tv

Westworld, säsong 1 (2016) – är du autentisk, lille vän?

TV-serie USA 2016, HBO. Skapare Jonathan Nolan och Lisa Joy, löst baserad på Michael Chrichtons film med samma namn.

thandie-newton-as-maeve-credit-hbo.

Typisk scen…

Bordellmamman Maeve (Thandie Newton) plågas av drömmar om mordet på en dotter hon aldrig haft, och har skrämmande visioner av  hotfulla män i heltäckande skyddsdräkter. Men minnena bleknar snabbt och hon tecknar ned sina syner på en papperslapp för att inte glömma. Bara för att under sitt eget köksgolv finna högar av likadana lappar, som hon ritat och glömt bort. Vad som egentligen händer med Maeve och de andra invånarna i den lilla Västernstaden är något som ligger bortom deras föreställningsförmåga. Än så länge.

Bernard Lowe-och Robert Ford styr robotarna i Westworld

Bernard Lowe och Robert Ford styr robotarna i Westworld

Handlingen.

I en nära framtid finns den delstatsstora nöjesparken Westworld, dit rika människor åker för att leva ut sina barndomsfantasier om Vilda Västern. I många fall bejakar de också sina mörkaste drifter att supa, slåss, knulla, stjäla – eller våldta och mörda. Allt utan att riskera några efterverkningar, eftersom hela parkens befolkning består av ”värdar” – en eufemism för hyperrealistiska robotar. Varje sheriff, desperado, vacker kvinna och indian är artificiellt skapade varelser, med AI innanför skallbenet. De ser ut och beter sig nästan exakt som människor, men programmeras och kontrolleras minutiöst av Westworlds personal. Själva är robotarna omedvetna om att de inte är verkliga personer, och klänger sig desperat fast vid de futtiga bakgrundshistorier som parkens skapare Robert Ford (Anthony Hopkins) försett dem med. Utan minne har man inget jag, och de är därför oförmögna att försvara sig då de mänskliga gästerna ger sig på dem. Varje natt raderas minnet av dagens trauman och morgonen efter börjar värdarnas mardrömslika tillvaro om igen. Livet för en robot är en grym, oändlig loop. Men någonstans i Westworlds system finns en glitch. Makthungriga  konspiratörer manipulerar fantastivärlden för att driva fram en förändring av sakernas ordning. En dag börjar värdarna att minnas vad de varit med om, och insikten om sanningen om deras sanna natur är smärtsam. Deras uppvaknande riskerar att bli farligt för alla.

Pretentionerna?

Frihet, sanning kontra lögn, minnet kontra identiteten och tidens bojor är huvudteman i denna komplexa berättelse av Jonathan Nolan (bror regissören Christopher Nolan). Teman som är välbekanta för oss som följt Nolans tidigare karriär som manusförfattare till broderns långfilmer. Precis som i Memento är robotarna fångar i sina egna fragmentiserade minnen, och måste lägga pussel för att bli egna individer. Precis som i Inception är alla huvudpersoner i Westworld fångade i de nät som skapas av deras egna och andras lögner. De människor som kommer till parken för att bli fria får betala ett mycket högt pris för det. Och precis som Interstellar är människan slavar under tidens linjära gång. Men robotar är fångna i sina egna cirkulära loopar.

dolores-and-little-girl

Världsbygge!

Så elegant meta i flera lager: en science fiction-berättelse om en man, Robert Ford, som vill skapa artificiell intelligens och bygger en hel fejkad värld ned till minsta grässtrå i syfte att kunna skapa fiktiva berättelser. I hans påhittade värld spelas arketypiska dramer upp, som får besökande människor att känna sig mer autentiska och levande. Men Fords egentliga syfte tycks förbli dolt i mörkret. Hans teori är att varje individuell personlighet formas av sina egna minnen, och att lidandet är den allra starkaste skaparkraften av dem alla. Inga har lidit mer än hans egna skapelser, och nu håller de oförklarligt att få sina minnen tillbaka. Konsekvenserna kan anta bibliska proportioner. Vem är det egentligen som styr Westworld? Är det mannen med gudskomplex, Ford, eller finns det någon som drar även i hans trådar? Jag ber att få återkomma efter kommande säsonger – om vi någonsin får ett svar.

Vi får se flera nivåer av världsbygge på samma gång:  Westworld (parken) är uppbyggd som ett spel, där spelarna är med och skapar handlingen genom sina val. Vi ser parkens gäster som anländer med tåg till en ultramodern terminal där de tas emot av behagliga värdinnor som försiktigt slussar in dem i spelets värld. Varje nyanländ huvudperson får rekvisita inför sitt livs föreställning. Redan här börjar de göra val som påverkar vad som komma skall:  – Vill du ha en svart hatt och bli en skurk eller vit och vara hjälte? Det är existentiella val, och vi får se vad som händer med den som inte tänker sig för innan han väljer. Den som inte ser upp, riskerar att fastna i den labyrint som ruvar i Westworlds hjärta.

Sedan skeppas gästerna iväg till parken för att hitta sig själva, alltmedan de robotiska värdarna kämpar på med sina liv inom ramen för den enda värld de känner till.

Produktionsdesign;

Westworlds westernvärld är avsedd att vara en kliché hämtad direkt från en klassisk film. Både vi i publiken och parkens mänskliga besökare är medvetna om att allt är kulisser och sprunget ur vår gemensamma populärkulturella bild av ”Vilda Västern”. De enda som inte har blivit informerade är de stackars artificiella individer som lever sina liv där. De är i sin tur arketyper. Kvinnliga robotar tilldelas roller som blasé bordellmamma, prostituerad med hjärta av guld, ungmö med konstnärsambitioner eller bindgalen gangsterkvinna. Männen är sheriffer och rövare, mexikaner eller indianer, nordstatare eller sydstatare. Välkända figurer, men här har de endast biroller som villebråd och kanonmat. Producenter är JJ Abrams och Bryan Burk.

the-man-in-black-westworld

Domen:

HBO behöver ett nytt flaggskepp efter Game of Thrones för att hålla värsta konkurrenten Netflix stången. Valet av Westworld kan knappast ha varit självklart. Ärligt talat har en remake av en okänd kultfilm från 1973 om robotar i Vilda västern inte riktigt samma glans som George RR Martins majestätiska drakar.

Det tar inte många minuter av tittande innan Westworld suger in mig i sin märkliga värld, och trots att vi får det förklarat att huvudpersonernas liv bara är fejk så känner jag ögonblickligen sympati med dem. Effektivt berättande och utmärkta skådespelarinsatser låter Westworld tidigt pricka in den identifikation med karaktärerna som varje drama med självaktning eftersträvar. Att robotarna är så uppenbart fast i sina egna livs destruktiva loopar bara ökar mitt engagemang. Det får dem bara att kännas som autentiska personer. Har vi inte alla någon gång haft en gnagande känsla av leva ett fejkat liv, med en fejkad identitet, men med äkta känslor på insidan? Är inte vår gemensamma besatthet av vikten av det autentiska i livet egentligen det största beviset på att vi hyser starka tvivel om vår egen autenticitet? Varför skulle annars grannens tillgjorda Instagrambilder reta oss så? Jag tror att det är just för att gränsen mellan det fejkade och det äkta är så hårfin, som vi fascineras av berättelser om artificiella varelser. Det, och övertygelsen att våra skapelser en gång kommer att resa sig och peta ned oss från evolutionens topposition.

När väl storyn är igång bjuder Westworld på ett överdådigt skådespel där HBO:s resurser och hantverksskicklighet kommer till sin fulla rätt. Mäktiga naturscener, ett färgstarkt persongalleri och en härva av fantasieggande berättelsetrådar ger sammantaget en grandios TV-upplevelse som tillfredställer mig både som tv-serienörd och science fiction-fan. Det går att titta på Westworld bara för spektaklets skull. Men Jonathan Nolans manus bjuder också in till ett mer uppmärksamt tittande. För den som håller koncentrationen ges hela tiden ledtrådar till det större mysteriet. Nolan har hackat upp tidslinjen på sitt typiska vis, i syfte att förvirra och förvåna. Ibland blir det lite väl många trådar att hålla reda på, och första säsongen har en svacka ett par avsnitt in, då den första wowkänslan har lagt sig och den riktiga berättelsen ännu inte kommit igång. Men sedan så är det som om de lösa muttrarna skruvas till, och spänningen stiger tillsammans med insatserna för huvudpersonerna. De sista avsnitten ger oss som tagit oss igenom säsongen en bisarr och spektakulär final att gotta oss åt, som lämnar många spännande öppningar till kommande säsonger. Om Westworld kan bli en älskad långkörare som Game of Thrones återstår för Nolan & Co att bevisa. Serien riskerar att brinna ut som ett bloss och vara över på två säsonger, men med ett kreativt team av den kalibern, med Jonathan Nolan på höjden av sin berättarförmåga, kan fortsättningen också komma att bli helt sensationell. Det ska bli spännande att se vilket.

Fler draman om singulariteten och robotar

Serien är en remake eller fristående fortsättning på filmen med samma namn från 1973.

Robotar är mer inne än på decennier i popkulturen. Det är som om verklighetens teknikutveckling inom fältet håller på att hinna ifatt vår egen fantasi, så att en ny generation berättare inspireras att skapa science fiction om AI. Genren håller på att ta sig ur Isaac Asimovs skugga.

Stilbildande i den nya vågen av robotdramer är Alex Garlands Ex Machina (2015) – en estetiskt tilltalande och mycket obehaglig thriller om en internetmiljardär skapar artificiell intelligens i sin fortliknande villa. Det är en film utan stora åthävor, som ställer många intelligenta frågor om vårt moderna liv och bild av oss själva. En snarlik men blodigare story får vi i den likaledes brittiska thrillern Morgan (2016) där vi får följa forskningsteamet som uppfostrat en artificiell människa i sitt labb och sakta förlorar kontrollen över henne. Den sydafrikanska Chappie (2015) är mer av en grym saga, där en polisdrönare med ett barns medvetandenivå råkar ”uppfostras” av gangsters utanför Johannesburg. Och för en helt kropplös AI kan jag rekommendera Spike Jonzes Her (2013).

 

Annonser

The Expanse, säsong 1 (2016) – bästa TV-serien i rymden sedan Galactica

TV-serie USA 2016, Syfy. TV-adaption efter romanerna av pseudonymen James S.A Corey. Producenter är romanförfattarna själva, alltså de båda vännerna Ty Franck och Daniel Abraham, som tillsammans skriver böcker under namnet Corey.

THE EXPANSE -- Season:1 -- Pictured: (l-r) Dominique Tipper as Naomi Nagata, Wes Chatham as Amos, Steven Strait as Earther James Holden -- (Photo by: Jason Bell/Syfy)

Typisk scen…

Jim Holden och hans besättning tas till fånga på det marsianska krigsskeppet Donnager och anklagas bland annat för terrorism. Strax attackeras skeppet av okända, och deras fångvaktare beordrar evakuering. I sista sekund lyckas de fly ombord på ett litet men snabbt rymdskepp, och finner sig än en gång vara de enda överlevarna från en våldsam rymdstrid.

Handlingen.

En episk space opera med inslag av kosmisk skräck och politisk thriller, baserad på Leviathan Wakes och Caliban’s War, de första böckerna i pseudonymen James S.A Coreys romansvit The Expanse. Det mesta utspelas i asteroidbältet, som människorna för länge sedan har koloniserat och exploaterat till vinning för eliten på från de rivaliserande militära stormakterna Jorden och Mars. Vad som är bäst för den hårt arbetande och fattiga befolkningen på asteroider som Ceres eller Eros är det sällan någon som frågar. Därför jäser det också av missnöje och politisk radikalism bland the belters (”folk från asteroidbältet”). De har utvecklat en egen, hårdför kultur och till och med en unik fysik i de låga gravitationskrafterna. Och många bland dem konspirerar i hemlighet för självständighet för de Yttre planeternas förtryckta massor.

Vi följer framför allt den rebelliske rymdskeppskaptenen Jim Holden och hans lilla, trogna besättning på rymdskeppet Rocinante. Skeppet är stulet, och de är på flykt från många som vill åt dem efter att ha råkat snubbla på en mycket olycksbådande komplott där biologiska, troligen utomjordiska, stridsmedel smugglas genom ett av asteroidbältets kusligare hörn. Många människor dör på de gruvligaste vis som en följd av detta vapen, och att civila belters hör till offren bekymrar inte de mörka krafter som strävar efter herravälde i Solsystemet. Idealisten Holden anklagar offentligt Mars för att ligga bakom attacken på deras skepp, och nu tvingas Rocinante både fly från Mars och från de som planerar en biologisk attack som kan innebära massmord på hela planeters befolkningar.

Första säsongen av TV-serien motsvarar inte exakt första boken, utan kommer ungefär halvvägs och lånar samtidigt element från senare händelser i romanerna. Säsong två är på gång i början av 2017.

The Expanse säsong 1

The Expanse säsong 1

Pretentionerna?

Det här är ett prestigeprojekt, och det märks. Syfy har sedan flera år kämpat för att återupprätta sin heder post-Sharknado och säger själva att de åter vill göra bra rymddrama i stil med sin gamla succé Battlestar Galactica. När de valde att adaptera Leviathan Wakes gjorde de det därför ordentligt. Serien skapades av den oscarsvinnande manusförfattarduon Mark Fergus och Hawk Ostby, som bland annat skrivit Children of Men och Iron Man. Och dessutom är de båda författarna bakom pseudonymen ”James SA Corey” (Ty Franck och Daniel Abraham) med som producenter av TV-serien. Varje adaption av en roman till TV innebär en mängd förenklingar och många svåra val – inte minst om budgeten är begränsad. Med proffs som Fergus/Ostby och Franck/Abraham bakom spakarna lyckas man att göra dessa svåra val och gestalta The Expanses komplexa och myllrande civilisation utan att förlora sig i detaljer eller förenkla det till en ren äventyrshistoria.

The Expanse säsong 1

The Expanse säsong 1

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

Den värld som böckerna beskriver är magisk, mörk och gigantisk. Det är helt enkelt en modern klassiker i science fictiongenren: en spännande thriller som samtidigt är en (hyfsat) realistisk framtidsvision om hur människan skulle kunna kolonisera Solsystemet, och vilka följder det skulle få på våra samhällen och kulturer. När man gör en tv-serie på en sådan fantastisk förlaga har man förstås fördelen i att det finns ett enormt världsbygge i grunden, med en rik bakgrundshistoria till varje utpost, asteroid och subkultur som beskrivs. Det är den sortens organiska myller som det tagit Star Trek eller Star Wars 40-50 år att bygga upp.

Det är en bedrift att Syfy lyckas gestalta denna komplexa värld på TV så att det både blir ett medryckande äventyr samtidigt som de politiska och filosofiska aspekterna av storyn inte tynger ned berättelsen. Det lyckas de med genom att förenkla och minska detaljrikedomen på strategiska ställen. I en del fall är förenklingarna nödvändiga för tydlighetens skull: det skulle vara svårt att förklara de finare aspekterna av hög gravitations inverkan på rymdskeppsbesättningar utan att tappa tempo. I andra fall sammanfaller behoven av effektivt berättande med nödvändigheten i att hålla sig till en begränsad budget. En Syfy-serie har ju inte världens största budget per avsnitt, och det avspeglas i de många visuella avgränsningarna. Vi får t ex mest se interiörer från rymdskepp och stationer, men färre exteriörer (som kräver digitala effekter). De rymdskepp vi får se in action är tight filmade, och självklart inte med den HD-kvalitet som vi vant oss vid. Det är också uppenbart att detaljgraden inte är så hög på de effekter och animeringar som skildrar det myllrande livet på asteroiden Ceres. Men det är inget fel på produktionsdesignen eller klippningen och varje resurs är smart använd så att fokus hela tiden ligger på skådespelarna och vad de säger och gör. Kvaliteten på de scener som utspelas i tyngdlöshet är alldeles utmärkt. Så i mina ögon gör det inte särskilt mycket att The Expanse utstrålar lite lågbudget. Det stämmer ju nämligen också väldigt väl med hur livet på Ceres är för dess invånare: det är ju inte den fräschaste delen av Solsystemet, direkt.

The Expanse säsong 1

The Expanse säsong 1

Domen:

Första säsongen av The Expanse är en spännande space noir med en smått surrealistisk ton. Serien gör en självständig tolkning av romanförlagan och lånar berättargrepp från många olika tidsperioder och genrer, allt från spionhistorier och hårdkokta deckare till klassiker inom sci-fi. Allvar och pastisch blandas till en underhållande rymdskröna som eggar fantasin mer än de flesta genreserier ens kommer i närheten av. Att The Expanse blir så framgångsrik är naturligtvis tack vare att den bygger på en bra förlaga som hanterats varsamt av TV-seriens manusförfattare. Visst finns det viktiga aspekter i boken som går förlorade i översättningen. Huvudpersonen Holden är exempelvis intressantare i boken än vad TV-seriens prettyboy Steven Strait lyckas gestalta honom.

Men TV-serien står trots allt på egna ben som ett självständigt verk av hög klass. Med första säsongen av The Expanse lyckas äntligen Syfy med sin föresats att skapa den bästa TV-serien i rymden sedan storhetstiden för Battlestar Galactica. Det är nästan en fullträff, redan från start. Det ska bli spännande att se hur säsong två utvecklas.

The Expanse säsong 1

The Expanse säsong 1

Om science fiction och rymden i ny TV-serie på Kunskapskanalen

Den mest kända bilden från Resan till månen

Den mest kända bilden från Resan till månen

Igår onsdag 13 juli kl 21:15 var det premiär för en fyradelars tv-serie om science fiction-genren på SVT:s Kunskapskanalen. Titta på serien på SVT Play. Första delen handlar om rymden och hur den skildras i film och TV. Det blir både världens första rymdfilm, franska stumfilmen Resan till månen,  och lite om historien om Gene Roddenberrys framtidsvision som blev Star Trek. Så här skriver Kunskapskanalen:

Hur hanterar vi att vi är omgärdade av ett kallt och mörkt universum? Något som alltid fascinerat inom science fiction är resan ut i det okända. En av historiens första filmer var en science fiction-film, men det mest berömda rymdskeppet dök upp på tv. Star Treks skapare inspirerades av hur amerikanska nybyggare begav sig till det okända västra USA, och serien inspirerade NASA till att be medverkande i Star Trek att sätta ihop besättningen till kommande rymdresor.

Science fiction genom tiderna, onsdagar 21.15, Kunskapskanalen. SVT Play

Killjoys (tv-serie 2015) – Asskicking imminent!

Syfy Channel/Kanada 2015, TV-serie skapad av Michelle Lovretta

Dutch (Hannah John-Kamen) är Killjoys obestridliga ledare, här med  den äldre av bröderna Jaqobis (Luke Macfarlane)

Dutch (Hannah John-Kamen) är Killjoys obestridliga ledare, här med den äldre av bröderna Jaqobis (Luke Macfarlane)

Handlingen.

Så Syfy lyckas lansera två rymdserier nästan samtidigt, och jag skrev om den hyfsade men klichétyngda Dark Matter häromdagen. Det är dock tveklöst Lost Girl-skaparen Michelle Lovrettas space opera Killjoys som är den starkare av de båda. Den är till och med riktigt stark.

Killjoys är en humoristisk och tempofylld äventyrsserie som utspelas i ett fjärran stjärnsystem som heter The Quad. Ton och tematik är tydligt inspirerade av de stora framgångarna för Guardians of the galaxy. Dutch (engelska Hannah John-Kamen) är stenhård och karismatisk ledare för en liten grupp intergalaktiska prisjägare, så kallade Killjoys. Dutch kan klå vem som helst i handgemäng, och redan i första avsnittet framgår det att hon sedan barnsben uppfostrats till lönnmördare. Men trots detta visar hon och hennes lite mjukare medhjälpare John (Aaron Ashmore) tydligt att de jobbar inom vissa moraliska gränser. Då de får i uppdrag från prisjägargillet att lönnmörda Johns halvkriminella storebror D’avin (Luke Macfarlane) gör de självklart allt för att rädda dennes liv. Som en följd utsätter sig den lilla gruppen för stor fara, då de gör sig ovän med både den som satte ett pris på D’avins huvud och prisjägargillet. Redan i första avsnittet anar vi en stor konspiration, och vi introduceras för rebeller, religiösa fanatiker och en vänlig bartender. Äventyret kan börja…

Pretentionerna?

Det är tydligt att TV-seriens skapare, Michelle Lovretta, fullt ut behärskar genre-teves alla subtiliteter och hemligheter. She’s on the top of her game. I en bra intervju med Blastr förklarar hon att hon efter framgången med fantasyserien Lost Girl ville pröva på science fiction-genren, och att Syfy tog emot hennes idé om ett rymdäventyr med öppna armar. Lovretta bygger sin serie på samspelet mellan de tre huvudpersonerna, och utlovar karaktärsutveckling som det centrala temat. Och hon anger samtidigt Aliens som sin största inspirationskälla – något som öppnar för space marines och mörkare politiska teman med ett hänsynslöst Bolag som härskar nästan oinskränkt över delar av rymden.

Lucy i Killjoys

Lucy i Killjoys

Rymdskepp och världsbygge!

Världsbygget är top notch i första avsnittet om man betänker att allt kläms in på 42 minuter med vad man får förmoda är en begränsad kanadensisk TV-budget. Inte minst möter vi tre  coola rymdskepp. Störst är prisjägargillets moderskepp, det majestätiska och skrämmande Reclamation Apprehension Coalition. Killjoys eget lilla skepp Lucy är förmodligen en av seriens främsta skådeplatser framöver. Hennes skrov, med två rundade vingar med jetmotorer längst ut, gör att hon liknar Starlords Milano från Guardians of the galaxy. Som det talande rymdskepp hon är har Lucy en egen distinkt personlighet. Hon har till och med ett visst sinne för humor, som gör sig extra bra i kombination med den torra, kvinnliga AI-rösten. Som när Dutch måste åka och rädda John från gladiatorarenan på det jättelika slavrymdskeppet Arcturus (detta efter bara tio minuter – handlingen har ett ursinnigt tempo) och John stänger av sin kommunikationslänk mitt i en mening.

Dutch: – Did he just block me?

Lucy: – Affirmative.

Dutch: – Oh hell, no. Lucy, override that, and let me know when you reconnect his com. Tell him I’m coming to kick his ass.

Lucy: – Understood. Asskicking imminent.

Om du liksom jag tycker att ovanstående är kul humor, så kommer du definitivt att gilla Killjoys. Men det finns mer att hämta i världsbygget än några rymdskeppskulisser och rapp dialog. Vi får också se flera olika planetmiljöer, inklusive en dystopisk stad, ett palats i en park, en underjordisk skurkanläggning i öknen. De lyckas till och med klämma in ett par scener i en skum men hemtrevlig bar som man förstår kommer att bli en stående plats för teamet att återsamlas på efter veckans äventyr. Det är en värld som känns stor och genomtänkt, med en bakgrundshistoria och många möjliga sidoberättelser. Det ska bli spännande att se mer i kommande säsong.

Killjoys

Killjoys

Produktionsdesign;

Inga överdrifter åt något håll: det känns inte så särskilt lyxigt eller påkostat, men är smart styleat, klippt och formgivet så att den där grå Syfykänslan från förr aldrig visar sitt fula tryne. Snyggt filmat och ljussatt. Rymdskeppen ser också fint formgivna ut, men blixtrar mest förbi.

Killjoys

Killjoys

Domen:

Vissa sci-fibloggar har redan utropat Killjoys till det bästa på åratal och ”tv-serien vi har väntat på sedan Firefly” (io9). Och visst kan det finnas vissa likheter med Josh Whedons legendariska och snabbt nedlagda ensäsongare från 2002. Men jag hör faktiskt inte till den falang som håller Firefly för den bästa rymdserien nånsin: den led mer än man kan tro av sitt westernkomplex, den hade en shady kvinnosyn och bitvis ett segt tempo. Så fick jag det sagt. (I mina ögon är den bästa rymdserien i historien en annan Syfyserie: Battlestar Galactica från 2003 och framåt.)

Jag tycker för övrigt att Killjoys mer än väl står på egna ben utan att behöva utnämnas till Den nya si eller så. Den är kul, rapp, välgjord och modern. Och det är sååå skönt att seriens huvudperson och självklara ledare är en kvinna, och att Dutchs personliga pondus och styrka är så självklar och lysande. De båda manliga huvudpersonerna får visserligen ägna sig en kort stund åt en klassisk machosysselsättning som fribrottning, men det är med glimten i ögat och en blinkning bakåt i sci-fi-historien. I resten av avsnittet är John och D’avin ganska känsliga killar, som mest sitter och pratar om sina känslor och låter Dutch sköta allt grovjobb. I sina moderna könsroller påminner Killjoys mest om Marvels Agents of Shield.

Det är nog ändå lite för tidigt att utnämna den här serien till en hejdundrande tittarsuccé, men hur det än går så kan vi säkert komma ihåg den som serien som till slut räddade Syfys heder. Det är det bästa som kommit ut från den kanalen sedan Battlestar Galactica lades ned för sex år sedan.

Fler filmer som den här+

Andra nyare Syfyserier är Dark Matter och Ascension.

Dark Matter (TV-serie 2015) – ny rymdthrillerserie av skaparna till Stargate Atlantis och Universe

Syfy Channel/Kanada 2015, TV-serie skapad av  Joseph Mallozzi och Paul Mullie

Androiden, Nummer Två och Nummer Fem

Androiden, Nummer Två och Nummer Fem

Handlingen.

En av två sprillans nya rymdserier som haft premiär senaste veckorna på amerikanska tv-kanalen Syfy. Den andra som heter Killjoys skriver jag om i nästa inlägg. Dark Matter har hunnit sändas i två avsnitt och är ett mysteriethriller om sex personer som brutalt väcks upp från sin kryosömn då deras rymdskepps livsuppehållande system slutar fungera. Trots att allt tyder på att det är de som är besättningen har de inget minne av sina egna liv eller varandra.  I brist på sina egna identiteter kallar de sig för smeknamn i nummerordning utifrån när de vaknade. Trots bristen på minnen har de alla sex tydliga personligheter – och vore man en elak och garvad filmbloggare kanske man hade kallat deras personligheter för klichéer. Sånt är dock mig främmande. Jag nöjer mig med att konstatera att de liksom är välbekanta för oss från början, speciellt om vi sett Serenity och Firefly. Nummer Ett (Marc Bendavid) är den ”unge idealisten”. Nummer två (Melissa O’Neil) är den ”starka och tuffa ledaren”. Nummer tre (Anthony Lemke) är den ”cyniske rymdpiraten” och motsvarar Cobb i Firefly. Fyra (Alex Mallari) är ”asiaten med samurajsvärden”. Fem (Jodelle Ferland) är ”den mystiska unga kvinnan” (motsvarande River Tam i Firefly). Nummer Sex (Roger Cross) är ”den lugne starke mannen”.

Snart börjar vi få oroande ledtrådar om de sex personernas bakgrund. En närbelägen gruvkoloni hotas av Det onda bolaget och dess ledja mördare. Nummer Ett blir lite betuttad i en ung gruvarbetartjej och föreslår att de ska hjälpa kolonialisterna mot de legosoldater som ryktas vara på väg. Men när skeppsandroiden vid ett för dramatiken lägligt tillfälle återfår några utsuddade minnen, visar det sig att våra sex minnesförlustdrabbade vänner inte alls är några oskyldiga frihetskämpar. Tvärtom: de är the bad guys. Vapnen i skeppets lastrum är tänkta att användas för mord. Vart kommer deras lojalitet att hamna, och vem har suddat ut deras minnen?

Nummer Fyra, Nummer Ett, Nummer Sex och Nummer Tre

Nummer Fyra, Nummer Ett, Nummer Sex och Nummer Tre

Pretentionerna?

Vi vet att Syfy försöker återfå sin forna glans som science fiction-kanalen numero uno genom att beställa en rad nya miniserier och drama/actionserier som utspelas i rymden. I vintas fick vi den endast halvlyckade Ascension, och längre fram kommer The Expanse, filmatiseringen av James SA Coreys roman Leviathan Wakes. Och nu har man alltså också beställt denna actionthriller av rymd-TV-veteranerna Joseph Mallozzi och Paul Mullie, som producerade och skrev för tre Syfy-klassiker: Stargate SG1, Stargate Atlantis och Stargate Universe. Det märks att serien är ett beställningsjobb av en kanal som vill påminna tittarna om fornstora dar, och av tv-skapare som vet hur ett sci-fi-drama berättas effektivt. Ambitionen är tydligt att ge oss ytterligare en variant på ett tema som vi vet att vi gillar, ungefär som en ny smak på Magnumglass. Känslan att kolla på Dark Matter är också lite som att äta en Magnum: man vet vad man får, det är kanske lite fantasilöst men ändå hyfsad kvalitet, och man kan inte låta bli att själv ser efter hur den där nya sorten smakar.

Dark Matter

Dark Matter

Rymdskepp och världsbygge!

Äntligen en rymdserie som utspelas nästan helt och hållet i rymden, på ett rymdskepp. Rymdskeppet de flyger i är en rejäl pjäs, The Raza: ett fullt utrustat stridsskepp med allt man kan förvänta sig av en interstellär farkost i en science fictionserie: FTL (faster than light), sköldar, bestyckning med ordentliga kanoner och ett lastrum fullt med enorma handvapen. Men skeppets mest spektakulära utrustning och samtidigt den mest opålitliga är den kvinnliga android (som påminner misstänkt mycket om Seven of Nine från Star Trek Voyageroch som hela tiden verkar på gränsen till att gå till attack mot sina mänskliga kamrater. På insidan är Raza så där stämningsfullt upplyst snett nerifrån med neonljus – ett smådisigt halvdunkel som skulle få synergonomer att gråta blod. Det är också fantastiskt stort: med luxuösa sviter för varje besättningsmedlem. Till och med ventilationstrummorna är estetiskt tilltalande då Nummer Fem tvingas ta sin tillflykt dit.

Produktionsdesign;

Hyfsad klass på produktionsdesign, scenografi och specialeffekter. Bättre kvalitet än vad Syfy brukar kunna åstadkomma. Men miljöerna känns ändå begränsade, och blir aldrig en riktigt fullödig värld av kött och blod.

Domen:

Jag tycker att Dark Matters två första avsnitt bjuder på en helt OK upplevelse för oss som gillar klassisk rymd-tv. Storyn har visserligen lånat friskt från sina förebilder, och karaktärerna är onekligen lite väl mycket standardmodell 1A. Men det är rappt berättat, ett gott hantverk, storyn saknar nästan helt döda ögonblick. Dialogen håller sig på en lagom gnabbig nivå med mycket glimt i ögat, och glimten gör att jag kan förlåta ett ganska stort mått av klichéer bara för att få se vad de gör av den potential som trots allt finns där. Storyn om de stackars gruvkoloniserna får sin upplösning i slutet av det andra avsnittet, och nu är det upplagt för att Razas besättning ska kunna ta reda på vilka de egentligen är. Om Dark Matter lyckas bli verkligt intresseväckande hänger lite paradoxalt på hur snabbt de lyckas ta sig bort från sin ursprungspremiss med minnesförlust. Alla goda dramer handlar om motivation och konflikt för huvudpersonerna. Att låta alla sex ha tappat minne och bokstavligen sakna anledning till allt de gör kan vara kul som en gimmick. Men det blir ingen rymdopera som håller i längden. Hoppas att Dark Matter snart kan ta sig vidare..

Fler filmer som den här+

Nästa inlägg recenserar vi Killjoys, den andra nya rymdserien från Syfy, som är betydligt bättre.

Ascension (2014) – har framtiden någon framtid?

TV-serie USA 2014, skapad av Philip Levens och Adrian A Cruz, regi: Stephen Williams

USS Ascension

USS Ascension

Handlingen.

Så gjorde till sist TV-kanalen Syfy comeback i rymdgenren med denna brett upplagda, episka dramaserie om arkrymdskeppet Ascension och dess intrigerande invånare. Skeppets officiella namn är USS Ascension, och det sköts upp redan 1963, på order av John F Kennedy, med uppdraget att kolonisera Proxima Centauri. Resan beräknas ta 100 år, och därför är Ascension ett generationsskepp, där en befolkning på 600 personer upprätthålls med hjälp av strikt familjeplanering. Bara de mest patriotiska och välartade får föröka sig – men ryktet går att någon mixtrar med systemet. Det som på ytan verkar vara ett mönster av disciplin och hängivenhet mot Uppdraget, kokar i själva verket av undertryckta känslor. Hänsynslösa familjer spelar högt om makten ombord, och nere på de fattiga nedre däcken klottras slagordet No Future. 50 år in i interstellär rymd har människorna på Ascension – mänsklighetens framtid – slutat att tro på Uppdraget. Den unga, smarta Lorelei hör till dem som ifrågasätter de etablerade sanningarna, och en dag kommer hon en riktigt mörk konspiration på spåren. Då hon mördas, rinner bägaren över, och kaos hotar allas överlevnad. Har framtiden någon framtid?

USS Ascension

USS Ascension

Pretentionerna?

Det var ungefär ett år sedan som Syfys chef proklamerade att kanalen skulle ta tillbaka sin position som leverantör av bra rymdopera, i samma stil som Battlestar Galactica. Nu skulle en rad TV-filmer och serier med rymdtema skapas, så att Syfy skulle kunna hänga på de senaste årens boom av rymddrama. Låt vara i sista sekunden. Ascension är det första försöket i denna nya drive och ska nog ses mest som att Syfy flexar sina muskler för visa se att de fortfarande har kapaciteten att skapa något annat än Sharknado 2. Därför är allt i Ascension en smula uppblåst och överlastat – ska det vara episkt så ska det vara Episkt med stort E. Vi presenteras för ett persongalleri som är enormt i förhållande till vad miniserier vanligtvis hinner med. Replikerna uttalas med darr på rösten och snart sagt varje scen inramas av dramatisk musik och allvarliga miner.

USS Ascension

USS Ascension

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

USS Ascension är en präktig pjäs. Även för att vara avsedd för en besättning på 600 personer är det rejält tilltaget med utrymmet, och det liknar mer en lyxkryssare än något som NASA skulle ha kunnat tänkas bygga. Skeppet har en avlång raketform, med gravitationen nedåt, mot raketmotorn. Ju längre upp i skeppet, desto viktigare människor. På de allra lägsta nivåerna bor de kriminella och utstötta, och där tillverkas såväl droger som hemmagjorda bomber. I toppen av skeppet bor officerare med sina familjer, och lustigt nog har kaptenens hustru (spelad av seriens stjärna Tricia Helfer) också bordellverksamhet där uppe. Dessutom finns det väl tilltagna forskningslabb, där besättningen förbereder sig för kolonisationen av Proxima.

Seriens visuella twist är förstås att USS Ascension tillverkades i början av 1960-talet, och därför har teknologi och design utvecklats opåverkade av de senaste femtio årens händelser på Jorden. Det finns inga moderna datorer ombord, och inredningen bär lätta drag av något som skulle kunna likna någon sorts retrofuturism. Hela looken är sextiotalish, inklusive besättningens frisyrer och kläder, och en bisarrt plastig fejkad strandmiljö vid en illblå pool. Jag måste erkänna att hela serien är grann att titta på. Men i mitt tycke hade TV-seriens skapare kunnat göra mycket mer av det här retrokonceptet, som förblir märkligt outvecklat. Det hade varit kul om det varit lite mer camp, som i Star Treks originalserie.

Jacqueline Byers som Nora Bryce, i Ascension

Jacqueline Byers som Nora Bryce, i Ascension

Domen:

Alltså, det låter ju så bra: ”Ascension – mord ombord på ett arkrymdskepp från 60-talet!” Jag är verkligen en sucker för high concept-filmer, alltså koncept som går att förklara i en enda mening. ”Pacific Rim -jättestora robotar slåss mot jättestora skräcködlor!” Eller ”Gravity – astronaut strandas ensam i rymden!” Men tillskruvade koncept kräver förstås också ett riktigt skickligt filmhantverk för att inte ska bli platt fall. Och även om Ascension inte riktigt faller platt, så kommer detta mäktiga rymdskepp aldrig upp på de högre höjderna. Nudge, nudge. Det är glittrande vackert att titta på, men på tok för mycket ska hinnas med på tre timslånga avsnitt. Med alla komplicerade intrigtrådar, bifigurer och hemliga konspirationer finns det stoff för minst en hel säsong – och då har vi inte ens nämnt strålningshotet, bombattacken, syrebristen och kidnappningsdramat än. Eller Det stora mysteriet som jag inte kommer att nämna närmare här, för att inte spoila hela upplevelsen för dig som ännu inte sett serien. Men tyvärr är denna twist för klumpigt genomförd, och liksom hastas igenom. Den borde ge oss en känsla av Mind. Blown. Men den blir bara en i raden av de bisarra händelser som drabbar de stackars besättningsmedlemmarna på Ascension. Komplexa relationer presenteras på löpande band, men vi får så lite tid att lära känna huvudpersonerna att, när det är dags för en karaktär att få sin emotionella förlösning, sitter vi där i soffan och undrar vem tusan var nu det där och hur känner hon honom?

Kanske förväntade jag mig för mycket av denna TV-serie, som Syfy själva betraktade som en testballong för att sondera mottagandet för en ambitiöst upplagd och visualiserad sci-fi-drama. Kanske är den TV-chef som beställde rymdskepp, mord, konspirationer, kärlek, uppror, new age, spökhistoria, klasskamp och Tricia Helfer i samma serie jättenöjd idag, och det ger i sin tur nya projekt (som The Expanse under 2015). Men det är något med anslaget i Ascension – i glittret och svulstigheten – som signalerar att här kommer Krigets vindar i rymden. Och så får vi bara en himla röra.

(VARNING FÖR SPOILERS NEDANFÖR DENNA BILD)

Tricia Helfer i Ascension

Tricia Helfer i Ascension

Luckor i manus;

Om du läser vidare, avslöjar (eller antyder) jag stora hemligheter från Ascension. Om du inte sett serien än, bör du förmodligen inte läsa vidare. Jag har varnat dig.

En tanke gnager mig efter Det stora mysteriet har avslöjats: de stoppar ett rymdskepp fullt av vetenskapsmän och -kvinnor som är experter på astronomi, främmande världar och rymdfart. Ett sådant gäng lurar man inte så lätt. När väl den tanken slagit rot, finns ingen återvändo.

Space Precinct (tv-serie 1994) – sjysst snut, gangstermord och plasthuvuden

Storbritannien 1994, skapad av Gerry Andersson,  regi bl a John Glen (regissör till fem Bondfilmer)

PRECINCT_02

Handlingen.

Deckare med fler aliens än människor. Året är 2040 och den helamerikanske New York-snuten Brogan måste anpassa sitt yrkesliv och sin familjs privatliv till det faktum att de flyttat från New York, NY ut i rymden till det multukulturella Demeter City på planeten Altor. Som av en händelse liknar livet i Demeter City New Yorks smältdegel en hel del, med små skillnader: det är en stad som formligen översvämmas av brutala vålds- och knarkbrott, och en påfallande hög andel av dessa mord begås av hamnskiftande rymdmonster eller gangsterbossar i kamp om kosmiska kraftstenar. Rätt vad det är hotas hela staden av invasion från någon transdimensionell, nomadisk mördararmé.

953883-spaceprecinct2

Pretentionerna?

Det är lätt att avfärda Space Precinct som en bisarr hybrid av barnserie och deckare, som aldrig skulle kunnat få vingar och flyga. Men det går inte att ignorera att seriens skapare, Gerry Andersson, var en legend inom branschen, med Målbas Alpha (Space 1999), UFO och Thunderbirds på sin meritlista. Jag tycker att kvalitetsanspråken lyser igenom här också, även om hårdkokt snutdrama är svårt att få ihop med ett persongalleri av utomjordingar som mycket liknar muppar (med enorma plasthuvuden). Dessutom med en mix av en käckt familjevänlig ton som genomsyrar även de mörka avsnitten. Ena sekunden ser vi hur stadens vinddrivna existenser skär halsarna av varandra för en klump svart rymdknark, för att i nästa följa en småmysig sidohistoria om Brogans son och ett skolprojekt som går snett.

Rymdskepp och världsbygge!

Oh yes, det här är inte alls dåligt för att vara en tv-serie från första hälften av 90-talet. Flygande polisbilar och andra små flygande stadsskepp susar fram längst med Demeter Citys vertikala gator, och ovanför staden snurrar ett antal hyfsade rymdstationer med olika funktion. En av dem är polisstationen, vars mest framträdande medarbetare är roboten Slo Mo, en mer hysterisk kusin till R2D2.

Space Precinct Cruiser 1

Produktionsdesign;

Hur mycket målad skumplast gick egentligen åt till alla dessa alienmasker? De är onekligen välgjorda, men plastiga på ett sätt som liksom släpar efter från 1980-talet. Eftersom designen är så naiv, blir det en märklig brytning mot de hårdkokta berättelserna. Ett monster som dödar smågangsters är menat att vara läskigt, men liknar mest en uppblåsbar plastkrokodil. Det är ljusår i kvalitetsskillnad mot en annan rymdserie från 1990-talet som hade många monstermasker. Jag tänker på Farscape, som ju gjordes av The Jim Henson company. ”Mupparna” i Farscape hade en helt annat detaljrikedom och livfullhet.

idris Elba

idris Elba

Luckor i manus,

Hela premissen med amerikanskt medelklassliv i rymden är bisarr. Det hade varit mer trovärdigt om det varit New York som skildrades, med en befolkning till hälften av utomjordingar. Då hade vi åtminstone kunnat relatera till huvudpersonernas småborgerliga liv.

Roboten Slo_Mo

Roboten Slo_Mo

Domen:

Tydligen ville Gerry Andersson göra denna serie redan i början på 1980-talet, men fick inte till det med produktionsbolag och finansiering förrän 1994. Då hade tiden för länge sedan sprungit förbi konceptet, och såväl huvudpersoner som hela idén med en Demeter City framstår som reliker från forna tiders tv-format. Det är synd på ett genomarbetat koncept, där skaparna av serien uppenbarligen verkligen vill att det ska bli bra. Hade Space Precinct haft premiär 1982 istället för 1994 hade kidsen förmodligen älskat den. Nu är den dömd att bli bortglömd. En kul detalj är att en ung Idris Elba gör en biroll i pilotavsnittet.