USA

Deadpool (2016) – häcklar superhjältar, sparkar rumpa, räddar genren

USA 2016, regi: Tim Miller, manus: Rhett Reese, Paul Wernick, producent: Ryan Reynolds, Simon Kinberg, Lauren Shuler Donner

Deadpool (2016)

Handlingen.

Ryan Reynolds i sitt livs roll som den före dette legosoldaten Wade Wilson som får en kort glimt av kärlek innan ödet bestämmer sig för att spela honom ett grymt spratt. Vi gillar Wade: en underdog med ett hjärta av guld som använder barnsliga skämt och kvicka repliker som skydd i en tuff och orättvis värld. Samtidigt som Wade förlovar sig med sin älskade Vanessa, drabbas han av dödlig cancer och känner sig tvungen att göra slut för att hon ska minnas honom som den han var. Som en desperat man med många skumma kontakter fattar så Wade ett beslut som visar sig bli ödesdigert: Ajax, en rekryterare för en hemlig organisation, påstår att de kan bota cancern, bara Wade låter sig genomgå vissa medicinska experiment. Sedan börjar mardrömmen, och efter att till slut lyckats fly är Wade visserligen fortfarande vid liv, men med psykologiska och fysiska ärr som bokstavligen förändrat honom för evigt. Det är nu han antar sin maskerade hämnarpersona Deadpool, och ger sig ut på jakt efter Ajax, mannen som gjorde honom till ett monster. Han är beväpnad med två svärd och Marveluniversums mest brutala sinne för humor. Och han sparkar väldigt mycket rumpa.

Ryan Reynolds och Morena Baccarin i Deadpool

Ryan Reynolds och Morena Baccarin i Deadpool

Pretentionerna?

Ett passionsprojekt för många inblandade, inte minst Ryan Reynolds själv, som varit inblandad i projektet i tolv år innan filmen till slut såg dagens ljus och slog världen med häpnad. Deadpool är en antihjälte med en dedikerad fanbas bland serieläsare, men har aldrig porträtterats på film på ett sätt som gör karaktären rättvisa. Reynolds fick visserligen spela en variant av Deadpool i 2009 års Wolverine, men det var en Deadpool utan mun, som alltså inte kunde låta sin patenterade humor släppas fri. Efter detta misslyckade försök blev kampen för att få en ”riktig” Deadpoolfilm till stånd också en kamp för att återupprätta figurens heder. Projektet var fast i det som brukar kallas ”development hell” ända tills några testtagningar med en delvis animerad Reynolds läckte ut på nätet 2014 och fick ett enormt varmt mottagande från fansen. Vid det här laget hade superhjältefilmer blivit big business, och behövde samtidigt förnyas för att inte den luttrade publiken som redan sett allt skulle tappa intresset. (En överhängande risk även framöver.) En svärande och sexskämtande Deadpool med 15-årsgräns var med ens det som hela superhjältegenren behövde, utan att för den skull filmbolagsbossarna fattade det på förhand. Resten är historia. Den barnförbjudna Deadpool spelade in 783 miljoner dollar på en i sammanhanget modest bugdet om 58 miljoner. Det är 13,5 gånger pengarna tillbaka för filmbolaget. Jämför det med den barntillåtna och jämförelsevis konventionella X-men Apocalypse som kom från samma filmbolag, samma år. Den hade självaste Bryan Singer som regissör och ett otal filmstjärnor i huvudrollerna, och den kostade mer än tre gånger så mycket (158 miljoner) som Deadpool att spela in. Men X-men spelade ”bara” in 543 miljoner dollar, eller 3,4 gånger pengarna. Var det Deadpools många runkskämt som var skillnaden? Ultravåldet? Delvis, kanske. Men framför allt förväntar sig publiken med rätta att få se och höra något nytt, och det var vad Deadpool gav dem.

Deadpool

Deadpool

Världsbygge och produktionsdesign;

Formellt ingår filmen i X-mens filmuniversum, vilket innebär att vi snabbt åker förbi Charles Xaviers skola för begåvade ungdomar. Men eftersom budgeten var så låg hade de bara råd med två ordinarie X-men: Colossus och Negasonic Teenage Warhead. Det mesta fokuset ligger dock på Wade/Deadpool själv, och hans rätt sunkiga liv i utkanten av en stor amerikansk stad. Det är en film vars värde ligger mer i kul detaljer och många knasiga bifigurer, än i explosioner och superkrafter. Och förstås i Ryan Reynolds huvudperson, på vars ärrade axlar hela filmen vilar. Deadpool är en lyckad filmfigur, med ett uttrycksfullt kroppspråk och komiskt minspel trots att han bär en heltäckande mask. Dräkten är smutsig och trasig, av rött och svart läder. Man riktigt kan känna att det inte luktar så fräscht inne i den där huvan. Reynolds äger rollen fullständigt: trots att vi får se hans ansikte mindre än halva tiden så har vi känslan av att ingen annan skådespelare i hela världen skulle kunna vara mannen bakom Deadpools mask.

När vi pratar om världsbygge måste jag också nämna ett annat av Deadpools karaktärsdrag: att han pratar direkt med publiken. Han bryter den fjärde väggen mest hela tiden, och vänder sig direkt till sina unga, manliga geekfans med det ena sexskämtet om Hugh Jackman (Wolverine) efter det andra. Det är en del av filmens charm, eftersom Deadpool har en tendens att häckla hela superhjältegenren och peka ut hur nära gränsen till löjligt alltsammans är. Som en Mel Brooks-parodi. Men personligen tyckte jag inte att det var riktigt lika kul som grabbgänget i biobänken bredvid mig tyckte. En smaksak, säkert.

Deadpool (figurin)

Deadpool (figurin)

Domen:

Att superhjältar på film ska vara kommersiellt framgångsrika är inte en naturlag. Ingen storsatsning under 10-talet har ännu bombat fullständigt, men såväl Marvel som DC har fått se luften långsamt pysa ur sina franchiseballonger under senaste året. Vare sig Superman, Spider-Man eller Avengers lyckas riktigt behålla greppet om publiken på vita duken. Det är inte mycket som skiljer The Avengers Age of Ultron från Batman & Robin, när allt kommer omkring. Därför är det extra kul att se en film som Deadpool som verkligen lyckas förnya genren och göra något oförutsägbart och underhållande av en i grunden konventionell bakgrundshistoria för ytterligare en i raden av många maskerade hjältar som mest betyder något för de mest dedikerade fansen. Reynolds och de andra lyckas att ta en figur från den tecknade seriesidan och bli levande på film och med ens relevant för en masspublik. Det  är en liknande bedrift som James Gunn gjorde med Guardians of the galaxy (2014). Och det skulle inte vara möjligt utan ett bra manus, oklanderlig komisk timing, kreativ frihet för filmskaparna och oändligt massa hårt arbete under många år. Flit flyttar verkligen berg. Och i kraft av att den är så rolig och respektlös mot sin genre är Deadpool en av 2016 års klart bästa genrefilmer. Kanske räddar den sin genre?

Ett litet frågetecken i kanten låter jag finnas kvar: Deadpool är ohejdat grabbig. Det stör inte mig, men jag undrar om det kanske verkar frånstötande på delar av publiken. Vad tycker du?

Midnight Special (2016) – Mörk och stämningsfull roadmovie

USA/Grekland 2016, regi och manus: Jeff Nichols, producenter: Sarah Green, Brian Kavanaugh-Jones

Michael Shannon och Joel Edgerton i Midnight Special

Michael Shannon och Joel Edgerton i Midnight Special

Typisk scen…

Viljestyrkan hos Roy (Michael Shannon) och Sarah Tomlin (Kirsten Dunst) är av den okuvliga sort som bara manifesteras då ens egne, enfödde son är i stor fara. De är på flykt undan en religiös sekt som vill åt pojken Alton för dennes påstått mirakulösa förmågor. Då Roy och hans bäste vän Lucas efter en natt gömt på ett mörkt hotellrum öppnar dörren för att ta sig ut till bilen, attackeras de plötsligt med skjutvapen av några av sektens hejdukar. Roy och Lucas tvekar inte: barnet ska skyddas till varje pris. Så de skjuter tillbaka.

Handlingen.

En mörk och stämningsfull roadmovie där desperata föräldrar flyr undan både fundamentaliser och regeringens svartklädda agenter. Alla vill ha tillgång till lille Alton, pojken med de lysande ögonen och förmågan att få satelliter att störta ned över Jorden. Snart är Roy efterlyst för kidnapping. Tiden för den lilla flyktingfamiljen rinner snart ut: snaran dras åt av vägspärrar längs landsvägarna, samtidigt som Alton blir allt svagare och sjukare. När FBI-agenter (Adam Driver) tillfångatar dem verkar hoppet ute. Men det finns oanade krafter hos lille Alton.

Midnight special

Midnight special

Pretentionerna?

En klassisk hyllning till americana: kärleken för de stora viddernas land och det ibland kärva folk som bebor det. Mot en fond av sunkiga diners, bilköer, och skumma statliga forskningsanläggningar får vi i Roys desperata kamp ett fint porträtt om faderskärlek till ett barn som både har stor potential men samtidigt är en hjälplös outsider: villkorslös, till varje pris som helst.

Science-fiction-element och världsbygge!

Jag vill inte spoila alltför mycket, men förvänta er en  del överraskningar framåt slutet.

Luckor i manus,

Det enda som kanske sticker ut är hur FBI-agenten Paul Sevier plötsligt byter sida helt plötsligt. Om det var genom tankestyrning av Alton, undrar man ju varför Alton inte använde den kraften på alla de mötte?

MIdnight Special

MIdnight Special

Domen:

Det mesta med Midnight Special är intimt, och fokuserat på de inre drivkrafter som får faders- och moderskärlek att aldrig någonsin ge upp. Mycket av filmen är just en rättfram thriller med den lilla familjens flykt i fokus undan våldsamma men trots allt konventionella hot. Men då och då får vi glimtar av en helt annan värld, precis bortom vår uppfattningsförmåga. En parallell dimenion vars existens kan få så oerhörda konsekvenser att det svindlar att tänka på det. Det är dit Alton är på väg, och ändå förblir Roy honom lojal till slutet. Det är vackert.

Fler filmer som den här+

Stora likheter med tidresefilmen Looper, som också har en pojke med speciella krafter i huvudrollen. Och det är också svårt att inte tänka på John Carpenters Starman. För ett genetiskt underbarn med något större förmåga att klara sig själv, kolla in Hanna från 2011 med regi av Joe Wright.

Passengers (2016) – vacker reklambroschyr för rymdturism och tandblekning

USA 2016, regi: Morten Tyldum, manus: Jon Spaiths, producenter. Neal H Moritz, Stephen Hamel m fl. Innehåller inga större spoilers.

Rymdskeppet Avalon är filmens egentliga stjärna

Rymdskeppet Avalon är filmens egentliga stjärna

Typisk scen…

När Aurora (Jennifer Lawrence) känner sig fången ombord på rymdskeppet/lyxhotellet Avalon tar hon en löparrunda i de mysigt upplysta korridorerna och avslutar med ett dopp i skeppets inifinitypool med panoramautsikt över galaxen utanför fönstret. Stackars, stackars Aurora. Men skeppet har mått lite dåligt på sistone, och just idag lägger centrifugen som håller skeppet snurrande av. Det innebär som alla vet att tyngdlöshet inträffar, och Aurora upptäcker snart hur bisarrt och farligt att simma i en swimmingpool vars vatten plötsligt flyter uppåt som en bubbla.

Jennifer Lawrence och Chris Pratt

Jennifer Lawrence och Chris Pratt

Handlingen.

Jim (Chris Pratt) har inte ett särskilt bra år, som började med att han oförhappandes fann sig ensam vaken ombord på en jättelik rymdlyxkryssare, Avalon. Dess marchfart är halva ljushastigheten men den är fortfarande är 80 år från sitt mål. De övriga 5000 passagerarna ligger nedsövda för den 120 år långa resan till koloniplaneten Homestead II. Deras framtid hänger på att deras sömnkammare inte går sönder, som Jims gjorde. Jims förtvivlade nödrop till Jorden kommer troligen att få ett svar, men på grund av avståndet sker det inte under de närmaste fem decennierna. Så efter ett år har Jim redan upplevt allt som skeppet Avalon har att erbjuda i form av förströelser, underhållning och kulinariska läckerheter. Hans enda sällskap under senaste året har varit den maniskt glasputsande och plattitydspottande bartendern/roboten Arthur (Michael Sheen). Inte underligt att han hamnat i en djup existentiell kris.

Men nu har allt förändrats, då ytterligare en passagerare vaknat. Aurora heter hon, och hon är en ung kvinna lika vacker som hon är smart och rolig. Jim borde vara överlycklig över sällskapet. Men snarare verkar han än mer plågad, av skuldkänslor och ånger. Vad är det för hemlighet han undanhåller Aurora?

Och hur stora är egentligen chanserna att rymdskeppet håller för en 120 år lång resa då det ena livsuppehållande systemet efter det andra börjar lägga av?

Pretentionerna?

Det är lite svårt att avkoda en så udda film, som liksom vacklar mellan actionfilm, romantisk komedi och Lasse Hallström. Vi vet att manusförfattaren Jon Spaiths hade manuset i byrålådan i många år innan till slut den seriöse norske dramaregissören Morten Tydlum (The Imitation Game) tog sig an projektet med ambitionen att göra Den Stora Kärlekshistorien. Och Tydlum – bless his heart – är en pretentiös regissör. Så här säger han om Passengers:

For me, it’s a story about what’s important to live a full life. What are the things we need as humans? It’s not afraid to entertain but at the same time it asks big questions about what does it mean to really feel happy. Every generation has its love story. I feel like this is it. I had to do it.

Om han lyckades med sina föresatser? Scrolla ned till avsnittet Domen för att få min åsikt.

Rymdskeppet Avalon

Rymdskeppet Avalon

Rymdskepp och världsbygge!

Jag gillar verkligen Chris Pratt och att han förvandlats från kul men lite småfet guy next door på TV till fullt utvecklad Hollywoodhunk. Och Jennifer Lawrence är ju bara fabulös. Att få se dessa vackra och begåvade människor le bländvita leenden,  bråka och älska med galaxens allra ljusstarkaste stjärnor som bakgrund är därför en rätt trevlig upplevelse. Men den verkliga stjärnan i Passengers är för mig trots allt rymdskeppet Avalon. På insidan ser hon ut som vilken lyxig men själlös femstjärnig resort som helst, bemannad helt av robotar. Men på utsidan är Avalon makalöst vacker: en tusen meter lång spiralarmad bläckfisk med en riktigt mäktig raketmotor i aktern, och med en sköldgenerator i form av en flammande låga längst fram. Spiralarmarna roterar kring den centrala axel där hissar rör sig upp och ned och skapar på så vis artificiell gravitation för sina passagerare. Den populärvetenskapliga sajten Space.com beskriver Avalon som hyggligt vetenskapligt trovärdig, men frågar sig om ett så stort skepp skulle kunna klara av en så lång resa. Hon är i alla fall en mäktig syn då hon stävar fram genom ett asteroidbälte.

Anledningen till storleken är alltså att Avalon är alltså både ett kolonialistskepp och ett femstjärnigt hotell. Hon ägs och drivs av en firma som terraformerar främmande planeter och säljer enkelbiljetter till människor som vill starta om. I resan ingår 120 års nedfrysning i hiberneringskammare som ligger rad efter rad som likkistor och väntar på att resan ska ta slut. Fyra månader innan ankomst ska Avalon väcka upp besättningen och passagerarna, som får leva i lyx och överflöd den sista tiden under inflygningen mot planeten Homestead II. Om detta är en särskilt trovärdig framtida lösning vet jag inte, men det öppnar upp för en hel del kul scener i filmen där våra båda älskare kan spela basket, äta middag med fransktalande robotar, ha dance-off med japanska hologram och gå på rymdpromenad och sväva fritt utanför Avalons skrov. Om jag någonsin får bli rymdturist, vill jag bli det på Avalon. Men jag skulle akta mig för att somna i en hiberneringskammare – för trots att skeppet är designat för att vara ofelbart, så vet vi ända sedan Titanics dagar att skeppsbyggare som tror sig vara ofelbara brukar få ett bryskt uppvaknande.

Produktionsdesign;

En genomgående snygg film där exteriörerna får en och en halv stjärna mer än de hotellika interiörerna. Pluspoäng för Martin Sheens robotaktighet, eller så är det bara så han är som skådespelare.

Luckor i manus,

Jag har mycket att invända, men sparar detaljerna till ett tillfälle där jag inte riskerar att spoila filmen. Men jag kan säga att det finns många tillfällen där jag förvånas över att Jon Spaiths tar så lätta och trötta utvägar för att få sin story att utvecklas. Inte minst Jims färdigheter som mekaniker, som tycks öka eller minska beroende på vad som passar storyn bäst för ögonblicket. Vissa dörrar kan han köra manuell förbikoppling på med hjälp av en gammal dymomaskin och silvertejp, medan andra förblir stängda. Han har 80 år på sig att fixa ett sätt att försätta sig själv och Aurora i hibernering, men bestämmer sig nästan direkt för att det är omöjligt – då skulle ju filmen vara slut. Och varför är könsrollerna så ofattbart traditionella? Det blir lite för mycket klichéer till slut, och det skadar en film som är originell på så många andra vis.

Domen:

Lyckades Morten Tydlum att göra sin generations Love Story? Svaret är nej. Det är oklart om det ens är fråga om en kärlekshistoria, eller om Aurora snarare lider av en rymdvariant av Stockholmssyndromet. Lawrence och Pratt gör verkligen sitt yttersta för att gjuta liv i sina karaktärer, och de har en fin kemi mellan sig. Men det hjälps inte när de vardagsfilosofiska carpe diem-replikerna börjar staplas på varandra och när hela storyn går ut på att romantisk, traditionell, heterosexuell kärlek är så mycket värt att kvinnor helt frivilligt vill ge upp sin frihet och möjlighet att leva ett eget liv. Det är svårt att se sensmoralen i Passengers som någonting annat. Så som kärlekshistoria är den medioker. Som reklamfilm för rymdturism, däremot, är den rätt bra. För oss som gillar smeksamma kameraåkningar över rymdskeppsskrov räcker det ganska långt.

Approaching the unknown (2016) – händelselös resa till Mars

USA 2016, manus och regi: Mark Elijah Rosenberg

Approaching the unknown

Approaching the unknown

Typisk scen…

Astronauten William Stanaforth (Mark Strong) stirrar ut genom sitt hjälmvisir mot Mars, som långsamt växer utanför hans rymdskepps fönster.

Handlingen.

– Det här är en enkelresa, säger kapten Stanaforth allvarligt medan rymdskeppet Zephyr lämnar Cape Kennedy och påbörjar sin resa genom solsystemet mot Mars. – Men jag åker inte till Mars för att dö, utan för att leva.
Vi följer den ensamme förste kolonisatören på hans väg mot den röda planeten, och inbjuds att meditera över livsvilja, ensamhet och framtidstro. Till skillnad från månlandningen så blir den första resan till Mars ett lika stort steg för en människa, som för mänskligheten. Kan en man överleva insikten om ett sådant öde?

Pretentionerna?

Jajemen, här har vi en filmskapare som verkligen vill säga något viktigt med den här närstudien av den oändliga ensamheten en ensam astronaut känner inför utsikten att bli den enda invånaren på Mars. Storyn är som en omvänd The Martian: istället för en cowboy som kämpar för att komma hem, får vi en gravallvarlig asket som kämpar för att få bli övergiven nere på Mars yta – uppenbart trött på sällskapet från resten av mänskligheten. Men exakt vad regissören vill ha sagt med denna dystra meditation – ja, det är inte så tydligt.

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

En tight designad och fint filmad liten indiefilm med en minimal budget på 1,3 miljoner dollar som onekligen använts väl. Nästan hela filmen utspelas ombord på rymdskeppet Zephyr, en liten snurrande kapsel som kör i 25000 kilometer i timmen bort från Jorden. Interiören på skeppet är stökig, full av maskiner och instrument. Mest får vi se astronautens ansikte, medan han jobbar på något experiment och filosoferar om döden och livet. Ibland får vi se flashbacks till öknen på Jorden. Ett kort ögonblick är vi på Mars. Och sen var budgeten och idéerna slut.

Domen:

Det är verkligen inget fel på filmregissörer som använder rymden för att göra små betraktelser över dödsdrift och oförmågan att knyta an till andra människor. Speciellt om de anlitar så bra skådisar som Mark Strong för att spela huvudrollen. Men det jag har ett litet problem med är när den här typen av oerhört smala konstfilmer presenteras på streamingtjänster tillsammans med The Martian, Interstellar och Gravity, som vore de likvärdiga. För om man kollar på Approaching the unknown och tror att man ska få ett engagerande rymddrama, så lär man bli besviken och kanske avtänd på rymdfilm för lång tid framöver. Det händer nämligen nästan ingenting i den här filmen. Och den saknar liksom slutkläm. Nu har jag varnat dig.

Fler filmer om ledsna astronauter-

Om du vill se en ensam astronaut på Mars och samtidigt få se lite mer hända, kolla på Ridley Scotts The Martian. Om du istället vill ha en ännu smalare och knäppare indiefilm om en ledsen astronaut, kolla på 2011 års Love. För den perfekta mixen av intressant handling och indievibbar, kolla på den moderna klassikern Moon.

Slither (2006) – rolig men verkligt grotesk bodyhorrorkomedi

USA 2006, manus och regi: James Gunn, producenter: Paul Brooks, Eric Newman, Thomas Bliss

Slither 2006

Slither 2006

Handlingen.

Befolkningen i en bondhåla i South Carolina råkar verkligt illa ut i denna groteska och samtidigt roliga skräckkomedi av James Gunn. Telepatiska rymdsniglar infekterar den korkade och sexistiske bilhandlaren Grant (Michael Rooker) och börjar långsamt förvandla honom och alla han kommer i kontakt med till vämjeliga, tentakelförsedda hybrider mellan rymdmonster och människa. Den mest berömda men långt ifrån äckligaste scenen är med tjejen som ligger i badet och får besök av rymdsniglarna. Grants egen fru Starla (Elizabeth Banks) och hennes barndomskärlek tillika byns sheriff (Nathan Fillion från Firefly) kämpar desperat emot de allt talrikare infekterade. Mot slutet exploderar bokstavligen allt i en orgie av kött, förvridna lemmar och slem. Yummy!

Nathan Fillion och Elizabeth Banks i Slither

Nathan Fillion och Elizabeth Banks i Slither

Pretentionerna?

James Gunn älskar verkligen sina genres, och här parodiserar han med  kärlek den gamla goda genren där en amerikansk småstad kämpar emot ett ständigt växande hot i form av utomjordiska monster. Som i The Blob från 1958 och dess utmärkta uppföljare The Blob från 1988. Med tanke på det myckna splattret anar man också influenser från The Thing (1982) och Peter Jacksons tidigare filmer. Lovecraftfans bör bli nöjda.

Slither 2006

Slither 2006

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

För en film som lever mycket på sina eeeeeeew-det-där-hände-väl-inte-precis-ögonblick så får vi ändå en hyfsad bild av rymdsniglarnas motivationer, historia och drivkraft. Genom en läglig telepatisession med en tonårsflicka får vi veta att de har ett gemensamt medvetande (”hive mind”) och ändå behåller minnen från de offer som absorberas in i den pulserande köttmassa som gömmer sig i ladan. Deras mål är att infektera alla som finns på aktuell planet (Jorden) och sedan dra vidare i universum genom att gömma sig som sporer inne i närmaste kometsvans. De saknar alltså rymdskepp, och reser som fripassagarerare på andra sorters himlakroppar. Det här ger också våra helmänskliga hjältar en svaghet att utnyttja: Grant lyssnar fortfarande på sin fru, eftersom någon del av monster-Grant fortfarande älskar henne.

Produktionsdesignen är oerhört äcklig, på så många olika vis. De delar som är datoranimerade, som Grant magtentakler, ser lite B ut. Men de monstereffekter och missbildningar som görs i form av klassiska plastmasker ser helt magnifikt nasty ut.

Mest minnesvärda scen;

Grants första offer Brenda infekteras och isoleras i en lada, där hon blir gravid med hundratals rymdsniglar och sväller upp till gargantuiska proportioner, som en jättelik äggsäck på en spindel som ska spy ut sin förvridna och blodtörsta avkomma över världen. Det är också här någonstans som Grant till slut går sönder, och den verkliga slakten tar vid. Bör bara ses på tom mage!

Slither 2006

Slither 2006

Domen:

Det är lätt att avfärda Slither som effektsökeri, en c-film som inte förtjänade mer framgång än den fick. Men dels är den faktiskt genuint obehaglig och rolig samtidigt – en svår konst att faktiskt få till på ett bra sätt. Dels är det för att detta är regissören James Gunns första försök i genren. Bara några år senare fick han total kreativ frihet att göra Guardians of the galaxy till en av alla tiders bästa, och roligaste, superhjältefilmer. Och James Gunn är en hyfsad regissör, som kan sina genrer. Om du kollat på Stranger Things i somras och saknar den, och kanske kan tänka dig lite mer explicit bodyhorror, ja, då ska du klart ge Slither en chans.

Fler tv-serier och filmer för dig som gillar småstadsskräck eller saknar Stranger Things+

  • ET – har mycket skräckinfluenser, men ett mysigare monster
  • Gremlins – den första filmen är verkligen åttiotalet när det är som bäst
  • The Blob – essentielll tittning för älskare av kosmisk skräck
  • John Dies At The End – trippad slackerkomedi med demoniska inslag
  • Species – en flicka och en mordisk alien besitter samma kropp
  • The Faculty – highschool monsters med 90-tals tonårskredd
  • Super 8 – högbudgethyllning till Spielberg av JJ Abrams

Independence Day Resurgence (2016) – rakt på klimax i steroidmaxad invasionsuppföljare

USA 2016, regi: Roland Emmerich, manus och producent: Roland Emmerich och Dean Devlin

Dr. Catherine Marceaux (Charlotte Gainsbourg) and David Levinson (Jeff Goldblum) investigate some clues about the aliens’ imminent attack. Photo Credit: Claudette Barius.

Dr. Catherine Marceaux (Charlotte Gainsbourg) och David Levinson (Jeff Goldblum)

Här recenserar jag uppföljaren till Independence Day, som i veckan som gått fyllde exakt tjugo år och bidrog till att göra rymdfilmsgenren relevant för den första generationen post-Star Wars. Mer om den ironiska rymdfilmsgenerationen här. Men funkar succétricket än en gång? Recensionen innehåller mindre spoilers.

Handlingen.

– We always knew they would come back, skriker David Levinson med uppspärrade ögon, och han vet vad han talar om. För tjugo år sen var han en outsider: en arbetslös datorprogrammerare som genom en serie tillfälligheter kom att spela en nyckelroll för att rädda planeten från en rymdinvasion.  Som nationalhjälte fick David en ordentlig skjuts i karriären och blev till sist chef för hela Jordens rymdförsvar: vårt första och enda skydd mot utomjordisk aggression. Då tjugoårsjubileet nalkas börjar onda järtecken hopa sig. Gamle president Whitmore (Bill Pullman) drabbas av skräckvisioner som han hävdar är budskap från utomjordingarna, och till synes slumpmässiga människor börjar samtidigt att rita bilder av ett mystiskt objekt. Över hela världen finns utomjordiska artefakter från den första invasionen, och nu är det som om de håller på att vakna till liv. I militärbasen vid Area 51 iakttar allt mer oroade forskare hur de få tillfångatagna aliens som lever där blir allt mer exalterade. Något nalkas. Något stort. Människornas bas på månen är först att drabbas. Så det är kanske inte så konstigt om David Levinson får gäll röst och en viss panik i blicken då han inser vilket ansvar som nu vilar på hans axlar. Det, eller så är det bara Jeff Goldblums egna känslor inför att ens försöka ta situationen på allvar som lyser igenom.

Independence Day Resurgence

Independence Day Resurgence

När ”de” väl dyker upp igen är det med ännu mera eld och rök än sist, och vi i publiken förstår hur illa det kommer att gå en liten stund innan människorna i filmen gör det. För det är stort den här gången. Mycket stort.  Det nya skeppet är tusentals kilometer i diameter och sänker sig över Jorden som en blänkande rovstekel som sätter sina tänder i en försvarslös nyckelpiga. Det går inte ens att ta in hela skeppet på en gång: det är för vidsträckt, till hälften dolt bland molnen.

– Den går ned i Atlanten, Sir! – Var i Atlanten, soldat? – Hela Atlanten, Sir!

Månbasen utplånas på ett kick, Tower Bridge knäcks på mitten, och i filmens först riktigt hisnande scen av flera svävar skyskrapor, båtar, hus och tåg uppåt mot moderskeppets artificiella gravitation, medan den nya generationens rymdkadetter försöker ta sig hem från den förstörda månen. Ödeläggelsen är långsam, obeveklig och total. Regissören Emmerich är som alltid på hemmaplan då han får frossa i undergångsromantik.

När väl det fientliga skeppet är på plats, är spelplanen uppställd för ett rakt (och ärligt talat förutsägbart) drama där gott ställs mot ont och arketyperna dominerar rollgalleriet. Vi har Unga hjältar – mod och testosteron i förpackat i ett gäng rymdpiloter (Liam Hemsworth, Jessie Usher, Travis Tope och Angelababy). Vi har Mogna hjältar i form av Goldblums rollfigur som tillsammans med telepatiforskaren Dr Marceaux (Charlotte Gainsbourg) står för 100% av det lilla tänkande som trots allt äger rum under handlingens gång. Vi har Komiska bifigurer, den ena mer farsartat överspelande än den andra. De är bara såå knasiga. Dr Okun (Brent Spiner) plus pojkvän i spetsen, tätt följda av Davids stereotypt judiske pappa (Judd Hirsch). Och inte minst så har vi Goda rymdvarelser vs Onda rymdvarelser – i rymden finns inga nyanser av grått.

Resurgence Brent Spiner

Brent Spiner som Dr Okun

Pretentionerna?

På ett sätt är det absurt att ens diskutera pretentioner i samband med den här filmen. Den är oerhört larvig, och medvetet så. Man kan göra som Jeff Goldblum och bara strunta i nyanserna och skrika fram varje replik – och komma undan med det. Det är den sortens film. Men om man ska diskutera filmskaparens ambition med Resurgence, så måste man naturligtvis göra det utifrån dess egna förutsättningar, som faktumet att den är uppföljare till en annan oerhört larvig film, som dessutom är en kultklassiker och en stor ekonomisk framgång samtidigt som den sågades av en enig kritikerkår då det begav sig. Så uppföljaren måste inte bara vara tillräckligt bra för att attrahera en egen publik, utan måste också vara larvig på precis samma sätt som originalet. Vare sig för bra eller för dålig. Så det tror jag har varit producentparet Emmerich och Devlins ambition: att göra en uppföljare som är precis på rätt nivå av dålig. Inte så lätt som man kanske kan tro.

Independence Day Resurgence

Den här gången är det stort. Mycket stort.

Rymdskepp och världsbygge!

Roland Emmerich är en mysko figur rent berättarmässigt. Han är besatt av (och skicklig på) att skildra Jordens undergång i extrem förstoring. Men hans vision är i grunden utopisk i det att den återkommer till idén att mänskligheten, genom att ta sig samman på sin yttersta domedag, inte bara kan men kommer att överleva och gå stärkt ur katastrofen. Temat finns med i 1996 års Indepdencence Day och i filmerna The Day After Tomorrow och 2012. I Resurgence får vi till och med se livet efter katastrofen, och det är inte så pjåkigt. Mänskligheten visar sig ha använt de tjugo åren klokt. Medvetna om sin egen litenhet inför universums mysterier slöt man fred mellan Jordens länder, samtidigt som man förberedde sig på en ny invasionsvåg. Mänsklig högteknologi har sammanfogats med utomjordisk, och i ruinerna från 90-talets stora flygande tefat växer en till hälften futuristisk och till hälften 90-talsretro framtidscivilisation fram. Då Resurgence börjar har människorna såväl månbas med dödsstrålekanon som en skvadron rymdskepp på standby. Vi åker fortfarade helikopter, men de drivs av fusionsreaktorer snarare än rotorer och fossila bränslen. Och inte minst har vi tagit steget in i en utopisk framtid där krig och elände är ett minne blott.

Det nya moderskeppet är så stort att det har sin egen gravitation. Det får själva jordskorpan att vecka sig som rulltårta när det landar. Inuti är det ihåligt, fyllt av ett bisarrt utomjordiskt landskap med fält, floder och horder av aliensoldater. I dess mitt ruvar en aliendrottning. Mycket väl gestaltat, alltsammans.

DF-08685r - Bill Pullman reprises his “Independence Day” role of Thomas Whitmore. Photo Credit: Claudette Barius.

DF-08685r – Bill Pullman reprises his “Independence Day” role of Thomas Whitmore. Photo Credit: Claudette Barius.

Produktionsdesign;

Publikens förväntningar på visuell design och effekter inom science fiction har förstås höjts jämfört med 1996. Resurgence är följaktligen inte så revolutionerande visuellt som Independence Day var på sin tid, utan den lägger sig förhållandevis nära originalet. Det är förstås ett medvetet val för att hålla ihop världsbygget trots att det gått tjugo år mellan filmerna. Den första filmen får ju inte se för futtig ut jämfört med den andra – en oskriven regel som skiljer en uppföljare från en reboot. Jag vill snarast beskriva den nya filmens look som en homage till det som varit, fast uppumpat i HD-upplösning och injicerat med digitala anabola steroider. Allt är som förut, bara grällare, större och muskulösare: rymdskeppet är som en kontinent och alienbossen är som ett sjuvåningshus. Även katastrofscenerna känns större än tidigare, och samtidigt mer detaljerade. 3D-effekterna är väl använda så att de lyfter fram snarare än förvirrar.

Speciellt gillar jag designen på det utomjordiska, som lånar både från förra filmen och från sci-fi-historien. Aliendrottningen är en magnifik mischmasch av utomjordingar från Alien, Lovecrafts Qthulhu-myter, War of the Worlds och Predator. De Goda Utomjordingarnas sfär hämtar inspiration från bland andra Liftarens Guide Till Galaxen, 2001, Contact, Cocoon och Närkontakt av Tredje Graden.

Independence day resurgence

Independence day resurgence

Domen:

Hur betygsätter man en film som måste vara medvetet usel för att anses vara en framgång? När jag lämnar biosalongen går några killar framför mig och diskuterar filmen sinsemellan. ”Fy fan, vad dålig den var!” säger den ene. ”Ja – så jävla skön” instämmer den andre. De verkade trots allt rätt nöjda, ja entusiastiska. Något man måste förstå är att dessa filmer har mer gemensamt med bröderna Zuckers parodi Airplane! (Titta vi flyger) från 1980 än med den seriösa katastroffilmen Airport från 1970. Den är närmare Monty Python and the Holy Grail (1975) än den är Excalibur (1981)Independence Day och Resurgence är rymdfilmsparodier i första hand, coola actionfilmer i andra hand. (Samma nyckel kan användas för att förstå Pacific Rim.) Men är Resurgence en bra parodifilm?

Rymdkadetterna i Resurgence

Rymdkadetterna i Resurgence

Jag inser att jag verkligen vill gilla Resurgence, och att jag oroat mig för att den ska vara usel på riktigt/på fel sätt. Jag kan pusta ut lite grann. I stort sett varenda sekund av filmens 2 timmar och 9 minuter är underhållande, rapp och rolig. Eftersom det inte är på allvar behöver inte vanligtvis enormt dramatiska händelser som en kontinents undergång eller förälders död grundas emotionellt, utan allt svischar förbi på vägen till nästa gag och/eller explosion. Vore det här en sexskildring skulle den skippa förspelet och gå direkt på en utdragen klimax. Fördelen är en film som helt saknar transportsträckor. Nackdelen är att max volym från första sekunden ger dålig dynamik. Vi får knappt någon uppbyggnad och därefter få andningspauser. Det säger en del om det furiösa tempot att den långsamma förstörelsen av Atlantkusterna hör till de lugnaste ögonblicken. De mänskliga konflikter som trots allt existerar mellan huvudpersonerna skildras så skissartat att de blir som en fond till invasionen, snarare än tvärtom. Inte för att jag direkt längtar efter att få se mer av konflikten mellan hunkarna Jake och Dylan – den storyn är förmodligen så ytlig att den inte förtjänar mer tid än den fick. Men avsaknaden av sympatiska och engagerande karaktärer är naturligtvis en skriande svaghet för Resurgence. Det är när jag ser de söta men ack så stela unga skådisarna träaktigt hojta fram repliker till varandra som jag verkligen inser hur mycket jag saknar Will Smith, som på höjden av sin förmåga besatt den sorts karisma som kan höja vilken medioker film som helst. Tyvärr visar Resurgence att nya stjärnor av Will Smiths kaliber inte kommer fram så ofta som vart tjugonde år. Trots att de är månghövdat fler kan den nya generationen piloter inte fylla Smiths alltför stora skor, och bristen på personlighet kan tyvärr inte i längden kompenseras genom att övriga originalskådisar spelar över.

Resurgence funkar alldeles utmärkt som underhållning, och framför allt om du redan har en nostalgisk relation till den första filmen. Blinkningarna bakåt är legio, möjligen bortom den punkt att blir svårt att förstå handlingen utan att ha sett ettan. Emmerich lyfter exempelvis elegant på hatten till sig själv genom vad som händer med Vita huset denna gång. Som parodi lider Resurgence av en viss osjälvständighet: att den mest tycks parodisera filmens eget universum. Om du kan komma över den saken så bjuds du på mycket roligt: en uppsjö av rymdskepp, nördar med enorma alienpistoler, machetesvingande krigsherrar, kända landmärken som störtar samman, exoskelett, strålkanoner, rymdbaser, cyniska barn, trasiga familjer, franska alienforskare och en lika oväntad som bedårande samkönad kärlekshistoria. Independence Day Resurgence är som en sprängfylld godispåse, men inget för den som vill tänka på kalorierna.

Månbas i Resurgence

Månbas i Resurgence

Fler filmer som den här+

Det finns ett antal rymdfilmer som lånat mer än lite av sin själ och DNA från den första Independence Day. Tre underhållande exempel är Iron Sky (2012), Guillermo Del Toros Pacific Rim (2013) och Michael Bays Transformers Age of Extinction (2014). Och varför inte Avengers från 2012?

Home (2015) – irriterande utomjording och flicka finner vänskapen

USA 2015, regi Tim Johnson, manus Tom J Astle och Matt Ember, producent Mireille Soria m fl

Home

Home

Handlingen.

Jorden invaderas av The Boov, en ras av inte särskilt sympatiska men i åtminstone i stort sett icke våldsamma utomjordingar. Deras främsta kännetecken är att de ser praktiskt taget identiska ut, har en rosalila färg och har riktiga mobbartendenser. Som smurfar utan Gargamel eller Minioner utan charmen. Inte nog med det: de deporterar alla människor och tar över våra städer och byar. En av utomjordingarna kallas för Oh (Tim Parsons), och eftersom han är så utstött och mobbad blir han kompis med Tip (Rihanna), en stark och tuff liten tjej, som stannat kvar i stan för att hitta sin mamma. Det värsta är att såväl Oh som andra av hans sort är verkligt irriterande, så det är inte helt obegripligt varför de har svårt för varandras sällskap. Tillsammans irrar de Jorden runt i sitt sökande efter Tips mamma, och måste fly undan både de andra Booverna samt en ännu mer osympatisk ras av utomjordingar som kallas för Gorg. Massor av helcrazy saker händer på vägen, det mesta att göra med att någon har sönder något eller kör en bil rakt in i det.

Pretentionerna?

Mer en sensmoral: man ska vara snäll mot varandra och låta var och en vara sig själv. Synd bara att 99% av alla figurer i filmen är riktiga skitstövlar. Men vad vet jag om modern barnkultur.

Gorg

Gorg

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

En medelmåttig animerad look från DreamWorks, som mer är kompetent genomförd än inspirerat minnesvärd. Vi får se massor av aliens, deras hemvärld, moderskepp och bubbliga landare, maskiner och prylar. Det är färggrannt, gulligt och rundat och snällt. Liknar många andra animerade barnfilmer från 10-talet. De enda som ser lite tuffa och annorlunda ut är skurkarna The Gorg. I övrigt är allt så utslätat att budskapet om individualitet går förlorat i en skog av exakt likadana ansikten och röster.

Domen:

I stort sett snäll menlös, där ett antal lite finurliga actionscener och idéer inte räcker för att fylla ut hela filmens speltid. För att kompensera skruvar filmmakarna upp tempot, ljudvolymen, dratta-på-ändan-humorn, röststyrkan på huvudpersonerna. Alla Boover har en otroligt irriterande vana att drabbas av panik och rusa omkring och vråla. När de inte mobbar Oh, förstås. Och nej, vad vet jag om modern barnkultur. Men jag tycker nog ändå att barn förtjänar bättre filmer än så här. Det tror jag att barn själva också tycker. Testa Inside Out från Pixar istället.

Fantastic Four (2015) – superhjältefilm där allt går snett

USA 2015, regi: Josh Trank, manus: Jeremy Slater, Simon Kinberg, Josh Trank, producent: Simon Kinberg, musik: Marco Beltrami och Philip Glass

Fantastic Four 2015

Fantastic Four 2015

Handlingen.

Ett prestigeprojekt för Fox, då Fantastiska Fyran är Marvels äldsta superhjältar och hör till de mest älskade. Det är dessutom en reboot efter de fesljumma filmer som släpptes precis innan superhjälteboomen 2005 och 2007. Historien tas därför om från början, i en uppdaterad version. Det är mycket som kläms in på drygt 1 timme och 40 minuter. Vi får först möta Reed Richards och Ben Grimm som småpojkar, outsiders i en amerikansk småstad som förenas i besatthet över Reeds prototyp till en teleporteringsmaskin. Därefter ett hopp i tiden till en tekniktävling där vi möter killarna som tonåringar (gestaltade av Miles Teller och Jamie Bell). De jobbar fortfarande på samma maskin, och försöker övertyga tävlingsdomarna om att de faktiskt teleporterat ett leksaksplan fram och tillbaka till en avlägsen plats. Där blir de upptäckta av Dr Storm (Reg Cathey) och hans dotter Susan Storm (Kate Mara), representanter för den högteknologiska Baxter Foundation, som har en liknande apparat under utveckling. På stående fot får Reed ett stipendium så att han kan avsluta sitt projekt, men måste lära sig att samarbeta med en annan briljant ung man som Baxter Foundation har anställd: den svartsynte miljöpessimisten Victor von Doom.

Fantastic Four 2015

Fantastic Four 2015

Tillsammans bygger Reed och Victor klart maskinen, som visar sig kunna öppna ett maskhål till en helt främmande planet. I ett utbrott av ungdomligt övermod beslutar de sig för att personligen bli de första att besöka denna nya dimension, och placerar i skydd av natten sig själva i maskinen. Med på färden tar de Ben Grimm och Susans bror Johnny Storm (Michael B Jordan). Men något går fel, och Victor uppslukas av ett vulkanutbrott på planeten, och de övriga tre samt Susan utsätts för mystisk energi då maskinen transporterar tillbaka de överlevande. Då de vaknar upp i ett underjordiskt myndighetslabb står det klart att de fått betala ett högt pris för sin ungdomliga upptäckarlust. Reeds kropp har blivit långsträckt, som av gummi. Johnnys kropp brinner bokstavligen som i en evig skärseld. Susan är osynlig. Och Bens kropp har förvandlats till sten. Vems är skulden? Ska myndigheterna hjälpa dem eller bara utnyttja deras åkomma för egen vinning? Ska de någonsin kunna bli friska igen?

Pretentionerna?

Jag kan tänka mig att Fox var ganska tydliga med vad som behövde göras: ingen gillade riktigt den nu tio år gamla Fantastic Four, som framstår som töntig, medelålders och hopplöst omodern i förhållande till Marvel/Disneys framgångsrika fillmuniversum.  Filmdirektörerna vred sin händer och sa till varandra: – Vi behöver något modernt, och gärna lite edgy! Ergo: de anlitar genast den unge och hete regissören Josh Trank (född 1984) som precis gjort en modern och edgy film om ungdomar som får superkrafter: Chronicle. Trank tänder på alla cylindrar och säger att han vill göra en realistisk, gritty och framför allt ungdomlig nytolkning av gamla FF. Fox klappar i händerna, och skickar till och med producenten från X-men First Class som stöd. Vad kan gå fel?

Teleportören i Fantastic Four 2015

Teleportören i Fantastic Four 2015

Rymdskepp och världsbygge!

Ska man vara petig så är skeppet som används för att resa till ”Planet Zero” nästan lite hisslikt. Man kliver in, stänger dörren, trycker på knappen, och går ut igen. Det finns ingen synlig framdrivning, ingen acceleration och ingen omloppsbana kring den främmande planeten. Maskinen öppnar en dimensionsport, och besättningskapseln försvinner helt enkelt från Baxter Foundation och dyker ögonblickligen upp på planetens yta. En lustig detalj är att det går att sända data i realtid över dimensionsgränserna. Johnny lägger till och med upp en bild på Instagram från planeten. Maskinen omgärdas av mycket technobabbel i filmen, och många filmminuter ägnas åt att etablera den som både farlig (”den kan öppna ett svart hål som slukar Jorden!”) och mycket svår att konstruera. Så svår att Baxter Foundation och NASA inte kan återskapa den förstörda maskinen efter olyckan, på ett helt år. De måste ha haft väldig otur med backupen om inga ritningar sparades efter så mycket resurser satsats på att bygga den första maskinen. Enda lösningen är att hitta Reed, som rymt från myndigheternas grymma experiment.

Produktionsdesign;

Lever inte alls upp till de förväntningar som publiken har på en superhjältefilm 2015. Med rätta kan man beskriva modern sci-fi från Hollywood som andefattig men snygg, men här får vi inte ens det snygga. Produktionsdesignen är murrig och generisk. Looken på de fyra hjältarna är mycket basal, på gränsen till helt idélös. Och Doctor Doom, då han väl gör entré, ser ut som en actionfigur av plast i naturlig storlek. Den främmande planeten begränsas till en papier machékuliss med animerad lava. Till och med då Jorden nästan uppslukas av ett svart hål ser det föga upphetsande ut. Boring!

Fantastic Four 2015

Fantastic Four 2015

Domen:

Illavarslande järtecken har omgärdat denna film under senaste året. Skvallersajter påstår att Josh Trank uppträtt oprofessionellt och förvirrat under inspelningen. Nya scener har fått spelas in i efterhand (till stor kostnad) för att försöka rädda en story som inte håller måttet. Och till och med trailern var starkt försenad. I maj förstod vi att en del av ryktena troligen stämmer, då Josh Trank helt sensationellt hoppade av sitt nästa regiuppdrag: Star Wars-spinofffilm nummer två. Ryktet säger att Fantastic Fours producent Simon Kinberg (som också producerar Star Wars) till slut fått kalla fötter av Tranks brist på erfarenhet, och att Lucasfilm helt enkelt gav honom sparken. Trank har själv hållit tyst under nästan hela sommaren, men skrev i samband med premiären en tweet som han senare raderade, att filmbolaget har skulden för att hans vision av Fantastiska Fyran inte nådde den färdiga filmen. Han har alltså i princip tagit avstånd från sin egen film. Simon Kinberg har visserligen tagit Trank i försvar i intervjuer, men säger samtidigt att det färdiga resultatet är mycket likt regisssörens originalvision. Indicierna tyder nog tyvärr på att den 30-årige rookieregissören kommit ut på djupare vatten än han riktigt klarade av.

Men vad tycker jag om själva filmen då, om vi bortser från intriger och bråk? Jag tycker att det finns fina element i storyn, och många idéer som är originella och som kunde ha utvecklats mer och bildat grunden för en bra nytolkning av idén om FF. Exempelvis de inledande scenerna från Reeds och Bens barndom, som påminner med sin nostalgi om stämningen i Upptäckarna eller Super 8. Eller de mörka och ganska läskiga partier i mitten av filmen som skildrar skräcken och förvirringen hos de fyra unga blivande hjältarna då de vaknar upp i ett laboratorium efter olyckan, fastspända på britsar med elektroder i hjärnan. Jag gillar fokus på upptäckandet av en ny planet. Här finns fröet till storhet. Storyn är egentligen solid.

Men allt sjabblas bort å det grövsta. Relationerna mellan huvudpersonerna tillåts aldrig ta form eller utvecklas, och en hel massa tid spills på oviktiga detaljer och berättelsetrådar som bara lämnas hängade i tomma luften. Stora ögonblick i ungdomarnas utveckling stressas förbi på några sekunder, medan tomma poser och pompösa monologer tillåts breda ut sig över plågsamt många minuter. Det saknas såväl personkemi som gruppdynamik. Handlingen avbryts vid två tillfällen av hopp på flera år, vilket gör berättelsen till mer en serie tablåer än en sammanhållen historia. Victor von Doom tappar allt som gör honom intressant i samma ögonblick han blir superskurk. För att inte tala om stackars Jamie Bell som Ben Grimm – det enda han får göra är att rynka på ögonbrynen i tio minuter, innan han ersätts av ett CGI-monster.

Det är svårt att riktigt sätta fingret på något enskilt som gör Fantastic Four till ett sådant praktfiasko. Allt har egentligen gått snett. Det är många, många felval som regissören, producenten och klipparen gjort, och som tillsammans ger intryck av en skriande oskicklighet. Vi kommer möjligen aldrig att riktigt få veta vem som bär skulden för detta debacle, men det vore mycket spännande att få ta del av den version från förra året som Josh Trank själv hävdar var Den Riktiga Filmen. Beroende på hur man bedömer Tranks verklighetsuppfattning så kan den ha varit bättre än det spektakel som till slut nådde biobesökarna. Eller, hemska tanke, så var den ännu sämre.

Fler filmer som den här+

Tranks förra film, Chronicle, är mycket bättre, och har allt det som FF saknar: nerv, karaktärsutveckling och trovärdiga relationer mellan huvudpersonerna. Den är dessutom snarlik FF i storyn. Rekommenderas!

En annan liknande men oerhört mycket bättre film är den rätt okända The Signal från 2014. Bodyhorror, superkrafter, onda myndigheter och aliens i skön blandning – sök gärna upp den.

Jupiter Ascending (2015) – från fattig flicka till drottning av universum

USA/Australien 2015, manus och regi: The Wachowskis, producent: Grant Hill och The Wachowskis

Channing Tatum och Mila Kunis i Jupiter Ascending

Channing Tatum och Mila Kunis i Jupiter Ascending

Handlingen.

Så gick syskonen Wachowskis eget rymdepos slutligen upp på bio efter ett års försening. Den excentriska regissörsduon utnyttjade extratiden väl, och resultatet är onekligen en rik visuell upplevelse. Storyn lånar frejdigt från kulturhistorien, och inte minst från genren space opera. Det är en vällustig och köttig rymdsaga som målas upp: ett vidsträckt rymdimperium härskar i Solsystemet, alldeles bortom jordmänniskornas uppfattningsförmåga. Den kungliga familjen Abrasax utgör kejsardömets dekadenta och skrupelfria maktcentrum, och de tre barnen till den framlidna Drottningen av Universum gör allt för att intrigera mot varandra. Prins Balem (en smått psykotisk Eddie Redmayne) har trumf på hand, och makten över handeln med universums mest värdefulla substans: ett elixir som ger evigt liv. Det framställs av människor, som slaktats likt boskap. Prinsens makt hotas då det avslöjas att Drottningen har återfötts på Jorden, i form av en fattig, ryskamerikansk städerska vid namn Jupiter Jones (Mila Kunis). Legosoldaterna Caine (Channing Tatum i Spocköron) och Stinger (Sean Bean) skickas till Jorden för att kidnappa Jupiter innan Balems dödspatrull hinner döda henne. En mäktig strid i luften ovanför Chicago ödelägger nästan staden. Jupiter kastas mellan olika interplanetära maktspelare som vill ha inflytande över henne, och genom henne Jorden. Prins Titus (Douglas Booth) ber henne att gifta sig med honom, samtidigt som han försöker röja Caine ur vägen. Rymdpoliserna i The Aegis vill arrestera Prins Balem. Och Prins Balem hotar att döda Jupiters familj för att förmå henne att abdikera. Till slut ligger mångas öden i den unga kvinnans händer. Ska hennes kungliga börd visa sig betyda något då sanningens minut närmar sig?

Jupiter Ascending

Jupiter Ascending

Pretentionerna?

Originalmanus ger alltid guldstjärna i min bok, och detta är vare sig en reboot eller uppföljare. Lana Wachowski säger, kaxigt, att hon siktar på en mix av Homeros Odysséen och The Wizard of Oz. Jag vill lägga till Alice i Underlandet också: Jupiter faller uppåt istället för nedåt, till en galen fantasivärld som påminner både om Oz och den som Alice hittar i kaninhålet. Mycket av filmens berättarglädje finner vi i Jupiters möte med det knasiga folket på rymdstationer och rymdskepp. Vi kan väl i ärlighetens namn också addera influenser från tidigare filmiska rymdepos som Dune, Flash Gordon och Star Wars.

Jupiter Asending

Jupiter Ascending

Rymdskepp och världsbygge!

Äntligen en rymdopera som lägger tid på världsbygget och bakgrundshistorien. Det är en stilig film i varje detalj, från bisvärmen som hälsar sin drottning till striden i solnedgången över Chicago. Jorden ligger i filmens värld i utkanten av det stora rymdimperium som tycks befolka såväl vårt eget solsystem som rymden bortom: stora rymdskepp gör ständiga hyperrymdhopp (lika de i Battlestar Galactica) in och ut ur Solsystemet, och man anar att den maffiga industristad som döljer sig bland molnen i planeten Jupiters röda fläck bara är ett av Prins Balems många fästen.

Jupiter Ascending

Jupiter Ascending

Faktum är att vi får se en glimt av en luftig och skimrande vacker stad där alla hus ser ut som Frank Gehrys konserthus i Los Angeles. Här promenerar de tre kungliga syskonen omkring på terrasserna – är det familjen Abrasaxs hemplanet? De kungliga vältrar sig ständigt i lyx på sina skepp och rymdstationer, som är inspirerade av empirestil och egyptiska faraopalats. Varje liten aktivitet omges av ceremonier och pompa värdig Den förbjudna staden.

Rymdskeppen kommer i alla storlekar och former, och är grymt detaljerade. De kungliga skeppen från familjen Abraxas har smäckra vingar och mängder av små art deco-liknande krusiduller som ger dem en sorts steampunkkänsla. Polisskeppet från The Aegis är mindre extravagant, men inte mindre kraftfullt. Alla rymdskepp drar iväg med en flashig blixt då de hoppar till överljusfart.

Jupiter Asending

Jupiter Ascending

Ingen rymdfilm utan utomjordingar. Prinsen omger sig med arter och hybrider av alla de slag, och vi får se allt från klassiska ”små grå aliens” till humanoider med drag av olika djur. Caine är enligt uppgift en hybrid mellan människa och varg (därav spetsiga öron, eller vänta nu..) och piloten på polisskeppet har en liten elefantsnabel, genom vilken han trumpetar då han blir upphetsad. Mina favoritaliens är dock bevingade drakar med enorma tänder, mullrande röster och namn som Mr Greeghan.

Jupiter Ascending

Jupiter Ascending

Produktionsdesign;

Förutom The Wachowskis tydliga signatur, är filmens rika visuella stil ett resultat av samarbete mellan producenten Grant Hill, effektmakaren Dan Glass och filmfotografen John Toll. Det är ett barockt överdåd som ett kritiskt öga skulle kunna beskriva som cheesy as hell. Ibland blir estetiken så högljudd att den överröstar dramatiken – det är svårt att hålla koncentrationen på vad som sägs då en parad av hundratals märkliga aliens tågar förbi. Somliga välgestaltade scener, som de där en bisvärm hovrar som ett tyngdlöst släp bakom Jupiter, hastas förbi och betyder inte så mycket. Men det finns också ögonblick där glittret och överdådet vävs in i storyn på ett symboliskt vis: bröllopet mellan Jupiter och Titus (med klänningar av modedesignern Michael Cinco) som gästas av eliten från hovet.. tror man, tills Titus skrattar och avslöjar att hela sällskapet bara är fejk, simulationer som ska fylla ut tomma platser vid en ceremoni ingen ändå bryr sig om.

Eddie Redmayne i Jupiter Ascending

Eddie Redmayne i Jupiter Ascending

Jag är rätt förtjust i det pompösa och mäktiga i en välkomponerad rymdopera, om det nu kan ha undgått någon. Men om jag jämför Guardians of the galaxy, en snarlik och samtida film, så är detaljfinishen i effekter och scenografi ett par divisioner lägre i Jupiter Ascending än i Guardians. För varje magnifik bröllopsklänning går det 30 generiska, grå trikåer.

Mest minnesvärda scen’

Mot slutet, då industrikomplexet på Jupiter håller på att implodera, och alla rymdskepp utom The Aegis hoppat iväg till säkert avstånd, hastar Caine och Jupiter med Caines flygande skor som enda framdrivningsmedel. Oändligt långsamt rör de sig som en ljusglimt genom de sammanstörtande svarta schakten.

Terry Gilliam i Jupiter Ascending

Terry Gilliam i Jupiter Ascending

Domen:

Med tanke på förseningen är den långt bättre än jag var rädd för att den skulle vara, men inte hälften så underhållande som filmskaparna hoppas på. Dess största brist är tempot, som hela tiden dras ned av långa expositionsscener där karaktärerna i detalj förklarar vad som måste vara fullständiga självklarheter för dem, så att ingen i publiken ska riskera att missförstå någonting.  Detta ger filmen två problem: För det första lämnas inget åt vår fantasi, i en film där publiken förmodligen är mer än villiga att fantisera vidare på egen hand. För det andra: om man ska lägga tio minuter på att förklara den genetiska uppbyggnaden hos Channing Tatum, bör man kanske hitta på något mer intressant än att han är ”ungefär som en hund.” Här ser vi en intressant skillnad mot Marvels Guardians of the galaxy, som nästan inte förklarade någonting alls om sin mycket komplexa bakgrundshistoria. Guardians är en bättre film som ett resultat av det.  Andra svagheter är en viss humorlöshet, och den sorts ytlighet som yttrar sig i väldiga mängder av bifigurer vars frisyrer är deras mest spännande personlighetsdrag. Även skådespelare med större roller, som Sean Bean eller Tuppence Middleton, levererar bleka roller. Det finns en personkemi mellan Mila Kunis och Channing Tatum, men jag hade önskat att speciellt hon fått lite mer att jobba med i manus.

Jupiter Ascending

Jupiter Ascending

Men Jupiter Ascending levererar mycket fint också. Framför allt som absurt, mänskligt drama i det lilla. Ett antal scener där Wachowskis zoomar in på enskilda detaljer i sin Bayeuxtapet fungerar riktigt väl. Jag älskar den knasiga tur med campa robotar på byråkratiska avdelningar som ska ge Jupiter hennes krona – där dyker Terry Gilliam upp i en roll som är en hyllning till Brazil, där finns en hel värld av outtalad frustration i de båda robotarnas dräpande blickar. Jag uppskattar de sluskiga men älskvärda figurer som är Jupiters ryska familj, som ständigt bråkar. Jag ler åt den neurotiska och supersmala kvinna som Jupiter städar hos. Samspelet mellan Stinger och hans dotter. Den rödnästa härolden. Och den trumpetande polispiloten. Hundra små detaljer som ger Jupiter en själ. Det var samma sak i Cloud Atlas: Wachowskis storhet, som den nu är, ligger inte i explosionerna och de svindlande perspektiven, utan i kontrasten mellan dessa och människorna.

Med det sagt älskar jag de enorma rymdstationerna, och hur de går under i hav av eld och rök. Har aldrig förstått kritiker som säger att det är för mycket effekter i en film. Allt handlar om hur bra effekterna är, och om filmen har ett hjärta. Jupiter Ascending har ett hjärta, och effekterna är utsökta. Du har inte levt förrän du sett Channing Tatum åka rollerblades i Jupiters röda fläck. Och nej, det var inte en eufemism.

Channing Tatum och Mila Kunis i Jupiter Ascending

Channing Tatum och Mila Kunis i Jupiter Ascending

Fler filmer som den här+

Den mest uppenbara konkurrenten är Guardians of the galaxy, som egentligen skulle ha kommit samtidigt, och som sopar banan med Jupiter. Men vi ser också influenser från den tidigare rymdoperahistorien, med Rymdimperiet slår tillbaka, Dune och Flash Gordon som de mest kända.

Musik: Michael Giacchino

Foto: John Toll

Outpost 37 (2015) – utomjordingarnas sista strid

USA 2014, manus och regi: Jabbar Raisani, medskapare: Blake Clifton

Outpost 37 / Alien Outpost

Outpost 37 / Alien Outpost

Handlingen.

Också känd som Alien Outpost. Vi följer genom några dokumentärfilmares kamera det tuffa livet på den militära utposten 37, i en afghansk öken full av arga utomjordingar. De flesta människor antar att kriget mot utomjordingarna, med smeknamnet ”The Heavies”, är så gott som över. Människorna har vunnit, och kvar att besegra är bara några få fiender som inte hann följa med då moderskeppet retirerade från Jorden. Smutsgörat överlåts åt veteranerna på ökenutposterna. Men soldaterna på Outpost 37 råkar av en slump snubbla över en mystisk maskin i öknen, och avslöjar att The Heavies planerar en andra invasionsvåg.

Pretentionerna?

Det finns ambitioner att skapa ett hyfsat militärdrama av den grabbigare sorten, som en utomjordisk version av Jarhead eller någon gammal Vietnamfilm. Det stora persongalleriet (visserligen av sinsemellan identiska, muskulösa, rakade killar) och den myckna dialogen om grupplojalitet tyder i alla fall på det.

Alien Outpost / Outpost 37

Alien Outpost / Outpost 37

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

Man blir så lätt lurad då man tittar på en trailer eller postern för den här filmen, för den presenteras som en påkostad alieninvasionsrulle, där himlen fylls av svärmar av rymdskepp och städer störtar samman i mäktiga undergångsscener. På postern sträcker sig en bisarr, uppenbart utomjordisk struktur upp som en förvriden hand mot mörka moln där rymdskeppen hänger som hotfulla, svarta fåglar… Problemet är att alla rymdskepps- och invasionsscener presenteras i korta flashbacks som upptar ca 30 sekunders tid i den faktiska filmen. Invasionen är redan historia då Outpost 37 utspelas. Istället får vi se väldigt mycket svettiga soldater i en ganska intetsägande öken i Sydafrika. Visserligen förekommer det aliens, men dessa är lågbudgetvarianten (med plasthuvuden) som knallar runt i öknen snarare än åker rymdskepp. Filmen ger helt enkelt inte alls vad trailern och postern lovar.

Därmed inte sagt att effekterna är dåligt designade. Tvärtom, man kan märka att regissören Jabbar Raisani har en lång erfarenhet av att jobba just med specialeffekter i science fictionfilmer (Game of thrones, Fantastic FourPredators, m fl). Men budgeten måste ha varit knapp, och storyn är helt fokuserade på soldaterna och deras dialog. I öknen. På marken.

Heavy i Outpost 37 / Alien Outpost

Heavy i Outpost 37 / Alien Outpost

Luckor i manus,

Det är fullt med lösa trådar:

  • Mänskligheten har enats mot det utomjordiska hotet, och ett rasande krig har ödelagt de flesta städer. Men våra soldater och journalister har aldrig sett någon utomjording i hela sitt liv. Detta trots att Outpost 37 uttryckligen sägs stå under ständig attack och ligga precis vid den sista frontlinjen. Vad är det de har krigat mot varje dag, i så fall?
  • Heavies använder laser, säger en soldat. Men nu håller de på att få slut på ammunition. Wait, what?
  • Grundläggande problem med dramatiken: kriget är nästan över, nästan alla Heavies har åkt hem, och våra soldater har aldrig träffat på en Heavy i hela sitt liv. Ändå beter sig alla som om domedagen står för dörren. Vad är det egentligen för krig som pågår, och mot vem? Om tanken är att det ska vara lika oklart för oss tittare som för soldaterna, så är det på tok för vagt gestaltat.
Soldater i Alien Outpost / Outpost 37

Soldater i Alien Outpost / Outpost 37

Domen:

Jag gillar den moderna filmvärlden där oberoende filmer kan få distibution i on demandtjänster och får samma exponering som riktiga blockbusters. Problemet är väl att det är lätt att göra en tilltalande actionposter, men svårare att skapa en film som uppfyller förväntningarna på en bra actionfilm. (Alla de c-filmer förklädda till blockbusters som filmbolaget The Asylum kräker ur sig är ett bra exempel.) Outpost 37 är visserligen ingen kalkonfilm, och bygger på en hyfsad idé med åtminstone ett visst mått av substans. Men den lider av endimensionella karaktärer, som får många repliker var men ändå inte lyckas bli några personligheter vi kan engagera oss i. Det är också en alldeles för allvarlig film, vars enda humorinslag är den grabbiga typ av förnedringslekar soldater emellan som vi redan sett i tusen gamla Vietnamfilmer. I början av filmen byggs en ganska bra spänning upp, då många okända hot börjar materialisera sig runt omkring utposten. Men så fort som de stela och personlighetsbefriade utomjordingarna visar sig i bild pyser spänning och stämning ut som luften i en gammal torr luftmadrass.

Fler filmer som den här+

Påminner mycket om World Invasion Battle Los Angeles, som också var ett försök till ”seriöst” krigsdrama med aliens som fond.