utomjordingar

Arrival (2016) – vår generations stora film om Första kontakten

USA 2016, regi: Denis Villeneuve, manus: Eric Heisserer baserat på Ted Chiangs novell ”Story of your life”, producenter; Shawn Levy m fl, musik: Jóhann Jóhannsson.

Recensionen berättar mindre detaljer från filmen, men innehåller inga stora spoilers.

Arrival: Amy Adams

Arrival: Amy Adams

Typisk scen…

Iklädda klumpiga, orange skyddsdräkter tar sig en liten grupp människor in i magen på rymdskeppet. Där svävar de oförklarligt upp för en smal gång, och anländer till slut i en kammare vars ena ände avskiljs av glas. Bakom glaset syns endast grå rök. I skuggorna döljer sig skeppets invånare. Människorna står som förstenade i väntan på Första Kontakten med utomjordiska varelser.

Handlingen.

De båda forskarna Louise och Ian (Amy Adams i sitt livs roll och Jeremy Renner) fraktas av militären till en avlägsen del av Montana, där ett av tolv stora rymdskepp sänkt sig och ruvar tyst över dalgången. Deras uppdrag är att ta reda på vad utomjordingarna vill med sitt besök. Men klockan tickar: närvaron av tolv hangarfartygsstora utomjordiska tefat svävande över världens största militärmakter leder snart till ett världsläge som är vid kokpunkten.

Lingvisten Louise Banks kämpar mot överväldigande odds då hon får uppdraget att  sköta kommunikationen. Utomjordingarna tänker på ett helt annat sätt än vi gör och tycks kommunicera med cirkelresonemang där tiden inte är av betydelse. Hur ska vi då kunna avläsa deras avsikter med besöket? Trots det görs stora framsteg, tack vare Louises viljestyrka och mod. Men den gåva som utomjordingarna vill överlämna riskerar att orsaka ett världskrig. Medan klockans tickande förvandlas till en nedräkning mot domedagen plågas Louise av drömmar och visioner om sin cancersjuka dotter. Håller hon på att förlora förståndet?

Arrival: Adams och Renner

Arrival: Adams och Renner

Pretentionerna?

Det är oerhört skönt med en ambitiöst upplagd dramafilm om första kontakten med utomjordingar som vågar vara seriös. Det här är en berättelse som vill säga något väsentligt om möjligheten att få kontakt – människor emellan likväl som mellan arter, eller med sig själv och de egna behoven. Regissören Villeneuve har också självförtroendet att ta det långsamt och metodiskt. Han växlar den ganska tekniskt tunga dialogen med långsamma kameraåkningar och plötsliga växlingar till de drömsyner som alltmer plågar Louise. Vid första anblicken verkar det excentriskt eller flummigt. Men detta är en precist konstruerad filmberättelse, och det som är suddigt i början antar allt större skärpa allt eftersom fokus zoomas ut och mekaniken bakom storyn blir synlig också för publiken.

Arrival rymdskepp

Rymdskepp och världsbygge!

Tolv ovala rymdskepp på högkant visar sig samtidigt över hela Jorden. Vi kan inte se något mönster i varför de stannar där de stannar – till skillnad från i Independence Day siktar just dessa aliens inte in sig på landmärkena. Istället får respektive lands myndigheter komma till skeppen, där de är. I USA:s fall är detta en dalgång i Montana, där landskapets väldighet och skuggan från skeppet får det lilla forskarlaget som ska ta sig in i skeppet att känna sig mycket små och obetydliga. En lucka öppnas på undersidan av skeppet, och ”astronauterna” tar sig upp med en skylift. Därifrån är steget för den enskilde forskaren litet, men språnget för människan oändligt stort. Filmen drar på ett skickligt vis ut på mötet med de faktiska utomjordingarna, och det är förmodligen ett bra berättardrag att aldrig riktigt visa dem i sin helhet utan låta dem döljas bakom rök och dunster. Förtrollningen kunde lätt ha gått förlorad, men håller i sig hela vägen till det överraskande slutet.

Arrival - Montana

Arrival – Montana

Produktionsdesign;

Ett mycket drömskt och avskalat bildspråk av produktionsdesignern Patrice Vermette och filmfotografen Bradford Young. Speciellt bör vi nämna det utomjordiska språk/alfabet som konstnären Martine Bertrand formgav speciellt för filmen. Det är riktig science fiction, det.

Domen:

En elegant science fiction-story mästerligt översatt till långfilmsformatet. I en tid när de flesta rymdfilmer ger mer yta och explosioner än djup och eftertanke är det fint att få se en både konstnärligt lyckad och framgångsrik film i samma tradition som Clarkes/Kubricks 2001 (1968), Spielbergs Närkontakt av tredje graden (1977) eller Carl Sagans Contact (1997). Liksom dessa giganter till föregångare filosoferar Arrival om hur vi som människor kommer att hantera den första kontakten med andra intelligenta varelser än oss själva, men känns aldrig enbart som en eftersläntrare. Arrival står stadigt på egna ben som filmkonstverk och kommer med stor sannolikhet att i framtiden betraktas som vår generations stora film om närkontakt med utomjordingar. Inte som ett derivat av föregångarna, utan som deras like.

Fler filmer som den här+

Förutom de ovan nämnda klassikerna är det Christopher Nolans Interstellar (2014) som mest liknar Arrival. Det finns också avlägsna likheter med Amy Adams andra första-kontakten-film Man of Steel.

Annonser

Home (2015) – irriterande utomjording och flicka finner vänskapen

USA 2015, regi Tim Johnson, manus Tom J Astle och Matt Ember, producent Mireille Soria m fl

Home

Home

Handlingen.

Jorden invaderas av The Boov, en ras av inte särskilt sympatiska men i åtminstone i stort sett icke våldsamma utomjordingar. Deras främsta kännetecken är att de ser praktiskt taget identiska ut, har en rosalila färg och har riktiga mobbartendenser. Som smurfar utan Gargamel eller Minioner utan charmen. Inte nog med det: de deporterar alla människor och tar över våra städer och byar. En av utomjordingarna kallas för Oh (Tim Parsons), och eftersom han är så utstött och mobbad blir han kompis med Tip (Rihanna), en stark och tuff liten tjej, som stannat kvar i stan för att hitta sin mamma. Det värsta är att såväl Oh som andra av hans sort är verkligt irriterande, så det är inte helt obegripligt varför de har svårt för varandras sällskap. Tillsammans irrar de Jorden runt i sitt sökande efter Tips mamma, och måste fly undan både de andra Booverna samt en ännu mer osympatisk ras av utomjordingar som kallas för Gorg. Massor av helcrazy saker händer på vägen, det mesta att göra med att någon har sönder något eller kör en bil rakt in i det.

Pretentionerna?

Mer en sensmoral: man ska vara snäll mot varandra och låta var och en vara sig själv. Synd bara att 99% av alla figurer i filmen är riktiga skitstövlar. Men vad vet jag om modern barnkultur.

Gorg

Gorg

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

En medelmåttig animerad look från DreamWorks, som mer är kompetent genomförd än inspirerat minnesvärd. Vi får se massor av aliens, deras hemvärld, moderskepp och bubbliga landare, maskiner och prylar. Det är färggrannt, gulligt och rundat och snällt. Liknar många andra animerade barnfilmer från 10-talet. De enda som ser lite tuffa och annorlunda ut är skurkarna The Gorg. I övrigt är allt så utslätat att budskapet om individualitet går förlorat i en skog av exakt likadana ansikten och röster.

Domen:

I stort sett snäll menlös, där ett antal lite finurliga actionscener och idéer inte räcker för att fylla ut hela filmens speltid. För att kompensera skruvar filmmakarna upp tempot, ljudvolymen, dratta-på-ändan-humorn, röststyrkan på huvudpersonerna. Alla Boover har en otroligt irriterande vana att drabbas av panik och rusa omkring och vråla. När de inte mobbar Oh, förstås. Och nej, vad vet jag om modern barnkultur. Men jag tycker nog ändå att barn förtjänar bättre filmer än så här. Det tror jag att barn själva också tycker. Testa Inside Out från Pixar istället.

Extant (säsong 1, 2014) – astronaut kommer hem med utomjordisk bulle i ugnen

TV-serie USA 2014, skapare: Mickey Fisher, exekutiv producent: Steven Spielberg.

Halle Berry i Extant

Halle Berry i Extant

Handlingen.

I en nära framtid lever astronauten Molly (Halle Berry) i ett barnlöst äktenskap tillsammans med vetenskapsmannen John (Goran Visnijk). John experimenterar med artificiell intelligens och robotar, och skapar en artificiell son åt dem, Ethan (Pierce Gagnon). Men ett ettårigt uppdrag för Molly till rymdstationen Seraphim förändrar allt. Under en mystisk blackout på rymdstationen händer något oförklarligt, och då Molly kommer hem till Jorden igen visar hon sig vara gravid. Trots att hon varit den enda astronauten på stationen. Molly försöker förstå vad det är som händer, samtidigt som hennes egna arbetsgivare på rymdorganisationen ISEA börjar bete sig oycksbådande konspiratoriskt. Dramat tätnar: döda människor uppenbarar sig för Molly,  robotsonen Ethan börjar bete sig allt underligare, och fostret i hennes mage drar till sig uppmärksamhet från farliga och mäktiga människor. Alla tecken tyder på att utomjordingar kan ha mer än ett finger i spelet, och att Mollys familj ofrivilligt hamnat riktigt i klistret.

Pretentionerna?

Drama med fokus på karaktärerna, men med allt större inslag av konspirationsthriller och Arkiv X vart efter som säsongens tretton avsnitt rullar på. Serien försöker så gott den kan att få oss att verkligen bry oss om hur det går för huvudpersonerna. Ändå förblir förhållandet mellan huvudpersonerna ganska statiskt serien igenom.

Rymdskepp!

Äntligen en tv-serie om utomjordingar som faktiskt utspelas i rymden. Åtminstone till stora delar. Molly och hennes kolleger skickas ju upp till rymdstationen Seraphim, ett luxuöst flygande labb stort som en Boeing 747. Just de enorma ytorna är lite märkliga eftersom det oftast tycks vara endast en ensam astronaut stationerad där. Under seriens gång förstår vi dock att astronauterna utsätts för experiment där uppe, så rymdstationen är lika mycket en labbråttas labyrint som den är en arbetsplats. Vi får också se andra rymdskepp, som den franska rymdfärjan som hittar räddningskapseln från ett kraschat rymdskepp, Aruna. Det är helt enkelt ganska mycket aktivitet där uppe i omloppsbana. Som rymdfilmsblogg kan vi ju inte göra annat än att tacka och ta emot.

Robotsonen Ethan är lite spooky i Extant

Robotsonen Ethan är lite spooky i Extant

Produktionsdesign;

Jag uppskattar den diskreta framtidsvision vi bjuds på, liksom lite vid sidan av den thrillerartade handlingen. Det är de små detaljerna som gör det: alla är uppkopplade hela tiden, och får små röstmeddelanden från sina datorsystem. Mobilerna är genomskinliga, och robotar utför vanliga hushållssysslor. AI-pojken Ethan är visserligen bara en prototyp, men det är ändå så normalt med robotar i TV-seriens värld, att Ethan tillåts gå i skolan med andra barn. Det är hög kvalitet i produktsdesignen, och jag inbillar mig att det är Spielbergs influens vi ser här. Detaljerna gör helt klart Extant mer sevärd.

Domen:

En hyfsat spännande dramaserie som skickligt tar influenser från tidigare Spielbergprojekt, blandar om och lyckas skapa något nytt. Sidohandlingen om Mollys och Johns robotson har många drag av filmen A.I. Huvudberättelsen om den utomjordiska graviditeten påminner om 00-talets stora Spielbergska dramaserie Taken. För oss som sett mycket sci-fi är det kanske inte direkt så många överraskningar, men det är uppfriskande med en så tydlig astronautkoppling i en serie som ändå handlar om utomjordingar. Och jag uppskattar ansatsen att verkligen göra ett riktigt drama snarare än bara en actionserie. Tyvärr är kvinnoporträttet Molly något för traditionellt könsrollsbundet. Trots att Molly är en högutbildad vetenskapskvinna i fysisk topptrim – hon är ju en frakking astronaut som varit ett helt år ensam i rymden, så fokuserar serien nästan uteslutande på henne i rollen som mor och hustru. Hon är passiv i många av de situationer som hon försätts i, och låter olika män fösa omkring henne mellan de dramatiska höjdpunkterna. Jag tror det är en medveten berättarstrategi, för att Molly ska framstå som Den oskyldiga kvinnan, och därmed sympatisk och helylle. I ett amerikanskt kommersiellt TV-perspektiv är det liksom logiskt. Men jag finner det så märkligt att en berättelse om världsrymdens mysterier och nästa steg i evolutionen, måste göra en velig hemmafru av sin kvinnliga huvudroll bara för att vi ska kunna relatera till henne.

Berättelsen får en naturlig höjdpunkt till säsongsfinalen, men lämnar tillräckligt mycket öppet för säsong 2. Extant har mycket riktigt också förnyats och kommer att ha säsongspremiär våren 2015.

Säsong 1 har köpts in av svenska TV4, exakt premiärdatum är ännu oklart.

Help me - Extant

Help me – Extant

Fler filmer som den här+

TV-serien Taken, om familjer som råkar ut för utomjordisk påverkan. Species, om en flicka med rymdrötter.

Night Skies (2007) – hotad av aliens i Arizona

USA 2007, regi: Roy Knyrim, producent: Mike Greene m fl, manus: Steve B Harris

Night Skies

Night Skies

Handlingen.

Utgångspunkten för filmen är onekligen fantasieggande. 1997 inträffade den största UFO-iakttagelsen i amerikansk historia, ljusfenomen som skådades av tusentals människor över hela Arizona. Och här är filmen som påstår sig vara baserad på berättelser från människor som var med den natten – och som genomgått djup hypnos för att få tillgång till de skrämmande minnen som ligger förträngda. Äntligen får vi veta vad som egentligen hände, eller..? Vi får följa ett gäng med kompisar som reser genom Arizona i en minibuss. De mystiska ljusfenomenen tycks förfölja dem, och rätt var det är kraschar de för att undvika att köra på man vars bil gått sönder. I kraschen skadas en av dem svårt. Inte nog med att de är de fast i vildmarken, utan mobiltäckning, med en kompis döende – de har också fått en potentiell psykopat på halsen i den mystiske liftaren. Nu börjar också mystiska skepnader smyga omkring i mörkret och hota dem. Med sina grå, hårlösa huvuden och stora, sneda ögon känner vi igen dem som klassiska filmaliens. Och det är ju sällan sådana typer har några goda avsikter…

Night skies

Night skies

Pretentionerna?

Jorå, här är det någon som har försökt att tänka till lite och kombinera sin abductionskräckis med en massa karaktärsutvecklande genom dialog. Kort sagt: det pratas, intrigeras och grälas 80% tiden, medan de resterande 20% används för att skrajset lysa med ficklampor mot mörka hörn varifrån arga aliens hoppar fram och säger bu!

Rymdskepp och världsbygge!

Filmmakarna bygger vidare på The Arizona Lights så som de fångades på bild 1997, och skapar ett klassiskt tefat/UFO av dem. Insidan av skeppet är täckt av slime och organiskt material, väldigt likt en annan men lite mer seriös abductionskräckfilm, Fire in the sky, från 1993. Varför ska utomjordingar vilja att deras rymdskepp ska se ut som slaktarbodar? Vem skulle vilja jobba under sådana förhållanden?

Själva utomjordingarna själva är standardmall 1A för utomjordingar av typen ”grey”.

Produktionsdesign;

Som ett genomsnittligt avsnitt av någon TV-film på Syfy. Mest mörker, buskage och en van.

Domen:

NIght skies

NIght skies

Någonstans fanns det nog goda intentioner. Åtminstone får rollfigurerna ägna en stund åt att fördjupa sina bakgrundshistorier, och det byggs upp en hyfsad dynamik mellan minivanens passagerare. Den första stunden byggs en spänning upp, lite som i reality-TV-serien Scare Tactics där en dold kamera filmar hur en ovetande person luras att tro att han och hans kompisar stöter på utomjordingar. Det är något lite creepy med att vara fast på landsbygden i en trasig van, och så börjar det låta mystiskt utanför.. Men det som räcker till ett tio minuters avsnitt av Dolda kameran räcker inte för en hel långfilm, och när väl utomjordingarna visar sig och historien borde tätna och öka – så faller spänningen i sär. Som idé var det kul, men Night Skies är inte en tillnärmelsevis tillräckligt bra skräckfilm för att behålla intresset hela vägen.

Fler filmer som den här+

Kolla Fire in the sky (1993) eller Närkontakt av tredje graden (1977) eller Signs (2002)

Kolonialisten, demonen, övervakaren, föräldern och kaos – 5 olika filmvisioner av utomjordingar

Vi är kluvna inför tanken att vi förmodligen inte är ensamma i universum. Jag gissar att kontakt med en utomjordisk intelligens ligger högt på mångas önskelista över vetenskapliga upptäckter. Svaret på frågan om vi är ensamma har implikationer på såväl naturvetenskapen som religionen. Samtidigt vet vi ju inte vad dessa hypotetiska utomjordingar skulle ha för inställning till oss. 600 år av europeisk kolonialhistoria inger ju inte några särskilt lugnande känslor. Stephen Hawking hör till dem som varnat oss för att ta kontakt med aliens. I en TV-serie på Discovery 2010 resonerade han att det är troligt att de skulle annektera Jorden för dess naturresuser och sedan åka vidare:

If aliens ever visit us, I think the outcome would be much as when Christopher Columbus first landed in America, which didn’t turn out very well for the Native Americans .

Men kanske skulle utomjordingar vara noblare än människan, och hjälpa oss vidare i vår utveckling? Ämnet har utforskats väl inom rymdfilmen, allt sedan 1902 års Resan till månen och hela vägen över 1968 års klassiska 2001 till 2013 års Oblivion. Här är några av de vanligaste varianterna på Första Kontakt:

Monoliten i 2001

Monoliten i 2001

Övervakarna  – Monoliterna från 2001 A space odyssey

En miljontals år gammal civilisation som utvecklats så långt bortom vår nivå att de ser oss för de primitiva primater vi faktiskt är. I 2001 hjälper de oss på traven och orsakar två evolutionära språng: ett där en grupp apor förvandlas till de första grottmänniskorna. Ett där en astronaut genomgår en transformation till ett post-fysiskt tillstånd. Men man ska inte göra sig några illusioner om att Monoliterna är annat än likgiltiga inför oss som individer. De ägnar sig åt förädling (avel) på artnivå, och då de bestämmer sig för att det är dags för oss att ta nästa steg bryr de sig inte om vad som händer med dem som inte håller måttet. Övervakare är helt osentimentala, och om de anser att projekt Människan är misslyckat, kan de lika gärna bestämma sig för att ta kol på oss. De är civilisationsbringare, och världsförstörare.

I The Abyss  har utomjordingar iakttagit oss från oceanens botten i många sekel, och fått nog: de är så besvikna på vårt beteende att de tänker förstöra vår civilisation innan vi själva spränger Jorden i luften. Samma sak med Klaathu från The day the Earth stood still, som representerar ett intergalaktiskt FN och har tagit med sig en dödsbringande robot i sitt flygande tefat för att förinta oss. I Prometheus visas under förtexterna hur de mäktiga ”ingenjörerna” är upphovet till allt liv på Jorden. Men de ångrar sig och skapar ondskefullt DNA som så småningom muterar till xenomorphmonstret från Alien.

Ett variation på Övervakartemat är alla de skräckfilmer som handlar om alien abduction: Det skrämmande kommer av att den enskilda människan inte kan veta Övervakarnas avsikter, och av att de inte bryr sig om sådant som personlig integritet eller bekvämlighet. Påtagligt många filmer om utomjordiskt bortförande avstår från att spekulera i motivet till utomjordingarnas beteende.

Pensacola / Vega

Pensacola / Vega där Ellie möter sin ”pappa”

Föräldrarna – Carl Sagans Contact

I samma ögonblick som radiovågor från Jorden når fram till stjärnbilden Vega, börjar inbyggarna där att sända tillbaka en signal till oss. Om vi är tillräckligt vetenskapligt avancerade kan vi dechiffrera den och hitta ritningen till en farkost som finns gömd inne i koden. Våra Vegavänner vill inget hellre än att vi ska visa oss värdiga uppgiften, och då Dr Ellie Arroway till sist når fram till målet antar varelserna en form hon kan relatera till på ett personligt plan: Ellies far. De är just som vänliga och uppmuntrande föräldrar, som varsamt curlar sitt barn (Mänskligheten) att ta sina första steg på egen han. En vän kallade Carl Sagans roman Kontakt ”den religiösa versionen av 2001” och det är en ganska bra beskrivning av en historia som är mer intresserad av individens utveckling än evolutionen. 2001 skildrar på sitt vis början till slutet för mänskligheten så som vi känner den, för evolutionen bär inte på något överskottsbagage. Men Kontakt är mer bekymrad över den enskilda individens möte med det okända, och hur varje människa med försiktighet kan finns en väg att närma sig faktumet att vi inte är ensamma. Först då vi är redo, då tar vi språnget. I Carl Sagans vision blir det ett själens språng för var och en, snarare än en arts död och en annans framträdande. Sagan hör också till de forskare som talade sig mest varm för att vi skulle söka efter utomjordisk intelligens. Han var kosmisk optimist.

Fler varianter på ”Utomjordiska föräldrar”: De musikaliska tefaten i Spielbergs Närkontakt av tredje graden, vars uppdykande på Jorden har en djupgående själslig effekt på alla som kommer i kontakt med dem. De är till en början lika mycket skrämmande som fascinerande – skillnaden mellan en Övervakare och en Förälder ligger i avsikten. Utomjordingarna i Cocoon är först ovilliga att interagera med pensionärerna som finner dem, men tar sedan sitt föräldraansvar och ger dem av den eviga ungdomens hemlighet. De rultiga Mondoshawians i Femte Elementet har interagerat med människorna i tusentals år, och gömt hemligheten till universell upplysning i ett tempel i den nordafrikanska öknen.

Independence Day alien

Independence Day alien

Kolonialisterna – Moderskeppen från Independence Day

En av de vanligaste fantasierna vi har är den om den teknologiskt övermäktiga invasionsflottan som plötsligt dyker upp på himlen och låter eld och död regna ned över våra städer. Det räcker med att titta på vår egen historia för att veta hur det brukar gå till. I Independence Day är utomjordingarna på jakt efter våra naturresurser, och de förspiller ingen tid innan de går till attack mot vår militär och stora städer. Då USA:s president får telepatisk kontakt med en av dem och frågar vad de vill att vi ska göra, är svaret enkelt: ”Dö!”. Människorna är bara ett hinder på vägen till att ta det som verkligen betyder något, ett hinder som ska röjas undan. Eller i värsta fall ätas upp. På exakt samma sätt är det i Pacific Rim, där ledarna för den transdimensionella rasen av kaijuer klonar fram enorma monster med det specifika syftet att utrota alla människor innan den verkliga invasionen inleds. I The Avengers tror Loki att de utomjordiska chitaurierna ska lämna det mesta av Jorden intakt efter invasionen och låta honom härska som kung, men då vi ser förödelsen förstår vi att det är en naiv förhoppning. I Man of Steel är det general Zod som planerar att återupprätta sin planet Kryptons kultur här på Jorden, och för att bereda vägen aktiveras ett par stora terraformerare: maskiner som kommer att förvandla vår planet till stoft och lämplig för kryptonisk kolonisation.

Inga Kolonialister bryr sig egentligen om vad som händer med dig eller mig, men somliga är luriga i sin strategi och bygger först upp ett förtroende, och tar till och med hjälp av medlöpare för att tömma Jorden på resurser. De kan först framstå som både vänliga och goda.  V-ödlorna i de båda tv-serierna V är ett klassiskt exempel. ”V” står för ”Visitors” som de kallar sig, och de drar igång ett omfattande PR-program som ska får över befolkningen på sin sida. Sedan slår de till och inför undantagstillstånd och åsiktsförtryck. På samma vis opererar utomjordingarna i Oblivion, som helt vill tömma Jorden på vatten. De övertygar de kvarvarande människorna om att de är The Good Guys och får dem över på sin sida. Allt med ett glatt leende.

Fler Kolonialister: Ra i Stargate spelar på primitiva kulturers gudsfruktan och presenterar sig som en gud.  Det gör också ”Gud” i Star Trek V. Vi har också tripoderna i Världarnas krig, de gruvbrytande monstren i Cowboys and aliens, barnarövarna i Falling Skies, Mars Attacks, Decepticons från Transformers, Vogonerna i Liftarens guide till galaxen, härskarna Dark City och de osynliga varelserna i The Darkest hour.

Ripley blir inte uppäten i Alien 3

Ripley blir inte uppäten i Alien 3

Demonen – Xenomorphen från Alien

I rymden finns många mörka territorier dit ingen man eller kvinna kan bege sig utan att riskera att få något ondskefullt med sig tillbaka. En demonlik varelse som gör sitt yttersta för att förgöra alla den kommer i kontakt med. Ibland är det något som landar i vår mitt, som monstret i Cloverfield.  I Alien och Aliens är detta förbjudna territorium ett kraschat, utomjordisk rymdskepp fyllt med ägg. Då man kommer för nära aktiveras ondskan och helvetet bryter löst. I ägget finns en facehugger, som kastar sig över sitt byte och implanterar ett embryo, kallat chestburster från sitt karaktäristiska sätt att äta sig ut genom bröstkorgen på sitt offer. Denna varelse blir sedan en fullvuxen xenomorph – en perfekt mördare som inte ger sig förrän den själv är det enda levande inom synhåll. En sådan rymddemon går inte att förstå eller kommunicera med. Det enda du kan göra är att hålla sig undan, eller förgöra den med eld. Demonen är som hämtad från de mörkaste legenderna inom vår kulturhistoria. Man kan också se likheter med modern skräckfilm, som The Grudge.

I John Carpenters klassiska The Thing hittar ett gäng forskare sin nemesis under isen på Antarktis, och denna variant av Demon kan anta formen av sina offer och på så vis komma tillräckligt nära dem för att föra smittan vidare. För varje minut smittas fler av monstret, och de kvarvarande människorna blir paranoida av att inte veta vem som är besatt. En liknande situation ser vi i Dreamcatcher, där varelsen Mr Gray med kraftfull telepati kan besätta sina offer och få dem att attackera varandra. I The Last Days on Mars hotas besättningen på en expedition av ett zombievirus, som hämtar upp de mörkaste drifterna hos sina offer och gör dem till bestialiska mördare. Ungefär samma sak händer i John Carpenters Ghosts of Mars, där de smittade till och med bildar en mördarkult. I den något mer sansade Andromeda Strain har viruset en liknande våldsam effekt, men får den som smittats att skada sig själv, snarare än andra.

En variant på Demontemat ser vi i Predator och Predator 2, där en utomjordisk krigare isolerar och rituellt dödar sina offer, ett efter ett. Där framstår Predatorn verkligen som en demon från en annan värld för sina mänskliga motståndare, men vi i publiken förstår att det är en varelse av kött och blod.

Mer bokstavligen infernalisk är den ondska som släpps lös ombord på rymdskeppet Event Horizon, då de öppnar en portal till en annan dimension och släpper igenom något helvetiskt. En mardröm för alla ombord inleds.

Galactus i filmversionen

Galactus i filmversionen av Fantastiska Fyran

Kaos – The Great Evil i Femte Elementet

Rymdfilmer utnyttjar ofta möjligheten till enorm skala som rymdmiljön tillåter – och låter hotet anta kosmiska proportioner. Redan HP Lovecraft gjorde detta, då han diktade om ofattbara, kosmiska gudar som vi människor gör bäst i att inte ens tänka på.  I rymdoperan Femte Elementet hotas världen av The Great Evil, en ostoppbar, universell kraft som växer exponentiellt, rör sig med oerhörd hastighet genom solsystemet och blir starkare varje gång något attackerar det. Här är ondskan förkroppsligad, i form av ett brinnande eldklot i samma storlek som Jupiter. Vi får aldrig veta exakt varför eldklotet finns, men vi vet att det slukar allt i sin väg. I Star Trek finns en motsvarighet i cyborgkulturen The Borg, som bland annat är med i Star Trek Voyager. Borgerna har en vilja: att assimilera alla varelser som kommer i deras väg och inlemma dem i sitt teknologiska kollektiv. Individen sugs in i ett kollektivt insektsmedvetande. Allt som kommer i kontakt med borgerna förgörs. Förtrupper till The Borg är de enorma sfärer och kuber som attackerar planeter som kommer i deras väg. Det sista många civilisationer ser och hör är en kub och radiosändningen ”We are the Borg. Resistance is futile. You will be assimilated.”

Andra exempel på Kaos med ett tydligt uppsåt att förgöra är planetätaren Galactus och dess härold Silversurfaren i Fantastic Four Rise of the silver surfer. I serien är Galactus personifierad till en storvuxen humanoid, men i filmen är hen mer som ett hotfullt moln. I Green Lantern är Parallax en fd grön lykta som drabbats av storhetsvansinne och blivit en själslukande världsförgörare som det krävs att hela Gröna Lyktankåren kämpar emot för att kunna stå emot.

Samma koncept, men på en mänskligare skala, är den geleartade massa som hotar en ameriskansk småstad i The Blob. Den suger in allt levande som kommer för nära, och växer som en amöba till fruktansvärd storlek. I komedin Evolution börjar ett liknande kosmiskt Kaos som en bakterieodling i ett gymnasielabb, men växer snabbt till sig och blir en ostoppbar koloss som tornar upp sig över bergstopparna och hotar att sluka allt.

Somliga kosmiska hot är mindre fientliga i sin avsikt, men inte desto mindre farliga för oss människor. Planeten Solaris är snarast nyfiken på oss människor, men är samtidigt så kraftfull att var och en som kommer i mental kontakt med den är dömd att dö. V’ger i Star Trek the motion picture och rymdskeppet som letar efter överlevande valar i Star Trek IV är båda egentligen fredliga representanter för utomjordiska civilisationer. Men de är så mäktiga att deras blotta närvaro vid Jorden orsakar stor förödelse.

Area 51 (2011) – monstermenageri slukar grävande journalister

USA 2011, regi: Jason Connery, producent: Courtney Solomon, manus: Kenny Yakkel

Rachel Miner vs alien

Rachel Miner vs alien

Handlingen.

I denna Syfy-pärla får ett gäng kända journalister med stora egon (bl a John Shea och Vanessa Branch) göra ett reportage inifrån den berömda militärbasen Area 51. Militären under ledning av Översten (Bruce Botleitner) vill helt enkelt få lite fin PR och samtidigt passa på att en gång för alla avliva myten om att amerikanska myndigheter förvarar resterna efter kraschade utomjordiska rymdskepp i Area 51. Det är bara ett problem: de nedersta våningarna av basen formligen kryllar av inlåsta aliens. Och samma kväll som journalisterna kommer, bestämmer sig de mest mordiska av dessa bestar att bryta sig ut och söka friheten. Area 51 förvandlas snart till ett skräckens hus och det är upp till några tappra soldater (bl a Rachel Miner och Jason London) att skjuta sig ut.

Pretentionerna?

Glimten i ögat finns med och de många genreklichéerna används med gott humör.

Världsbygget och rymdskeppen!

Area 51 är ett veritabelt zoo för rymdmonster. Somliga är mest märkliga humanoider, medan andra är stora köttätande monster som en kulsprutepistol knappast biter på.

Area 51

Area 51

Design och specialeffekter;

Så där murrigt och halvmediokert som bara en tv-film från Syfy-kanalen kan vara. Militärbasen är ett antal gråa korridorer och anonyma rum. Som en lagerlokal eller fabrik. Monstren är dock av hyfsad tv-produktionsklass, och även om de är tydligt datoranimerade och därför inte så skrämmande så är det i alla fall någon med fantasi och en smula monsterfeeling som formgivit dem.

Luckor i manus,

Varför lämnas Sgt Hannah ensam att försvara marknivån medan alla andra soldater irrar omkring nere i militärbasens källare?

AREA 51 -- Syfy Original Movie -- Pictured: (l-r) John Shea, Bruce Boxleitner -- Photo by: Syfy

AREA 51 — Syfy Original Movie — Pictured: (l-r) John Shea, Bruce Boxleitner — Photo by: Syfy

Domen:

Inte alls så skräckinjagande usel som en del av sina kanalkolleger eller The Asylums mockbusters. Area 51 har i alla fall ett glatt humör och en del fantasifulla monster. Att sedan storyn är en enda lång kopia av hundra andra filmer och att varje rollfigur bara är en kliché, är säkert något man kan förlåta om man är på rätt humör. En bagatell som kan lämpa sig för att käka lite popcorn till en seg söndagkväll.

Se istället-

Independence Day som också utspelas på Area 51.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Fire in the sky (1993) – skogshuggaren som blev bortrövad

USA 1993, regi: Robert Lieberman, manus: Tracy Tormé

Fire in the sky

Fire in the sky

Handlingen.

En psykologisk thriller som hävdas vara baserad på verkliga händelser 1975. Vi följer ett gäng med skogshuggare i Arizonas djupaste vildmark. De hankar sig fram genom den ekonomiska krisen och bråkar sinsemellan. I centrum står drömmaren Travis (DB Sweeney) och hans bästa kompis och blivande svåger, tillika gruppens ledare, Mike Rogers (Robert Patrick). En kväll försvinner Travis spårlöst, och hans arbetskamrater hävdar bestämt att ett UFO har rövat bort honom i skogen. Den federala polisen kopplas in och en mordutredning startas. Både polisen och övriga invånare i det lilla samhället antar att någon i gruppen, eller kanske de alla, har mördat Travis, men att de försöker skylla hans försvinnande på utomjordingar. Allt medan spekulationerna pågår som vildast i media och bland grannarna dyker Travis själv upp igen. Men vad är det egentligen han har varit med om?

Fire in the sky

Fire in the sky

Rymdskeppet!

Scenerna inifrån rymdskeppet är läskiga, återberättade i form av flashbacks. Interiören är klart inspirerad av HR Gigers design för Alien, med organiska former och väggar med en mattsvart, fuktdrypande yta, som om skeppet var gjort av hud. Det här är inga snälla ET-er direkt, utan det här är varelser man minns i sina mardrömmar. Travis upplevelser ombord hör till rymdfilmsgenrens mer obehagliga skildringar av närkontakt.

Specialeffekter och look;

De lyckas få till den rätta känslan av 1970-talets lantliga arbetarklass, ett samhälle som sett sina bästa dagar, och människor som lever i utkanten. Detta kombinerat med de redan nämnda skräckfilmslika scenerna på själva rymdskeppet gör Fire in the sky till en ovanlig och visuellt minnesvärd rymdfilm.

Fire in the sky

Fire in the sky

 

Domen:

En thriller som bitvis lyfts till engagerande drama av sina skådespelare, speciellt Robert Patrick som den plågade Mike Rogers och James Garner som federal och skeptisk mordutredare. Regissören Lieberman behandlar  storyn med den respekt som premissen ”based on a true story” kräver, och satsar mest på det mänskliga dramat. Vi får en fin inblick i hur ett försvinnande kunde påverka omgivningen i en liten stad för snart fyrtio år sedan. Fire in the sky är bäst i början, då spänningen om vad som hänt Travis byggs upp. Filmens andra del, då han dyker upp och börjar få flashbacks, är dock mest skrämmande och inte så emotionellt tillfredsställande för huvudpersonerna eller för oss i publiken. Filmen slutar med ett antal frågetecken hängande i luften.

Se även+

Dark skies, Närkontakt av tredje graden, The fourth kind

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter