Total Recall

Elysium (2013) – modern Robocop

Milda spoilers i den här recensionen. USA 2013, manus och regi: Neill Blomkamp, producenter tillsammans med regissören: Bill Block, Simon Kinberg

Matt Damon (till höger) i Columbia Pictures' ELYSIUM.

Matt Damon (till höger) i Columbia Pictures’ ELYSIUM.

Handlingen.

Socialrealistisk, våldsam framtidsvision som skildrar världen om drygt 140 år. Då har den nuvarande utvecklingen med ökande klyftor och en växande global underklass fortsatt i oförminskat tempo. Hela Jorden har förvandlats till ett township, en oändlig slum där alla invånare permanent räknas som papperslösa flyktingar i sitt eget land. De rika, vackra och friska har för länge sedan gett upp livet bland oss övriga och har tagit sin tillflykt till rymdstationen Elysium. Där är livet för evigt hälsosamt, ljust och rynkfritt. Den hökaktiga försvarsministern Delacourt (Jodie Foster) gör allt för att försvara gränserna mot illegala invandrare, och tvekar inte att skjuta ned rymdskepp med flyktingar som försöker att ta sig in i Elysium för att ta del av dess avancerade medicinska teknologi. Hon tvekar inte heller över sin plan att ta makten över Elysium och skicka den galne legosoldaten Agent Kruger (Sharlto Copley, från District 9) för att döda dem som står i hennes väg. Men nere i slummen håller något på att hända. Fabriksarbetaren Max (spelad sammanbitet av Matt Damon) lever redan sedan tidigare ett liv på gränsen till misär och kriminalitet. En jobbolycka duschar honom i dödlig strålning. Max arbetsgivare avskedar honom med endast ett par dagar kvar att leva, och ger honom några värktabletter. Men den som blir ifråntagen ifrån allt kan bli desperat, och därmed farlig. Max och några gamla kumpaner bestämmer sig för att råna Elysium på dess största hemligheter. Därmed korsas Max vägar med minister Delacourts.

Elysium inifrån, i Neil Blomkamps film

Elysium inifrån, i Neill Blomkamps film

Rymdskeppet och teknologin!

En Standford Torus är en ringformad rymdstation

En Standford Torus är en ringformad rymdstation

Rymdstationen Elysium är en ringformad ”Stanford Torus” där gravitation uppnås genom att hela konstruktionen snurrar. Det är en vetenskapligt korrekt modell för hur människor skulle kunna bo på en rymdstation som förekommer mycket inom science fictionlitteraturen och i datorspel. Invånarna på Elysium bor alltså på insidan av ringarna, med en artificiell atomosfär och solljus. Klimatet verkar vara subtropiskt, och de flesta bor i modernistiska, vita villor där ett ständigt cocktaildrickande, gymmande och poolplaskande pågår. Robotar betjänar medborgarna, upprätthåller ordningen och ger medicinsk behandling så fort som minsta imperfektion upptäcks av scannern. Livet är som en ljus men långtråkig dröm.

Nere på Jorden är det inte lika muntert. Där finns det också robotar, som fungerar som en fascistisk polisstyrka som håller invånarna i schack. Här är allt smutsigt, trasigt eller hembyggt. Till och med robotarna är smutsiga. Gangsters och legosoldater bygger ihop sina egna kroppar med maskindelar för att öka sin styrka och slagkraft. Och om de får chansen, skickar de desperata invånarna iväg skrotfärdiga gamla rymdskyttlar upp i skyn, för att försöka nå fram till himmelriket.

"Better life on Elysium" - del av reklamkampanj för att bo på Elysium

”Better life on Elysium” – del av reklamkampanj för att bo på Elysium

Pretentionerna?

Tung action med ett socialt budskap gör Elysium till en ganska ovanlig film, för att komma från Hollywood år 2013. Det brukar ju numera vara antingen det ena eller det andra. Neill Blomkamp lyckas bättre än de flesta samtida regissörer att måla upp en dystopisk och trovärdig framtid.

Specialeffekter och look;

Kontrasterna mellan den moderna, ljusa Elysium och den skitiga, myllrande Jorden är det som sätter sin prägel på filmen. Rymdstationen är trots sina parker en steril miljö som vi aldrig bjuds in till eller riktigt lär känna. Vi i publiken behåller de fattiga jordmänniskornas position och får endast se de rika invånarna och deras hem på avstånd. Som i en klinisk dröm. Det är ingen tvekan om att det är i slummen som Blomkamp känner sig mest inspirerad, och han gör sitt yttersta för att vi ska identifiera oss med de som bor där. Misären som skildras är dock inte lika djup som den i District 9, vars förhärskande stämning var äcklet. I den här framtidsvisionen är det snarare våld som präglar vardagen. Stackars Matt Damons Max åker på duktigt med stryk, får maskiner inopererade i skallbenet och tvingas käka starka mediciner då konvulsionerna blir för starka av strålsjukan. Berättelsen från Max’ perspektiv är mardrömslik. Förutom att han lånar från sin egen District 9 använder Neill Blomkamp en estetik som påminner om den framtid som syns i Alfonso Cuaróns poetiska, dystra Children of Men (2006). I båda filmer ser den framtida världen ut som en förfallen version av dagens. Om inte alltför många år från nu kommer vi alltså att sluta bry oss, sluta bygga upp och istället börja riva ned. De många likheterna med nutiden gör oss i publiken osäkra på om vi inte redan hamnat i den utförsbacken. I filmen Elysium lever befolkningen i en miljö som är täckt av 140 års smuts, repor och sprickor. Budskapet är övertydligt: det här är den framtid vi håller på att bygga, just nu.

Mest minnesvärda scen*

Youtube. Max som förgäves försöker förklara för en robot varför han råkat i trubbel igen. Roboten dömer honom till förlängd villkorlig dom och man förstår att de flesta jordbor har en eller annan dom och att det alltid finns någon brottsrubricering som kan användas emot dem. Alla är skyldiga, tills motsatsen är bevisad. ”Would you like to talk to a human?” frågar roboten. Men Max inser att det inte är någon idé. Klassisk scen!

Jodie Foster spelar Secretary Delacourt i TriStar Pictures' Elysium.

Jodie Foster spelar Secretary Delacourt i TriStar Pictures’ Elysium.

Domen:

I sina bästa stunder påminner Elysium om en modern Robocop med drag av Total Recall. Blomkamp frossar också i våld på samma vis som Paul Verhoeven gjorde, men han gör det utan att lägga till föregångarens grälla satir. Han har också avgjort mindre humor än sin holländske kollega. Kanske har framtiden blivit ännu lite svartare sedan Verhoevens storhetsdagar, eller så är det regissörens sydafrikanska bakgrund som ger honom ett mer pessimistiskt perspektiv. Allvaret är i och för sig inget dåligt. Matt Damon gör sin Max till en dead man walking, en desperado med bara några timmar på sig att ställa allt till rätta. Vi ser i hans ögon att han vet att han är dödsdömd, och det ger en känsla av brådska till berättelsen. Max är heller ingen övermänsklig machohjälte som i varje ögonblick vet exakt vad han ska göra. Han levererar inga oneliners. Istället blir han tillbakaslagen, lurad och tillfångatagen, gång på gång. Men han ger sig inte.

Elysium är bara Neill Blomkamps andra film, och han är bara 33 år gammal. Det är kanske därför inte så konstigt om hans repertoar stundtals känns lite begränsad. Här och var i filmen anar man gränserna för hans nuvarande gestaltningsförmåga. Speciellt moralen blir svartvit, som i en saga. Det är de Snälla mot de Elaka, och de Elaka är så elaka att de blir karikatyrer. Jodie Foster har som alltid en stor närvaro, men får inte spela ut så mycket av sitt stora register som skådespelare, utan projicerar personan Ond Politiker på ett effektivt, men stelt sätt. Kvinnor spelar en biroll i Blomkamps värld. Alice Braga, som spelar barndomsvännen Frey, får inte särskilt mycket att göra annat än att vrida sina händer och be den manliga hjälten om hjälp. Och hon är ändå läkare. Eftersom det är en dystopi så kan man alltid hävda att allt pekar på att kvinnor kommer att förtryckas även i framtiden. Men det skulle förstås gå att göra ett starkt kvinnoporträtt även i en sådan miljö. Filmen hade tjänat på fler multidimensionella porträtt än Max.

Mot slutet av filmen läggs plötsligt berättelsetrådarna prydligt till rätta för att kunna erbjuda någon sorts lyckligt slut. Det blir som en vakendröm, där allt ställs på ända. Hur ska det tolkas? Ville Hollywood ha något ljust som balanserade svärtan i berättelsen om Max öde? Eller är hela sagan en fantasi i huvudet på pojken som i början av filmen ligger och drömmer om att en gång kunna ta sin flickvän upp till Elysium?

Neill Blomkamp är ändå något så ovanligt som en auteur som valt att verka inom science fiction. Han har efter bara två långfilmer redan en egen, tydlig vision, ett speciellt formspråk och inte minst sitt sociala patos med en stark svärta. Filmindustrin har ännu inte filat ned de vassa hörnen på hans filmkonst, Dessutom är han duktig på action och använder sin nya, större budget optimalt. Elysium infriar de flesta förväntningarna efter District 9. Om du är det minsta intresserad av science fiction är det här en film du ska se.

Alice Braga och Sharlto Copley i Elysium

Alice Braga och Sharlto Copley i Elysium

Luckor i manus,

OBS!
Spoilers för både Elysium och District 9 här nedanför

Det här är en historia med en resetknapp på slutet, och om det påverkar ditt slutbetyg för filmen beror lite på hur man ställer sig till den typen av berättelser. Det finns alltså en klassisk quest här, av typen ”släng Ringen i Domedagsberget så blir allting bra”. Sådana sagor funkar bäst då det är ett hot som ska elimineras så att status quo kan bevaras (som i Sagan om Ringen). Den variant vi ser i Elysium, att den sociala ordningen ska kastas över ända med hjälp av en enskild händelse som befriar alla i ett slag (som i Total Recall eller Häxan och Lejonet) blir lite väl sagoaktigt naiv då man applicerar den på moderna miljöer. Inte för att det är ett helt ovanligt berättargrepp inom science fictiongenren, men det beror på vad man har för smak.

Slutet på District 9 är tvetydigare, eftersom vi inte kan vara säkra på att räkpappan och hans son klarar sig, trots att Wikus offrar livet för dem. Det spelar heller inte så stor roll, eftersom den egentliga berättelsen i District 9 handlar om Wikus återupprättelse som en moralisk person och uppvaknande från sitt rasistiska tänkande. Oavsett om hans räkkompisar klarar sig, dör han försonad. Därför är Max öde i Elysium mindre intressant. Han var ju alltid en good guy.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

Starship Troopers (1997) – Verhoevens galna mästerverk

Idag fyller bloggen Rymdfilm 1 år! Det firar jag med en av mina absoluta favoriter.

Vinn en DVD-film med Star Trek (2009)!

Carmen (Denise Richards), Ace (Jake Busey) och hjälten Rico (Casper van Dien)

Carmen (Denise Richards), Ace (Jake Busey) och mobila infanteriets hjälte Rico (Casper van Dien)

Handlingen.

Starship Troopers består av flera lager. Den är en våldsam krigsfilm med yttre rymden som skådeplats. Den är samtidigt en glamourös framtida ungdomssåpa. Och den är – inte minst – en skruvad krigssatir med drag av nazipropaganda. Sex och ultravåld och rymdskepp och svartsjuka och politik och mordiska jätteinsekter centrifugeras och blandas i ett upphetsande kaos. Regissören Paul Verhoeven (Robocop, Total Recall) jobbar inte med så simpla nivåer som text och subtext. Snarare döljer Starship Troopers flera konkurrerande berättelser, som Verhoeven omväxlande låter ta överhanden.

