Vin Diesel

Guardians of the Galaxy (2014) – en ny standard för rymdäventyr

USA 2014, regi: James Gunn, manus: James Gunn och Nicole Perlman, producent: Kevin Feige, musik: Tyler Bates.

Guardians Of The Galaxy

Guardians Of The Galaxy

Handlingen.

Det är kul att kunna kickstarta efter sommaren med en riktig smällkaramell, och för den händelse du har levt helt bortkopplad under semestern kan jag berätta att Marvels Guardians of the Galaxy (”GotG”) är sommarens överraskande biohit, geekvärldens flavour of the year och allmänt en femetta till rymdopera. Dessutom är det en komedi, och det är en viktig anledning till varför den funkar så bra. Mer om det längre ned. Handlingen blixtrar fram i kosmos alla färger, då vi tas med på en hisnande färd ut i en tätbefolkad galax, fylld av uråldriga imperier, prisjägare, pirater, utomjordingar av alla de slag och fler rymdskepp än du sett på samma gång utanför en Star Wars-film. I galaxen pågår också en kosmisk maktkamp mellan gudalikt mäktiga varelser som slåss om inflytande över de kraftfulla artefakter som kallas Infinity Stones. Den som besitter en sådan kan utplåna hela planeter med en handviftning, och det är precis detta som filmens huvudskurk Ronan, en mordgalen kreeprins, planerar att göra mot den utopiska planeten Xandar. Dessbättre behöver du inte kunna något om Marvels komplexa, kosmiska bakgrundshistoria för att kunna hänga med hyfsat i alla intriger. Och snart fokuserar filmen på ett udda gäng av förbrytare, överlöpare och lönnmördare som av slumpen eller ödet förs samman i högsäkerhetsfängelset Kyln.

Rocket Racoon

Rocket Racoon

Det är den kaxige tjuven Peter Quill (Chris Pratt), den cyniske Rocket (en genetiskt modifierad tvättbjörn, med röst av Bradley Cooper), lönnmördaren Gamora (Zoe Saldana) som bytt sida, den av sorg och ilska drivne Drax the Destroyer (Dave Bautista) och slutligen Rocket medhjälpare Groot, ett talande träd vars återkommande replik ”I am Groot” yttras på många pregnanta vis av självaste Vin Diesel. Detta gäng är en vinddriven och av tillvaron stukad liten skara, som trots att de inte kommer särskilt bra överens bestämmer sig för att jobba tillsammans ett tag. Först måste de rymma från fängelset, och sedan ska de ge sig på att sälja ett mystiskt klot på svarta marknaden i den laglösa rymdstationen Knowhere. Men klotet visar sig vara just den Infinity Stone som halva galaxen redan slåss om, så det dröjer inte länge innan den disparata gruppen jagas, skjuts på, kidnappas och nästan sprängs i småbitar. Ska de ta till sjappen, som Rocket föreslår, eller bejaka sin nyfunna vänskap och försöka bekämpa Ronan och dennes övermäktiga armada?

Ronan (Lee Pace) och Nebula (Karen Gillan)

Ronan (Lee Pace) och Nebula (Karen Gillan)

Pretentionerna?

Början på något helt nytt i Marvels filmer: ett stort upplagt, myllrande rymdepos av samma kaliber som gamla Star Wars men med Marvels nya, självmedvetna metaglimt i ögat. Och här kastar sig regissören (och manusförfattaren) James Gunn ut i det okända på flera vis: istället för att börja reducera och gallra i Marvels oerhört komplexa mytologi och sedan välja en lightversion av den till sin film, slänger han in hela myllret av platser, civilisationer och figurer från serietidningarna, och bryr sig inte om att förklara vad fanken det är som pågår. Det fungerar utmärkt: de i publiken som har pluggat Marvelmytologin kan njuta av den, medan vi andra får en rolig actionhistoria med ovanligt mycket karaktär.

The Dark Aster är Ronans flaggskepp, som hotar planeten Xander

The Dark Aster är Ronans flaggskepp, som hotar planeten Xander

Rymdskepp och världsbygge!

Ett rikt, varierat och mångfacetterat universum tecknat i mättade färger och med en detaljrikedom som lockar till omedelbar omtittning. Vi får inte en utan många världar, var och en med sin egen distinkta stil: Kreeprinsens egyptiskinspirerade tempelritualer, Nova Corps ljusa och fräscha kontorslandskap, fängelsemånen Kylns blodstänkta celler, och den bisarra neonvärld som byggts upp inne i skallen av en forntida himmelsk jätte. Dessutom är GotG en veritabel rymdskeppsfest. Här är två av de viktigaste skeppen:

The Dark Aster (ovan) är Ronan the Accusers högborg och hangarfartyg, en fågelliknande struktur vars svarta vingar är vridna i spiraler. Den är lika mycket ett flygande tempel till Ronans ära, som ett vapen i traditionen shock and awe. Då The Dark Aster dyker upp på himlen ovanför Xandar och börjar spy ut jagarskepp, så vet Nova Corps att deras minuter är räknade. Då har de tur som får tillfälligt skydd av piraterna Ravagers, en kriminell organisation under ledning av Peters blåhyade fosterpappa Yondu.

Milano, Peter Quills rymdskepp från Guardians of the Galaxy

Milano, Peter Quills rymdskepp från Guardians of the Galaxy

Milano är Peters skepp och filmens viktigaste (dess Millennium Falcon, om du så vill). Det kommer ursprungligen från Ravagersflottan, har en vass nos och är målat i orange och blått. Peter har sedan kärleksfullt inrett Milano som en ungkarlslya i amerikansk retrostil, komplett med träpaneler, en kassettbandspelare och klistermärken med lastbilar och amerikanska flaggan. Det är också, som alla pojkrum, smutsigt av divserse kroppsvätskor. I dess stereo pumpas bräkig 70-talsmusik ut – Blue Swedes Hooked on a feeling, inte minst. Denna träpanelsnostalgi bidrar starkt till GotG:s charm, och som element i berättelsen blir det begripligt i ljuset av att Peter blev föräldralös som på 1980-talet som 10-åring, kidnappades till rymden av de brutala Ravagers och uppfostrades till ett liv som yrkeskriminell av den hänsynslöse Yondu. Peters enda koppling till sina jordiska rötter är blandbandet med mammans favoritlåtar – och vi förstår att han trots att han växt upp till en stor, stark karl på många vis fortfarande är den lille pojken som inte vågade ta sin döende mammas hand.

Interiör från rymdskeppet Milano

Interiör från rymdskeppet Milano

Produktionsdesign och effekter;

En av de mest livsbejakande och härliga visuella upplevelser jag haft på bio. Snarare än att försöka vara superoriginell eller – Gud förbjude – edgy, så bejakar GotG arvet från 60-talets serietidningar och mixar in så många popkulturreferenser som bara får plats. James Gunn har gjort en närmast psykedeliskt färgsprakande hyllning till science fiction-genren, som fräckt lånar det bästa från dåtiden och adderar nutidens imponerande tekniska förfining. Resultatet är en helt perfekt blandning av analogt och digitalt, där allt hänger samman och bildar en kristallklart visualiserad och fullödig fantasivärld. Att tala om var filmen slutar och specialeffekterna börjar är meningslöst. Detta är ett allkonstverk. Och det är de många fina detaljerna som gör’t. Så smart, så smart av James Gunn att låta kopplingen mellan Jorden och galaxen vara en liten pojke från just den tidsepok då Star Wars var som allra populärast, ett faktum som gör att all jordisk teknologi i GotG ligger på Walkmannivå. Det slår an en sträng hos 40-åringar som tycker rymden var snyggast 1983, utan att för den skull dränka filmen i nostalgi för en ny generation. Men influenserna sträcker sig långt bortom George Lucas klassiska trilogi. GotG har lika mycket gemensamt med den visuella rikedomen hos Jim Henson eller varför inte Hayao Miyazaki. Inom ramen för detta rymdepos ryms både exploderande månar och ögonblick av absolut stillhet då ett magiskt träd ger en tusensköna till en liten flicka.

Luckor i manus,

Det irriterar mig lite grann att Peter Quill vid flera tillfällen tar på sig sin Star-Lord-hjälm och sedan till synes obekymrat flyger genom rymdens vacuum, klädd i helt vanliga kläder och utan handskar.

