Månad: januari 2015

Space Jam (1996) – Michael Jordan sätter Sprätt på rymden

USA 1996, regi: Joe Pytka, producenter: Ivan Reitman, Joe Medjuck, Daniel Goldberg, manus: Leo Benvenuti, Steve Rudnick, Timothy Harris, Herschel Weingrod

Bill Murray, Snurre Sprätt och Michael Jordan i Space Jam

Bill Murray, Snurre Sprätt och Michael Jordan i Space Jam

Handlingen.

Den hemliga historien om vad som egentligen hände mellan basketstjärnan Michael Jordans överraskande förtida pension 1993 och hans bejublade comeback 1995. Ett gäng tecknade skurkar till utomjordingar (Danny DeVito m fl) vill kidnappa  Snurre Sprätt, Daffy Duck, Gråben, Hjulben och resten av figurerna från Looney Toons. Den ondskefulla planen är att förslava de animerade filmstjärnorna och tvinga dem arbeta  på nöjesfältet Moron Mountain. Genom en oerhört långsökt händelsekedja står till slut Snurres och de andras frihet på spel i en basketmatch som de måste vinna mot ett skurkgäng som kallas Monstars, som naturligtvis är så gott som oslagbara. Snurre och Daffy kidnappar Michael Jordan, med hjälp av Bill Murray och.. vänta, där nånstans tappade jag tråden.

Pretentionerna?

Det blir kanske larvigt att tolka pretentioner i en film om en talande kanin och Michael Jordan – man ska inte överanalysera allt utan det är bara att tuta och köra?  Men ändå kan man se att Space Jam är ett typiskt barn av sin tid. I mitten av 90-talet var genrer som rymdopera och rymdaction stendöda. Star Wars verkade ha somnat in för gott, och det hade inte kommit några nya rymdsuccéer som fångade publikens intresse. Rymdfilmer var helt enkelt inte lika coolt längre. Istället blev rymdtemat stoff för en rad parodier och barnfilmer: Mars Attacks!, Independence day, Space Truckers och Men in black är alla samma andas barn. Denna grälla paroditrend var hyfsat framgångsrik ända fram till 2002 då Pluto Nash slutligen tog död på den.

Världsbygge, produktionsdesign och effekter;

Konceptet är lånat från Who Framed Roger Rabbit: vår verkliga värld existerar parallellt med en tecknad värld där alla populära gamla figurer lever och frodas. I Space Jam är rymden också tecknad, och det är därifrån skurkarna kommer. Mycket av filmens komik och spänning kommer från kulturkrocken mellan verkligheten och det tecknade.

Tekniskt känns Space Jam som en något slarvig produkt, underlägsen tidigare nämnda Roger Rabbit i kvaliteten på animationen och integrationen mellan det fotograferade och det tecknade. Det är rappt klippt och berättat, men ofta är det så mycket som händer i bild att man tappar tråden. Det som saknas i substans tas igen genom stjärnsmällar som får små fåglar att snurra kring skallen. Gång på gång.

Moron Mountain Theme Park

Moron Mountain Theme Park

Luckor i manus,

Weeeeell, hur troligt är det att en talande kanin och en anka med talfel övertygar Michael Jordan att komma tillbaka från pensioneringen utan att få ett öre betalt?

Domen:

Jag vet att Space Jam är ett älskat barndomsminne för generationen efter mig. Speciellt i USA verkar många ha den på sin lista över de bästa barnfilmerna någonsin. Kanske måste man vara basketfan för att det riktigt ska klicka? Eller så är det helt enkelt så att Roger Rabbit ligger mig för nära om hjärtat. Jag var 14 år gammal då Roger Rabbit kom ut, 1988. Jag älskade den – förmodligen mer än den förtjänade. Resultatet blir att Space Jam i mina ögon bara är en dummare kopia.

Annonser

Första titten på Fantastic Four i Josh Tranks version

Ben Grimm i Fantastic Four 2015

Ben Grimm i Fantastic Four 2015

Idag släpptes till sist den allra första trailern för den rebootade Fantastic Four, som kommer på bio i sommar. Det finns en utbredd misstro mot projektet bland F4-fans, inte minst för att de tidigare båda filmerna om Fantastiska Fyran (Fantastic Four (2005) och Rise of the silver surfer (2007) var så utan barnsliga och utan oomph. Misstron har yttrat sig i rykten om inspelningar som måste tas om, och arga reaktioner på läckta bilder av Dr Doom i en konstig mask. Till och med nya loggan retar folk: ”Fant stic what…?”

Men det finns också goda tecken. Regissören Josh Trank debuterade härom året med Chronicle, en riktigt bra film med indiekänsla om några ungdomar som får superkrafter. Dess framgångar gav honom uppdraget att reboota Fantastic Four, som ju är en berättelse med snarlikt tema. Och nu har han dessutom fått en helt egen Star Wars-film att regissera.

Så hur är då första trailern med Tranks version av Marvels Första Familj? Well, inga trikåer så långt ögat kan nå, utan mer en ödesmättad pionjärsanda som förmedlas av bilder på astronauter som kliver in i sin kapsel till dramatisk speakerröst. Inte helt olikt Interstellar, faktiskt.

Fantastic Four 2015

Fantastic Four 2015

War of the worlds (2005) – Spielberg tolkar klassisk sci-fi

USA 2005, regi: Steven Spielberg, manus: Josh Friedman och David Koepp baserat på HG Wells, producent: Kathleen Kennedy. Musik: John Williams.

Tom Cruise och Dakota Fanning i Världarnas krig

Tom Cruise och Dakota Fanning i Världarnas krig

Handlingen.

Mystiska väderfenomen och bisarra olyckor som drabbar USA förebådar en större katastrof: en fullskalig invasion av grymma och tekniskt överlägsna utomjordingar. Den frånskilde hamnarbetaren Ray (Tom Cruise) är redan hårt prövad man, med ekonomiska bekymmer och en son och en dotter (Justin Chatwin och Dakota Fanning) som distanserar sig från honom. Då de hamnar mitt i invasionens väg måste Ray uppbåda alla sina krafter för att rädda sina barn. Men för att det ska lyckas, måste de börja lita på sin pappa.

Världarnas krig

Världarnas krig

Pretentionerna?

Steven Spielbergs tredje film om utomjordisk invasion, efter Närkontakt av tredje graden och E.T. Hans ambition här är att förnya sig, och han har själv sagt i intervjuer att han i Världarnas krig försöker skapa en inverterad Närkontakt, med tydligt ondsinta utomjordingar (istället för goda) och en pappa som försöker hålla ihop familjen snarare än att lämna den (som Richard Dreyfuss gjorde i Närkontakt). Men den klassiska goda-mot-onda-storyn gör Världarnas krig mer enkelspårig än föregångarna, och mer beroende av vårt engagemang i huvudpersonerna. Lyckligtvis är Spielberg alltid skicklig på att skapa detta engagemang.

Världarnas krig

Världarnas krig

Rymdskepp och världsbygge!

Manusförfattarna Josh Friedman och David Koepp förlägger sin tolkning av HG Wells klassiker till nutidens USA istället för det viktorianska England. Det är nog helt logiskt ur ett blockbusterperspektiv, även om jag gärna hade sett en högbudgettolkning av originalet. De är för övrigt i gott sällskap – självaste Orson Welles ansåg redan 1938 att berättelsen tjänade på att flyttas över Atlanten. I Spielbergs version står en frånskild pappa och hans barn i centrum. Det är ett klokt drag, då det ger berättelsen mer hjärta än i HG Wells kyligt betraktande original. Andra förändringar tycker jag är mindre motiverade, och då främst att rymdtemat tonas ned så mycket. Istället för i rymdskepp från Mars anländer filmens utomjordingar i ”blixtar” som slår ned i marken och aktiverar krigsmaskiner som har legat begravda där i miljoner år. Man anar att Spielberg inte ville göra Independence Day 2, men det är ändå lite trist att originalet bland rymdinvasioner inte visar en invasion från rymden. Men de utomjordiska krigsmaskinerna är spot on: vi känner tveklöst igen HG Wells berömda tripoder, inklusive en grym dödsstråle och rödaktiga, utomjordiska sporer som sprider sig som en pest över landskapet.

Produktionsdesign;

Utmärkt hantverk på den höga nivå som vi lärt oss att förvänta oss då Spielberg är involverad. Genomgående fotorealistiska effekter, och fullt av skuggor, rök och dimma. Filmfotot är utsökt, signerat Spielbergs mångårige samarbetspartner Janusz Kamiński, som filmat alla Spielbergs filmer sedan Schindler’s List. Produktionsdesign av Rick Carter, känd från Avatar, A.I och Jurassic Park. Effekter av Industrial Light and magic.

Världarnas krig

Världarnas krig

Domen:

En genomarbetad och bländande vacker nytolkning av en av alla tiders största science fictionklassiker, i regi av en regissör som verkligen vet hur man maxar spänningen i en story om en familj i fara. Dakota Fanning är toppen i rollen som det överspända skilsmässobarnet, och de partier i mitten av filmen som berör familjens flykt genom folkmassor i panik griper tag i mig på djupet. Trots de många goda förutsättningarna lyfter War of the worlds aldrig till de riktiga höjderna, och det är inte en av Spielbergs bättre filmer. Det sägs att Spielberg och Tom Cruise ville upprepa succén från Minority Report genom att skapa en till sci-fi-film tillsammans, och att Cruise valde War of the worlds. Därefter satte Spielberg sina medarbetare på att göra ett kommersiellt gångbart manus. Precis så känns filmen: som ett projekt av två Hollwoodmoguler som vill göra en film ihop. Inte för att de har något speciellt att berätta, utan för att de kan.

Men dödsstrålen är fin.

Luckor i manus OBS! Spoiler om du inte känner till historien,

Deus ex machina deluxe, helt i HG Wells anda. Men om marsianerna varit på Jorden förut och begravt krigsmaskiner, varför märkte de inte att de är allergiska mot jordiska bakterier?

Fler filmer och TV-serier om rymdinvasion+

Roligast: Independence Day. Bäst av Tom Cruise: Edge of tomorrow. Värst: Battlefield Earth. Tonårigast: Ender’s game och The host. Plastigast: Evolution. Mest socialistisk: They live! Spanskast: Extraterrestrial. Mer Spielberg och Dakota Fanning: Taken (TV-serie)

The Thing (2011) – en norrman, en kvinna och ett Lovecraftmonster

USA 2011, regi: Matthijs van Heijningen Jr, manus: Eric Heisserer baserat på Who goes there? av John W Campbell, producent: Marc Abraham och Eric Newman

Mary Elizabeth Winstead och Joel Edgerton i The Thing 2011

Mary Elizabeth Winstead och Joel Edgerton i The Thing 2011

Handlingen.

Här får vi uppleva katastrofen i det norska lägret på Antarktis, alldeles innan händelserna i John Carpenters The Thing från 1982. Filmen är både en prequel och hyllning till Carpenters film, som ju räknas till en av alla tiders bästa skräckfilmer. Här är det en mix av danska, norska och amerikanska skådespelare som spelar det norska forskarteam som hittar ett flygande tefat begravt i den antarktiska isen, och dumdristigt nog även bärgar vad de tror är liket efter piloten. Huvudperson är den unga amerikanska paleontologen Kate (Mary Elizabeth Winstead), som anlitas av den arrogante chefen för forskarteamet (Ulrich Thomsen) för att dissekera kadavret. Men självklart visar sig utomjordingen leva, och det är en sjusärdeles motbjudande parasitisk livsform som börjar förtära norrmän med oroväckande hastighet. Som om inte dess människoätande räckte kan den imitera sina offer, så att människorna på forskningsstationen snart börjar misstänka varandra för att vara smittade.

The Thing 2011

The Thing 2011

Pretentionerna?

Det finns egentligen ett rikt bakgrundsmaterial att ösa ur. Förutom filmen från 1982 finns den skönlitterära förlagan Who goes there? från 1938, av John W Campbell. Det finns två ytterligare filmatiseringar: The Thing From Another World (1951) och Horror Express (1972). Dessutom skulle man kunna låna från HP Lovecrafts antarktiska skräckklassiker At the mountains of madness. Producenterna Marc Abrahams och Eric Newman har dock uttryckligen sagt att det är Carpenters version de vill hylla, och inte genom göra en remake utan genom en till story i samma universum. Det enda de egentligen adderar är att Kurt Russells machoman till huvudperson byts ut mot en tuff, ung tjej. I övrigt lägger sig The Thing 2011 pastischnära The Thing 1982.

Rymdskepp och världsbygge!

Här får vi faktiskt se det kraschade rymdskeppet som The Thing anlänt i. Det ligger begravet under isen, och är ett klassiskt flygande tefat. Vi får också följa med ombord. Interiörerna är generiskt vaga i konturerna: dunkla korridorer med märkliga väggprydnader som har lagom utomjordiskt stuk. Det sägs kanske inte uttalat, men troligen är det inte The Thing som byggt skeppet, utan dess besättning har förmodligen dödats av varelsen. Det tolkar jag som en nickning till den andra kända rymdskräckisen från slutet av 70-talet: Alien.

The Thing 2011

The Thing 2011

Produktionsdesign;

Filmens stil och känsla ligger medvetet nära 80-talsfilmen, såväl i hur forskarnas läger ser ut som i hur den groteska förvandlingen av rymdvarelsens offer skapar oheliga hybrider av jordiskt och utomjordiskt. De praktiska (dvs icke-digitala) effekterna, signerade Amalgamated Dynamics, är superba och skrämmande. I några verkligt chockerande scener kommer monster av plast och gummi till liv framför våra ögon på ett sätt som hedrar Carpenters vision. Hade filmskaparna hållit sig till de praktiska monstren, hade filmen fungerat bättre som skräckfilm. Tyvärr håller de digitalt animerade effekterna inte samma klass, och det är de som får flest filmminuter. Så fort som monstret visas i sin digitala form upphör det att se verkligt ut, och därmed är det heller inte läskigt.

The Thing 2011

The Thing 2011

Mest minnesvärda scener,

Roligast för oss svenskar är de skandinaviska konnotationerna, med välkända danska och norska skådisar i de flesta roller. Det blir ren buskis då forskarna ska ha fest på kvällen och allsångsskrålar Eurovisionlåten ”Sámiid Ædnan” samtidigt som de dansar en påhittad Zorbadans.

Men vi kanske också ska påpeka att filmen inte är någon komedi, och inget för den svagmagade. Flera av monsterscenerna kan uppfattas som oerhört groteska och skrämmande, om man inte är så van vid skräckfilmer. Kom inte och säg att jag inte varnade dig.

Domen:

Då producenterna beslutade sig för att inte göra en remake gav de tyvärr upp ambitionen att sätta sin egen prägel på berättelsen. Resultatet är något som visserligen är respektfullt mot föregångaren, men samtidigt ett svagare derivat. Jag kan inte komma på några egentliga skäl att rekommendera 2011 års version framför den från 1982. Mycket av det som gjorde The Thing 1982 så skrämmande var osäkerhetselementet – monstret är så bisarrt att man till slut tror att vad som helst kan hända. The Thing 2011 blir bara en variation på det välkända temat. Även för nytillkomna skräckfilmsfans är versionen med Kurt Russell ett bättre val.

Det är lätt att dra paralleller med en annan prequel till en klassisk skräckfilm, som kom ungefär samtidigt. Där The Thing försöker kopiera ett framgångsrikt skräckrecept, försökte Ridley Scott åtminstone att förnya sig med Prometheus (2012). Även om denna Alien-prequel har många problem, så tar den åtminstone hänsyn till faktumet att ett monster som alla känner igen tappar sin förmåga att skrämma.

Space Cowboys (2000) – griniga gamla rymdgubbar

Space Cowboys

Space Cowboys

USA 2000, regi och producent: Clint Eastwood, manus: Ken Kaufman, Howard Klausner

Handlingen.

I den här filmen från millennieskiftet tvingas NASA anlita ett gäng gamla gubbar, då en rysk försvarssatellit håller på att störta mot Jorden. Vid den här tiden råder nämligen fortfarande post-glasnost-stämning mellan USA och Ryssland, och NASA:s karriärist till chef (James Cromwell) vill hålla sig väl med politikerna. Men satelliten är gammal, och endast den pensionerade Frank Corvin (Clint Eastwood) vet hur man programmerar om den. Men Frank visar sig vara svår att samarbeta med, då han inte bara kräver att själv få följa med rymdfärjan upp för att personligen fixa felet. Villkoret är också att NASA låter resten av hans gamla flygarteam från 1950-talet följa med upp. För att inte orsaka en diplomatisk kris med Ryssland går NASA med på utpressningen, men frågan är om dessa griniga gamla rymdgubbar ens kommer att överleva den fysiska anspänningen vid uppskjutningen? I rollerna som Franks polare ser vi inga mindre än Tommy Lee Jones, Donald Sutherland och James Garner.

Italien i Space Cowboys

Italien i Space Cowboys

Pretentionerna?

En äventyrsfilm för sextioplussare, som framför allt är en berättelse om gammal vänskap och riskerna med att låta bitterheten över en missad chans färga återstoden av livet.

Rymdskepp och världsbygge!

Här är det NASA som organisation som står helt i centrum, och filmens höga grad av realism kommer delvis av att den är inspelad på plats i Houston och vid Cape Caneveral i Florida. Rymdskeppet liknar mycket verklighetens rymdfärjor som togs i drift i början på 80-talet. Rymdfärjan i filmen är visserligen fiktiv (den lånar sitt namn från gubbarnas gamla teamnamn, Daedalus) men fungerar i allt väsentligt som de riktiga rymdfärjorna gjorde. Vi får också se realistiska flashbacks till 1950-talets testflygningar i Arizonas öknar – i samma anda likt 1983 års The Right Stuff. Filmens enda riktigt fantastiska element är den ryska militärsatelliten, som är enormt stor och hotfull – och bestyckad med rader av kärnvapen. En stor del av filmen utspelas i omloppsbana, i och omkring denna monstersatellit.

Produktionsdesign;

Snyggt och kompetent återgivet, med ett par riktigt stiliga rymdpromenader där man ser Clint Eastwood i rymddräkt med Jordens rundel bakom sig. Trots de ytliga likheterna är Space Cowboys dock inte en poetisk rymdskildring av Gravitys sort. Rymdscenerna är mest en bakgrund till de griniga gubbarnas story.

Den ryska satelliten i Space Cowboys

Den ryska satelliten i Space Cowboys

Luckor i manus,

Premissen känns något krystad med en rysk satellit som visserligen är utrustad med Franks styrsystem, men trots det är programmerad att anfalla allt som närmar sig. Vi fattar aldrig riktigt varför Frank måste åka upp (annat än att dramat kräver det), och därmed faller också en del av realismen.

Mest minnesvärda scen*

Första mötet mellan Frank (Eastwood) och Hawk (Tommy Lee Jones) som äldre. Här slår det gnistor.

Domen:

En western med raketmotor –  en varm hyllning till dem som inte ger upp, trots att de av sin omvärld avfärdas som föredettingar. Det är också en udda film – en astronautskildring från åren då rymdfilm på bio var helt ute. Tidsandan som skildras, med upptining i relationen mellan USA och Ryssland, känns idag avlägsen. Lika avlägsen är filmens idealiserande av de livsfarliga, dyra och vid tiden redan omoderna rymdfärjorna. De många olyckliga tidsmarkörerna gör att Space Cowboys inte står sig så bra som äldre rymdfilmer från 1970- och 80-talen.

Fler filmer som den här+

Vill man se de verkliga pionjärerna bakom de första rymdfärderna, rekommenderar jag  The Right Stuff från 1983. I Space Cowboys blinkar Eastwood också till denna serie, då han och de andra pensionärerna hånas som ”the ripe stuff”.

Not: Tidigare angavs felaktigt att The Right Stuff är en miniserie. Tack till Claes för påpekandet.

Trailer för The Expanse, baserad på Leviathan Wakes

The Expanse

The Expanse

I dagarna har Syfy släppt första trailern för sin kommande filmatisering av James S.A. Coreys science fiction-roman Leviathan Wakes från 2011. Jorden har koloniserat såväl Mars som asteroidbältet, och olika fraktioner av mänskligheten kämpar för herraväldet över ett utomjordiskt vapen. I trailern ser vi såväl en mordgåta som antydningar om en större konspiration och rymdkrig. Thomas Jane spelar rollen som polisen Josephus Miller på asteroiden Ceres, och Steven Strait spelar kapten Jim Holden. Syfy har på sistone uttryckt önskan att återvända till rymden i sina TV-serier och förhoppningsvis återupprepa succén från 2003 med Battlestar Galactica. Kanske är det The Expanse som till slut åstadkommer det? Om inte annat kommer vi att få se tyngdlöst sex – bara en sån sak.

The Expanse

The Expanse

150115_2840497_The_Expanse__Trailer_1100x620_384825411546

The Expanse

 

Magert Oscarsår för rymdfilmer

Interstellar

Interstellar

Efter förra årets grand slam för Gravity (nominerad till 10 oscars, vann 7 av dem) hade vi kanske förväntat oss lite mer science fiction bland årets nomineringar till filmvärldens mest välkända pris. Men det blev istället ett magert år för genrefilmer:

Birdman, en skruvad film om en exsuperhjälte spelad av Michal Keaton, är årets stora vinnare bland sci-fi och superhjältar. Hela nio nomineringar blev det, inklusive Bästa film, Bästa regi och Bästa manliga huvudroll. Jepp, jag tror jag måste se den snarast.

Interstellar, trots sina höga ambitioner, snuvades på de riktigt tunga kategorierna men lyckades sno ihop fem nomineringar, för Visuella effekter, Produktionsdesign, Ljud, Ljudmixning och Originalmusik. Nolan är förmodligen inte nöjd.

Guardians of the galaxy får två nomineringar, Bästa makeup och hår, samt bästa Visuella effekter. Lite snålt, inte sant?

Dawn of the planet of the apes

Dawn of the planet of the apes

Dawn of the planet of the apes hade tippats få minst en skådespelarnominering (Andy Serkis) men får nöja sig att endast bli nominerad till Visuella effekter. Supersnålt.

The Lego Movie, som ju var årets bästa animerade långfilm, nomineras inte till Bästa animerade långfilm, utan bara för Bästa sång (Everything is awesome). Dubbelsnålt!

Tilda Swinton blev inte nominerad alls, trots att hon under ett och samma år levererade utmärkta roller i Snowpiercer, The Grand Budapest Hotel, Only Lovers Left Alive och The Zero Theorem. Swinton är underskattad, ständigt.

Den film med viss rymdkoppling som det gick bäst för i nomineringarna är biografiska filmen The Theory of Everything, som skildrar Stephen Hawkings liv. Den får fem nomineringar, inklusive de allra tyngsta för Bästa film, Bästa skådespelerska (Felicity Jones), Bästa manliga skådespelare (Eddie Redmayne) och Bästa manus från en förlaga.