tv

För och emot Star Trek Deep Space Nine (tv-serie 1993-1999)

Jadzia Dax (Terry Farrell) är en av de coolaste Trekkaraktärerna någonsin

Jadzia Dax (Terry Farrell) är en av de coolaste Trekkaraktärerna någonsin

Jag var inte så intresserad av Star Trek i mitten av 90-talet, efter att originalbesättningen pensionerats 1991 och kapten Picard från The Next Generation blev huvudpersonen i biofilmerna. Har alltid tyckt att Picard och Data är lite irriterande. Kirk och Spock gick inte att ersätta. Så när en kompis 1994 pratade om nya Star Trek med entusiasm, flammade inte intresset omedelbart upp i mitt bröst. ”Nej, inte Picard” sa kompisen. ”Det här är en helt ny tv-serie som heter Deep Space Nine, som är något helt annat. Mycket mörkare och intressantare. Det är längre berättelser, och karaktärerna utvecklas med tiden.” Bland de många DS9-fansen har serien än idag rykte om sig att vara den djupa och mörka Star Trek-serien. Den där avsnitten hänger ihop och bildar en längre story, och där inte allt är svart eller vitt utan såväl hjältar som skurkar ställs inför moraliska dilemman. En äkta DS9-fantast framhåller de långa berättelsetrådarna som löper över hela säsonger som en idealisk berättelseform för Star Trek. Fantasten hånar därför gärna efterföljande serien Voyager (1995-2001) som återgick till det gamla upplägget med ett avslutat äventyr per avsnitt. Eftersom korta äventyr är det samma som ytlighet, right? Och långa berättelser är det samma som kvalitetsdrama, right? Jag är inte helt övertygad.

Huvudpersonerna i Deep Space Nine

Huvudpersonerna i Deep Space Nine, kapten Sisko i mitten

Bäst: karaktärerna

Helt klart är i alla fall att DS9 förnyade Star Trek i ett läge då The Next Generation kändes gammalt och konceptet  ”kaptenen på Enterprise löser veckans problem”  började bli uttjatat. Det hade inte räckt att starta en ny tv-serie som utspelades ombord på ett annat rymdskepp.  Det var klokt av skaparna Rick Berman och Michael Piller att förlägga handlingen i sin nya serie till en fast rymdstation, Deep Space Nine, och placera denna station i utkanten av Federationen, på gränsen till fiendeland. På en sådan rymdstation bor många fler än på ett rymdskepp, vilket ökar variationsmöjligheterna avsnitt för avsnitt. Och eftersom det är en utpost får vi på köpet också en större mångfald av yrken, kulturer och livsöden än vad som kunde rymmas ombord på gamla USS Enterprise. Berman och Piller sådde många frön till berättelsetrådar i en bördig mylla av kulturkrockar, maktkamper, kärleksgnabb, krigshot, femtekolonnare och afterwork-häng på Quarks Bar. DS9 lyckades också med det som föregångarna misslyckats med: att visa upp sina huvudpersoners civila liv, vid sidan om Starfleet. Det gör att serien periodvis liknar en såpa, och det ger en lite rundare, varmare framtoning jämfört med The Next Generation.

Quark i Deep Space Nine

Quark i Deep Space Nine

Det bästa med DS9 är de centrala karaktärerna kring den smått överspände och känslostyrde kapten Sisko (Avery Brooks).  Det finns en fin personkemi mellan dem alla, och de får utvecklas och fördjupas under seriens sju säsonger. Det gäller både de ”goda” och de ”onda”. Här är de intressantaste:

  • Sisko (Avery Brooks) är DS9:s kapten, och den klart knasigaste av alla befälhavare under 50 års Trekhistoria. Han har en intensitet som gränsar till det maniska (något som skådespelaren Avery Brooks i allra högsta grad har i verkliga livet också). Han har en förkärlek för pompösa monologer och en intonation som i en Shakespeare-pastisch. Egentligen är det obegripligt hur Sisko kan ha fått befälet över rymdstationen, men han är helt klart underhållande att titta på.
  • Odo (René Auberjonois), stationens säkerhetschef, är en fnösktorr lagens väktare med mycket lite till övers för fifflare och skurkar. Men han är också en opportunist som överlevt många herrar och inte tvekar att tjäna Federationens fiender så de tar över Deep Space Nine.  Han är en hamnskiftare, vilket gör honom ensam och utsatt. Odo blir så småningom tillsammans med…
  • Lt Kira Nerys (Nana Visitor) som är Odos motsats i det att hon är passionerad och ideologisk. Hon är en bajoransk militär som efter Bajors frigörelse från Cardassia blir Siskos närmaste och en av stationens tongivande officerare. Odos och Kiras förhållande utvecklas långsamt och med mycket undertryckta känslor.
  • Dax (Terry Farrell) är en av Star Treks coolaste karaktärer någonsin. ”Hon” är en symbiont: en ung kvinnas kropp med en symbiotisk mask inopererad i bröstet, och det är den som är hennes ”själ”. Dax har haft många kroppar, både män och kvinnor, under flera hundra år. Sisko kallar henne genomgående för Old Man, för det var Dax då de lärde känna varandra. Terry Farrell spelar Dax avmätt, ironiskt och bestämt, ett kvinnoporträtt som inte låter sig bestämmas av några som helst könsroller eller normer.
  • Quark (Armin Shimerman) är en småfifflare, bedragare och allmänt shady figur som också äger stationens bar. Det är till Quark man kommer om man vill ha skvaller, vill intrigera mot någon, eller köpa något olagligt. Quark är ferengi, och hans jobbiga ferengifamilj står i centrum i många episoder. Från början är Quark mest osympatisk, men utvecklas över säsongerna till en av DS9:s viktigaste karaktärer. Dödsfiende med Odo, eller?
  • Gul Dukat (Marc Alaimo) är en cardassier som är seriens huvudskurk, och periodvis också diktator över Deep Space Nine. Han har många djupt osympatiska drag, och är hänsynslös som få. Men samtidigt kan man inte låta bli att känna viss sympati för honom då hans dotter tar avstånd ifrån honom eller då han hamnar i klorna på de ännu mer hänsynslösa The Dominion som kommer genom ett maskhål från gammakvadranten.
Maskhålet och rymdstationen

Maskhålet och rymdstationen

Sämst: de kulturella motsättningarna

De så berömda långa berättelsetrådarna tycker jag är seriens svaghet. Framför allt läggs det ned oändligt mycket tid på motsättningen mellan Bajor och Cardassia, men det är inte en engagerande konflikt utan känns uppstyltat och tillgjort. Bajor ska vara seriens idealvärld, ett folk med stoiskt temperament och andlig resning. Men bajoransk religion är plågsamt new ageig, pompös och tråkig. Ett typiskt Bajoravsnitt kan handla om en bajoransk överstepräst i långa kåpor, som har seanser där de kontaktar bajoranska gudar, och håller långa monologer om hur viktigt det är att hedra sitt folks traditioner. Snark! Tyvärr dras även kapten Sisko in i detta, då han genom en tillfällighet utses till profet för Bajors gudar, som bor i maskhålet bredvid stationen. Dessa gudar har en urgammal rivalitet med bajoranska demoner, och även denna story upptar många avsnitt av DS9. Snark igen.

Vad som däremot fungerar ganska bra, och som präglar säsong fyra och framåt,  är hotet från det maskhål som rymdstationen ligger placerad vid. Maskhålet leder till gammakvadranten, där ett ständigt expanderande imperium kallat The Dominon gör sig redo att invadera och besegra Federationen. Kriget mellan The Dominon och Federationen dominerar de sista säsongerna. Cardassierna lierar sig med The Dominion, och tar över Deep Space Nine och inför militärdiktatur. Federationens officerare flyr naturligtvis, men många huvudpersoner stannar kvar och försöker skapa sig en dräglig tillvaro under de nya herrarna. Vi bjuds på gott om drama och ett par rejäla rymdslag med hundratals skepp som en del av The Dominion War.  I delarna som avhandlar hotet från Dominion fungerar Deep Space Nine utmärkt, och lyckas också väva in de gamla bekanta romulanerna och klingonerna utan att det blir för krystat.

The Dominions ledargarnityr

The Dominions ledargarnityr

Det här ska du se

Jag tycker att man kan hoppa över de båda första säsongerna, med undantag för sista avsnittet i säsong 2, ”The Jem’Hadar”. Där introduceras krigarna från The Dominion för första gången, och det är här DS9 riktigt hettar till för första gången. Från och med säsong 3 introduceras rymdskeppet Defiant, som blir seriens motsvarighet till Enterprise. Förmodligen upplevdes DS9 som lite för statisk, och vips så skaffar Sisko ett eget rymdskepp som de kan åka på uppdrag i till gammakvadranten. I den utmärkta säsong 4 spelar Klingon en större roll, och vi får dessutom en fördjupad bild av Dominions samhälle där olika raser härskar över varandra i en strikt hierarki.  Säsong 5 fortsätter och fördjupar Dominionberättelsen, men vi bjuds också på ett helt bedårande tidsreseavsnitt där Sisko och de andra besöker USS Enterprise, 1960-talsversionen (”Trials and tribble-ations”). I säsong 6 har Dominion och Cardassia kontroll över Deep Space Nine, och ett stort krig utspelas i mitten av säsongen. I säsong 7 är det (tyvärr) ganska mycket intriger och bajoransk politik, men alla trådar knyts ihop på ett elegant sätt till slut.

The Dominion War

The Dominion War

Domen:

Inte riktigt den Stora Dramaserie som en del fans tycks betrakta den som, men med en intressant premiss som låter manusförfattarna spinna många separata trådar som tillsammans bildar en rik väv av berättelser om livet på rymdstationen. Sevärd främst för sitt detaljerade persongalleri av rollfigurer, som tillåts utvecklas med tiden.

Serien klarar Bechdeltestet med råge.

Läs också om min favoritserie Star Trek Voyager

Falling Skies säsong 1-3 (tv-serie) – grabbigt motståndsdrama

USA 2011 (säsong 1), 2012 (säsong 2) och 2013 (säsong 3), skapad av Robert Rodat

Seriens patriark, presidenten  Tom Mason, med sina tre söner

Seriens patriark, presidenten Tom Mason, med sina tre söner Hal, Ben och Matt

Handlingen.

Efter tre säsonger av Falling Skies, och medan fjärde säsongen spelas in, är det läge för Rymdfilm att recensera detta utomjordiska motståndsdrama med inslag av grabbigt familjeäventyr, intergalaktisk maktkamp och body horror.  I centrum står historieprofessorn Tom Mason (spelad av Noah Wyle), familjefar för de tre pojkarna Hal (Drew Roy), Ben (Connor Jessup) och Matt (Maxim Knight). Han är pappan som försöker rädda sin familj och utvecklar oväntade ledaregenskaper på köpet.  Hans ovilja att leda kombinerat med en Manlig Kärvhet gör honom till en klassiskt amerikansk filmhjälte, som hämtad från en Westerfilm.

Falling Skies börjar har det bara gått några månader sedan de åttabenade Skitters invaderade Jorden tillsammans med sina stora mech-robotar. Det amerikanska samhället har kollapsat och i spillrorna kämpar små fickor av motståndskämpar för att överleva. Första säsongen kretsar  mycket kring hur Tom kommer i kontakt med milisen och börjar det desperata sökandet efter sin försvunne mellanson, Ben. Pojken är ett av många barn som kidnappats av Skitters och kontrolleras  som slavar med hjälp av biomekaniska, parasitliknande implantat. Tom lyckas rädda Ben och samlar fler och fler människor med hjärtat på rätta stället i kretsen kring sig, Där finns bland andra den ärrade översten Dan Weaver (Bill Patton), och milisledaren Pope (Colin Cunningham). Gradvis under säsong 1 och 2 etableras en växande värld kring motståndsrörelsen: de slår sig ned i sin fristad Charleston och bygger upp ett civilsamhälle med familjer och barn där. Därmed börjar också berättelsetrådarna att bli mer varierade än det rena militärdramat från säsong 1.  Tom skaffar dottern Alexis med Anne (Moon Bloodgood) men snart inser de att Alexis besitter mystiska krafter och växer onaturligt snabbt.  Tom blir snart den naturlige ledaren och i början av säsong 3 utses han till President av Nya Förenta Staterna. Förrädaren Karen (Jessy Schram) fungerar som seriens skurk, och står både för konkreta hot mot Charleston men förekommer också som en drömfigur som om nätterna försöker locka storebror Hal att överge sin flickvän och förråda de sina. Tredje säsongen fokuserar också mycket på samarbetet med en ny utomjordisk ras, The Volm, som ansluter sig till människorna och hjälper dem bekämpa invasionen.  Det visar sig också att utomjordingarna från första säsongen, Skitters, bara är slavar under de mystiska Overlords’ piska. Precis som barnen kontrolleras av implantat, kontrolleras Skitters. Kampen mellan Overlords och The Volm har pågått i många århundranden runt om i galaxen, och nu har den kampen kommit till Jorden. Utomjordingarna går gradvis från att vara en anonym massa till att bli individer med egna agendor. Till och med vissa Skitters gör uppror mot sina slavdrivare och tar människornas parti.  Detta orsakar förstås slitningar i motståndsrörelsen: går det alls att samarbeta med några utomjordingar utan att vara en förrädare? I slutet av säsong tre bjuder Falling Skies på en större och rikare sci-fi-värld än jag från början trodde att serien var kapabel att skildra.

Doug Jones spelar Cochise, en Volm på människornas sida

Doug Jones spelar Cochise, en Volm på människornas sida

Pretentionerna?

Precis som (den något mer framgångsrika) zombieserien The Walking Dead fokuseras här på den personliga aspekten av Jordens undergång, och hur människor  och samhälle kan överleva efter katastrofen. Men Falling Skies har en mer traditionell actionvinkel än Walking Dead, eller för den delen än nyare rymdserien Defiance. Den är en grabbig fantasi om hur den riktige karlakarlen kan slå sig fram i de tuffaste omständigheter och samtidigt lyckas vara en ömsint älskare, god far, demokratisk ledare och fin bromancevän. Dessutom argumenterar den ständigt för mänsklig exceptionalism: vi är unika i universum, eftersom vi har en kämpaglöd som ingen annan art har.

Utomjordingarnas fäste i Boston

Utomjordingarnas fäste i Boston

Världsbygget och rymdskeppen!

Mycket av tv-serien utspelas i ruinerna av de en gång så mäktiga amerikanska städerna. Invasionsstyrkans högkvarter finns i Boston, där Espheni/Overlords placerar ett moderskepp på fyra ben som tornar upp sig över staden och fungerar som energikälla för ett försvarsnät av laserstrålar. Människorna har förstås för länge sedan flytt från Boston och gömmer sig i skogen eller i spillrorna av mindre städer. Även fristaden Charleston visas i serien som en serie ruiner och kala rum. Det är en vare sig vacker eller graciös värld vi får se i Falling Skies.

Förödelsen orsakas så klart av utomjordingarna och deras överlägsna vapen. Totalt i de tre säsongerna stöter vi på tre separata alienraser:

  • Skitters, åttabenta monsterlika varelser som övervägande är fientliga. De attackerar med hjälp av stora, beväpnade robotar, och de kidnappar barn som de inympar med tankekontrollerande implantat i ryggen. Implantaten har ett sorts parasitliknande pseudoliv, och liknar självlysande tusenfotningar. Det visar sig dock att Skitters själva är slavar under tankekontrollen från…
  • Espheni, långa, grå och smått delfinlika superaliens som också kallas för Overlords. Det är egentligen de som invaderar Jorden, och Skitters är bara en besegrad ras från en annan planet, som de tvingar göra smutsjobbet åt dem. Espheni är inte vana att möta sådant motstånd som människorna bjuder på, och de erbjuder Tom och hans vänner att leva i fred så länge som de accepterar Espheni som sina herrar. Tom säger förstås nej, för annars vore ju serien över. Förutom tankekontrollen via tusenfotningarna kan Espheni också inplantera mycket läskiga små rymdmaskar i folks hjärnor, som får dem att avslöja vad de vet och bli allmänt galna och förstörda. Espheni slåss sedan många hundra år mot…
  • Volm, ödleliknande varelser som liknar drax från Enemy Mine. Volm är smått opålitliga, upptäcker våra mänskliga hjältar. De hjälper människorna med hjälp av sina hemliga strålkanoner och flotta av rymdskepp, men tycks ha en egen agenda och ser ner på sina allierade. Är de verkligen våra vänner, eller har vi bara en gemensam fiende?

Design och specialeffekter;

En konsekvent genomförd sliten look med en dämpad färgskala och kontrastrikt foto gör att serien känns modern och kanske till och med upplevs seriösare än den egentligen är. Jämfört med färgprakten i Defiance ser Falling Skies riktigt realistisk ut. Till detta bidrar utmärkt monsterdesign och mask, där Skittern Red Eye och Volmen Cochise (Doug Jones) sticker ut och verkligen fungerar som ickemänskliga huvudpersoner. Vi har kommit långt i specialeffekterna då en vanlig tv-serie kan producera så fina rymdvarelser. Espheni är mer anonyma, liksom mechrobotarna och de olika rymdskeppen. Många av de digitala effekterna är dessutom gjorda med lägre upplösning än fotot, vilket ger dem den där karaktäristiskt ”suddiga” looken som kännetecknar produktioner med snäva budgetramar. Eftersom Falling Skies koncentrerar sig så mycket på sina huvudpersoner är dock detta inget som stör helheten allt för mycket.

Overlords, också kallade fishheads

Kärt barn har många namn: Espheni, eller Overlords, också kallade fish heads

Domen:

Som så många andra genredramer tog det ett par säsonger för Falling Skies att hitta formen. Mina förväntningar i början sattes nog lite för högt, pga att Steven Spielberg var exekutiv producent och manusförfattaren Robert Rodat också skapat Saving Private Ryan. Men de första avsnitten malde liksom bara på i dyster krigsfilmstradition, fulla av plattityder om vikten av att kämpa som en man och hur Tom aldrig tänkte ge upp kampen för sina söner. Allt ackompanjerat av stridslarm och skymt av nattmörker och damm. Utomjordingarna var ansiktslösa standardmonster man sett så många gånger förut. Vips hade halva säsong 1 gått utan att lämna några djupare spår. För mig var det svårt att känna engagemanget.

Men sedan började storyn fördjupas, intrigerna blev mer komplexa, persongalleriet utvidgades och mysteriet med de många olika sorterna utomjordingar tätnade. Under säsong 2 och 3 etablerades en rikare och mindre gravallvarlig fantasivärld. Det är bara en känsla, men kanske gjordes första säsongen för en tänkt mainstreampublik som inte troddes klara av mer komplexa science fictionelement? Och enligt samma teori: från andra säsongen är det mer för rymdfilmsfansen? Det är visserligen fortfarande lite för grabbigt för min smak, och framför allt är det märkligt hur en actionserie från 2013 kan reproducera så traditionella könsroller. Det är männen som krigar medan kvinnorna föder barn och drabbas av förlossningspsykos. Men detta testosteronstinna och bredbenta blandas ut med inslag av den klassiska 80-talsserien V och med lagom doser kärlek, svek, skräck och känslosamhet. Det ska bli intressant att se om de kan fortsätta att fördjupa och expandera berättelsen i säsong 4 som sänds våren 2014.

RedEye är en skitter som blir människornas vän

Red Eye är en skitter som blir människornas vän

Se även+

Defiance (tv-serie 2013)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Area 51 (2011) – monstermenageri slukar grävande journalister

USA 2011, regi: Jason Connery, producent: Courtney Solomon, manus: Kenny Yakkel

Rachel Miner vs alien

Rachel Miner vs alien

Handlingen.

I denna Syfy-pärla får ett gäng kända journalister med stora egon (bl a John Shea och Vanessa Branch) göra ett reportage inifrån den berömda militärbasen Area 51. Militären under ledning av Översten (Bruce Botleitner) vill helt enkelt få lite fin PR och samtidigt passa på att en gång för alla avliva myten om att amerikanska myndigheter förvarar resterna efter kraschade utomjordiska rymdskepp i Area 51. Det är bara ett problem: de nedersta våningarna av basen formligen kryllar av inlåsta aliens. Och samma kväll som journalisterna kommer, bestämmer sig de mest mordiska av dessa bestar att bryta sig ut och söka friheten. Area 51 förvandlas snart till ett skräckens hus och det är upp till några tappra soldater (bl a Rachel Miner och Jason London) att skjuta sig ut.

Pretentionerna?

Glimten i ögat finns med och de många genreklichéerna används med gott humör.

Världsbygget och rymdskeppen!

Area 51 är ett veritabelt zoo för rymdmonster. Somliga är mest märkliga humanoider, medan andra är stora köttätande monster som en kulsprutepistol knappast biter på.

Area 51

Area 51

Design och specialeffekter;

Så där murrigt och halvmediokert som bara en tv-film från Syfy-kanalen kan vara. Militärbasen är ett antal gråa korridorer och anonyma rum. Som en lagerlokal eller fabrik. Monstren är dock av hyfsad tv-produktionsklass, och även om de är tydligt datoranimerade och därför inte så skrämmande så är det i alla fall någon med fantasi och en smula monsterfeeling som formgivit dem.

Luckor i manus,

Varför lämnas Sgt Hannah ensam att försvara marknivån medan alla andra soldater irrar omkring nere i militärbasens källare?

AREA 51 -- Syfy Original Movie -- Pictured: (l-r) John Shea, Bruce Boxleitner -- Photo by: Syfy

AREA 51 — Syfy Original Movie — Pictured: (l-r) John Shea, Bruce Boxleitner — Photo by: Syfy

Domen:

Inte alls så skräckinjagande usel som en del av sina kanalkolleger eller The Asylums mockbusters. Area 51 har i alla fall ett glatt humör och en del fantasifulla monster. Att sedan storyn är en enda lång kopia av hundra andra filmer och att varje rollfigur bara är en kliché, är säkert något man kan förlåta om man är på rätt humör. En bagatell som kan lämpa sig för att käka lite popcorn till en seg söndagkväll.

Se istället-

Independence Day som också utspelas på Area 51.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter