrillers. Den som följer bloggen vet att jag är en Ridley Scott-fanboy av stora mått, och att bloggen kom till som en yta för mig att skriva om min upphetsning inför Prometheus. Just för att jag redan varit så Alienfokuserad, så kan det vara kul att titta lite närmare på genren som den ser ut bortom Ellen Ripley och xenomorpherna.

Body horror är en skräckgenre som hör till kulturens verkliga klassiker. Den fokuserar på kroppens fysiska degenerering, förvandling eller förmonstrigande. Från början har vi mytologiska varelser som varulven, vampyren och zombien. Senare kom den galne vetenskapsmannen in i bilden och gav oss Frankenstein, Dr Jekyll och Mr Hyde, Flugan och The Island of Dr Moreau. Och då människan började fantisera om att åka ut i rymden fick vi den specifika genre som dagens topplista handlar om: den kosmiska kroppsskräcken. Ofta lånar science fictiongenren element från skräcklitteraturen, för att understryka faran i rymden och det alldeles främmande med utomjordingar. Därför hittar vi exempel på bodyhorror i rymdfilmer som i stort inte alls är några skräckfilmer. Här har vi tjugo sådana filmer som Rymdfilm har recenserat, och som inte har det minsta med Alien-universum att göra. Klicka på filmtiteln för att läsa mer. Vi börjar med den sämsta och går mot de bättre.

Bl a Liev Schreiber i Last days on Mars

Bl a Liev Schreiber i Last days on Mars

20 THE LAST DAYS ON MARS (2013) – ASTRONAUTER SOM INTE KÄNNER IGEN EN ZOMBIE

Hade astronauterna i den här filmen sett på rymdfilm, hade de förstås vetat att man aldrig, aldrig, aldrig får släppa ombord en astronautkollega som påträffas livlös och infekterad av en främmande organism.

19 SCREAMERS (1995) – PETER WELLER SLÅSS MOT MORDISKA ROBOTAR

Dystopisk framtid där ett ont företag koloniserar – och ödelägger – planeter i jakt på värdefull mineral och endast en råbarkad hjälte kan avslöja komplotten. Peter Weller slåss mot mordiska robotar som inte bara sågar folk itu utan dessutom kan förklä sig till människor.

18 SUPERNOVA (2000) – SNYGGA ASTRONAUTER RÅKAR ILLA UT

Nu möter vi utomjordiskt liv som ställer till det för ett räddningsuppdrag – igen. SjukhusskeppetNightingale får en nödsignal från en gruvstation 3000 ljusår bort och hoppar dit med ett ”dimensionshopp” som dödar kaptenen (Robert Forster) på det mest gruvliga deformerande vis. Resten av filmen är mer av en thriller än en ren skräckfilm.

17 DOOM (2005) – THE ROCK OCH KARL URBAN STIRRAR PÅ VARANDRA

En styrka med kaxiga och konstant svärande marinsoldater skickas till Mars för att undsätta forskare som råkat ut för en mystisk massaker. I truppen ingår Reaper (Karl Urban), son till grundarna av forskningsstationen, och den argsint stirrande Sarge (The Rock). Väl på plats på Mars går kaxigheten dock snabbt över, eftersom forskarna har förvandlats till monster som dödar soldaterna, en efter en.

Benjamin Bratt i The Andromeda Strain

Benjamin Bratt i The Andromeda Strain

16 THE ANDROMEDA STRAIN (2008) (MINISERIE) – CSI MÖTER ARKIV X

En satellit kraschar i Utah och sprider en dödlig smitta i en liten stad. Alla utom en alkis och ett spädbarn dör inom några sekunder. Organismen, som döps till Andromeda, sprider sig med kuslig målmedvetenhet genom den amerikanska landsbygden.

15 XTRO (1983) – BISARR ENGELSK MONSTERFILM

En genuint bisarr brittisk rysare från tidigt 80-tal som lånar friskt från det föregående decenniets många skräckfilm och blandar in element från E.T och Alien. Mixat med välartikulerade engelska b-skådisar med frissigt hår. Mycket tentakler, kroppsförvandlingar, hallucinationer och allmänt rymdmonsteräckel.

14 ANDROID (1982) – DRÖMMANDE OCH MORDISK HIPSTERROBOT

Jag blev lite kär i den här knasläskiga filmen från 1982, som lånar skamlöst från Blade Runner,Frankenstein och Alien. Max 404 (Don Keith Opper) är en uttråkad android som bor på en rymdstation tillsammans med sin skapare, den galne vetenskapsmannen Doktor Daniel (Klaus Kinski). I den här filmen är ingen person och ingen kropp vad den synes vara.

Argh, min hand blir ett monster! (Leviathan)

Argh, min hand blir ett monster! (Leviathan)

13 LEVIATHAN (1989)- NOSTROMO UNDER VATTNET

Alien under vattnet. En liten besättning av gruvarbetare försöker undsätta ett annat skepp, men blir infekterade av en främmande organism. Det dröjer inte länge förrän ett litet monster visar sig, och flyr in i skuggorna. Där växer det i raketfart, och börjar döda besättningsmedlemmarna, en efter en.

12 DREAMCATCHER (2003) – AKTA DIG FÖR MR GRAY

En av Stephen Kings berättelser om ett gammalt kompisgäng som slåss mot utomjordiska krafter. Inte en av hans bästa, men det finns några riktigt smaskiga skräckscener. Ute i skogen träffar två av vännerna på en förvirrad man, som de räddar undan snön och tar in till stugan. Han visar sig dock vara infekterad av en utomjordisk mask som tar sig ut den naturliga vägen genom toaletten, och samtidigt dödar sin värd. Sen ger den sig på våra huvudpersoner.

11 THE FACULTY (1998) – KÄMPA FÖR DIN INDIVIDUALISM!

Ett gäng high schoolelever på kant med tillvaron är de enda som märker att skolan håller på att tas över av bodysnatchers från rymden. Som alla riktiga geeks har de tillräckligt koll på gamla science fictionskräckisar för att känna igen en rymdinvasion när de ser den.

10 PANDORUM (2009) – BLODIG RYMDTHRILLER

Ett arkskepp, Elysium, fraktar de sista 60 000 människorna mot en oviss framtid på en ny planet. Jorden har gått under. Korpral Bower vaknar på detta skepp från sin hypersömn. Han lider av minnesförlust men förstår snart att något gått fruktansvärt snett på skeppet: det är mörklagt, hemsökt av våld och barbari. Här är det degenerering som är bodyhorrortemat.

EVENT HORIZON (1997) – THE SHINING I RYMDEN

Skrämmande hallucinationer börjar plåga en rymdskeppsbesättning, och då en av dem dras in i den transdimensionella hyperdriften  i maskinrummet förstår de – alltför sent! – att Event Horizon öppnat en port till en väldigt främmande och farlig plats. Med Sam Neil.

LIFEFORCE (1985) – FLIPPADE RYMDVAMPYRER ÖVER LONDON

En kultfilm om brittiska astronauter som råkar få första kontakten med utomjordiska varelser. Men istället för filosofiska funderingar om livets uppkomst bjuder regissören Tobe Hooper (Poltergeist,Motorsågsmassakern) på en kavalkad av nakna bröst, sprutande blod, övervåld, homoerotiska övertoner och en fullfjädrad zombieapokalyps på Londons gator. Om 2001 står bland klassikerna i videobutiken så återfinns Lifeforce på hyllan för guilty pleasures. Du måste se den.

MOON (2009) – ASTRONAUT PÅ GRÄNSEN TILL NERVSAMMANBROTT

En filosofisk och djupt tragisk modern klassiker, och en av de bästa rymdfilmerna efter milennieskiftet. Utan att spoila, kan jag säga att den har starka drag av bodyhorror, då Sams kropp sviker honom allt mer.

SUNSHINE (2007) – DRÖMMAR OM ATT STÖRTA MOT SOLENS YTA

Danny Boyles enda rymdfilm är en episk undergångsthriller, med metafysiska övertoner och en klar tendens hos sina huvudpersoner att bli skvatt galna då de skådar rakt in i den slocknande solens strålar. Ombord på ett av de två Ikarosskeppen lever i hemlighet en förvriden varelse, som borde vara död av sina strålskador.

SPECIES (1995) – TENTAKELSEX I HOLLYWOOD

I en sorts mash-up mellan Alien, Contact, V och en mjukporrfilm får forskarna på SETI-institutet svar på signalen som skickats ut som hälsning i världsrymden. Det är en instruktion till att skapa en hybrid av ett mänskligt embryo och utomjordiskt DNA.

THE BLOB (1958 OCH 1988) – SMALLTOWN USA VS KOSMISK JÄTTEAMÖBA

Efter ett meteoritnedslag hotas alla i en amerikansk småstad av en amöbaliknande, slemmig rymdvarelse som attackerar människor och löser upp deras kroppar på det mest gruvliga vis.

Under the skin

Under the skin

UNDER THE SKIN (2013) – SKOTSK SOCIALREALISTISK ALIEN FILM NOIR

Är det en kvinnlig seriemördare (namnlös, spelad av Scarlett Johansson) som går lös i Glasgow, och siktar in sig på ensamma män? Eller är hon en del av en utomjordisk invasion som lockar männen till en övergiven byggnad och där skördar deras kött som mat till övriga aliens?

DISTRICT 9 (2009) – UNIVERSELL RASISM OCH FÖRVANDLING

Det går inte så bra för den djupt osympatiske Wikus van de Merwe, invånare i Johannesburg. Han blir smittad av en åkomma som får honom att spy och tappa tänderna. En främmande svart svulst växer ut på armen, och han sätts i karantän och behandlas som ett djur av sina kolleger. Wikus fru tar avstånd från honom och hans chef (tillika svärfar) beordrar hans avrättning. Han håller på att förvandlas till en rymdvarelse.

The Thing

The Thing

THE THING (1982) – SPLATTER OCH SKÄGG

En verkligt ruggig klassiker. Ett gäng långhåriga, griniga och smått luggslitna män som bemannar USA:s forskningsstation på Sydpolen hittar något i snön. En obduktion visar att det är liket av en människa, stadd i fruktansvärd förvandling till något annat. Snart börjar alla förvandlas.

Leviathan (1989)- Nostromo under vattnet

USA 1989, regi: George Pan Cosmatos, producent: Aurelio De Laurentiis, manus: David Peoples och Jeb Stuart

Argh, min hand blir ett monster! (Leviathan)

Argh, min hand blir ett monster! (Leviathan)

Handlingen.

En liten besättning av gruvarbetare som jobbar för ett hänsynslöst storföretag håller på att packa ihop sitt skepp för att åka hem. Två av besättningsmännen råkar på ett annat skepp, som kraschat under mystiska omständigheter. Efter att de återkommit visar plötsligt en av dem symptom på att bli mycket sjuk, och skeppets läkare misstänker att han blivit infekterad av en främmande organism. Det dröjer inte länge förrän ett litet monster visar sig, och flyr in i skuggorna. Där växer det i raketfart, och börjar döda besättningsmedlemmarna, en efter en.

Ovanstående är en beskrivning av handlingen i Alien (1979) men det ”råkar” också vara handlingen i Leviathan, om du byter ut rymdskeppen mot ubåtar. Det finns till och med en chestburster-scen! Förutom sitt DNA från Alien är Leviathan en genetisk gatukorsning av The Thing (1982), Lifeforce (1985) och The Abyss (1989). Den är med andra ord ganska cheesy, men har en lång rad fina och/eller roliga 80-talsskådisar, med Peter Weller (RoboCop, Screamers, Into Darkness) som den rättrådige kaptenen, Richard Crenna (Rambo) som Doktorn och filmens varma hjärta, Daniel Stern (Ensam Hemma) som manschauvinisten som först råkar ut för monstret, och Ernie Hudson (Ghostbusters) som starke, snälle Jones.

Peter Weller i Leviathan

Peter Weller i Leviathan

Pretentionerna?

Man får ta det med ett leende och acceptera att allt filmskaparna försökte uppnå, var att göra en hyfsad remake på Alien och The Thing. Som skamlös kopia är den förstås mycket sämre än originalen, men ändå ingen katastrof. De existentiella frågorna känns igen: kan människan ostraffat börja experimentera med genetik utan att skapa ett monster? Är det något annat än profiten som styr stora bolag? Går det att döda ett monster med en eldkastare?

Looken i Leviathan påminner om Nostromo i Alien

Looken i Leviathan påminner om Nostromo i Alien

Rymdskepp och världsbygge!

Välkommen tillbaka till Nostromo, från Alien. Jag menar det – undervattensstationen som utgör skådeplats för 99% av handlingen är designad av Ron Cobb, mannen som också designade interiörerna i Nostromo. Allt är välkänt: kabyssen där besättningen äter sin mat, datorrummet där meddelandena från datorn blippar fram på svarta skärmar, de kurviga korridorerna med ränder, golven som består av galler som det kan komma upp tentakler mellan, ja de har till och med ett stort rum där det droppar vatten och hänger kedjor från taket.. Och dykardräkterna ser förstås ut som rymddräkter.

Leviathan

Leviathan

Produktionsdesign;

Leviathan - Grrrr!

Leviathan – Grrrr!

Interiörerna av Ron Cobb är i toppklass, ingen tvekan. De i övrigt mediokra filmskaparna fick verkligen en suggestiv miljö till sin B-rysare. Undervattensscenerna känns mer pliktskyldiga, förmodligen för att de är dyra och komplicerade att åstadkomma – vilket det kaos som var inspelningen av James Camerons The Abyss visade.

Monstret är något av en förlorad möjlighet. Det börjar som en lagom äcklig hudsjukdom, och övergår snart i en lovecraftisk mardrömsparasit som suger in kroppsdelar från flera människor och växer genom det. Monstret skickar ut tandförsedda tentakler, som är ganska obehagliga. Som i The Thing eller The BlobMen nästa steg är att det blir ett mer klassiskt sjöodjur med en småkomisk uppsyn och ett par fötter som sticker ut ur bakhuvudet. Mer lustigt än läskigt

Domen:

En derivativ genrekopia håller precis näsan över vattenytan genom sina skådespelare – framför allt Richard Crennas doktor – och genom finfin scenografi. Många element i filmen är det idag klar skämskuddevarning på, bland annat dialogen. Den hårda jargongen mellan besättningsmedlemmarna är mer obehaglig än rolig, med en hel del underliggande sexism. Och huvudpersonerna har en dålig vana att högt skrikande förklara exakt vad som pågår: – Mitt hår faller av! – Dörren stängdes! – Akta, ett monster! Som arvtagare till sina klassiska föregångare har Leviathan inte mycket att komma med. Men som kultfilm kan den åtminstone locka till en del leenden.

Rymddräkt eller dykardräkt?

Rymddräkt eller dykardräkt?

Fler filmer som den här+

Alien, Aliens, The Sphere, Last Days on Mars, The Abyss, The Thing, Stranded

The Blob (1958 och 1988) – Smalltown USA vs kosmisk jätteamöba

Originalfilmen: USA 1958, regi Irvin Yeaworth, producent Jack H. Harris, manus Kay Linaker. Nyinspelningen: USA 1988, regi Chuck Russell, producent Jack H. Harris

Steve McQueen i The Blob 1958, en av de första rollerna

Steve McQueen i The Blob 1958, en av de första rollerna han gjorde

Handlingen.

Efter ett meteoritnedslag hotas alla i en amerikansk småstad av en amöbaliknande, slemmig rymdvarelse som attackerar människor och löser upp deras kroppar på det mest gruvliga vis. För varje byte den tar, växer Blobben tills den kan svälja hela hus. Av en slump upptäcker ett ungt par vad som håller på att hända. I originalfilmen från 1958 spelas de av Steve McQueen (i en av sina allra första roller) och Aneta Corsaut. I remaken görs rollerna av Kevin Dillon och Shawnee Smith. Men de båda tonåringarna har stora problem att få stadens medborgare att ha hotet från den amorfa och ständigt växande monsterbobban på allvar. Inte förrän det är alldeles för sent..

The Blob 1988

The Blob 1988

Världsbygget, design och specialeffekter!

Det skiljer trettio år mellan 1958 och 1988 års versioner, och bägge filmer visar sin eras ”Smalltown USA”, med bilburna och rebelliska ungdomar, trögtänkta poliser och stadens sömniga små diners och biografer som gemensam nämnare. Båda filmer har samma producent, Jack H Harris, och kanske är det därför det faktiskt finns en röd tråd i hur livet i den sömniga och till synes så trygga lilla småstaden gestaltas. En av filmens charmigare element är blinkningen till skräckfilmsgenren. På 50-talet attackeras stans biograf av Blobben, under en föreställning av en vamyprfilm med Bela Lugosi. På 80-talet är det en drive-in-bio där den senaste Fredagen den 13e får traktens ungdomar att mysrysa.

The Blob 1958

The Blob 1958

Själva Blobben är alltså en amöbaliknande varelse som slukar allt i sin väg. Den anländer i en meteorit i originalfilmen, och på en störtad satellit i remaken. I originalfilmen är Blobben misstänkt lik stopmotionfilmad sylt, och blir aldrig riktigt läskig ens då den täcker en människa helt och skådisen skriker allt vad den kan. Men i remaken har de fått till en groteskare version, klart inspirerad av nyare klassiker som John Carpenters The Thing (1982) och aliendrottningens barnkammare i Aliens (1986). 80-talsblobben skulle i sina bästa stunder kunna vara hämtad från Lovecrafts universum, då den långsamt smälter sina offer under stor smärta för dessa, och skickar ut köttiga tentakler för att sluka allt fler. Den börjar som en slemhög och slutar som en pulserande, köttig massa. Att filmen är gjord 1988 placerar den precis innan 90-talets halvyxiga datoranimerade effekter, och det är förmodligen till filmens fördel. Det är något visst med 80-talets gummimonster.

The Blob (1988) Directed by Chuck Russell Shown: Ricky Paull Goldin

The Blob (1988) Directed by Chuck Russell Shown: Ricky Paull Goldin

Mest minnesvärda scen*

I 80-talsversionen, då den unge tjejtjusaren lockar med en brud i bilen, sweettalkar henne, bjuder på drinkar och knäpper upp hennes blus – bara för att alltför sent upptäcka att hon håller på att smälta bort och är en del av The Blob. Groteskt och ganska kul.

Domen:

The Blob 1958

The Blob 1958

50-talsversionen har klart mer oskyldig charm. Även de rebelliska ungdomarna är välkammade och har strukna skjortor, och även om det tar ett tag för myndigheterna att vakna så samarbetar till sist hela staden för att skydda sig mot det utomjordiska hotet. Det är naturen mot den amerikanska kulturen, och både ungdomar, poliser och brandmän är på samma sida. Men som skräckfilm är 1958 års version inte mycket att hänga i julgran idag.

80-talsversionen är klart läskigare, med ett par riktiga nagelbitarscener. Det är trots den lätta retrovibben modern bodyhorror, en genre som jag är svag för. Dessutom är monstret verkligt monstruöst.

Den största förändringen  är dock i hur vanligt folks förhållande till myndigheterna skildras. Borta är troskyldigheten från originalet. 1988 finns det skrupelfria militärer som vill utnyttja Blobben och göra ett vapen av den. De har forskare med sig, men det är inte de idealistiska världsförbättrarna från Andromeda Strain. Nej, vare sig forskare eller miliätrer har något emot att offra befolkningen för att uppnå sina syften. Det är var och en för sig, och rädda sig bäst den som kan. Vad var det egentligen som hände där i USA, under de trettio åren mellan 1958 och 1988?

The Blob 1988

The Blob 1988

Se även andra kosmiska skräckfilmer+

The Thing, Dimman, Aliens, Grabbers

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter