13 reboots inom science fiction som vi verkligen skulle vilja se

Atreyu och Lyckodraken Falcor

En Hollywoodtrend som inte visar några tecken på att mattas av är de ständiga rebootsen av kända filmvarumärken. Det är helt enkelt mer lönsamt att starta om en känd serie filmer än att introducera något helt nytt för publiken. Ibland blir det genialiskt bra, som 2005 då Christopher Nolan startade trenden med sin version av Batman. Ibland blir det hyfsat, som 2009 då JJ Abrams tog över Star Trek. Nu kommer snart en ny våg av omstartade klassiker, och först ut är Zack Snyders Man of Steel, som ärligt talat kan bli precis hur trist som helst om vi har lite otur. För det är inte alltid den allra bäst lämpade eller nydanande regissören som får rodret och chansen att sätta sin prägel på en älskad figur. Det kan lika gärna vara den som är tillgänglig för tillfället och har ett par färska pengasuccéer på sitt CV.  För varje Nolan går det tio Zack Snyders eller Paul WS Anderson.

För att hjälpa filmbolagen på traven så har Rymdfilm därför sammanställt  en lista med rebootbara klassiker med regissörer som skulle passa för uppdraget.

Dune rebootad av Joe Wright

Joe Wrights Atonement

Denna klassiker bland sci-fi-klassiker har aldrig filmats på ett sätt som anstår den. Av Jodorowskys Dune på 70-talet blev det bara ett sorts förspel till andra filmer (bland annat Alien). Av David Lynchs Dune (1984) blev det en hel del fantastisk scenografi men i övrigt en ganska styrsellös och uppblåst zeppelinare till film. De TV-serier som kommit senare förtjänar inte ens att nämnas. Nej, Frank Herberts mystiska, filosofiska och mycket bisarra storverk ruvar ännu i sin öken som en oslipad filmdiamant. Den regissör som griper sig an Dune måste ha förmågan att balansera på melodramens rand, vara bra på kostymfilm och förmå att skildra den mänskliga sidan mitt upp i allt det uppstyltade och pretentiösa. Joe Wright har både konstnärlig kostymfilmscredd (Försoning, Anna Karenina, Stolthet och fördom) och kan göra skruvad science fiction (den fantastiska Hanna från 2011). Wright har precis den flair som Dune behöver för att inte bli tråkig.

Guillermo del Toro

Den Oändliga Historien rebootad av Guillermo del Toro

En av alla tiders bästa barnböcker av Michael Ende blev en klassisk men rumphuggen äventyrsfilm på 80-talet. En hel generation barn grät floder då Atreyus häst sjönk i kärret. Men romanen är mycket mörkare och djupare än den gamla filmen gav sken av. Den innehåller moraliska dilemman, groteska demoner, hopplöshet, sorg, förtvivlan, despotism – och glädje och underfundig humor. Vem kunde vara bättre lämpad att gestalta detta oändliga myller på film än regissören som gett oss Pans Labyrint och Hellboy? Guillermo del Toro har i sina fantasyfilmer en visuell stil och en dramatisk ådra som skulle passa helt perfekt för källmaterialet.

Star Trek rebootad av Joss Whedon

Joss Whedon

Detta kommer tyvärr aldrig att hända, eftersom Whedon ju blivit boss för Marvelfilmerna hos Disney, vilket innebär att han kommer att ha fullt upp där de närmaste tio åren. Men vi vet allesammans att han vore som klippt och skuren för jobbet som Trekregissör.

Jag tror att han skulle göra en något intelligentare men betydligt mer camp version än JJ Abrams gjorde med Into Darkness. Om du vill veta hur den skulle bli, behöver du bara kolla på The Avengers och scenerna från det flygande hangarfartyget. Hela den biten av filmen är en enda lång Trek-pastisch.

Star Wars rebootad av Joss Whedon

Firefly: Besättningen ombord på Serenity

Den här är däremot faktiskt med på kartan. Lucasfilm har ju som bekant köpts upp av Disney, som också äger Marvel. Och är det någonting som Whedon är mer lämpad för än Star Trek så är det att regissera en reboot av Star Wars. Hans kortlivade men älskade rymdwestern Firefly (och uppföljaren Serenity) är ju en enda hyllning till George Lucas klassiker, fast i modern tappning. Vad är antihjälten Mal, annat än en mjukare variant av Han Solo? Jag skulle inte alls bli förvånad om någon av de många kommande Star Wars-filmerna faktiskt har Whedon bakom kameran, eller åtminstone i en producentroll. Det vore nog det bästa som kunde hända denna serie.

Star Wars rebootad av Catherine Hardwicke

Disney har ju gått ut med att det ska komma en Star Wars om året i framtiden, och att varannan film ska fokusera på en enskild karaktär. Så det kan bli fråga om många olika regissörer framöver. En som kunde modernisera denna grabbiga gamla rymdfilmsklenod är Catherine Hardwicke, regissören bakom den första Twilight och Red Riding Hood. Speciellt den senare sagofilmen är en riktig läckerbit visuellt. Hardwicke började sin bana som produktionsdesigner och gjorde bland annat designen till Vanilla Sky och skräckklassikern Brain Dead. Jag tänker mig att Hardwickes Star Wars skulle fokusera på Leia.

Black Swan

Alien rebootad av Darren Aronofsky

Jo, jag vet att det pågår en sorts Alien-reboot redan, i form av Prometheus. Men då Ridley Scott själv kallar den för en sidequel snarare än en prequel, så torde fältet vara fritt för någon att gripa sig an huvudfåran i berättelsen igen. Helst något som utspelas efter Alien 4 så att inte originalfilmernas kontinuitet behöver brytas. Alienuniversum behöver en regissör med ett poetiskt bildspråk och en känsla för det groteska. Aronofsky har med science fiction som The Fountain och Pi, och bisarra psykodramer som Black Swan och Requiem for a dream precis de kvaliteter som Alien behöver. Kanske kan vi ha Natalie Portman i rollen som Ripleys dotter?

Tigern Richard Parker i Ang Lees Life of Pi

Superman rebootad av Ang Lee

Vi backar bandet till 70-talets Supermanfilmer av Richard Donner: episk messiasmyt i skön kombo med kontorskomedi. I sommar kommer Zack Snyders Man of Steel, och även om Snyder säkert har många kvaliteter så är inte humor en av dem. Regissören Ang Lee, däremot, skulle kunna göra jobbet. Han har onekligen en känsla för de vida viddernas Americana (Brokeback Mountain), för episka stridsscener (Crouching Tiger, Hidden Dragon), serietidningsaction (Hulk) och det magiska (Berättelsen om Pi). Dessutom har han den glimt i ögat som Stålis behöver.

Sam Raimi

Resident Evil rebootad av Sam Raimi

Alla som följt Paul WS Andersons allt mer plastiga uppföljare till den (rätt hyfsade) första filmen i Resident Evil-serien förstår att det är hög tid för en reboot. Varför inte överlämna denna kronjuvel i zombiemonsterkronan till kungen av splatter, Sam Raimi? Han skulle kunna fortsätta blodbadet men införa lite själ och hjärta i konceptet, och mixa humor med skräck på sitt eget patenterade vis.

Liftarens guide till galaxen rebootad av Danny Boyle

Danny Boyle behöver förmodligen ingen presentation. Douglas Adams klassiker förtjänar en ny chans på vita duken efter den mehfest som var 2005 års filmatisering. Jag säger bara Trainspotting möter Sunshine.

Predator rebootad av Nicolas Winding Refn

Winding Refn och Gosling vid premiären av Drive

Här har vi ett original, Rovdjuret från 1987, som dröp av svett, rädsla och testosteron. Och ett antal uppföljare som bara dröp av ost och kackighet. Rovdjuret-serien behöver en ny hjälte som både är ultravåldsam och har hjärtat på rätta stället. Och en regissör som förstår sig på de djupaste avgrunderna i det manliga psyket.

Kort sagt: vi behöver bromanceparet Ryan Gosling och Nicolas Winding Refn. Gosling får spela en brutal legosoldat som ändå är sårbar och som måste rädda kvinnor och barn från det slemma monstret.

Batman rebootad av Sam Mendes

Om vi vill fortsätta på Christopher Nolans inslagna väg, men fila ned de taggiga kanterna lite, varför inte anlita regissören bakom alla tiders mest framgångsrika Bondfilm, Skyfall? Tänk en tretimmars The Dark Knight Returns..

Ras och klass  var 70-talsämnen

Green Lantern rebootad av The Wires David Simon

DC har haft lite otur med sina filmversioner av superhjältar, om man bortser från Batman under Nolans ledning. Speciellt usel var Green Lantern (2011). Där skulle de behöva gå hela vägen tillbaka till Gröna Lyktans socialrealistiska och USA-liberala 70-tal för att hämta intressant stoff. 70-talet var tidsepoken då Gröna Lyktan och Gröna Pilen stod på de fattigas sida och serierna belyste ödet för samhällets olycksbarn.

Jag tänker mig att DC kan reboota med en TV-serie, precis som de redan gjort med Arrow.  Låt David Simon förlägga berättelsen till Baltimore. Vi vill helt enkelt ha The Wire i gröna tights.

USS Enterprise-F, fan art från Deviantart

Star Trek-TV-serie rebootad på Netflix av Bryan Singer och Ronald D Moore

Sist men inte minst: frågan vad som händer med TV-versionen av Star Trek nu när JJ Abrams hoppat av filmerna. Det är drygt tio år sedan en ny Trek-serie senast kom. Det har hunnit hända massor med science fiction och med TV-mediet sedan dess. Nu har tillräckligt mycket vatten flutit under broarna. Både tv-serien som berättarformat och rymdfilmen har idag en ny guldålder. För att åter ta Star Trek till våra vardagsrum så väljer jag ett team bestående av regissören Bryan Singer och producenten Ron D Moore. Singer är förstås mannen bakom bl a de första två filmerna om X-men, och vi vet att han vid ett tillfälle lämnat in ett förslag till Paramount på en helt ny Trek-tv-serie som aldrig blev av. Han vill alltså reboota Star Trek. För stadgans skull så får han ha sällskap av Moore, mannen som en gång i tiden rebootade Battlestar Galactica och som innan dess har jobbat med både Deep Space Nine, First Contact och Voyager. De får bygga på Singers originalidé som skildrar Federationen i en avlägsen framtid då allt börjat gå åt skogen.

12 anledningar att Battlestar Galactica (2003-2009) är den bästa rymdserien i TV-historien

Battlestar Galactica

Nu när Blood & Chrome börjat sändas så kan det vara läge att upptäcka 00-talets Battlestar Galactica som började med en miniserie 2003 och sedan sändes i fyra säsonger mellan 2004 och 2009. Den serien är för science fiction vad Sopranos är för gangsterdramat eller The Wire för polisserien: en vändpunkt, en uppenbarelse, den nya måttstocken.

Om du inte är bekant med BSG från 00-talet så har du eventuellt ett suddigt minne av att det var en B-version av Star Wars i gränslandet mellan 1970- och 80-talen. Då har du rätt. Originalserien är en idag camp upplevelse, men med tillräckligt mycket substans för att det skulle gå att reboota med kärnan i berättelsen intakt. Men det är den moderna BSG, skapad av producenten David Eick och manusförfattaren/regissören Ronald D Moore, som kommer att bli ihågkommen. De vann totalt 23 Emmy Awards (bl a bästa drama, regi, ljud och effekter) samt en lång rad sci-fipriser.

Genrefilm måste ofta bedömas utifrån genrens förutsättningar, men BSG var något så ovanligt som en riktigt bra dramaserie, som också råkade utspelas ombord på rymdskepp. Här är min topplista med skäl till varför 00-talets BSG är den bästa rymdserien ever:

Världen går under i första scenen

12. Det börjar med slutet för människorna

Mycket sci-fi/fantasy handlar om att hindra Jorden från att gå under, men det är svårt för författare och filmskapare att övertyga publiken om hur mycket som står på spel. Miniserien BSG inleds med att de cylonerna (robotar och androider) bombar brallorna av människornas tolv kolonier och ödelägger dem.

Befolkningen decimeras från miljarder till endast 50 000 individer, som genom resten av serien flyr undan cylonerna i en hastigt hopsamlad flotta av stora och små skepp. Med en sådan början vet man som tittare att vad som helst kan hända.

Lucy Lawless spelar i BSG. Henne kan man ju lita på, eller?

11. Underläget

Kolonialisternas enda försvar mot cylonerna är det urmodiga gamla stridsskeppet Galactica, en rostig relik från mer krigiska tider. Både skeppet och dess kapten är färdiga för pension då cylonattacken utplånar människornas hela militärmakt. Cylonerna har till synes oändliga resurser, är sluga och hänsynslösa –  och fast beslutna att utplåna de sista resterna av sina forna herrar. De överväldigande dåliga oddsen ger en känsla av akut läge till TV-serien.

10. Massor av skjutande

Galactica skjuter inte laserstrålar, hon skjuter kulor med kanon. Viperpiloterna är de tuffaste du sett på film.

9. Livets stora frågor

Religion, synd/förlåtelse/botgörning, demokrati mot diktatur, makt som korrumperar, kärlek som blir till hat och tvärtom, rasism, dödsstraff, hämnd, plikt, besatthet, medmänsklighet, tortyr… för en gångs skulle får vi sci-fi där alla dessa frågor tas upp. Gång på gång. Intensivt!

8. Du kan inte lita på någon

BSG har starka drag av spionhistoria, eftersom cylonerna är så lika oss människor att de kan gömma sig ombord på Galactica och konspirera, intrigera och utföra sabotage. Inte nog med att varje främling kan vara en cylon, utan det finns också sleeper agents som inte själva vet om att de är cyloner utan lever som människor i år tills ordern som aktiverar dem kommer. Då läget blir mer desperat ökar paranoian ombord på kolonialisternas skepp. Vem är förrädare?

Edward James Olmos

7. Edward James Olmos som William Adama

Galacticas kapten Adama spelas med enorm pondus av Olmos, som annas kanske är mest känd som polischefen i Miami Vice. Adama skildras som en mycket trött gammal hök, redo att dra sig tillbaka från aktiv tjänst då ödet tvingar honom att axla rollen som mänsklighetens siste befälhavare. Lågmäld men benhård, envis men empatisk – det är inte lätt att placera den mångfacetterade Adama i ett fack. Hans komplicerade förhållanden till andra människor – till sin heroiske son, sin alkoholiserade sekond och till presidenten – utgör mycket av den bästa dramatiken i BSG.

Cylonernas bastestars hoppar in från hyperrymden och går till attack

6. Handkamera i rymden

Ett ständigt problem med datoranimationer är att de lätt ser för perfekta ut. Använder man riktig kamera så blir det alltid en del skavanker i upptagningen och det tolkar tittaren som äkthet. BSG bröt ny mark genom att införa skakig handkamera i sina rymdscener, scener som självklart aldrig filmats i traditionell mening. Tack vare att ”kameramannen” zoomar lite snett och filmar lite fel blir realismen betydligt högre än i tidigare science fiction på film/TV, och BSG:s manér är numera standard i branschen. (JJ Abrams’ Star Trek från 2009 är en tydlig efterföljare.)

5. Mary McDonnell som president Laura Roslin

Då cylonerna slår till dödas hela regeringen utom utbildningsminister Laura Roslin, en till synes timid kvinna som aldrig haft något större inflytande eller spelat det politiska spelet skickligt. Då bomberna slutat falla inser Roslin att hennes stund i rampljuset har kommit. Hon svär presidenteden. Kommer denna medelålders lärare med dem mjuka rösten att klara av att återta regeringsmakten från militären, och kommer makten att korrumpera hennes idealism då det visar sig vara svårt att bli vald med helt demokratiska metoder? McDonnell gör en plågad men beslutsam Roslin, med både fina och osympatiska sidor.

Kolonialflottan hyser de sista 50 000 människorna. Galactica i mitten

4. Rymdskeppen

En rymdskeppsfest av stora mått! Designers har låtit de små jaktskeppen Vipers behålla mycket 1970-talskänsla, vilket gör dem både trovärdigare (de kommer ju från ett omodernt skepp som legat i malpåse) och skänker dem ett visst släktskap med X-wings från Star Wars eftersom de ursprungligen hade samma designer. Och då har vi själva ladyn själv: den magnifika Galactica i all sin stålgrå glans. Det är verkligen en gammal skrov, men mäktig i kraft av sin enorma storlek, och utrustad med skvadroner av jaktvipers som kan sparka cylonrumpa.  Den övriga kolonialflottan består av en salig blandning av passagerarskepp, lastfartyg och gamla pråmar.

Cylonernas främsta skepp är de stjärnformade basestars, och cylonjaktskeppen som är både pilot och skepp i en och samma varelse.

3. Cylonernas sjuka hjärnor

Vartefter vi får lära känna cylonkulturen genom dess fasta modeller (de finns bara några olika varianter, som var och en finns i många exemplar) så lär vi oss snart att varje cylonmodell har ett verkligt neurotiskt förhållande till människor, deras ursprungliga skapare. Number Six (se nedan) blir kär i människor. Number Eight vill gärna rädda människorna. Andra cyloner drivs av hat, makthunger eller rasism. Cylonernas intriger och eget politiska spel sinsemellan är fascinerande och väldigt skruvat, och inte olikt vampyrernas Authority i True Blood.

Gaius och Number Six är tillsammans. Eller är de?

2. Gaius’ och Numbers Six’ kärlekshistoria

Århundradets mest destruktiva kärlekshistoria. Gaius Baltar är vetenskapsmannen som blir förförd av cylonen Number Six, och ger bort koderna till koloniernas försvarssystem. Han orsakar alltså genom oaktsamhet mänsklighetens utrotning. Men han är så egofixerad och borderline psykotisk att allt han gör är att försöka rädda sitt eget skinn. Tillsammans med Number Six flyr han ombord på Galactica, och hoppas att ingen ska komma på att han hjälpt cylonerna. Men är Number Six verkligen där med honom, eller är hon bara ett fantasifoster?  Jag skriver mer om dem i 8 mentalt störda robotar.

Starbuck!

1. Katee Sackhoff som Starbuck

Stenhård. Oansvarig, Dricker för mycket. Barnslig humor och skrattar hela tiden. Slåss med sina överordnade. Vågar skälla ut kaptenen och tar gärna tid i arresten för det. Emotionellt störd. Livsfarlig jaktpilot. Våldsam. Charmig. Modig. Ouppnåelig emotionellt. Ja, Kara Thrace med flygkod Starbuck är en av science fictionhistoriens allra starkaste och bästa kvinnliga hjältar, alla kategorier. Hon backar inte för någon, eller något, och Ellen Ripley har äntligen fått en syster av samma kaliber.

Vad ska du se?

Börja om du kan med ”mini series” från 2003 och fortsätt i rask takt med säsong 1 och 2. De första avsnitten på säsong 1 går också att ha som en start på tittandet, de är fruktansvärt spännande. Episoden 33 är en av de kanske bästa TV-serieepisoderna jag har sett, och sätter många bollar i rullning. De båda första säsongerna och halva säsong tre är verkligen amerikanskt TV-drama när det är som bäst. Sista säsongen håller inte riktigt, men jag lovar att om du kommit så långt, så fortsätter du av bara farten.