Steven Spielberg

Den triumfatoriska vägen ut – Mad Max Fury Road (2015)

Australien 2015, regi, manus, producent: George Miller m fl. Recensionen är hyfsat spoilerfri.

Mad Max och Imperator Furiosa

Mad Max och Imperator Furiosa

Blixten slår inte ned på samma ställe två gånger, och erfarenheter säger oss att en åldrande filmskapare inte bör ge sig på att upprepa sin första stora succé genom att, decennier senare, göra en uppföljare till sitt eget verk. Fråga bara George Lucas, som väntade 17 år med att återuppliva Star Wars och nära på dränerade sin egen sci-fi-värld på all cred. Eller Steven Spielberg, som efter 19 år gjorde en högst medioker Indiana Jones. Eller för den delen min gamle hjälte Ridley Scott, som inte kunde låta bli att göra Prometheus, 33 år efter Alien. Nä, innerst inne vet vi ju det som Benny Andersson och Björn Ulvaeus vet: om ABBA återförenades, skulle mycket av magin gå förlorad. Detta säger allt sunt förnuft.

Mad Max Fury Road

Mad Max Fury Road

Någon måste ha glömt att informera den australiensiske regissören George Miller om det här, för när han nu släpper Mad Max Fury Road, sin fjärde film om den postapokalyptiske antihjälten Max Rockatansky, har det gått jämnt upp trettio år sedan Tina Turner och Mel Gibson slogs för sina liv i Mad Max Beyond Thunderdome. I popkulturår är det en evighet. När jag satte mig i biofåtöljen igår var det därför med den ärrade filmnördens alla reservationer och tidigare besvikelser i bakhuvudet. Vad, frågade jag mig, kan rimligen tillföras till detta filmuniversum som inte urholkar värdet av de tre klassikerna från 1979, 1981 och 1985? CGI…? Sedan började filmen, på ett par minuter var jag såld. Farten, adrenalinet, humorn, blodet, gitarriffen.. Vicken jäkla stjärnsmäll!

Mad Max Fury Road är en filmisk triumf, en actionfilm som lämnar alla andra actionfilmer från de senaste tio åren långt bakom sig. Och en rakbladsvass satir över människans lägsta begär och starkaste drifter – en postapokalyptisk feberdröm vars känsla av aktualitet troligen aldrig har varit större än våren 2015. Tom Hardy är utmärkt i Mel Gibsons gamla paradroll som vägkrigaren Max, som helst bara vill bli lämnad ifred. Men som samtidigt inte tycks kunna låta bli att ta den lilla människans parti mot förtryck och våld. Denna gång matchas han dock mer än väl av Charlize Therons fullständigt magnifika Imperator Furiosa, först ledare för en postapokalyptisk motorarmé och därefter den dödligaste frihetskämpe som denna blodiga ökenvärld skådat. Furiosa är en sentida dotter till Ellen Ripley eller Sarah Connor, krigsmålad med motorolja.

Mad Max Fury Road

Mad Max Fury Road

Från början till slut är tempot ursinnigt, och vi förstår snabbt att hela filmen är en enda lång jakt. En jakt på stulna ägodelar eller på frihet, beroende på vem du frågar. En dag får krigsherren Immortan Joes befälhavare Furiosa nog av att människor behandlas som boskap. Hon tar med sig krigsherrens unga harem av fruar och sätter sig vid ratten på en bepansrad långtradare och kör bort genom öknen, mot det mytiska The Green Place, där kvinnor styr och ingen tillhör någon annan. Immortan Joe sänder sin armé av warboys, barbröstade men anemiska krigare, för att hämta hem det som är hans. Warboys drömmer om att festa i Valhall, och sprejar sig med kromfärg i ansiktet sekunderna innan de offrar livet för Immortan Joe. ”Witness this” ropar de, då eldsflammorna omvärver dem.  Mad Max är till att börja med bara en fånge bland andra, en levande bloddonator till en förare av ett jaktfordon. Men snart lyckas han slå sig i slang med Furiosa och hennes flickor. Tillsammans kör de mot horisonten, jagade av ett ständigt växande följe av galningar, mördare och kannibaler. Ackompanjerade av en distad gitarr. I fronten på Joes armé kör en lastbil med enorma högtalare, och en elgitarrist som dundrar på med hårdrocksriff för att elda på massorna – en absurd detalj som passar bra in i Millers våldsamma och samtidigt subversivt humoristiska värld.

Mad Max Fury Road

Mad Max Fury Road

Pretentionerna?

En enkel allegori, säger regissören själv, och liknar sin film vid en western. Konflikten är tydlig: Furiosa kräver frihet och oberoende för alla sina medmänniskor, och är villig att ta till vilka medel som helst för att sätta sig själv och de sina i säkerhet. Hon driver på, är den som tar kommandot och den som aldrig ger upp. Men hon drivs samtidigt av hopp, vilket Max påpekar kan vara ett misstag om man lever efter apokalypsen. Hon kommer från en liten grupp av kvinnor, som vårdar de sista fröna av hopp att få tillbaka det som gått förlorat. Då hoppet tycks dö, tappar Furiosa initiativet. Hennes väg var triumfatorisk, men den ledde endast ut. Allt hänger för en liten stund på den evige pragmatikern Max, som kan visa på vägen tillbaka.

Immortan Joe. den siste rovkapitalisten?

Immortan Joe. den siste rovkapitalisten?

Furiosas motpol är själva systemet, ett samhälle där den starkes rätt har skapat en brutal värld, där krigsherrar tar precis vad de vill ha, och där människovärdet är försatt ur spel. Immortan Joe är en slug härskare, som skickligt använder sin tillgång till vatten som ett påtryckningsmedel för att skaffa sig själv makt. Joe är på sätt och vis en rest från det utsugande system som antyds var orsaken till att Jorden ödelades. Han är den siste rovkapitalisten, driven endast av egenintresset, och utan några civiliserande lagar som håller honom tillbaka.

Mad Max Fury Road

Mad Max Fury Road

Världsbygge och produktionsdesign;

Det ser inte ut som något annat än just ”Mad Max” – och det slår mig hur ikonisk designen från originalfilmerna är. Fråga vem som helst som är över 35 hur ”Mad Max” ser ut, så lovar jag att de har en klar och tydlig bild av kläder, fordon och vapen som är ett ihopplock av disparata delar, med mer än en liten anstrykning från S/M- och fetischvärlden. Jag kan sticka ut hakan och med fog hävda att fetischvärlden lät sig inspireras tillbaka, mer än lite grann, av Millers dystopiska framtidsvision. ”Mad Max” som dystopi var på sin tid så framgångsrik, att dess vision om en postapokalyptisk framtid blev en del av vårt kulturella DNA. Om Star Trek är den västerländska kulturens teknologi-utopi, så är Mad Max dess lika viktiga och välkända motsats: teknologi-dystopin.

Mad Max Fury Road

Mad Max Fury Road

George Miller lägger sig i den nya filmen nära sin originalvision, men ger oss mer av allt: mer färg, mer krom, kraftfullare bilar, enormare scenografi, större folkmassor och mäktigare horisonter. Fury road är som en heavy metal-fantasi i megaformat, tydligt inspirerad av såväl Peter Jacksons tolkning av JRR Tolkien som Guillermo Del Toros Hellboy. Hela upplägget har för övrigt ärvt mycket av sin undergångskänsla från just Tolkiens världsbild: byt bara ut warboys mot orcher och Max mot Aragorn.

90% av effekterna är enligt uppgift icke-digitala, och det är verkligen intrycket av en verklig och påtaglig värld som slår mig då jag ser filmen. Bilarna kör verkligen där i öknen, och dammet piskar verkligen Furiosa och Max i ögonen. Samtidigt blandas skickligt det digitala in i det analoga: warboys som flyger genom luften, sandstormar av gargantuiska proportioner, och inte minst ett gäng med unga, vackra fruar som helt mirakulöst lyckas hålla sig vitklädda och fräscha genom allt blod och stridsdamm.

Sandstormen nalkas i Mad Max Fury Road

Sandstormen nalkas i Mad Max Fury Road

Domen:

Jag blev knockad av den här filmen, på ett överraskande och underbart sätt. Det är ett hysteriskt tempo som många actionfilmer kan ta lärdom av: det händer något, eller tre saker samtidigt, precis hela tiden. Inte nog med att nästan hela filmen utspelas i hundra kilometer i timmen, med olika fordon som kör in i varandra. Just då vi inte tror att det kan bli mer spännande, trillar det ned tre killar med motorsåg och yxa från himlen och börjar skära sig igenom taket på lastbilen. Sedan börjar elgitarrkillens gitarr att spruta eld… Men det är inte alls bara en visuell fest, utan är också kristallklart gestaltat och genomsyras av intelligens och humor. Om man nu som jag är den typ som tycker att något kan vara humoristiskt och samtidigt väldigt våldsamt – så har jag varnat den som möjligen är lite känslig.

Mad Max Fury Road

Mad Max Fury Road

De långa partierna av högt tempo interpunktueras av korta stunder av stillhet, som i kontrasten mot all action blir välbehövliga andningspauser, och ibland ögonblick av sublim skönhet. Det är många detaljer att glädjas åt, som de figurer på styltor som vadar omkring i ett skymningslandskap, hämtade som från en målning av Hieronymus Bosch. Eller den magnifika, himmelska sandstorm som Furiosa djärvt styr dem in i. Här har George Miller förnyat sig, och målar med fler färger än öknens gula och motoroljans svärta. Och då sandstormen tar tag i människorna och lyfter upp dem i skyn, får man för en sekund intrycket av att se på en levande tavla av Rubens.

Jag är övertygad om att vi kommer att minnas Fury Road som George Millers mästerverk: en mäktig påminnelse om att han är en skapare av science fiction med en mycket sällsynt dubbeltalang: Han har en mörk vision som är verkligt unik, och samtidigt det tekniska hantverkskunnandet för att få fantasin att verkligen komma till liv på vita duken.

Mad Max Fury Road

Mad Max Fury Road

War of the worlds (2005) – Spielberg tolkar klassisk sci-fi

USA 2005, regi: Steven Spielberg, manus: Josh Friedman och David Koepp baserat på HG Wells, producent: Kathleen Kennedy. Musik: John Williams.

Tom Cruise och Dakota Fanning i Världarnas krig

Tom Cruise och Dakota Fanning i Världarnas krig

Handlingen.

Mystiska väderfenomen och bisarra olyckor som drabbar USA förebådar en större katastrof: en fullskalig invasion av grymma och tekniskt överlägsna utomjordingar. Den frånskilde hamnarbetaren Ray (Tom Cruise) är redan hårt prövad man, med ekonomiska bekymmer och en son och en dotter (Justin Chatwin och Dakota Fanning) som distanserar sig från honom. Då de hamnar mitt i invasionens väg måste Ray uppbåda alla sina krafter för att rädda sina barn. Men för att det ska lyckas, måste de börja lita på sin pappa.

Världarnas krig

Världarnas krig

Pretentionerna?

Steven Spielbergs tredje film om utomjordisk invasion, efter Närkontakt av tredje graden och E.T. Hans ambition här är att förnya sig, och han har själv sagt i intervjuer att han i Världarnas krig försöker skapa en inverterad Närkontakt, med tydligt ondsinta utomjordingar (istället för goda) och en pappa som försöker hålla ihop familjen snarare än att lämna den (som Richard Dreyfuss gjorde i Närkontakt). Men den klassiska goda-mot-onda-storyn gör Världarnas krig mer enkelspårig än föregångarna, och mer beroende av vårt engagemang i huvudpersonerna. Lyckligtvis är Spielberg alltid skicklig på att skapa detta engagemang.

Världarnas krig

Världarnas krig

Rymdskepp och världsbygge!

Manusförfattarna Josh Friedman och David Koepp förlägger sin tolkning av HG Wells klassiker till nutidens USA istället för det viktorianska England. Det är nog helt logiskt ur ett blockbusterperspektiv, även om jag gärna hade sett en högbudgettolkning av originalet. De är för övrigt i gott sällskap – självaste Orson Welles ansåg redan 1938 att berättelsen tjänade på att flyttas över Atlanten. I Spielbergs version står en frånskild pappa och hans barn i centrum. Det är ett klokt drag, då det ger berättelsen mer hjärta än i HG Wells kyligt betraktande original. Andra förändringar tycker jag är mindre motiverade, och då främst att rymdtemat tonas ned så mycket. Istället för i rymdskepp från Mars anländer filmens utomjordingar i ”blixtar” som slår ned i marken och aktiverar krigsmaskiner som har legat begravda där i miljoner år. Man anar att Spielberg inte ville göra Independence Day 2, men det är ändå lite trist att originalet bland rymdinvasioner inte visar en invasion från rymden. Men de utomjordiska krigsmaskinerna är spot on: vi känner tveklöst igen HG Wells berömda tripoder, inklusive en grym dödsstråle och rödaktiga, utomjordiska sporer som sprider sig som en pest över landskapet.

Produktionsdesign;

Utmärkt hantverk på den höga nivå som vi lärt oss att förvänta oss då Spielberg är involverad. Genomgående fotorealistiska effekter, och fullt av skuggor, rök och dimma. Filmfotot är utsökt, signerat Spielbergs mångårige samarbetspartner Janusz Kamiński, som filmat alla Spielbergs filmer sedan Schindler’s List. Produktionsdesign av Rick Carter, känd från Avatar, A.I och Jurassic Park. Effekter av Industrial Light and magic.

Världarnas krig

Världarnas krig

Domen:

En genomarbetad och bländande vacker nytolkning av en av alla tiders största science fictionklassiker, i regi av en regissör som verkligen vet hur man maxar spänningen i en story om en familj i fara. Dakota Fanning är toppen i rollen som det överspända skilsmässobarnet, och de partier i mitten av filmen som berör familjens flykt genom folkmassor i panik griper tag i mig på djupet. Trots de många goda förutsättningarna lyfter War of the worlds aldrig till de riktiga höjderna, och det är inte en av Spielbergs bättre filmer. Det sägs att Spielberg och Tom Cruise ville upprepa succén från Minority Report genom att skapa en till sci-fi-film tillsammans, och att Cruise valde War of the worlds. Därefter satte Spielberg sina medarbetare på att göra ett kommersiellt gångbart manus. Precis så känns filmen: som ett projekt av två Hollwoodmoguler som vill göra en film ihop. Inte för att de har något speciellt att berätta, utan för att de kan.

Men dödsstrålen är fin.

Luckor i manus OBS! Spoiler om du inte känner till historien,

Deus ex machina deluxe, helt i HG Wells anda. Men om marsianerna varit på Jorden förut och begravt krigsmaskiner, varför märkte de inte att de är allergiska mot jordiska bakterier?

Fler filmer och TV-serier om rymdinvasion+

Roligast: Independence Day. Bäst av Tom Cruise: Edge of tomorrow. Värst: Battlefield Earth. Tonårigast: Ender’s game och The host. Plastigast: Evolution. Mest socialistisk: They live! Spanskast: Extraterrestrial. Mer Spielberg och Dakota Fanning: Taken (TV-serie)

Extant (säsong 1, 2014) – astronaut kommer hem med utomjordisk bulle i ugnen

TV-serie USA 2014, skapare: Mickey Fisher, exekutiv producent: Steven Spielberg.

Halle Berry i Extant

Halle Berry i Extant

Handlingen.

I en nära framtid lever astronauten Molly (Halle Berry) i ett barnlöst äktenskap tillsammans med vetenskapsmannen John (Goran Visnijk). John experimenterar med artificiell intelligens och robotar, och skapar en artificiell son åt dem, Ethan (Pierce Gagnon). Men ett ettårigt uppdrag för Molly till rymdstationen Seraphim förändrar allt. Under en mystisk blackout på rymdstationen händer något oförklarligt, och då Molly kommer hem till Jorden igen visar hon sig vara gravid. Trots att hon varit den enda astronauten på stationen. Molly försöker förstå vad det är som händer, samtidigt som hennes egna arbetsgivare på rymdorganisationen ISEA börjar bete sig oycksbådande konspiratoriskt. Dramat tätnar: döda människor uppenbarar sig för Molly,  robotsonen Ethan börjar bete sig allt underligare, och fostret i hennes mage drar till sig uppmärksamhet från farliga och mäktiga människor. Alla tecken tyder på att utomjordingar kan ha mer än ett finger i spelet, och att Mollys familj ofrivilligt hamnat riktigt i klistret.

Pretentionerna?

Drama med fokus på karaktärerna, men med allt större inslag av konspirationsthriller och Arkiv X vart efter som säsongens tretton avsnitt rullar på. Serien försöker så gott den kan att få oss att verkligen bry oss om hur det går för huvudpersonerna. Ändå förblir förhållandet mellan huvudpersonerna ganska statiskt serien igenom.

Rymdskepp!

Äntligen en tv-serie om utomjordingar som faktiskt utspelas i rymden. Åtminstone till stora delar. Molly och hennes kolleger skickas ju upp till rymdstationen Seraphim, ett luxuöst flygande labb stort som en Boeing 747. Just de enorma ytorna är lite märkliga eftersom det oftast tycks vara endast en ensam astronaut stationerad där. Under seriens gång förstår vi dock att astronauterna utsätts för experiment där uppe, så rymdstationen är lika mycket en labbråttas labyrint som den är en arbetsplats. Vi får också se andra rymdskepp, som den franska rymdfärjan som hittar räddningskapseln från ett kraschat rymdskepp, Aruna. Det är helt enkelt ganska mycket aktivitet där uppe i omloppsbana. Som rymdfilmsblogg kan vi ju inte göra annat än att tacka och ta emot.

Robotsonen Ethan är lite spooky i Extant

Robotsonen Ethan är lite spooky i Extant

Produktionsdesign;

Jag uppskattar den diskreta framtidsvision vi bjuds på, liksom lite vid sidan av den thrillerartade handlingen. Det är de små detaljerna som gör det: alla är uppkopplade hela tiden, och får små röstmeddelanden från sina datorsystem. Mobilerna är genomskinliga, och robotar utför vanliga hushållssysslor. AI-pojken Ethan är visserligen bara en prototyp, men det är ändå så normalt med robotar i TV-seriens värld, att Ethan tillåts gå i skolan med andra barn. Det är hög kvalitet i produktsdesignen, och jag inbillar mig att det är Spielbergs influens vi ser här. Detaljerna gör helt klart Extant mer sevärd.

Domen:

En hyfsat spännande dramaserie som skickligt tar influenser från tidigare Spielbergprojekt, blandar om och lyckas skapa något nytt. Sidohandlingen om Mollys och Johns robotson har många drag av filmen A.I. Huvudberättelsen om den utomjordiska graviditeten påminner om 00-talets stora Spielbergska dramaserie Taken. För oss som sett mycket sci-fi är det kanske inte direkt så många överraskningar, men det är uppfriskande med en så tydlig astronautkoppling i en serie som ändå handlar om utomjordingar. Och jag uppskattar ansatsen att verkligen göra ett riktigt drama snarare än bara en actionserie. Tyvärr är kvinnoporträttet Molly något för traditionellt könsrollsbundet. Trots att Molly är en högutbildad vetenskapskvinna i fysisk topptrim – hon är ju en frakking astronaut som varit ett helt år ensam i rymden, så fokuserar serien nästan uteslutande på henne i rollen som mor och hustru. Hon är passiv i många av de situationer som hon försätts i, och låter olika män fösa omkring henne mellan de dramatiska höjdpunkterna. Jag tror det är en medveten berättarstrategi, för att Molly ska framstå som Den oskyldiga kvinnan, och därmed sympatisk och helylle. I ett amerikanskt kommersiellt TV-perspektiv är det liksom logiskt. Men jag finner det så märkligt att en berättelse om världsrymdens mysterier och nästa steg i evolutionen, måste göra en velig hemmafru av sin kvinnliga huvudroll bara för att vi ska kunna relatera till henne.

Berättelsen får en naturlig höjdpunkt till säsongsfinalen, men lämnar tillräckligt mycket öppet för säsong 2. Extant har mycket riktigt också förnyats och kommer att ha säsongspremiär våren 2015.

Säsong 1 har köpts in av svenska TV4, exakt premiärdatum är ännu oklart.

Help me - Extant

Help me – Extant

Fler filmer som den här+

TV-serien Taken, om familjer som råkar ut för utomjordisk påverkan. Species, om en flicka med rymdrötter.

Taken (tv-serie 2002) – episk släktsaga med närkontakt

USA 2002 (miniserie på TV), skapad av Leslie Bohem, producent: Steven Spielberg

Dakota Fanning i Taken

Dakota Fanning i Taken

Handlingen.

Den ambitiösa och påkostade Spielberg-producerade miniserien om tio avsnitt, som skapades för Sci-fi Channel och vann en Emmy för bästa miniserie. Totalt är det ungefär 15 timmars speltid. Vi får följa femtio år av modern amerikansk historia, men det är en alternativ version där det verkligen kraschade ett UFO i Roswell på 1940-talet, och där myndigheterna sedan dess döljer vetskapen om utomjordingar för allmänheten. En enda alien överlever kraschen och producerar ett barn tillsammans med en jordisk kvinna, och genom denna händelse binds tre amerikanska familjers öde för evigt samman. Det är familjerna Key, Clarke och Crawford som vi får följa i fyra generationer, från krigsåren genom Kalla kriget och fram till modern tid. Och det är som om det utomjordiska ödet är så starkt, att varje ny generation i familjerna är dömda att upprepa de föregående generationernas misstag. På ena sidan står seriens skurkar, familjen Crawford, som leder den amerikanska militärens UFO-avdelning och inte ryggar tillbaka inför några metoder för att lösa det utomjordiska mysteriet. Mot dem, men under många år helt ovetandes, står familjerna Key och Clarke, som inte bara skaffar hybridbarn med besökarna utan som därefter också plågas svårt av att bli bortförda om natten, tagna till rymdskepp och bli experimenterade på. Dessa helt vanliga amerikaners vanmakt inför två hemlighetsfulla och grymma makter – myndigheterna och utomjordingarna – är vad som gör Taken värd att titta på.  Till slut når dramat sin upplösning då Allie Keys (Dakota Fanning) föds – resultatet av utomjordingarnas avelsprogram i fyra generationer. Allie blir den första personen som kan slå tillbaka mot övermakten.

Pretentionerna?

Ett riktigt påkostat och myllrande tv-epos som aspirerar på att vara den utomjordiska versionen av Krigets vindar eller De fattiga och de rika.

Rymdskeppet har kraschat i Roswell

Rymdskeppet har kraschat i Roswell

Rymdskepp och världsbygge!

För huvudpersonerna är det hela tiden ett mysterium vad som pågår, även då det med åren står klart för alla insatta att det är utomjordiska varelser det handlar om. Men Taken väljer att inte tillföra något nytt till tefatsmytologin, utan istället rör vi oss i välbekanta trakter för den som håller lite koll på hur alien abduction, små grå varelser och flygande tefat brukar skildras i amerikansk populärkultur. Rymdskeppen har en tydlig släktskap med dem från Spielbergs eget mästerverk Närkontakt av tredje graden, komplett med en snygg ljusorgel fäst på undersidan. Och utomjordingarna må vara främlingar på Jorden, men de ser med sina sneda stora ögon mycket välbekanta ut, lätt igenkännliga från tusen t-shirts och bokomslag från de senaste trettio åren. Igenkännandet är lite av själva poängen med Taken – i seriens alternativa verklighet stämmer de moderna vandringssägnerna och konspirationsteorierna till 100%. UFO-entusiasterna har rätt. Detta förtar tyvärr också lite av spänningen, då vi nästan vet på förhand hur huvudpersonernas trauman kommer att utvecklas. Den som blir bortförd får t ex ett implantat i huvudet, och har en benägenhet att stå och se förvirrad med näsblodet rinnande medan något mystiskt rör sig i sädesfälten. Vi har sett det förut. Samtidigt finns det också något djupt tillfredställande att slutligen se en av vår tids mest seglivade moderna mytologier kompetent iscensatt. Det är inte mysteriet som är poängen med Taken, utan människornas reaktioner på mysteriet.

Tefat av den spielbergska sorten

Tefat av den spielbergska sorten

Produktionsdesign;

Inget regelrätt kostymdrama. Trots att femtio år förflyter under handlingens gång så väljer miniseriens skapare att tona ned skillnaden i teknologi, mode och arktiektur och betona likheterna i de tre familjerna, generation för generation. Mycket av serien utspelas på en landsbygd där tiden ändå alltid tycks stå stilla, och i dystra korridorer på olika militärförläggningar. Färgskalan är murrig, med undantag för de scener som utspelas i eller omkring rymdskeppen. Då flödar ljuset mot oss. Det är effektfullt.

Bortrövad av aliens i Taken

Bortrövad av aliens i Taken

Domen:

Trots att den nu har några år på nacken står sig Taken väl som modern dramaserie och som ett måste för alla fascinerade av utomjordingars förehavanden på Jorden. Den utgört kulmen på många års populärkultur kring aliens, och ger en sorts slutgiltig och hyfsat seriös dramavinkel på den fantasieggande storyn om utomjordiska bortföranden – en mindre spekulativ variant än den samtida Arkiv X. Den är också en naturlig utbrodering av Spielbergs egen Närkontakt, gjord för en mörkare och mer cynisk tid av konspirationsteorier och maktmissbruk.

Takens svaga punkt är att den konsekvent tar den trygga och något slätstrukna vägen, med ett övermått av nostalgi och sentimentalitet. Trots att många händelser i serien är traumatiska och mörka, skulle Taken förmodligen ha tjänat på att bli ännu mörkare och intensivare, och framför allt lite mindre förutsägbar. På fyra generationer och femtio år skulle det kunna hända mycket omvälvande och spännande saker i en värld där utomjordingar och myndigheterna tävlar om herraväldet, men i Taken förblir samhället i stort sett opåverkat från första till sista avsnittet. Det är bara huvudpersonernas liv som slås i spillror. En annan brist finner vi i den psykologiska trovärdigheten hos vissa huvudpersoner, framför allt de onda Crawfords. Storyn kräver att rollerna inom släkten går i arv mellan generationerna, men inget vi får se i serien förklarar den enorma ondska som manifesterar sig i Crawfords, gång på gång. Är det arvssynden som slagit till? I en serie så fokuserad på det mänskliga dramat, blir den här tendensen till att jobba med karikartyrer något påfrestande i längden.

Jag kan inte låta bli att undra hur mycket bättre Taken hade kunnat bli om den varit lite mindre övertydlig med vad mysteriet är, och mer lik The Leftovers som går på tv nu. The Leftovers skulle mycket väl kunna mynna ut i något i stil med Taken, men bygger allt på karaktärsutvecklingen. Den sparar avslöjandet till senare. Taken vacklar mellan att vara en saga och ett drama.

Men det finns mycket positivt också, och inte minst ensemblen av skådespelare. Dakota Fanning visar här redan i späd ålder var skåpet ska stå. Genom hennes medverkan blir seriens sista avsnitt också de mest minnesvärda. Bland andra skådisar hittar vi Joel Gretsch, Ryan Hurst, en ung Anton Yelchin, m fl.

Fler filmer om närkontakt av tredje graden+

Närkontakt av tredje graden, E.T, Dark Skies, Fire in the sky, The Fourth Kind, The Forgotten, Falling Skies, Signs

Extant – Steven Spielbergs nya rymdserie med Halle Berry (ny trailer)

Halle Berry i Extant

Halle Berry i Extant

Nu har en andra trailer släppts för Extant, en ny TV-serie som är en samproduktion mellan Steven Spielbergs Amblin och CBS. I trailern definieras ordet ”extant”, som är motsatsen till ”extinct” (utrotad) – och taglinen är ”Life always finds a way”.  Det är inte mycket att gå på, men vi har ändå lyckats skrapa ihop lite fakta:

  • Halle Berry spelar en astronaut som återkommer till Jorden efter ett års uppdrag i yttre rymden. Hon måste återanknyta till sin familj, samtidigt som hennes ”upplevelser” i rymden visar sig kunna påverka mänsklighetens hela framtid.
  • Halle har vid seriens början varit borta 14 månader på ett solouppdrag, men hon är gravid när hon kommer tillbaka till Jorden! Betyder det att hon föder en Alienunge, eller är det mer mystiskt än så?
  • ”Life always finds a way” är tagline för trailern – det formligen skriker alienunge, non?
  • Amerikanska myndigheter verkar vara de verkligt hotfulla i berättelsen – något som ger lite Arkiv X-vibes.
  • Serien har premiär på CBS i USA i juli 2014.
  • Steven Spielberg är en av flera exekutiva producenter, och manus är skrivet av Mickey Fisher.

Trailern visar en ganska snygg thrillerlook med ett antal scener uppifrån en rymdstation, inte helt oväntat likt något från Gravity.

Knowing (2009) – allt är förutbestämt, troligen av Gud

USA/Storbritannien 2009, regi: Alex Proyas, producent: Todd Black, Jason Blumenthal, Steve Tisch, manus: Ryne Douglas Pearson m fl

Spoilervarning: i den här recensionen avslöjas twisten på slutet av Knowing.

Nicolas Cage i Knowing

Nicolas Cage i Knowing

Handlingen.

En udda film, som om Närkontakt av tredje graden hade regisserats av M Night Shyamalan. Men här är det Alex Froyas, skapare av bl a Dark City, som suttit i regissörsstolen. En universitetsprofessor vid MIT (Nicolas Cage) kommer något olycksbådande på spåren då en tidskapsel från 1950-talet öppnas på hans sons skola. Nedklottrat på ett papper står en massa datum och platser för katastrofer med dödlig utgång under de senaste femtio åren. Medan professor Koestler försöker förstå vilken bisarr konspiration som kan ligga bakom så många olyckor och terrorattacker, tornar än värre bekymmer upp sig vid horisonten. Vilka är de mystiska män som förföljer hans son? Kommer Jorden alls att överleva ett hotande utbrott av solenergi? Pressen på professorn stiger, och han börjar uppsöka platser på listan vars katastrofdatum ännu inte har inträffat. Kommer det gå att stoppa händelsekedjan?

Pretentionerna?

Höga. High concept-premissen ”Tänk om allt som händer är förutbestämt” introduceras smygande. Knowing börjar som ett pusselmysterium som gradvis övergår i ett allt mer olycksbådande katastrofscenario, för att till sist bli fullfjädrad apokalypsporr.

Moderskeppet i Knowing

Moderskeppet i Knowing

Världsbygget och rymdskeppen! Spoilervarning på hela detta stycke!

Aliens i Knowing

Aliens i Knowing

Spielbergs ande svävar stundtals tung över Knowing, och speciellt den sista halvtimmen då täckelset faller från konspirationen och vi får veta att de mystiska männen som viskar till barnen från mörkret, är utomjordingar som övervakar vår värld. Koestler kör ut sin son och en annan flicka till de koordinater som står angivna för den sista katastrofen på papperet, och där möter de ett rymdskepp som i majestät och skala är väl på samma nivå som moderskeppet från Närkontakt. Pappan och barnen som med hänförda blickar skådar det blinkande rymdskeppet till pampig musik är klassisk Spielberg, och kan för den rymdfilmsintresserade vara en anledning i sig att se filmen. Men i Knowing har mötet med utomjordingarna en mörkare underton. Då de kastar sina jordiska förklädnader och framträder i sin bevingade, kosmiska form visar sig rymdskeppets besättning vara en sorts apolalypsens ryttare som kommit för att rädda de värdiga människorna undan den förestående undergången. De väljer en pojke och en flicka med varsin kanin under armen, och stiger så med barnen änglalikt upp i himlen för att rädda dem undan solutbrottets brännande eld som redan syns vid horisonten. Pappa Koestler blir kvar och bränns ihjäl. Allt på Jorden förtärs av eld, medan en armada av änglaskepp bildar formation och går upp i överljusfart. Som de Adam och Eva sätts barnen ned på en jungfrulig planet där de syns springa vitklädda över ett sädesfält mot Livets träd som väntar dem i lustgården. I kid you not – sista femton minuterna av Knowing övergår den från att vara science fiction till ohejdad kristen allegori.

Jordens undergång är i alla fall vacker i Knowing

Jordens undergång är i alla fall vacker i Knowing

Design och specialeffekter;

En allt igenom utstuderat estetiskt tilltalande upplevelse, och det inkluderar tyvärr också de många dödsolyckorna och katastrofer som visas i närbild. Nicolas Cage irrar mycket omkring i rök, aska och eld, medan brinnande människor kastar sig mot honom i slow motion och skriker ”Pleeeeease..”.  Vi får också se en bisarr drömsekvens där skogens djur flyr brinnande från solstormen. En brinnande älg i dödsångest är inget jag egentligen önskat mig att få se skildrat i sådan detaljskärpa. Filmens avslutande, kosmiska epilog är hisnande vacker, och jag är speciellt förtjust i rymdskeppens många rörliga delar som snurrar kring varandra. Högt betyg för produktionsdesign.

Synska flickan som skriver listan över katastrofer

Synska flickan som skriver listan över katastrofer

Luckor i manus,

Problemet med en film om determinism är att det inte spelar någon riktig roll vad huvudpersonen gör, för allt är ju ändå förutbestämt. Det händer alltså en massa i Knowing, men så gott som ingenting händer som en följd av vad huvudpersonen Nicolas Cage gör. Han reduceras till publikens ögon och öron på plats, och får mest hasa omkring med förskräckt uppspärrade ögon och se lidande perplex ut. Cage får visserligen några mer intima scener då han pratar om känslorna för sin familj, men dessa förblir paranteser i en story som inte har något behov av sin stora stjärna. Hade Cages rollfigur helt klippts bort ur filmen, hade det inte påverkat handlingen det minsta. Jag förstår inte heller varför Koestler måste vara professor i astrofysik på MIT – om det inte är för att göra en poäng av att han som skeptisk och kanske till och med ateistisk vetenskapsman råkar ut för den kristna apokalypsen.

Jag har mycket svårt att få alla pusselbitarna att bilda en helhet på slutet, då utomjordingarna till sist avslöjar sin existens. Pojken Caleb förklarar för sin pappa att ”de” skickade listan med katastrofer för femtio år sedan ”för att förbereda vägen”. Innebär det att det är utomjordingarna som orsakat alla dessa dödsolyckor, eller har de bara vetat om dem utan att göra något åt dem? Och hur kan listan bereda vägen då den placerats i ett låst utrymme i femtio år, och sedan hamnar i händerna på Koestler när det ändå är för sent att agera eller reagera på listans existens? I själva verket så är Koestler den som löser gåtan och den ende som faktiskt läser listan, men han bedöms ändå som ovärdig att bli räddad. Vad är listan till för, i så fall?

Två vita barn är de enda som får överleva

Två vita barn är de enda som får överleva

Mest minnesvärda scen*

Förutom den maffiga rymdskeppsscenen, så gillar jag prologen från 1950-talet då barnen får rita teckningar om framtiden. Självklart ritar de rymdskepp och robotar.

Adam och Eva, i Knowing

Adam och Eva, i Knowing

Domen:

Utifrån den fascinerande premissen med en flicka på 50-talet som förutsäger framtiden lyckas Alex Froyas tyvärr  sjabbla bort den här filmen. Det finns några höjdpunkter, speciellt då Koestler börjar nysta i det kusliga mysteriet med synska Lucina. Men gradvis växer en våldsammare undergångspornografisk berättelse fram, som till slut helt tar över.  Det är en glädjelös och humorbefriad historia, där vi förstår att allt är på väg mot undergång och att inget huvudpersonerna gör spelar någon roll. Till slut blir den överväldigande känslan i Knowing en av hopplöshet. Den kristna twisten på slutet, då änglar hämtar de oskyldiga, gör inte saken bättre för en gudlös människa som jag. Tvärtom får jag en dålig smak i munnen av hur de vita, muskulösa rymdmännen väljer ett par vita, vackra barn som de enda som är värdiga att få leva vidare. Detta slut nullifierar också de science fiction-teman som filmen dittills byggt upp. Allt var en illusion, och egentligen låg Gud bakom. En bokstavlig deus ex machina som också är oärlig storytelling, och gör filmen nästan omöjlig att kategorisera. Knowing vet inte åt vilket håll den ska styra, och går till slut på grund och strandar på kobben dit överlastade filmkoncept kommer för att dö.

Se istället-

Samma år som Knowing kom Roland Emmerichs överlastade 2012, som är tusen gånger mer underhållande och dessutom ärlig med sitt uppsåt. Vill man ha stränga aliens som kanske vill få Jorden att gå under, kan man kolla på James Camerons The Abyss från 1989.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Syfy går tillbaka till rötterna och blandar Downton med Galactica i ny rymdopera

Luca Oleastri

Luca Oleastri

Uppdaterat juni 2015: Recensioner av KilljoysAscension, Dark Matter

Allt sedan namnbytet från The Sci-Fi Channel 2009 har tv-kanalen Syfy haft problem med timing och kvalitet. Det som skulle bredda publiken från ”bara” rymdnördar som jag, suddade ut kanalens identitet. Men de nyare Syfyproduktionerna, som Mega Shark vs Giant Octopus eller Sharknado, har liksom inte samma lyster som deras rymdklassiker Battlestar Galactica eller Steven Spielbergs Taken. Så här i efterhand framstår Syfys nya image som ett massivt misstag. Just då de lämnade sci-fi- och fantasygenrerna exploderade intresset för dem på bio och på övriga tv-kanaler. Rymdfilmer ligger etta på biotoppen och tv-serier som The Walking Dead och Game of Thrones är de mest sedda dramaserierna på amerikansk tv. Såväl vi i publiken som Syfys egen ledning har haft en gnagande känsla av att kanalen helt enkelt har missat genretåget. Det är därför något av en omvändelse under galgen då kanalens chef i en intervju i Hollywood Reporter annonserar att de byter tillbaka till sin gamla strategi.  Howe berättar hur de resonerar om genrer och avslöjar att de börjar med en episk rymdopera i miniserieformat.

– Vi vill vara den bästa science fiction-kanalen vi någonsin kan vara och på ett sätt innebär det att vi måste gå tillbaka till den mer traditionella sci-fi/fantasy som fans brukar anklaga oss för att ha lämnat. Vi är fast beslutna att skapa episk ”event-tv”. Vi har en rik historia på det området, med Steven Spielbergs Taken till den prisbelönta miniserien som blev startskottet för Battlestar Galactica. [..] I enlighet med de här storslagna föregångarna är vi mycket nöjda med att kunna skapa en spännande, provokativ och intelligent miniserie till våra fans senare i år.

Chris Cold

Chris Cold

Miniserien som Howe pratar om heter Ascension, och visades på svenska HBO i januari. Det är en sex timmar lång miniserie om ett arkrymdskepp. Kanalen själva beskriver Ascension som en blandning av Downton Abbey och Galactica. Så här skriver de:

Part Battlestar and part Downton AbbeyAscensiontakes place on a century-long space shuttle journey, where hundreds of men, women and children left Earth behind at the start of the Cold War. Nearly 50 years after their covert 1963 mission launched with the intention of colonizing a new world, a young woman is mysteriously murdered, prompting the population to question the nature of the mission as they near the point of no return.

Det låter i varje vall trevligt som koncept, med långa tidsperspektiv och ett rymdskepp från 1963.

Nu i sommar är det mer rymdserier på Syfy: Tredje säsongen av Defiance. Första säsongen av Dark Matter och Killjoys.

Conceptships

Conceptships

Syfy lovar alltså bättring framöver, men tänker inte lägga superhajarna helt på hyllan. Det kommer en uppföljare till Sharknado, men kanalen lovar att inte producera fullt så många såsiga monsterfilmer framöver. Den nya ansvarige för egenproducerat innehåll, Bill McGoldrick, sticker ut hakan och lovar att Syfy ska återta yttre rymden som sin hemmarena:

– Då skickar vi ett meddelande [till publiken] om att vi är tillbaka, och vi bryr oss om science fiction. Vi har stor press på oss att ta tillbaka sci-fi, för vi brukade äga den genren. Och vi kommer att äga den igen.

Målningar av rymdskepp från Conceptships. Konstnärer Luca Oleastri, Chris Cold, Manchu m fl.

Uppdaterat juni 2015: Recensioner av KilljoysAscension, Dark Matter

Luca Oleastri

Luca Oleastri