Rymdthrillers

10 Cloverfield Lane (2016) – klaustrofobisk apokalypsthriller (spoilerfri recension)

USA 2016, regi: Dan Trachtenberg, manus: Josh Campbell, Matt Stuecken, producent: JJ Abrams, Lindsey Weber

Typisk scen…

Emmett har skrubbsår och armen i bandage. Michelle frågar andlöst om han också blivit kidnappad av Howard? Emmett skrattar förvånat: – Jag försökte ju bli insläppt!

10 Cloverfield Lane

10 Cloverfield Lane

Handlingen.

Det är sällan en sci-fi-bloggare får använda kritikerklyschor som ”tätt kammarspel” men denna klaustrofobiska och ruggigt påträngande psykologiska thriller passar bra in på epitetet. Den utspelas nästan helt och hållet i en domedagsbunker som är grävd djupt under en ödslig bondgård på Louisianas landsbygd. Där vaknar Michelle (Mary Elizabeth Winstead) efter en bilolycka, och finner sig till synes kidnappad av främlingen Howard (ohyggligt läskigt spelad av John Goodman). Underligt nog finns där också en tredje person, den till synes välvillige unge killen Emmett (John Gallagher Jr) som påstår att Howard räddat båda deras liv. Men 10 Cloverfield Lane är en film där sanningen hela tiden gäckande glider undan från våra huvudpersoner och från publiken. Lögner läggs på lögner och ingenting är så enkelt som det först tycks vara. Vi måste ständigt omvärdera det vi tycker oss förstå om bunkern, Howard och påståendet att alla människor utanför har gått ett gruvligt öde till mötes. Och Michelle, som fram till sin bilolycka levt ett mållöst liv i emotionell reträtt, ställs inför sitt ödesval: ta kontroll eller gå under.

Pretentionerna?

Filmens skapare, däribland producenten JJ Abrams, är noga med att påpeka att detta inte är en direkt  uppföljare till Matt Reeves och JJ Abrams’ Cloverfield (2008) utan mer en själsfrände till den. Men beröringspunkterna är ändå många: båda skildrar en storskalig attack på det amerikanska samhället utifrån den enskilda människans perspektiv, om än med helt olika angreppssätt. I Cloverfield skildras attacken i action/monsterfilmens form, med mycket springande längs med Manhattans gator och explosioner som får skyskrapor att falla. Men 10 Cloverfield Lane närmar sig katastroftemat på ett mer subtilt vis. Mycket av dess drama pågår inuti de tre huvudpersonerna, som är fast med varandra på några få kvadratmeter samtidigt som luften håller på att ta slut. Michelle ställs inför Howard, som på ytan är den ende som var beredd då katastrofen kom. Men frågan är vad den beredskapen har kostat honom, på ett själsligt plan?

John Gallagher Jr. as Emmett, Mary Elizabeth Winstead as Michelle in 10 CLOVERFIELD LANE, by Paramount Pictures

John Gallagher Jr. as Emmett, Mary Elizabeth Winstead as Michelle in 10 CLOVERFIELD LANE, by Paramount Pictures

Världsbygge och produktionsdesign;

Eftersom det här är en spoilerfri recension så ska jag inte avslöja några av filmens hemligheter. Mycket av dess sinnrikhet sitter i att vi tillsammans med Michelle avtäcker sanningen, bit för bit. Men vi kan nämna hur smart manuset och scenografi hjälper storyn framåt. Howards bunker är som en labyrint, där det inte går att se mer än någon meter framåt, och det finns hemligheter under golvet, i ventilationsschakten, i garderoben och på de få små gluggar som leder ut till omvärlden. Michelle har aldrig överblick – och kan aldrig se mer än en smal remsa av världen utanför. Bunkern är inredd av Howard med en barnslig och smaklöst ombonad stil med menlösa tavlor, sällskapsspel och virkade små dukar. Det är en minivärld, avsedd att bo länge i. Vi befinner oss nere i Howards källare, och samtidigt i hans undermedvetna.

10 Cloverfield Lane

10 Cloverfield Lane

Domen:

10 Cloverfield Lane är en av årets bästa filmer, oavsett genre. Ett redan bra manus lyfts ytterligare av utmärkta skådespelare med John Goodman i spetsen. Goodman lyckas lägga in så mycket subtext i varje rörelse, replik och suck, att han blir nästan hypnotisk att titta på. Och i en tid då TV och film svämmats över av förutsägbara katastrofskildringar och trött postapokalyps lyckas debutregissören Dan Trachtenberg att göra 10 Cloverfield Lane till något alldeles eget. En originell, smart, obehaglig och stundtals faktiskt också rolig sci-fi-thriller som stannar kvar hos tittaren länge. Michelles resa från offer till något annat är mycket tillfredställande. Och 10CL får ett pluspoäng för slutet…

Infini (2015) – krypande rymdskräck med massor av genrereferenser

Australien 2015, regi, manus, producent: Shane Abbess

Infini

Infini

Handlingen.

På 2300-talet har avlägsna asteroider koloniserats för att utvinna mineraler, och stationen Infini är den som ligger allra längst bort. Enda sättet att ta sig dit är genom att teleportera med en teknik som kallas slipstreaming. Men eftersom detta är en rymdthriller i samma fåra som Event Horizon och Aliens går självklart något fruktansvärt fel på Infini. Den personal som slipstreamar tillbaka till Jorden från stationen blir efter hemkomsten mordgalna. En utomjordisk närvaro på Infini misstänks, och den tuffaste elitstyrkan av dem alla skickas teleporteras till rymdstationen för att försöka rädda eventuella överlevande och säkra en farlig kärnreaktor. Men så enkelt ska det förstås inte gå. I samma ögonblick de anländer, börjar elitsoldaterna att förlora verklighetsuppfattningen. Något finns på rymdstationen, och det vill dem illa.

Infini

Infini

Pretentionerna?

En hyllning till genrens stora, med influenser från såväl de båda första Alienfilmerna som The Shining och The Thing. Man kan förstås också kalla det för en blek kopia, men på något vis är det som om den australiensiske indiefilmskaparen Shane Abbess åtminstone har ansträngt sig lite mer än övriga sentida försök i genren, som Last Days on Mars. Dels leker han en hel del med vad som är verkligt och overkligt, vilket känns både förvirrande och samtidigt uppfriskande i en skräckfilm om aliens som tar över våra hjärnor. Dels klämmer han in en sensmoral på slutet, som tillåts vara tvetydigt.

Rymdskepp och världsbygge!

Vi får inte se så mycket av det framtida, rymdkoloniserande samhälle som teleporterar sina soldater och har gruvor i yttre rymden. Hela filmen rör sig mellan militärbasen på Jorden och rymdstationen Infini. Den senare är som väntat, lik föregångare som Nostromo, Sulaco, Event Horizon och Pandorums Elysium: mörk, industriell, rostig och skrämmande. Och inte minst undervattensstationen Deep Core i The Abyss, vars aliens av vatten också dyker upp i Infini.

Produktionsdesign;

Habilt men lite begränsat, förmodligen på grund av budget.

Infini

Infini

Domen:

Det sägs att regissören Shane Abbess tröttnade på Hollywood redan innan han hunnit börja, då hans dröm om att göra en värdig uppföljare till Jim Hensons The Dark Crystal krossades av filmbolagets önskan att kommersialisera bort allt det som var magiskt med originalet. Han blev puff och åkte hem till Australien och gjorde Infini. Jag vet inte om berättelsen är sann, men det är tydligt att Abbess är en regissör som både är ett stort genrefan och samtidigt försöker säga något eget. Tyvärr motsvarar inte hans förmåga alltid hans ambitioner, och mot mitten blir Infini mest skränigt högljudd och konstig. Att frångå det linjära berättandet är något av det svåraste en regissör kan göra, och Abbess är ingen Christopher Nolan, om man säger så. Jag var lite trött första gången jag såg filmen, och tappade bort mig totalt. Men jag gjorde ett nytt försök dagen efter, och när man hajar twisten är det faktiskt en riktigt elegant storyidé som gömmer sig bakom en massa svordomar och blod. Jag rekommenderar alla fans av krypande rymdskräck att ge Infini en chans.

Ex Machina (2015) – myten om uppvaknandet

Storbritannien 2015, regi & manus: Alex Garland, producent: Andrew MacDonald, musik: Ben Salisbury, Geoff Barrow, foto: Rob Hardy.

Den här texten innehåller en del mindre spoilers, ungefär motsvarande att ha sett trailern, men avslöjar inte slutet.

Alicia Vikander i Ex Machina

Alicia Vikander i Ex Machina

Så fick jag till sist chans att se denna för svenskar så undanglidande film – biopremiären ställdes som vi redan berättat in i sista stund, och SF angav senare helt kort att den inte når upp till deras krav för biovisning. Samtidigt har filmen höjts till skyarna internationellt, och har 92% ”fresh” på Rotten Tomatoes. Så vad är sant och vad är falskt om Alex Garlands regidebut?

Chefen och den anställde i Ex Machina

Cerebral: chefen och den anställde i Ex Machina

Handlingen.

En thriller av manusförfattaren Alex Garland, som tidigare gett oss Sunshine, The Beach och 28 dagar senare. Den unge programmeraren Caleb (Domhnall Gleeson) jobbar på världens största sökmotor, Bluebox. Han vinner ett personallotteri där vinsten är att han får tillbringa en vecka tillsammans med företagets mystiske grundare, Nathan Bateman (Oscar Isaac), som har isolerat sig i en högteknologisk villa i ödemarken. Huset ligger gömt från omvärlden och saknar helt fönster. Dess dörrar går endast att öppna om man har rätt passerkort. Från det att Caleb stiger in genom ytterdörren är han Nathans gäst, men också helt under dennes kontroll. Sakta, sakta avslöjas varför Nathan har rekryterat Caleb. Den unge programmeraren ska vara en del av ett experiment, en skruvad variant av ett Turingtest. Nathan har skapat en AI, en självmedveten artificiell intelligens, i form av en robot. Han säger att i hans version av Turingtestet så gör det inget att människan vet att motparten är en maskin. Den springande punkten är om Caleb, trots denna vetskap, fortfarande anser att roboten har ett medvetande?

Men den springande punkten visar sig vara något helt annat. Roboten Ava (svenska Alicia Vikander) visar sig vara en blyg och vän varelse, med formen av en vacker ung kvinna. Hon tycks omedelbart ty sig till Caleb, och verkar rädd för Nathan. Snart befinner sig Caleb under enorm press, och förstår alltför sent att han är ute på mycket djupt vatten. Med stor precision och målmedvetenhet ökar Alex Garland spänningen, grad för grad, medan sanningen om Ava obarmhärtigt avslöjas.

Domhnall Gleeson som Caleb i Ex Machina

Domhnall Gleeson som Caleb i Ex Machina

Pretentionerna?

Något så ovanligt som en helt igenom idéburen sci-fifilm. Den är så konceptuell att den nästan bara utspelas i dialogen och subtexten, som ett kammarspel på en teaterscen. Stundtals blir det statiskt och pratigt. Stundtals sublimt.

Det engelska ordet för den här typen av science fiction är cerebral, från latinska ordet för hjärna, cerebrum. Betydelsen är ”tankemässig” eller ”intellektuell”, men Ex Machina är även i bokstavlig mening en film som sysselsätter sig med vad som sker i hjärnan och medvetandet. Har Nathan lyckats skapa en medveten, levande intelligens eller inte? Är Avas behärskade känsloliv på riktigt, eller är hennes känslor bara en simluation? Och vad är egentligen skillnaden? Ex Machina är verkligen pretentiös i den bemärkelse att den eftersträvar att säga något väsentligt om de ämnen den tar upp, och den jobbar med klassiska motsatspar: känslor/likgiltighet, sanning/lögn, samhörighet/ensamhet och liv/död. Garland lyckas även addera den metafysiska dimension som varje film som gör anspråk på att skildra singulariteten då människan överträffas av maskinen måste ha: var går gränsen för vad en människa förmår (eller tillåts) skapa, innan hon antingen uppgår i gudarnas skara eller störtas ned i evig fördömelse?

Produktionsdesign;

Hyperestetik i den klass som endast auteurfilmskapare lyckas få ihop: Ex Machina är ett allkonstverk där filmfotot av Rob Hardy med kristallklar skärpa smeker över de modernistiska interiörerna, den mäktiga fjällvärlden och Avas galvaniserade metallkurvor. Allt tonsatt av lika spooky som hypnotisk electronica. Att filmen är så vacker och detaljrik är faktiskt ett måste, då det långa stunder inte händer så särskilt mycket i bild. Filmen lever på växelverkan mellan faktatung dialog och ordlösa, lyriska partier.

Ex Machina

Ex Machina

Domen:

Vem har rätt om Ex Machina: Svensk Filmindustri, eller en mängd internationella filmkritiker? På sätt och vis kan jag förstå SF: det här är ingen konventionell film, och marknadsfördes den som en ny robotthriller från mannen som skrev 28 dagar senare så finns risken för en backlash från en blockbusterskadad biopublik. För Ex Machina är främst en meditation om medvetandet och själen, och den är vare sig tillräckligt spekulativ eller tillräckligt mycket finkultur för att passa in i något fack. Det betyder inte att jag tror att svensk publik skulle tyckt illa om filmen, om den gått upp på bio. Tvärtom – den hade varit en frisk fläkt, och att den inte ansågs funka säger nog mer om på vilken låg nivå biobranschen numera hamnat.

Med det sagt, så är filmen långt ifrån ett fläckfritt mästerverk. Den förlitar sig helt på dialogen, och berättar mer än den visar vad som sker. Många scener är ren exposition, där Nathan i detalj förklarar allt som skett och kommer att ske. Efter en stark början, är det som om filmen tappar lite fokus mot mitten, och slutet kommer tvärt och plötsligt. Alex Garland har helt klart prioriterat att belysa sitt debattämne så tydligt som möjligt, och inte velat kompromissa med de filosofiska spörsmålen som han anser ska debatteras. Det är inte utan att jag undrar hur bra Ex Machina hade blivit i en mer erfaren regissörs händer?

Jag var tvungen att se om filmen ett par gånger för att riktigt bli klok på den. Jag hade nog förväntat mig en mer konventionell film, och blev lite perplex av slutet – som jag inte ska spoila här. Men när jag ser om filmen inser jag att Alex Garland kostat på sig att ta sin idé hela vägen, utan att göra några kompromisser för att tillfredställa förväntningarna på vad en film om robotar och AI ska vara. Och han berättar om en AI:s födelse på ett stiliserat, rituellt vis, lite som om filmen var en återberättelse av en myt. Och jag förstår att mer än något annat, är Ex Machina avsedd att spela på våra känslor. Vi har i flera år läst de alarmerande varningarna inför AI-utvecklingen från genier som Stephen Hawking och Steve Wozniak. Men vi har ändå inte riktigt lyckats föreställa oss vad den teknologiska singulariteten innebär. I Ex Machina får vi myten om uppvaknandet. Det är inte säkert att det är människans mytologi.

Fler filmer som den här+

Brittiska The Machine från 2014 var en något mer konventionell variant som också blandade in action. Ridley Scotts Prometheus från 2012 har också liknande tema. Alex Garland har bland annat skrivit manus till Sunshine från 2007.

The Thing (2011) – en norrman, en kvinna och ett Lovecraftmonster

USA 2011, regi: Matthijs van Heijningen Jr, manus: Eric Heisserer baserat på Who goes there? av John W Campbell, producent: Marc Abraham och Eric Newman

Mary Elizabeth Winstead och Joel Edgerton i The Thing 2011

Mary Elizabeth Winstead och Joel Edgerton i The Thing 2011

Handlingen.

Här får vi uppleva katastrofen i det norska lägret på Antarktis, alldeles innan händelserna i John Carpenters The Thing från 1982. Filmen är både en prequel och hyllning till Carpenters film, som ju räknas till en av alla tiders bästa skräckfilmer. Här är det en mix av danska, norska och amerikanska skådespelare som spelar det norska forskarteam som hittar ett flygande tefat begravt i den antarktiska isen, och dumdristigt nog även bärgar vad de tror är liket efter piloten. Huvudperson är den unga amerikanska paleontologen Kate (Mary Elizabeth Winstead), som anlitas av den arrogante chefen för forskarteamet (Ulrich Thomsen) för att dissekera kadavret. Men självklart visar sig utomjordingen leva, och det är en sjusärdeles motbjudande parasitisk livsform som börjar förtära norrmän med oroväckande hastighet. Som om inte dess människoätande räckte kan den imitera sina offer, så att människorna på forskningsstationen snart börjar misstänka varandra för att vara smittade.

The Thing 2011

The Thing 2011

Pretentionerna?

Det finns egentligen ett rikt bakgrundsmaterial att ösa ur. Förutom filmen från 1982 finns den skönlitterära förlagan Who goes there? från 1938, av John W Campbell. Det finns två ytterligare filmatiseringar: The Thing From Another World (1951) och Horror Express (1972). Dessutom skulle man kunna låna från HP Lovecrafts antarktiska skräckklassiker At the mountains of madness. Producenterna Marc Abrahams och Eric Newman har dock uttryckligen sagt att det är Carpenters version de vill hylla, och inte genom göra en remake utan genom en till story i samma universum. Det enda de egentligen adderar är att Kurt Russells machoman till huvudperson byts ut mot en tuff, ung tjej. I övrigt lägger sig The Thing 2011 pastischnära The Thing 1982.

Rymdskepp och världsbygge!

Här får vi faktiskt se det kraschade rymdskeppet som The Thing anlänt i. Det ligger begravet under isen, och är ett klassiskt flygande tefat. Vi får också följa med ombord. Interiörerna är generiskt vaga i konturerna: dunkla korridorer med märkliga väggprydnader som har lagom utomjordiskt stuk. Det sägs kanske inte uttalat, men troligen är det inte The Thing som byggt skeppet, utan dess besättning har förmodligen dödats av varelsen. Det tolkar jag som en nickning till den andra kända rymdskräckisen från slutet av 70-talet: Alien.

The Thing 2011

The Thing 2011

Produktionsdesign;

Filmens stil och känsla ligger medvetet nära 80-talsfilmen, såväl i hur forskarnas läger ser ut som i hur den groteska förvandlingen av rymdvarelsens offer skapar oheliga hybrider av jordiskt och utomjordiskt. De praktiska (dvs icke-digitala) effekterna, signerade Amalgamated Dynamics, är superba och skrämmande. I några verkligt chockerande scener kommer monster av plast och gummi till liv framför våra ögon på ett sätt som hedrar Carpenters vision. Hade filmskaparna hållit sig till de praktiska monstren, hade filmen fungerat bättre som skräckfilm. Tyvärr håller de digitalt animerade effekterna inte samma klass, och det är de som får flest filmminuter. Så fort som monstret visas i sin digitala form upphör det att se verkligt ut, och därmed är det heller inte läskigt.

The Thing 2011

The Thing 2011

Mest minnesvärda scener,

Roligast för oss svenskar är de skandinaviska konnotationerna, med välkända danska och norska skådisar i de flesta roller. Det blir ren buskis då forskarna ska ha fest på kvällen och allsångsskrålar Eurovisionlåten ”Sámiid Ædnan” samtidigt som de dansar en påhittad Zorbadans.

Men vi kanske också ska påpeka att filmen inte är någon komedi, och inget för den svagmagade. Flera av monsterscenerna kan uppfattas som oerhört groteska och skrämmande, om man inte är så van vid skräckfilmer. Kom inte och säg att jag inte varnade dig.

Domen:

Då producenterna beslutade sig för att inte göra en remake gav de tyvärr upp ambitionen att sätta sin egen prägel på berättelsen. Resultatet är något som visserligen är respektfullt mot föregångaren, men samtidigt ett svagare derivat. Jag kan inte komma på några egentliga skäl att rekommendera 2011 års version framför den från 1982. Mycket av det som gjorde The Thing 1982 så skrämmande var osäkerhetselementet – monstret är så bisarrt att man till slut tror att vad som helst kan hända. The Thing 2011 blir bara en variation på det välkända temat. Även för nytillkomna skräckfilmsfans är versionen med Kurt Russell ett bättre val.

Det är lätt att dra paralleller med en annan prequel till en klassisk skräckfilm, som kom ungefär samtidigt. Där The Thing försöker kopiera ett framgångsrikt skräckrecept, försökte Ridley Scott åtminstone att förnya sig med Prometheus (2012). Även om denna Alien-prequel har många problem, så tar den åtminstone hänsyn till faktumet att ett monster som alla känner igen tappar sin förmåga att skrämma.

Årets bästa science fiction-filmer 2014

Det har kommit fler science fictionfilmer under ”mellanåret” 2014  än ”succeåret” 2013 (Årets bästa science fiction-filmer 2013). Det kom bara två riktiga blockbusters som utspelas i rymden – men dessa gjorde desto större avtryck.Närmare trettio nya filmer har jag recenserat, och här är de elva bästa utvalda till listan Årets bästa science fiction- och rymdfilmer 2014. Bland de elva hittar vi fyra stora Hollywoodproduktioner, och sex av filmerna är från andra länder än USA. Två av filmerna har nollbudget. Scarlett Johansson är med i två. På listan finns några filmer från 2013 som fick svensk distribution under 2014.

Wanderers

Wanderers

12. Wanderers

Den kortaste filmen på listan är en svensk indefilm på nollbudget, som till Carl Sagans berättarröst visar oss hur människans framtid i solsystemet kommer att se ut. Filmen gjorde mycket välförtjänt sensation över halva världen, mer eller mindre över en natt. Det är något ståpälsframkallande i kombon av de vidsträckta panoramabilderna tillsammans med Sagans poetiska ord. Ett måste på din spellista. Regi: Erik Wernquist.

11. Predestination

En tidspolis reser fram och tillbaka genom decennierna, i jakt på en gäckande terrorist. Han stöter på en mystisk könsbytare, som visar sig kunna sitta inne med svaret på många gåtor. Denna australiska dramafilm baseras på en novell av Robert Heinlein, och lyckas utan större åthävor bygga en stämningsfull mysteriehistoria som får oss att tänka. Bra dialog och utmärkta huvudroller av Ethan Hawke och Sarah Snook. Regi: Peter och Michael Spierig. Finns på svenska on demandtjänster.

10. The Signal

En mystisk liten indiefilm som inte så många har sett, och som bjuder på tillräckligt många bra thrillerögonblick och överraskningar för att stå sig bland betydligt dyrare och kändare rymdfilmer. Den är också hemtrevligt geekig, med den smått asociale hackern Nic i huvudrollen. Tyvärr lyckas regissören William Eubank inte få ihop alla trådarna på slutet, men det är underhållande likafullt. Finns på svenska on demandtjänster.

Coherence (2013)

Coherence

9. Coherence

Listans andra film med nollbudget utspelas i och omkring ett vardagsrum där gästerna långsamt upptäcker att ett astronomiskt fenomen skapat flera kopior av deras hus, och av dem själva. Schrödingers katt förekommer, och det blir förvånansvärt kusligt när väl doppelgängertemat kickar in. Manus, regi och produktion av James Ward Byrkit, som anlitade vänner som skådespelare och filmade allt med en kamera. Väl värd ett par genomtittningar! Finns på svenska on demandtjänster.

8. Lucy

En futuristisk färgexplosion bjuder franske regissören Luc Besson oss på i sin sci-fi-saga om den utnyttjade tjejen som får revansch på sina förövare. Scarlett Johanssons sårade men tuffa Lucy luras in i en fälla av en svekfull vän i Taiwan, och tvingas av gangsters att smuggla knark i påsar som opereras in i magen. Men drogen är helt ny, och visar sig ha undergörande effekter i större doser. Lucy utvecklar superkrafter, som snabbt blir allt starkare. Sedan flippar berättelsen ut på allvar. Det förekommer såväl flygande poliser, dinosaurier, Big Bang och en levande dator. Freaky!

7. Jodorowsky’s Dune

OK, mind officially blown! En charmerande och ytterligt fascinerande dokumentär om den viktigaste rymdfilm som aldrig gjordes, filmen som skulle ha förändrat mänsklighetens historia för evigt om den bara blivit gjord. Och som trots det faktum att den inte finns mer än någon annan film har påverkat science fiction på vita duken. Ja, kanske mer än Star Wars. Jag rekommenderar den varmt för var och en som har det minsta intresse för rymdfilm.

Dawn of the planet of the apes

Dawn of the planet of the apes

6. Dawn of the planet of the apes

Fortsättningen på den ultrasmarte schimpansen Caesars (Andy Serkis) resa mot världsherravälde. Den ambivalente Caesar och den nattsvart hämndgirige Koba är ett elektriskt motsatspar, vars apigt episka slutkamp lyfter Dawn till oanade höjder. Det blir magiskt. Och regissören Matt Reeves lyckas med konststycket att få oss engagerade (och se skillnad på) ett antal animerade apors öde. Människorna är bara bifigurer.

Endurance Interstellar

Endurance Interstellar

5. Interstellar

Det finns stunder av sublim skönhet i Interstellar, som då Endurance surfar längs med händelsehorisonten vid det svarta hålet eller Dr Manns tårar då han får sett en människas ansikte av kött och blod efter så många år. Vissa sekvenser glömmer jag förmodligen aldrig, trots att de är korta: som den gammaltestamentligt stora våg som reser sig över rymdskeppet, eller skriften som Murphys ”spöke” lämnar efter sig i dammet på golvet i hennes flickrum. Men det finns också andra scener där den distanslösa känslostormen slår över i det ofrivilligt parodiska. Om man älskar eller hatar filmen blir till slut en fråga om smak. Jag älskar den. Regi: Christopher Nolan.

Under the skin

Under the skin

4. Under the skin

Scarlett Johansson igen, som köttätande alien på turné i Skottland. ”Åh, en alienrulle om en mansätande tjej som lockar killar med sex – den måste vi kolla på med lite popcorn sent en fredagkväll.” Nej, så ska man förmodligen inte titta på Under the skin – som den konstfilm den är kräver den din fulla koncentration och ett sinne öppet för frekvenser bortom genrekonventionerna. Det är en extistentiell film som du ska känna mer än förstå rationellt, och jag gillar det. Scarlett säger ingenting, men förmedlar mer än tusen ord skulle förmå. regi: Jonathan Glazer.

Tom Cruise Edge of tomorrow

Tom Cruise Edge of tomorrow

3. Edge of tomorrow

Soldaten William Cage (Tom Cruise) har gång på gång en riktigt usel dag i denna smarta mashup av Aliens, Måndag hela veckan och 12 monkeys. En intelligent krigsfilm, vars karaktärer inte alls bara är stridsmaskiner, utan snarare yngre kusiner till figurer från någon film av James Cameron. Filmen lever på ett finurligt och tight tidsresemanus där regissören Doug Liman hela tiden driver handlingen framåt genom tidslooparna till något nytt. De många överraskningarna gör att EoT förmodligen inte håller att se om särskilt många gånger, men första gången har man riktigt roligt. Regi: Doug Liman.

Slagsmål i Snowpiercer

Slagsmål i Snowpiercer

2. Snowpiercer

Vid första påseende kan Snowpiercer glida under radarn, förlorad i stimmet av amerikanska dussindystopier. Men detta är en geekig diamant dold bland kolbitarna: den första engelskspråkiga filmen från koreanske Bong Joon-ho. En mörk, allegorisk skröna där allt som är kvar av livet på Jorden efter klimatkatastrofen ryms ombord på tåget Snowpiercer, som oavbrutet vrålar fram över den frusna tundran. Med hot, våld och pompösa predikningar hålls de fattiga längst bak i tåget i schack, ända tills den dag då den unge Curtis (Chris Evans) och hans vänner (bland andra Jamie Bell och John Hurt) gör revolt. Med fast beslutsamhet slår de tillbaka mot Wilfords maskerade lakejer, och beger sig av genom vagn efter vagn – på väg till Framdelen av tåget. Där möter dem en värld mer bisarr än de någonsin kunnat ana. En film med många detaljer, mycket humor och ett varmt hjärta.

guardians-of-the-galaxy-nova-spaceships

Guardians of the galaxy

 

1. Guardians of the galaxy

Det är egentligen ingen konkurrens i toppen på årets lista över de bästa rymdfilmerna. Guardians of the galaxy har allt, och kommer att hålla i många år framöver som en modern rymdfilmsklassiker. Det är en ny generations Star Wars. Dessutom är det en komedi, vilket starkt bidrar till dess framgångar. GotG är början på något helt nytt i Marvels filmer: ett stort upplagt, myllrande rymdepos av samma kaliber som gamla Star Wars men med Marvels nya, självmedvetna metaglimt i ögat. En sådan braksuccé hade förstås inte varit möjlig utan en regissör med en stark vision och förmågan att realisera den. Men den hemliga ingrediensen är inte en hisnande specialeffektbugdet, utan gammal hederlig komisk timing. James Gunn har gjort en absurd fars, där varje ögonblick som hotar att bli för uppblåst eller högtidligt punkteras av att dialogen spårar ur. Det händer gång på gång, och på alla de rätta ställena. Inte ens vid de allra mest känsliga ögonblicken väjer Gunn för att tramsa till det, och resultatet blir ändå aldrig bara tramsigt. Bådar mycket gott inför kommande Marvelfilmer, men också Star Wars VII, som ju kommer i slutet av 2015.

Fler filmrecensioner: Alla rymdfilmer från 2014

Debug (2014) – hackare slåss mot AI med samurajsvärd

Kanada 2014, regi och manus: David Hewlett, producent: Steve Hoban

Debug

Debug

Handlingen.

I vad som kanske är en framtidsvision för Pirate Bays grundare skjutsas en grupp dömda hackers runt i ett rymdskepp och tvingas utföra de allra mest oattraktiva IT-jobben i hela galaxen. Deras jobb är att felsöka trasiga rymdstationer och skepp, fixa buggar i mjukvaran och ”starta om” operativsystemen. Ni vet, som hackers gör. När de kommer till det övergivna fängelseskeppet Amphitrite går det dock snabbt åt helvete, då skeppets AI föga överraskande blivit självmedveten och vill döda alla människor som kommer i dess väg. Vad som kanske är lite överraskande ändå är att AI:n tar form av en man i kostym som går att döda med ett svärd, om man skriver rätt datorprogram. Tur att de är hackers!

Pretentionerna?

Jag tror att filmskaparen hade föresatsen att göra så många blinkningar tillbaka i thrillerhistorien som bara är möjligt, samtidigt som han uppdaterade storyn med en outhärdligt självupptagen grupp ungdomar och ett pajjigt datortema. Han lyckades!

Debug

Debug

Rymdskepp och världsbygge!

Hela filmen utspelas i rymden, så alltid något. Fängelseskeppet Amphitrite är enormt stort, även om vi inte direkt får någon överblick. Ett par klassiska kameraåkningar längs skrovet kastar inte så mycket ljus över rymdskeppsdesignen, då bilderna är alltför mörka och vinkeln för sned. Det enda vi fattar är att skeppet är stoooort. Insidan är självklart stämningsfullt upplyst, men det är lite svårt att förstå vad alla rymliga och fräscha rum och korridorer fyller för funktion i ett fängelse. Det finns exempelvis en spa-anläggning ombord. Men inga möbler eller annan inredning.

Produktionsdesign;

För att vara en kanadensisk lågbudgetskräckis ser Debug hyfsat tight ut. Jämfört med en mockbuster från The Asylum ser den till och med fin ut. Vissa visuella tricks funkar bra: den ständigt uppkopplade lilla besättningen har headsup-displayer och kommunicerar ständigt med varandra via radio. De stirrar så att säga rakt på oss i publiken nästan hela tiden, vilket känns som ett modernt grepp. Rymdskeppsmiljöerna lånar förstås friskt från föregångare i genren, men är alltför sterila för att bli intressanta. Inte heller filmens halvhjärtade blod- och gorescener ger något sug i magen.

Debug

Debug

Luckor i manus,

Jag kan bli riktigt irriterad på hur någon på fullt allvar år 2014 (nåja) kan skapa en handling som bygger på att en AI manifesterar sig själv på en datorskärm i form av en människa, och att riktiga människor kan programmera avatarer av sig själv som går in i datorn och slåss med svärd och nävar mot denna AI, så att AI:ns avatar blöder och dör – och därmed ”vinner” människorna över AI:n. Det är The Lawnmower Man, fast värre. Det är så dumt att klockorna stannar.

Debug

Debug

Domen:

Enligt uppgift säger regissören David Hewlett att han ville göra 2001, fast berättad från HALs perspektiv. Bitch, please. Du gjorde Resident Evil, fast utan monstren eller Milla Jovovich. Du gjorde The Matrix utan kampsport eller filosofi. Du gjorde Event Horizon utan en galen Sam Neill. Du gjorde Cube utan originaliteten. Du gjorde faktiskt en själlös och kall liten film, och det är synd om du verkligen försökte göra 2001 från HAL:s perspektiv. Bättre lycka nästa gång.

Kolla på första trailern för Star Wars VII The force awakens

IMG_7095.JPG

Nu har allra första trailern för Star Wars The Force Awakens kommit på Apple Trailers Kolla på trailern här och en värld av fans har hållit andan sista timmarna innan släppet.

Det är verkligen en minimal teaser, men vi får se Millennium Falcon, Tie Fighters, ett rött lasersvärd, stormtroopers, x-wings (?) samt flera av huvudpersonerna. Dock ej Harrison Ford eller några av de andra äldre skådisarna. Istället ser vi tre av de unga nya ansikten som befolkar episod VII – och en mystisk figur som verkar ha Den mörka sidan som ett moln över sig.

IMG_7094.JPG