Grabbers (2012) – fulla glada irländare vs tentakelmonster

I den här galna skräckkomedin upptäcker de båda poliserna Lisa och Ciarán och forskaren Smith att ön invaderats av bläckfiskmonster

Handlingen.

Skräckkomedi om vad som händer då dryckesglada irländare möter den kosmiska skräcken. På den lilla vindpinade Erin Island på Irlands kust händer i vanliga fall inget värre än att byns kufar dricker sig alltför fulla på den enda puben. Öns polis Ciarán hör till dem som dricker mest, även om han försöker skärpa till dig lite grann då den snygga Lisa från Dublin blir hans nya kollega. Men snart får de annat att tänka på, då en meterorit slår ned i vattnet och mystiska tentakelförsedda monster börjar attackera valar, fiskare och öbor. De liknar väldigt mycket bläckfiskmonstret från Prometheus och attackerar som facehuggers från Alien. En av öns värsta gamla suputer lyckas fånga det mindre av monstren i sitt badkar och en närmare undersökning visar på flera alarmerande fakta: monstren suger blod från människor, de är nästan omöjliga att döda, och det lilla monstret är bara Fru Facehugger. Herr Facehugger är tolv gånger så stor, i full frihet och gör sig redo för att sluka varenda människa på Erin Island. Men monstren har en svaghet: de tål inte människoblod med alkohol i. Öborna har bara ett val: de måste dricka sig så fulla som möjligt. Dags att ställa till med fest!

Filmskaparna gjorde sitt bästa för att få monstret att likna diverse onämnbara delar av den mänskliga anatomin

Rymdskeppet!

Invånarna på ön är skeptiska till varför de måste dricka så mycket hela tiden

Inget skepp, men en meteorit som slår ned i havet.

Pretentionerna?

Nä, det här är en ren tramsfilm, om än med stort hjärta.

Specialeffekter och look;

Helt OK digitala effekter för att vara ett irländskt landsbygdsdrama. Det lilla monstret är i sig ganska läbbigt och slemmigt, och det stora monstret är très Lovecraft och har ett stort tandförsett rövhål till mun.

Luckor i manus,

Låt oss inte vara så ogina att vi letar efter sådana, den här gången. Men OK, vad hände med alla småmonster som översvämmade puben? De bara gick upp i rök, eller?

Grabbersmonstret liknar den stora Facehuggern från Prometheus mer än bara lite

Domen:

En mer än lovligt larvig film med massor av hjärta och kärlek till skräckgenren. Lånar friskt från filmer som Tremors och Aliens. Men det är också en charmigt irländsk historia, med en massa kul och halvgalna bifigurer. Persongalleriet gör att det blir sevärt nästan hela vägen fram till slutet, trots att man hinner tröttna lite på monster,  fylleslag och den ganska babbliga dialogen. Grabbers avnjutes bäst över ett par öl och i glada vänners lag.

Se även+

The Faculty (1998) – en skräckkomedi i high schoolmiljö med Elijah Wood. Attack the block, en engelsk skräckkomedi om ungdomar i London som slår tillbaka en rymdinvasion.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

World Invasion Battle Los Angeles (2011) – vilse i stridsdammet

Aaron Eckhart i Battle LA

Handlingen.

I den här ganska konventionella krigsfilmen följer vi en liten trupp marinsoldater som mitt under brinnande rymdinvasion kämpar sig fram genom ett ödelagt Los Angeles. Elaka aliens skjuter på dem, barn behöver räddas och en av officerarna (Aaron Eckhart från The Dark Knight) tvivlar på sin egen förmåga. I en biroll ser vi Michelle Roudrigez (Avatar, Resident Evil).

Rymdskeppen!

Tag en del Transformers, en del Matrix och sprinkla lite Independence Day ovanpå. Voilà, så har du skeppen och maskinerna från Battle LA. Vi har sett dem förut, trots att de precis slagit ned i Jordens oceaner.

Pretentionerna?

Någonstans bland alla explosioner är det någon som försökt göra en åtminstone halvseriös skildring av helvetet som soldater på marken går igenom.

Battle: Los Angeles

Specialeffekter och look;

Dagens lustiga trivia är att killarna Greg och Colin Strauss, som anlitades för att göra specialeffekterna, samtidigt (och utan att berätta för filmbolaget) gjorde en helt egen film om en rymdinvasion i Los Angeles, med samma stuk. Den heter Skyline och kom att gå upp på bio i samma veva som Battle LA. Det fick Sony att stämma bröderna Strauss för plagiat. Jag tycker knappast att det finns tillräckligt mycket originalitet i någon av filmerna för att motivera några rättsprocesser. Battle LA ser i själva verket ut som vilken krigsfilm som helst, med lite suddiga robotar och aliens i bakgrunden. Inget som kommer att hamna i historieböckerna.

Luckor i manus,

Samma deus ex machina som många invasionsfilmer tar till: oddsen måste vara överväldigande dåliga för att skapa den rätta dramatiken, men filmbolaget vill ändå ha någon sorts hoppfullt slut. Därför stipulerar historien att det räcker att slå ut ett enda kontrollskepp för att hela rymdinvasionen ska misslyckas. Detta inser våra hjältar, och kämpar sig med smattrande gevär närmare och närmare fiendens nervcentrum. Ett enda välriktat skott räcker för att allt ska ordna sig.

Mest minnesvärda scen*

Det blir faktiskt rätt obehagligt då truppen tar en ensam alien till fånga, och torterar den till döds för att avgöra hur man kan döda den. En kunskap som de inte ens använder sig av sedan.

Domen:

Det är svårt att göra bra krigsfilm. För varje genial Black Hawk Down eller Jarhead så går tio mediokra filmer vilse i stridsdammet och lyckas bara producera fler soldatklichéer. I den här filmen är kameraarbetet så svajigt att det blir nästan omöjligt att hänga med vad som händer, och alla soldater utom Aaron Eckhart ser likadana ut och skriker fram sina repliker för full hals. Förmodligen har regissören Jonathan Liebesman strävat efter en viss realism genom att konsekvent hålla gatuperspektivet och låta kameran springa och ducka tillsammans med soldaterna. Men förmågan motsvarar helt enkelt inte ambitionerna, och ungefär halvvägs tröttnar åtminstone jag på att höra marinsoldaterna vråla åt varandra medan de bär gråtande barn över axeln. Science fiction-temat känns tillkämpat. Storyn kunde lika gärna ha utspelats i ett vanligt krig, men  ”råkade” bli sci-fi eftersom den genren är inkomstbringande för stunden. Ganska meningslöst, för oss som verkligen gillar rymdfilm.

Se istället-

Starship Troopers, tidernas bästa krigsfilm i rymden. Eller Rovdjuret, med Arnold.
Du kan ju kolla systerfilmen Skyline, bara för att jämföra.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Melancholia (2011) – förtrollande undergångsporr

Familjen spanar mot Melancholia. John vägrar inse faktum. Claire är skräckslagen. Justine längtar.

Handlingen.

En överklassfamilj av oklar nationalitet kämpar för sitt liv i den här poetiska och hyperestetiska undergångsskildringen signerad Lars von Trier. Claire (Charlotte Gainsbourg) försöker förgäves hjälpa sin syster Justine (Kirsten Dunst) till ett normalt familjeliv genom att ordna ett överdådigt och högborgerligt bröllop för henne och Michael (Alexander Skarsgård) på sin lantegendom. Men Justine är psykiskt sjuk och bryter sakta samman under kvällen, med förödande konsekvenser. Samma natt visar sig en röd prick på himlen, som ett järtecken. Det är planeten Melancholia som rör sig genom solsystemet, förmodligen på kollisionskurs med Jorden. Allt medan Melancholia växer på himlen ökar spänningarna mellan den krisande Justine och Claire och hennes man John (Kiefer Sutherland). Både familjen och mänskligheten i stort står på undergångens brant, och liksom i Deep Impact får vi följa huvudpersonernas diametralt olika reaktioner på hotet om stundande världsödeläggelse.

Pretentionerna?

En film om Jordens undergång av Lars von Trier har väl inga pretentioner? Ha ha, har påven en lustig mössa? Oavsett vad man tycker om von Trier som filmskapare eller som person, så kan man aldrig någonsin beskylla honom för att inte försöka. Och här siktar han verkligen mot stjärnorna. Melancholia är många saker: en sorts allegori över depression, en misantropisk fantasi om hur den futtiga och motbjudande mänskligheten får vad den förtjänar, och en meditation över motsatspar i existensen – ljus och mörker, hopp och förtvivlan, kärlek och hat, lojalitet och svek, egoism och uppoffring. Alltsammans förpackat med vackrast tänkbara bildberättande som omslagspapper.

Melancholia växer på himlen

Specialeffekter och look;

En oändligt vacker film, på ett oändligt utstuderat kokett vis. Inledningsscenerna är filmade i extrem slow motion och utgör nästan en sorts stilleben där huvudpersonerna symboliskt springer över perfekt ansade gräsmattor som snärjer deras ben eller försöker uppsluka dem. Kirsten Dunst får på hundra olika vis luta sig bakåt och stirra med halvslutna ögon upp i rymden, medan blomblad och insekter virvlar över hennes barm. Det går att se Melancholia som ett två timmars meditativt videokonstverk, om man vill.

Mest minnesvärda scen*

Det finns flera scener som kommer att stanna kvar i mitt minne i kraft av sin visuella skönhet. Men det finns också ögonblick av drama som stannar kvar. En av de mer obehagliga är då Justine i impotent vrede och uppgivenhet piskar sin älskade häst Abraham, som svarar med att lägga sig ned i tyst protest. Då önskar man att kometen ska komma snabbt.

Kirsten vilar sig

Domen:

För mig var Melancholia inte så mycket engagerande som hypnotiserande. Även om jag tyckte mycket mer om den än Antichrist, så går det inte att förneka att Melancholia långa stycken är ganska seg. De två timmarna kändes långa, och Kirsten Dunsts letargiska uppsyn visas i slow motion minst ett par gånger för mycket. Det inledande bröllopet är en mycket märklig scen, med massor av bra skådisar i små och osympatiska roller. Justines irrationella och hänsynslösa beteende är svårt att begripa och acceptera, även efter det att man har förstått att det är något fel på henne. Är hon sjuk, eller bara ett egoistiskt svin? Men filmens andra halva, som fokuserar på Clarie, är i mitt tycke betydligt starkare. Allt eftersom den främmande planeten växer på himlen och mullret från undergången närmar sig så lyckas von Trier till sist få mig på kroken. Sista halvtimmen sitter  jag som förtrollad inför undergångsporren. Och i slutögonblicken finns en försoning, även för Justine.

Det jag tycker är synd är att Lars von Trier i så hög grad prioriterar det estetiska och symboliska framför dramatiken. Han placerar sin story i en extrem överklassmiljö på ett slott, inte för att han har något att säga om livet för människor som är rika, utan för att det ser snyggt ut. Detta val av skönhet framför trovärdighet orsakar tyvärr ett avstånd mellan mig och personerna som skildras. De blir lite som karikatyrer. Det finns tillräckligt mycket substans i manus för att von Trier hade kunnat låta Melancholia handla om människor av kött och blod. Då hade filmen förmodligen blivit ett verkligt mästerverk som gått till filmhistorien. Istället gör alla golfgreener, silke och franska fönster att alltsammans blir en smula… ytligt.

Se även+

Komet- och undergångsfilmer i samma andra: Seeking a friend for the end of the world, Another Earth, Deep Impact, Sunshine. En annan film som är relevant är Sofia Coppolas Marie Antoinette, med Kirsten Dunst. De båda filmerna påminner ganska mycket om varandra.

Regi: Lars von Trier
Producent: Meta Louise Foldager, Louise Vesth
Musik: Mycket från Wagners Tristan och Isolde, overtyr.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Deep Impact (1998) – utopisk kometsnyftare

Sarah och Leo är filmens unga kärlekspar och Leo är en riktig hjälte som vänder tillbaka efter henne

Handlingen.

Det här är den där andra kometfilmen från 1998, den som inte är Armageddon. Den med rynkige Robert Duvall istället för heta Bruce Willis. Den allvarliga av de två. Är det också den tråkiga? Nu när jag sett om den för första gången på tio år är jag redo att uppvärdera Deep Impact. Det är ett episodiskt drama om de sista månaderna innan kometen Wolf-Biederman ska slå ned och utplåna allt liv på Jorden. Vi får följa ett antal personer vars historien bara mycket tillfälligt berör varandras. Elijah Wood är tonårspojken Leo Biederman som råkar upptäcka kometen och som en följd får den döpt efter sig och en plats i den ”ark” dit USA:s elit tänker fly undan förödelsen. Téa Leoni spelar juniorreportern på MSNBC som råkar knäcka historiens största nyhet (mänsklighetens stundande utplåning) då hon ställer USA:s president (Morgan Freeman) mot väggen för en ministers otrohetsaffär. Och Robert Duvall är en erfaren gammal pilot (av vissa ansedd som för gammal) som styr rymdskeppet Messiah som skickas iväg av NASA för att försöka spränga kometen innan det är för sent.

Rymdskeppet Messiah dockar med en rymdfärja

Rymdskeppet!

Messiah får nog räknas som ett av de trovärdigare skeppen som Hollywood har producerat. Filmmakarna använde också NASA som rådgivare, vilket innebär ingen warpdrift, och realistiskt osmäckert. Messiah är på utsidan ganska lik en stor missil. Insidan är    skönt detaljrik och full av stålbalkar och små reläer med blinkande lampor. Man köper konceptet – ungefär så här skulle ett verkligt rymdskepp förmodligen kunna se ut.

Morgan Freeman får guldstjärna som Presidenten

Pretentionerna?

Temat är hur vi som enskilda människor och som samhälle reagerar på vetskapen om att allt snart tar slut. Väljer vi ett stoiskt möta vårt öde och ordna våra affärer, eller att stå handfallna? Deep Impact ställer frågan och ger också svaret på hur vi bör göra. På så vis är den en moralsaga, ja, faktiskt en utopi, som är raka motsatsen till filmer som Roland Emmerichs misantropiska undergångsporr  2012. Deep Impact förmedlar budskapet att värdighet är möjligt.

Specialeffekter och look;

Den hade bara hälften så stor budget som Armageddon, och det märks också. Å andra sidan bygger inte filmens handling på specialeffekter, utan de blir mest en krydda vid sidan av. Inte desto mindre är rymdscenerna fina, och resten av filmen ser ut som vilket snyggt amerikanskt 90-talsdrama som helst.

Vågen kommer

Mest minnesvärda scen*

Små rörda tårar trillar på min kind då besättningen på Messiah talar med sina familjer på videolänk från rymden. Men framför allt gillar jag scenerna mellan Jenny (Téa Leoni) och hennes föräldrar (Vanessa Redgrave och Maximillian Schnell). Den trasiga familjen är ömsint skildrad mitt i all sorg. Guldstjärna till Morgan Freemans insats som USA:s president.

Mary McCormack och Robert Duvall

Domen:

Först en bekännelse: jag blir känslomässigt väldigt påverkad av filmer som handlar om folk som vet att de ska dö. Ömhetsbevis, ni vet. Här är det en hel värld och hälften av huvudpersonerna som är i den situationen. Och det griper mig, trots att Deep Impact inte når riktigt hela vägen fram i sina dramatiska ambitioner, och istället kompenserar sina brister med  ett mått av sentimentalitet. Den har också en del tempoproblem, långa partier där det inte direkt händer särskilt mycket.  I jämförelse med Armageddon har den dock stått sig oerhört väl, och saknar helt dess irriterande machismo. De kvinnliga porträtten är snarare ovanligt nyanserade för att vara kommersiell science fiction. Deep Impact förtjänar ett bättre öde än att bli ihågkommen som kometfilmen som kom bort i konkurrensen. Om du inte sett den på ett tag, ge den en ny chans!

Tea Leoni har huvudrollen

Visste du att?

Regissören Mimi Leder gick till historien eftersom Deep Impact blev den mest inkomstbringande amerikanska film som regisserats av en kvinna. Det rekordet stod sig till Twilight 2008.

Armageddon är kopian. Den lanserades av sitt filmbolag som en ”motfilm” mot Deep Impact, och den tog också de största intäkterna genom att köra en mer actionbetonad historia med grabbigare stjärnor.

Se även +

Armageddon, bara för att jämföra. Seeking a Friend for the End of the World för en komediversion.  Independence Day för något helt annorlunda men ändå lite likt, från samma period. Melancholia för konstversionen.  Eller 2012, som trots allt är den film som liknar den mest.

Regi: Mimi Leder
Producent: Richard D Zanuck (Jaws, Driving Miss Daisy, Cocoon, de flesta Tim Burtonfilmer)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Seeking a Friend for the End of the World (2012) – kärlek på den yttersta dagen

Keira Knightley och Steve Carell hamnar på en knasig restaurang

Handlingen.

Lorene Scafarias debutfilm börjar med chockbeskedet att Jorden kommer att krossas av en asteroid om bara några veckor, och att NASA:s rymdfärja som skulle stoppa den har exploderat. Flygen slutar gå, TV slutar sända och människor försöker förbereda sig för att dö. Det dödsmärkta amerikanska samhället blir snabbt en mycket jobbig plats att vara på. Folk tar livet av sig, lämnar sina familjer, partajar, plundrar, knarkar eller knullar runt. Dodge (Steve Carell) hör till dem som blir lämnade, och han lever sina sista dagar i ett tillstånd av dödlig besvikelse över vad livet gav honom. ”I regret my entire life” säger han till sin hushållerska. Ända tills hans småknasiga granne Penny (Keira Knightley) trillar in i hans lägenhet. Tillsammans försöker de göra dagarna fram till Jordens undergång värda att leva. Adam Brody och Martin Sheen skymtar förbi i mindre roller.

Rymdskeppet!

Vi får bara höra talas om rymdfärjan Deliverance, som exploderat under sitt uppdrag att rädda världen.

Pretentionerna?

Det finns några tankar i filmen som är intressanta. Hur skulle vi leva våra sista veckor, om vi verkligen visste att allt var kört? Det är förstås samma tema som i Lars von Triers Melancholia, men här i mindre pretentiös förpackning. Scafaria håller, till skillnad från sin danska kollega, igen på melodramat och jobbar mer med spänningen mellan hopplösheten och kärleken. Hon lämnar också plats för en del mer absurda inslag.

Seeking A Friend For The End Of The World visar inte asteroiden annat än på affischen

Specialeffekter och look;

Inte en enda specialeffekt, vad jag kan se. Själva asteroiden är aldrig i bild utom på filmaffischen (ovan), och vi slipper se Empire State Building förvandlas till aska.

Domen:

Mycket är bra. Steve Carell är alltid duktig på att spela uppgivna medelålders män, och här håller han sig ovanligt lågmäld och skänker stadga åt en komedi som annars kunde ha fallit ned i ren parodi. Det finns också ett par cyniskt underfundiga scener som visar hur olika människor väljer att spendera sina sista dagar. Som medelklassfesten där alla tar heroin och lyssnar på Radiohead, eller restaurangen där man bestämt sig för att vara superpositiva in i det sista och kramas medan man serverar helt crazy mat.

Men det räcker inte hela vägen, för då filmen övergår i en ren kärlekshistoria då infinner sig aldrig kemin mellan Dodge och Penny. Han är för tråkig och hon för ung för honom, och för quirky, för att man ska tro på dem båda tillsammans. Och eftersom en trovärdig kärlekshistoria saknas, hjälper det inte att övriga ingredienser (ett bra soundtrack, fina skådisar i biroller) är på plats. Ett gott försök är det i alla fall.

Se även+

Melancholia eller Deep Impact

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Armageddon (1998) – testosteron sätter fysikens lagar ur spel

Mänsklighetens enda hopp

Handlingen.

Meteoriter hotar Jorden. Chrysler Building ryker redan efter tio minuter och Paris en stund senare. Olika länders befolkningar sätter sig framför kända turistattraktioner (som Taj Mahal) och väntar på att amerikanerna ska rädda världen innan en jätteasteroid (”the size of Texas”) utplånar allt liv.  NASA skickar upp två rymdfärjor med oljeborraren Harry (Bruce Willis) och hans dysfunktionella team av knäppgökar (bl a en ung Ben Affleck, Billy Bob Thornton, Steve Buscemi och Michael Clarke Duncan). De måste borra ett hål i asteroiden och spränga den, annars dör mänskligheten ut.

Rymdskepp och specialeffekter,

Två något upphottade rymdfärjor och den gamla go’a ryska rymdstationen MIR, som bemannas av en galen Peter Stormare. I övrigt är det mycket explosioner, och en underlig asteroid (se Manus nedan)

Pretentionerna?

För att handla om så stora frågor som civilisationens undergång så får vi se förvånansvärt lite av hur folk reagerar på nyheten om sin stundande död.  Bruce Willis biter bara ihop lite till. Regissören Michael Bay är helt enkelt bättre på explosioner än psykologi. De katastroffilmer som tyske Roland Emmerich brukar berika världen med (Day after Tomorrow, 2012) är allesammans under av gripande dramatik jämfört med Armageddon.

Chrysler Building går åt pipsvängen

Luckor i manus, 

Först undrar vän av ordning över omdömet hos NASA. Om fjorton kan världen gå under. NASAs enda plan är att i tolv av dessa dagar utbilda ett gäng tjocka, alkoholiserade och halvknasiga oljearbetare (som är ovänner med varandra) att åka upp på sitt livs första viktiga uppdrag och BORRA sönder fanskapet?  Om utbildningen tar tolv dagar, finns det ju ingen tid att utbilda en annan grupp om den första misslyckas.

Sen måste vi prata om själva den hotande himlakroppen. Alla fysikens lagar verkar vara försatta ur spel på den. Kan det vara allt testosteron som gubbarna i rymddräkter avger? Vad är det exempelvis för rökmoln som den färdas i genom rymdens vacuum? Då rymdfärjorna flyger i samma hastighet som asteroiden slungas mindre asteroider mot färjorna som projektiler. Ytan på asteroiden är bergig med djupa sprickor som öppnar sig ständigt djupare- men trots att de får akta sig så de inte trillar ned i sprickorna, så börjar Bruce Willis och de andra borra på det enda stället där det är rent urberg. Det är tydligen viktigt att de kommer exakt 240 meter ned.  Varför inte bara kasta ned bomben i en av sprickorna, eller åtminstone börja borrandet där? Asteroiden verkar vidare ha en atmosfär, och väder. Det är väldigt dimmigt, och det verkar som om ljudet från maskinerna och borren sprids som ljudvågor gör i luft. Gravitationen är helt normal då gubbarna går omkring, men ändå lyckas Ben Affleck och de andra flyga en lång bit med sin bil och håller på att flyga iväg i rymden av bara farten. Våra hjältar kan springa omkring hur länge som helst utan att luften tar slut. Alla dessa små knasigheter gör sammantaget att det är oerhört svårt att köpa att vi skulle befinna oss på en asteroid. Därmed tappar man hela idén med en rymdfilm, att skildra den yttersta gränsen för den mänskliga tillvaron.

Domen:

Vad den här filmen saknar av själ, mening och humor tar den igen på volym och testosteron. (På sätt och vis är den raka motsatsen till Deep Impact, som kom samma år och som har samma komettema.) Den illustrerar varför Michael Bay är en jobbig regissör och varför det är bra att Jerry Bruckheimers glansdagar är över. Jag måste ändå säga att jag mindes Armageddon som en helt okej film, men då jag lite aningslöst frågade på Facebook vilken av undergångsfilmerna Armageddon och Independence Day som mina vänner föredrar, steg ett ramaskri upp över sociala medier. Hur kunde jag ens jämföra kalkonen Armageddon med den alldeles underbara ID4. Nu när jag sett om dem båda, böjer jag mitt huvud i skam. Armageddon är verkligen inte nån klassiker. Man luras av att den har Willis, Thornton och Buscemi, men de kan inte rädda den här ytliga soppan.

Och är det inte lustigt, så säg, att den enda kvinnan (Liv Tyler) i början av filmen säger att hon är stark och kapabel att ta hand om sig själv, och sedan tillbringar resten av filmen gråtandes på en stol medan hennes pappa och pojkvän räddar världen?

Se istället-

Melancholia, av Lars von Trier, om du vill ha lite långsammare tempo om en komet som ska döda allt liv. Deep Impact från samma år, men med mer substans.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Battleship (2012) – Kitsch utan charm

Handlingen.

Under en marinövning utanför Pearl Harbor kommer några amerikanska krigsfartyg (och ett japanskt) ifrån de andra och isoleras av en mystisk energisköld. Det visar sig att det är en rymdinvasion på gång. Fem skalbaggeliknande rymdskepp har landat på Jorden och försöker använda en av NASA:s sändare på Hawaii för att kontakta sin planet och hämta fler rymdskepp. De båda machobröderna Alex (Taylor Kitsch) och Stone (Alexander Skarsgård) Hopper leder varsitt fartyg i marinövningen. Nu blir det upp till dem att stoppa de elaka rymdisarna. Det skjuts och skriks en massa.

Utomjordingarnas skepp i Battleship

Rymdskeppen!

Insektslika och jättelika. Påminner inte så lite om Transformers. Förvånansvärt dålig sjövärdighet: skeppen tar sig fram på vattnet med enorma skutt som resulterar i magplask varje gång. Man kan bara föreställa sig hur sjösjuka dessa aliens måste vara i slutet av filmen.

Pretentionerna?

Inga. Nada. De rien. Zero. Zilch.

Rihanna i Battleship

Specialeffekter och look;

En väldigt hård, kantig, skränig och metallisk film. En massa arga män skjuter i stora kanoner och ramlar och slår sig. Rymdvarelserna ser ut som orcher som snott Iron Mans rustning. Den utomjordiska teknologin låter illa, ser ondskefull ut och skär, spränger och sliter sönder allt det som är vackert och mjukt. Människorna svarar genom att spränga och förstöra så mycket de kan tillbaka. I drygt två timmar. En lätt migrän infinner sig efter en stunds tittande.

Luckor i manus,

Varför är rymdisarna här och varför är vi så rädda för dem? De sparar konsekvent alla ickefientliga och civila mål – men ändå spränger vi dem åt helvete. Om fem skepp hittade hit, varför är Jorden ”räddad” bara för att de förhindras att skicka en signal efter fler? Berättade de inte vart de skulle, innan de åkte till Jorden?

Domen:

Det här bådar inte så gott för Taylor Kitschs karriär – två gigantiska floppar (John Carter och Battleship) på mindre än ett halvår. Men så har han verkligen ingen charm och väldigt lite av skådespelartalang, denne unge man. Jag hade svårt att hitta något jag alls kunde relatera till eller tycka var sympatiskt med hans rollfigur, och eftersom han konsekvent spelar över både de ”roliga” och de ”allvarliga” scenerna så blir man till sist lite illamående, som efter att ha ätit för mycket av en vägkrogslunch.

I Battleship finns inget för en tänkande människa över 12 års ålder. Ingen story. Inga öden som engagerar. En hel massa propaganda för amerikanska flottan. Knappt något att dra på smilbanden åt, trots att ett antal karaktärer helt uppenbart ska funka som comic relief. De enda saker som är lite kul med filmen är att Rihanna spelar tuff marinsoldat och att hela rasket baseras på spelet Sänka fartyg.

Se istället-

Transformers, som är ett under av skojsighet och finess jämfört med denna långtråkiga soppa. Battlestar Galactica för marin science fiction.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Attack the block (2011) – förorten mot yttre rymden

Kidsen från Attack the block

Handlingen.

Ett odrägligt ungdomsgäng i Brixton och deras offer och langare tvingas försvara sig mot en rymdinvasion. Och trots att monstren har stora klor och vassa tänder, så står det snart klart att man inte ostraffat ger sig på invånarna i Londons tuffaste förort.

Spring, de är efter dig! Attack the block

Monstren!

Inte mycket rymdskepp i den här filmen, eftersom det mesta utspelas i council flats i södra London. Men vi får se desto fler elaka monster, som mest ser ut som gorillor med enorma självlysande tänder. Lågbudgetsuddiga, visst, men det funkar ändå eftersom det är människorna som är i centrum för handlingen. Det är två sorters monster, och skillnaden mellan dessa utgör en del av handlingen.

Pretentionerna?

Nej, ren och skär underhållning för hela slanten!

Look och specialeffekter;

Genomgående grynig dokumentär indiekänsla, komplett med skakiga handkameran, lensflares och scener ur fokus. Precis som i många andra science fictionfilmer (t ex Cloverfield) är det ett effektivt sätt att öka autenciteten. Här har vi dessutom en amatörensemble av (vad som verkar som) riktiga förortskids, och det förhöjer ytterligare känslan. Men själva storyn är förstås ingen diskbänksealism, utan en härligt utflippad fantasi.

Domen:

En mycket lyckad liten film som både är en kul komedi och spännande action. Det är som en sympatisk och skojig variant på de hoodie horror-filmer som brittiska filmbranschen spytt ut på marknaden de senaste åren. Eller som om The Wire mötte Super 8. Eftersom ungdomarna är så duktiga och tempot så högt så bortser man gärna från de lätt oslipade och ruffa kanterna. Det märks också att det är berättarproffs som står bakom filmen: producenten Nira Park gjorde också Shaun of the Dead och regissören Joe Cornish är en av manusförfattarna till Spielbergs Tintin.

Se även+

JJ Abrams Super 8 för Hollywoods version av den här filmen. Eller skräckkomedin Grabbers, för att se samma sak hända på en irländsk ö.

Skyline (2010) – fräsiga farkoster, vidriga människor

Skyline – slåss mot en green screen och skrik

Handlingen.

En rymdinvasion i Los Angeles fångar en grupp vänner i ett lägenhetshus, som de försöker fly från.

Rymdskeppet!

En uppsjö av fräsiga farkoster och robotliknande, tentakelförsedda, biomekaniska varelser. Tydliga influenser från Världarnas Krig och framför allt Matrix.

Budskapet?

Om du är ett nihilistiskt praktarsel så kan det fortfarande hända att du vill rädda din flickvän om hon blir med barn.

Specialeffekterna;

Modernt och hantverksmässigt designat och genomfört. Triviakunskap: Filmens regisserande bröder Greg och Colin Strauss (mer om dem nedan) jobbar framför allt som specialeffektmakare åt andra filmbolag. Då de släppte Skyline blev de stämda av Sony eftersom Sony tyckte att Skyline var alldeles för lik Sonys Battle: Los Angeles  i handling och look. Den hade nämligen Greg och Colin gjort specialeffekterna till samtidigt som ge gjorde sin egen film. Det blev förlikning. Man kan alltså säga att Skyline är en kopia av en b-film.

Luckor i manus,

Inte många, beroende på att det inte är mycket till handling.

Domen:

Hur kan jag beskriva det dåliga med Skyline utan att ödsla din och min tid? Den innehåller en massa usla skådisar som springer och viftar mot green screens och säger de mest klichéfyllda oneliners du kan tänka dig. Ingen av karaktärerna går att tycka om så mycket att man orkar bry sig det minsta om de överlever eller inte. Till slut hejar man på rymdvarelserna bara så att det ska kunna ta slut nån gång. Regissörerna är också skyldiga till den avskyvärda Alien vs Predator 2: Requiem.

Jag tror vi stoppar där.

Se istället-

Cloverfield för en katastroffilm i storstadsmiljö där man faktiskt blir engagerad i utkomsten

Independence Day för rymdinvasion.

Battle Los Angeles för att kolla filmen som det här är en kopia på.

Monsters (2010) – indie-rymdfilm med mersmak

Handlingen.

I en snar framtid har tätbefolkade områden i Centralamerika tagits över av utomjordiskt liv. Enorma bläckfiskliknande monster hotar Mexicos befolkning, vars samhällen slås i spillror i kriget mellan mänskliga militärer och inkräktarna. USA stänger sin gräns och bygger en mur. I filmen möter vi två amerikaner i Mexico. Hon (Whitney Able) är en rebellisk rikesmansdotter och han (Scoot McNairy) en ung, strulig man som arbetar för hennes far och får i uppdrag att eskortera henne hem. De har inget gemensamt annat än att de är strandsatta på gränsen till en katastrof. Vi följer dem då de desperat, och med smugglares hjälp, försöker ta sig bort från krigszonen och tillbaka till sina vanliga liv i den amerikanska säkerheten. Som så ofta händer under svåra omständigheter skapas en kontakt mellan dem.

Rymdskepp?

Rymdlivet kommer till Jorden som fripassagerare i en NASA-sond som varit på Mars och som råkar krascha i Mexico. Det är förutsättningen för filmen, men i övrigt får vi inte se så särskilt mycket rymdskepp och ingen utomjordisk teknologi. Monsters är något så ovanligt som en rymdfilm med båda fötterna på jorden.

Pretentionerna?

Det här är ett indiedrama om ödsligheten i vår moderna tillvaro, med rymdmonster som krydda och katalysator. Engelsmannen Gareth Edwards, som både står för manus, regi och foto, lyckas få till en tajt och känslomässigt sårig roadmovie med en hel del samhällskritik i undertexten.

Specialeffekterna;

Som sagt är detta en äkta indiefilm, och den totala budgeten för hela filmen är bara 500 000 dollar och regissören fick själv göra specialeffekterna. Filmen spelades in med halvproffskameror som går att köpa i vanlig butik, för att spara pengar.  Med tanke på mikrobudgeten ser den här filmen sensationellt fin ut. Men du kan förstås inte förvänta dig coola datoranimationer eller hisnande kameraåkningar. Mycket av det utomjordiska lämnas utanför bild eller anas i skuggorna. Regissören Edwards håller hela tiden fokus skådespelarna, som reagerar på det som händer.

Men vi får också se ett par poetiska scener där monstren träder fram tydligt framför kameran, skrämmande och vackra i allt sitt annorlundaskap, och Edwards utnyttjar skickligt ljus, ljud och tempo för att göra det mesta av de små resurserna.

Domen:

En minnesvärd liten film som visar att science fiction kan vara både lågmäld och tankeväckande samtidigt som den skrämmer och får oss att bita på naglarna. När man vet att filmen är ett debutverk och ett verkligt labour of love för regissören så ger det förstås mersmak och väcker nyfikenheten om vad en sådan filmskapare kunde göra med ett stort filmteam och en riktig budget.

Bäst är filmens första 30-40 minuter, då våra båda huvudpersoner förstår att de måste fly och blir lurade av skrupelfria skummisar som utnyttjar skräcken för det okända för att pressa de sista pengarna ur en redan plågad befolkning. Även delar av flykten genom djungeln är spännande, och det finns ett par riktigt nerviga scener som påminner om både Jurassic Park och War of the Worlds. På slutet tappar filmen förvisso i tempo och riktning, som om regissören fick sagt allt det han ville säga redan i början. Det blir lite tunt. Men Monsters har ändå tillräckligt mycket substans för att väga upp sina brister, och den är väl värd att lägga en kväll på. Jag får en tydlig mersmak för att se mer från Gareth Edwards, som det ryktas ska få regissera en reboot för Godzilla.

Visste du att?

Filmens båda huvudrollsinnehavare har en påtaglig personkemi genom hela filmen, och det är inte så konstigt eftersom de blev kära på riktigt och gifte sig sedan med varandra.

Se även+

Om du är sugen på mer rymdindie: Distict 9 – den sydafrikanska science fictionfilmen om ett township för aliens har mycket ab samhällskritiken gemensam med Monsters. Moon är ett enmansdrama på en månstation, och har samma tvetydighet som Monsters.

Cloverfield – för en mer actionfylld variant på samma tema.