Tyskland

Cloud Atlas (2012) – livet, universum och allting

Tyskland 2012, manus och regi: Lana Wachowski, Tom Tykwer, Andy Wachowski, producent: Grant Hill

Jim Sturgess och Hugo Weaving i Cloud Atlas

Jim Sturgess och Hugo Weaving i Cloud Atlas

Handlingen.

Ordet ”episk” överanvänds så att det knappast betyder något längre, men vad kan vara mer episkt än sex parallella handlingar som spänner över 500 år och avhandlar så väl evig kärlek som mänsklighetens undergång och återupprättelse? En ensemble av karaktärsskådespelare spelar de flesta rollerna. Tom Hanks , Halle Berry, Susan Sarandon, Ben Whishaw, Jim Sturgess, Hugo Weaving, Doona Bae, Jim Broadbent och Hugh Grant återkommer i nya skepnader, återfödda genom seklen och förbundna genom ödet. Det är sex mörka historier som de tre regissörerna Wachowski (från The Matrix) och Tywker målar upp. Människors  girighet och fåfänga får dem att mörda och bedra, medan de milda och de ödmjuka krossas i hänsynslöshetens väg. På 1800-talet ser vi en skrupelfri läkare (Hanks) förgifta sin patient (Sturgess) för att komma åt dennes värdefulla kista. I 70-talets San Francisco är energimagnater villiga att leka med hundratusentals människoliv och döda en journalist (Berry) för profitens skull. I nutidens Skottland låser en cynisk rik man (Grant) in sin jobbige men fullt friske bror (Broadbent) på ett hem för dementa. I framtidens Seoul föds till och med klonade människor (bl a Bae)  upp för att kasseras som uttjänt förbrukningsmateriel då de tjänat sitt syfte.

Men Cloud Atlas är i  högsta grad också en film om den mänskliga viljans okuvlighet, och i varje mörk saga tillåts ljuset lysa in för några ögonblick. Klonen Sonmi bryter sig ut från slaveriet, och Timothy Cavendish leder sina nyfunna dementa vänner i ett upplopp där de en gång för alla tar itu med den ondskefulla Nurse Noakes (Hugo Weaving i drag). I filmens sista äventyr kämpar Zachry och Meronym (Hanks och Berry) i det postapokalyptiska 2300-talet för att återstarta ett rymdobservatorium och kontakta ”the off-world colonies”.

Sonmi 451 spelas av Doona Bae i Cloud Atlas

Sonmi 451 spelas av Doona Bae i Cloud Atlas

Pretentionerna?

Deprimerande ofta måste jag anstränga mig för att hitta några pretentioner i de filmer jag recenserar på Rymdfilm, men Cloud Atlas är (för att använda Roger Eberts ord) en av de mest ambitiösa filmer som någonsin gjorts. Den skildrar reinkarnation, hur livet, universum och allting sitter ihop, den eviga kärleken och ödets makt. Den är dessutom tre timmar lång. Så här finns det pretentioner så det förslår, och syftet är att berätta något om det mänskliga tillståndet.

Neo Seoul har mycket gemensamt med Los Angeles i Blade Runner

Neo Seoul har mycket gemensamt med Los Angeles i Blade Runner

Världsbygget och rymdskeppen!

Sex separata kostymdramer med rätt periodkänsla: ett fartyg på Stilla havet på 1860-talet, Cambridge och Edinburgh 1936, San Francisco målat i delikat murriga färger 1976, ett modernt Storbritannien, och så de båda science fictionmiljöerna ”Neo Seoul” i Korea 2144 och den postapokalyptiska ”Big Island” anno 2321. Neo Seoul har mycket gemensamt med Los Angeles i Blade Runner, både till utseendet och kulturen. Det är här vi lär känna restaurangbiträdet Sonmi, som tillsammans med sina medsystrar utnyttjas hänsynslöst ända fram till kasseringsdags. Men då Sonmi bestämmer sig för att göra uppror, finns en motståndsrörelse som är villiga att riskera sina egna liv för hennes klonliga rättigheter. Neo Seoul är en teknologiskt avancerad civilisation, med ett ruttet hjärta. Steget kunde inte vara större till den värld som möter oss på Big Island på 2300-talet. Här lever folk i hyddor, omedvetna om människornas storhet bara några hundra år tidigare. Vanligt folk försörjer sig på jakt och fiske, medan degenererade band av vildar rider omkring i vildmarken och plundrar och ägnar sig åt kannibalism. Hit kommer Meronym, på ett vitt skepp. Hon tillhör the prescients, de sista överlevande människor som ännu inte tappat sin kunskap om teknologi, och som är medvetna om att Den stora katastrofen inträffat. Hon är på jakt efter den sista rymdbasen, för att försöka kontakta de kolonisatörer som lämnade Jorden för länge sedan. Hennes kontakt med de enkla människor som kan leda henne till rymdbasen sker genom den hårt prövade Zachry, som knappast vågar lita på henne. Zachry och hans grannar talar en sorts påhittad framtidsengelska, som är som ett barnspråk. Det ska förstås illustrera att allt vad bildning, kultur och kunskap heter har gått förlorat. Men det är också ganska irriterande att lyssna på.

De rymdskepp som förekommer i filmen är dels myndigheternas skepp i Neo Seoul, som liknar klingonska Birds of prey. Dels är det de kolonialistrymdskepp som Meronym söker efter, och som hon hoppas ska återvända och rädda oss från vår förstörda planet.

Jim Sturgess och Doona Bae, och Jim är med datorns hjälp förändrad i utseendet för att se koreansk ut

Jim Sturgess och Doona Bae, och Jim är med datorns hjälp förändrad i utseendet för att se koreansk ut

Design och specialeffekter;

Cloud Atlas är privat finansierad med en budget på i sammanhangen blygsamma 102 miljoner dollar, och genom de tre regissörernas stora personliga engagemang har dessa miljoner verkligen använts väl. Det är genomgående utsökt fotograferat av Frank Griebe och John Toll.

Filmens gimmick är att samma skådespelare återkommer i olika roller, förvrängda med masker och datoranimerade ansiktsdelar. I många fall fungerar det riktigt fint, och Tom Hanks visar att man kommer långt med ett par groteska löständer och en rödsprängd lösnäsa. Hugo Weavings syster Noakes är också klockren. Men när hela den västerländska ensemblen ska spela koreaner i Seoul och får sneda ögon med datorns hjälp, står den tekniska gimmicken plötsligt i vägen för filmberättandet. Det hamnar snubblande nära blackface. Cloud Atlas hade tjänat som konstverk på att låta fler men mindre kända skådisar dela på rollerna. Jag vill inte se Hugh Grant som barbarhövding.

Filmens vackraste berättelse är den i Seoul, och det är också den del av Cloud Atlas som påminner mest om The Matrix i looken, med inslag av Blade Runner. Det är inte dåligt.

Mest minnesvärda scen*

Den ceremoni där klonerna tror att de ska få komma till paradiset, men där egentligen ett mycket grymt öde väntar dem.

Halle Berry är tuff journalist i Cloud Atlas

Halle Berry är tuff journalist i Cloud Atlas

Domen:

Det är svårt att beskriva hur låga förväntningar jag hade. Jag sa som Han Solo till mig själv då vi började titta: ”I have a bad feeling about this”. Tror det hängde samman med de absurt höga ambitionerna, kombinerat med rykten om att Tom Hanks skämdes för det färdiga resultatet.  Men till min lättnad kan jag konstatera att Cloud Atlas inte alls är en så pjåkig film ändå. Den kunde ha blivit ett splittrat, segt kaos, men är faktiskt rappt berättad med inslag av eftertanke och humor. Visserligen är den melodramatisk, sentimental och ganska rapsodisk, men inte alls den kalkon jag fruktade. Framför allt är den originell, och det kan ingen ta ifrån den, oavsett om den når upp till varje högt ställd ambition eller inte. Hade jag kunnat ändra något, skulle jag nog ha klippt bort ett par av berättelserna och givit lite mer utrymme för fördjupning i de som var kvar. Men det beror på att jag som tittare faktiskt blir engagerad i huvudpersonernas öde och vill veta mer om dem. Det är ju faktiskt det främsta kännetecknet hos varje gott drama.

Luckor i manus –

Det görs ju ganska stora ansträngningar för att varje skådespelare ska återkomma genom olika tidsepoker, i sin reinkarnerade form. Men jag kan inte riktigt se en sammanhållen linje i  vilket förhållande de har till varandra. Ibland är det Tom Hanks och Jim Sturgess, ibland är det Halle Berry och Tom Hanks. Det är olika konstellationer varje gång. Men om de nu inte är ”sig själv” genom alla reinkarnationerna, varför var det i så fall så viktigt att det var samma skådis?

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Moon 44 (1990) – Roland Emmerichs första rymdförsök

Michael Paré är Stone i Moon 44, undercoverpolisen

Michael Paré i Moon 44, som undercoverpolisen Stone

Tyskland 1990, regi, manus och producent: Roland Emmerich, manus: Oliver Eberle, producent: Dean Heyde.

Handlingen.

Flera år innan Stargate och Independence Day lärde oss vem regissören Roland Emmerich är, gjorde han ett första försök att skapa en fullödig rymdaction i sitt hemland Västtyskland. Filmen är på engelska, men släpptes direkt till video på en amerikanska marknaden. Det är år 2038 och det har redan hunnit bli en riktigt dystopisk framtid à la Blade Runner. Ständigt dimmig natt råder på Jorden, och strålkastare lyser upp allting snett nerifrån. Alla är klädda i svart, röker cigaretter och sitter i dunkelt upplysta konferensrum. Det hänsynslösa gruvbolaget Galactic Mining är desperata, eftersom konkurrenter med våld låter sina robotdrönare ta över de månar där viktiga råvaror bryts. Nu finns bara gruvan på Moon 44 kvar, och alla jaktpiloter som var stationerade där har redan skjutits ned. Kvar på den viktiga månen finns bara några officerare och ett antal tonårspojkar som jobbat som navigatörer åt de nu avlidna piloterna. Hela Galactic Minings framtid står på spel, och dessutom är råvarorna på Jorden slut så själva civilisationen är i fara. Vad göra?

Lösningen är lika oväntad som bisarr: Man skickar ett antal dömda mördare, tjuvar och våldtäktsmän till Moon 44, för att träna upp dem som nya piloter. Och man skickar med en ensam undercoverpolis, Stone (Michael Paré), som ska undersöka ett rykte om att någon på basen samarbetar med robotarna från Pyrate. Jag säger det igen: det här är galaxens viktigaste och sista råvarukälla, och man överlämnar dess framtid i händerna på kriminella och tonåringar. Vem som helst kan ju förutsäga att den planen kommer att misslyckas.

Rymdskeppen!

Malmen transporteras från Moon 44 på fraktskepp som detta

Malmen transporteras från Moon 44 på fraktskepp som detta

Ganska snyggt gjorda och filmade minatyrmodeller (det här är ju en film från 1990, alltså precis innan rymdskepp blev datoranimerade på film). Designen på Galactic Minings transportskepp är en ohöljd hyllning till legender i rymdskeppsbranschen, och speciellt då Sulaco från James Camerons Aliens och Nostromo från Ridley Scotts Alien. Det är mattsvarta ytor med mängder av brutalistiska utbuktningar, hårda vinklar och vassa antenner. Vi bjuds också på en klassisk åkning längs med skrovet, medan skeppet närmar sig månen. Det är en sådan där tagning där skeppet aldrig tar slut, och man förväntar sig nästan att det ska finnas en bumpersticker med orden ”We brake for nobody” tillsammans med raketmotorerna längst bak…

På själva Moon 44 består gruvbolagets försvarssystem av ett antal attackhelikoptrar som bara kan röra sig i atmosfären. Det är dessa som ska flygas av ett antal brutala kriminella och ”navigeras” av bolagets anställda unga ”hackers”. Systemet är upplagt så att piloten klättrar ombord på helikoptern och är den som drar i spakarna. Men nere på marken sitter navigatören, och det är han som har alla instrument och ger röstkommandon över radion för att piloten ska veta vart han ska flyga. Det känns som ett onödigt krångligt system, och vi får aldrig någon förklaring till varför piloten inte har instrument ombord för att kunna navigera, eller varför navigatören måste vara ”hacker”. Varför måste någon alls vara ombord om alla instrument går att styra från marken..?

Å andra sidan får vi heller ingen föklaring till varför hur det konkurrerande Pyratebolaget  tänkte då man designade fientliga robotdrönarna. De är nämligen helt automatiserade, men har ändå en cockpit med en förarplats. Och i den sitter en liten antropomorfiserad robot med huvud och armar. Det är många mysterier på Moon 44.

Det är inte en vacker värld som Moon 44 visar oss

Det är inte en vacker värld som Moon 44 visar oss

Pretentionerna?

Stora företag är onda, eftersom de inte bryr sig om sina anställda utan bara tänker på profiten. Rättväsendet, som bara tänker på att låsa in,  brutaliserar sina kriminella, och skapar bara värre brottslingar. Dessa två sensmoraler uttalas (utan större finess) av polisen Stone, som innehar den nominella hjälterollen, trots att han inte är en särskilt sympatisk typ. Men det förblir bara vackra ord, som klistrats på ett ganska lökigt actionmanus.

Planetens yta på Moon 44 påminner inte så lite om LV426 i Alienuniversum

Planetens yta på Moon 44 påminner inte så lite om LV426 i Alienuniversum

Specialeffekter och look;

Den jordiska staden i Moon 44 är som hämtad direkt från Blade Runner

Den jordiska staden i Moon 44 är som hämtad direkt från Blade Runner

Roland Emmerich visar redan här, under sent 80-talet och medan han är kvar i Tyskland, att han är duktig på världsbyggen. Han skapar en tydlig look åt Moon 44 med begränsade resurser och helt utan datoranimering. Färgskalan är reducerad till svart, lila och blått, och kolsyredimma fyller alla skrymslen och skapar en lätt trolsk stämning. Självklart har vi sett det tidigare. De stora förebilderna är för både interiörer och exteriörer, som redan nämnts, Blade Runner, Alien och Aliens. Men sämre förebilder kan man ju ha då man gör rymdfilm. Det är nästan som om Emmerich ville ge Hollywood ett arbetsprov, ett första försök för att visa vad han kan göra.

Luckor i manus,

Det finns helt enkelt ingen rimlig anledning att skicka straffångar till en gruvkoloni för att försvara den mot väpnat hot, och dessutom sätta pojkar att utbilda och guida fångarna. Det är en helt barock handling, som det inte går att bortse från då man bedömer Moon 44. Jag tror att filmskaparna ville visa en brutal utpost som Storföretaget utnyttjar hänsynslöst, utan att bry sig om hur det går för människorna där. Men hade manusförfattarna varit lite skickligare hade de kunnat skildra ett sådant samhälle, och sådana sluskar, utan att behöva ta till det billiga knepet att göra hälften av huvudpersonerna till dömda brottslingar. Moon 44 som ett gråskalesamhälle, med ett antal mer eller mindre sympatiska karaktärer, hade blivit en riktigt intressant berättelse. Istället serveras vi en svartvit värld och denna mycket krystade premiss med fångar kontra tonåringar. Vi får heller inte mycket till karaktärsutveckling för de många rollfigurerna. Speciellt Malcolm McDowells karaktär, som är någon sorts huvudskurk, är blaskig som lättmjölk och stel som en skyltdocka.

Mest minnesvärda scen*

Tyvärr en sidohistoria med en våldtäkt, som känns onödigt spekulativ.

Dean Devlin och Michael Paré i Moon 44

Dean Devlin och Michael Paré i Moon 44

Domen:

En idag i stort sett bortglömd film, som trots allt har ett visst kultvärde med tanke på Roland Emmerichs efterföljande blockbusterkarriär. Han har alltid jobbat med klichéer, och det här är en mycket råare och mindre förfinad variant än den som skulle komma senare. Den har också mindre humor, även om Dean Devlins rollfigur Tyler (den enda sympatiska personen i hela filmen) har en rappkäftad streetsmarthet som fick mig att le ett par gånger. Actionscenerna håller förhållandevis god klass, och är rappt klippta. Men den svartvita människosynen, den töntiga dialogen och de grovhugget skildrade och genomgående rätt obehagliga straffångarna sänker underhållningsvärdet. Moon 44 är mest sevärd som ett tidsdokument över Emmerichs tidiga karriär, och som pastisch på Alienuniversum.

Se istället-

Många likheter med en annan rymdgruvfilm, nämligen Outland från 1981 med Sean Connery. Även den skildrar en koloni i en avkrok av solsystemet där det i stort sett har blivit laglöst land och där droger och våld präglar vardagen. Men i Outland är människorna något mer realistiskt ambivalenta, och det finns en trovärdig socialpsykologi som gör att den filmen håller som drama än idag. Inte ens Connerys polis är helt igenom god eller ond. Dessutom är Outland minst lika inspirerad av Alien som Moon 44. De båda filmerna skulle faktiskt utan problem kunna utspelas i samma universum.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Ice Planet (2003) – rymdsagan som försökte för mycket

Kanada/Tyskland, 2001. Regi: Winrich Kolbe, manus och producent: MG Conford. Hela den här filmen går att se på Youtube.

Nere på isplaneten är det mest blått

Nere på isplaneten är det mest blått

Handlingen.

Ett försök av ett tysk-kanadensiskt (I know..) produktionsbolag att skapa en helt ny rymdfranschise, som skulle bli TV-serie, datorspel och andra multimediaprodukter. Men intresset var väl inte så stort, och vi fick bara denna pilot, där skeppet Magellan flyr undan en attack mot Jorden och dras genom en reva i rymdtiden genom halva universum och landar på en mystisk isplanet. En överlägsen utomjordisk intelligens har kidnappat dem hit. På planeten träffar de på olika aliens, och en stam med indianer från Jorden. Ska den hjältemodiga besättningen kunna ta sig hem igen över ett avstånd på tusentals ljusår? Och ska de kunna stå emot attackerna från Zedoni-utomjordingarna och deras stora, svarta rymdskepp?

Magellan är ett forskningsskepp som byggts speciellt för att utforska isplaneten

Magellan är ett forskningsskepp som byggts speciellt för att utforska isplaneten

Rymdskeppet!

Jaktplanen i Ice Planet

Jaktplanen i Ice Planet

Att Ice Planet aldrig lyfte kan i varje fall inte skyllas på att de inte försökte göra en riktig rymdopera av det. Det åks i rymdskepp och skjuts till både höger och vänster. Magellan är Ice Planets motsvarighet till USS Voyager eller USS Enterprise: ett specialbyggt forskningsskepp (i form av en manet) som man förstår skulle bli basen för den tänkta TV-serien. När den väl landat på isplaneten skickar den jakt- och spaningsplan, som hämtade från Star Wars eller Battlestar Galactica. Magellans insida ser ut som vilket rymdskepp som helst från 1990-talets många TV-serier, och känns så välbekant att hela idén med rymden som något spännande och nytt förfelas.

Dessutom är själva isplaneten en sorts farkost, något som antyds ett par gånger men aldrig riktigt förklaras i det här pilotavsnittet. Alldeles på slutet byter planeten galax, men vi får inte veta hur det gick till eller vad det skulle få för betydelse.

Pretentionerna?

Någon ganska envis person i Tyskland, som ville ha sin egen Babylon 5, Andromeda eller Star Trek Voyager . Och som försökte göra en exakt kopia av dessa tidigare 90-talsserier, istället för att tänka ut något nytt. Jag kan tänka mig att rebooten av Battlestar Galactica, som ju kom 2003 och ställde hela science fiction-tv-världen på ända med sin råa edgyness, blev spiken i kistan för den gammalmodiga Ice Planets chanser att bli en riktig tv-serie.

Specialeffekter och look;

Blå alver = goda aliens

Blå alver = goda aliens

Det är inget fel på effekterna, och vi får många animerade minuter för en tv-film. Det är idéerna som saknas. Ungefär samma rymdskeppsdesign som vi sett så många gånger förut tröskas om. Kostymer, hjälmar och vapen ser ut att vara inköpta på någon gammal filmstudios utförsäljning från 80-talet. Och de aliens vi får se i närbild ser antingen ut som blå alver (de goda) eller suddiga cyloner (de onda). Ingen har tagit några som helst risker eller tänkt utanför boxen, då de designat den här filmen.

Domen:

Kaptenen påminner lite om William Adama från Galactica

Kaptenen påminner lite om William Adama från Galactica

Brukar inte ge betyg, men Ice Planet får ändå nästan godkänt bara för att de genomförde projektet utan att riktigt göra bort sig. De försökte göra enligt konstens alla regler, men försökte för mycket. Det här är ingen riktig kalkonfilm, och därmed kommer den heller inte aldrig att få någon kultstatus. Ett säkert tecken på det är att det i stort sett saknas stillbilder på nätet. Det är som om den passerat i stort sett obemärkt förbi en hel geekvärld. Trots att hela filmen finns på Youtube.

Tydligen fortsatte upphovsmännen att försöka finansiera en tv-serie hela vägen fram till 2006. Men vem som helst kan se att projektet var dödsdömt från början. Här finns inte en enda orginalidé, inte en berättartråd som engagerar och inte en enda karaktär som får utvecklas. Allt följer istället rymdoperans Mall 1A så som den sett ut sedan 1970-talet, och speciellt då ett otal avsnitt av Star Trek i alla dess olika inkarnationer. Att regissören Winrich Kolbe på sin meritlista har ca 40 avsnitt av just Star Trek märks en del, om man så säger (han är regissören till bl a piloten av Voyager och finalen på The Next Generation). All skaparkraft satsades på att skapa något som var så likt det som kommit tidigare som möjligt, när någon egentligen borde ha ställt sig frågan vad det var man egentligen ville berätta.

Ingen orkade heller se ytterligare en urvattnad kopia på en annan kopia, och berättelsen om isplaneten är dömd att för evigt att förbli lika kall och död som de snötäckta vidderna där Magellan kraschlandade.

Se istället-

Jag rekommenderar en annan serie om en rymdskeppsbesättning som är strandad 50 000 ljusår hemifrån: Star Trek Voyager (1995-2001)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Enemy Mine (1985) – en trevande rymdvänskap

Jerry är en drac, och ganska rolig

Jerry är en drac, och ganska rolig

Handlingen.

Det pågår ett interstellärt krig, och Willis (Dennis Quaid) är stridspilot. Hans jobb är att skjuta ned fiendens rymdskepp, och det är han bra på. Men då hans skepp kraschar på en planet och hans kamrat dör, är inte kunskaperna i hur man dödar till särskilt mycket hjälp. Den enda andra tänkande varelsen på planeten är en fiende vars skepp också har kraschat. Det är en drac, en ödlemänniska. De båda soldaterna tvingas svälja sina fördomar och börja samarbeta för att överleva. Sakta växer en skör vänskap fram, som kommer att få konsekvenser för Willis då han väl får chansen att återvända till civilisationen.

Rymdstationen, skeppen och stjärnhimlarna är fantastiskt vackra i Enemy Mine

Rymdstationen, skeppen och stjärnhimlarna är fantastiskt vackra i Enemy Mine

Rymdskeppen!

Me like! Rymdscenerna, med sina blå nebulosor, röda planeter, snabba jaktskepp och långsamt snurrande rymdstation, är faktiskt något av det bästa med filmen. Det är mycket inspirerat av Battlestar Galactica  (originalserien9 och Star Wars, en tillgång i mina ögon.

Pretentionerna?

Uppblåsta. Att kommunicera med en främling och se det gemensamma trots allt som skiljer åt på ytan. Att övervinna skräcken för det främmande. Att inte blint följa gamla regler om fiendskap utan lära sig respektera den andra sidan. Att ta hand om den som är svagare. Att våga sticka ut i mängden. Ja, det tar aldrig slut på vad de vill ha sagt med den här filmen.

Landskapen är majestätiska

Landskapen är majestätiska

Specialeffekter och look;

Det mesta är riktigt mäktigt. Rymden är färggrann, planeten mystisk, karg och vild, och makeupeffekterna på Jerry är riktigt snygga i närbild. Men klipporna som våra hjältar rör sig bland liknar tyvärr målad frigolit, och sandmonstret som då och då dyker upp för att höja spänningen skulle kunna vara en bifigur från Fragglarna. Nåja, man kan inte få allt.

Luckor i manus,

Jag citerar legendariska filmkritikern Robert Ebert, som skarpsynt påpekade att en kultur som kan färdas mellan stjärnorna inte av någon rimlig anledning skulle behöva ha slavar som manuellt hugger sten i gruvor. Då slavhandlarna dyker upp i filmen och man har det i bakhuvudet, inser man hur krystad hela den underhistorien är.

Mest minnesvärda scen*

Willis som smyger sig fram mot den lilla dal där fiendens skepp har kraschat. Han spanar på ödlemannen, som simmar i en göl och värmer sig vid elden. Här, i upptakten till filmen, finns en verklig mystik och osäkerhet i vad som ska hända. Den går tyvärr förlorad sedan.

Vänskap över artgränserna

Vänskap över artgränserna

Domen:

Hur hård får man egentligen vara mot en ambitiöst upplagd science fictionfilm som är en originalberättelse och fick en storbudget för att utforska viktiga frågor om vänskap och lojalitet? Man får vara hur hård som helst, om en film kraschlandar så hårt som Enemy Mine gör. Louis Gossett Jr som den kärva men godhjärtade rymdvarelsen Jerry får godkänt. Att alls projicera en personlighet genom så tung makeup är en skådespelarbedrift man måste lyfta på hatten för. Dennis Quaid gör dock en Prins Daniel och är all over the place. Hans enorma överspel överträffas bara av hans yviga skägg. Men det som verkligen sänker Enemy Mine är storyn. Det börjar så bra med den trevande rymdvänskapen. Men efter ungefär 40 minuter har filmen sagt allt den hade att säga, och den sista dryga timmen är bara ett utdraget lidande för oss som tittar. Först är det långtråkigt, och det blir inte bättre av att de båda vännerna råkar ut för en massa intetsägande, generiska hot. Plötsligt försvinner Jerry abrupt ur berättelsen och ersätts av någon helt annan. Sedan kommer slavhandlarna, och då blir allt bara väldigt cheesy och otroligt sentimentalt. Sista halvtimmen är det som en helt annan film, och tyvärr en mycket sämre sådan. Enemy Mine är ett bra exempel på science fiction som siktar mot stjärnorna, men dundrar rakt ned bland trädtopparna.

Ombord på rymdstationen

Ombord på rymdstationen

Se istället-

Valfritt avsnitt av vilken Star Trek som helst. Eller varför inte Robinson Crusoe?

Regi: Wolfgang Petersen

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter