William Eubank

The Signal (2014) – unga hackare blir försökskaniner

USA 2014, regi och manus: William Eubank, producenter: Brian Kavanaugh-Jones och Tyler Davidson

Brenton Thwaites som Nic i The Signal

Brenton Thwaites som Nic i The Signal

Handlingen.

En indie-sci-fi-thriller från årets Sundancefestival, som tjänar på att du inte känner till för mycket då du ser den. Jag ska därför undvika att spoila för mycket. Vi följer tre unga studenter på roadtrip genom den amerikanska öknen. Haley (Olivia Cooke) ska börja på college i en annan delstat och får skjuts av sin smådeprimerade pojkvän Nic (Brenton Thwaites) och dennes bäste vän Jonah (Beau Knapp). Nic lider av en muskelsjukdom som gradvis får hans ben att förtvina och är, troligen med rätta, orolig för att Haley ska hitta en ny, mindre handikappad kille i Kalifornien. Men bilresan har också ett annat syfte. Nic och Jonah har länge retat sig på en mystisk hacker som kallar sig Nomad, som gång på gång lyckas hacka sig in i killarnas datorer och förstöra servrarna på MIT. Nu har de äntligen på en karta lyckats lokalisera signalen från Nomad, och de tre kompisarna beslutar sig för att göra en liten avstickare och konfrontera sin motståndare. Spåret leder till ett övergivet hus mitt ute i ingenstans, och tar inte många minuter i ökennattens mörker för våra vänner att de just har begått sitt livs misstag. Nomad visar sig vara något helt annat än en vanlig hackare. Nic, Jonah och Haley blir infångade av män i skyddsdräkter, och isolerade som försökskaniner i en mycket olycksbådadande forskningsanläggning av det slag som förekommer i skräckfilmer och som det är svårt att ta sig levande ifrån. Och i skuggorna lurar något farligt.

The Signal

The Signal

Pretentionerna?

Siktet är inställt högt. Ett genomgående tema är hjärtat vs hjärnan. Magkänslan mot logiken. Och ytterst kanske kärleken kontra intellektet. Den plågade Nic ställs inför många val, och blir hela tiden hunsad av Dr Wallace Damon (Laurence Fishburne) som gång efter gång försöker bryta Nics motståndskraft och tvinga honom att samarbeta. För sin egen skull, så klart. Men ingen är den se ser ut att vara i The Signal, och till slut då täckelset har fallit måste Nic själv bestämma vilken sorts människa han ska bli.

Rymdskepp och världsbygge!

Jag har lovat spoilerfritt, men det finns en stark rymdkoppling, och även om det tar god tid på sig att dyka upp så är filmens rymdskepp väl värt väntan.

Produktionsdesign;

En indiefilm gjord på blott 4 miljoner dollar, av en regissör som tidigare gjort en ännu billigare rymdfilm (Love från 2011) där han faktiskt var både regissör, produktionsdesigner, kameraman och producent. William Eubank vet helt enkelt hur man använder sina korvören väl, och The Signal ser fenomenalt bra ut för den budgeten. De få specialeffekterna är fint integrerade i resten av filmen, och känns som en helt naturlig del av berättelsen. Jag är imponerad. Bra foto av David Lanzenberg.

The Signal

The Signal

Luckor i manus,

Kritiker pekar på att vi aldrig får de många mysterietrådarna förklarade för oss. Och det stämmer. En del saker, som en röd väska som dyker upp med jämna mellanrum men aldrig förklaras, hade jag önskat att det fanns en motivering till. Men jag kan också förlåta en del poetisk frihet och villospår, eftersom The Signal är en film som är avsedd att tala lika mycket till hjärtat som till hjärnan. I en poetisk betraktelse om universums stora mysterier kan vi inte begära få precis allt förklarat för oss på ett silverfat.

Domen.

En mystisk liten film som inte så många har sett, och som bjuder på tillräckligt många bra thrillerögonblick och överraskningar för att stå sig bland betydligt dyrare och kändare rymdfilmer. Den är också hemtrevligt geekig, med den smått asociale hackern Nic i huvudrollen. Relationerna mellan vännerna har en varm botten. Den stora överraskningen i storyn ska jag inte avslöja här, men om du är ett stort av av sci-fi kanske du i och för sig inte blir superöverraskad när väl hemligheten avslöjas. Men vägen fram till det något utflippade slutet är nog så underhållande, med fina prestationer av de unga skådespelarna, läskiga laboratoriemiljöer och ett mycket färgstarkt persongalleri av bifigurer. För mig blev The Signal en oväntat trevlig bekantskap.

 

The Signal

The Signal

Fler filmer som den här+

(varning för mindre spoilers här nedanför!)

Påminner lite om Chronicle, om ungdomar som får superkrafter genom att närma sig en asteroid. Jag ser också drag av District 9, Andromeda Strain, Lucy och Hanna.

Love (2011) – meditation i omloppsbana

Astronauten tappar allt mer kontakten med verkligheten i Love

Astronauten tappar allt mer kontakten med verkligheten i Love

Handlingen.

En ensam astronaut (spelad av Gunner Wright) fastnar i omloppsbana på Internationella rymdstationen ISS medan världens länder krigar med varandra. I sju år sitter han ensam, allt mer isolerad och galen. Han finner en viss tröst i att läsa i en dagbok från amerikanska inbördeskriget, om några soldater som finner en mystisk rymdfarkost. Allt eftersom vår astronaut tappar kontakten med verkligheten driver filmen iväg i en meditativ bildström, tonsatt av altrockbandet Angels & Airwaves, som också finansierat mikrobudgeten på 500 000 dollars.

ISS byggdes upp i regissören William Eubanks garage

ISS byggdes upp i regissören William Eubanks garage

Rymdskeppet!

Det är allas vår verkliga rymstation ISS som figurerar som skådeplats för den största delen av filmen. Enligt uppgift byggde regissören och manusförfattaren William Eubank upp ISS-interiörerna i sitt eget garage, och med sitt eget blod, svett och tårar. Det är verkligen fint gjort, med en trovärdigt sliten och skitig patina på rymdstationens alla paneler. I filmen är det tjugo år sedan ISS övergavs, och vår astronaut skickas upp på rekognoseringsuppdrag. När allt skiter sig nere på Jorden så blir ISS hans hem, och allt mer dysfunktionellt som levnadsmiljö för en människa.

Astronauten försöker desperat få kontakt med Jorden

Astronauten försöker desperat få kontakt med Jorden

Pretentionerna?

En konstfilm med specialskriven musik mer än ett konventionellt drama. I en serie suggestivt bild- och tonsatta filmscener gestaltas astronautens tilltagande känsla av isolering, hans funderingar på livet och döden, och ISS’ slutliga öde.

Inbördeskriget skymtar förbi i några korta scener

Inbördeskriget skymtar förbi i några korta scener

Specialeffekter och look;

För en gångs skull en liten sci-fi-film som inte bygger på att eldsjälen bakom fick en kul idé till hur han kunde göra specialeffekter. Istället jobbar Eubank hårt på att skapa en trovärdig och konkret miljö för astronauten att flippa ut i, och vi tror verkligen (nästan) på att han är instängd på rymdstationen. Det är hans psykologiska sammanbrott som driver filmen. De få digitala effekterna är rätt valhänt gjorda.

Mest minnesvärda scen*

Något som gör Love minnesvärd är scenerna från amerikanska inbördeskriget, där det mesta är filmat med extrem slow motion. De korta, väldigt dramatiska glimtarna från en jordisk utomhusmiljö öppnar upp filmen, som annars hade kunnat bli lite för enahanda med enbart astronauten i sitt slutna rum.

På slutet flippar det ut helt

På slutet flippar det ut helt

Domen:

En ganska egen film, som tydligt är ett labour of love för Eubank och Angels & Airwaves (som jag inte kände till innan jag såg filmen, men som verkar låta ganska OK som band). Det är trevligt med en indie-sci-fi där någon faktiskt vill säga någonting och gör sitt yttersta för att gestalta sin berättelse med all den poesi och konstfullhet de förmår. De vill verkligen göra ett allkonstverk som fungerar på alla tänkbara plan, men bäst fungerar Love som meditativ musikvideo. Det blir en för lång resa att följa med från den rätt konventionella början på filmen till det helt utflippade slutet. Efter en dryg timme tappar jag koncentrationen. Och astronauten, trots att han är i bild nästan hela tiden, förblir en märkligt blank figur.

Se även fler meditativa indierymdfilmer+

En storebror till Love är fina Moon från 2009, som är lite mer kommersiell och mycket mer emotionellt tillfredställande. En kultklassiker är Dark Star från 1974 som faktiskt har mer än vad man kan tro gemensamt med Love. Och så kärlekshistorien Monsters från 2010.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter