Handlingen.
Den första bemannade färden till Mars går snett. Inte nog med att besättningen på Mars-1 närmast kraschlandar. Dessutom pågår det något mystiskt med vädret på den röda planetens yta som både räddar deras liv men också äventyrar deras uppdrag. Till råga på allt får deras rätt coola robothund AMEE tuppjuck och försöker utrota dem.
Rymdskeppet!
Mars-1 är en farkost i den ”realistiska” skolan, vilket betyder oregelbunden form, underljushastighet och en märklig förmåga att vara på gränsen till att krascha eller gå sönder hela tiden. Den har artificiell gravitation som man slår av och på med en stor spak. Rök kommer ur rör i väggarna när det blir motorproblem. En sval kvinnoröst läser upp meddelanden från skeppsdatorn. Ja, ni fattar. Mars-1 har tyvärr inget av Discoverys elegans (2001) eller Ikaros gotiska mörker (Sunshine). Hyfsat visualiserad och ganska tråkig.
Pretentionerna?
Livet, Döden, mänsklighetens fortlevnad, yada, yada, yada. Stackars annars så utmärkte Terrence Stamp får leverera de flesta kvasifilosofiska och oändligt långa tiraderna om De Stora Frågorna. Sen sätter han sig äntligen ned och dör.
Specialeffekterna;
Filmens starka sida. Mars är snyggt monokromt i Red planet med röd jord och gul himmel. Landningen med en studsande kapsel är poetisk. Den mordiska roboten AMEE skulle göra sig bra i vilken Star Wars-film som helst. Filmen varken ser eller låter töntig. Det är manuset och regin det är fel på.
Luckor i manus,
Var ska jag börja? Om mänsklighetens framtid hänger på detta uppdrag, varför skicka en enda farkost med en massa halvapatiska, depressiva, grälande och självdestruktiva idioter? Varför kan inte Carrie-Anne Moss uppe i skeppet lokalisera personerna på marken då de ändå har radiokontakt med varandra hela tiden? Hur kommer det sig att det räcker med lite alger för att Mars ska bli beboeligt? Varför har hjälmarna en knapp på utsidan som fäller upp visiret – snacka om risk att komma åt den i vacuum eller minus 200 och dö på ett ögonblick.
Domen:
En oerhört segdragen historia. Ett par hyfsat täta thrillerscener räddar den inte. Val Kilmer är trist som förra veckans Skogaholmslimpa. Terrence Stamp verkar mest längta efter att allt ska ta slut. Tom Sizemore yrar. Den enda som klarar sig undan med hedern i behåll är Carrie-Anne Moss, men hon får å andra sidan inte vara med i någon som helst action utan sitter för sig själv och ser allvarlig ut halva filmen. Varje gång man tror att det ska hetta till och bli verkligt skarpt läge så lyckas astronauterna snubbla ut ur faran och ställer sig och håller en lång monolog om livet. Det snygga monokroma är också bedrövligt monotont. Detta var regissören Antony Hoffmans första och hittills enda långfilm.
Se istället-
2001, för thrillermomenten, ”realismen” och filosofin.
Aliens av James Cameron för terraformning, fientlig planetmiljö och klaustrofobin
Total Recall av Paul Verhoeven för mer Mars, dessutom på temat luft
Rymdfilm 
2 kommentarer