USA 2013, regi: Alan Taylor, producent: Kevin Feige, manus: Christopher Yost, Christopher Markus, Stepgen McFeely, musik: Brian Tyler
Svartalvernas kung har ett mäktigt rymdskepp och en tung medhjälpare
Handlingen.
I en väldigt trevlig blandning av space opera, high fantasy, komedi och superhjältefilm får vi mer av allt jämfört med den första filmen Thor: pampigare krig, mäktigare vyer över Asgård och dess gyllene invånare, en mognare men samtidigt kraftfullare Thor (Chris Hemsworth), en camp huvudskurk i Malekith, Svartalvernas konung (Christopher Eccleston), och inte minst fler och roligare scener från vårt vardagliga Jorden där Jane Foster (Natalie Portman) med hjälp av sina två praktikanter (charmigt inkompetenta) och en spritt språngande galen Stellan Skarsgård försöker lösa gåtan om varför själva verkligheten tycks lösas upp. Allt hänger förstås ihop: Svartalverna har brutit sig ur det fängelse dit Oden (Anthony Hopkins) förvisade dem, och nu samlar de ihop sin rymdskeppsflotta och går till attack mot själva Valhall för att stjäla tillbaka en substans med vilken kung Malekith kan få mörkret att sänka sig över universums nio riken. Thor blir tvungen att ta hjälp av sin gamle fiende och bror, Loki, för att försöka slå tillbaka attacken.
Dr. Erik Selvig (Stellan Skarsgard), Ian Boothby (Jonathan Howard), Darcy Lewis (Kat Dennings)
Pretentionerna?
Jag är imponerad över hur väl Marvel numera lyckas ta gamla, i Thors fall mer än lovligt mossiga superhjältar, och filmatisera dem med originalseriens stora dramatik intakt. De tar sina fantasyhjältar på djupaste allvar, och att produktionsdesignen är så fabulös att det tar andan ur en hjälper förstås också till. Samtidigt adderar Marvel, genom exempelvis Janes tre klantiga och oheroiska medhjälpare, ett humoristiskt metalager som fungerar som en blinkning till den moderna publiken: ” Jo, vi vet att Thor är kitschig som tusan och att hela konceptet egentligen är superknasigt, men vi kan väl gilla det ändå, fans emellan?”
Fantasy möter sci-fi på ett aptitligt vis: svartalvernas rymdskepp invaderar Valhall
Världsbygget och rymdskeppen!
Bygger vidare på den science-fantasyvärld där Asgård är en avancerad rymdcivlisation och regnbågsbron Bifrost är en maskhålsgenerator. Den här gången får vi se mer av de nio riken som Oden härskar över: ett krig i Vanahem inleder hela filmen, där Thor får chansen att besegra den största krigaren i fiendearmén med ett enda slag från Mjölner.
Svartalvernas civilisation är den äldsta av alla, och existerade i det eviga kosmiska mörkret innan Oden kom med sina arméer och besegrade kung Malekith. Den riktigt stora nyheten i The Dark World är mängden rena science fiction-element som integreras i fantasyvärlden. Svartalverna är högteknologiska och färdas mellan planeter i ett stort taggliknande rymdskepp som landar vertikalt och blir som ett svart torn som dominerar sin omgivning, inte helt olikt Barad Dûr. Från det stora skeppet sänder svartalverna ut trekantiga attackskepp mot Asgård, som förstör Valhall. Dessa scener är mer Star Wars än Sagan om Ringen. Jag tänker också på rymdfantasyklassiker som Krull eller Stargate.
Thor får svinga Mjölner både en och två gånger
Design och specialeffekter;
På de flesta vis överlägsen sin redan utmärkta föregångare. Fler scener mixar utomhusscenerier (bl a från Norge) med det animerade, vilket skänker mer verklighetstrogenhet mitt uppe i allt det kosmiska. Vi får se en fin variation i miljöer, färger och former, huvudpersonerna hoppar genom dimensionsportar mellan världar som Vanahem, Svartalfhem, Asgård och Jorden – allt från det guldglittrande till rena mardrömsplatser. På det hela taget ser det fabulöst ut, och det bidrar utan tvekan till att vi accepterar den skruvade storyn. Fotot, filmat med klassiska Panavisionlinser, är signerat Kramer Morgenthau, som tidigare arbetat med regissören på Game of Thrones. Produktionsdesigner är Charles Wood, som tidigare arbetat med bl a Wrath of the Titans och A-team, medan art directorn Ray Chan bl a jobbat med Children of men. Båda de sistnämnda är involverade i den kommande Guardians of the Galaxy, vilket bådar gott.
Natalie Portman och Tom Hiddleston
Mest minnesvärda scen*
Det behövs inte slagsmål och explosioner för att det ska bli bra science fiction. Jane och hennes dumma assistenter blir av några barn visade till en plats där verkligheten tycks suddas ut. I ett övergivet hus, kan man släppa en flaska på marken, och den tycks försvinna och kommer istället fallande uppifrån. Fångar man den inte då, fortsätter den att falla, snabbare och snabbare. Både forskare och ungar fascineras, och människan är ju lekande till sin natur. Men vart tar egentligen de där sakerna vägen medan de är borta. Och vad händer om en människa skulle ta sig igenom portalen?
Heimdall (Idris Elba) vs Svartalvernas skepp
Domen:
En självsäker film, från ett team som vet exakt hur de kan leka med genreblandningarna. Att låta Game of Thrones‘ Alan Taylor regissera skänker hela spektaklet en viss pondus som passar utmärkt med de mytologiska miljöerna och den episka handlingen. Det högtravande balanseras fint med den geekiga humor som vi känner igen från bland annat The Avengers. I The Dark World är S.H.I.E.L.D i stort sett helt frånvarande, vilket är ganska skönt. Det är många turer och personer att hålla reda på ändå, utan att amerikanska myndigheter också behöver stjäla fokus från handlingen. (Jag är personligen lite emot hur S.H.I.E.L.D skildras i Marvelfilmerna, men det är en annan historia.)
Ska jag hitta en negativ punkt med The Dark World är det möjligen att Svartalvernas kung är en ganska blek – bokstavligen och bildlikt – skurk. Han är ond, intensiv och allvarlig, och sen är det inte så mycket mer än så. En rätt ointressant figur, helt enkelt. Tur att Loki också är med på ett hörn – utan honom hade filmen inte alls haft den lyskraften.
Filmen klarar trevligt nog Bechdeltestet. Det är minst fyra scener där kvinnor talar med varandra, och i flera av fallen handlar inte hela samtalet alls om en man (i något fall kommer de in på en man efter ett tag). Kvinnorna talar bl a om vetenskap, om ett experiment de just utfört, samt om en plan de ska sätta i verket. Gudinnan Frigga besegrar dessutom Svartalvernas kung i närstrid, vilket faktiskt är kinda cool.
Rymdfilm 