The Last Days on Mars (2013) – astronauter som inte känner igen en zombie

USA 2013, regi: Ruairí Robinson, producent: Michael Kuhn, manus: Clive Dawson

Liev Schreiber är astronaut i The Last Days on Mars

Liev Schreiber är astronaut i The Last Days on Mars

Handlingen.

Det är tydligt att forskare i science fictionfilmer aldrig tittar på science fictionfilmer. Forskarastronauterna på Tantalusbasen på Mars har definitivt aldrig sett Alien, vilket faktiskt är lite konstigt om man tänker efter. Lever folk i rymdfilmer i ett parallellt universum där det inte finns rymdfilmer? Hade Petrovic (Goran Kostic) och Harrington (Tom Cullen) vetat något alls om sci-fi hade de haft vett att inte i hemlighet, med bara några timmar kvar på sitt uppdrag, utforska en mystisk håla som troligen innehåller utomjordiskt liv. Och deras kolleger Campbell (Liev Schreiber) och Lane (Romola Garai) hade förstås vetat att man aldrig, aldrig, aldrig får släppa ombord en astronautkollega som påträffas livlös och infekterad av en främmande organism. Astronauterna kan heller inte ha sett en enda skräckfilm i sitt liv, för de tycks inte för sitt liv kunna känna igen en zombie, om den så hoppar upp och biter dem i rumpan. Vilket zombier ju gör.

Pretentionerna?

En remake på Alien, med zombies. Ganska mycket kraft har lagts på att illustrera de inbördes relationerna och tävlandet mellan forskarna, så det finns åtminstone antydan till ett mer substantiellt drama än bara ”Åh, herregud en zombie! Gnapp! Aaargh!”. Men bara antydan.

Dropship från The Last Days on Mars

Dropship från The Last Days on Mars

Världsbygget och rymdskeppen!

Basen och dess teknologi är filmens styrka. Det är helt enkelt en fint gestaltad forskningsstation på Mars, som lämpligt nog för dramatikens skull är utspridd i flera byggnader som bara sitter ihop genom trånga, underjordiska gångar. Mellan undersökningsplatserna och basen färdas forskarna i sina forskarmonsterrtrucks, som jag också gillar.

Två rymdskepp får vi se. Dels den stora Aurora, som är det interplanetära transportskepp som huvudpersonerna väntar på ska anlända till Mars. Campbell ser inte fram emot resan, och beskriver den som en flygande likkista. Det går inte riktigt att urskilja hur Aurora ser ut, annat än att det är en avlång och inte särskilt vacker konstruktion. Vi får också se ett dropship, med fyra vridbara jetmotorer, som landar på Mars yta för att plocka upp besättningen. Men då väntar redan zombierna på dem..

Monstertruck på Mars

Monstertruck på Mars

Design och specialeffekter;

Vitt och rött är huvudfärgerna: den mänskliga teknologin, skyddsdräkterna och byggnaderna är vita, och Mars är röd. Så småningom är det svart zombieblod överallt. Jag tycker att det är ganska snyggt komponerade bilder, men filmen lider av att monstren är så generiska och otydliga. Kanske är det av budgetskäl som man inte får se så mycket och det är så mörkt hela tiden. Men det gör att det är lätt att tappa fokus, då flera människor i heltäckande dräkter rusar omkring i halvmörkret.

Luckor i manus,

Man blir inte klok på vad det är för zombievirus de träffar på, där i den marsianska öknen. Det ligger begravt på en främmande, livlös planet, och infekterar på bara några minuter varelser från en helt annan värld (Jorden). Okej, vi säger väl det. Men effekten skiljer sig enormt från människa till människa. Vissa blir genast fradgatuggande zombies utan något medvetande, medan andra blir lite lagom paranoida och elaka, men ändå har kvar sin personlighet och kan prata. Vissa påverkas omedelbart, medan för andra tar det många timmar. Åtminstone en person återuppväcks av viruset från de döda, medan de andra infekteras utan att dö. De infekterades kroppar behöver till synes inte syre för att överleva.

Regel nummer ett för astronauter: släpp aldrig, aldrig ombord en infekterad kollega

Regel nummer ett för astronauter: släpp aldrig, aldrig ombord en infekterad kollega

Domen:

En lovvärd ambition att gifta ihop rymdthrillern med zombiefilmen går bort sig i klichéernas träsk. Jag kan köpa att man leker med genrens vanligaste stapelvaror. Men något unikt borde väl en modern manusförfattare och regissör kunna hitta på, om de ändå ska göra en realistisk thriller som utspelas på Mars? En genomgående välspelande ensemble av bra skådespelare gör så gott de kan för att ge djup och trovärdighet åt sina karaktärer. Men när väl den första zombieattacken kommer, går filmen in i ett lika hjärndött läge som sina monster. Resten är bara en blodig transportsträcka mot det oundvikliga slutet.

Se istället-

Danny Boyles 28 dagar senare för en riktigt bra zombiefilm. Förra årets Europa Report för en bättre genomförd astronaut-möter-alien-variant.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

5 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s