Will Smith

Evolution (2001) – monsterutveckling i turbofart

USA 2001, regi: Ivan Reitman, producent: Daniel Goldberg & Joe Medjuck, manus: Don Jakoby

David Duchovny, Julianne Moore, Seann William Scott och Orlando Jones i Evolution

David Duchovny, Julianne Moore, Seann William Scott och Orlando Jones i Evolution

Handlingen.

Två frustrerade collegeprofessorer (spelade med personkemi av David Duchovny och Orlando Jones) råkar snubbla över tidernas största vetenskapliga upptäckt då en asteroid trillar ned i Arizonas öken och börjar sprida utomjordiskt liv med rekordfart. Låt knasigheterna börja! Evolutionen blir synlig för blotta ögat: på bara några timmar utvecklas det från encelliga organismer till maskar, och därefter blir varje generation av aliens lite större och lite läskigare. Snart kopplas armén in, men ingen kan egentligen kontrollera situationen. Till slut ligger vår framtid i händerna på ett missanpassat gäng bestående av professorerna, en korkad brandman(Stiffler från American Pie) och en av militärens forskare (Julianne Moore).

Pretentionerna?

Pseudovetenskapligligt babbel om ”evolution” och ”kromosomer” bildar åtminstone inledningsvis en sorts seriös front åt en historia som framför allt lever på sina många prutt- och stjärtskämt.

Orlando Jones på upptäcktsfärd

Orlando Jones på upptäcktsfärd

Världsbygget och rymdskeppen!

En uppsjö av formlösa varelser, tentakelmonster, drakar, jätteinsekter och superkrabbor utvecklas från meteoritens kladdiga yta. Där organismerna sprids finns också en speciell atmosfär, som de behöver för att överleva. De första tusen generationerna av utomjordingar kan inte andas luft, vilket blir räddningen för filmens huvudpersoner vid mer än ett tillfälle. Precis som i Gremlins bör man akta sig så man inte oavsiktligt råkar få monstren att föröka sig. I Evolution är det eld som sätter igång en accelererad delningsprocess, med ödesdigra konsekvenser som följd.

Så här söt kan man vara innan man attackerar

Så här söt kan man vara innan man attackerar

Design och specialeffekter;

Det finns en kärlek till genren här, t är gott om blinkningar till science fictionhistorien. Högklassig om än cheesy produktionsdesign signerad J Michael Riva, som också gjort Django Unchained och Iron Man. Det är förstås mycket tydligt CGI-effekter, men rymdvarelserna är mustigt rysansvärt formgivna och faktiskt fint animerade. Det finns ett par verkligt minnesvärda monster – som en hundvalpsögda grisliknande varelse som först charmar ett gäng hemmafruar och sedan försöker käka upp dem. Finalens supermonster med ett stort slappt rövhål som främsta kroppöppning är också oförglömligt, men av helt andra (sämre!) skäl.

Luckor i manus,

Manus är uppenbart skrivet av någon som inte har så särskilt stort hum om evolutionen. Allt utomjordiskt liv utvecklas från samma encelliga organismer i samma petriskål, under loppet av ett par timmar. Redan innan de hunnit lämna labbet har de hunnit bli ett antal sinsemellan helt olika arter. Framåt kvällen är det en hel flora och fauna, med allt från insekter till däggdjur och reptiler. Allt tycks utvecklas huller om buller, spontant, och utan det koncept som Darwin kallar Det naturliga urvalet. Men hey, det är ju evolution från rymden, så jag antar att det är OK.

Hoppla, den där knasiga "evolutionen" råkade utveckla en primat också

Hoppla, den där knasiga ”evolutionen” råkade utveckla en primat också

Domen:

Regissören till Ghostbusters försöker fånga något av den gamla magin genom att uppdatera humorkonceptet med moderna specialeffekter och blanda in lite rymdtema från 90-talssuccéer som Men in black. Paret Duchovny och Jones gör ett hyfsat komedijobb för att inte vara Bill Murray och Will Smith. Deras käbbel får mig att dra på munnen flera gånger. Men hur de än jobbar kan de inte väga upp för att manuset stinker, och då inte bara från alla ändtarmsskämt. Nej, filmens uselhet kommer sig av så många olika saker: hur samtliga kvinnor i filmen bara råkar visa trosorna. Hur feta personer är såå dumma och därför  asroliga. Eller hur Seann William Scott grimaserar som en berusad kåldocka. Eller varför inte av att precis allt som händer i filmen tydligen måste förklaras genom att en av huvudpersonerna säger ”Nu gör jag det och det.” Och på något sätt är det lite synd att slutresultatet blev så B, för det är ju en massa talangfulla människor som satsat sin tid och energi på det här ganska snygga projektet. Men snus är alltid snus, om än i gyllene dosor.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

After Earth (2013) – KBT, Will Smith, en jätteörn och några griskultingar

USA 2013, regi: M Night Shyamalan, manus: Will Smith, Gary Whitta, M Night Shyamalan, producenter bl a Jada Pinkett Smith och Caleeb Pinkett.

Jaden Smith i After Earth

Jaden Smith i After Earth

Handlingen.

Det är förhållandet mellan en tuff far och en osäker son som står helt i centrum i denna allra mest ifrågasatta och hånade av de stora rymdfilmerna i år. Will Smith är generalen Cypher Raige som räddat mänskligheten från alienrasen S’krell, till synes genom att hålla sina känslor i schack och hugga med samurajsvärd i slow motion. Han tonårsson Kitai spelas av Smiths riktige son Jaden, och filmen lever på deras kemi. I ett missriktat försök till bonding tar generalen med sonen på ett militäruppdrag, som naturligtvis går åt skogen.  Deras rymdskepp kraschar på den förvildade Jorden. En ursa, ett rymdmonster som kan känna människors skräck, rymmer från vraket, och generalen blir så svårt skadad att han är helt inkapaciterad. Det är upp till Kitai att rädda dem båda. Pappa Cypher håller många och långa brandtal om metoder till självhjälp och mindfulness, så man undrar om Kitai är hans son eller hans terapipatient. Med hjälp av en hel massa av denna amatör-KBT tar sig pojken till slut samman.  Men kan han bemästra sin fruktan tillräckligt för att undkomma rymdmonstret?

Det vore inte en äkta Shyamalan-film om det inte förekom en hel del corny detaljer, som en snäll, dataanimerad jätteörn som hjälper Kitai som tack för att denne räddat fågelns ungar från en stor, dataanimerad tiger. What’s up med snälla jätteörnar och M Night? Vi minns ju alla (med fruktansvärd avsmak) slutet på The Lady in the water, eller hur? En annan märklig egenhet är att man hittat på en egen framtidsaccent som alla skådisar försöker så gott de kan med, lite som hittepåspråket i A Clockwork Orange.

Pretentionerna?

Jag tror nog att Will Smith (som skrivit originalstoryn) och M Night verkligen försöker säga något om att växa med uppgiften och hur svårt det är med förhållandet mellan en far och hans son. I varje fall är de flesta scener nedtyngda av Viktiga Budskap och varje rörelse skådespelarna gör blir till en pregnant pose. Viktigheten understryks genom närbilder på Jaden Smiths ansikte medan Will Smith predikar saker som ”Danger is real, fear is a choice” över kommunikationsradion.

Konceptskiss till skeppet som kraschar i After Earth. Naturformerna är tydliga

Konceptskiss till skeppet som kraschar i After Earth. Naturformerna är tydliga

Världsbygge och rymdskepp!

Bakgrundsstoryn till filmen är omfattande, och det finns förmodligen mycket mer skrivet än det som kom med i den färdiga filmen. Människan har lämnat den ödelagda Jorden bakom sig och startat på ny kula i en futuristsk värld där rymdfart är vardag och planeten Nova Prime är centrum för den nya civilisationen. Då filmen utspelas har det gått 1000 år sedan arkskeppen lämnade vår planet. General Raige är chef för militärstyrkan The Rangers, som vi förstår är allt som står mellan människorna och deras fiender S’krell. Så vitt vi kan se är samhället någon form av militärdiktatur, och det verkar som en ganska stel och trist miljö för en pojke som Kitai att växa upp i. Det är också lite av berättelsens poäng.

Arkitekturen, vapnen och rymdskeppen i After Earths framtida värld är mycket inspirerade av djurriket. Det rymdskepp som kraschar på Jorden har formen av en rocka. Allt är smäckert och rundat och insidan av skeppet liknar ett vitnat skelett. Den bur som ursamonstret sitter fast i har en asymmetrisk och organisk form, som ett uppförstorat frö från någon växt. Det asymmetriska återkommer även i Kitais avancerade skyddsdräkt/kroppsstrumpa, som både mäter hans puls och blodtryck, byter färg då han blir rädd och har små vingar som fälls ut om han kastar sig ut från ett stup.

