youtube

Halo 4: Forward unto dawn (2012) – attack mot militärakademin

USA 2012, regi: Stewart Hendler, manus: Aaron & Todd Helbing

Kidsen från Curbulo Academy

Kidsen från Curbulo Academy

Handlingen.

En långfilm som utspelas i Halo-universum på planeten Cirnicus-IV, där Curbuloakademin tränar tonåringar till att bli elitsoldater i det ständigt pågående interplanetära kriget. Ungdomarna är alla barn till framgångsrika officerare, vilket ökat pressen på dem. Thomas Lasky (Tom Green) går på krigsskolan och brottas med svåra känslor. Han känner sig oälskad av sin frånvarande mamma, och sörjer sin stupade bror, en ODST-soldat (Orbital Drop Shock Trooper). Egentligen vill han inte alls bli militär, och ifrågasätter såväl direkta order som det krig han förväntas rycka ut i inom kort. Han hamnar i slagsmål och får dåligt rykte på övningarna. Thomas enda ljuspunkt är kadettkamraten Chyler Silva (Anna Popplewell), men precis då de får till det med sin första kyss ställs allt på ända, då främmande föremål börjar regna ned från himlen. Skolan är under attack.

Thomas Lasky (Tom Green) i Halo 4

Thomas Lasky (Tom Green) i Halo 4

Pretentionerna?

Utvecklarna ville bredda Halos appeal utanför de mest trogna fansens krets, inför släppet den fjärde upplagan av spelet. Sätta en mänsklig touch på det annars anonyma spelet, vars återkommande hjälte Master Chief aldrig visar ansiktet och bara pratar i korthuggna grymtanden. Därför satte man ett antal kids i huvudrollerna, och gav dem en hoper ganska traditionella problem som kids brukar ha på film: identitet, att lära sig ta ansvar, första kärleken och idealism kontra brutal verklighet.

Infinity i Halo 4

Infinity i Halo 4

Världsbygget och rymdskeppen!

Filmen utspelas i och omkring Curbulo Academy, som är en militärbas uppbyggd kring en rymdhiss. Den fokuserar på det dagliga livet på skolan. Vi får bara glimtar av det större universum som är Halo, bland annat i flashbackscener och via små videosnuttar som eleverna tittar på för att lära sig mer om kriget. Så vitt jag förstått är bland annat rymdskeppet Infinity, som förekommer i början av filmen, skådeplats för spelet Halo 4. Infinity ser ut lite som en släkting till Battlestar Galactica eller USS Rodger Young från Starship Troopers. Det är en militariserad och brutal mänsklig civilisation vi får se, där allt är hårt och kantigt, och det som en gång var skönt och vackert har försjunkit i glömska för länge sedan.  ODST-soldaterna med Master Chief i spetsen är robotliknande titaner i heltäckande rustning och en aldrig sinande tillgång på ammunition. Det är detta liv som våra ungdomar ska skolas in i. Ett högteknologiskt, dystopiskt helvete, är mitt spontana intryck utan att ha spelat spelet Halo. Vad säger Rymdfilms läsare som också är gamers – är Halo så dystert som det verkar?

Oops, nåt ramlar från himlen!

Oops, nåt ramlar från himlen!

Design och specialeffekter;

Debuterade som webbserie på Youtube, och släpptes senare på Bluray med 1080-upplösning. Ursprunget online innebär förstås att det är färre specialeffekter jämfört med en ”riktig” långfilm, men det vi får se är, som sig bör, habilt animerat.  Det icke animerade fotot är kristallklart och allt är snyggt förpackat.

Master Chief från Halo

Master Chief från Halo

Domen:

Den senaste first person shootern (FPS) som jag verkligen spelade regelbundet hette Quake II. Det släpptes i slutet av 90-talet. Förutom lite Warcraft för sex, sju år sedan har jag inte varit särskilt insatt i något datorspel på många år. Som sci-fi-nörd utan kunskap om Halo borde jag alltså vara den perfekta målgruppen för filmen. Tyvärr missar de sin chans att locka in mig till sin värld. Inte för att filmen är så särskilt dålig, för den är nämligen helt OK. Den har duktiga unga skådisar, flera hyfsat spännande scener och åtminstone antydan till karaktärsutveckling för Thomas Lasky. Man kanske inte blir superengagerad i kadetternas liv, men det är en överlägsen filmatisering jämfört med exempelvis kalkonfilmen om Doom. Halo 4 är en inte helt talanglöst gestaltad rymdsåpa, om än lite händelsefattig.

Problemet är alltså inte filmens huvudpersoner, utan de element som jag vet är hämtade från spelvärlden Halo. Det lockar inte mig för fem öre: inte den anonyme (och charmlöse) Master Chief, som kommer in på slutet som en stor plastleksak och skjuter på ett lika anonymt monster. ”Master Chief” låter lite som ett matlagningsprogram, eller hur? Jag lockas heller inte av de kaotiska, filmade FPS-sekvenser som kadetterna kollar på och som ser ut som hundra andra FPS-scener i hundra andra spel. Inte av den gravallvarliga bakgrundsstoryn om en militärisk, spartansk civilisation där allt går ut på krig, en riktigt dötrist fascistoid kultur. Som  Starship Troopers, fast på allvar, istället för satir. Inget som filmen visar från själva spelet lockar mig att vilja ta reda på mera. Tvärtom – nu vet jag att Halo inte är något för mig.

Jag ställer istället mina spelfilmsförhoppningar till Mass Effect, som enligt ryktet är ett betydligt rikare universum och som ska filmatiseras framöver.

Se istället-

Vi har ju redan nämnt Starship Troopers, men jag kan också rekommendera en annan webbserie om en ung rymdkadett – Battlestar Galactica Blood and chrome. Även om denna serie saknar övriga BSG:s djup så är det färgsprakande underhållning för stunden.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Starcrash (1978) – klassisk kalkon med David Hasselhoff

Italien 1978 (originalets titel Scontri stellari oltre la terza dimensione), regi: Luigi Cozzi. Hela den här filmen finns på Youtube.

Greve Zarth i all sin prakt

Greve Zarth Arn i all sin prakt

Handlingen.

David Hasselhoff är prins Simon och  Caroline Munro spelar smugglaren Stella

David Hasselhoff är prins Simon och Caroline Munro spelar smugglaren Stella

– What in the universe is that?!

Rymdsmugglaren Stella (Caroline Munroe) borde vara en av science fictiongenrens legender, och jag tycker att hon är lite orättvist bortglömd. Hon är expert på att spärra upp ögonen och schmizea, klä sig i bikini (i rymden!) och bli tillfångatagen och sedan räddad på olika planeter.  Stella och hennes kumpan Akton får i uppdrag av den Galaktiske Kejsaren (Christopher Plummer) att rädda dennes son, prins Simon (en ung David Hasselhoff) från den onde greve Zarth Arns klor. De måste också stoppa grevens hemliga vapen, The Doom Machine, innan det är för sent.

Starcrash är alltså en bitvis vansinnigt rolig italiensk kalkonfilm som lånar 75% av storyn från Star Wars (som kom året innan) och 25% från gamla Barbarella. Det finns så mycket härligt stoff här: David Hasselhoff  fäktas med lasersvärd. Christopher Plummer är urtjusigt stoisk som Kejsaren. Greve  Zarth Arn ser ut som en tjock greve Dracula. Det vimlar av dåligt animerade robotar och ännu sämre skådisar. Konstigaste karaktären är en mansgrisig robotpolis med Texasdialekt.  Stella byter kläder i varje scen, men det har en tendens att bli mindre och mindre kläder för varje byte. Till slut är det amazoner (vad annars!) som fångar Stella, så då är hela bildrutan full av kvinnor i bikini. Senare blir Stella djupfryst.

Det kejserliga flaggskeppet

Det kejserliga flaggskeppet

Rymdskeppen!

Stellas skepp

Stellas skepp

För att vara en italiensk kalkonfilm så är det helt okej rymdskeppsminiatyrer. Den som formgett dem har förstås lånat mycket från Star Wars, men byggt mer på höjden så att kameraåkningarna över skeppen blir snygga. Men animeringen är mer än lovligt platt, liksom bluescreen, klippning och koreografi. Allt rymdskeppen gör är att åka från vänster till höger i bild. Ett stort rymdslag mellan två flottor fungerar som filmens grand finale, med väääldigt cheesy laserstrålar (som låter piiiow! piiiow!) och likaledes cheesy explosioner medan skeppen åker från höger till vänster. Guldstjärna för att de försöker i alla fall. Bäst är Kejsarens stora, överdådiga flaggskepp.

Stella blir tillfångatagen av amazoner

Stella blir tillfångatagen av amazoner

Pretentionerna?

Det värsta är att Luigi Cozzi förmodligen försökte göra en spännande space opera. Fail.

Christopher Plummer är den galaktiska kejsaren

Christopher Plummer är den galaktiska kejsaren

Specialeffekter och look;

Underbart camp art direction med regnbågsfärgad världsrymd, knasiga rymdhjälmar och dramatiska slängkappor. För att inte tala om Stellas alla rymdbikinis. Genomgående gammeldags, taffligt utförda specialeffekter.

Mest minnesvärda scen*

Egentligen tröttnar man nog efter ca 20 minuter, men jag rekommenderar att du åtminstone kollar på de första scenerna. Du får en känsla av den usla timingen på alla repliker och Caroline Munroes smått surrealistiska spelstil, som om hon inte fattar någonting alls av vad som pågår omkring henne.  Här är hela filmen från Youtube

Många scener är mycket komiska, bara genom skådisarnas uppsyn

Många scener är mycket komiska, bara genom skådisarnas uppsyn

Domen:

Alltså, egentligen fanns det ingen ursäkt ens 1978 för att göra en så här töntig och sexistisk smörja och försöka lansera det som den nya Star Wars. Det hedrar 70-talspubliken att de inte gick på det. Men Starcrash har en oavsiktlig charm som förlänat den en välförtjänt kultstatus bland konnässörer. Det håller självklart inte för 1,5 timme, men i sina bästa stunder är den så corny att man tänker att det måste vara en modern och hipp parodi på dålig 70-talsfilm. Som om huvudpersonerna i Portlandia skulle göra en fanfilm. Det blir så dåligt att min hjärna tolkar det som en referens till kalkonfilmer. Greve Zarth Arn är episk. Den sista halvtimmen är dock mest bilder på explosioner till ljudet av laserstrålar och stönandet från soldater som blir skjutna. Om du inte orkar kolla så långt, kan jag avslöja att Stella får sin prins till slut.

Huvudrollsinnehavarna i Starcrash

Huvudrollsinnehavarna i Starcrash

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter