Ridley Scott

Efter många turer: den första blodiga trailern för Ridley Scotts Alien Covenant

Nu har den första trailern för Ridley Scotts uppföljare till Prometheus kommit, och nu har denna film genomgått full metamorfos från rymd-new age till kosmisk splatterskräck och heter något så tydligt som Alien Covenant. En degenerering på ett sätt, men samtidigt kanske exakt vad som krävdes för att återuppväcka intresset för filmen.

Spoilervarning: Om du vill bli totalt överraskad av filmen, titta inte på trailern och läs inte vidare i detta inlägg under videon. I inlägget diskuteras vad som syns i trailern och det som står i filmens pressrelease.

Först en utvikning: Den som följt den här bloggen genom åren vet att den kom till för snart fem år sedan i upphetsningen över att Ridley Scott skulle återvända till Alien-universum med filmen Prometheus (2012). Jag är en Alien-fanboy av stora mått. Där i januari 2012 visste vi ju ingenting om Prometheus, annat än att Scott retades med oss och hävdade att den endast delade visst DNA med hans klassiska Alien (1979). Jag geekade därför ur totalt då den första trailern för Prometheus kom i mars 2012 och fullkomligen dröp av referenser till originalfilmen. Det är fortfarande en helt outstanding trailer (du kan kolla på den i mitt inlägg från 18 mars 2012) – troligen är den bättre än filmen.

Det finns verkligen en hel del i Prometheus som jag fortfarande gillar. Det är en snygg film i varje detalj: från de perfekt formgivna rymdskeppsinteriörerna till Dariusz Wolskis pampiga naturfoto som samspelar med Marc Streitenfelds musik. Michael Fassbender äger sin roll som androiden David. Och Ridley Scott lyckas åtminstone i filmens första del att bygga upp en känsla av existentiell fasa – förmodligen mest i kraft av att vi som sett andra filmer i Alien-universum vet vad som brukar komma.

Men Prometheus levererar aldrig riktigt utifrån sina förväntningar och lider av ett antal större brister. Inte minst är själva handlingen ologisk, något som jag gått in i detalj på i bl a inlägget 9 misstag som Prometheus besättning gör. Det finns så stora luckor i manus att det skulle gå att köra in och vända med ett av de där terrängfordonen som de kuskar omkring med nere på LV-223.  Ridley Scotts största problem är dock avsaknaden av den xenomorph-alien som gett hans skapelse nära nog på evigt liv. I sin strävan att förnya sig förlade han sin prequel till en sidohistoria där det välkända och för biopubliken så älskade monstret helt enkelt inte fanns än. Ett misstag, då de inte lyckas ersätta det med något tillnärmelsevis lika intressant. Några minuters slagsmål med en jättebläckfisk under filmens sista minuter förmår inte väga upp bristen på en värdig motståndare till Noomi Rapace. När Prometheus tar slut finns bara Rapace kvar med Michael Fassbenders avslitna, talande robothuvud i en väska. Det kändes tomt och snöpligt. Och vi i publiken var kanske inte så jätteintresserade av att ta reda på vart de skulle resa härnäst. Samtidigt så tjänade filmen in drygt fyra gånger sin budget, vilket kanske var mindre än vi hade hoppats på men tillräckligt för att Ridley Scott skulle få göra den uppföljare han hela tiden hävdat var planerad och skulle utspelas på hemplaneten för utomjordiska rasen The Engineers, ironiskt kallad Paradise. Det här var snart fem år sedan, och utan att bli för långrandig kan vi konstatera att det hunnit bli många turer med denna film under åren som gått och att Scott har fått gå med på att ändra i sina planer på ett genomgripande sätt. Om det var med eller mot sin vilja framgår inte av den strida ström av artiklar som skrivits i ämnet, men någon gång under tiden beslutade sig filmbolaget för att sätta ned foten. Publiken saknade sin Alien, och en Alien-prequel av Alien-regissören utan en äkta alien i skulle inte acccepteras en andra gång. Avgörande verkar det ha varit när den sydafrikanske regissören Neil Blomkamp fick enorm respons från fansen då han publicerade några stillbilder från en pitch han en gång gjort för en Alien-uppföljare som aldrig blev av. Med xenomorpher, Sigourney Weaver och allt. Någon gång efter det började Ridley Scotts projekt ändra form och bytte först namn till Alien: Paradise Lost. Titeln antydde att storyn vid det laget fortfarande utspelades på Engineerplaneten, eftersom den hela tiden refererats till som just Paradise. Men sedan malde väl studiodirektörernas vilja ned motståndet, och för ungefär ett år sedan byttes namnet igen och nu till den aktuella titeln Alien Covenant. Och vi fick veta att det inte var framför allt Noomi Rapaces äventyr vi skulle få följa, utan en helt annan rymdskeppsbesättnings.  Okej, är alla med på alla turer? Snabbspola fram till nutid, julen 2016, och första trailen.

Alien Covenant trailer 1

Alien Covenant trailer 1

Det här vet vi om filmen nuspoilervarning!

  • Den utspelas efter Prometheus, och Noomi Rapace, Guy Pearce och Michael Fassbender återupprepar sina roller, men de utgör inte fokus för Covenant.
  • I nya roller ser vi Katherine Waterston som kvinnlig huvudrollsinnehavare, samt Billy Crudup, Danny McBride, James Franco m fl.
  • Handlingen (enligt pressreleasen) handlar om en hur besättningen på rymdskeppet Covenant upptäcker en outforskad, paradislik värld som visar sig vara mycket mer hotfull än de först anar. När vi tittar på trailern förstår vi att det är en lätt underdrift: inom ett par sekunder ser vi hur blodet sprutar då en variant på chestbuster tuggar sig ut genom ryggraden på en av besättningsmedlemmarna. Det här uppdraget verkar ha gått käpprätt åt helvete från första början. Övriga besättningsmedlemmar skriker och springer längs mörka gångar. Klassisk Alien.
  • Sedan följer ett något lugnare men fortfarande spooky parti där vi får se Android-David i en lyxmiljö, troligen med sin chef Peter Weyland.
  • En mäktig inflygning av Covenant över den paradislika planeten.
  • Terraformeraren Daniels (Waterston) är till sin stil och uttryck en tydligare arvtagare till den tuffa Ripley (Weaver) än den mjukare Rapace var. I en av trailerns få scener med dialog argumenterar hon med kaptenen att de inte vet vad som finns där ute på planeten: samma upplägg som i orginalfilmen från 1979.
  • Trots Daniels varning ger sig besättningen ut på hajk och innan man vet ordet av tornar ett sådant där hästskoformat rymdskepp upp över dem, och sedan lutar sig en av dem ner över vad som ser ut som ett stort ägg – och vips hoppar det en facehugger upp och sedan exploderar allt i eldsflammor och rök.
  • Och som en bisarr twist på slutet av trailern: klipp tillbaka till en lugnare kväll på skeppet, med två besättningsmedlemmar i het omfamning i duschen, medan vad som tydligt är en klassisk ALIEN sticker fram sin svans och sliter dem i stycken.
Alien Covenant trailer 1

Alien Covenant trailer 1

Yikes! Det där var ju onekligen rejält annorlunda än Prometheus. Om man vill vara lite elak kan man väl säga att den här trailern hade så många likheter med 1979 års original att det nästan inte går att se en enda ny idé manifesterad i dessa korta klipp: de enda scener vi får se har allesammans sin exakta motsvarighet i den första filmen. Detta väcker frågor hos mig. Om dessa korta scener är signifikanta för hur Alien Covenant är som helhet, så är det en riktigt bloddrypande historia vi har att se fram emot på bio i maj. Body horror och gore non stop. Det vore kanske logiskt ur någon sorts tillbaka-till-rötterna-strategi, men det vore samtidigt märkligt som hyllning till 1979 års film som bygger mer på mystik och långsamt stegrad stämning än på utdraget eller närgånget skildrat ultravåld. Men trailern är inte filmen, och det är med stor sannolikhet marknadsavdelningen som klippt ihop detta alster, snarare än Ridley Scott själv. Och någonstans tänker jag att inte ens ett profithungrigt filmbolag kan göra ett sådant misstag och tro att allt den tålmodiga och ytterst trogna Alienpubliken vill ha är kroppsdelar som slits i stycken? (Vi vill ha det i motljus åtminstone!) Jag väljer the benefit of the doubt och tänker att denna trailers främsta syfte är att påminna publiken om allt det som gjorde Alien känd, genom att visa upp motsvarande scener från den nya filmen. Medan själva filmen kommer att utveckla konceptet, och visa oss sådant som vi aldrig sett förut. Jag håller tummarna. Svik oss inte nu, Ridley!

Mer om Alien-universum på Rymdfilm:

The Martian (2015) – Snygg vit man befruktar Mars

USA 2015, regi: Ridley Scott, manus: Drew Goddard baserad på Andy Weirs roman, producent: Simon Kinberg m fl

Matt Damon portrays an astronaut who faces seemingly insurmountable odds as he tries to find a way to subsist on a hostile planet.

Matt Damon portrays an astronaut who faces seemingly insurmountable odds as he tries to find a way to subsist on a hostile planet.

Handlingen.

Det finns ett par tillfällen då NASA-botanikern Mark Watley, den ensammaste mannen i universum, står inför överväldigande odds. Premissen känner du troligen redan till: lämnad ensam på Mars av sina astronautkolleger som trodde han var död. Men han lever, och kämpar. Som dagen då det sker en explosion i hans egen potatisodling, tålmodigt uppdriven i den marsianska jorden, under månader av slit och med hans eget bajs som gödning. I ena stunden pysslar han med sina plantor till ljudet av droppandet av kondens från en vattenmaskin som han byggt av överblivet raketbränsle. I nästa slungas han ut genom luftslussen och spräcker sin rymdhjäms visir. Medan den kvinnliga datorrösten varnar honom för att syret är nere på 5% lappar Mark ihop hjälmen med gaffatejp, och skyndar bort till sina plantor. De ser nästan levande ut, men då han rör vid dem förvandlas de till stoft, ögonblickligen frystorkade i den iskalla marsluften. Då konsekvenserna av katastrofen står klara för Mark, tappar han för några ögonblick kontrollen, där i mörkret vid ratten till sin rover. ”God, God, God” vrålar han, med tårarna rinnande. Och då har han ändå bränt upp det enda krucifixet som fanns på Mars, i syfte att starta elden i sin vattenmaskin.

Men Mark Watley är inte den som hänger läpp för länge. Han är ju Robinson: den västerländske, vite, dådkraftige mannen som inte bara överlever en fientlig omgivning, utan som också koloniserar allt han berör. I en av sina muntrare stunder konstaterar han i sin videodagbok att ett email från hans gamla universitet påpekar att en koloni först anses vara grundlagd då grödor odlas i det nya landet. ”Eat this, Neil Armstrong” flinar Mark. Filmens redan välkända nyckelreplik är ett typexempel på Marks inställning till hur han ska överleva, och sammanfattar också det vetenskapshyllande temat i Andy Weirs romanförlaga: ”I’m gonna have to science the shit out of this” säger Mark. Lös ett problem i taget. Löser du tillräckligt många problem, får du åka hem.

Skådespelaren Matt Damon lyckas (tack vare ett bra manus av Drew Goddard) ingjuta tillräckligt med djup i sin karaktär för att vi i publiken ska engagera oss i Marks öden och äventyr. Det blir aldrig så trivialt som ”MacGyver i rymden”. Mark är inte bara den heroiske sjömannen/rymdpiraten som manligt kavlar upp ärmarna och gör vad som krävs. Han är komplex som en verklig människa, kastad mellan tvivel, uppgivenhet, existentiella grubblerier och självförebråelser då något går fel. Då vi återser honom efter sju månader på nödransoner har vår äppelkäcke, all-american boy suddats ut, och i hans ställe ser vi en utmärglad och smått fnoskig uteliggartyp, som inte längre bryr sig om att prata in i videodagbokens kamera för att hålla konversationen med sig själv igång. Han är desperat, vilket är nödvändigt. Både han och vi vet att den enda chans han har att klara sig hänger på en vansinnig plan som ingen vettig människa skulle ge sig in på. Men Mark, som varit den ende mannen på en hel planet i många månader, vet att hans vänner väntar på honom. Längtan efter att åter få tillhöra ett sammanhang, kan få en människa att försöka sig på det omöjliga. Till och med om rymdskeppet måste tätas med gaffatejp och presenningar.

Pretentionerna?

En enda lång hyllning till naturvetenskapen i allmänhet och pionjärerna i NASA i synnerhet. Dessutom en peppande argumentation för att NASA ska skicka människor till Mars. Jag tror inte att det var en slump att NASA släppte nyheten om att de funnit vatten på Mars samma vecka som filmen hade premiär. Marks ständiga uppfinningsrikedom blir ibland smått osannolik, men eftersom det ökar känslan av äventyr och bryter av den känsla av hopplöshet som annars riskerar att tränga sig på, så är det något man lätt förlåter.

Rymdskeppet Hermes i The Martian

Rymdskeppet Hermes i The Martian

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

Mars förekommer i många rymdfilmer, men är ökänt svårt att få till på ett bra sätt. Antingen blir det kulisser med röd papier maché, som i Total Recall eller Ghosts of Mars. Eller så är det helt uppenbart en öken utanför Los Angeles med rött filter framför kameran. Men i The Martian är Mars majestätiskt, gigantiskt och fullkomligt öde. Det är alien i ordets främmande bemärkelse. Det ser verkligen inte ut som Jorden, och vi tror verkligen på att astronauterna befinner sig där.

Den mänskliga teknologin är grundad i verklig NASA-utrustning, som är mer praktisk än snygg, och innefattar mer vakuumförpackad kyckling sweet’n’sour än strålpistoler. Vi får till och med träffa en verklig Marsrobot: Pathfinder från 1997 gör en cameo som räddare i nöden.

Helt fiktivt är däremot det maffiga rymdskeppet Hermes, som är Aresuppdragens moderskepp som fraktar människor och utrustning mellan Jorden och Mars. Det är stort, gnistrande vitt, och visas verkligen upp i detalj med kristallklar HD-upplösning. Konstruktionen är välkänd för oss science fictionfans: en långsträckt huvudskrov med nollgravitation och en ringformad ”torus” som snurrar runt den och ger normalgravitation till besättningen. Inte olik rymdstationen och rymdskeppet Discovery från 2001 eller rymdskeppet Endurance från Interstellar.

Produktionsdesignen är fläckfri, som sig bör då Ridley Scott gör science fiction. Det förekommer flera nickningar till regissörens tidigare filmer: titeln ”The Martian” tonas in och ut på samma vis som ”Alien”, och musiken av Harry Gregson-Williams lånar både från Jerry Goldsmiths Alien-tema och Vangelis soundtrack till Blade Runner. Detta är kul för oss fans, men egentligen onödigt då The Martian står stadigt på egna ben.

Luckor i manus,

Ett av Marks stora problem är att kommunikationerna med Jorden är utslagna. Men det finns en MAV (Mars Ascent Vehicle) kvar på Mars, och i den fungerar ju radion. Han åker ju dit själv på slutet. Varför kontaktade han inte Jorden därifrån?

The Martian

The Martian

Domen:

När nu The Martian verkar bli en hit hos både publik och kritiker  är det tredje året i rad vi har en biosuccé om hyfsat realistiska astronauter. 2013 hade vi ju Gravity, och 2014 InterstellarDet är självklart viktigt för att rymdfilmsboomen (som jag skrivit om tidigare, och även analyserat intäkterna) ska hålla i sig, och vi måste vara ärliga och erkänna att hård sci-fi om NASA utan aliens är långt ifrån självklart som kommersiellt framgångsrecept. Filmer om vetenskapsmän i plåtburkar riskerar att bli en smula torra. Det krävs ett bra manus och en filmskapare med ambitioner. The Martian har lyckligtvis båda.

Om man jämför The Martian med föregångarna Gravity och Interstellar så har den klart större mainstreampotential. Spelar lite säkrare, så att säga. Storyn är en variation på det klassiska Robinsontemat, och den episka handlingen har trots den ovanliga miljön ändå ett konventionellt förlopp. Jämfört med Interstellar är The Martian direkt publikfriande, med ett stort persongalleri med bifigurer som är lätta att förstå sig på och tycka om. Vi får många hjälteögonblick där karaktärerna höjer nävarna i luften i triumf. Hell, yeah!  I Interstellar var tvärtom alla halvknasiga och grät i tre timmar. Som överlevnadsthriller är The Martian mindre tät än vad Gravity var: den extra timmens spellängd ger både Mark och oss fler ögonblick då vi kan pusta ut och hämta andan. Sandra Bullock i Gravity hade knappt en sekund då hon inte svävade i dödsfara. Gravity var dessutom mer unik i sitt konstnärliga uttryck, med sina långa tagningar och pulserande musik. Ridley Scott tar inte ut svängarna alls på samma vis – för honom är det visserligen en av de mer lyckade filmerna på senare år, men trots det inte en av hans topp tre, eller ens topp fem.

Vad The Martian faktiskt har är ett utmärkt manus, baserat på en utmärkt förlaga i romanform. Och Ridley Scott balanserar det talade med det agerade på ett vis som hela tiden driver handlingen framåt. Långa stunder saknas dialog, och vi får helt enkelt se Mark kämpa på där nere på Mars yta. Vi rycks med och blir engagerade, inte bara i Marks öde, utan också i framtiden för mänsklig utforskning av rymden i allmänhet och Mars i synnerhet. På ett snyggt sätt argumenterar filmen för att NASA ska få resurser för att skicka astronauter till Mars, och vi tror att vi fått se en glimt av hur det skulle kunna vara. Mot slutet, då en övertänd reporter på Times Square, med amerikanska flaggor i bakgrunden, säger att detta med människor på Mars är en stor dag för hela mänskligheten, ja, då tror vi faktiskt på honom. Och känner att Hell, yeah!

Ny, längre trailer för The Martian av Ridley Scott

The Martian 2015

The Martian 2015

Förväntningarna växer på gamle regissörsräven Ridley Scotts filmatisering av romanen The Martian av Andy Weir. Boken publicerades så sent som 2011 och blev en indiebästsäljare. En del av hajpen beror förstås på att det är en utmärkt roman. Men jag tror också att vi börjat få smak för astronautfilmer igen, alltså ”hard science fiction” med hyfsat realistiska scenarier om mänsklig rymdfart. I varje fall realistiska i förhållande till höstens andra hett emotsedda rymdfilm: Star Wars VII.

Jag tror att ett annat skäl att man gillar konceptet så mycket är att vi längtar mer episk rymdutforskning efter förra årets Interstellar. Två av huvudpersonerna i The Martian var ju dessutom med i den filmen. Men det är bara min teori.

Nu har en andra och längre trailer släppts, och den berättar mer om historien: en ensam astronaut strandas på Mars och bestämmer sig för att överleva de år som det kommer att ta för en räddningsexpedition att nå honom. Trailern är drygt tre minuter lång, och innehåller en del spoilers. Så vill du komma till bio helt fräsch och oförstörd i höst, ska du troligen inte kolla på den.

The Martian av Ridley Scott har biopremiär 2 oktober. Manus: Drew Goddard. Huvudroll: Matt Damon.

– I’m gonna have to science the shit out of this! Trailer för Ridley Scotts The Martian

Matt Damon i The Martian

Matt Damon i The Martian

Trots en enorm science fiction-filmvåg på senare har filmer om astronauter inte boomat på samma sätt som låt oss säga filmer om rymdmonster eller vuxna män i spandex och cape. Kanske är det inte så konstigt att stora Hollywoodstudior beroende av blockbusterserier har varit lite återhållsamma med det som brukar kallas ”hard sci-fi” – alltså vetenskapligt korrekt science fiction. För det kan ju kräva att publiken måste tänka efter lite. Men de senaste två åren har något hänt. Rymden inte bara som metafor utan som verklig skådeplats för långfilmer har gjort comeback. I kölvattnet av framgångarna för Gravity och Interstellar är det dessutom troligt att fler filmskapare ska våga sig på att förlägga sina långfilmer till yttre rymden och våga sig på att sätta astronauthjälm på sina hjältar. Först ut 2015 är ingen mindre än gamle Ridley Scott, som med hjälp av den utmärkte manusförfattaren Drew Goddard (Cloverfield, The Cabin in the Woods) har anpassat romanen The Martian av Andy Weir för vita duken. Den publicerades så sent som 2011 och blev en indiebästsäljare. Den kom ut som e-bok först och blev så sent som förra året utgiven på papper. Det är en intelligent och spännande bok. Och just att filmatisera science fictionlitteratur vill jag gärna se som nästa stora rymdfilmstrend. Alltför länge har sci-fi-filmer sett fantastiska ut men lidit av bristande manus. I litteraturen finns en enorm skattkista att plocka juveler ur.

Här är första trailern för filmen:

The Martian är berättelsen om hur den ensamme astronauten Mark Watney (Matt Damon) använder sig av sin mänskliga självbevarelsedrift och stora vetenskapliga kunnande för att överleva på Mars efter det att hans uppdrag gått åt helsike. I fyra år måste han försöka klara sig, för det är den tid det tar för NASA att skicka undsättning. ”I’m gonna have to science the shit out of this” säger Mark till sin videodagbok, väl medveten om att det är möjligt att ingen någonsin kommer att se det han spelar in.

Jessica Chastain i The Martian

Jessica Chastain i The Martian

Filmen ser självklart mycket snygg och gedigen ut i trailern, med en hel rad detaljer som jag tolkar som nickningar tillbaka till rymdfilmshistorien. Allt från de snyggt upplysta astronauthjälmarna som vi sett bland annat i Scotts tidigare rymdfilmer Alien och Prometheus, till centralperspektivet och de runda formerna som jag alltid associerar med 2001. Det är självklart medvetet – ett kommersiellt val. Scott har också anlitat en rad välkända skådespelare, varav hela två (Jessica Chastain och Matt Damon) ju hade stora roller så sent som förra året i Christopher Nolans Interstellar. Det vore nästan kul om Jessica Chastain skulle börja bli typecastad till seriösa astronautfilmer resten av karriären. Andra roller innehas av Jeff Daniels, Kristen Wiig, Kate Mara och Sean Bean.

Jag är optimistisk inför den här filmen. Med en så bra förlaga och manusförfattare borde Ridley Scott kunna ro hem det här. Biopremiär i Sverige 27 november 2015

The Martian

The Martian

Ridley Scott producerar tv-serien 3001, uppföljaren till 2001

Frank Poole i 2001

Frank Poole i 2001

Arthur C Clarke skrev flera uppföljare till sitt och Stanley Kubricks mästerverk 2001 En rymdodyssé. Redan på 1980-talet kom romanen 2010 som långfilm (ej recenserad av Rymdfilm än), men den tredje romanen 2061 och den fjärde, 3001, hamnade aldrig på vita duken. Men nu är det dags, då tv-kanalen Syfy har beställt en miniserie, som enligt uppgifter ska (exekutiv-) produceras av Ridley Scott.

3001 bygger vidare på berättelsen om rymdmonoliterna som civilisationsbringare och världsförstörare. Romanen, som publicerades så sent som 1997, skildrar ödet för den den andre astronauten från Discovery, Frank Poole. Alltså den kille som inte dödade datorn HAL, utan som flöt iväg i rymden efter en olycka, till synes död. Där har hans kropp svävat omkring i tusen år då han plötsligt väcks till liv igen.  Slashfilm, som är källan till nyheten, citerar från bokens baksidestext som beskriver den kraftigt förändrade Jorden som Frank Poole upplever den då han återvänder år 3001:

Some of its [Jordens, reds anm] notable features include the BrainCap, a brain-computer interface technology; genetically-engineered dinosaur servants; a space drive; and four gigantic space elevators located evenly around the Equator. Human beings have also colonised the Jovian moons Ganymede and Callisto. TMA-1, the black monolith found on the Moon in 1999, has been brought to Earth in 2006 and installed in front of the United Nations Building in New York City.

Det låter ju fantasieggande, om inte annat. Och en rymdserie exekutivproducerad av Ridley Scott tackar åtminstone inte jag nej till. Manus kommer att skrivas av Stuart Beattie.

Frank Poole i 2001

Frank Poole i 2001

Screamers (1995) – Peter Weller slåss mot mordiska robotar

USA 1995, regi: Christian Duguay, producent: Franco Batista, manus: Dan O’Bannon baserat på Philip K Dick

Peter Weller spelar överste Hendrickson

Peter Weller spelar överste Hendrickson

Handlingen.

I Screamers kan en science fictionnörd pricka av många punkter på sin lista: baserad på en novell av Philip K Dick (författaren till Blade Runner och Total Recall) och med manus av Aliens författare Dan O’Bannon – check! Peter ”RoboCop” Weller i huvudrollen – check! Dystopisk framtid där ett ont företag koloniserar – och ödelägger – planeter i jakt på värdefull mineral och endast en råbarkad hjälte kan avslöja komplotten – check! Fasanfullt mordiska robotar som inte bara sågar folk itu utan dessutom kan förklä sig till människor – check! Det är många välkända ingredienser från  rymdfilmshistorien, lite omstuvade, uppstekta och serverade som en ny anrättning.

Pretentionerna?

I grunden en klassisk actionfilm, inspirerad av vilda västern och med Dicks svartsynta sociala patos som extra prettodimension.

Screamers kan anta många olika former

Screamers kan anta många olika former

Världsbygget och rymdskeppen!

Ett hyggligt försök till komplett världsbygge: planeten Sirius 6B är visserligen mest ödemark, men en härligt kargt gestaltad ödemark med precis rätt kyla i luften och lagom patinerade ruinstäder. Vi kommer in efter katatrofen, men huvudpersonen Hendrickson och hans mannar vet inte om det. I början av filmen tror de fortfarande att de är frontlinjen i kriget mot NEB (New Economic Bloc) – men eftersom det är en Dickhistoria är förstås hela deras världsbild en bluff. I själva verket har de lämnats åt sitt öde på Sirius 6B, och deras fiender har massakrerats av den sentienta robotrasen Screamers. Hendricksons och hans menige soldat Ace (Andrew Lauer) färdas genom det postapokalyptiska landskapet och inser gradvis sanningen, tillsammans med publiken. Screamers är en brokig skara tänkande maskiner som förekommer i många former. De färdas vanligen under jord, och ger ifrån sig ett genomträngande skri från de sågklingor som de använder för att attackera människor med. Därav namnet ”screamers”. Men Hendrickson upptäcker att det kommit nya modeller, som ser ut som människor och nästlar sig in överallt. Dessa replikantkusiner skriker också då de attackerar – ett kulturellt särdrag i screamerssamhället, kanske? Den mest minnesvärda screamern har formen av en robotråtta, och är faktiskt ganska kuslig.

Vi får bara se ett rymdskepp på nära håll i filmen, och det är en liten flygplansliknande maskin som väntar nere i NEB-högkvarterets källare och kan bli en utväg från den Screamersinfekterade världen. Men ska Hendrickson lyckas ta sig förbi monstren?

Screamers sågar av både det ena och det andra

Screamers sågar av både det ena och det andra

Design och specialeffekter;

Återigen: ett hyggligt försök att skapa en trovärdig strålökenvärld där våldet härskar. Det är mest praktiska specialeffekter, som avsågade armar och robotmagar som beskjuts och visar sig vara fulla av kugghjul och sladdar. Råttscreamern jag nämnde ovan ser helt OK ut, men som mycket annat i filmen är den just ”OK” men inte mer. Screamers innehåller få wow-ögonblick, visuellt.

Luckor i manus,

Man förstår inte riktigt Alliansens (Hendricksons sida) förhållande till Screamers. Det är deras robotar, men de verkar snabbt ha löpt amok och blivit ett hot mot alla. Varför har man inte gjort något åt det? Hur kan det effektivaste motmedlet mot dem vara att skjuta med gevär på jorden ungefär där man tror att de är? Vad driver dessa Screamers att anta människoskepnad? Vi får aldrig veta om det är medvetet mystik eller bara slarvigt skrivet manus.

Screamers

Screamers

Domen:

Somliga noveller har fantastiska långfilmer i sig, i händerna på rätt manusförfattare och regissör. Blade Runner är exemplet framför andra. Men Screamers baseras inte på någon av Philip K Dicks mer minnesvärda alster, och Christian Duguay är ingen Ridley Scott. Filmen kan inte (och vill förmodligen inte heller) matcha Blade Runners grandeur. Den Dick-film den mest liknar är Verhoevens Total Recall, som i sin tur var rolig, fartfylld och grotesk. Här står sig Screamers också slätt. Men den har den utmärkte Weller i huvudrollen, ett par åtminstone lätt disturbing scener med läskiga replikanter, visuellt håller den ihop och storyn tuffar på fint nästan hela vägen fram till det alltför banala slutet.  Långt ifrån den bästa Dickfilmatiseringen, men heller inte helt hopplös.

Se även+

Blade Runner, Total Recall, Soldier (en annan Dick-klon)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Återanvände Ridley Scott verkligen scenografi från Blade Runner till Legend?

Jag har alltid trott att de stora pelarna som är med i Blade Runner, i utomhusscenerna med Darryl Hannah, är de samma som förekommer i Darkness tronsal i fantasyeposet Legend. Och kanske trodde jag också att de var med i Space Jockeyrummet i Alien.

Men det är inte samma pelare inser jag nu. De är båda svulstiga och barocka, men de i Legend har blomrankor och de i Blade Runner har räfflor.

Övre bilden: Darkness tronrum i Legend, nedre bilden: Blade runner

Övre bilden: Darkness tronrum i Legend, nedre bilden: Blade runner

Och tittar man på screenshots från Alien och Spacejockeyrummet där inser man att där var det inte fråga om pelare alls. Minnet kan spela en spratt ibland.

Meg / Robert Picardo

Meg / Robert Picardo

Trivia: Häxan Meg i Legend spelas av Robert Picardo som bl a var The Doctor i Star Trek Voyager, och även spelat med i Stargate och Total Recall