Prisbelönta svenska rymdfilmen ”Tangent Room” går på bio just nu (april och maj 2019)

Tangent Room

Svensk rymdfilm på bio är mer än Aniara och Ensamma i rymden. Se där, en mening som jag inte hade förväntat mig att få skriva på den här bloggen. Det rör på sig!

Just nu i april och maj 2019 går nämligen på bio den mångfalt prisbelönta svenska indierymdfilmen Tangent Room. Se längre ner i inlägget för biodatum. Den släpps på video on demand senare i vår.

Tangent Room, med manus, regi och produktion av Björn Engström, är en låst rum-thriller och ett vetenskapsmysterium för den som gillade Inception, Primer eller Scanners. Vilket man ju gör. Fångade i ett märkligt rum kämpar fyra forskare mot klockan för att förhindra en kosmisk kollaps. De vägrar att bli offer i denna dödliga lek och tvingas samarbeta för att lösa problemet innan det är för sent. Filmen utspelar sig helt och hållet inne i ett enda rum, men samtidigt i ett oändligt antal parallella universum.

Dialogen är till största delen på engelska, inte minst för att de internationella forskarna förstås kommunicerar på det språket. Det berättar Björn Engström.

– Manuset inspirerades av några vetenskapliga artiklar jag läste under våren 2014, säger Björn. De diskuterade existensen av parallella universum med hjälp av avancerad matematik och tolkning av de mest detaljerade mätdata man har tillgång till idag. Särskilt en detalj väckte min nyfikenhet: man hade tolkat vissa mätdata från WMAP-projektet som märken efter att ett parallellt universum skrapat emot vårt. Då fick jag idén: tänk om en sådan skrapkollision mellan två universum sker på en specifik punkt här på jorden, nämligen inne i ett rum?

Filmen har redan gjort succé på filmfestivaler världen runt och fått pris för bl a bästa science fictionfilm, bästa film och bästa manus.

Filmen har en Facebooksida.

HÄR KAN DU SE TANGENT ROOM VÅREN 2019

Bio7:an i Gävle 5/4 20.00, 8/4 18.30, 10/4 13.00.

Bio Kaskad i Blackeberg 14/4 20.00, 16/4 18.30.

Zita i Stockholm fredagen 3/5 kl 18.30 i stora salong 1.

Bio Roy i Göteborg 9 maj 20.30.

Aniara (2019) – En blåsa i Guds andes glas

Sverige 2019, manus och regi: Pella Kågerman och Hugo Lilja, baserat på dikten av Harry Martinson.

Typisk scen…

Mimaroben (Emelie Jonsson) är uttråkad och ensam i mimasalen, medan passagerarna på Aniara smörjer kråset och taxfreehandlar. Miman är en yogasal kopplat till en halvgudomlig, telepatisk AI som projicerar en verklighetstrogen virtuell värld i huvudet på besökande människor. Men när allt går åt skogen och Aniara skenar i hög fart mot interstellär rymd, förändras detta. Mimasalen blir stället som alla vill vara på, för att döva sin PTSD med ljuva minnesbilder av barfotavandringar i mjuk mossa och sommardopp i sammetssvarta skogstjärnar. Men hur många traumatiserade hjärnor kan Miman hantera innan den själv blir galen?

Aniara filmen 2019

Handlingen.

Allt är ju så välordnat. Ynka tre veckor till Mars på en lyxig passagerarfärja med alla upptänkliga nöjen. Sedan en chans att starta om på nytt i en ny värld, långt borta från den krigshärjade Jorden. Låt vara att Mars är till största delen en karg öken, men varje alternativ till den Jorden är väl bättre, eller hur? Men som i visan om Titanic börjar det med en skakning på nedre däck, följt av det otänkbara. En kollision med rymdskrot penetrerar skrovet och tvingar kapten att dumpa kärnreaktorn för att förhindra en katastrof. Rymdskeppet slås ur kurs. Enda chansen att vända är att använda gravitationen från närmaste himlakropp, meddelar kapten Chefone. Men det kommer att ta ett par år att komma fram, inte tre veckor. Säger kaptenen, och bjuder på en gratis nattmacka till alla oroliga. Och baren är ju öppen. Men det finns ingen himlakropp i deras färdväg.  Insikten om deras predikament kommer långsamt, och inte samtidigt till alla. De färdas mot intet, utan väg tillbaka. Bort från ljuset. Astronomen (spelad av en superb Anneli Martini) håller upp sitt smutsiga drinkglas och visar Mimaroben en liten luftblåsa i glaset. Den rör sig oändligt långsamt och osynligt för blotta ögat. Om flera hundra år kommer man att kunna se att den flyttat sig. Men bara bråkdelen av en hårsmån. I rymden är vi inget mer än en blåsa i Guds andes glas. Våra skepp kan rusa fram, men inte röra sig en millimeter.

Filmen Aniara skildrar, liksom Harry Martinsons originaldikt från 1956, hur livet och människorna på rymdskeppet förändras av erfarenheten att vara på evig flykt från en förlorad värld. På väg från något som inte längre går att nå, mot en avgrund. Och som Nietzsche visste, så förändras man av att stirra alltför länge ner i avgrunden. Samhällets sönderfall börjar omedelbart då Aniara börjar skena, men det är en långsam process och på vägen uppstår nya religioner och konstformer. Vänskaper blomstrar, kärleksband knyts och barn blir till. Vi får följa flera människoöden ombord. Mimaroben står i centrum, och med tiden skapar hon sig såväl en liten familj som ett socialt sammanhang. Vi möter hennes blivande flickvän, den rationella piloten Isagel (Bianca Cruzeiro). Deras ögonblick av ömhet, extas och förtvivlan skildras nära och med stor ömhet i filmen. Genom att vi får krypa under huden på dem, blir Aniaras öde desto mer påtagligt och griper tag i oss. Och filmen bjuder också på ett persongalleri av bifigurer som i Martinsons text mest antyddes men aldrig riktigt fick form. I filmen möter vi den alkoholiserade men godhjärtade Astronomen, vars alltför stora trut försätter henne på kollisionskurs med den despotiske kapten Chefone (Arvin Kananian). Hon blir en människa vi kan tro på och engagera oss i. Chefone själv får en smått komisk extradimension genom att han framställs som en pompös träningsnarkoman, vilket gör honom intressantare än diktversionen var.

Pretentionerna?

Självklart är de enorma. Filmen bygger ju ändå på ett nobelprisvinnande diktepos på jambisk vers, och är i stort sett trogen originalet. Huvudtemat är hur vi själva orsakar vår undergång genom att förstöra Jorden. Det är också en mångfacetterad betraktelse av vad minnet av detta trauma i kombination med förlorat hopp gör med vår själ. Men där dikten tar till de breda penseldragen och den lyriska högstämdheten, så väljer filmen att fokusera på de faktiska människorna som tvingas leva sina liv på Aniara. Filmskaparna håller alltså klokt dramats grundregel ”Show, don’t tell” i åtanke. Känslan jag får av att se filmen är att den är nog så seriös som någonsin Martinsons dikt, men inte känns lika pretto.

Aniara filmen 2019

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

Jag tycker hela filmens look är ljuvlig och oerhört smart. Rymdskeppet Aniara är så uppenbart ett svenskt rymdskepp, som känns nära vår egen verklighet. Exteriört liknar det mest ett par stadskvarter från Högtorgscity i Stockholm, komplett med brutalistisk 70-talsarkitektur och en andefattig central galleria. Tänk er Hamngatan och Mäster Samuelsgatan flygande i rymden. Det är genialt gestaltat. Filmen är en så kallad ”no set sci-fi” vilket innebär att verkliga miljöer används för att skapa illusionen av en framtidsvärld. Interiörerna är alltså inspelade i Mall of Scandinavia, Sthlm Waterfront och Sollentuna Centrum. Med en touch av Finlandsfärja och föreläsningssal på universitetet. Själsdödande miljöer från vår vardag, som är lätta att tänka sig som en helvetisk plats att vara inlåst på under resten av våra liv. Dessa är briljanta val, eftersom det får oss i publiken att omedelbart acceptera Aniara som en realistisk, om än lite tråkig, värld. Vi hajar direkt att dessa klimatflyktingar på väg i hög fart mot ingenting tillhör vår egen eller åtminstone våra barns generation. Deras framtid är vår egen.

Hos Martinson får vi veta förhållandevis mycket om vad som hänt på Jorden innan vår berättelse tar sin början, och hur det ser ut på Mars och Venus. Martinson lyckas alltså väl med det kompletta världsbygge som varje god science fictionförfattare måste bemästra. Men dessa platser och händelser skildras i dikten uteslutande i form av tillbakablickar och minnen, vilket inte lämpar sig så bra för 1,5 timme långfilm. I filmatiseringen har följaktligen det mesta skalats bort, och antyds endast. Det gör att dramat blir tightare, samtidigt som filmen kan sägas respektera Martinsons ”kanon” då man helt enkelt kan tänka sig att världsbygget existerar utanför bild.

Domen:

Harry Martinsons diktepos från 50-talet är ett verk av ojämförlig skönhet och skärpa. Läsaren genomsköljs av fasa inför människans grymhet och vördnad inför hennes livsvilja. Jag hade inte läst hela dikten sedan jag som 17-åring plöjde igenom hela den ”seriösa” sci-fihyllan på Uppsala Stadsbibliotek. När jag nu som vuxen läster om Martinson är jag inte riktigt beredd på kraften i hans poesi. Herrejösses, vilket konstverk.

Men det är också lätt att förstå varför ingen gett sig på en filmatisering tidigare. Det som fungerar i diktform lånar sig inte lika lätt till vita duken. Martinsons språk blommar i  de många naturlyriska tillbakablickarna, men knastrar grått då livet ombord skissas fram. De riktigt passionerade partierna i dikten är sorgesånger som skildrar stämningar snarare än händelser.  Hos Martinson är Aniaras människor bifigurer i tragedin om Människan. 

Det är därför imponerande hur väl Pella Kågerman och Hugo Lilja lyckas med sin filmiska omtolkning, som zoomar in på människorna av kött och blod. De går riktigt nära några få personer, och ger oss en känslomässig ankarpunkt ombord. Resultatet blir nästan lika känslomässigt starkt som att läsa dikten, men det är andra känslor som aktiveras. Det är en elegant omtolkning vi får se.

Regissörerna lyckas balansera respekt för grundmaterialet med kloka val för att skapa en modern film om verkliga människor. Visserligen går en del av originalets poetiska kraft förlorad, men resultatet är en bättre film som inte söker ersätta dikten, men kompletterar den.

Fler rymdfilmer och science fiction om miljöförstöring och samhällskritik +

Silent running – en av 70-talets bästa pärlor.

Children of men – 00-talets kanske bästa samhällskritiska scifi

Trailer för dokumentären ‘Worlds of Ursula K Le Guin’ med tio års unika intervjuer med den stora sci-fi-författaren

Ursula-K-Le-GuinI vintras gick en av alla tiders största science fiction- och fantasyförfattare, amerikanen Ursula K Le Guin, ur tiden. Hon råkar också vara min och många andras mest betydelsefulla författare på ett personligt plan. I trailern till en ny dokumentär om Le Guins författarskap får vi en av förklaringarna: hon är en av få som kan ge dig något underbart att läsa när du är tio år gammal, och fortfarande vara med dig när du är 45. Hon är en mästerlig världsbyggare som gång på gång utforskar teman om sociologi och samhällsbyggen, psykologi, filosofi, personlig mognad, könsroller, anarkism, taoism, miljömedvetenhet. Le Guin säger själv att hon ser det som science fictions ansvar att försöka bryta ned existerande murar för vårt tänkande, och sedan genast fortsätta och bryta ned muren som ligger bortom den, och bortom den..

Nu har filmaren Arwen Curry släppt trailern för sin långfilmsdokumentär Worlds of Ursula K Le Guin, som innehåller nästan tio års intervjuer med den åldrande författaren. I filmen ser vi också nutida författare och kulturpersonligheter som berättar vad Le Guin betytt för dem, inklusive The Handmaid’s Tales Margaret Atwood, David Mitchell, Neil Gaiman, Samuel R. Delany, Michael Chabon, Vonda N. McIntyre, Adrienne Maree Brown, China Miéville, Annalee Newitz, och Theodora Goss.

Från 2009 fram till sin död 2018 berättade Le Guin om hur hon fick slå sig fram som kvinnlig författare i en mansdominerad sci-fi-genre, men långsamt vann allt större självförtroende, respekt och med åren även kärlek från en bred publik. Hon berättar också om de världar hon frammanat med sin penna.

Ursula Le Guin är för svenska läsare kanske mest känd för sin fantasyserie A Wizard of Earthsea (Trollkarlen från Övärlden) som många generationer unga läsare transformerats av. Men hon skrev under fem decennier mycket science fiction för vuxna, inklusive klassiker som The Left Hand of Darkness (Mörkrets vänstra hand), The Dispossessed och The Lathe of Heaven. Även Earthsea går med behållning att läsa första gången som vuxen. Hon blev 88 år gammal.

 

Rymdfilms bästa filmtopplistor

Alla älskar topplistor – hur många filmer känner du igen?

Här på Rymdfilm recenserar vi filmer på en nästan absurt detaljerad nivå (Rymdfilmer A-Ö) – utom när vi sammanfattar massa filmer helt kort i olika topplistor. I dem skriver vi dessutom om all sorts sci-fi: om robotar, tidsresor, bodyhorror och transdimensionella megamonster. Här har vi samlat bloggens bästa topplistor i den stora listan av listor!

Genrelistor

  1. Topplistan: 20 bästa filmerna om tidsresor

  2. De 34 bästa rymdskeppen från nya filmer och tv-serier

  3. Topp 50 mordiska filmrobotar del 1

  4. Topp 50 mordiska filmrobotar del 2

  5. Topp 25 snälla filmrobotar

  6. 8 mentalt störda robotar och AI från science fiction

  7. 10 största klichéerna från Space Opera – Den oändliga osannolikheten

  8. 10 sätt som Guardians of the Galaxy återupplivar Space Opera

  9. 15 bra/dåliga Star Wars-kopior att roa sig med i väntan på The Force Awakens

  10. 21 sci-fi-filmer där gränsen mellan verklighet och konspiration suddas ut

  11. 20 bodyhorror-rymdfilmer som inte är Alien

  12. 15 blodiga och bisarra rymdskräckisar till Halloween

  13. 10 skrämmande filmer där väggarna mellan dimensionerna rasar

  14. 11 filmtips inför apokalypsen (som skulle äga rum 21/12 2012)

  15. 8 humoristiska filmer om invasion från rymden

  16. De 6 bästa science fiction-filmerna med barn i huvudrollen, och den sämsta

  17. Topp 5 beagles i rymden

  18. 13 reboots inom science fiction som vi gärna skulle se

  19. De 15 märkligaste ögonblicken från Star Treks filmhistoria

  20. Topp 10 filmer om superkrafter utan tights av lycra

Årsbästalistor

Topplistor om enskilda filmer och TV-serier

  1. 12 anledningar till att Battlestar Galactica (2003-2009) är den bästa rymdserien i TV-historien

  2. De bästa episoderna från Star Trek Voyager (1995-2001)

  3. De 5 största problemen med Star Wars Episod I Det mörka hotet

  4. 9 misstag som Prometheus besättning gör

  5. De 12 största gåtorna i Prometheus – och svaren! 

  6. 9 punkter som Star Trek bör förändra efter JJ Abrams (från 2013)

 

Rymdfilms bästa texter om science fiction som genre

V, 80-talsversionen

Förutom filmrecensioner har Rymdfilm skrivit mycket om genren science fiction i allmänhet och rymdfilmsgenren i synnerhet: spekulationer och djupdykningar kring varför vi älskar rymdskepp och aliens. Här samlar vi de bästa texterna.

Därför behöver vi berättelser om rymden

Den yttersta gränsen, den främmande, monstret och den inre rymden.

Förflytta, övertyga, förändra (eller Så dålig är egentligen Elysium)

Vi ställer högre krav på sci-fi än på andra genrer. Rymdfilm förklarar varför.

Jakten på The Overview Effect

Med ens drabbar oss universums  skönhet med full kraft.

Kolonialisten, demonen, övervakaren, föräldern och kaos – 5 olika filmvisioner av utomjordingar

Vi är kluvna inför tanken att vi förmodligen inte är ensamma i universum.

Science fictions nya guldålder i en tid av teknologi och undergång

Framtidsspaning från 2013

Så blir framtiden de kommande 400 åren enligt science fiction

En tidslinje från idag till en avlägsen framtid genom de filmer som skildrar dessa år.

Independence Day och den ironiska sci-fi-generationen

En hyllning till 90-talets mest inflytelserika rymdfilm

Jodorowsky’s Dune – Mind blown! Inspirerade Star Wars, Alien, Robocop, Total Recall och hundra andra filmer

Den viktigaste rymdfilm som aldrig gjordes, som skulle ha förändrat mänsklighetens historia för evigt

Rymdhipsterns klagan under Star Wars uppesittarkväll (2015)

Visserligen gillade jag ju rymdfilm då ingen annan gjorde det än/igen. Åtminstone flera år innan du kom på att det här med rymdskepp ju är rätt sköj ändå.

Mer läsning och videor för dig som var på Gävle Science Fiction-festival 2015

Allt extramaterial från Rymdfilms föreläsning i Gävle.

Marvels problem med S.H.I.E.L.D och hur Captain America löste det åt dem

När Snowden fick oss att tycka att en världsomspännande konspiration inte längre kändes lika fräscht

Därför blev vi förälskade i Philae

Kärleksförklaring till små, gulliga robotar och vad de kan göra för vår relation till vetenskapen

Minnesord över hjältar som gått bort

Till minne av Mr Spock (Leonard Nimoys död)

RIP Leia – Carrie Fisher har avlidit

Vi minns John Hurt, den raggige kunden av dystopisk sci-fi

That’s more like it! Trailer för Star Trek Discovery från Comic Con 2017

Star Trek DiscoveryComic Con 2017 gör ingen besviken, med nya trailers för bland andra Justice League, Thor och Westworld. Dessutom kom det en extendedversion av en helt ny trailer för Star Trek Discovery som har premiär på bland annat CBS’ strömmande kanal AllAccess i höst. Det är betydligt mer detaljerad bild av vad TV-serien kommer att bjuda på, än vad vi hittills har fått se. TV-serien har inte haft en särskilt lätt produktionsperiod, med byte av showrunner, flera förseningar och en allmän misstro hos allmänheten att Paramount och CBS ska lyckas hålla balansen på den slaka lina som är utsträckt mellan hardcorefansens många krav och en bredare TV-publiks behov av att kunna ta till sig Star Trek på ett modernt vis. Frågan alla ställer sig är hur mycket klassisk Trek kommer vi att få, och hur mycket är egentligen lagom? Vi är många som gillar Trek för de filosofiska diskussionerna men frågan är om vi endast vill ha det?

Den nya trailern balanserar åtminstone hyfsat på denna lina, och bjuder på både drama, action och en del existentiella fungeringar.  Klingonerna etableras som seriens huvudantagonister, och vi ser också några klassiska vulcaner. Lite backstory antyds för ett par karaktärer, utan att vi egentligen får veta särskilt mycket. Lyssnar man noga så får man också lite av en överraskning: det verkar som om Spock har en fostersyster, men mer än så får vi inte veta nu. Och för första gången får vi också se scener där specialeffekterna är på plats, och det ser rätt maffigt ut för att vara en tv-serie. På det hela taget får jag en rätt bra känsla av dessa fem minuter. Vad tycker du? 24 september får vi veta om känslan stämmer.

Rapace syr fast Fassbenders huvud i prolog som binder ihop Prometheus med Alien Covenant

alien-covenant-the-crossing-prologue-1

Om bara ett par veckor har Ridley Scotts nya Alienfilm Alien Covenant premiär på bio, och långsamt men säkert har en hajp byggts upp i takt med att vi förstått att vi kommer att få se en ny version av xenomorphmonstret och att den verkar rejält blodig. Men en sak har gnagt åtminstone några av oss: vad tusan hände egentligen med Shaw (Noomi Rapace) och David (Michael Fassbender) som överlevde slutet på 2012 års Prometheus? När vi såg dem senast var David endast ett avhugget talande huvud (a la Mimer) och Shaw hade detta huvud i en ryggsäck och hade precis kapat ett ringformat Spacejockeyskepp för att söka efter hemvärlden för The Engineers, mänsklighetens skapare. Jag vet att Prometheus hade sina sidor men det var något i dessa avslutande ögonblick av filmen som gav mig ståpäls:

Final report of the vessel Prometheus. The ship and her entire crew are gone. If you’re receiving this transmission, make no attempt to come to its point of origin. There is only death here now, and I’m leaving it behind. It is New Year’s Day, the year of our Lord, 2094. My name is Elizabeth Shaw, the last survivor of the Prometheus. And I am still searching.

Efter det förväntade vi oss att få se fortsättningen, men Prometheus 2 har morphat fler gånger än en alien genom hela dess livscykel, och det vi ska få på bio den 17 maj är inte alls Shaw och huvudet på nya äventyr, utan en helt ny besättning på rymdskeppet Covenant som träffar på ett helt nytt monster. Eller det är vad vi har trott fram tills nu.

För i natt släpptes en två minuters prolog till Alien Covenant, som visar precis vad som händer efter att Shaw och David lämnar. David får en kropp igen, och lär sig vad barmhärtighet är. De kommer fram till någonstans. Ja, se själva. Även om det inte är closure är det något märkligt tillfredställande, så kort det nu än är, att se att någonting från Prometheus fick överleva trots allt. Och möjligen betyder det att vi inte sett det sista av Noomi Rapace än.

Alien Covenant drabbar biosalongerna 17 maj 2017