10-talet

Independence Day Resurgence (2016) – rakt på klimax i steroidmaxad invasionsuppföljare

USA 2016, regi: Roland Emmerich, manus och producent: Roland Emmerich och Dean Devlin

Dr. Catherine Marceaux (Charlotte Gainsbourg) and David Levinson (Jeff Goldblum) investigate some clues about the aliens’ imminent attack. Photo Credit: Claudette Barius.

Dr. Catherine Marceaux (Charlotte Gainsbourg) och David Levinson (Jeff Goldblum)

Här recenserar jag uppföljaren till Independence Day, som i veckan som gått fyllde exakt tjugo år och bidrog till att göra rymdfilmsgenren relevant för den första generationen post-Star Wars. Mer om den ironiska rymdfilmsgenerationen här. Men funkar succétricket än en gång? Recensionen innehåller mindre spoilers.

Handlingen.

– We always knew they would come back, skriker David Levinson med uppspärrade ögon, och han vet vad han talar om. För tjugo år sen var han en outsider: en arbetslös datorprogrammerare som genom en serie tillfälligheter kom att spela en nyckelroll för att rädda planeten från en rymdinvasion.  Som nationalhjälte fick David en ordentlig skjuts i karriären och blev till sist chef för hela Jordens rymdförsvar: vårt första och enda skydd mot utomjordisk aggression. Då tjugoårsjubileet nalkas börjar onda järtecken hopa sig. Gamle president Whitmore (Bill Pullman) drabbas av skräckvisioner som han hävdar är budskap från utomjordingarna, och till synes slumpmässiga människor börjar samtidigt att rita bilder av ett mystiskt objekt. Över hela världen finns utomjordiska artefakter från den första invasionen, och nu är det som om de håller på att vakna till liv. I militärbasen vid Area 51 iakttar allt mer oroade forskare hur de få tillfångatagna aliens som lever där blir allt mer exalterade. Något nalkas. Något stort. Människornas bas på månen är först att drabbas. Så det är kanske inte så konstigt om David Levinson får gäll röst och en viss panik i blicken då han inser vilket ansvar som nu vilar på hans axlar. Det, eller så är det bara Jeff Goldblums egna känslor inför att ens försöka ta situationen på allvar som lyser igenom.

Independence Day Resurgence

Independence Day Resurgence

När ”de” väl dyker upp igen är det med ännu mera eld och rök än sist, och vi i publiken förstår hur illa det kommer att gå en liten stund innan människorna i filmen gör det. För det är stort den här gången. Mycket stort.  Det nya skeppet är tusentals kilometer i diameter och sänker sig över Jorden som en blänkande rovstekel som sätter sina tänder i en försvarslös nyckelpiga. Det går inte ens att ta in hela skeppet på en gång: det är för vidsträckt, till hälften dolt bland molnen.

– Den går ned i Atlanten, Sir! – Var i Atlanten, soldat? – Hela Atlanten, Sir!

Månbasen utplånas på ett kick, Tower Bridge knäcks på mitten, och i filmens först riktigt hisnande scen av flera svävar skyskrapor, båtar, hus och tåg uppåt mot moderskeppets artificiella gravitation, medan den nya generationens rymdkadetter försöker ta sig hem från den förstörda månen. Ödeläggelsen är långsam, obeveklig och total. Regissören Emmerich är som alltid på hemmaplan då han får frossa i undergångsromantik.

När väl det fientliga skeppet är på plats, är spelplanen uppställd för ett rakt (och ärligt talat förutsägbart) drama där gott ställs mot ont och arketyperna dominerar rollgalleriet. Vi har Unga hjältar – mod och testosteron i förpackat i ett gäng rymdpiloter (Liam Hemsworth, Jessie Usher, Travis Tope och Angelababy). Vi har Mogna hjältar i form av Goldblums rollfigur som tillsammans med telepatiforskaren Dr Marceaux (Charlotte Gainsbourg) står för 100% av det lilla tänkande som trots allt äger rum under handlingens gång. Vi har Komiska bifigurer, den ena mer farsartat överspelande än den andra. De är bara såå knasiga. Dr Okun (Brent Spiner) plus pojkvän i spetsen, tätt följda av Davids stereotypt judiske pappa (Judd Hirsch). Och inte minst så har vi Goda rymdvarelser vs Onda rymdvarelser – i rymden finns inga nyanser av grått.

Resurgence Brent Spiner

Brent Spiner som Dr Okun

Pretentionerna?

På ett sätt är det absurt att ens diskutera pretentioner i samband med den här filmen. Den är oerhört larvig, och medvetet så. Man kan göra som Jeff Goldblum och bara strunta i nyanserna och skrika fram varje replik – och komma undan med det. Det är den sortens film. Men om man ska diskutera filmskaparens ambition med Resurgence, så måste man naturligtvis göra det utifrån dess egna förutsättningar, som faktumet att den är uppföljare till en annan oerhört larvig film, som dessutom är en kultklassiker och en stor ekonomisk framgång samtidigt som den sågades av en enig kritikerkår då det begav sig. Så uppföljaren måste inte bara vara tillräckligt bra för att attrahera en egen publik, utan måste också vara larvig på precis samma sätt som originalet. Vare sig för bra eller för dålig. Så det tror jag har varit producentparet Emmerich och Devlins ambition: att göra en uppföljare som är precis på rätt nivå av dålig. Inte så lätt som man kanske kan tro.

Independence Day Resurgence

Den här gången är det stort. Mycket stort.

Rymdskepp och världsbygge!

Roland Emmerich är en mysko figur rent berättarmässigt. Han är besatt av (och skicklig på) att skildra Jordens undergång i extrem förstoring. Men hans vision är i grunden utopisk i det att den återkommer till idén att mänskligheten, genom att ta sig samman på sin yttersta domedag, inte bara kan men kommer att överleva och gå stärkt ur katastrofen. Temat finns med i 1996 års Indepdencence Day och i filmerna The Day After Tomorrow och 2012. I Resurgence får vi till och med se livet efter katastrofen, och det är inte så pjåkigt. Mänskligheten visar sig ha använt de tjugo åren klokt. Medvetna om sin egen litenhet inför universums mysterier slöt man fred mellan Jordens länder, samtidigt som man förberedde sig på en ny invasionsvåg. Mänsklig högteknologi har sammanfogats med utomjordisk, och i ruinerna från 90-talets stora flygande tefat växer en till hälften futuristisk och till hälften 90-talsretro framtidscivilisation fram. Då Resurgence börjar har människorna såväl månbas med dödsstrålekanon som en skvadron rymdskepp på standby. Vi åker fortfarade helikopter, men de drivs av fusionsreaktorer snarare än rotorer och fossila bränslen. Och inte minst har vi tagit steget in i en utopisk framtid där krig och elände är ett minne blott.

Det nya moderskeppet är så stort att det har sin egen gravitation. Det får själva jordskorpan att vecka sig som rulltårta när det landar. Inuti är det ihåligt, fyllt av ett bisarrt utomjordiskt landskap med fält, floder och horder av aliensoldater. I dess mitt ruvar en aliendrottning. Mycket väl gestaltat, alltsammans.

DF-08685r - Bill Pullman reprises his “Independence Day” role of Thomas Whitmore. Photo Credit: Claudette Barius.

DF-08685r – Bill Pullman reprises his “Independence Day” role of Thomas Whitmore. Photo Credit: Claudette Barius.

Produktionsdesign;

Publikens förväntningar på visuell design och effekter inom science fiction har förstås höjts jämfört med 1996. Resurgence är följaktligen inte så revolutionerande visuellt som Independence Day var på sin tid, utan den lägger sig förhållandevis nära originalet. Det är förstås ett medvetet val för att hålla ihop världsbygget trots att det gått tjugo år mellan filmerna. Den första filmen får ju inte se för futtig ut jämfört med den andra – en oskriven regel som skiljer en uppföljare från en reboot. Jag vill snarast beskriva den nya filmens look som en homage till det som varit, fast uppumpat i HD-upplösning och injicerat med digitala anabola steroider. Allt är som förut, bara grällare, större och muskulösare: rymdskeppet är som en kontinent och alienbossen är som ett sjuvåningshus. Även katastrofscenerna känns större än tidigare, och samtidigt mer detaljerade. 3D-effekterna är väl använda så att de lyfter fram snarare än förvirrar.

Speciellt gillar jag designen på det utomjordiska, som lånar både från förra filmen och från sci-fi-historien. Aliendrottningen är en magnifik mischmasch av utomjordingar från Alien, Lovecrafts Qthulhu-myter, War of the Worlds och Predator. De Goda Utomjordingarnas sfär hämtar inspiration från bland andra Liftarens Guide Till Galaxen, 2001, Contact, Cocoon och Närkontakt av Tredje Graden.

Independence day resurgence

Independence day resurgence

Domen:

Hur betygsätter man en film som måste vara medvetet usel för att anses vara en framgång? När jag lämnar biosalongen går några killar framför mig och diskuterar filmen sinsemellan. ”Fy fan, vad dålig den var!” säger den ene. ”Ja – så jävla skön” instämmer den andre. De verkade trots allt rätt nöjda, ja entusiastiska. Något man måste förstå är att dessa filmer har mer gemensamt med bröderna Zuckers parodi Airplane! (Titta vi flyger) från 1980 än med den seriösa katastroffilmen Airport från 1970. Den är närmare Monty Python and the Holy Grail (1975) än den är Excalibur (1981)Independence Day och Resurgence är rymdfilmsparodier i första hand, coola actionfilmer i andra hand. (Samma nyckel kan användas för att förstå Pacific Rim.) Men är Resurgence en bra parodifilm?

Rymdkadetterna i Resurgence

Rymdkadetterna i Resurgence

Jag inser att jag verkligen vill gilla Resurgence, och att jag oroat mig för att den ska vara usel på riktigt/på fel sätt. Jag kan pusta ut lite grann. I stort sett varenda sekund av filmens 2 timmar och 9 minuter är underhållande, rapp och rolig. Eftersom det inte är på allvar behöver inte vanligtvis enormt dramatiska händelser som en kontinents undergång eller förälders död grundas emotionellt, utan allt svischar förbi på vägen till nästa gag och/eller explosion. Vore det här en sexskildring skulle den skippa förspelet och gå direkt på en utdragen klimax. Fördelen är en film som helt saknar transportsträckor. Nackdelen är att max volym från första sekunden ger dålig dynamik. Vi får knappt någon uppbyggnad och därefter få andningspauser. Det säger en del om det furiösa tempot att den långsamma förstörelsen av Atlantkusterna hör till de lugnaste ögonblicken. De mänskliga konflikter som trots allt existerar mellan huvudpersonerna skildras så skissartat att de blir som en fond till invasionen, snarare än tvärtom. Inte för att jag direkt längtar efter att få se mer av konflikten mellan hunkarna Jake och Dylan – den storyn är förmodligen så ytlig att den inte förtjänar mer tid än den fick. Men avsaknaden av sympatiska och engagerande karaktärer är naturligtvis en skriande svaghet för Resurgence. Det är när jag ser de söta men ack så stela unga skådisarna träaktigt hojta fram repliker till varandra som jag verkligen inser hur mycket jag saknar Will Smith, som på höjden av sin förmåga besatt den sorts karisma som kan höja vilken medioker film som helst. Tyvärr visar Resurgence att nya stjärnor av Will Smiths kaliber inte kommer fram så ofta som vart tjugonde år. Trots att de är månghövdat fler kan den nya generationen piloter inte fylla Smiths alltför stora skor, och bristen på personlighet kan tyvärr inte i längden kompenseras genom att övriga originalskådisar spelar över.

Resurgence funkar alldeles utmärkt som underhållning, och framför allt om du redan har en nostalgisk relation till den första filmen. Blinkningarna bakåt är legio, möjligen bortom den punkt att blir svårt att förstå handlingen utan att ha sett ettan. Emmerich lyfter exempelvis elegant på hatten till sig själv genom vad som händer med Vita huset denna gång. Som parodi lider Resurgence av en viss osjälvständighet: att den mest tycks parodisera filmens eget universum. Om du kan komma över den saken så bjuds du på mycket roligt: en uppsjö av rymdskepp, nördar med enorma alienpistoler, machetesvingande krigsherrar, kända landmärken som störtar samman, exoskelett, strålkanoner, rymdbaser, cyniska barn, trasiga familjer, franska alienforskare och en lika oväntad som bedårande samkönad kärlekshistoria. Independence Day Resurgence är som en sprängfylld godispåse, men inget för den som vill tänka på kalorierna.

Månbas i Resurgence

Månbas i Resurgence

Fler filmer som den här+

Det finns ett antal rymdfilmer som lånat mer än lite av sin själ och DNA från den första Independence Day. Tre underhållande exempel är Iron Sky (2012), Guillermo Del Toros Pacific Rim (2013) och Michael Bays Transformers Age of Extinction (2014). Och varför inte Avengers från 2012?

Monsters Dark Continent (2015) – i kriget mot monstren, vem är monstret?

Storbritannien 2015, regi: Tom Green, producent: Alan Niblo, producent: Jay Basu

Monsters Dark Continent

Monsters Dark Continent

Handlingen.

Gareth Edwards indiesensation Monsters från 2010 var en poetisk och romantisk dramafilm om hur ett par flyr undan enorma aliens som tagit över Mexico. Filmen gjordes på en budget av några hundratusen, och Edwards blev stjärna på kuppen (ska regissera Star Wars). Men filmbolaget har nu utan hans inblandning producerat en fristående fortsättning med militärtema. Vi följer ett gäng tuffa men vänfasta grabbar från Detroit på deras första militära uppdrag i Mellanöstern, där en utomjordisk invasion får Cthululiknande bläckfiskbestar att klampa genom öknen, trumpetandes sin utomjordiska längtan, med fara för människors liv. Hit kommer grabbarnas trupp och ska enligt uppgift skydda lokalbefolkningen, som dock vill inte ha något med amerikanerna att göra och gör allt för att skjuta skallen av dem. Två unga bröder skickas tillsammans med en överordnad officer för att frita kamrater som sitter som gisslan i bergen, och uppdraget för dem närmare lokalbefolkningen. Men tyvärr också mycket nära rymdmonstren.

Pretentionerna?

Budskapet är något luddigt men handlar troligen om de västerländska soldaternas koloniala och överlägsna syn på Mellanöstern, som de måste omvärdera då de konfronteras med den hårda verkligheten på nära håll. Rymdmonstren skulle kunna vara en metafor för mötet mellan kulturerna, alternativt skräcken som driver oss västerlänningar att gång på gång försöka dominera den här delen av världen. Men det är inte så tight skildrat.

Monsters Dark Continent

Monsters Dark Continent

Rymdskepp och världsbygge!

Det är en hel fauna som utvecklas på Jorden i rasande takt efter att en NASA-satellit råkat få med sig utomjordiska sporer (i förra filmen). Såväl växter som djurliv med kosmiska färger och lemmar växer till gargantuiska proportioner. Folk flyr i panik inför de mardrömslika tentakelförsedda jättemonstren, men vi ser dem aldrig visa någon egentlig aggression mot människor. De är bara stora, och kommer en helikopter för nära skjuter det ut en tentakel i självförsvar. Det blir uppenbart att vi människor inte står under direkt attack. Snarare är det våra bomber och kulor som håller på att utrota ”The Monsters”. I ett par scener ser vi hur monster söker sig till sina skadade artfränder, och tycks sörja dem där de vrider sig i dödskamp. Vilka är monstren, egentligen?

Produktionsdesign;

En skakigt filmad soldataction, med inslag av sublim svindel inför de mäktiga och groteska men ändå gudalika varelserna som vrålar mot skymningen och dansar i en långsam vaggande omfamning vi aldrig kan begripa.

Monsters Dark Continent

Monsters Dark Continent

Mest minnesvärda scen,

Slutscenen, då de sista resterna av dammig och svettig krigsfilm faller undan och vår ende överlevare konfronteras av en mur av tentakler i sandstormen.

Monsters Dark Continent

Monsters Dark Continent

Domen:

Lite märklig och onödig som uppföljare på den mycket lågmälda originalfilmen, där den mesta action vi fick var intensiva blickar mellan huvudrollsinnehavarna och fosforicerande blad i den mexikanska djungeln. I den filmen fanns också den kraftfulla bilden av den mur som USA uppfört på gränsen till Mexico, för att hålla monstren och mexikanarna ute. Här hamnar vi i Mellanöstern, och trots flera försök lyckas Monsters Dark Continent aldrig få ur sig något intressant att säga om den miljön. Istället hamnar vi oroväckande snabbt i en ordinär pang-pang-blodsplatter-skrika över komradio-film, där alla de unga männen i hjälm ser likadana ut och vi i publiken inte alls känner deras kamraters smärta då de tar sina sista rosslande, blodiga andetag. Någonstans mitt på ger jag nästan upp, då de tre överlevarna tillfångatagna soldaterna torteras av ”onda mellanösternterrorister” och allt bara känns som våldsonani. Då är det väldigt långt från Edwards’ vision. Men mot slutet kommer vi förbi all action, och in i ett mer tvetydigt och poetiskt berättande. Det snackas inte så mycket, och vi får äntligen själva tolka vad huvudpersonerna käner. Och för några ögonblick känner vi plötsligt vördnaden inför Det stora ofattbara i magen. Slutet på denna mycket ojämna film är åtminstone värdigt att få förknippas med Monsters.

Fler filmer som den här: De bästa filmerna med tentakelförsedda, transdimensionella monster

Jupiter Ascending (2015) – från fattig flicka till drottning av universum

USA/Australien 2015, manus och regi: The Wachowskis, producent: Grant Hill och The Wachowskis

Channing Tatum och Mila Kunis i Jupiter Ascending

Channing Tatum och Mila Kunis i Jupiter Ascending

Handlingen.

Så gick syskonen Wachowskis eget rymdepos slutligen upp på bio efter ett års försening. Den excentriska regissörsduon utnyttjade extratiden väl, och resultatet är onekligen en rik visuell upplevelse. Storyn lånar frejdigt från kulturhistorien, och inte minst från genren space opera. Det är en vällustig och köttig rymdsaga som målas upp: ett vidsträckt rymdimperium härskar i Solsystemet, alldeles bortom jordmänniskornas uppfattningsförmåga. Den kungliga familjen Abrasax utgör kejsardömets dekadenta och skrupelfria maktcentrum, och de tre barnen till den framlidna Drottningen av Universum gör allt för att intrigera mot varandra. Prins Balem (en smått psykotisk Eddie Redmayne) har trumf på hand, och makten över handeln med universums mest värdefulla substans: ett elixir som ger evigt liv. Det framställs av människor, som slaktats likt boskap. Prinsens makt hotas då det avslöjas att Drottningen har återfötts på Jorden, i form av en fattig, ryskamerikansk städerska vid namn Jupiter Jones (Mila Kunis). Legosoldaterna Caine (Channing Tatum i Spocköron) och Stinger (Sean Bean) skickas till Jorden för att kidnappa Jupiter innan Balems dödspatrull hinner döda henne. En mäktig strid i luften ovanför Chicago ödelägger nästan staden. Jupiter kastas mellan olika interplanetära maktspelare som vill ha inflytande över henne, och genom henne Jorden. Prins Titus (Douglas Booth) ber henne att gifta sig med honom, samtidigt som han försöker röja Caine ur vägen. Rymdpoliserna i The Aegis vill arrestera Prins Balem. Och Prins Balem hotar att döda Jupiters familj för att förmå henne att abdikera. Till slut ligger mångas öden i den unga kvinnans händer. Ska hennes kungliga börd visa sig betyda något då sanningens minut närmar sig?

Jupiter Ascending

Jupiter Ascending

Pretentionerna?

Originalmanus ger alltid guldstjärna i min bok, och detta är vare sig en reboot eller uppföljare. Lana Wachowski säger, kaxigt, att hon siktar på en mix av Homeros Odysséen och The Wizard of Oz. Jag vill lägga till Alice i Underlandet också: Jupiter faller uppåt istället för nedåt, till en galen fantasivärld som påminner både om Oz och den som Alice hittar i kaninhålet. Mycket av filmens berättarglädje finner vi i Jupiters möte med det knasiga folket på rymdstationer och rymdskepp. Vi kan väl i ärlighetens namn också addera influenser från tidigare filmiska rymdepos som Dune, Flash Gordon och Star Wars.

Jupiter Asending

Jupiter Ascending

Rymdskepp och världsbygge!

Äntligen en rymdopera som lägger tid på världsbygget och bakgrundshistorien. Det är en stilig film i varje detalj, från bisvärmen som hälsar sin drottning till striden i solnedgången över Chicago. Jorden ligger i filmens värld i utkanten av det stora rymdimperium som tycks befolka såväl vårt eget solsystem som rymden bortom: stora rymdskepp gör ständiga hyperrymdhopp (lika de i Battlestar Galactica) in och ut ur Solsystemet, och man anar att den maffiga industristad som döljer sig bland molnen i planeten Jupiters röda fläck bara är ett av Prins Balems många fästen.

Jupiter Ascending

Jupiter Ascending

Faktum är att vi får se en glimt av en luftig och skimrande vacker stad där alla hus ser ut som Frank Gehrys konserthus i Los Angeles. Här promenerar de tre kungliga syskonen omkring på terrasserna – är det familjen Abrasaxs hemplanet? De kungliga vältrar sig ständigt i lyx på sina skepp och rymdstationer, som är inspirerade av empirestil och egyptiska faraopalats. Varje liten aktivitet omges av ceremonier och pompa värdig Den förbjudna staden.

Rymdskeppen kommer i alla storlekar och former, och är grymt detaljerade. De kungliga skeppen från familjen Abraxas har smäckra vingar och mängder av små art deco-liknande krusiduller som ger dem en sorts steampunkkänsla. Polisskeppet från The Aegis är mindre extravagant, men inte mindre kraftfullt. Alla rymdskepp drar iväg med en flashig blixt då de hoppar till överljusfart.

Jupiter Asending

Jupiter Ascending

Ingen rymdfilm utan utomjordingar. Prinsen omger sig med arter och hybrider av alla de slag, och vi får se allt från klassiska ”små grå aliens” till humanoider med drag av olika djur. Caine är enligt uppgift en hybrid mellan människa och varg (därav spetsiga öron, eller vänta nu..) och piloten på polisskeppet har en liten elefantsnabel, genom vilken han trumpetar då han blir upphetsad. Mina favoritaliens är dock bevingade drakar med enorma tänder, mullrande röster och namn som Mr Greeghan.

Jupiter Ascending

Jupiter Ascending

Produktionsdesign;

Förutom The Wachowskis tydliga signatur, är filmens rika visuella stil ett resultat av samarbete mellan producenten Grant Hill, effektmakaren Dan Glass och filmfotografen John Toll. Det är ett barockt överdåd som ett kritiskt öga skulle kunna beskriva som cheesy as hell. Ibland blir estetiken så högljudd att den överröstar dramatiken – det är svårt att hålla koncentrationen på vad som sägs då en parad av hundratals märkliga aliens tågar förbi. Somliga välgestaltade scener, som de där en bisvärm hovrar som ett tyngdlöst släp bakom Jupiter, hastas förbi och betyder inte så mycket. Men det finns också ögonblick där glittret och överdådet vävs in i storyn på ett symboliskt vis: bröllopet mellan Jupiter och Titus (med klänningar av modedesignern Michael Cinco) som gästas av eliten från hovet.. tror man, tills Titus skrattar och avslöjar att hela sällskapet bara är fejk, simulationer som ska fylla ut tomma platser vid en ceremoni ingen ändå bryr sig om.

Eddie Redmayne i Jupiter Ascending

Eddie Redmayne i Jupiter Ascending

Jag är rätt förtjust i det pompösa och mäktiga i en välkomponerad rymdopera, om det nu kan ha undgått någon. Men om jag jämför Guardians of the galaxy, en snarlik och samtida film, så är detaljfinishen i effekter och scenografi ett par divisioner lägre i Jupiter Ascending än i Guardians. För varje magnifik bröllopsklänning går det 30 generiska, grå trikåer.

Mest minnesvärda scen’

Mot slutet, då industrikomplexet på Jupiter håller på att implodera, och alla rymdskepp utom The Aegis hoppat iväg till säkert avstånd, hastar Caine och Jupiter med Caines flygande skor som enda framdrivningsmedel. Oändligt långsamt rör de sig som en ljusglimt genom de sammanstörtande svarta schakten.

Terry Gilliam i Jupiter Ascending

Terry Gilliam i Jupiter Ascending

Domen:

Med tanke på förseningen är den långt bättre än jag var rädd för att den skulle vara, men inte hälften så underhållande som filmskaparna hoppas på. Dess största brist är tempot, som hela tiden dras ned av långa expositionsscener där karaktärerna i detalj förklarar vad som måste vara fullständiga självklarheter för dem, så att ingen i publiken ska riskera att missförstå någonting.  Detta ger filmen två problem: För det första lämnas inget åt vår fantasi, i en film där publiken förmodligen är mer än villiga att fantisera vidare på egen hand. För det andra: om man ska lägga tio minuter på att förklara den genetiska uppbyggnaden hos Channing Tatum, bör man kanske hitta på något mer intressant än att han är ”ungefär som en hund.” Här ser vi en intressant skillnad mot Marvels Guardians of the galaxy, som nästan inte förklarade någonting alls om sin mycket komplexa bakgrundshistoria. Guardians är en bättre film som ett resultat av det.  Andra svagheter är en viss humorlöshet, och den sorts ytlighet som yttrar sig i väldiga mängder av bifigurer vars frisyrer är deras mest spännande personlighetsdrag. Även skådespelare med större roller, som Sean Bean eller Tuppence Middleton, levererar bleka roller. Det finns en personkemi mellan Mila Kunis och Channing Tatum, men jag hade önskat att speciellt hon fått lite mer att jobba med i manus.

Jupiter Ascending

Jupiter Ascending

Men Jupiter Ascending levererar mycket fint också. Framför allt som absurt, mänskligt drama i det lilla. Ett antal scener där Wachowskis zoomar in på enskilda detaljer i sin Bayeuxtapet fungerar riktigt väl. Jag älskar den knasiga tur med campa robotar på byråkratiska avdelningar som ska ge Jupiter hennes krona – där dyker Terry Gilliam upp i en roll som är en hyllning till Brazil, där finns en hel värld av outtalad frustration i de båda robotarnas dräpande blickar. Jag uppskattar de sluskiga men älskvärda figurer som är Jupiters ryska familj, som ständigt bråkar. Jag ler åt den neurotiska och supersmala kvinna som Jupiter städar hos. Samspelet mellan Stinger och hans dotter. Den rödnästa härolden. Och den trumpetande polispiloten. Hundra små detaljer som ger Jupiter en själ. Det var samma sak i Cloud Atlas: Wachowskis storhet, som den nu är, ligger inte i explosionerna och de svindlande perspektiven, utan i kontrasten mellan dessa och människorna.

Med det sagt älskar jag de enorma rymdstationerna, och hur de går under i hav av eld och rök. Har aldrig förstått kritiker som säger att det är för mycket effekter i en film. Allt handlar om hur bra effekterna är, och om filmen har ett hjärta. Jupiter Ascending har ett hjärta, och effekterna är utsökta. Du har inte levt förrän du sett Channing Tatum åka rollerblades i Jupiters röda fläck. Och nej, det var inte en eufemism.

Channing Tatum och Mila Kunis i Jupiter Ascending

Channing Tatum och Mila Kunis i Jupiter Ascending

Fler filmer som den här+

Den mest uppenbara konkurrenten är Guardians of the galaxy, som egentligen skulle ha kommit samtidigt, och som sopar banan med Jupiter. Men vi ser också influenser från den tidigare rymdoperahistorien, med Rymdimperiet slår tillbaka, Dune och Flash Gordon som de mest kända.

Musik: Michael Giacchino

Foto: John Toll

The Thing (2011) – en norrman, en kvinna och ett Lovecraftmonster

USA 2011, regi: Matthijs van Heijningen Jr, manus: Eric Heisserer baserat på Who goes there? av John W Campbell, producent: Marc Abraham och Eric Newman

Mary Elizabeth Winstead och Joel Edgerton i The Thing 2011

Mary Elizabeth Winstead och Joel Edgerton i The Thing 2011

Handlingen.

Här får vi uppleva katastrofen i det norska lägret på Antarktis, alldeles innan händelserna i John Carpenters The Thing från 1982. Filmen är både en prequel och hyllning till Carpenters film, som ju räknas till en av alla tiders bästa skräckfilmer. Här är det en mix av danska, norska och amerikanska skådespelare som spelar det norska forskarteam som hittar ett flygande tefat begravt i den antarktiska isen, och dumdristigt nog även bärgar vad de tror är liket efter piloten. Huvudperson är den unga amerikanska paleontologen Kate (Mary Elizabeth Winstead), som anlitas av den arrogante chefen för forskarteamet (Ulrich Thomsen) för att dissekera kadavret. Men självklart visar sig utomjordingen leva, och det är en sjusärdeles motbjudande parasitisk livsform som börjar förtära norrmän med oroväckande hastighet. Som om inte dess människoätande räckte kan den imitera sina offer, så att människorna på forskningsstationen snart börjar misstänka varandra för att vara smittade.

The Thing 2011

The Thing 2011

Pretentionerna?

Det finns egentligen ett rikt bakgrundsmaterial att ösa ur. Förutom filmen från 1982 finns den skönlitterära förlagan Who goes there? från 1938, av John W Campbell. Det finns två ytterligare filmatiseringar: The Thing From Another World (1951) och Horror Express (1972). Dessutom skulle man kunna låna från HP Lovecrafts antarktiska skräckklassiker At the mountains of madness. Producenterna Marc Abrahams och Eric Newman har dock uttryckligen sagt att det är Carpenters version de vill hylla, och inte genom göra en remake utan genom en till story i samma universum. Det enda de egentligen adderar är att Kurt Russells machoman till huvudperson byts ut mot en tuff, ung tjej. I övrigt lägger sig The Thing 2011 pastischnära The Thing 1982.

Rymdskepp och världsbygge!

Här får vi faktiskt se det kraschade rymdskeppet som The Thing anlänt i. Det ligger begravet under isen, och är ett klassiskt flygande tefat. Vi får också följa med ombord. Interiörerna är generiskt vaga i konturerna: dunkla korridorer med märkliga väggprydnader som har lagom utomjordiskt stuk. Det sägs kanske inte uttalat, men troligen är det inte The Thing som byggt skeppet, utan dess besättning har förmodligen dödats av varelsen. Det tolkar jag som en nickning till den andra kända rymdskräckisen från slutet av 70-talet: Alien.

The Thing 2011

The Thing 2011

Produktionsdesign;

Filmens stil och känsla ligger medvetet nära 80-talsfilmen, såväl i hur forskarnas läger ser ut som i hur den groteska förvandlingen av rymdvarelsens offer skapar oheliga hybrider av jordiskt och utomjordiskt. De praktiska (dvs icke-digitala) effekterna, signerade Amalgamated Dynamics, är superba och skrämmande. I några verkligt chockerande scener kommer monster av plast och gummi till liv framför våra ögon på ett sätt som hedrar Carpenters vision. Hade filmskaparna hållit sig till de praktiska monstren, hade filmen fungerat bättre som skräckfilm. Tyvärr håller de digitalt animerade effekterna inte samma klass, och det är de som får flest filmminuter. Så fort som monstret visas i sin digitala form upphör det att se verkligt ut, och därmed är det heller inte läskigt.

The Thing 2011

The Thing 2011

Mest minnesvärda scener,

Roligast för oss svenskar är de skandinaviska konnotationerna, med välkända danska och norska skådisar i de flesta roller. Det blir ren buskis då forskarna ska ha fest på kvällen och allsångsskrålar Eurovisionlåten ”Sámiid Ædnan” samtidigt som de dansar en påhittad Zorbadans.

Men vi kanske också ska påpeka att filmen inte är någon komedi, och inget för den svagmagade. Flera av monsterscenerna kan uppfattas som oerhört groteska och skrämmande, om man inte är så van vid skräckfilmer. Kom inte och säg att jag inte varnade dig.

Domen:

Då producenterna beslutade sig för att inte göra en remake gav de tyvärr upp ambitionen att sätta sin egen prägel på berättelsen. Resultatet är något som visserligen är respektfullt mot föregångaren, men samtidigt ett svagare derivat. Jag kan inte komma på några egentliga skäl att rekommendera 2011 års version framför den från 1982. Mycket av det som gjorde The Thing 1982 så skrämmande var osäkerhetselementet – monstret är så bisarrt att man till slut tror att vad som helst kan hända. The Thing 2011 blir bara en variation på det välkända temat. Även för nytillkomna skräckfilmsfans är versionen med Kurt Russell ett bättre val.

Det är lätt att dra paralleller med en annan prequel till en klassisk skräckfilm, som kom ungefär samtidigt. Där The Thing försöker kopiera ett framgångsrikt skräckrecept, försökte Ridley Scott åtminstone att förnya sig med Prometheus (2012). Även om denna Alien-prequel har många problem, så tar den åtminstone hänsyn till faktumet att ett monster som alla känner igen tappar sin förmåga att skrämma.

Snowpiercer (2014) – världen är ett tåg, och du åker inte första klass

Snowpiercer med bland annat John Hurt och Chris Evans

Snowpiercer med bland annat John Hurt och Chris Evans

Korea 2014, regi: Bong Joon-ho, manus: Bong Joon-ho och Kelly Masterson, producent: Park Chan-wook

Handlingen.

Vid första påseende kan Snowpiercer glida under radarn, förlorad i stimmet av amerikanska dussindystopier. Men detta är en geekig diamant dold bland kolbitarna: den första engelskspråkiga filmen från koreanske Bong Joon-ho (som gjorde den moderna monsterklassikern The Host). En mörk skröna baserad på serien av Jacques Lob, där allt som är kvar av livet på Jorden efter klimatkatastrofen ryms ombord på tåget Snowpiercer, som oavbrutet vrålar fram över den frusna tundran. Längst fram finns Det heliga loket, där tågets skapare och mänsklighetens frälsare Wilford (Ed Harris) lever i dyster ensamhet. Hans brutala underhuggare, med Mason (en grotesk Tilda Swinton) i spetsen, har ett tydligt budskap till tågets övriga invånare: – Wilfords goda vilja och lok är de enda som håller oss vid liv, och det strikta klassystem som råder ombord är nödvändigt för att inte kaos ska utbryta och vi alla ska frysa ögonblickligen ihjäl i permafrosten.

Med hot, våld och pompösa predikningar hålls de fattiga längst bak i tåget i schack, ända tills den dag då den unge Curtis (Chris Evans) och hans vänner (bland andra Jamie Bell och John Hurt) gör revolt. Med fast beslutsamhet slår de tillbaka mot Wilfords maskerade lakejer, och beger sig av genom vagn efter vagn – på väg till Framdelen av tåget. Där möter dem en värld mer bisarr än de någonsin kunnat ana, och konspirationer hotar dem inifrån.

Tilda Swinton i Snowpiercer

Tilda Swinton som Mason i Snowpiercer

Pretentionerna?

En rasande uppgörelse med klassamhället och en skenande värld där de styrandes lögner kontrollerar folket genom att få oss att tro att vi alla kommer att dö om vi inte håller oss på plats. Det skenande tåget är en allegori för vår egen skenande värld, och vi reser definitivt inte i första klass. Så övertydligt symboliskt och samtidigt så elegant ihopfantiserat, att det blir ett rent nöje att bland myllret av detaljer hitta parallellerna till vårt samhälle. Det nöjet kan man ha, oavsett om man håller med om samhällsanalysen eller inte. Bra allegorier är 50% övertygelse, 50% hantverk.

Snowpiercer är ett tåg - eller ett rymdskepp

Snowpiercer är ett tåg – eller ett rymdskepp

Rymdskepp och världsbygge!

Precis som man kan hävda att The Abyss skulle kunna handla om astronauter, inte dykare, hävdar jag att Snowpiercer skulle kunna handla om ett arkrymdskepp lika gärna som ett tåg. Snowpiercer är Battlestar Galactica, Aniara eller något av alla andra flyende rymdskepp som stävar genom den mörka, kalla rymden utan hopp om att någonsin komma fram. Det är en sluten värld, med egna spelregler och inga platser utanför den hårda hierarkin. Samtidigt pågår intrigerandet och maktkampen, år efter år. Men i Snowpiercer har sci-fi-genrens väntade rymdskepp bytts ut mot ett tåg, eftersom människan i denna berättelse aldrig lyckades komma bort från Jorden innan klimatet slog om. På köpet får vi den kraftfulla metaforen med Världståget – rusar fram i cirklar, utan mål, dömt att upprepa samma resa i oändlighet, och med vagnarna på rad som metaforer för ett klassystem. Att lämna tåget är lika med en dödsdom – en bannlysning från gemenskapen som leder till ögonblicklig förfrysning. Åtminstone vill Mason att vi ska tro det. Ibland känner jag att konceptet med Världståget är för corny, men ger också en konstnärlig frihet till regissören i och med att han inte behöver göra en helt realistisk berättelse. Detta är en saga.

Slagsmål i Snowpiercer

Slagsmål i Snowpiercer

Produktionsdesign;

Utmärkt foto och tätt filmade scener i de trånga tågvagnarna. En gradvis förändring från instängdhet och mörker till öppenhet och ljus – och samspelet mellan dessa gör hela tiden det visuella intressant. Fighter i slowmotion  De få exteriörerna ser lite lågupplösta ut, men det är inget som stör särskilt mycket. Vi bjuds på en mäktig lavin mot slutet, men de riktigt viktiga detaljerna i Snowpiercer är små och nära oss.

Det heliga loket i Snowpiercer

Det heliga loket i Snowpiercer

Domen:

En genuint originell sci-fi-film där regissören verkligen hamrar in sitt något övertydliga budskap. Men helheten blir mycket större än de många enskilt tunghänta metaforerna, helt enkelt eftersom manuset är så bra och regissören vet precis hur kan ska jobba på flera nivåer samtidigt. Tempot är därför högt, och mellan dialogerna om världens jävlighet bjuder Bong Joon-ho på scen efter scen som etsar sig fast på näthinnan och stannar kvar i minnet efteråt: De maskerade fascisthuliganerna med sin stora fisk. Masons straffpredikan och det grymma kroppsstraffet som utdöms till en upprorsmakare. Violinistparet som skiljs åt efter ett livslångt äktenskap. De dallrande gelébitarna som fattiga tvingas äta. Det myllrar och vibrerar i Snowpiercer, med ständigt nya detaljer att upptäcka. Och precis då man tror att man kommit underfund med filmen, förändras allt då Curtis och hans vänner når de surrealistiska främre vagnarna i tåget. Det är kul och det är bisarrt. Alltmedan Världståget fortsätter sin färd längs de nedfrusna spåren, låter Bong Joon-ho berättelsen spåra ur helt – och till slut sitter vi alla där och blinkar mot solen och undrar vad fasen var det som hände egentligen? I love it.

Mest minnesvärda scen,

Det finns många, men det är något med skolklassen och deras läskiga fröken.

Snowpiercer är nummer två på Rymdfilms lista över de bästa science fiction-filmerna 2014.

Predestination (2014) – intelligent tidsresedrama

Australien 2014, regi och manus: Peter och Michael Spierig, producenter: Paddy McDonald, Tim McGahan, Michael Spierig

Sarah Snook i Predestination

Sarah Snook i Predestination

Handlingen.

Baserad på Robert Heinleins ”All you zombies”. En ärrad tidresande polisagent (Ethan Hawke) har vigt sitt liv åt att stoppa terroristen The Fizzle Bomber, men läget är nu desperat. Han reser i tiden mellan decennierna på jakt efter denna gäckande massmördare och ofta slutar uppdragen med att han själv omkommer i bombdåden. För varje uppdrag syr kårens läkare hjälpligt ihop honom. Till sist är det uppenbart att hans sinne och kropp bara håller för ett sista uppdrag, under vilket han träffar på den unge mannen John (Sarah Snook), som kan ha en ledtråd till terroristens identitet. John visar sig dock ha många hemligheter. Bland annat att han föddes som kvinnan Jane.

Pretentionerna?

En intelligent filmatisering av Heinleins eleganta novell från 1959, med gott om oväntade vändningar och överraskningar på vägen. Lyckas förvilla och missleda oss tillräckligt mycket utan att för den skull någonsin tappa tråden.

Space Corps i Predestination

Space Corps i Predestination

Rymdskepp och världsbygge!

Det finns flera tematiska paralleller till en annan Ethan Hawke-film, nämligen den utmärkta Gattaca från 1997. Här är det den unga Jane, en kroniskt överambitiös outsider, som drömmer om att få resa upp i rymden. Hon gör allt hon kan för att ta värvning vid Space Corps – en märklig elitskola, vars egentliga syfte bara blir dunklare allteftersom filmen fortskrider. Rymden och dess utforskande står här, liksom i Gattaca, för en nästan omänsklig nivå av elitism, som en vanlig ung människa riskerar att krossa sig själv för att uppnå. Liksom Vincent i Gattaca har Jane en hemlighet som diskvalificerar henne från skolan, och gör henne sårbar för sådana som vill utnyttja henne.

Produktionsdesign;

Mättade färger och murriga skuggor kombinerat med smakfull produktionsdesign gör Predestination till en stillsam fest för ögat. Få specialeffekter, och desto mer detaljomsorg i scenografi och kostym.

Mest minnesvärda scen,

En utmärkt gåtfull dialog mellan agenten och John, i den bar där agenten jobbar undercover. John avslöjar sin historia, bit för bit, med underbar cynism och galghumor.

Ethan Hawke i Predestination

Ethan Hawke i Predestination

Domen:

En tät och njutbar science fiction-film som står ut från mängden genom fokus på komplext berättande som tvingar oss i publiken att faktiskt använda hjärnan. Som alla bra tidsresefilmer bjuder den på några rejäla tidsparadoxer att ligga sömnlös över. Utmärkta skådespelare med Sarah Snook som den klarast lysande stjärnan.

Fler filmer som den här+

Jag har redan nämnt Gattaca. Vi har också topplistan De 20 bästa filmerna om tidsresor

The Congress (2014) – mörk och vacker framtidssatir

Frankrike/Israel 2013/2014, manus och regi: Ari Folman, producenter: Diana Elbaum, David Grumbach, Eitan Mansuri, Jeremiah Samuels

The Congress

The Congress

Handlingen.

En mörkt vuxen framtidssaga som växlar mellan trippiga animationer och vanliga skådespelare, och detta är också filmens tema. Den medelålders skådespelerskan Robin Wright (The Princess Bride, Forrest Gump) spelar sig själv. Hon har kommit förbi sina bästa Hollywoodår, och inser att erbjudandena om nya roller blir färre. Men ett filmbolag erbjuder henne en stor summa pengar om hon säljer sin avbild till dem, inscannad och digitaliserad ned till minsta leende. Därefter förlorar hon all makt över den publika figuren ”Robin Wright” – som blir evigt ung storstjärna i en animerad pseudovärld dit folk allt mer tar sin tillflykt. Den äkta Robin Wright åldras och blir förkrympt själsligen. Då hon en dag får en chans att själv ta den lilla drogampull som ger tillträde till fantasivärlden, blir frestelsen alltför stor.

Robin Wright i The Congress

Robin Wright i The Congress

Pretentionerna?

På en och samma gång en hyllning till den mänskliga fantasin och en varning till oss alla vad som väntar om vi helt hänger oss åt de artificiella världar som tekniken nu kan skapa. Folman bygger en elegant dubbel satir där Hollywoods samvetslöshet är den uppenbara driftkuckun. Men skådespelaren som säljer sin själ för att bli evigt ung är också en allegori över oss samtida människor.

Produktionsdesign;

En djupt originell film som fortsätter att överraska visuellt hela vägen fram till slutet. Den verkliga, icke animerade världen, skildras som en grå och med tiden preapokalyptisk värld stadd i ständigt sönderfall då dess unga, intelligenta och rika människor alla flytt in i den färgstarka drömvärld där egot är utplånat och alla kan vara det de vill. Men biljetten till drömvärlden är inte gratis – vilket inte lär förvåna någon. Dessa grådaskiga scener växlas mot den totalt psykedeliska färgexplosion som är The Congress motsvarighet till Looney Toons. Det är klassisk 2D-animation (”tecknad film”) i många former och fasoner, och det utgör större delen av The Congress‘ speltid. Jag garanterar att det är bland det intressantaste du sett i år. Produktionsdesignen är gjord av Bridgit Folman Films Gang, med David Polonsky och Joni Goodman som huvudanimatörer. Snyggt!

The Congress

The Congress

Domen:

Mer sci-fantasy än rymdfilm, och den hade premiär på Cannes redan 2013. Men ta mig tusan om inte The Congress smyger sig upp på min lista över 2014 års sci-fi-filmer ändå – den hade ju ändå bredare premiär i år. Jag gillar den som konstfilm mer än som klassiskt drama: den flödar formligen över av poesi, skönhet och emotionell tvetydighet, och är en film som tjänar på att upplevas med hjärtat snarare än hjärnan. Man bör inte grubbla så mycket över alla detaljer. Det finns nämligen en del direkt svaga aspekter av manuset och storyn underminerar tyvärr filmens uppbyggliga budskap om att inte förföras av passiviteten på Lycksalighetens ö. Det börjar bra, med IRL-Robins ambivalens inför att låta sig digitaliseras och en njutningsfullt elak satir över Hollywood. Men när Ari Folman släpper på sin föreställningskonsts fulla kraft, och låter drömbilder från sin fantasivärld skölja över oss, drabbas även vi av storögd förundran inför detta kosmiska myller, och där någonstans tappar jag liksom intresset för Robin Wright och hennes sjuka son. Spektaklet tar över. Men jag väljer som sagt att betrakta filmen som färg, form och poesi i rörelse, och finner att det räcker väldigt långt.