Arkiv

9 misstag som Prometheus besättning gör

I min recension av Prometheus skrev jag att kan man reta sig något enormt på de konstiga beslut och underliga beteenden som besättningen på rymdskeppet Prometheus visar upp. Här är de mest uppenbara knasigheterna som våra astronautvänner gör sig skyldiga till. Varning för stora spoilers!

Glömma (eller låtsas glömma) att briefa besättningen
Hmm, låt se, om jag var Peter Weyland och bekostade ett uppdrag för en triljon dollar (som dessutom krävde av besättningen att de fraktas till ett helt annat stjärnsystem i flera år) så skulle jag som en del av den psykologiska profilen vid rekryteringen haft som krav att alla besättningsmän var införstådda i att uppdraget går ut på att ta första kontakt med en utomjordisk art. Jag skulle definitivt inte ha gjort som i filmen och väntat tills resan var över och klockan blivit tio minuter innan första uppdraget.

Fifield från Prometheus. Världens argaste geolog har också världens sämsta omdöme och hittar inte heller särskilt bra

Sticka ifrån gruppen medan ni är i en alienpyramid
I geologen Fifield (Sean Harris) och exobiologen Milburn (Rafe Spall) har vi de levande illustrationerna till punkt 5 ovan: de är helt klart inte lämpade för ett sånt här uppdrag. Så fort det blir det minsta creepy så lägger Fifield och Milburn benen på ryggen och sticker iväg på egen hand. Men trots att det är Fifield som har med sig kartläggningssonderna så knallar de åt fel håll, går vilse och hamnar bara djupare i klistret.

Inte guida Fifield och Milburn ut ur pyramiden
Hur mycket vi än älskar Idris Elba, så är hans rollfigur kapten Janek inte den vassaste kniven i lådan. Medan sandstormen pågår och Fifield och Milburn irrar omkring i pyramiden så har kaptenen både audiokontakt över radion och visuell kontakt genom sin snassiga 3D-hologramkarta. Först råder han dem att inte gå åt det håll där en livsform har siktats, men då livsformen försvinner från kartan är det som om han helt glömmer bort dem. I själva verket tycks alla glömma bort Fifield tills han dyker upp på rymdskeppets bakgård.

Milburn från Prometheus, biologen som vill gosa med rymdkobran.

Gosa med en rymdkobra
Milburn är exobiolog, alltså expert på rymdvarelser. Ändå är hans första reaktion då de träffar på en reptil som går upp i försvarsställning att ta upp den och börja kittla den. Stort misstag!

Låta Holloway sitta och supa i operationssalen under operation
Det här är bara weird. Den desillusionerade Holloway korkar upp segerchampagnen och sitter och småsuper under flera scener i filmen. Bland annat inne i den operationssal där resten av besättningen har heltäckande sterila skyddskläder. Holloway sitter i mysbyxor och t-shirt.

Döda Holloway
I filmens Ögonblick av onödigt övervåld använder Meredith Vickers (Charlize Theron) en eldkastare för att levande bränna upp expeditionens huvudforskare, bara för att han har feber och mår illa. Åtminstone är det så det framställs. Här hoppas vi på att director’s cut kan kasta lite ljus över saken. Och varför reagerar inte Shaw (Noomi Rapace) starkare på sin pojkväns avrättning?

Låtsas som om inget har hänt efter Fifields död
Minns ni geologen Fifield som försvann? När han väl återkommer som mordisk rymdzombie och dödar flera i besättningen blir det förstås lite dålig stämning. Men hur reagerar kaptenen och resten av besättningen alldeles efteråt? Har de ett krismöte och diskuterar strategier? Om uppdraget ska avbrytas? Nej, för de gör absolut ingenting. De låtsas som om inget har hänt.

Glömma bort monsterbäbisen
Medpoden där Noomi utför sitt kejsarsnitt ligger enligt rundturen i början av filmen mitt inne i Vickers privata del av skeppet. Det är där hon lämnar sitt nyfödda monsterbarn. Sen går det väldigt lång tid, och barnet växer i rekorfart tills det på slutet fyller hela rummet. Och ingen märker nånting. Man skulle kunna tycka att Noomi åtminstone kunde nämna för någon kollega att ett tentakelförsett monster kravlar omkring i rummet bredvid?

Låtsas som de inte ser ärren på Noomis mage
På tal om kejsarsnitt, varför är det ingen som låtsas att de ser hur Shaw är nedblodad och har häftklamrar över hela sin mage?

Prometheus (2012) – den moderna Frankenstein

Som äkta fanboy har jag haft skrivkramp efter att jag såg filmen i lördags. Som andra geeks som debatterar filmens kvaliteter på nätforum är jag kluven. Prometheus dock varken det fläckfria mästerverk som fans hoppats på eller magplasket som en del hävdar. Däremot är den en underhållande rymdopera med tillräckligt mycket orginellt och dubbeltydigt stoff för att kunna fortsätta vara bränsle för debatter under lång tid framöver. Och den ser fullkomligt magnifikt mindblowing ut. Funderar du fortfarande på om du ska ta dig till bion och se den i 3D, så kan jag lova att du inte kommer att ånga dig.

Varning för spoilers. Läs inte resten om du är rädd för att få veta detaljer!

Shaw är ute på jakt efter sin skapare

Det här är inte Alien
Ridley Scott har inte gjort en remake av Alien. Det har han påpekat flera gånger, men det är som om en ny version av klassikern ändå var vad många hoppades på. Den nya filmen står dock, på gott och ont, på egna ben. Det är en större, grällare, komplexare och samtidigt dramatiskt mer ofokuserad film än Alien. Visuellt har Prometheus faktiskt mer gemensamt med  Rymdimperiet slår tillbaka än just Alien.

Enligt flera recensenter skulle temat för filmen Prometheus vara Elizabeth Shaws (Noomi Rapace) religiösa tro och frågan om varifrån vi, den mänskliga rasen, egentligen kommer. En del kritiker verkar besvikna på att dessa frågor ställs på ett taffligt sätt av filmens karaktärer och att det yttersta svaret – att vi är skapade av en ras stora, vita, muskulösa män – är trivialt. Men då tycker jag faktiskt att man ser filmen alltför ytligt. Sant är att Shaw och hennes kolleger aldrig får de svar hon hoppats på, men att deras barnatro och existensiella grubblerier inte har någon relevans i ett kosmiskt sammanhang är också själva poängen. Temat för Prometheus är inte Shaws personliga sökande efter Gud eller hennes frälsning. Det är Skaparnas möte med Skapelsen som är filmens kärna, och i det mötet saknas såväl frälsning som mening för tillvaron. Den som ger liv till någon annan betalar i Scotts universum ett högt pris, och även om människan skulle ha tillkommit genom intelligent design finns det inget högre syfte bakom. Och vår, liksom resten av skapelsens, respons på den livets gåva vi fått, är förstörelse och våld.

Cykeln av skapande och förintande löper som den röda tråden genom filmen. I inledningsscenen iakttar vi den varelse som ger upphov till liv på Jorden och därmed också dömer sig själv till döden genom att hans kropp blir näring åt nya livsformer. Det är ett tema vi känner igen från bl a den nordiska mytologin där jätten Ymers kropp utgör världens fundament. Senare i filmen möter vi en annan skapad varelse, androiden David, satt till jorden av en åldrande miljardär som ersättning för en son som aldrig kom. Men David är också hela mänsklighetens avkomma, och han vänder sig emot sina upphovsmän i sina försök att skapa eget liv. Varför? Helt enkelt för att han kan. I filmens nyckelscen är det David som uttrycker filmens moral: Vilka barn vill inte se sina föräldrar döda? Det går inte att skapa eld utan att själv förtäras av den.

Genom något krystade flashbacks får vi som filmpublik följdriktigt vara med då den mäktiga rasen av spacejockeys förintas av sitt eget biologiska vapen: den svarta substans med livets gnista som är så kraftfull att minsta droppe sprider sig genom värdorganismen som ett virus. Filmen visar oss cykler av skapelse och förintelse, i ett allt mer rasande tempo, tills vi bokstavligen bevittnar evolutionen av en ny monstruös art, i fast-forward genom generationerna.

Kosmisk skräck
Titanen Prometheus i den grekiska mytologin skapade först människan av lera och vatten, och skänkte sedan elden (kulturen) till oss. För detta straffade Olympen honom med evig plåga. En tolkning av filmen som vissa har gjort är att det skulle vara besättningen på Prometheus som ”upptäcker elden” genom att finna människans ursprung. Men filmens berättelse kan inte tolkas så bokstavligt nära de forntida grekernas naivt antropocentriska

Denna moderna myt är har mycket mer gemensamt med den kosmiska skräcken i HP Lovecrafts At the mountains of madness än med klassisk mytologi. (Bläckfiskmonstret har även en stark släktskap till Cthulhu.) Människan är bara en bifigur, oändligt liten inför gudarnas likgiltighet och olycksalig om hon kommer i vägen för deras planer. Samtidigt är människan en del av det höga pris som gudarna/spacejockeys får betala. Både människorna och den svarta substansen (sedemera monstren) är ju barn till filmens gudar och avkomman vänder sig gemensamt emot dem. När den ensamme upphovsmannen till livet på Jorden i början av filmen sprider sin svarta ”säd” så dömer han både sig själv och sina gelikar till döden. Om inte den svarta substansen dödar dem alla, så kommer människorna förr eller senare att göra det.

Frankensteins monster, det är vi
Förutom likheterna med teman från Lovecraft är det i romanen Frankenstein vi finner en tydlig föregångare till filmen. Mary Shelleys gotiska klassiker har ju undertiteln Den moderne Prometheus och om man betraktar Scotts film som Frankensteins arvtagare så faller faktiskt de flesta bitar på plats. Shelleys Victor Frankenstein försöker genom vetenskapen göra sig själv till gudarnas jämlike och skapar liv från död materia. Monstret som uppstår är en vetenskaplig triumf, och Victor tror in i det sista på sin skapelse och ser i honom en ädel själ som behöver vägledning. Men högmod går före fall, och ”den moderne Prometheus” Victor straffas likt titanen hårt. I Shelleys version kommer straffet mot skaparen inte direkt från gudarna, utan från det skapade, Monstret.

Vi människor, tillsammans med Alien-varelsernaoch den svarta substansen, är Frankensteins monster. Våra skapare stod förmodligen där i åskvädret och ropade likt Victor Frankensten ”It’s alive!”. Och vi kommer att hämnas gruvligt på dem för den saken. På samma sätt är David vårt eget monster, som längtar efter en far som älskar honom och en mening med sin existens. När det står uppenbart att han inte kommer att få något av det, återstår bara tillfredställandet av de egna drifterna.

Berättigad kritik
Den hårdaste kritiken mot filmen rör manusets brister. Somliga retar upp sig på beteendet hos filmens huvudpersoner, som man tycker agerar ologiskt eller slumpartat. Och visst finns det sådana exempel, som då skeppets biolog utsätter sig själv för helt onödiga risker genom att försöka gosa med första bästa rymdreptil som kommer krälande. Andra kritiker påpekar luckor i berättelsens grundlogik, som det faktum att nästan ingen i besättningen på en rymdresa för biljoner dollar får veta vad uppdraget handlar om. Det finns vidare inte mycket till gruppdynamik ombord, utan alla kör sina egna race, till synes ointresserade av vad som händer med kollegerna. Efter en dramatisk höjdpunkt som involverar en monstruös operation så får Shaw irra omkring nedblodad utan att någon frågar hur det är med henne, trots att hon är helt nedblodad. Och så vidare. Läs mer: De 9 värsta misstagen som Prometheus besättning gör.

Ridley Scott är ökänd för att inte alltid få till klippningen till bioversionerna av sina egna filmer. Blade Runner är det mest välkända exemplet, där numera ingen ser bioversionen utan någon av alla de olika director’s cut som kommit genom åren. Specialversionen av Alien är mycket längre (och bättre) än gamla bioversionen. Prometheus kommer förmodligen också bli en sådan film. Jag gissar på att filmbolaget krävt att den ska klippas ned till 2 timmar och att Scott har fått kapa i viktiga scener eller helt ta bort andra som (möjligen) bättre förklarar huvudpersonernas motivation för att agera som de gör. Filmen är märkligt rumphuggen i vissa scener. De 10 största gåtorna i filmen.

Men om man inte förväntar sig att filmens huvudpersoner ska få svar på sina frågor om Gud, utan istället betraktar Prometheus som en film som ställer en massa frågor om priset man får betala för att försöka vara Gud, så kan man ha mycket stor behållning av den trots dess svagheter. Det är för långt mellan de intelligenta science fictionfilmerna, och vi borde få se fler filmer som Prometheus, inte färre.

Rymdskeppet med samma namn

Handlingen.
Rymdskeppet Prometheus utforskar en avlägsen måne på jakt efter en utomjordisk ras som den idealistiska forskaren Shaw tror har skapat mänskligheten. De finner en pyramid med spår från en tekniskt avancerad civilisation. Men det finns personer i besättningen som har en farlig agenda, och utomjordingarna verkar ha dödats av något okänt som fortfarande finns kvar i pyramiden. Sen går allt käpprätt åt helvete.

Rymdskepp och specialeffekter!
Visuellt nästan helt fulländad. Ridley Scott har sin vana trogen bemödat sig om att så mycket av scenografin som möjligt byggdes upp av fysiska kulisser, istället för datoranimationer. Det gör att filmen får en i ordets bästa bemärkelse gammaldags påtaglighet i miljöerna. Skeppet Prometheus är rymdens Ferrari: muskulös och elegant. Vridbara motorer och en flygplansliknande cockpit ger skeppet en realistisk profil, samtidigt som interiörerna är så maffigt futuristiska att man tänker att så här ska en riktig science fictionfilm se ut. Vi får också stifta bekantskap med ett utomjordiskt skepp som vi känner igen från Alien och Aliens: den hästskoformade modell där alienäggen hittades i de tidigare filmerna. Men är det samma skepp, eller bara ett likadant?

Regi: Ridley Scott
Producenter: Ridley Scott, David Giler, Walter Hill
Musik: Marc Streitenfeld
Foto: Dariusz Wolski

Lästips för dig som inte fått nog av flummiga tolkningar av filmen: Prometheus Unbound: What The Movie Was Actually About

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Aliens (1986) – Get away from her YOU BITCH

Läs också min recension av Prometheus

Handlingen.

Efter 57 år år i rymden hittas räddningskapseln med den sovande Ellen Ripley (Sigourney Weaver) av ett team från det mäktiga och hänsynslösa Weyland-Yutani. Hon förhörs av företagets representanter om sitt fruktansvärda möte med en ”xenomorph” och anklagas både för att vara psykotisk och för att ha förstört bolagets egendom, rymdskeppet Nostromo. Ripley får sen följdriktigt sparken från sitt pilotjobb och placeras med pension i en liten lägenhet. Där drömmer hon fruktansvärda drömmar om monster som bryter sig ut genom hennes bröstkorg. Livet verkar vara över. Men på LV 426, den ogästvänliga planet där besättningen i Alien fann äggen som blev deras undergång, har en mänsklig koloni hunnit etableras. Stora maskiner terraformerar planeten och skapar en atmosfär som går att andas. Kolonisatörerna lever på en enslig bas. En dag finner en familj med två barn ett kraschat rymdskepp, och därefter förlorar Jorden all kontakt med kolonin. Till slut är bolaget tvungna att bita i det sura äpplet och erkänna att Ripley kan ha haft rätt. There be monsters. Hon återinsätts i aktiv tjänst och skickas till LV 426, tillsammans med ett gäng av de mest överspända marinkårsoldater som galaxen skådat. Resten är actionhistoria, signerad James Cameron.

Sulaco är rymdskeppet i Aliens

Rymdskeppet!

Sulaco är ett krigsskepp, fullt av tuffa soldater och med massor av kraftiga kanoner ombord. Det är stort, plåtigt och ser elakt ut. Som dramatisk skådeplats är Sulaco inte alls så intimt som Nostromo var i Alien. Men lämpligt nog är det drama som utspelas där i filmens början och slut mer pang-pang än förtätad thriller. Hedersomnämnande för den enormt coola lastrobot som Ripley är en sån stjärna på att framföra. Den fick sen en sentida efterföljare i Camerons andra lilla rymddrama, Avatar.

Pretentionerna?

Mest serveras vi action, om än med en viss samhällskritisk udd som den ärvt av sin föregångare (bolaget Weyland-Yutani är verkligen osympatiska). Men undertexterna i filmen är desto mer suggestiva. Mången genusteoretisk avhandling om Alienmytologins förhållande till moderskapet har presenterats på universitet världen över. Man kan se filmen som ren och skär pang-pang. Men man kan också läsa den som en berättelse om kvinnlig frigörelse och natur kontra kultur. På så sätt har Camerons Aliens fler bottnar än Scotts Alien, även om den också har en del stora brister (mer om det längre ned).

Specialeffekterna;

Vi måste börja med filmens look, som tyvärr är så fast rotad i 1980-talet att Aliens bitvis mer liknar Die Hard än en rymdfilm. Alla interiörer är gjorda av byggelement, plexiglas och korrugerad plåt. Inget verkar riktigt solitt, och både väggar och golv slamrar och rasar ihop för minsta lilla. Det kan ju vara en medveten miljöbeskrivning av en framtid som inte bryr sig om det eleganta eller hållfasta, men jag får mer känslan av att Cameron satsade allt på actionsekvenserna och lät scenografin komma i andra hand. Med det sagt så finns det ändå en del minnesvärt. Ripleys lastrobot kommer alltid att vara en del av actionfilmhistorien. Landningsskeppet är brutalt men snyggt. Och den stridsvagn som marinsoldaterna först anländer i och strax efter flyr med har en härlig tyngd. Dessutom får vi för första gången stiga ned i det helvete som är Aliendrottningens barnkammare, där de mänskliga fångarna lever sina sista timmar i skräck och slem. Själva drottningen har åldrats med värdighet. Hennes rynkade överläpp ser fortfarande mycket stygg ut.

Ripley i Aliens, i sin lastrobot! Jubel i salongen!

Luckor i manus,

Inte många, faktiskt. Springa, skjuta, slåss – hur svårt kan det vara?

Domen:

När Aliens kom var jag 14 år, så under en period tyckte jag nog att den filmen var nästan det coolaste som någonsin gjorts. Men även då kunde jag mycket väl märka skillnaden mellan skräckfilmen Alien och actionfilmen Aliens. Uppföljaren var större, högljuddare, mer publikfriande, hade fler monster och dessutom soldater med enorma gevär. Aliens tog mytologin från en kultfilm från det sena 1970-talet till 1980-talet franchise, på gott och ont.

Idag när jag ser om Camerons film ser jag också 1980-talet väldigt tydligt i produkten. Framför allt persongalleriet med dess tydliga arketyper är så amerikanskt 80-tal att man är tvungen att skratta. Vi har Bolagets sleazeball till representant i modekostym och uppfluffat hår. Vi har Den lilla blonda flickan som skriker aggressivt i falsett så fort hon blir rädd. Vi har hela gänget med superkorkade (och för en ung manlig publik därför superhäftiga) soldater, varav den högljuddaste idioten både förnedras och återupprättas innan slutet. Vi har den överspände och fege officeren. Alla dessa märkliga men också helt endimensionella karaktärer är väldigt underhållande att se även idag, men från ett science fictionperspektiv är de så tidstypiska för 1986 att man har svårt att tro på att filmen utspelar sig i framtiden. Under långa sekvenser är Aliens därför precis som vilken amerikansk actionfilm som helst, med lite mera slem. I Alien var ingen den de utgav sig för att vara. I Aliens står det skrivet i pannan på var och den vem den är.

Men Cameron, som alltså både regisserade och skrev manus, lyckas också addera mycket unikt till den mytologi som Ridley Scott grundlagt sex år tidigare. Weyland-Yutani blir här mycket tydligare, och ondskefullare. Vi får se drottningen och xenomorphernas livscykel. Och inte minst, så är storyn med Ripley, flickan och drottningen ganska raffinerad och leder fram till den klassiska onelinern ”Get away from her, you bitch!” När jag hör Sigorney väsa de orden, så blir jag 14 år igen.

Ripley är den enda karaktären i filmen som genomgår någon sorts utveckling, och det är på alla sätt Sigourney Weavers film. Här blir hon tidernas tuffaste filmkvinna. Hon är redan från början tuffare än i förra filmen, men det är då modersinstinkten vaknar som Ellen Ripley verkligen förvandlas till en mean killing machine. Övriga karikatyrfigurer bleknar vid sidan av henne.

Som väl är avhåller sig Cameron från att visa monstren i det längsta. Jag tror att första varelsen som vi får se dyker upp efter c:a 50 minuter. Då har det varit flera riktigt nervkittlande scener, som när soldaterna satt upp automatiska maskingevär som försvar, och kulorna håller på att ta slut. Det är helt enkelt riktigt skicklig filmberättarkonst.

Se även+
Alien av Ridley Scott från 1979
Prometheus av Ridley Scott, premiär 1 juni 2012

The Black Hole (1979) – bland foliehattar och mördarrobotar

Handlingen.

Vincent och Bob, Det svarta hålet

Vincent och Bob, Det svarta hålet

Vi tar en tredje film på raken från guldåret 1979 och beger oss ut i den djupaste rymden. USS Palomino är på väg hem från ett vetenskapsuppdrag då de upptäcker ett närbeläget svart hål och ett sedan länge försvunnet rymdskepp, USS Cygnus. Det kretsar kring det svarta hålet så nära att det riskerar att dras in. Eftersom besättningskvinnan Dr Kate McCraes far fanns ombord på Cygnus när det försvann, så beslutar sig besättningen för att undersöka. Med dig tar de sin trogne robot Vincent, som bara talar i ”fyndiga” aforismer, samt en journalist som spelar av Ernst Borghine. Härifrån blir filmen bara konstigare och konstigare. Cygnus styrs av en galen vetenskapsman med en armé av robotar i olika mordiska utföranden. De träffar Vincents skrotiga kusin Bob. Halva besättningen förförs av den onde doktor Reinhardt, som klär Dr McCrae i aluminiumfolie och försöker hjärntvätta henne. Sen håller skeppet på att krascha in i Det Svarta Hålet, och så skjuts det enormt mycket med laserpistoler innan en väldigt väldig ljusshow tar vid. Man fattar i stort sett ingenting, men det gör inte så mycket.

Rymdskeppet!

USS Cygnus är onekligen flott, där det ligger i omloppsbana kring det svarta hålet och är stiligt upplyst inifrån. Det är också fullständigt enormt stort, vilket man faktiskt får en känsla av då man kollar på filmen. Men vänta nu, det är upplyst inifrån..? Ja, det verkar inte bättre än att större delen av USS Cygnus är gjort av plexiglas. Som dessutom har en tendens att gå sönder under filmens gång, så luften pyser ut. Vilken tur för dem ombord att det bara är att springa till närmaste dörr och stänga den bakom sig, då det händer.

Pretentionerna?

Den här filmen försöker vara allt på samma gång: glatt pang-pang-äventyr, ”En världsomsegling under havet” fast i rymden, gulligt robotäventyr och storslaget mänskligt drama med slutet av universum som bakgrund. Man får bara bortse från allt det långdragna och pretentiösa, ja allt vad handling heter, och njuta av att det är färgglatt och corny.

Specialeffekterna;

På sin tid en av Disneys allra mest påkostade och mest mörka och ”vuxna” filmer dittills – det var den första PG13-filmen som Disney någonsin producerade. Rymdlandskapen och skeppen är fortfarande imponerande och stämningsfulla. Robotarna skjuter laser så det står härliga till. Men tidens tand har ändå gnagt rejält, vilket idag höjer underhållningsvärdet. Man ser tydligt linorna som alla ”svävande” robotar hänger i, och rymdskeppets skakiga ”glasväggar” är helt absurda.

Luckor i manus,

Varför bygga en armé av robotar när man har en besättning? Hur kan ett skepp av plexiglas överleva ett svart hål? Varför hamnar de i helvetet på andra sidan det svarta hålet? Och många, många andra små frågor. Ett av filmens mest gripande ögonblick är då doktorn räddas från hjärntvätten som sker på ett löpande band – det är här hon har foliehatten (youtubelänk).

Domen:

Gölliga robotar, med en gripande dödsscen. Galen vetenskapsman á la Kapten Nemo. Hjärntvätt. En mördarrobot med cirkelsågar som händer. Undergångsstämning med religiösa övertoner. Anthony Perkins. What’s not to like? Disney ansträngde sig verkligen för att få till sin egen space opera som Star Wars med den här, och även om det är svår kalkonvarning på The Black Hole är den ganska kul att se idag, eftersom den är helt distanslös och har en sorts matinestämning som är helt omodern numera.

Se fler kul Star Wars-kopior från den här tiden+

Buck Rogers in the 25th century – en tv-film och tv-serie, där pilotavsnittet och hela första säsongen är helt ok.
Flash Gordon, en galet rolig och campy reboot från 1980 av den klassiska 30-talsfiguren
Battle Beyond the Stars, en Roger Corman-produktion som inte stått emot tidens tand
Ice Piratesen padodi som är riktigt rolig från 1984

Pandorum (2009) – blodig rymdthriller

Handlingen.

Ett arkskepp, Elysium, fraktar de sista 60 000 människorna mot en oviss framtid på en ny planet. Jorden har gått under. Korpral Bower vaknar på detta skepp från sin hypersömn. Han lider av minnesförlust men förstår snart att något gått fruktansvärt snett på skeppet: det är mörklagt, hemsökt av våld och barbari. Bower måste kämpa mot sin egen paranoia, slemma monster och övriga besättningsmäns vanföreställningar.

Rymdskeppet!

Elysium är smäckert på utsidan men inuti är det labyrintiskt, rostigt och klaustrofobiskt. (Varför bygger de alltid rymdskepp med så komplicerade planlösningar?). Arkskepp är alltid extra fascinerande, men vi får aldrig någon riktig känsla för Elysiums själ, eller ens riktigt hur skeppet ser ut – det är för mörkt och för hattigt filmat. Av världsrymden utanför skeppet får vi se väldigt lite – och du får veta varför om du kollar på filmen.

Pretentionerna?

Dennis Quaid håller ett tal om moral. En kannibal pratar om Gud och Djävulen. Jorden går under.

Specialeffekterna;

Inte mycket att hänga i julgran. Insidan på Elysium ser mest ut som ett parkeringshus. Monstren ser ut som om de har makeup. Rymdscenerna är korta och tråkiga.

Domen:

Det börjar bra: som en psykologisk thriller där varken publiken eller huvudpersonerna har nån aning om vad som hänt. Snabbt spårar det dock ur i ostigt övervåld, kvasizombies och en förvånansvärt rörig handling. Filmen har psykologiska ambitioner som mest blir förvirrande och inte särskilt trovärdiga. Det finns en tvist på slutet, men du måste nog vara ett stort fan av postapokalyptiskt våld och folk som hugger varandra med knivar i motljus för att tycka att det håller hela vägen fram tills dess. Eller så måste du älska dreadlocks.

Se hellre –

Om du gillar apokalyps: Resident Evil. För en lite mer glamourös men lika våldsam studie i paranoia, kolla på Event Horizon. Och om du vill ha en mer filosofisk film om en kille som vaknar ensam på en rymdstation, se utmärkta Moon.

Regissör: Christian Alvart
Producent: Paul WS Anderson

http://en.wikipedia.org/wiki/Pandorum