USA 1982. Regi: Steven Spielberg, producent: Steven Spielberg och Kathleen Kennedy. Musik: John Williams
Drew Barrymore och ET
Poster för E.T The Extra-Terrestrial
Popkulturikon
Bland alla filmer som släpps varje år är det förstås många som blir framgångsrika, och några är riktiga blockbusters. Men betydligt färre filmer lyckas göra ett avtryck i populärkulturen och stanna kvar i vårt gemensamma kulturella medvetande, och det är endast runt en handfull filmer som etsat sig fast på populärkulturens näthinna som Spielbergs E.T The Extra-terrestrial från 1982. Den är där uppe i filmpantheon tillsammans med Trollkarlen från Oz, Borta med vinden och andra verkliga Hollywoodklassiker. Det betyder inte nödvändigtvis att E.T är en av de bästa filmer som har gjorts, men den är onekligen en av de mest ikoniska. Spielberg lyckas trycka på alla känsloknappar samtidigt – och resultatet är sentimentalt, spooky, absurt, gulligt, sorgligt, barnsligt, gripande och spännande.
När jag såg om filmen med mina rymdfilmsglasögon på slogs jag av två saker. Nummer ett är hur många gånger jag sett andra filmer, tv-serier, böcker, tecknade serier och spel referera till den här filmen. E.T är ett sorts ground zero för moderna sci-fi-klichéer, men det var här vi såg dem först.
Nummer två: vad mörk filmen är! När den kom var jag nio år gammal och fick egentligen inte se den, då det under stor mediadebatt sattes elvaårsgräns på bio. (Jag var däremot i Elliots ålder, vilket förstås var helt perfekt.) Men min snälla mamma smugglade in mig, och jag minns att även om jag älskade den, så kunde jag inte sova på flera veckor efteråt. Nu, när jag som vuxen ser om filmen för Rymdfilms räkning, inser jag varför den nioårige Henrik blev så skraj. Det är inte alls bara Drew Barrymore som ser söt ut och E.T som pekar med sitt lysande långfinger. Så istället för en vanlig recension så listar jag de mörkaste aspekterna av denna inte alls så gulliga barnfilm.
Elliot lämnas vind för våg
Spielberg har ofta trasiga familjer, även i sina mest familjevänliga filmer. I E.T är barnens pappa i Mexico, och bryr sig inte alls om sin familj. Mamman är på grund av skilsmässan på gränsen till nervsammanbrott och så upptagen med sina egna bekymmer att hon inte ens märker att barnen tagit med en rymdvarelse hem. Hon lyssnar inte en enda gång på vad hennes egna barn berättar för henne. Materiellt lider familjen ingen nöd: snarare vadar de fram i ett överflöd av färdigförpackad skräpmat, tomburkar och trasiga plastleksaker. De är olyckliga konsumenter, fast i sitt Suburbia. Elliot lämnas ofta helt vind för våg, och att han är outsidern till och med i sin egen familj är ett av filmens viktigaste teman. Elliot lever i en fantasivärld, är ute om nätterna och ränner, ljuger och ställer till fuffens. E.T är faktiskt hans ende riktiga vän.
Modern films mest ikoniska scen?
Rymdskeppet överger E.T
Det pratas inte så mycket om det, men vad är det för typ av kompisar som E.T har egentligen? De lämnar honom på Jorden, och kommer inte tillbaka och letar.
Hotfulla och opålitliga vuxna
Genom hela filmen löper en röd tråd av hot. Från första scenen ser vi hur ansiktslösa män (de filmas från midjan och nedåt) söker med bilar och strålkastare efter rymdskeppet. Vi förstår att de går metodiskt till väga och närmar sig huset där E.T gömmer sig. Då de till sist slår till är det i astronautdräkter, med usträckta armar som en sorts vetenskapens zombies, ute efter att dissekera E.T. Kontrasten till de snälla vetenskapsmännen från Närkontakt av tredje graden kunde inte vara större. Eftersom varken Elliots föräldrar eller några andra vuxna går att räkna med att få stöd ifrån, måste de tre syskonen själva ta allt ansvar för att ta hand om den skadade och förvirrade rymdvarelsen. Tänker man efter så är det först då de rymdklädda vetenskapsmännen kommer in som vi får det bekräftat att inte Elliot inbillat sig alltsammans och dragit med sig sina syskon i fantasin. Ingen vuxen ser eller interagerar med E.T förrän myndigheterna anländer. Tänker man bort rymdvarelsen uppvisar Elliot snarast klassiska symptom på att vara ett barn som utsätts för övergrepp. För oss i publiken blir det därför en lättnad då vetenskapen kommer in i filmen. Då vet vi äntligen att Elliot inte är psykiskt sjuk.
E.T blir sjuk och dör
E.T blir sjuk och dör
E.T och Elliot kopplas psykiskt och fysiskt ihop, och den ene känner vad den andra känner. Det står ganska snart klart att E.T inte mår så bra, och ungefär tre fjärdedelar in i filmen dör han faktiskt också, vilket resulterar i en nära dödenupplevelse för hans själsfrände Elliot. Innan dess är båda två ganska sjuka och allmänt medtagna och ångestfyllda. En blomma som vissnar och dör förebådar ögonblicket då E.T kollapsar, blir läskigt vit i skinnet och förlorar medvetandet. Människorna runt omkring Elliot och E.T reagerar med skrik och panik, vilket inte verkar särskilt lugnande eller tröstande för ett barn som tittar.. Och Elliot själv bryter ihop av sorg. (Sedan tillfrisknar båda två förstås.)
Grod- och suparscenen
Panik i klassrummet
En av de mer bisarra scenerna är också en av de roligaste. Men det är svart humor. E.Ts och Elliots psykologiska band kopplar ihop deras upplevelser även då Elliot är i skolan och E.T är hemma och råkar dricka en platta öl från kylskåpet. Rymdvarelsen blir aspackad, och pojken likaså. Detta händer mitt under en biologilektion där klassen ska först söva och sen dissekera grodor. Elliot drabbas i sitt fulla tillstånd av altruism och släpper lös alla grodorna. Panik i klassrummet! Styrkt av framgången försöker han också kyssa snyggaste tjejen. Dråpligt, ja visst. Men också en väldigt obekväm scen, med Elliots berusning och de andra barnens illa dolda sadistiska glädje över att få skära i grodorna.
Domen:
Jag antar att jag skulle behövt kolla på E.T tillsammans med en nutida pojke i Elliots ålder för att få reda på hur pass väl Spielbergs äventyr har stått sig på 31 år. För mig blir det lite som att se på Kalle Anka på Julafton – det blir aldrig riktigt så kul som man kom ihåg det och man vet vad som ska hända. Men med mina vuxenögon uppskattar jag att filmen är så väldesignad att och den visar hur lite som har förändrats i våra hem sedan tidigt 1980-tal. Det är bara läsplattor och datorer som saknas, annars skulle Elliots hem kunna vara från igår. Kan det vara så att vi modellerat vårt västerländska idealhem utifrån Spielbergs filmer?
Vad jag också kan se är hur starkt symboliskt det här dramat är. Som nioåring tog jag ju allt som hände i filmen på fullt allvar, och reagerade då förstås kraftigt på den rätt jobbiga situationen som E.T och Elliot befinner sig i. Nu kan jag se att filmen egentligen handlar om Elliots övergivenhetskänslor och utanförskap, och att Spielberg utformat filmen som en klassisk saga: hur ett magiskt (förmodligen inbillat!) djur från skogen blir den utstötte pojkens hemliga allierade, och hur han endast genom att växa upp och ta ansvar kan gå vidare från sin fantasivärld in i vuxenlivet, och på samma gång får tillbaka sin familj. Det är en klassisk fairy tale, skickligt uppdaterad för en tid som vi i allt väsentligt fortfarande lever i.
Se även+
Poltergeist, en fullständigt utflippad version av Spielbergs tema med invasion av förortslivet (han regisserade inte den, producerade den bara, men jag har alltid ansett den vara en riktig Spielberg). Närkontakt av tredje graden, hans första försök i rymdgenren, berättad ur ett vuxenperspektiv. Super 8 av Spielberg och Abrams, den film som kanske närmast återskapar den magiska realismen från E.T.
Rymdfilm 
Jag fattar det som att ET är ett barn, och att hans föräldrar är de som kommer tillbaka efter honom på slutet. Därmed finns också en dimension av familj som slits isär i en flyktingsituation. Spielberg har ju uppehållit sig mycket vid Förintelsen, och jag tycker det är lätt att associera till nazister som letar efter judar när ET jagas i början och inte kommer med rymdskeppet.
Annars finns ju också en Kristusvinkel – den här goda varelsen som kan hela människor med fingret förföljs, dör, återuppstår och gör sedan sin himmelsfärd för att få sitta vid sin faders sida.
Intressanta kommentarer! tack! om Kristusvinkeln: Spielberg är som sagt judisk och har avfärdat alla kristendomstolkningar
Mycket välskrivet! Jag såg också filmen som nioåring (snubblande nära tioårsdagen, för all del), sommaren ’82.
Det var dock på fulvideo (en kusins pojkvän hade kontakter) utan textremsa, så dialogen passerade nog delvis förbi, men där var ingenting som jag upplevde att jag gick miste om, vilket säger en del om hur tydligt berättad filmen är.
I sammanhanget och med tanke på målgruppen bör kanske nämnas att ”snygga tjejen” spelades av Erika Eleniak, mer känd från Baywatch samt en annan ikonisk filmscen (tio år efter E.T.) – tårtscenen i Seagal-standarden Under Belägring.