Det börjar som en framtidsversion av Beverley Hills, där vi får följa Rico (Casper van Dien), Carmen (Denise Richards) och deras kompisar i high school. De kämpar med val inför det stundande vuxenlivet, som alla kids gör. Men snart smyger Verhoeven in tecken på att något inte är riktigt normalt med Federationen där tonåringarna bor, och han gör det så infernaliskt smidigt att det tar en stund att fatta. För Federationen är nämligen en fascistisk militärstat, och filmen vi ser är en propagandafilm i stil med Viljans Triumf, för att få ungdomar att ta värvning och dö för sitt land. Det dröjer följaktligen inte länge förrän alla skolkompisar har tagit värvning i militären, för endast som soldat kan man bli medborgare i Federationen. Den som inte blir militär är en ynkrygg. Då de mordiska arachniderna, en sorts jätteinsekter från planeten Klendathu, attackerar Jorden kastas våra hjältar rakt ut i krig och därmed uppfyller de också sin fascistiska förutbestämmelse att offras på Federationens våldsaltare. Vårt gäng med supersexiga unga rymdnazister gör allt med samma goda humör: älskar, grälar och hackas i småstycken av jätteskalbaggar.

En av många ganska äckliga scener, här på biologilektionen

En av många ganska äckliga scener, här på biologilektionen

Vad vill Verhoeven?

För den som hajar Paul Verhoevens galna satir är Starship Troopers en fruktansvärt rolig berg-och-dalbanetur. Som alla bra åkattraktioner framkallar den samtidigt ett lätt illamående. Men då filmen kom ut 1997 marknadsfördes den lite olyckligt som en ren actionfilm, och många fattade inte alls poängen. För den som missar satiren blir Starship Troopers i bästa fall världens mest cheesy actionfilm, och i värsta fall ett riktigt obehagligt stycke fascistpropaganda.

Det är alltid svårt att exakt ringa in Paul Verhoevens avsikter. Precis som i Robocop och Total Recall gör han både häftig action och har en subversiv agenda som berättar en cynisk historia om oss människor. Starship Troopers är dock ännu mer skruvad och tvetydig än de båda tidigare filmerna. Här finns inga rena hjältar. Det är en bedräglig historia som invaggar oss i falsk säkerhet genom att börja med de flamsiga tonåringarnas triviala liv i skolan. De kämpar i skolans sportlag, dissekerar arachnider på biologin och duschar alla tillsammans efter gympan. Verhoeven använder de vackra ungdomarnas vita leenden och sexiga rumpor för att få oss att sänka garden, innan han slår till och låter filmen tjurrusa från heta kärleksscener till inälvsstänkande slakt på mindre än tio minuter.

Tor.com har en bra artikel, som lyckas sätta fingret på vad det är med Starship Troopers som gör den så speciell:

Whatever else it is, it’s an arousing film: It features a young, hot cast clearly selected more for their visual appeal than their acting chops, lets you linger on their beauty and youth and then tosses those pretty young things into the abattoir, and it’s no surprise that slaughter is also arousing. Verhoeven, being Verhoeven, is perfectly happy to have the same neural pathways that you used to gaze on naked young bodies in a group shower send along the images of those bodies being chopped into steaks by 12-foot-high semi-intelligent bugs. He wants you to have the cognitive dissonance of being as turned on by their destruction as you were by their youthful hotness, whether you consciously register it as cognitive dissonance or not. (John Scalzi för Tor.com)

Starship Troopers är inte för alla, och som klichén säger är det en film som man antingen hatar eller älskar. En del purister bland sci-fifans hade hoppats på en film mer trogen Robert Heinleins roman från 1959, och de hade svårt för metanivån, den respektlösa tonen och den för sin tid så radikala blandningen av genrer. Men Verhoevens film tjänar på att ses flera gånger för att man ska uppfatta nyanserna, och den bygger på en humor som man bör vara en ”invigd” för att uppskatta. Det är en konnässörernas rymdfilm.

Rodger Young

Rodger Young

Rymdskeppet!

En modern klassiker är det stora krigsskeppet Rodger Young. Den liknar Battlestar Galactica lite grann, men rör sig elegantare och har en aggressivare siluett. I filmen ser vi hur Carmen ser sig som förutbestämd att bli dess pilot, och som ung kadett ser hon med ren viljestyrka till att hennes dröm går i uppfyllelse. Carmen blir sedan den som styr Rodger Young genom ett av rymdfilmshistoriens mest spektakulära slag i omloppsbana ovanför Klendathu.

Carl (Neil Patrick Harris) har telepatiska krafter som han använder för att läsa tankarna hos  "the brainbug"

Carl (Neil Patrick Harris) har telepatiska krafter som han använder för att läsa tankarna hos ”brain bug”

Specialeffekter och look;

Jag har redan nämnt de fina rymdscenerna, men faktum är att de flesta av de många digitala effekterna står sig bra än idag, helt enkelt för att de är så väldesignade. Arachniderna gestaltas i fantasifullt många varianter, med den gräsligt motbjudande, hjärnätande ”brain bug” som kronan på verket. En monsterboss vars ansikte består av olika onämnbara kroppsöppningar är något man (tyvärr) inte kan ose när man väl fäst blicken på den. Utmärkande för filmen är också det grafiska våldet. Det flyger kroppsdelar och blod överallt, och har du svårt för sådant ska du förmodligen hellre se Star Wars I Det mörka hotet istället för den här.

Rico blir flottans hjälte då han atombombar ett stort kryp

Rico blir infanteriets hjälte då han atombombar ett stort kryp

Luckor i manus,

En osannolik historia, men eftersom vi i publiken blir tidigt medvetna om att alltsammans är en propagandafilm för att ta värvning i Federationens armé, så kan storyn ta ut svängarna utan att det gör något. Det är ju ändå bara krigspropaganda! Smart.

Mest minnesvärda scen*

Såg den på bio. Det hade ju varit på gång i halva filmen, men det är först mot slutet som Verhoeven driver in sin punchline som en spik och låter Carl och hans underrättelseofficerare komma in i full SS-mundering. Vi som redan fattat nazistkopplingen skrek rakt ut av skratt – Verhoven vågade faktiskt ta det hela vägen! Resten av publiken blev med ens alldeles tyst, och förblev tysta återstoden av filmen.

Den (ö)kända duschscenen i början av filmen

Den (ö)kända duschscenen i början av filmen

Domen:

Som ni redan har förstått hör jag till den skara som betraktar den här filmen som genial. Det är något med projektets vansinne och alla-reglage-uppskruvade-till-max-estetiken som tränger igenom min distans och avväpnar mig. Det är en totalt skamlös film, som spelar skickligt på känslorna hos publiken och försätter normala spärrar för god smak eller hög moral ur funktion. Det är tillräckligt främmande för att vi ska tillåta oss att tolka allt som en fantasi, samtidigt som det är tillräckligt likt vår egen samtid för att vi ska identifiera oss med hjältarna. Och det är den slutliga twisten på Starship Troopers som gör den till ett verkligt mästerverk i genren: att Paul Verhoeven verkligen lyckas få oss att gilla en så galen historia, och sedan håller upp en skrattspegel mot publiken och säger: ”Du gillar visst det här? Din sjuka jävel”. Propagandan fungerar faktiskt, och just det tror jag är Verhoevens poäng med Starship Troopers. Det, och en massa grymma jätteinsekter.

Lieutenant Jean Rasczak (Michael Ironside)

Lieutenant Jean Rasczak (Michael Ironside)

Se även+

Total Recall förstås. Och Aliens, vars marinsoldater måste ha varit en stor inspiration.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Predator (1987) – Kill me now, do it! Rovdjuret vs Arnold

Här skjuts det rejält

Här skjuts det rejält, men kan man verkligen hålla ett maskingevär och skjuta så?

Handlingen.

Ett team med mycket muskulösa kommandosoldater under ledning av ”Dutch” (Arnold Schwarzenegger) skickas på uppdrag till Centralamerika för att rädda en minister som tagits till fånga av gerillan. Storleken på deras biceps överträffas endast av omkretsen på deras enorma vapen, men i djungeln ställs de inför en fiende som vare sig kulor eller muskelkraft hjälper mot. En människojägare  kamouflerar sig i grönskan och plockar soldaterna, en efter en. Under stigande fasa ser ”Dutch” sina män dödas på de gruvligaste sätt och snart hänger hälften av dem flådda från träden med ryggraden utskuren. De få överlevande uppbådar all sin överlevnadsinstinkt och tvingas komma i kontakt med sin inre primitiva vilde för att slå tillbaka det osynliga hotet.

Predatorskeppet skymtar förbi

Predatorskeppet skymtar förbi

Rymdskeppet!

Ett tecken på den här filmens klass är att den korta rymdscenen i början aldrig förklaras. Vi ser ett rymdskepp som mycket tydligt inte kommer från NASA, som närmar sig Jorden och släpper ned något från omloppsbanan. Att det är filmens monster/skurk framgår utan en massa exposition. Själva skeppet svischar alltså bara förbi, men är tillräckligt välgjort för att väcka vår nyfikenhet. Vems skepp är det? Det dröjer över en timme in i filmen innan vi får första skymten av svaret.

Pretentionerna?

Ren och skär överlevnad – vem är rovdjur, och vem är byte?

Vi får vänta på att se Predatorn

Vi får vänta på att se Predatorn

Specialeffekter och look;

Det mesta är grönt och brunt, i ett djungelvirrvar. Där någonstans döljer sig Predatorn i sitt elektroniska kamouflage (skönt 80-talspixligt, men coolt på sin tid). När de jordiga tonerna tvärt bryts av ibland är det tvärt och våldsamt och mycket medvetet chockerande: mörkrött blod, flammande eld från maskingevären, lasersiktets triangel, eller soldatens stirrande ögonvitor i leran. Ett snyggt samarbete mellan fotografen Donald McAlpine och produktionsdesignern John Vallone. Än idag ser Predatorn själv ser exakt likadan ut som den sedan gjorde där, för 25 år sedan och det säger något om kvaliteten på produktionen.

Arnold spelar nästan inte över

Arnold spelar nästan inte över

Luckor i manus,

Det snackas inte i onödan i den här filmen, utan saker bara händer och huvudpersonerna får klara sig bäst de kan. På så vis påminner Rovdjuret inte så lite om den första Alien, fast med mer testosteron. Men ett par manusluckor måste dock påpekas. Arnold säger vid flera tillfällen att han och hans män inte är några mördare, utan bara tar lite finare uppdrag. Men jag har väl aldrig sett några så skjutglada kommandosoldater som han och hans vänner. De mejar fullkomligen ned allt som rör sig, och skulle det ha funnits någon gisslan att frita hade den strukit med på två röda sekunder.

Från Mats kommer en annan manuslucka: de har ett maskingevär med sig ut i djungeln. Det skulle förmodligen kräva utrustning på ca 200 kilo, som de inte bär med sig. Och dessutom är det fysiskt omöjligt att stå och hålla ett maskingevär i händerna och skjuta utan att skadas eller flyga bakåt av rekylen. Men det ser wicked ut!

Musklerna spelar, men vad hjälper det?

Musklerna spelar, men vad hjälper det?

Mest minnesvärda scen*

I en film full av stämningar och våld så sticker ändå Macs (Bill Duke) vilda skjutande efter Predatorn ut. Mac ser något i ögonvrån, och låter maskingeväret gå varmt. Snart kommer hans kamrater, och tillsammans mejar de ner en halv skog innan magasinen är tomma. Katharsis och ett av filmens bästa  ”Hell yeah”-ögonblick, i ett.

Postern ser ut som vilken krigsfilm som helst

Postern ser ut som vilken krigsfilm som helst

Domen:

Rovdjuret är Schwarzeneggers bästa film. Regissören John McTierman (som året efter fick sin karriärs största succé med Die Hard) går inte i fällan att göra en gimmick av att Arnold spelar sig själv, utan får sin stjärna snarare att hålla tillbaka. Filmen lyfter sig över sin b-filmspremiss och vi bjuds på en tight, rapp och på många sätt djupt oroande actionhistoria med klara influenser från både Apolcaypse Now och Aliens. Att Rovdjuret håller igen så länge som den gör, får ögonblicken av ultravåld att skaka om så mycket mera än om McTierman hade köttat på med allt han hade redan från början. Det är ingen slump att det bara är Arnold som syns på affischen, som om det var vilken tuff krigsfilm som helst. Vi får av affischen inte minsta antydan av att det är en ”monsterfilm”.  Vi luras att tro att det är ”Dutch” och hans män som är rovdjuren, och första halvtimmen framstår de ju verkligen som oövervinnerliga och osårbara. När väl tvivlet smyger sig på blir det desto kusligare för dem och för oss som tittar, och dessutom får vi i publiken den emotionella tillfredställelsen i att se de odrägliga machokillarna åka på spö. Den olycksbådande och smått spöklika stämningen byggs skickligt upp och Predatorn avslöjas i precis rätt ögonblick,  utan mystiken skingras genom att visa för mycket. Samtidigt har filmen glimten i ögat hela tiden, framför allt i dialogen. Arnold får säga precis det rätta antalet dåliga ordvitsar för att det inte ska bli för töntigt, och de få ögonblick då Mr Schwarzenegger freakar loss (”Kill me now! Do it! I am hier! Kill meeee!”) blir bara en kul detalj i den större helheten.

Dutchs ögon är det enda som syns i mörkret och leran

Dutchs ögon är det enda som syns i mörkret och leran

Se även, eller ”Hur bra kan en Schwarzeneggerfilm vara egentligen”?

Mitt Schwarzeneggerintresse väcktes på allvar då jag i 17-årsåldern besökte en Arnoldfestival på en bio i Camden i London. Det började kl 19 och så visades alla Arnolds filmer i sträck nonstop hela natten. Vi hann se Terminator, Predator, Commando, Conan, The Running Man och Red Heat innan vi bokstavligen somnade i biostolen. Det var ett vissel och jubel i salongen den kvällen, varje gång Arnie levererade nån av sina ordvitsar, alltid med samma bistra min. Redan innan Terminator 2 var han mer eller mindre en parodi på sig själv, och han har med åren kommit att mer och mer bli en skådis som spelar Arnold Schwarzenegger snarare än den rollfigur som står i manus. Det gäller i högsta grad Terminator 2, som alla annars tycks älska. Det är därför jag gillar Rovdjuret/Predator. Det är en spännande film som också råkar ha Arnie i huvudrollen.

Ska du se de några av hans andra filmer så rekommenderar jag bara filmerna fram till och med Total Recall: Conan The Barbarian, en förvånansvärt bra fantasyrulle (men undvik uppföljaren Conan The Destroyer). The Running Man är en variant på samma tema som The Hunger Games, och inte så känd som de andra men väl så skoj. Och Total Recall är en fröjd bland rymdfilmer, även om det mer är Paul Verhoevens förtjänst snarare än Arnolds.

Predatorn köttar på

Predatorn köttar på

Visste du att?

Jean-Claude van Damme fick rollen som Predatorn, och började spela in scener. Men han var omöjlig att jobba med och missnöjd med att masken täckte hans ansikte, så han fick sparken.
Filmen hette ursprungligen Hunter, vilket hade varit mer rättvisande, men Predator låter förstås grymmare.

Regi: John McTierman (Die Hard, Die Hard 2)
Producent: Joel Silver (Dödligt vapen, V for Vendetta, The Matrix)
Manus: Jim och John Thomas (Predator 1 + 2, Wild Wild West, Behind enemy lines)
Musik: Alan Silvestri (Avengers, Forrest Gump)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter