10 Cloverfield Lane (2016) – klaustrofobisk apokalypsthriller (spoilerfri recension)

USA 2016, regi: Dan Trachtenberg, manus: Josh Campbell, Matt Stuecken, producent: JJ Abrams, Lindsey Weber

Typisk scen…

Emmett har skrubbsår och armen i bandage. Michelle frågar andlöst om han också blivit kidnappad av Howard? Emmett skrattar förvånat: – Jag försökte ju bli insläppt!

10 Cloverfield Lane

10 Cloverfield Lane

Handlingen.

Det är sällan en sci-fi-bloggare får använda kritikerklyschor som ”tätt kammarspel” men denna klaustrofobiska och ruggigt påträngande psykologiska thriller passar bra in på epitetet. Den utspelas nästan helt och hållet i en domedagsbunker som är grävd djupt under en ödslig bondgård på Louisianas landsbygd. Där vaknar Michelle (Mary Elizabeth Winstead) efter en bilolycka, och finner sig till synes kidnappad av främlingen Howard (ohyggligt läskigt spelad av John Goodman). Underligt nog finns där också en tredje person, den till synes välvillige unge killen Emmett (John Gallagher Jr) som påstår att Howard räddat båda deras liv. Men 10 Cloverfield Lane är en film där sanningen hela tiden gäckande glider undan från våra huvudpersoner och från publiken. Lögner läggs på lögner och ingenting är så enkelt som det först tycks vara. Vi måste ständigt omvärdera det vi tycker oss förstå om bunkern, Howard och påståendet att alla människor utanför har gått ett gruvligt öde till mötes. Och Michelle, som fram till sin bilolycka levt ett mållöst liv i emotionell reträtt, ställs inför sitt ödesval: ta kontroll eller gå under.

Pretentionerna?

Filmens skapare, däribland producenten JJ Abrams, är noga med att påpeka att detta inte är en direkt  uppföljare till Matt Reeves och JJ Abrams’ Cloverfield (2008) utan mer en själsfrände till den. Men beröringspunkterna är ändå många: båda skildrar en storskalig attack på det amerikanska samhället utifrån den enskilda människans perspektiv, om än med helt olika angreppssätt. I Cloverfield skildras attacken i action/monsterfilmens form, med mycket springande längs med Manhattans gator och explosioner som får skyskrapor att falla. Men 10 Cloverfield Lane närmar sig katastroftemat på ett mer subtilt vis. Mycket av dess drama pågår inuti de tre huvudpersonerna, som är fast med varandra på några få kvadratmeter samtidigt som luften håller på att ta slut. Michelle ställs inför Howard, som på ytan är den ende som var beredd då katastrofen kom. Men frågan är vad den beredskapen har kostat honom, på ett själsligt plan?

John Gallagher Jr. as Emmett, Mary Elizabeth Winstead as Michelle in 10 CLOVERFIELD LANE, by Paramount Pictures

John Gallagher Jr. as Emmett, Mary Elizabeth Winstead as Michelle in 10 CLOVERFIELD LANE, by Paramount Pictures

Världsbygge och produktionsdesign;

Eftersom det här är en spoilerfri recension så ska jag inte avslöja några av filmens hemligheter. Mycket av dess sinnrikhet sitter i att vi tillsammans med Michelle avtäcker sanningen, bit för bit. Men vi kan nämna hur smart manuset och scenografi hjälper storyn framåt. Howards bunker är som en labyrint, där det inte går att se mer än någon meter framåt, och det finns hemligheter under golvet, i ventilationsschakten, i garderoben och på de få små gluggar som leder ut till omvärlden. Michelle har aldrig överblick – och kan aldrig se mer än en smal remsa av världen utanför. Bunkern är inredd av Howard med en barnslig och smaklöst ombonad stil med menlösa tavlor, sällskapsspel och virkade små dukar. Det är en minivärld, avsedd att bo länge i. Vi befinner oss nere i Howards källare, och samtidigt i hans undermedvetna.

10 Cloverfield Lane

10 Cloverfield Lane

Domen:

10 Cloverfield Lane är en av årets bästa filmer, oavsett genre. Ett redan bra manus lyfts ytterligare av utmärkta skådespelare med John Goodman i spetsen. Goodman lyckas lägga in så mycket subtext i varje rörelse, replik och suck, att han blir nästan hypnotisk att titta på. Och i en tid då TV och film svämmats över av förutsägbara katastrofskildringar och trött postapokalyps lyckas debutregissören Dan Trachtenberg att göra 10 Cloverfield Lane till något alldeles eget. En originell, smart, obehaglig och stundtals faktiskt också rolig sci-fi-thriller som stannar kvar hos tittaren länge. Michelles resa från offer till något annat är mycket tillfredställande. Och 10CL får ett pluspoäng för slutet…

63 nya rymdfilmer och TV-serier som kommer 2016-2018

Listan på Kommande science fiction- och rymdfilmer har äntligen uppdaterats av mig – lördag 17 september 2016. Jag har fyllt på med 29 nya filmer och TV-serier. Totalt finns nu 84 filmer på listan varav 63 inte har släppts än! I slutet av 2016 väntar vi otåligt på invasionsdramat Arrival med Amy Adams och Passengers med Chris Pratt och Jennifer Lawrence som skildrar hur två passagerare på ett generationsskepp vaknar upp, en generation för tidigt. Nästa år kommer Star Trek Discovery på TV och blir därmed den första Trekserien på över tio år. Den har precis flyttats fram till maj, vilket kan ses som ett oroande tecken. Dessutom får vi Neil Gaimans American Gods på TV.

Jag har också flyttat om de filmer som fått nya releasedatum. Tyvärr har Ready Player One försenats igen, och kommer nu först 2018. Visste du förresten att Bryan Singer filmatiserar en roman av Robert A Heinlein?

Läs mer: Kommande science fiction- och rymdfilmer 2016, 2017 och 2018

Allt om Star Trek på Rymdfilm – grattis Trek 50 år!

Star Trek Original Series

Star Trek Original Series

För att hylla att allas vår favoritutopi (egentligen kanske den enda nu levande rymdutopin) fyller 50 år i dagarna, har Rymdfilm samlat alla filmrecensioner, inlägg och analyser som vi själva producerat under bloggens fyra år. Du får varje detalj från de många biofilmerna, djupdykningar i Seven of Nines inre liv, och funderingar inför kommande TV-serier och nya filmer. Vi bjuder också på psykotiska robotar, pannor av papier maché och mycket korta kjolar.

Det finns alltid en mycket speciell plats i mitt hjärta vikt åt Star Trek. Året var 1982 och jag var 10 år gammal. Mina tuffa killkompisar dyrkade Star Wars, men det var för grabbigt och för mycket vilda västern för mig. När jag fann Star Trek II The wrath of Khan var jag hemma: här fanns rymdens storslagenhet, kombinerat med ett mer eftertänksamt tempo och filosofiska ambitioner. Jag var fast: Trek var den tänkande skolpojkens egen rymdserie. Och långt senare skulle jag älska Voyagers resa hem, och även många av Picards äventyr. Så här har ni det: allt vi skrivit om Star Trek hittills.Det kommer mera!

Filmrecensioner av biofilmerna 1979-2016

Star Trek the motion picture (1979)

Star Trek II

Star Trek II The wrath of Khan (1982) – den bästa med Khaaaan och sniglarna

Star Trek III The search for Spock (1984) – den flummiga med en riktigt spännande uppstart

Star Trek IV The Voyage Home (1986) – komedi, tidsresor, valar, hippies, punkare

Star Trek V The final frontier (1989) – en lång plåga

Star Trek VI The undiscovered country (1991) – Den gamla besättningens finest hour. Värdigt!

Star Trek VII Generations (1994) – Ett inte alls lika värdig sista farväl till Kirk

Star Trek VIII First Contact (1996) – utan tvekan en av de bästa Trekfilmerna, med Borg Queen som oförglömlig skurk. Bästa med nya generationen.

Star Trek IX Insurrection (1998) – Vad handlade det här om nu igen? En forskningsstation? Beach buggies?

Star Trek X Nemesis (2002) – en fruktansvärt överlastad och pompös historia om kloning och svek, som aldrig levererar på stämningen som byggs upp

Star Trek

Star Trek (2009) – Filmen som räddade Trek och hela rymdfilmsgenren. Inte fläckfri, men gjorde Trek coolt igen. Stundtals sublim

Star Trek Into Darkness (2013) – uppföljaren som var större, våldsammare och dummare

Star Trek Beyond (2016) – ett steg tillbaka till klassisk Trekutopi, och en hel del action. I like it1

TV-serierna:

(Rymdfilm har ännu inte recenserat The Original Series)

Star Trek The Next Generation S01E01 (1987) – vi recenserar början av vad som med säsongerna kom att bli en riktigt bra serie.

Star Trek Deep Space Nine, tv-serie (1993-1999) – vissas favorit, men möjligen lite för mycket finlir om bajoransk andetro.

Star Trek Voyager, tv-serie (1995-2001 – en alldeles utmärkt underhållande och tankeväckande Trek med en kvinnlig kapten och ett uppdrag att utforska nya världar. Min favorit!

(Rymdfilm har ännu inte recenserat Star Trek Enterprise)

Star Trek Discovery (kommande TV-serie) – se första flygningen med nya skeppet i nya serien!

Analyser, djupdykningar och topplistor över Star Trek

8 mentalt störda robotar från TV och science fiction – med bland annat The Doctor

Topp 25 snälla filmrobotar

KOLONIALISTEN, DEMONEN, ÖVERVAKAREN, FÖRÄLDERN OCH KAOS – 5 OLIKA FILMVISIONER AV UTOMJORDINGAR

6 förändringar som måste göras inför nya Star Trek-serien, då den blir av 

9 punkter som Trek för förändra efter JJ Abrams  – överlevnadstips för en gammal franchise

De märkligste ögonblicken från Star Treks filmhistoria – it will blow your mind!

Till minne av Mr Spock – Leonard Nimoys död

Till minne av Anton Yelchin – död vid 27 år

Den oändliga osannolikheten: De 10 största klichéerna från space opera – alla filmer är likadana, gaaah

De 34 bästa rymdskeppen från nya rymdfilmer och tv-serier – We like Klingons!

Så blir framtiden de kommande 400 åren enligt sci-fi – Tredje världskriget står för dörren

Slither (2006) – rolig men verkligt grotesk bodyhorrorkomedi

USA 2006, manus och regi: James Gunn, producenter: Paul Brooks, Eric Newman, Thomas Bliss

Slither 2006

Slither 2006

Handlingen.

Befolkningen i en bondhåla i South Carolina råkar verkligt illa ut i denna groteska och samtidigt roliga skräckkomedi av James Gunn. Telepatiska rymdsniglar infekterar den korkade och sexistiske bilhandlaren Grant (Michael Rooker) och börjar långsamt förvandla honom och alla han kommer i kontakt med till vämjeliga, tentakelförsedda hybrider mellan rymdmonster och människa. Den mest berömda men långt ifrån äckligaste scenen är med tjejen som ligger i badet och får besök av rymdsniglarna. Grants egen fru Starla (Elizabeth Banks) och hennes barndomskärlek tillika byns sheriff (Nathan Fillion från Firefly) kämpar desperat emot de allt talrikare infekterade. Mot slutet exploderar bokstavligen allt i en orgie av kött, förvridna lemmar och slem. Yummy!

Nathan Fillion och Elizabeth Banks i Slither

Nathan Fillion och Elizabeth Banks i Slither

Pretentionerna?

James Gunn älskar verkligen sina genres, och här parodiserar han med  kärlek den gamla goda genren där en amerikansk småstad kämpar emot ett ständigt växande hot i form av utomjordiska monster. Som i The Blob från 1958 och dess utmärkta uppföljare The Blob från 1988. Med tanke på det myckna splattret anar man också influenser från The Thing (1982) och Peter Jacksons tidigare filmer. Lovecraftfans bör bli nöjda.

Slither 2006

Slither 2006

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

För en film som lever mycket på sina eeeeeeew-det-där-hände-väl-inte-precis-ögonblick så får vi ändå en hyfsad bild av rymdsniglarnas motivationer, historia och drivkraft. Genom en läglig telepatisession med en tonårsflicka får vi veta att de har ett gemensamt medvetande (”hive mind”) och ändå behåller minnen från de offer som absorberas in i den pulserande köttmassa som gömmer sig i ladan. Deras mål är att infektera alla som finns på aktuell planet (Jorden) och sedan dra vidare i universum genom att gömma sig som sporer inne i närmaste kometsvans. De saknar alltså rymdskepp, och reser som fripassagarerare på andra sorters himlakroppar. Det här ger också våra helmänskliga hjältar en svaghet att utnyttja: Grant lyssnar fortfarande på sin fru, eftersom någon del av monster-Grant fortfarande älskar henne.

Produktionsdesignen är oerhört äcklig, på så många olika vis. De delar som är datoranimerade, som Grant magtentakler, ser lite B ut. Men de monstereffekter och missbildningar som görs i form av klassiska plastmasker ser helt magnifikt nasty ut.

Mest minnesvärda scen;

Grants första offer Brenda infekteras och isoleras i en lada, där hon blir gravid med hundratals rymdsniglar och sväller upp till gargantuiska proportioner, som en jättelik äggsäck på en spindel som ska spy ut sin förvridna och blodtörsta avkomma över världen. Det är också här någonstans som Grant till slut går sönder, och den verkliga slakten tar vid. Bör bara ses på tom mage!

Slither 2006

Slither 2006

Domen:

Det är lätt att avfärda Slither som effektsökeri, en c-film som inte förtjänade mer framgång än den fick. Men dels är den faktiskt genuint obehaglig och rolig samtidigt – en svår konst att faktiskt få till på ett bra sätt. Dels är det för att detta är regissören James Gunns första försök i genren. Bara några år senare fick han total kreativ frihet att göra Guardians of the galaxy till en av alla tiders bästa, och roligaste, superhjältefilmer. Och James Gunn är en hyfsad regissör, som kan sina genrer. Om du kollat på Stranger Things i somras och saknar den, och kanske kan tänka dig lite mer explicit bodyhorror, ja, då ska du klart ge Slither en chans.

Fler tv-serier och filmer för dig som gillar småstadsskräck eller saknar Stranger Things+

  • ET – har mycket skräckinfluenser, men ett mysigare monster
  • Gremlins – den första filmen är verkligen åttiotalet när det är som bäst
  • The Blob – essentielll tittning för älskare av kosmisk skräck
  • John Dies At The End – trippad slackerkomedi med demoniska inslag
  • Species – en flicka och en mordisk alien besitter samma kropp
  • The Faculty – highschool monsters med 90-tals tonårskredd
  • Super 8 – högbudgethyllning till Spielberg av JJ Abrams

Stranger Things (TV-serie 2016) – science fiction möter uppväxtdrama möter tentakler

USA/Netflix 2016. Manus, regi och producenter: Duffer Brothers

Stranger Things (2016)

Stranger Things (2016)

Handlingen.

Livet för stans unga i småstaden Hawkins, Indiana är tufft den där ruggiga höstkvällen 1983 då 12-årige Will Byers försvinner i skogen på väg hem från en rollspelskväll. Så tufft att hans ensamstående mamma Joyce (Winona Ryder) och hans storebror inte ens märker att han är borta förrän vid frukosten dagen efter. De måste ju jobba natt för att klara livhanken. Utomstående rycker på axlarna och tror att Will bara rymt hemifrån. Men Joyce känner att något är fel, och visar sig vara en formidabel kraft då det gäller att skydda sin son. Genom att kanalisera moderskärleken till vrede lyckas hon till slut väcka upp stans neddekade sheriff så pass att polisen påbörjar ett seriöst sökande. Samtidigt börjar Wills lilla tätt sammansvetsade kompisgäng av nördar och freaks att notera att märkliga saker pågår i Hawkins. En främmande flicka med rakat huvud och ovanliga förmågor dyker upp från ingenstans, tatuerad med siffran 11 på armen. Och i den lilla skog som rollspelsnördarna döpt till Mörkmården rör sig något stort och hotfullt i skuggorna. Något med långa, starka armar och vassa tänder. Spåren leder till ett kraftverk som ligger precis utanför stan. Kompassnålar vrider sig mot byggnaden på ett oförklarligt sätt. Och militärer vaktar utanför. Det är då som meddelandena från Will, som befinner sig på en mörk plats, börjar komma.

Stranger Things (2016)

Stranger Things (2016)

Pretentionerna?

Stranger Things är ett originalmanus för Netflix.  Brödraparet Duffers vision är ett mörkt drama om vänskap, kärlek, lojalitet och svek, som dessutom får en extra, utsökt surrealistisk ton genom de bisarra händelser då själva verklighetens väv börjar rivas upp. Jag är imponerad av hur uppväxtdramat mixas med science fiction och bildar en större helhet. Det finns en släktskap mellan Stranger Things och den betydligt mer skrämmande It Follows (2015) i det att ungdomarnas värld visas som en parallell verklighet, bortom vuxenvärldens intresse och inflytande.

Världsbygge och produktionsdesign!

Det är en fin återgestaltning av perioden 1982-84, så som den såg ut inom sci-fi, och skräckgenren på den tiden. Influenserna är tydliga från bland annat Stephen King, Steven Spielberg, John Carpenter och andra skildrare från början av 1980-talet av mörkret som lurar under ytan i den amerikanska småstaden. Jag drar också paralleller till Super 8, som ju var en produktion av Spielberg och JJ Abrams, och i nästan ännu högre grad till de första tio minuterna av Guardians of the Galaxy.  Vi får se torftiga pojkrum, furubeklädda gillestugor, fluffiga flickrum och massor av tidstypiska vardagliga objekt laddade med popkulturell betydelse: fasta väggtelefoner, walkie-talkies, filmkameror, Drakar och Demoner-tärningar och bmx-cyklar. Det spelas The Clash på skivspelaren i storebrors rum, och foton framkallas i mörkrum. Bilar är stora, bruna och lådlika. Till detta adderar bröderna Duffer en lagom dos från genrerna kosmisk skräck och body horror: tentakler, jord, blod, membran och skräckslagna människor i gasmask. Aldrig så att det tar över, vilket också gör det mer effektivt för att skrämma upp oss i publiken. Stranger Things är alltså inte en klassisk skräckberättelse som ständigt trappar upp hotet. Utan dess återkommande tema är hur skilda världar, vackra och fula, vänliga eller dödliga, hela tiden existerar jämte varandra. Precis utom synhåll, men åtkomliga för den som lärt sig hur man letar.

Musiken av Kyle Dixon och Michael Stein förtjänar ett omnämnande, för sin synthiga, varma ton som både är retro och 2016 samtidigt.

Stranger Things (2016)

Stranger Things (2016)

Mest minnesvärda scen,

Under de åtta avsnitten är det fullt av minnesvärda detaljer och underfundigheter. Men jag fastnar speciellt för Joyce (Winona) och hennes relation till Will. Vi får se den mest som flashbacks till en ljusare tid som står i brutal kontrast till det ödelagda nattlandskap som breder ut sig allt mer ju längre in i den andra dimensionen Joyce letar sig.

Domen:

Stranger Things är liten pärla till science fiction-serie som jag rekommenderar alla med intresse för genren att se med ett öppet hjärta. Äventyrsberättelsen i sig är tillräcklig för att det ständigt ska hända något spännande, samtidigt som storyn har många lager och mycket subtext att upptäcka för den som är intresserad av det. Invävt i handlingen får vi tankar kring normbrytande, manligt och kvinnligt och att gå emellan dessa, den romantiska kärlekens många problem, svek, ilska, hopp och förtvivlan, klass och klassförakt, svek och hämnd, ömsinthet och den sorts kärlek som övervinner alla hinder.

Fler filmer som den här+

Stephen Kings ande svävar över Stranger Things, och då kanske framför allt barndomsskildringar som Stand by me och It. Men också Carrie.

Från sci-fi-historien kan jag nämna ET, Närkontakt av tredje graden, Flight of the Navigator, Explorers, Super 8, Guardians of the galaxy

Topplista: Skrämmande filmer där gränsen mellan dimensionerna rasar

Bland modernare ungdomsskildringar finns Chronicle, The Signal och It follows

Se testfärden för USS Discovery, rymdskeppet i Star Trek Discovery som börjar på Netflix 2017

USS Discovery från Star Trek Discovery

USS Discovery från Star Trek Discovery

Det kommer alltid mycket göttigt under ComicCon, och årets upplaga som gick av stapeln i veckan är inget undantag. Nu har vi fått ett namn på den första nya tv-serien från Star Trek på 15 år: Star Trek Discovery heter serien som börjar på Netflix 2017. Och i god gammal tradition betyder det att rymdskeppet som alltsammans handlar om heter USS Discovery. Vi har till och med fått en video på ”testflygningen” med skeppet. Här är den:

//platform.twitter.com/widgets.js

Seriens showrunner är Brian Fuller, som tidigare skrivit för både min personliga favoritserie Voyager och många andras favorit Deep Space nine och senare producerat serier som American Gods och Hannibal. Tillsammans med Alex Kurtzman (som skrivit och producerat de två första Abramsregisserade filmerna) producerar han Star Trek Discovery. Fuller var förstås med på ComicCon och blev intervjuad. ”Det finns inget namn som passar bättre in i Star Treks historia än Discovery” sa Fuller från scenen i Hall H, och refererar då förstås både till att upptäckande är kärnan i Star Trek, och att ikoniska rymdskepp från både verklighet och fiction burit detta namn tidigare. Discovery är ju den av NASAs rymdfärjor som flugit flest gånger, och det är också namnet på rymdskeppet i Kubricks 2001 – som de första sekunderna av videon också tydligt refererar tillbaka till (planeterna i konjunktion med solen). Han berättade också att serien kommer att berättas som många andra moderna tv-serier med en längre story per säsong, snarare än fristående episoder. Serien utspelas i original-universumet, och inte i den alternativa tidslinje som just nu syns på bio i Star Trek Beyond. Tidigare indikationer har sagt att Discovery kommer att utspelas efter Voyager, och om det stämmer är det alltså en serie som utspelas längre in i framtiden än någon annan Trekserie innan dess. (Voyager sändes 1995-2001 och utspelas år 2371–2378.) Fuller undvek att avslöja så särskilt mycket mer, men påpekade att det är den utopiska, framtidsoptimistiska Star Trek som nu ska göra comeback på TV. Sounds fine with me!

Angående själva skeppet så har det beteckningen NCC-1031, och består av en tefatsdel och en något annorlunda nedre del med ett släd- eller pontonliknande parti undertill. Skarpa blickar har redan noterat att warpdrift brukar kräva fritt utrymme mellan nascellerna för att fungera, och att dessa ”pontoner” mer liknar en klingonsk kryssare. Jämför med USS Enterprise som har nascellerna bakom sig, eller USS Voyager som fällde ut dem då skeppet skulle gå upp i överljushastighet. Kanske får vi förklaringen 2017?

Källa till video: Star Trek på Twitter

 

Star Trek Beyond (2016) – rak actionkomedi med rätt relation till Trekhistorien

Endast mindre spoilers. USA 2016, regi: Justin Lin, manus: Simon Pegg & Doug Jung, producent: JJ Abrams, Roberto Orci, Bryan Burk

Star Trek Beyond, som blev Anton Yelchins sista film

Star Trek Beyond, som blev Anton Yelchins sista film

Handlingen.

Det moderniserade Star Trek-universum som startades 2009 fungerar bäst när de inte krånglar till det utan tar en idé från Gene Roddenberrys ursprungsvision och uppdaterar för en modernare publik.  Nu menar jag inte att de ska blåkopiera hela scener från tidigare filmer, något som Into Darkness (2013) tyvärr gjorde med Wrath of Khan (1982). Nej, framgången kommer då de hittar rätt konceptnivå att göra en variant på. En utopisk framtid med en interplanetär Federation som fredligt utforskar det okända, och de förvecklingar som uppstår ur en sådan verksamhet. Det var det som fick oss att gilla Trek från början, och att göra nya variationer på ett etablerat tema är precis det som de många TV-versionerna av Trek hållit på med i 50 år.

Den tredje filmen efter nystarten, Beyond, är precis en sådan enkel story som skulle kunna vara hämtad från ett tv-avsnitt: på outforskat territorium tvingas besättningsmedlemmarna överkomma sina personliga motsättningar och samarbeta för att överleva, men får samtidigt akta sig för att svika Federationens grundläggande värderingar. På så sätt känns Beyond som den minst krystade Trekfilmen på många år. Det ska understrykas att filmen förmodligen ändå inte tilltalar alla: det är genomgående ett hysteriskt högt tempo på berättandet, i en bitvis ohelig blandning av våldsam action (signerad regissören Justin Lin) och fars, (signerad manusförfattaren Simon Pegg).  Det är som att åka berg-och-dalbana då högdramatiska thrillerscener följs av ren slapstick då Kirk attackeras av pompösa små utomjordiska pälsbollar. Handlingen lägger in överväxeln från början: en ensam överlevande från ett försvunnet skepp får befälhavaren på rymdstationen Yorktown att skicka ut USS Enterprise på ett räddningsuppdrag i en närliggande nebulosa. En överraskande attack från en svärm av fientliga skepp skiljer kapten Kirk (Chris Pine) från Spock, McCoy och resten av besättningen. De nödlandar på en mystisk planet befolkad av rymdskurkar och strandsatta aliens. Men vad är det egentligen för hotfulla aktiviteter som pågår i nebulosan? Ett kraschat federationsskepp leder till gåtans svar, med ett antal maffiga stridsscener som grand finale på fyrverkeriet. Men för mig är det berättelsen mellan explosionernna som är mest givande. Speciellt får vi fina karaktärsutvecklande scener mellan besättningsmedlemmarna. McCoy och Spock får utmärkt munhuggande dialog tillsammans. För unge Anton Yelchin som spelar Chekov blev Beyond hans sista film.

Star Trek Beyond

Star Trek Beyond

Pretentionerna?

Star Trek fyller 50 år i år, med en helt ny TV-serie på gång på Netflix under 2017. Filmbolaget har med andra ord mycket att bevisa så här vid pass tredje filmen in i den nya tidslinjen och den första utan JJ Abrams i regissörsstolen. Abrams’ succé med konkurrenten Star Wars ökar också trycket på Paramount att inte tappa greppet om sin anrika franchise, precis nu när rymdfilmgenren är kommersiellt hetare än den varit sedan 1982. Så jag tror att briefen till producenterna var tydlig: håll ögonen på bollen och öka trycket, så vi slipper reboota ännu en gång (Lex Spider-Man). Men hur lyckas hålla generationer av nördiga fans nöjda samtidigt som en ny publik inte får skrämmas bort av kalenderbiteri? Att serien fyller 50 är förstås häftigt, men knappast något som lockar en ung publik. Snarare tvärtom för en tonåring som troligen förknippar Trek med sin pappa – eller farfar.

Star Trek Beyond Yorktown

Star Trek Beyond Yorktown

Rymdskepp och världsbygge!

Det märks att producentteamet (Abrams/Orci/Burk) och manusförfattare Simon Pegg gör sin version av Trek med hjärtat. Minutiöst arbete läggs på att grunda varje kostym, rymdskepp och replik i den kontinuitet som byggts upp över 50 år. Även det som förändrats radikalt eller är nytt refererar till som fanns förut. Det här ger ett världsbygge som är rikt på bakgrundshistoria.

I Beyond får vi tidigt stifta bekantskap med den stora rymdstationen Yorktown, Federationens framtidsprojekt där miljoner civila medborgare från olika planeter lever i fred och samförstånd i en sfär av glas och stål. Det är oerhört väldesignat, och jag hoppas och tror att vi kommer att få se mer av denna plats i kommande berättelser. Chef för hela stationen är Commodore Paris, som spelas med sedvanlig pregnans av Shohreh Aghdashloo, känd från bl a The Expanse. Jag gillar Yorktown just för att det är så storslaget, med gator och hus i omöjliga vinklar som en följd av den artificiella gravitationen.  Det är verkligen en jättestad mitt ute i rymden, långt bort från Jordens trygghet och gravitation, ett Deep Space Nine för det nya århundradet. En essentiell del av Trek är ju distinktionen att Federationen är ett civilt fredsprojekt, inte ett militärt. Vi inte bara utforskar den yttersta gränsen, utan även vill bosätta oss där.

Vi får också se en del nya rymdskepp: Krall och hans svärm av miniskepp är imponerande. Och så får vi åka i ett gammalt skepp, från Federationens tidiga dagar.

Star Trek Beyond poster

Star Trek Beyond poster

Produktionsdesign;

Kanske hade vi otur med vår IMAX-kopia, men färgerna var murriga. Det mesta vi ser är en vidareutveckling av looken från de båda föregående filmerna, och är följaktligen snyggt och modernt. Huvudskurken Krall ser dock ut som en typisk tungt maskerad Star Trek-alien från någon av 90-talsserierna. Med så mycket plast i ansiktet kan inte ens Idris Elba göra något med sin rolltolkning, annat än grymta fram replikerna med sin värsta skurkröst.

Pluspoäng till postern, som är snyggt retro.

Mest minnesvärda ögonblick*

Då Enterprise dockar med Yorktown för första gången, till heroisk musik och smekande kameraåkningar över rymdstation och skeppsskrov, ger det lite ståpäls. Här har vi ju den, vår klassiska, utopiska framtidsvision som vi så väl känner till. Kanske har den aldrig sett så levande ut tidigare.

Luckor i manus,

Som spoilerfri recension vill vi inte gå för nära in på detaljer, men ett litet klagomål kan jag kosta på mig utan att avslöja för mycket. Det är minst sagt underligt att av alla tillfångatagna besättningsmedlemmar från Enterprise, är det bara vår lilla grupp av huvudpersoner som faktiskt gör någonting åt situationen. Övriga är som en skock får, som väntar på att bli räddade. Det finns ingen rimlig motivering till detta beteende, annat än att det passar manusförfattarens syften.

Star Trek Beyond

Star Trek Beyond

Domen:

Först ett bekännande. Jag hade fel när jag gav den förra filmen, Into Darkness (2013) ett så bra betyg. Så här i efterhand inser jag att jag inte gillade den särskilt mycket. Den lyckades liksom vara på samma gång för komplex och helt tom på idéer. Sen kom Abrams’ avhopp och nyheten att de som ersättare anlitat Fast & Furious-regissören Lin. Så det var med viss nervositet jag bänkade mig i IMAX-salongen igår. Skulle de i jakten på en ung publik ersätta moralfilosofin med motorcykeljakter? Svaret är delvis ja, men jag andas ändå ut lite.

Ja, filosofin har tonats ned en del, till förmån för explosioner och rapmusik. Men det de behållit är åtminstone på pricken Trek, och vi blev ärligt talat av med en del dödkött på vägen. Och till skillnad från sin på ytan pretentiösa men egentligen helt tomma föregångare från 2013 så vet Beyond exakt vilken typ av film den själv är: en kompetent actionkomedi som inte låtsas vara mer episk än den egentligen är. Det tjänar den på, och genom att skala ned och tighta till storyn så lyckas Beyond med konststycket att både vara den våldsammaste Trekfilmen hittills samtidigt som den är den som mest liknar ett klassiskt TV-avsnitt. Då och då skär sig kombinationen, men räddas av de humoristiska inslagen som är en blinkning till oss i publiken. När fiendeskeppen bekämpas genom Beastie Boys är det så fånigt att jag läser det som en bön direkt från manusförfattarna om att vi för allt i världen inte ska ta allt det här på för stort allvar. Och visst är det fånigt. Men är det fånigare än att resa tillbaka till 1986 för att hämta knölvalar för att rädda framtiden? Tveksamt. Beyond är långt ifrån en perfekt Star Trek-film. Jag hoppas verkligen att den kommande TV-serien tillåts vara lite mer eftertänksam och seriös. Men Beyond är trots allt ett steg framåt från förra gången, och visar att det finns ett liv efter även för Star Trek. Efter Abrams, och efter femtio.

Om science fiction och rymden i ny TV-serie på Kunskapskanalen

Den mest kända bilden från Resan till månen

Den mest kända bilden från Resan till månen

Igår onsdag 13 juli kl 21:15 var det premiär för en fyradelars tv-serie om science fiction-genren på SVT:s Kunskapskanalen. Titta på serien på SVT Play. Första delen handlar om rymden och hur den skildras i film och TV. Det blir både världens första rymdfilm, franska stumfilmen Resan till månen,  och lite om historien om Gene Roddenberrys framtidsvision som blev Star Trek. Så här skriver Kunskapskanalen:

Hur hanterar vi att vi är omgärdade av ett kallt och mörkt universum? Något som alltid fascinerat inom science fiction är resan ut i det okända. En av historiens första filmer var en science fiction-film, men det mest berömda rymdskeppet dök upp på tv. Star Treks skapare inspirerades av hur amerikanska nybyggare begav sig till det okända västra USA, och serien inspirerade NASA till att be medverkande i Star Trek att sätta ihop besättningen till kommande rymdresor.

Science fiction genom tiderna, onsdagar 21.15, Kunskapskanalen. SVT Play

Independence Day Resurgence (2016) – rakt på klimax i steroidmaxad invasionsuppföljare

USA 2016, regi: Roland Emmerich, manus och producent: Roland Emmerich och Dean Devlin

Dr. Catherine Marceaux (Charlotte Gainsbourg) and David Levinson (Jeff Goldblum) investigate some clues about the aliens’ imminent attack. Photo Credit: Claudette Barius.

Dr. Catherine Marceaux (Charlotte Gainsbourg) och David Levinson (Jeff Goldblum)

Här recenserar jag uppföljaren till Independence Day, som i veckan som gått fyllde exakt tjugo år och bidrog till att göra rymdfilmsgenren relevant för den första generationen post-Star Wars. Mer om den ironiska rymdfilmsgenerationen här. Men funkar succétricket än en gång? Recensionen innehåller mindre spoilers.

Handlingen.

– We always knew they would come back, skriker David Levinson med uppspärrade ögon, och han vet vad han talar om. För tjugo år sen var han en outsider: en arbetslös datorprogrammerare som genom en serie tillfälligheter kom att spela en nyckelroll för att rädda planeten från en rymdinvasion.  Som nationalhjälte fick David en ordentlig skjuts i karriären och blev till sist chef för hela Jordens rymdförsvar: vårt första och enda skydd mot utomjordisk aggression. Då tjugoårsjubileet nalkas börjar onda järtecken hopa sig. Gamle president Whitmore (Bill Pullman) drabbas av skräckvisioner som han hävdar är budskap från utomjordingarna, och till synes slumpmässiga människor börjar samtidigt att rita bilder av ett mystiskt objekt. Över hela världen finns utomjordiska artefakter från den första invasionen, och nu är det som om de håller på att vakna till liv. I militärbasen vid Area 51 iakttar allt mer oroade forskare hur de få tillfångatagna aliens som lever där blir allt mer exalterade. Något nalkas. Något stort. Människornas bas på månen är först att drabbas. Så det är kanske inte så konstigt om David Levinson får gäll röst och en viss panik i blicken då han inser vilket ansvar som nu vilar på hans axlar. Det, eller så är det bara Jeff Goldblums egna känslor inför att ens försöka ta situationen på allvar som lyser igenom.

Independence Day Resurgence

Independence Day Resurgence

När ”de” väl dyker upp igen är det med ännu mera eld och rök än sist, och vi i publiken förstår hur illa det kommer att gå en liten stund innan människorna i filmen gör det. För det är stort den här gången. Mycket stort.  Det nya skeppet är tusentals kilometer i diameter och sänker sig över Jorden som en blänkande rovstekel som sätter sina tänder i en försvarslös nyckelpiga. Det går inte ens att ta in hela skeppet på en gång: det är för vidsträckt, till hälften dolt bland molnen.

– Den går ned i Atlanten, Sir! – Var i Atlanten, soldat? – Hela Atlanten, Sir!

Månbasen utplånas på ett kick, Tower Bridge knäcks på mitten, och i filmens först riktigt hisnande scen av flera svävar skyskrapor, båtar, hus och tåg uppåt mot moderskeppets artificiella gravitation, medan den nya generationens rymdkadetter försöker ta sig hem från den förstörda månen. Ödeläggelsen är långsam, obeveklig och total. Regissören Emmerich är som alltid på hemmaplan då han får frossa i undergångsromantik.

När väl det fientliga skeppet är på plats, är spelplanen uppställd för ett rakt (och ärligt talat förutsägbart) drama där gott ställs mot ont och arketyperna dominerar rollgalleriet. Vi har Unga hjältar – mod och testosteron i förpackat i ett gäng rymdpiloter (Liam Hemsworth, Jessie Usher, Travis Tope och Angelababy). Vi har Mogna hjältar i form av Goldblums rollfigur som tillsammans med telepatiforskaren Dr Marceaux (Charlotte Gainsbourg) står för 100% av det lilla tänkande som trots allt äger rum under handlingens gång. Vi har Komiska bifigurer, den ena mer farsartat överspelande än den andra. De är bara såå knasiga. Dr Okun (Brent Spiner) plus pojkvän i spetsen, tätt följda av Davids stereotypt judiske pappa (Judd Hirsch). Och inte minst så har vi Goda rymdvarelser vs Onda rymdvarelser – i rymden finns inga nyanser av grått.

Resurgence Brent Spiner

Brent Spiner som Dr Okun

Pretentionerna?

På ett sätt är det absurt att ens diskutera pretentioner i samband med den här filmen. Den är oerhört larvig, och medvetet så. Man kan göra som Jeff Goldblum och bara strunta i nyanserna och skrika fram varje replik – och komma undan med det. Det är den sortens film. Men om man ska diskutera filmskaparens ambition med Resurgence, så måste man naturligtvis göra det utifrån dess egna förutsättningar, som faktumet att den är uppföljare till en annan oerhört larvig film, som dessutom är en kultklassiker och en stor ekonomisk framgång samtidigt som den sågades av en enig kritikerkår då det begav sig. Så uppföljaren måste inte bara vara tillräckligt bra för att attrahera en egen publik, utan måste också vara larvig på precis samma sätt som originalet. Vare sig för bra eller för dålig. Så det tror jag har varit producentparet Emmerich och Devlins ambition: att göra en uppföljare som är precis på rätt nivå av dålig. Inte så lätt som man kanske kan tro.

Independence Day Resurgence

Den här gången är det stort. Mycket stort.

Rymdskepp och världsbygge!

Roland Emmerich är en mysko figur rent berättarmässigt. Han är besatt av (och skicklig på) att skildra Jordens undergång i extrem förstoring. Men hans vision är i grunden utopisk i det att den återkommer till idén att mänskligheten, genom att ta sig samman på sin yttersta domedag, inte bara kan men kommer att överleva och gå stärkt ur katastrofen. Temat finns med i 1996 års Indepdencence Day och i filmerna The Day After Tomorrow och 2012. I Resurgence får vi till och med se livet efter katastrofen, och det är inte så pjåkigt. Mänskligheten visar sig ha använt de tjugo åren klokt. Medvetna om sin egen litenhet inför universums mysterier slöt man fred mellan Jordens länder, samtidigt som man förberedde sig på en ny invasionsvåg. Mänsklig högteknologi har sammanfogats med utomjordisk, och i ruinerna från 90-talets stora flygande tefat växer en till hälften futuristisk och till hälften 90-talsretro framtidscivilisation fram. Då Resurgence börjar har människorna såväl månbas med dödsstrålekanon som en skvadron rymdskepp på standby. Vi åker fortfarade helikopter, men de drivs av fusionsreaktorer snarare än rotorer och fossila bränslen. Och inte minst har vi tagit steget in i en utopisk framtid där krig och elände är ett minne blott.

Det nya moderskeppet är så stort att det har sin egen gravitation. Det får själva jordskorpan att vecka sig som rulltårta när det landar. Inuti är det ihåligt, fyllt av ett bisarrt utomjordiskt landskap med fält, floder och horder av aliensoldater. I dess mitt ruvar en aliendrottning. Mycket väl gestaltat, alltsammans.

DF-08685r - Bill Pullman reprises his “Independence Day” role of Thomas Whitmore. Photo Credit: Claudette Barius.

DF-08685r – Bill Pullman reprises his “Independence Day” role of Thomas Whitmore. Photo Credit: Claudette Barius.

Produktionsdesign;

Publikens förväntningar på visuell design och effekter inom science fiction har förstås höjts jämfört med 1996. Resurgence är följaktligen inte så revolutionerande visuellt som Independence Day var på sin tid, utan den lägger sig förhållandevis nära originalet. Det är förstås ett medvetet val för att hålla ihop världsbygget trots att det gått tjugo år mellan filmerna. Den första filmen får ju inte se för futtig ut jämfört med den andra – en oskriven regel som skiljer en uppföljare från en reboot. Jag vill snarast beskriva den nya filmens look som en homage till det som varit, fast uppumpat i HD-upplösning och injicerat med digitala anabola steroider. Allt är som förut, bara grällare, större och muskulösare: rymdskeppet är som en kontinent och alienbossen är som ett sjuvåningshus. Även katastrofscenerna känns större än tidigare, och samtidigt mer detaljerade. 3D-effekterna är väl använda så att de lyfter fram snarare än förvirrar.

Speciellt gillar jag designen på det utomjordiska, som lånar både från förra filmen och från sci-fi-historien. Aliendrottningen är en magnifik mischmasch av utomjordingar från Alien, Lovecrafts Qthulhu-myter, War of the Worlds och Predator. De Goda Utomjordingarnas sfär hämtar inspiration från bland andra Liftarens Guide Till Galaxen, 2001, Contact, Cocoon och Närkontakt av Tredje Graden.

Independence day resurgence

Independence day resurgence

Domen:

Hur betygsätter man en film som måste vara medvetet usel för att anses vara en framgång? När jag lämnar biosalongen går några killar framför mig och diskuterar filmen sinsemellan. ”Fy fan, vad dålig den var!” säger den ene. ”Ja – så jävla skön” instämmer den andre. De verkade trots allt rätt nöjda, ja entusiastiska. Något man måste förstå är att dessa filmer har mer gemensamt med bröderna Zuckers parodi Airplane! (Titta vi flyger) från 1980 än med den seriösa katastroffilmen Airport från 1970. Den är närmare Monty Python and the Holy Grail (1975) än den är Excalibur (1981)Independence Day och Resurgence är rymdfilmsparodier i första hand, coola actionfilmer i andra hand. (Samma nyckel kan användas för att förstå Pacific Rim.) Men är Resurgence en bra parodifilm?

Rymdkadetterna i Resurgence

Rymdkadetterna i Resurgence

Jag inser att jag verkligen vill gilla Resurgence, och att jag oroat mig för att den ska vara usel på riktigt/på fel sätt. Jag kan pusta ut lite grann. I stort sett varenda sekund av filmens 2 timmar och 9 minuter är underhållande, rapp och rolig. Eftersom det inte är på allvar behöver inte vanligtvis enormt dramatiska händelser som en kontinents undergång eller förälders död grundas emotionellt, utan allt svischar förbi på vägen till nästa gag och/eller explosion. Vore det här en sexskildring skulle den skippa förspelet och gå direkt på en utdragen klimax. Fördelen är en film som helt saknar transportsträckor. Nackdelen är att max volym från första sekunden ger dålig dynamik. Vi får knappt någon uppbyggnad och därefter få andningspauser. Det säger en del om det furiösa tempot att den långsamma förstörelsen av Atlantkusterna hör till de lugnaste ögonblicken. De mänskliga konflikter som trots allt existerar mellan huvudpersonerna skildras så skissartat att de blir som en fond till invasionen, snarare än tvärtom. Inte för att jag direkt längtar efter att få se mer av konflikten mellan hunkarna Jake och Dylan – den storyn är förmodligen så ytlig att den inte förtjänar mer tid än den fick. Men avsaknaden av sympatiska och engagerande karaktärer är naturligtvis en skriande svaghet för Resurgence. Det är när jag ser de söta men ack så stela unga skådisarna träaktigt hojta fram repliker till varandra som jag verkligen inser hur mycket jag saknar Will Smith, som på höjden av sin förmåga besatt den sorts karisma som kan höja vilken medioker film som helst. Tyvärr visar Resurgence att nya stjärnor av Will Smiths kaliber inte kommer fram så ofta som vart tjugonde år. Trots att de är månghövdat fler kan den nya generationen piloter inte fylla Smiths alltför stora skor, och bristen på personlighet kan tyvärr inte i längden kompenseras genom att övriga originalskådisar spelar över.

Resurgence funkar alldeles utmärkt som underhållning, och framför allt om du redan har en nostalgisk relation till den första filmen. Blinkningarna bakåt är legio, möjligen bortom den punkt att blir svårt att förstå handlingen utan att ha sett ettan. Emmerich lyfter exempelvis elegant på hatten till sig själv genom vad som händer med Vita huset denna gång. Som parodi lider Resurgence av en viss osjälvständighet: att den mest tycks parodisera filmens eget universum. Om du kan komma över den saken så bjuds du på mycket roligt: en uppsjö av rymdskepp, nördar med enorma alienpistoler, machetesvingande krigsherrar, kända landmärken som störtar samman, exoskelett, strålkanoner, rymdbaser, cyniska barn, trasiga familjer, franska alienforskare och en lika oväntad som bedårande samkönad kärlekshistoria. Independence Day Resurgence är som en sprängfylld godispåse, men inget för den som vill tänka på kalorierna.

Månbas i Resurgence

Månbas i Resurgence

Fler filmer som den här+

Det finns ett antal rymdfilmer som lånat mer än lite av sin själ och DNA från den första Independence Day. Tre underhållande exempel är Iron Sky (2012), Guillermo Del Toros Pacific Rim (2013) och Michael Bays Transformers Age of Extinction (2014). Och varför inte Avengers från 2012?

Independence Day och den ironiska sci-fi-generationen

Läs Rymdfilms recension av uppföljaren Independence Day Resurgence

Independence Day 1996

Independence Day 1996

I dagarna är det tjugo år sedan ett udda tysk-amerikanskt kompisprojekt i ett slag skakade om Hollywood, gjorde en stjärna av Will Smith, återupprättade rymdfilmens status som publikmagnet och skrev receptet för den moderna blockbusterfilmen. Vi talar förstås om alieninvasionsmelodramen Independence Day, som trotsade sina usla recensioner och gick rakt in i hjärtat hos en masspublik. Så även i den här rymdfilmsrecensentens hjärta. Idag håller jag Independence Day för en av de mest underhållande sci-fi-filmerna någonsin. Detta trots dess enorma cheesiness. Eller är det tack vare? På fredag den 29 juni, nästan på dagen två decennier efter föregångaren, är det svensk biopremiär för uppföljaren Independence Day ResurgenceMycket har hänt på filmmarknaden sedan 1996. Om framgångsreceptet står sig än idag återstår att se. Men idag koncentrerar vi oss på originalet.

Independence Day var en av de första filmerna som jag recenserade här på Rymdfilm, redan i juni 2012. Men när jag läser min recension Independence Day – It ain’t over till the fat lady sings så här i efterhand inser jag att jag var rätt snål med kärleken den gången:

Independence Day är en bra film på samma sätt som popcorn är gott. Den är filmvärldens motsvarighet till kolhydrater och salt. Det finns visserligen gott om ögonblick som gör att man vill dra fram skämskudden, t ex de scener då amerikanska flaggan halas fram och viftas med i motljus. Men det uppvägs med råge av ett kul persongalleri och att regissören Roland Emmerich ägnar sig åt det han gör bäst: att njutningsfullt skildra civilisationens undergång.

Jag tror att jag försökte hålla distansen där, och inte visa mig för entusiastisk inför en film som för sanna filmkonnässörer aldrig kan bli mer än ett guilty pleasure. Kalla det nybörjarnerver hos en filmbloggare som ville bli tagen på allvar. Men nu är jag äldre och visare, och framför allt har jag kollat igenom ytterligare två, trehundra filmer. Och nu ser jag tydligare att Independence Day besitter många kvaliteter som placerar den ett antal pinnhål över de flesta andra rymdfilmer eller för den delen science fiction i stort. Den är helt enkelt skamlöst kul och underhållande, och lyckas med konststycket att med glimten i ögat mixa precis rätt mängd melodrama med ironisk självdistans. Mixen står sig än idag, och 1996 var det sensationellt modernt.  Så även om den bara är en popcornrulle, så är det de allra mest perfekt poppade popcorn du kan tänka dig, med en tydlig men inte överväldigande sälta och precis rätt touch av smörsmak.

Vi backar bandet till mitten av 1990-talet, då filmtoppen dominerades av konventionella dramafilmer som Firman, Forrest Gump och Nyckeln till frihet. Robin Williams hade sin storhetsperiod, med Mrs Doubtfire och Jumanji. Ace Ventura galopperade rakt upp på första plats. Med några få undantag  (Terminator 2 1991, Jurrasic Park 1993) var de mest framgångsrika filmerna antingen handtecknade äventyr från Disney, familjekomedier eller drama, medan sci-fi var stendött. Superhjältefilmer på den här tiden gjordes fortfarande av Tim Burton, men Batmanserien tappade snabbt i lyskraft. Speciellt stendött var det med klassisk, rymdbaserad science fiction på bio.  Alien 3 lyckades inte ens ta sig upp topp tjugo för året 1992, och räknades som en flopp även bland kritiker.  Det hade nu gått mer än tio år sedan Jedins Återkomst, och rymdoperagenren hade för länge sedan imploderat i den ström av usla Star Warskopior som skräpade ned marknaden under 80-talets andra hälft. Även Star Trek på bio sjöng på sista versen, då Kapten Kirk och de andra från 1960-talets TV-serie till sist var helt uppenbart pensionsfärdiga. De fick visserligen ett kärleksfullt farväl 1991 i Star Trek VI, men lockade knappast några yngre till biograferna. Nästa generations Star Trek fanns ju redan då, men bara som tv-serie.

Christopher Plummer är den galaktiska kejsaren

Christopher Plummer är den galaktiska kejsaren i en Star Warskopia

Tiderna och trenderna hade förändrats, och rymdvarelser, rymdskepp och rymdkejsare kändes mossiga och pompösa – som rester från 1970-talet, eller kanske till och med från föräldragenerationens 1950- och 1960-tal. Ska man vara ärlig ligger det nog också en del i kritiken att rymdopera lätt blir en stel och långtråkig genre – den som sett David Lynchs Dune från 1984 vet vad jag pratar om. Den här typen av storskalig science fiction var också enormt dyr att producera, inte minst på grund av begränsningar i den analoga tekniken. För varje scen med ett rymdskepp krävdes det att man byggde detaljerade miniatyrer för hand och filmade dem i slow motion med precisionskamera. Även högbudgetfilmer fick begränsa effektscener till några få minuter. Men allt skulle förändras.

Det visade sig att det som hade saknats för att göra science fiction hett igen var ett tekniksprång inom filmbranschen och en fräsch ingångsvinkel så att publiken kunde relatera till genren igen. Tekniksprånget som kom i mitten på 90-talet var naturligtvis datoranimationerna – på gott och på ont. De första tio årens datoranimationer var minst sagt varierande i kvalitet, men de tillät åtminstone filmskapare att visa något som publiken aldrig sett förut – något som lockar biljettköpare till bion.

Den fräscha ingångsvinkeln visade sig vara en svårare nöt att knäcka, inte minst eftersom 1990-talet var en period då allt inom popkulturen på ett postmodernt vis skulle dekonstrueras och sättas ihop i nya knasiga kombinationer. Gärna med massor av referenser bakåt i tiden, med en självmedveten blinkning till tidigare försök i genren. Det var den här tidsandan som gav oss Arkiv X på TV – en salig blandning av all upptänklig sci-fi från 1950-talet och framåt, förpackad i modernt dova färger och konspiratorisk retorik passande för den dysterhet som spred sig innan millennieskiftet.

Det vinnande konceptet för att blåsa nytt liv i rymdfilmsgenren på bio visade sig dock bli parodin. Det fanns helt enkelt så många decenniers sci-fi att referera tillbaka till att enda lösningen var att ta alltsammans och köra i en mixer och servera med en god portion självironi. Nästan exakt samtidigt 1996 kom två filmer som är sinsemellan oerhört olika men har nästan samma handling. Båda tar upp den gamla klichén om flygande tefat som invaderar Jorden och sätter skräck i befolkningen.  Den första filmen är Tim Burtons grälla, datoranimerade fars Mars Attacks! som byggde på ett gammal kultförklarat kortspel och i regissörens egna ögon skulle bli en passande hyllning till kalkonregissören Ed Woods pekoral från 50-talet. Mars Attacks! blev ingen framgång hos vare sig kritiker eller publik – troligen eftersom parodin är så hård och skoningslös att det blir svårt att engagera sig i hur det går.

Independence Day 1996

Independence Day 1996

Men den andra samtidiga filmen blev en makalös succé, och nu är vi framme vid Independence Day. Handlingen är nästan exakt den samma som i Burtons film, men här är proportionerna helt annorlunda mellan humor, ironi, parodi och action. Inlånen av elementen från forna tiders sci-fi är mer pastisch än parodi, medan specialeffekterna är supermaffiga och dialogen fullständigt vansinnig – med den ena ostiga onelinern efter den andra. På många vis är Independence Day en mer mångbottnad film än Mars Attacks! eftersom den lyckas med att både vara parodi och action på samma gång. Varje replik, varje pose och varje känsla är uppskruvade till 110% och när man väl sugs in i galenskapen blir det väldigt underhållande. Det tyckte också publiken, och filmen spelade in över 800 miljoner dollar och blev 1996 års största publiksuccé. Den förändrade också hur filmbolagen marknadsför sina blockbusterfilmer. Receptet som etablerades då har återanvänts i tjugo år nu:

  • En enkel premiss som är high concept och kan förklaras i en enkel tagline: utomjordingar spränger Vita huset!
  • En maffig reklamkampanj som tar sin början i pausen på Superbowl
  • Ett känt landmärke som exploderar i trailern – Vita huset sprängs!
  • Premiär mitt i sommaren, marknadsfört som ett event som alla räknar ned till

Att Independence Day skulle blir en så stor framgång var långt ifrån självklart, med tanke på hur läget var för genren. Att den ens blev gjord berodde på att två eldsjälar brann för idén, och även var villiga att ta till oortodoxa metoder för att realisera den. Filmproducenten Dean Devlin från New York och regissören Roland Emmerich från Tyskland började jobba ihop redan 1990 då Devlin spelade huvudrollen i Emmerichs tyska rymdthriller Moon 44, som i ärlighetens namn inte är så bra men är intressant för vad som skulle komma senare. De blev vänner och lyckades komma in i Hollywood genom Universal Soldier (1992) och inte minst den oväntade publiksuccén Stargate (1994). Därefter pitchade de idén till ID4 för filmbolaget, som dock inte ville satsa de pengar som krävdes för att få till de imponerande invasionsscenerna som krävdes för att få till den rätta, episka katastroffilmkänslan. Då gick Emmerich till sina gamla tyska filmskolekompisar, som kunde göra specialeffekterna till en bråkdel av det pris som de dominerande Industrial Light And Magic hade begärt. Filmen blev gjord till en facil kostnad för filmbolaget, och spelade sedan in många, många gånger pengarna och gjorde Emmerich till en A-listeregissör. Och framgång föder framgång: nu vågade bolagen satsa på utomjordingar och rymdskepp igen.

Läs Rymdfilms recension av uppföljaren Independence Day Resurgence

Från 1996 till 1999 kom den nya, ofta ironiska vågen av rymdfilmer i Independence Days fotspår. 1997 års största hit Men in black lånade både paroditemat och sin manliga huvudroll från ID. Samma år kom Paul Verhoevens rymdnazisatir Starship Troopers som omedelbart fick en hängiven fanskara men möjligen gick över huvudet på masspubliken. Även Femte Elementet kom 1997 och byggde ett liknande koncept med en mix av klassisk rymdopera och komedi kryddat med mängder av sci-fi-referenser. Gamla Alienserien väcktes upp och kryddades med ett färgstarkt persongalleri i Alien Resurrection.  Galaxy Quest från 1999 tar det hela vägen till meta och är en parodi på Star Trek om en åldrande TV-seriebesättning som tvingas samarbeta med de fans de hatar för att bekämpa riktiga rymdvarelser.

Även temat med rymdinvasion och kontakt med aliens blev hett på bio igen efter Independence Day. 1997 filmatiserades Carl Sagans Contact, och Star Treks nya generation fick sin första biohit med First Contact. Året efter kom inte mindre än två olika kometkatastroffilmer: Deep Impact och Armageddon – ingen av dem med Emmerichs glimt i ögat, och speciellt Armageddon är ett exempel på hur Hollywood kan misshandla en trend som kändes fräsch bara två år tidigare, genom att bara behålla det som fanns på ytan, som en väldigt stöddig och ofräsch heteronormativ nationalism. Listan med filmer från slutet av 90-talet med aliens som invaderar är lång. Millenniet slutade med att Star Wars gjorde sin första comeback, vilket inte bara var dåligt för Star Wars, utan också satte slut för den rymdfilmstrend som Independence Day startat bara tre år tidigare. Plötsligt kändes rymdfilm gammalmodigt igen. Det höll i sig till 2009. Så kan det gå med popkulturens olika trender.

Nu med bara några dagar kvar tills uppföljaren kommer på bio undrar man ju om det ens är möjligt för Independence Day 2 att ha samma framgång och effekt som den där gången för tjugo år sedan. Det har hänt så enormt mycket med filmbranschen sedan dess. Inte minst har intresset för rymdfilm bara stigit de senaste sju åren, bara för att explodera i och med Star Wars andra comeback i vintras. Där den första ID var en trendsetter, kanske den andra är mer av en opportunist. Men det vi sett i trailers för den nya filmen väcker ändå lite hopp. Glimten i ögat verkar finnas kvar, och den glimten saknar vi ofta i moderna, högljudda men själlösa sci-fi-spektakel. Det finns ändå något väldigt avväpnande med repliker som ”Den landar i Atlanten, Sir!” ”Vilken del av Atlanten?” ”Hela Atlanten, Sir!” Jag ser därför med spänning fram emot premiären på fredag.

HENRIK TORNBERG