Design och specialeffekter;

Animerad tiger

Animerad tiger

Jag är ganska förtjust i hur rymdskepp och övrig människoteknologi ser ut i filmen, men det är mer ett bevis på att man anlitat skickliga konceptkonstnärer än att design och berättelse kommer ihop och bildar en harmonisk helhet. Det finns också en del ologiska designval, som verkar mest ha tillkommit för att det ska se lite coolt ut. Kitais dräkt som ändrar färg är ett exempel, ett annat är den discoinspirerade nödsignalen med blinkande neonljus.

Allvarligare för helhetsintrycket är att filmen förlitar sig på tok för mycket på datoranimerade djur. Det är apor, grisar, fågelungar, en örn, tigrar, och så ursamonstret. De känns tydligt konstgjorda, speciellt i rörelserna. Filmfotografen Peter Suschitzky har i efterhand gått ut och beklagat att man bara hade råd att göra lågupplösta effekter, och då man ser filmen i HD-kvalitet är det en märkbar kvalitetsskillnad mellan det fotograferade och det animerade. Men eftersom inte heller grunddesignen riktigt håller måttet skulle förmodligen effekten på slutresultatet av högupplösta animationer ha varit marginell.

Will och Jaden i After Earth

Will och Jaden i After Earth

Luckor i manus,

Inte riktigt den pinsamma soppa vi var rädda för, men nog är det gott om märkliga hål i den här historien. Här är ett urval  – varning för spoilers:

  1. Ursamonstret kan känna mänsklig rädsla, och därför har Will och Jaden en metod som kallas för ghosting, där de förtränger alla känslor och blir osynliga för ursan. Det måste rimligen betyda att den är både döv, blind och saknar luktsinne, vilket får mig att undra hur den alls tar sig fram? Den springer, hoppar och klättrar nämligen som en bergsget, men den kan alltså inte se Kitai som står rakt framför den så länge han inte är rädd för den. Men den kan se allt annat i omgivningen, eller? Ett sådant monster skulle vara så handikappat av sin brist på intryck att det skulle bli helt paralyserat.
  2. ”Allt på Jorden har utvecklats för att döda människor” säger Will Smith med sin mässande röst och det får vän av ordning att undra hur djurlivet hunnit med det på tusen år från idag. Varför finns det jätteörnar och jätteapor på Jorden om tusen år, när det tar hundratusentals år för nya arter att utvecklas? Och med tanke på att varken örnarna, aporna, grisarna eller några av de andra djuren egentligen attackerar Kitai, så verkar det där med blodtörsten inte heller stämma så väl. Det enda riktigt farliga djuret är tigern, och den är med i ett par minuter på mitten av filmen. Där har vi också ett av After Earths större problem: det händer inte särskilt mycket farligt.
  3. Dödskalla zoner! Kitai får stränga order om att ta sig till ”hotspots” i skogen varje natt, eftersom resten av Jorden kyls ned väldigt snabbt och blir dödligt farlig att vistas i. Och det går snabbt, mässar Will Smith. Men Kitai rör sig genom frodiga redwood- och ormbunkeskogar, som inte visar minsta tecken på frostskador. Och djuren verkar inte ta någon som helst notis om att det blir dödskallt på natten. Precis som med de Farliga Djuren, så målas kylan upp som ett hot som sedan aldrig realiseras.

Domen:

After Earth vilar på en sund grund. Bakgrundshistorien är möjligen generisk, men ändå genomarbetad. Människor med talang har formgivit en hyfsat trovärdig värld och hyfsade skådisar populerar den. Fotot och designen kommer stundtals samman och bildar en poetisk helhet. Vi har två huvudpersoner med äkta personkemi som har en konflikt mellan sig och dessutom ett gemensamt uppdrag (att ta sig från Jorden). Genom att lösa sina konflikter och klara av uppdraget utvecklas huvudpersonerna.

Men ändå fungerar inte filmen. Den kommer inte ens i närheten av att fungera. Dess största black om foten är dess gravallvar, som ofta blir parodiskt. Will Smiths charm går förlorad då han spelar generalen med stenansikte och robotröst. Jaden Smith är ständigt i närbilld, men förmår inte bära upp ett sådant ansvar utan grimaserar och snörvlar på det mest enerverande sätt. Och trots att M Night Shyamalan så uppenbart har ambitioner av att vara en regissör med något att säga, så verkar han inte ha en susning av hur kan ska få den här berättelsen att bli annat än en massa poserande i vackra naturmiljöer till Smiths överspända berättarröst som tjatar om att man inte får tappa sugen. M Night står ju också för manuset, baserat på Will Smiths originalhistoria, så han får faktiskt skylla sig själv då storyn efter en lovande start tappar styrfart och nerv tills dess att man sitter och väntar otåligt på den slutstrid med ursamonstret som man fattar ska komma. På vägen dit händer det allt för lite, och slutet hastas igenom allt för fort. När Kitai  till sist står och håller upp nödsignalen som en mobiltelefon med dålig mottagning, så är det för länge sedan för sent för After Earth att skicka efter hjälp.

Se istället-

Varför inte Tom Cruises Oblivion från i våras, eller Signs av M Night Shyamalan själv, på den tiden han inte bara gjorde dåliga filmer?

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Men in black II (2002) – pungsparkar, spyor, snor och snoppskämt

USA 2002, manus: Robert Gordon och Barry Fanaro, producent: Walter F Parkes, regi: Barry Sonnenfeld

Will Smith och Tommy Lee Jones gör så gott de kan

Will Smith och Tommy Lee Jones gör så gott de kan

Handlingen.

Fem år efter den charmiga Men in black måste Agent J (Will Smith) ge sig ut och leta upp sin gamla kollega Agent K (Tommy Lee Jones) och övertyga denne om att komma tillbaka från pensionering och den frivilliga minnesförlust som han skaffade sig i slutet av förra filmen. En infernalisk rymddrottning (Laura Flynn Boyle)  hotar att förgöra Jorden tillsammans med sin tvehövdade och mycket korkade medhjälpare Scrad (Johnny Knoxville). Bara om K kan återfå sina förlorade minnen kan hon stoppas.

Rymdskeppet!

Serleenas skepp

Serleenas skepp

Serleena anländer till Jorden i ett litet tefat som ser ut som Philippe Starcks juicepress för Alessi. I en för MiB-filmerna typisk perspektivförskjutning tror vi först att skeppet är jättestort, ända tills en hund kommer fram och nosar på det. Trots sin miniatyrstorlek kan skeppet transportera flera stora aliens. Det där med att massan är konstant är inget man behöver bry sig om då man gör science fiction, uppenbarligen.

Det förekommer andra skepp i filmen, men den hetsiga slapstickkomedin gör att man aldrig får någon riktig uppfattning om hur de ser ut.

Johnny Knoxville och Laura Flynn Boyle

Johnny Knoxville och Laura Flynn Boyle

Pretentionerna?

Minimala. Det är som om regissören Barry Sonnenfeld inte riktigt fattade vad som gjorde den första filmen charmig, utan för uppföljaren riktade in sig på en målgrupp av 12-14-åringar.

Specialeffekter och look;

Mer i samma serietidningsstil som Men in black, fast med större budget. Man måste erkänna att vi bjuds på ett visuellt överdåd, och varje scen är maximalt spejsad: knasiga aliens, bisarr scenografi och fantasifulla manicker. Men eftersom det saknas en tydlig story övergår myllret efter ett tag i virrvarr och de väldesignade miljöerna passerar förbi som meningslösa tablåer.

De stora kanonerna hjälper

De stora kanonerna hjälper inte

Domen:

Det är manus som är den svaga länken i Men in black II. Snarare än en sammanhållen handling bjuds vi på en massa fristående sketcher, var och en avsedd att maximera antalet gags, dåliga vitsar och höhö-garv. Humorn ligger på en ovanligt omogen 13-årings nivå, med gott om pungsparkar, snor, spyor, snoppskämt och kvinnor som visar brösten. Eller mer som en 50-årig filmproducents bild av vad 13-åringar tycker är kul. Den första MiB var en absurd och kärleksfull hyllning till science fiction, som mycket byggde på J/Will Smiths storögda introduktion till alienvärlden på New Yorks bakgator. I MiB II saknas den upptäckarglädjen – filmens huvudpersoner verkar mest uttråkade och blasé inför alla fabulösa rymdvarelser.  Den är rymdfilmernas Den nakna pistolen: ingen logik, ingen dramatik – bara tårta i ansiktet och tut i flärpen. Märkligt nog ligger av manusförfattarna, Robert Gordon,  bakom den fina Galaxy Quest. Men MiB II har mer gemensamt med Spaceballs. Att den alls går att titta på är Will Smiths och Tommy Lee Jones förtjänst. De lyckas trots allt gå ur detta debacle med det mesta av sin skådespelarintegritet och stjärnstatus intakt.

Se istället-

Men in black, Galaxy quest

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Men in black (1997) – slapstick med låtsastuffingar

Tommy Lee Jones och Will Smith

Tommy Lee Jones och Will Smith

Handlingen.

Det ska sägas direkt: den första Men in black är både rolig och har en stor charm. Men som så många andra charmiga förstafilmer fick den ett par mycket sämre uppföljare som med tiden kom att solka ned orginalets minne tills allt man kommer ihåg är specialeffekter och gamla story som vevas om igen. Detta öde som överlägset original delar den med t ex Tillbaka till framtiden, Hajen eller varför inte The Matrix? Därför vill jag slå ett slag för originalet, där vi för första gången fick träffa de aldrig leende agenterna K (Tommy Lee Jones i högform) och rookien J (Will Smith i lika stor högform). De arbetar på M.I.B, den hemliga byrån som hanterar utomjordiska kontakter från underbart sci-fi-nostalgiska lokaler under New York City. J är nyanställd, men får snabbt sätta sig in i yrket då ett ”kryp” (en enorm insekt från rymden) mördar en bonde, klär sig i dennes hud och ger sig ned till NYC för att hitta ett galaktiskt smycke som sitter runt halsen på en katt. I jakten på missen visar K för J att fler invånare än man kan tro har utomjordiska gener, och det verkar snart växa en tentakel eller extra huvud på var och varannan invånare i den stora staden. Alla konspirationsteorier om aliens är sanna, inklusive den om att regeringsagenter i svarta kostymer försöka dölja sanningen. Samtidigt hotas Jorden av en interstellär attackflotta som också vill ha tag på smycket. Ska tuffingarna i svart hinna stoppa krypet innan Jorden förvandlas till aska av en dödsstråle?

Flushing Meadows blir av med sina utsmyckningstefat, som börjar flyga på riktigt

Flushing Meadows blir av med sina utsmyckningstefat, som börjar flyga på riktigt

Rymdskeppet!

En av de bästa ingredienserna är att filmen är så genremedveten, dvs att den är science fiction vars huvudpersoner är medvetna om science fiction som genre, och som leker med referenserna. En nyckelplats i filmen är Flushing Meadows Park, en alldeles verklig park utanför New York där ett antal kultiga installationer från en världsutställning på 30-talet står kvar: en jordglob som heter the Unisphere och så några pelare med flygande tefat längst upp. Men i filmen visar det ju sig att alla gamla UFO- och sci-fi-historier är helt sanna, och tefaten i Flushing är bara parkerade på pelarna, och kan flyga iväg när som helst. Det här vet Krypet om, och det tänker använda ett tefat som sitt flyktfordon.

"The bug" i Men in black

”The bug” (Krypet) i Men in black larvar sig mest

Specialeffekter och look;

På sin tid var Men in black en film som använde ovanligt mycket datoranimation, och dessa effekter är högklassigt formgivna (huvuden som växer ut, ansikten som åker av, tentakler som styr maskiner) men har också en klar serietidningskänsla över sig. Det ser kul och spännande ut, men på ett animerat (”cartoonish”) sätt. Eftersom hela filmen också baseras på en tecknad serie (av Lowel Cunningham) passar det ju riktigt bra.

Vi får också se fina praktiska (som man numera kallar icke-digitala) effekter. Dels är det gott om kul rekvisita, som massor av olika bössor, den ena större än den andra. Allt av totalt icke trovärdig, silvrig hårdplast. Regissören Barry Sonnenfeld gör också det mesta av stuntscenerna, och låter komedin blomma ut och få ta lite tid i anspråk.  Jag tänker på scenen där agenterna kör med raketfart i en gammal Ford i taket på en tunnel, och  J (Will Smith) tumlar omkring utan säkerhetsbälte i en gammaldags slapstick i Buster Keatons anda. Eller då agenterna stoppar en födande mamma vars bläckfiskbäbis tar tag i J:s ben och dunkar honom upprepade gånger mot bilens tak medan hans kollega står och diskuterar i förgrunden. Det är många sådana kärleksfullt ihopsnickrade scener där specialeffekter möter själ och hjärta, som gör Men in black till en sådan fullträff.

En av många kul detaljer är hur Will Smith blir dunkad i biltaket av tentaklerna

En av många kul detaljer är hur Will Smith blir dunkad i biltaket av tentaklerna

Luckor i manus,

Krypet gömmer sig i denna bonde

Krypet gömmer sig i denna bonde

Det är ingen idé att leta efter luckor i själva handlingen, för alltsammans är ju ändå på skoj. Men om vi ändå är lite petiga så undrar jag hur alla tentakler, gripklor och enorma kroppshyddor får plats inom huden på alla de förklädda rymdvarelserna? Om vi tar Krypet som exempel, så gömmer han sig alltså i kroppen på en bonde, men då förklädnaden kastas blir han ett monster på fem gånger storleken. Kanske var det i glädjen av att kunna skapa vad som helst digitalt, som filmskaparna struntade i fysikens lagar och bara freakade loss? Resultatet är smått surrealistiskt.

Domen:

Men in black passade väl in i sin tid där den kom året efter Tim Burtons Mars Attacks! och Will Smiths egen dundersuccé Independence Day. Den är som en blandning av dessa två tidigare filmer, bara godmodigare. Det är förstås nonsens från början till slut, men härligt, välgjort nonsens. Filmatiseringen av Cunninghams serie The men in black delar många element med en annan serie som blev film,  Hellboy. Men där filmerna om Hellboy har geekguden Guillermo Del Toro som regissör, så har Men in black ”bara” Barry Sonnenfeld. Det är inte alls lika coolt, i många nördars ögon. Och visst, jämfört med Hellboy II så är Men in black en bagatellkaramell. Men det är en söt och välsmakande bagatellkaramell, som förtjänar sin plats i rymdkomedihistorien.

Se även+

De ovan nämnda Independence Day och Mars Attacks!

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Premiärdatum på bio för Star Trek, Pacific Rim, Elysium, The Host och fjorton andra filmer

Uppdaterad juli 2013.

Vi befinner oss i en gyllene tid för science fiction och fantasy på film. Även om inte allt som släpps är bra, förstås, så är det numera nördarna som sitter i registolen och filmerna görs för fansens skull. Vi har redan skrivit om vilka rymdäventyr vi har att vänta på bio i Massor av kommande rymdfilmer. Nu har SF också börjat spika datum för de svenska biopremiärerna. Jag har valt ut arton filmer. De flesta är tvättäkta rymdfilmer, men jag tog också med några filmer som helt enkelt är bra sci-fi, fantasy eller skräck. Vi ses på bio!

Oz The Great And Powerful

Oz The Great And Powerful

februari

  • 22/2  Cloud Atlas – SCIENCE FICTION episk tretimmarsberättelse om många olika tidsepoker, av The Washowskis (Matrix)

mars

  • 15/3 Oz The Great and Powerful – FANTASY Trollkarlen från Oz i nyversion av regissören Sam Raimi (Spiderman, Evil Dead). Med James Franco.
  • 27/3 GI Joe 2 – SCIENCE FICTION med Channing Tatum, Bruce Willis, The Rock.
  • 27/3 The Host – RYMDFILM om utomjordiska bodysnatchers och tjejen som kämpar emot. Av Stephanie Meyer

april

  • 12/4 Olbivion – RYMDFILM Tom Cruise och Morgan Freeman i postapolayptiskt mysterium som åtminstone ser läckert ut
  • 19/4 Warm Bodies – SKRÄCK Om den nya tidens zombie som vill bli mänsklig och skaffa flickvän
  • 26/4 Iron man 3 – SCIENCE FICTION Med Robert Downey Jr som återvänder i sin paradroll
Star Trek Into Darkness

Star Trek Into Darkness

maj

  • 10/5 Evil Dead – SKRÄCK Remake av Sam Raimis klassiker, verkar helt OK trots farhågorna man kunde ha
  • 10/5 (nytt datum) Star Trek Into Darkness – RYMDFILM Äntligen, äntligen, äntligen kommer JJ Abrams’ uppföljare, med Benedict Cumberbatch.

juni

  • 7/6 After Earth – RYMDFILM Med Jayden och Will Smith, regi M Night Shyamalan. Hjälp.
  • 26/6 Man of Steel – RYMDFILM Stålmannen är tillbaka, regi Zack Snyder och producent Christopher Nolan.
Pacific Rim

Pacific Rim

juli

  • 17/7 Pacific Rim – SCIENCE FICTION/RYMDFILM Guillermo del Toro släpper lös Lovecraftiska jättemonster som slåss mot jätterobotar.
  • 26/7 The Wolverine – SCIENCE FICTION Hugh Jackman sjunger förhoppningsvis inte i den här.

augusti

  • 9/8 Elysium – RYMDFILM Neil Blomkamps action med Jodie Foster och Matt Damon.

september

  • 20/9 Riddick – RYMDFILM Action med Vin Diesel som sent omsider är uppföljare till Pitch Black
Elysium

Elysium

oktober

  • 8/10 Gravity – RYMDFILM Om astronauter som råkar ut för en olycka, med George Clooney. Regi: Alfonso Cuarón (Children of men)
    30/10 Thor The Dark World – RYMDFILM Mer Asgård i rymden

november

  • 8/11 Ender’s Game – RYMDFILM Om rymdkrigsskolan för talangfulla ungdomar
  • 20/11 Hunger Games 2 – SCIENCE FICTION Ungdomar som slåss på liv och död

december

  • 13/12 Hobbit 2 – FANTASY Hoppas vi får se draken Smaug den här gången.

oklart om/när de kommer på svensk bio.

  • Europa Report – RYMDFILM alienskräckis i den realistiska skolan med bl a Michael Nyqvist

Massor av kommande rymdfilmer 2013

Saoirse Ronan i The Host

Det har varit ett fint science fiction-år, men det mesta kom på våren och sommaren. (Prometheus, Iron Sky, Battleship, The Avengers m fl) Nu är det en lugnare filmhöst, där den enda nya rymdfilmen är en fejkad sådan: Argo av och med Ben Affleck. Det är en politisk thriller om hur CIA fritar gisslan i Iran genom att låtsas spela in en sci-fi-film. Based on a true story. På bio november 2012.

2013 blir ett ännu mer hektiskt år än innevarande för oss sci-fi- och rymdfilmsälskare. Här nedan listar jag några av de största filmnyheterna med rymdtema inför vintern och våren:

Här är alla premiärdatum på bio

Star Trek Into Darkness

Star Trek Into Darkness

Star Trek Into Darkness ger oss äntligen uppföljaren till 2009 års reboot. Regi: JJ Abrams. Jay, jay, JJ! Maj 2013.

Postern visar skurken (Benedict Cumberbatch) framför ett raserat framtida London (med den gurkformade skyskrapan Swiss Re, pariserhjulet London Eye samt St Pauls) Trailer.

Cloud Atlas  av The Wachowskis (som gjorde The Matrix) och med bl a Tom Hanks och Halle Berry. Utspelas under många generationer, handlar om reinkarnation, visar två framtidsscener, och är c:a tre timmar lång. Pust! Trailer. Biopremiär 1 mars 2013.

The Host – Stephanie ”Twilight” Meyers story om aliens som tar över folks kroppar. Saoirse Ronan (Hanna) har huvurollen. Regi Andrew Niccol (The Truman Show, Gattaca) Trailer.

Elysium med Matt Damon är den nya filmen från Neill Blomkamp, som gjorde District 9. Handlar om hur rika människor i framtiden tar sin tillflykt till en rymdstation. Jodie Foster spelar Presidenten.

Matt Damon i Elysium

After Earth med Will Smith, i regi av M Night Shyamalan. Utspelas i en avlägsen framtid, i rymden. Kan bli hur som helst. På bio 7 juni. Trailer.

Man of Steel – Superman-reboot av Zack Snyder (Watchmen) med Henry Cavill som Clark Kent. Trailer. Biopremiär juni 2013.

Dark Skies är ett drama om alien abduction från samma team som gjorde Paranormal activity. Trailer. Februari 2013.

Gravity av regissören Alfonso Cuarón – hans första långfilm sedan den moderna klassikern Children of Men 2006. I den nya filmen får vi se hur ett gäng astronauter hanterar att deras rymdfärja havererar och driver bort i rymden. Med George Clooney, m fl. 2013.

Ender’s Game är en länge efterlängtad filmatisering av Orson Scott Cards böcker, med bl a Harrison Ford. Utspelas i en postapokalyptisk framtid, då aliens invaderat och en pojke föds med närmast övermänsklig intelligens. Oktober 2013.

Pacific Rim

Pacific Rim är Guillermo del Toros film om jätterobotar. Behöver du veta mer? Sommaren 2013.

Oblivion med Tom Cruise och Morgan Freeman. Tom är en framtidssoldat som slåss mot aliens på en ödeplanet som förmodligen är Jorden.Trailer. Augusti 2013.

The Europa Report om astronauter som letar efter liv på Jupiters måne Europa – med Michael Nyqvist! Trailer. Viralsajt. 2013.

Premiärdatum på bio 2013

Independence Day (1996) – It ain’t over till the fat lady sings

USA 1996, regi: Roland Emmerich

Mer läsning: Independence Day och den ironiska sci-fi-generationen (2016)

”It ain’t over til’ the fat lady sings” Will Smith i Independence Day (1996)

Handlingen.

I sin mörkaste stund reser sig mänskligheten för att samarbeta och med hjälp av sin intelligens slå tillbaka mot en övermäktig invasion från yttre rymden. Vägen till resningen är lång, och vi får följa en rad arketyper genom svåra stunder: Flygässet (Will Smith), Den unge blonde presidenten som får hålla sitt livs tal (Bill Pullman) och hans lidande First Lady (Mary McDonnell som senare skulle spela president i Battlestar Galactica), Det excentriska judiska datageniet (Jeff Goldblum) och hans fatalistiska judiska pappa (Judd Hirsch), Det godhjärtade fyllot (Randy Quaid), den trogna golden retrievern Boomer – och vidare i en stor och mycket välcastad ensemble. På vägen mot människans emancipation levererar våra huvudpersoner en rad ”minnesvärda” oneliners. Som då Will Smiths flygare öppnar luckan på ett kraschat rymdskepp, drar ut monstret, och knockar det samtidigt som han väser ”Welcome to earth!” Eller axiomet ”It ain’t over till the fat lady sings” som återkommer genom hela filmen.

Rymdskeppen!

Åh, här får vi ju se en hel massa olika rymdskepp! De mest ikoniska är de stora tefaten som placerar sig över varje stor stad på Jorden i filmens första akt. Sedan dess har exakt samma händelseförlopp förekommit i ett otal filmer, men 1996 kändes det fortfarande ganska häftigt. Det ser ganska häftigt ut idag också. Sen har vi de små attackskepp som flyger snabbt och skjuter laserstrålar som amerikanskt stridsflyg inte har en chans emot. (Minispoiler: Ett av dem har dessutom funnits i amerikansk ägo sedan 1950-talet.) Till sist har vi Moderskeppet som våra två hjältar Will och Jeff smyger sig in i. Överlag möter vi coola och elaka rymdskepp som även 16 år senare kan höja pulsen hos en inbiten science fictionfantast.

Elaka aliens invaderar i Independence Day

Look och specialeffekter;

Habilt hantverk med mycket matinékänsla. Kommersiell i varje ögonblick, så förvänta dig inget med någon som helst edge. Snarare är det en lite gammaldags Hollywoodkänsla över alltsammans, fast med dyra effekter. Det är inte något dåligt. Det var också en föregångare inom genren ”spränga välkända landmärken” – och det är fortfarande lite häftigt att se Vita huset flyga i luften.

Luckor i manus,

Jeff Goldblums datavirus, kanske. Eller att en elak alien väljer att telepatiskt kommunicera hela sin onda plan till USA:s president. Eller varför inte Randy Quaids hjältemodiga flight rakt uppåt? Det är bara att välja och vraka. Men eftersom det är så underhållande har man ganska mycket överseende.

Domen:

Independence Day (ID nedan) är en bra film på samma sätt som popcorn är gott. Den är filmvärldens motsvarighet till kolhydrater och salt. Det finns visserligen gott om ögonblick som gör att man vill dra fram skämskudden, t ex de scener då amerikanska flaggan halas fram och viftas med i motljus. Men det uppvägs med råge av ett kul persongalleri och att regissören Roland Emmerich ägnar sig åt det han gör bäst: att njutningsfullt skildra civilisationens undergång. Emmerich har i sina senare försök i undergångsgenren (t ex 2012) blivit mer uttalat misantropisk men i ID höll han sig från den värsta cynismen och lät en optimistisk ton genomsyra historien. Man kan lätt se det som om han på senare år om och om igen försökt skapa en ny ID, men inte riktigt nått hela vägen fram.

För Will Smith och Jeff Goldblum är ID också en höjdpunkt i karriären. De har båda haft många blockbusters men det är något med deras samspel och just den här filmens blandning mellan action, drama och komedi som gör den i åtminstone mina ögon till en större klassiker (om än cheesy) än Men in black eller Jurassic Park. Framför allt finns glimten i ögat hela tiden, och varje gång det blir för patetiskt storvulet kommer en liten scen som går över i fars eller satir. Grymt underhållande!

Mer läsning: Independence Day och den ironiska sci-figenerationen (2016)

Se även+
Mars attacks för jämförelsen. De båda filmerna kom samtidigt och har samma upplägg och tema. Men ID är överlägsen på i stort sett alla vis.