The Ravagers

The Ravagers

Domen:

Att göra en rymdopera som alla kan gilla är förmodligen det svåraste man kan ge sig på. Genren kräver absolut gehör hos sin regissör för när det pompösa övergår i det patetiska, och vi kan säga att många regissörer känt sig manade genom åren, men få har verkligen varit kallade. Här lyckas James Gunn med det omöjliga och revitaliserar inte bara rymdoperagenren utan också Marvels filmuniversum. Om de kan lyckas med det här, så kan de lyckas med nästan vad som helst. En sådan braksuccé hade förstås inte varit möjlig utan en regissör med en stark vision och förmågan att realisera den. Men den hemliga ingrediensen är inte en hisnande specialeffektbugdet, utan gammal hederlig komisk timing. James Gunn har gjort en absurd fars, där varje ögonblick som hotar att bli för uppblåst eller högtidligt punkteras av att dialogen spårar ur. Det händer gång på gång, och på alla de rätta ställena. Inte ens vid de allra mest känsliga ögonblicken väjer Gunn för att tramsa till det, och resultatet blir ändå aldrig bara tramsigt. Utan denna påtagliga och mycket geekiga humor hade GotG haft betydligt svårare att engagera, och hade rentav kanske blivit förfärligt träig. Den som inte tror mig vad gäller humorns betydelse för storslagen rymdopera, kan ju betänka hur svårt George Lucas’ nyare Star Wars-filmer led av att de saknade gnabbet mellan prinsessan Leia och Han Solo.

Och jag tänker på den i all hast uppskjutna rymdfilmen Jupiter Ascending, som ju egentligen skulle haft premiär ett par månader innan GotG, med en snarlik story och liknande visuellt upplägg.  Hux flux flyttade filmbolaget premiären till sommaren 2015, troligen för att helt klippa om en ganska tråkig film som de förstod inte höll för konkurrensen. För så bra är GotG, att den kommer att ses som det nya riktmärket för hur ett riktigt rymdäventyr ska vara. Det var väl på tiden att en ny film tog upp den fallna manteln från Rymdimperiet slår tillbaka.

Filmen klarar bechdeltestet, genom att Gomora och Nebula har flera scener mot varandra.

Rymdstationen Knowhere, The Collectors bas, byggd i ett gigantisk kranium. Marvel's Guardians Of The Galaxy Ph: Film Frame ©Marvel 2014

Rymdstationen Knowhere, The Collectors bas, byggd i ett gigantisk kranium. Marvel’s Guardians Of The Galaxy Ph: Film Frame ©Marvel 2014

Fler filmer som den här+

En film som förmodligen haft stort inflytande är JJ Abrams Star Trek från 2009, en annan milstolpe i rymdoperagenren, vad man än tycker om Abrams i övrigt. Annars kan man se referenser till i stort sett varje sci-fi- eller äventyrsfilm från senaste 35 åren i GotG, inklusive Indiana Jones, E.T och Stjärnornas krig.

Riddick (2013) – tillbaka till thrillerrötterna

Storbritannien/USA 2013, manus och regi: David Twohy, producent: Vin Diesel

Riddick skaffar sig en "hund" - en valp till en rymdsjakal. Den blir hans oskiljaktige följeslagare

Riddick skaffar sig en ”hund” – en valp till en rymdsjakal. Den blir hans oskiljaktige följeslagare

Handlingen.

Antihjälten Riddick (Vin Diesel) har en legendariskt dålig dag. Han har blivit av med titeln som universums härskare (händelser i The Chronicles of Riddick), förrådd av sina samvetslösa undersåtar och strandsatt på en ökenplanet utan vatten eller utrustning. Vilda djur och slemmiga monster försöker  slita honom i stycken, och han är tvungen att förgifta sig själv med monstergift för att bli immun och överleva vandringen. Då han sätter igång en nödsignal i en övergiven ökenbas lockar det till sig brutala prisjägare från rymdens alla hörn, inställda på att skära huvudet av honom. Men det vore inte Riddick om han inte tog ödet i egna händer och hittade på en plan för att ta sig ifrån ödeplaneten. För att göra det behöver han prisjägarnas rymdskepp.

Pretentionerna?

Diesels och Twohys kärleksbarn, som de förmodligen gjort mest för sitt eget samvetes skull. Diesel bytte till sig alla rättigheter till Riddick-varumärket från Universal redan 2006, och hans och Twohys ambition har sedan dess varit att kunna göra en värdig uppföljare till den första Riddickthrillern Pitch Black (2000) – en uppföljare som skulle få oss att förlåta den överkokta Dune-pastischen Chronicles of Riddick.

Prisjägarna i Riddick

Prisjägarna i Riddick

Världsbygget och rymdskeppen!

Det är tillbaka till rötterna som gäller – precis som Pitch Black utspelas Riddick på en ökenplanet utan civilisation, med endast en övergiven rymdhamn. Öknen kryllar av olika monster, som alla har stora tänder, giftiga taggar och sylvassa klor. Hit lockas två rymdskepp av Riddicks nödsignal. Först kommer den oborstade och galne Santana (Jordi Mollà) med sitt råbarkade gäng, i ett gammalt skraltigt skepp. De är som hämtade från Mad Max. Sedan kommer ett glänsande hi-techskepp, vars besättning har uniform och vars ledare, Boss Johns (Matthew Nable), drivs av noblare motiv än bara att casha in lösensumman för Riddicks döda kropp. Oddsen verkar vara till Riddicks nackdel, men han jämnar snart ut dem genom att plocka prisjägarna en efter en. Och då ett regnoväder närmar sig hotas människorna av fuktlevande jätteskorpioner, sugna på människoblod. Då tvingas såväl jägare som jagad att slå sig samman för att överleva. Förutom skorpionerna förtjänar Riddicks ”hund” – en sjakalvalp som växer upp i rekordfart – ett omnämnande. Den är uttrycksfull som en seriefigur och ger en lätt Disneykänsla till de scener där den är med.

Huvudskurkarna från Chronicles of Riddick, Necromongers, förekommer bara i periferin. Vi får ett en kort glimt av Karl Urban som Commander Vaako, som lurar Riddick att lämna sitt säkra palats för att finna sin hemplanet. Han får en trupp soldater och ett necromongerskepp med sig, men de lurar honom in i ett bakhåll på ökenplaneten.

Grrr! Riddick mot slemt monster

Grrr! Riddick mot slemt monster

Design och specialeffekter;

En nedstrippad, nästan monokrom värld av gul sand, bruna klippor, gyttjiga vattenpölar och rostiga industrilokaler. Borta är de pompösa masscenerna och väldiga kulisserna från förra filmen. Här går kameran nära inpå skådespelarna, och fokus för specialeffekterna är de många datoranimerade monstren. Dessa är tyvärr lite generiska, som om någon korsat en xenomorph med en ”bug” från Starship Troopers, och sedan placerat dem i en damm. De funkar som lagom läskigt hot,  men vi får se alltför mycket av dem, alltför tidigt. Ibland verkar monsterfilmskapare glömma att det som man inte ser ofta är det mest skrämmande. Det var ju framgångsreceptet i Pitch Black.

Monstren vill ha det fuktigt, så i regnet trivs de

Monstren vill ha det fuktigt, så i regnet trivs de

Domen:

Det här är en film som håller ihop i stunden – paret Twohy/Diesel vet helt klart hur man skapar spänning, action och thrillerögonblick. De har ofta glimten i ögat med en mycket speciell, übercynisk humor. Speciellt filmens första del, då Riddick och hunden vandrar genom öknen, är en underhållande och – vågar jag säga det? – gullig Robinsonstory.  Men det retar mig att de låtsas som om förra filmen inte existerar. Istället försöker de bygga vidare direkt på Pitch Black. Visst, jag borde låta dem ha skoj och göra sin grej, men om de senaste tio åren som Universums Härskare inte satt  några som helst avtryck i figuren Riddick, då blir han alltför träaktigt hård för att behålla mitt intresse. Någon enda liten utveckling av karaktären kan vi väl ändå begära i den tredje långfilmen?

Betyget dras också ned av klichéfaktorn på prisjägarna. Vi har sett dem alla förut: den rasande hedersmannen, den slemme skurken, den unge idealisten och den store, tyste. De är allesammans som hämtade rakt från en gammal westernfilm, och bortglömda i samma ögonblick som eftertexterna börjar rulla. Det finns egentligen ingen man kan identifiera sig med. Jag känner mig verkligt besviken på den stereotypt manshatande lesbiska rollfigur som coola Katee Sackhoff gör sitt bästa för att fylla med någon sorts liv. Det är den enda kvinnliga karaktären i filmen, och hon skildras genomgående som ett sexobjekt. Vi hade hellre sett henne göra en repris av Starbuck från Battlestar Galactica.

På det hela taget har Twohy/Diesel förmodligen ändå lyckats med sin föresats, och räddat Riddicks rykte åt eftervärlden. Thrillerformatet passar figuren bättre än rymdopera gjorde. Men jag är inte så säker på att det kommer en fjärde film. Det känns som om de har slut på idéer.

Se även+

Pitch Black (2000) och Chronicles of Riddick (2004)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The Iron Giant (1999) – Jag är inget vapen!

USA 1999, regi: Brad Bird, producent: bl a Pete Townsend, manus: Tim McCanlies, baserat på romanen av Ted Hughes, musik: Michael Kamen

The Iron Giant

The Iron Giant

Handlingen.

Denna moderna klassiker var regissören Brad Birds första långfilm, och han gick senare vidare till Pixar där han regisserat bl a Ratatouille. Vi förflyttas till kalla krigets USA 1957, då hela landet känner skräck och paranoia inför Sovjets uppskjutande av Sputnik-satelliterna, som tycks bevisa att Sovjet redan behärskar rymden och planerar en invasion vilket ögonblick som helst. Militären är på helspänn. Om kvällarna visar den svartvita TVn  massor av science fiction-filmer om knasiga vetenskapsmän och robotar från rymden. Det fångar fantasin hos den ensamme nioårige Hogarth, som bor med sin mamma i den lilla staden Rockwell i Maine.  Men Hogarths liv ska snart ställas på ända då en utomjordisk jätterobot kraschlandar i skogen. Hogarth råkar rädda robotens liv genom att bryta strömmen till ett elkraftverk som hotar att elektrifiera Jätten, och därmed har han skaffat sig en trogen vän. ”Jag har en jätterobot!” ropar Hogarth. ”Jag är den lyckligaste pojken i USA!” Men att ha en kompis på 30 meter som äter stora mängder metall – som bilar och järnvägsräls – visar sig vara förknippat med vissa problem. Och det dröjer inte länge förrän militären kommer Hogarth och Järnjätten på spåren. Och militärens svar på hot vid den här tiden är att bomba dem med kärnvapen. Snart riskerar Järnjätten med sin blotta närvaro allas liv i lilla Rockwell.

Järnjätten möter Bambi

Järnjätten möter Bambi

Pretentionerna?

”I am not a gun” utbrister Jätten, och det är filmens centrala replik. För Jätten är visserligen snäll, men han har kraft att utplåna en hel armé. Hur långt räcker Jättens kärlek till Hogarth, då stridsflygplan attackerar med raketer?

Världsbygget och rymdskeppen!

Jätten landar i science fiction-genrens förlovade tid: det sena 50-talet. Han passar väl in i tidsandan, och är en sorts prototransformer. Hans hand kan lösgöra sig och gå på fingrarna, som en sorts metallhund. Och vid flera tillfällen visar sig hans olika kroppsdelar kunna överleva på egen hand. Jätten är också utrustad med olika energivapen av fruktansvärd styrka, och kan göra enorm skada utan ansträngning. Men han är på många sätt ett barn, precis som Hogarth, med en liten pojkes nyfikenhet och barnsliga humor. En oskyldig själ, i ett monsters kropp.

Design och specialeffekter;

En för 90-talet typisk blandning mellan tecknad film och datoranimation, men med det handtecknades känsla.  The Iron Giant är en högklassig tecknad långfilm, av en sort som inte görs längre. Det låg den i fatet då den skulle lanseras 1999, precis då de helt datoranimerade långfilmerna började slå igenom på allvar.

Dean McCoppin blir Jättens och Hogarths vän

Dean McCoppin blir Jättens och Hogarths vän

Mest minnesvärda scen*

I en genomgående dramatisk film är höjdpunkten då Jätten tror att Hogarth är död och hamnar i strid med militären. Allt verkar dömt att sluta i katastrof, då Hogarth återvänder och lyckas övertyga Jätten att deaktivera sina massförstörelsevapen.

Poster för Iron Giant

Poster för Iron Giant

Domen:

Jag rekommenderar varmt The Iron Giant för såväl vuxna rymdfilmsälskare som de lite yngre. Det är en varm och gripande film om vänskap, utan en Disneyfilms överdrivna gullighet och med en svärta som vi sällan ser i modern tecknad film. Bakgrunden med kärnvapenhot och kapprustning ger den fantasifulla robotberättelsen en ton av allvar, utan att för den skull slå över i det deprimerande. Att filmen floppade på bio  säger inget om filmens kvalitet, utan är bara ett bevis på att guld inte alltid regnar över de som mest förtjänar det. Men Järnjätten är en guldklimp bland rymdfilmer.

Röster: Vin Diesel (jätten), Harry Connick JR (Dean) och Jennifer Aniston (Hogarths mamma)

Fler barnfilmer:

Zathura, Wall-E, Flight of the navigator, Titan AE

 

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Blod, slem, tentakler och Katee Sackhoff i ny trailer för Riddick Rule The Dark

De nya monstren i Rule the Dark är större än i Pitch Black

De nya monstren i Rule the Dark är större än i Pitch Black

I dessa Comic-Con-dagar kommer det många nya trailers, och så även för den nya Riddickfilmen med Vin Diesel som ska ha amerikansk biopremiär i september. En av de andra huvudrollerna innehas av Katee Sackhoff, mest känd som Starbuck från Battlestar Galactica.

Riddicks motvilliga kompanjoner, bl a Katee Sackhoff

Riddicks motvilliga kompanjoner, bl a Katee Sackhoff

Den nya trailern har klassificerats som ”R-rated” eftersom den är så våldsam. Jepp, man får se blod och en stor kniv som spetsar en man huvud. Och en jäkla massa stora monster med tentakler. Jag lägger upp både den nya R-rated-trailern och den som saknar blodet och har varit i omlopp ett tag.

Rule the dark ska enligt Riddicks skapare David Twohy vara mer lik originalfilmen Pitch Black, alltså en våldsam skräckfilm med mycket monster, svek och svordomar. . Det kommer säkert vara några element från Chronicles of Riddick, den överlastade rymdoperan från 2004, också. Men både Twohy och Diesel har i intervjuer lovat att Rule the dark ska vara en välbehövlig återgång till thillerrötterna. Storyn går ut på att Riddick är strandad på en ökenplanet och måste aktivera en nödsignal för att ta sig därifrån. Men vilka dyker upp, om inte ett gäng hänsynslösa legosoldater (vad annars..). Och sedan brakar helvetet loss då en massa tentakelförsedda och slemmiga monster attackerar. Ni fattar upplägget.

Först: den nya, blodiga trailern för Riddick Rule The Dark (från 19 juli 2013)

och sen…

Den lite snällare versionen av samma trailer (från maj 2013)

Allra första videon från nya Riddick med Vin Diesel (2013)

Vin Diesel själv har precis lagt ut en video på sin Facebooksida som visar 21 sekunder från den helt nya filmen om Riddick som kommer i höst. Den ska vara mer lik Pitch Black än Chronicles of Riddick, har de lovat. Alltså färre plastrustningar och mer skräck. Men säkert massor av muskler. Jag är försiktigt positiv.

Riddick 3 börjar med honom på tronen

Riddick 3 börjar med honom på tronen

Chronicles of Riddick (2004) – rymdopera med extra allt

Visserligen en posterbild, men ungefär så här överdriven ser filmen ut

Visserligen en posterbild, men ungefär så här överdriven ser filmen ut

Handlingen.

Ok, så världen gick inte under. Så lämnar vi de sentimentala undergångsfilmerna. Vilket bättre sätt att vakna upp ur juldvalan än med en äkta space opera – en episk blandning av science fiction, fantasy och kostymdrama? David Twohy gör här en uppföljare – med extra allt – till sin kultthriller Pitch Black (2000). Antihjälten Riddick (Vin Diesel) tar sig an ett hot av kosmiska dimensioner. De fasanfullt ondskefulla necromongers invaderar planet efter planet och kräver omvändelse eller döden av de erövrade. The Lord Marshal (Colm Feore) är necromongernas allsmäktige ledare, men palatsintrigerna surrar bakom hans rygg, och Lord och Lady Vaako (Karl Urban från Star Trek och Thandie Newton) konspirerar för att ta makten. Då Riddick hamnar i invasionens väg och visar sig komma från en civilisation som Lord Marshal utplånat, blir han en bricka i spelet om tronen. Och just det, det skjuts med stora vapen och Riddick slår legosoldater på käften så det står härliga till.

Prisjägaren Toombs jagar Riddick i sitt skepp

Prisjägaren Toombs jagar Riddick i sitt skepp

Rymdskeppen!

Du kan definitivt kolla på The Chronicles of Riddick bara för att se alla fina rymdskepp. Legosoldaterna och prisjägarna har små, skrangliga skorvar som verkar kunna slitas i bitar vilket ögonblick som helst. Necromongers har en oändlig flotta av hotfullt mörkgrå stridsskepp, som likt en komet på himlen blir ett järtecken för deras offer att slutet är nära. Man skulle gärna ha sett mer av skeppen och få ett par stridsscener i rymden – nu blir rymdscenerna mest ögongodis.

Pretentionerna?

För stora, anser en del kritiker. Till viss del håller jag med, eftersom det blir lite för gravallvarligt ibland och det komplexa universumet förklaras i långdragna expositionsscener. Men jag förstår ändå David Twohy. Pitch Black blev en enorm succé, och han fick en fem gånger så hög budget till uppföljaren. Självklart gör han vad varje sci-fi-skapare som får helt fria händer gör – han freakar ut och vill få med precis allt i sin film. Twohy siktade följaktligen på mer pompösa masscener än i David Lynchs Dune. Han ville vara Wagner i rymden, och kom i alla fall en bit på vägen. Man måste älska det, på något plan.

Karl Urban i Chronicles of Riddick

Karl Urban i Chronicles of Riddick

Specialeffekter och look;

Uppskruvat till max och med större influenser från fantasy än science fiction. Conan möter Dune möter Jedins återkomst möter Masters of the Universe. Det är väldigt cheesy, med en estetik som hämtad från omslaget till någon heavy metal-LP från 80-talet. Här snackar vi ständigt motljus, ständig slow motion och plastrustning så stor att Karl Urbans huvud ser ut förkrympt ut. Om de dataanimerat Vin Diesels biceps vet jag inte, men de är av samma dimension som rustningen. Jag gillar verkligen när filmskapare drar sin estetik till det yttersta på det här viset, och på sätt och vis drar nytta av det artificiella i looken och inkorporerar det i sin sci-fi-värld. The Chronicles of Riddick påminner därför lite om finska Iron Sky.

Minuspoäng för editering och ljus. Fajtscenerna i första halvan av filmen är omöjliga att kolla på utan att bli sjösjuk. Stroboskop, vilt fäktande handkamera och hysteriska klipp frammanar nära på epileptiska anfall.

En homage till Dune - så ser jag det i alla fall

En homage till Dune – så ser jag det i alla fall

Luckor i manus,

På sitt absurda vis sitter den här berättelsen faktiskt ihop. Det är ju ändå bara en ursäkt för Vin Diesel att få klå upp folk, och för Karl Urban att rynka på pannan. Men jag retar mig på dialogen, som är en total klichéfest, och på onödigt töntiga namn som den väldigt varma planeten Krematoria. Och varför i alla söta små helgons namn måste Riddick brumma och grymta som en best hela tiden? Man får lite känslan av att Diesel inte lyckades framstå som riktigt så hänsynslös som avsett, och därför fick brumma sig igenom sina scener för att verka elakare. Not working, guys!

Riddick träffar nån som morrar lika mycket som han

Riddick träffar nån som morrar lika mycket som han

Domen:

En äkta space opera, men är den bra? Är det en kul blandning av rymdmelodram och tuff action? Eller är den bara ett misslyckat och bisarrt försök att skapa ett gripande fantasy där varje scen spårar ur och slutar med att de inblandade slår varandra på käften?  Jag väljer att tolka filmen humoristiskt. Låter man bli att ta den på allvar och ser den som en hyllning till klassisk pulp-sci-fi, så är den riktigt underhållande, om än lite lång. Håll i hatten och skruva upp volymen, bara.

Se även/istället+

Vill du se mer av Riddick, se Pitch Black, en skräckthriller i rymdmiljö. Nästa år kommer uppföljaren Riddick 3, som ryktas bli en blandning mellan Riddick 1 och 2. Jämfört med klassiker som Superman II eller Star Wars så håller Chronicles of Riddick inte måttet. Men den är betydligt bättre än John Carter

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Pitch Black (2000) – biceps i motljus

Riddick (Vin Diesel) i Pitch Black

Handlingen.

I en öken på en planet som är ständigt upplyst av tre solar kraschlandar en dag ett transportskepp. Bland de överlevande finns piloten (Radha Mitchell), tonåringen Jack, en pappa och hans son, en prisjägare och så en mycket farlig fånge vid namn Riddick (Vin Diesel). Ingen litar på de andra, och de flesta är rätt osympatiska. I ruinerna efter en forskningsanläggning attackeras de av varelser som lever i mörkret och slår till mot den som ensam förirrar sig in i skuggan. Snart blir läget desperat, eftersom en total solförmörkelse är på gång och hela planetens yta är på väg att läggas i totalt mörker. Det blir förbrytaren Riddick som får ta kommandot för att rädda livet på de strandsatta.

Hunter-Gratzner

Rymdskeppet!

Skeppet Hunter-Gratzner kraschar precis i början av filmen. Den våldsamma landningen skildras i en spännande scen där skrovet slits sönder i bitar av rymdgrus och atmosfär. En av de mer adrenalinfyllda öppningsscenerna inom science fiction, som verkligen illustrerar bräckligheten i människans högmodiga projekt att ge sig ut bland stjärnorna. Wow, det där lät pretentiösare än avsett.

Specialeffekter och look;

Trots titeln utspelas inte Pitch Black enbart i mörkret, även om färgen svart är tongivande. Filmen ser visserligen lite billig ut, men har ett effektivt bildspråk med övervägande monokroma scener där allt är tonat i gult, eller blått, eller rött. Som så ofta inom skräckfilm är filmens monster betydligt mer skrämmande så länge de döljer sig i sitt mörker. Då vi väl kommit så långt in i historien att Riddick börjar bekämpa monstren så att de är synliga i bild, så har mycket av spänningen gått förlorad.

Luckor i manus,

Utan att avslöja för mycket av handlingen så är twisten med monstrens luktsinne som är inställt på människoblod lite småtöntig. Sedan kan jag också personligen ha svårt att förstå hur antihjälten Riddick kunde bli en sådan kultfigur efter Pitch Black, med tanke på vilken skitstövel han är i större delen av filmen. Men vem är jag att döma?

Domen:

Jag närmade mig Pitch Black med tvekan. Å ena sidan är det en kultfilm med hängivna fans, varav flera är personer i min bekantskapskrets som vanligtvis har god filmsmak. Å andra sidan har jag alltid haft svårt för Vin Diesel och visste att uppföljaren om Riddick (The Chronicles of Riddick) avskys av många. Men Pitch Black är varken ett mästerverk eller en kalkon. Regissören David Twohy bjuder snarare på en klart godkänd blandning av rymdskräck och action, som innehåller tillräckligt många originella element för att hålla mitt intresse uppe. Tyvärr prioriterar Twohy genomgående poserandet framför substansen. När man har sett Vin Diesels biceps spela i motljus för femtielfte gången infinner sig en viss känsla av övermättnad. Men kanske Diesels biceps är din grej? Då är detta genfundenes fressen.

Se även+

Aliens för slagsmål mot elaka monster
Mad Max för känslan av postapokalyps

Regi: David Twohy (som skrivit manus till bl a Warlock, Waterworld och Critters 2)
Producent: Tom Engelman
Foto: David Eggby (som bl a fotade Mad Max)