6 förändringar Bryan Singers nya Star Trek-serie måste göra (om den blir av)

Star Trek Axanar

Det händer mycket kring Star Trek just nu. Idris Elba (The Wire, Prometheus, Pacific Rim) har just signat upp för den trettonde biofilmen som kommer 2016. Och TV-bolaget CBS sägs vilja återuppliva TV-Trek, en av sina riktiga TV-långkörare. Det har gått drygt tio år efter det att Star Trek senast sågs i rutan och nästan 50 år efter att Gene Roddenberrys originalserie hade premiär. Enligt bloggen Latino Review håller ett nytt Trek-koncept för TV på att utvecklas av en trio bestående av Bryan Singer (X-men), Christopher McQuarrie (Mission Impossible: Rogue Nation) och Robert Burnett. Även om allt bara är rykten än så länge, så brukar Latino Review ofta veta vad de pratar om. Flera stora hemligheter från Marvels filmuniversum har läckts via dem senaste åren. Men hur säkra på sin sak är de denna gång? Bilda dig din egen uppfattning: Läs hela artikeln här.

Det finns indicier som tyder på att ryktena är sanna. Vi vet exempelvis helt säkert att just Singer/McQuarrie/Burnett redan 2006 pitchade sitt eget koncept Star Trek Federation för CBS och Paramount. Berättelsen skulle utspelas år 3000, långt efter händelserna i Star Trek Voyager, i en dyster framtid då United Federation of Planets befinner sig i en svacka och har tappat upptäckarlusten. Då en ny fiende, The Scourge, hotar Federationen, byggs en ultramodern Enterprise i all hast.

Star Trek Axanar

Storyn i Federation hade alltså, om den realiserats, utgjort en direkt fortsättning på den raka tidslinje som löper genom 1960-talets originalserie, 1980-talets The Next Generation, och 1990-talets Deep Space Nine och Voyager. Men Paramount valde den gången istället att reboota hela universumet i JJ Abrams’ regi, och genom en smart tidsresetwist skapa en ny, alternativ tidslinje där helt nya äventyr kan utspela sig. Resultatet såg vi i 2009 års Star Trek, som blev en stor succé och fick en uppföljare 2013 med Into Darkness. Den tredje rebootade filmen är i produktion just nu, och släpps lagom till femtioårsjubileet 2016.

Det är lite oklart om det är just konceptet från Federation som ska realiseras som TV-serie, eller om det är ett helt eller delvis nytt koncept. Latino Review placerar producenten Robert Burnett i centrum. Dels jobbar han regelbundet med filmbolag som Skydance och Bad Robot (JJ Abrams), som ju står bakom den nuvarande linjen av Trekfilmer. Dels är han producent för den inofficiella fanserien Star Trek Axanar, som är i produktion just nu. Ett långfilmslångt förspel, Prelude to Axanar, har redan släppts på Youtube, och anses utgöra Burnetts showcase för hur bra en rymdserie med begränsad budget numera kan se ut. Jag lägger upp en länk till Youtubevideon, så att du kan bilda dig din egen uppfattning. Och därmed är det slut på ryktesspridandet.

Om det blir en ny TV-serie av Singer, jag säger om, så har de ett digert arbete framför sig att förnya ett TV-koncept som kändes mer än lovligt trött och uttjatat då Star Trek Enterprise sändes och floppade 2001-2005. Som Roger Wilson konstaterat i sin Trekathonblogg, har det redan skapats fler än 700 avsnitt. Vad kan egentligen visas upp som känns helt nytt och fräscht för en 10-talspublik som troligen redan sett repriser från tidigare inkarnationer? Jag har samlat ihop några saker som jag är helt säker på behöver förnyas om det alls ska finnas en chans till att upprepa forna årtiondens succé:

Ett beprövat koncept – kanske för beprövat?

1. Överge det klassiska femaktsformatet med sin förutsägbara dramaturgi

Amerikanska dramaserier, speciellt deckare och sci-fi-serier av typen ”Veckans alien/monster/mördare”, har i flera decennier producerats enligt ett förutbestämt format som lämnar plats för reklampauser med jämna mellanrum. Trek har alltid haft ett kort preludium följt av fem akter, och alla manus följer i stort sett samma dramaturgi. Du kan med en äggklocka förutsäga precis när i avsnittet upplösningen kommer, och det är fascinerande hur lika de olika inkarnationerna är varandra. Att 00-talets Enterprise till sin rytm var så likt 80-talets TNG, tror jag var en av anledningarna till att det kändes så gammalt och trött. För en serie som har devisen ”To boldly go where no one has gone before” är det förstås ödesdigert om storyn bara upprepar sig år efter år. Jag vill att en ny serie blir mer lik HBO-serierna – där varje avsnitt får ha sin egen rytm.

Ferengi – judiska stereotyper eller inte?

2. Sluta använda aliens som rasstereotyper

Star Trek har använt utomjordingar som metaforer för kulturella, religiösa och rasskillnader i nästan femtio år. Det är seriens paradox att besättningen på USS Enterprise säger sig vara blinda för ras och kulturella skillnader, medan manusförfattarna frossar i rasstereotyper förklädda till aliens. Dels kan det vara jordiska stereotyper i rymddräkt, som att många tycker sig se judiska stereotyper i Ferengis eller asiater i romulanerna. Dels skildras en rollfigurs etniska tillhörighet alltid är hens viktigaste egenskap i Star Trek. Synen på etnicitet som bärare av en hel massa drag viktigare än den enskilda personligheten brukar vanligen kallas för rasism. Denna förkärlek för kulturella klichéer gäller för alla Trekserier och filmer från 1960-talet och fram till idag. Vi kan den här metaforen nu. Det vore skönt att gå vidare.

Belanna i  Star Trek Voyager har räfflad panna

3. Hitta på utomjordingar som inte är människor med räfflor i pannan

Kostnaden gjorde det alltid enklare att låta Veckans Utomjording spelas av en helt vanlig skådis med räfflor av skumplast i pannan. Ja, de veckor då utomjordingarna helt enkelt inte var osynliga, och därmed ännu billigare att sätta kostym för. Ibland hade de även kläder i spräckligt tyg för att skilja dem från de vanliga, enfärgade Starfleetuniformerna. Alla vet ju att rymdvarelser älskar spräckligt tyg. Redan på 1990-talet visade Farscape hur underbara, ickehumanoida karaktärer det går att göra med dockor, och de senaste årens motioncaptureteknik har gjort det hundra gånger enklare att skapa realistiska ickehumanoida karaktärer för en överkomlig slant. Låt oss slippa räfflade pannor framöver. De ger ett så billigt intryck, och ger definitivt ingen känsla av mystiska varelser från ljusår bort.

The needs of the many outweigh the needs of the one – låt Spock vara död

4. Kom inte med ett nytt derivat av Spock/Data/Odo/Seven of Nine/The Doctor

De flesta inkarnationer av Trek har använt en liknande rymdskeppsbesättning för att bemanna fasrarna och warpkärnan. I varje serie har det, i Mr Spocks efterföljd, funnits minst en figur som är ickemänsklig men kämpar för att bli det. Det kan handla om Spock som vill lära sig vad vänskap är, Data, som känner känslor för första gången, eller Seven of Nine som vill lära sig vara individualist. Fascinating! En riktigt framgångssaga. Och sååå himla redan gjort. Hitta på en riktigt sensationell vinkel på denna kliché, eller låt det vara död och begraven i kommande varianter.

Elsäkerhet på Enterprise

5. Bygg rymdskepp med vettig elsäkerhet

Hur kan det komma sig att var på rymdskeppet en fiendesalva än träffar,blir resultatet ett elöverslag som med blixtar och kortslutning får personen som jobbar vid sitt tangentbord att slungas bakåt, med skrik och svåra brännskador? Denna regel gäller oavsett om torpederna träffar skrovet, sköldarna eller själva bryggan: alltid en blixt och ett skrik. Ett tips är att anlita en riktig elektriker nästa gång ni drar ledningar för kommandocentralen. Det finns ingen anledning att låta kontrollpaneler och tangentbord vara direktkopplade mot skrovet.

”Devil in the dark” från Originalserien från 60-talet

6. Inga. Fler. Grottor av papier-maché.

Rymdfilmer och rymd-TV, right? Äventyr med supernovor och kvasarer som fond, eller hur? Rymdens mörker och blixtrande kanoner som scenografi, visst? Nej, för den vanligaste miljön för alla sorters Star Trek-äventyr att utspelas i är en sorts odefinierade, halvdunkla grottor av papier-maché, där allt från bortglömda civilisationer till domedagsmaskiner och bajoriska tempel får plats. Grå, identiska scenografier, lika fantasieggande som Clownen Mannes cykeldrivna landskap i Halv Fem. Och lika billiga att ta fram och att återvända. Men vi i den moderna publiken kräver enorma nebulosor, rymdpromenader genom Saturnus ringar och överjordiska djungler från njutningsplaneten Risa. Eller de avgrundsdjupa fängelsevalven hos romulanerna. Tekniken bör inte vara något problem nu: vi vill se sådant vi aldrig sett förut. Läs mina läppar: Inga. Fler. Grottor. Bildgalleri med grottor från 50 år (Facebook)

Ex Machina stoppad på bio

Till Rymdfilms recension av Ex Machina

Uppdaterad maj 2015: SF har nu skickat ut ett pressmeddelande om att filmen inte kommer att visas på svensk bio alls.

Originaltext från 19 mars: I dagarna skulle den på förhand hyllade AI/robotfilmen Ex Machina av Alex Garland ha haft svensk biopremiär. Med Domhnall Gleeson och Alicia Vikander i huvudrollerna handlar den om ett försök att skapa artificiellt liv. Alex Garland är känd som författare och manusförfattare, bl a till The Beach och Sunshine. Men nu stoppar distributören Universal filmen på svensk bio.  Det meddelade SF. Universal säger till Rymdfilm att filmen flyttats från sitt originaldatum men att inget nytt datum ännu finns. Ingen annan förklaring lämnas. Vi hoppas på att filmen snart visas.

Till Rymdfilms recension av Ex Machina

Monsters Dark Continent (2015) – i kriget mot monstren, vem är monstret?

Storbritannien 2015, regi: Tom Green, producent: Alan Niblo, producent: Jay Basu

Monsters Dark Continent

Handlingen.

Gareth Edwards indiesensation Monsters från 2010 var en poetisk och romantisk dramafilm om hur ett par flyr undan enorma aliens som tagit över Mexico. Filmen gjordes på en budget av några hundratusen, och Edwards blev stjärna på kuppen (ska regissera Star Wars). Men filmbolaget har nu utan hans inblandning producerat en fristående fortsättning med militärtema. Vi följer ett gäng tuffa men vänfasta grabbar från Detroit på deras första militära uppdrag i Mellanöstern, där en utomjordisk invasion får Cthululiknande bläckfiskbestar att klampa genom öknen, trumpetandes sin utomjordiska längtan, med fara för människors liv. Hit kommer grabbarnas trupp och ska enligt uppgift skydda lokalbefolkningen, som dock vill inte ha något med amerikanerna att göra och gör allt för att skjuta skallen av dem. Två unga bröder skickas tillsammans med en överordnad officer för att frita kamrater som sitter som gisslan i bergen, och uppdraget för dem närmare lokalbefolkningen. Men tyvärr också mycket nära rymdmonstren.

Pretentionerna?

Budskapet är något luddigt men handlar troligen om de västerländska soldaternas koloniala och överlägsna syn på Mellanöstern, som de måste omvärdera då de konfronteras med den hårda verkligheten på nära håll. Rymdmonstren skulle kunna vara en metafor för mötet mellan kulturerna, alternativt skräcken som driver oss västerlänningar att gång på gång försöka dominera den här delen av världen. Men det är inte så tight skildrat.

Monsters Dark Continent

Rymdskepp och världsbygge!

Det är en hel fauna som utvecklas på Jorden i rasande takt efter att en NASA-satellit råkat få med sig utomjordiska sporer (i förra filmen). Såväl växter som djurliv med kosmiska färger och lemmar växer till gargantuiska proportioner. Folk flyr i panik inför de mardrömslika tentakelförsedda jättemonstren, men vi ser dem aldrig visa någon egentlig aggression mot människor. De är bara stora, och kommer en helikopter för nära skjuter det ut en tentakel i självförsvar. Det blir uppenbart att vi människor inte står under direkt attack. Snarare är det våra bomber och kulor som håller på att utrota ”The Monsters”. I ett par scener ser vi hur monster söker sig till sina skadade artfränder, och tycks sörja dem där de vrider sig i dödskamp. Vilka är monstren, egentligen?

Produktionsdesign;

En skakigt filmad soldataction, med inslag av sublim svindel inför de mäktiga och groteska men ändå gudalika varelserna som vrålar mot skymningen och dansar i en långsam vaggande omfamning vi aldrig kan begripa.

Monsters Dark Continent

Mest minnesvärda scen,

Slutscenen, då de sista resterna av dammig och svettig krigsfilm faller undan och vår ende överlevare konfronteras av en mur av tentakler i sandstormen.

Monsters Dark Continent

Domen:

Lite märklig och onödig som uppföljare på den mycket lågmälda originalfilmen, där den mesta action vi fick var intensiva blickar mellan huvudrollsinnehavarna och fosforicerande blad i den mexikanska djungeln. I den filmen fanns också den kraftfulla bilden av den mur som USA uppfört på gränsen till Mexico, för att hålla monstren och mexikanarna ute. Här hamnar vi i Mellanöstern, och trots flera försök lyckas Monsters Dark Continent aldrig få ur sig något intressant att säga om den miljön. Istället hamnar vi oroväckande snabbt i en ordinär pang-pang-blodsplatter-skrika över komradio-film, där alla de unga männen i hjälm ser likadana ut och vi i publiken inte alls känner deras kamraters smärta då de tar sina sista rosslande, blodiga andetag. Någonstans mitt på ger jag nästan upp, då de tre överlevarna tillfångatagna soldaterna torteras av ”onda mellanösternterrorister” och allt bara känns som våldsonani. Då är det väldigt långt från Edwards’ vision. Men mot slutet kommer vi förbi all action, och in i ett mer tvetydigt och poetiskt berättande. Det snackas inte så mycket, och vi får äntligen själva tolka vad huvudpersonerna käner. Och för några ögonblick känner vi plötsligt vördnaden inför Det stora ofattbara i magen. Slutet på denna mycket ojämna film är åtminstone värdigt att få förknippas med Monsters.

Fler filmer som den här: De bästa filmerna med tentakelförsedda, transdimensionella monster

Bortom Rogue One – geekregissörer signalerar Star Wars ljusnande framtid

Millennium Falcon

Det blir allt mer uppenbart att Disneys återuppväckta Star Wars-saga kommer att suga åt sig den allra bästa talangen inom science fictionvärlden kommande år. Man skulle kunna tycka att det var självklart att de bästa film- och effektskaparna vill jobba med rymdfilmernas kronjuvel. Så var det ju på 1970- och 80-talen, då George Lucas samlade ett dreamteam av briljanta filmarbetare och producerade klassiker som Rymdimperiet slår tillbaka. Industrial Light and magic bildades de här åren, och levde i många år på sitt rykte som världens bästa specialeffektmakare. Men det dröjde 16 år mellan Jedins återkomst och Det mörka hotet, och samtiden hann springa ifrån Lucas och hans dreamteam. De första åren av 00-talet var det nyazeeländske Peter Jackson och hans filmbolag Weta som var det nya svarta inom fantastisk film, och på animationssidan stod Pixar för det nyskapande. Star Wars tycktes ha tappat gnistan för gott, och halkade ned rejält på coolhetsskalan från den forna toppositionen.

Nu är läget ett helt annat. Även om JJ Abrams kanske inte är den nye Steven Spielberg, så vet vi sedan hans Star Trek-reboot att han faktiskt förmår ingjuta spänning och äventyr i gamla vördnadsvärda klassiker. Star Trek från 2009 var ju i själva verket en perfekt CV-punkt inför Disneys köp av Lucasfilm 2012. Och även om vi ännu är osäkra på vilken kaliber manuset har, så är vi så gott som säkra på att Abrams’ The force awakens, den sjunde Star Warsfilmen som har premiär i december, blir något alldeles särskilt visuellt.

X-wings i Episod Sju

I förra veckan blev det också officiellt vad nästa film kommer att heta. Den har premiär i december 2016 och regisseras av den allt mer glödhete Gareth Edwards, en walesisk 40-åring som gjorde sig ett namn inom rymdfilm med den poetiska Monsters från 2010. Förra året gjorde han också rebooten av Godzilla, en poetisk variant av alla tiders monsterfilm. Edwards’ väg in i Star Wars är typisk för hur Disney jobbar numera, post-Marvel-framgången: de tar en hyfsat ung, geekig regissör som gjort sig ett namn genom några verkligt originella filmer, och ger honom chansen att bli en del av bolagets framgångsmaskin.

Rogue One är titeln på Edwards’ film, och manus skrivs av den oscarsnominerade Chris Weitz. Ordet ”Rogue” betyder troligen att temat är pilotgruppen Rogue Squadron, en del av Star Wars expanderade universum. Det stämmer också bra med den information vi sedan tidigare hade, att varannan film ska fokusera på kärnhistorien med Han Solo och Luke Skywalker, och varannan film ska vara spinoffer som tar upp berättelsetrådar lite vid sidan om. Rogue Squadron grundades av Arhul Narra, Wedge Antilles och Luke Skywalker, så att någon av dem dyker upp i filmen är väl inte otroligt. En av huvudrollerna spelas av Felicity Jones.

Vi vet också vem som gör filmen efter det, alltså nästa ”ordinarie” film efter JJ Abrams’ Episod Sju. Episod Åtta har premiär på pricken 40 år efter Stjärnornas krig, 26 maj 2017, och regisseras av den utmärkte Rian Johnson. Han är 43 år gammal och från USA. 2012 gjorde han den brutala men gripande Looper, en tidsresethriller om en lönnmördare som försöker bryta den onda cirkeln genom att hindra sitt yngre jag. Johnson är bra på americana – en utmärkt egenskap för en Star Wars-regissör. Även Johnson passar utmärkt in på Lucasfilms nya regissörsprofil.

Den siste geekregissören som vi just nu vet har knutits till Star Wars är ingen mindre än Josh Trank, en 31-årig wunderkind från Los Angeles, som tog genrefilmvärlden med storm då hans Chronicle, om några pojkar som får superkrafter, spelade in 125 miljoner dollar 2012. På en budget av 12 miljoner. Snabbt fick han jobbet som rebootare av Fantastic Four (en story som liknar Chronicles), en film som har premiär i sommar. Nu blir han alltså också Star Warsregissör.

Det sägs att Disney ska släppa en Star Wars om året, för överskådlig framtid. Det kommer förhoppningsvis att innebära att fler talangfulla, unga regissörer med science fictiondrömmar kan få chansen att göra sin egen version av den största rymdsagan av dem alla.

Trailer för Journey to space, en dokumentär om vägen till Mars

Journey to space

På amerikansk bio just nu går dokumentären Journey to space, med berättarröst av skådespelaren Sir Patrick Stewart (Star Trek).

Filmen skildrar NASAs tidigare och kommande uppdrag, med fokus på möjligheten att sända en bemannad rymdfärd till Mars.

”Jag kanske aldrig kommer att sätta min fot på Mars” säger en astronaut i trailern. ”Men jag känner förmodligen människor som kommer att göra det.” Filmen beskriver resan till Mars som vår generations ”giant leap” – en parafras på de första orden som yttrades av en astronaut på Månen.

Håll utkik efter filmen på svenska biografer eller via streamingtjänster.

Starman (1984) – utomjordisk romantisk roadmovie

USA 1984, regi: John Carpenter, manus: Bruce A Evans, Raynold Gideon m fl, producenter: Larry L Franco, Michael Douglas

Jeff Bridges och Karen Allen i Starman

En utomjording kraschar på Jorden och tar skepnaden av en död hantverkare (Jeff Bridges) genom att klona hans kropp genom en lock av hans hår. Han kidnappar änkan, Jenny Hayden (Karen Allen, från Jakten på den försvunna skatten), och i en röd Mustang från 1977 kör de genom den amerikanska landsbygden på väg till Arizona. Där ska ett rymdskepp vänta på att plocka upp sin vilsna besättningsman innan den klonade kroppen förstörs. Medan utomjordingen och kvinnan långsamt kommer varandra närmare, blir deras position allt mer utsatt då amerikanska myndigheter med skarpladdade vapen kommer besökaren på spåren. Dessutom är befolkningen i den amerikanska Västern inte särskilt vänliga sinnade mot märkliga utbölingar. För sin spattiga och smått komiske Starman nominerades Jeff Bridges till en Oscar för bästa manliga huvudroll.

Pretentionerna?

Det sägs att John Carpenter ville bevisa att han kunde regissera annat än splatterfilmer (exempelvis The Thing) och att producenterna var oroliga att storyn var alltför lik E.T. Därför valde de att fokusera på den romantiska kärlekshistorien mellan utomjordingen och den jordiska kvinnan. Det var ett lyckokast, och slutresultatet är mer en variation på temat från Närkontakt av tredje graden, med ett tydligt budskap att vi människor är primitiva varelser som förmodligen inte är redo att möta en främmande civilisation.

Rymdskeppet i Starman

Rymdskepp och världsbygge!

Tre olika rymdskepp förekommer i Starman. Först har vi den kraschade kapsel som Starman kommer till Jorden i, och som först misstas för en meteorit. Sedan har vi rymdsonden Voyager 2, vars guld-LP med hälsningsfraser på över femtio språk visar sig vara det som lockat Starman till Jorden. Skivan har också funkat som hans språkkurs, så han kan följaktligen säga ”Var hälsad” på alla dessa olika språk. Sist och definitivt inte minst har vi den enorma kula till rymdskepp som sänker sig ned över Barringer Crater. Den blanka ytan återspeglar öknen, och man får känslan av att det tidiga 3D-designprogrammet Bryce lånade sin estetik från Starman. Kulformen återkommer i de mindre spelkulestora sfärer som Starman använder som en superkraft, då fara hotar. Kulorna kan exempelvis rödglödga en kofot, rädda Starman och Jenny från en explosion, och väcka en skjuten hjort till liv igen. Ni vet, allt sådant typiskt som utomjordingar skulle prioritera om de någonsin besökte Jorden.

Kulan har magiska krafter i Starman

Produktionsdesign;

Foto och produktionsdesign är snygga, och ger filmen en tydlig förankring i det tidiga 1980-talet. Det är mycket cowboyhattar, diners, pickup-bilar och ökenlandskap. Specialeffekterna står aldrig i fokus, och är dessutom inte särskilt minnesvärda. Mer en dramafilm med en touch av sci-fi.

Luckor i manus,

Om Starmans kulor kan väcka döda till liv, skydda från explosioner, och klona människor från ett hårstå – varför kan de då inte förflytta Starman några hundra mil genom landskapet så han slipper åka bil hela vägen och nästan missa liften hem?

Starman

På sin tid var Starman en hyllad science fiction-film, och i kritikers ögon kanske John Carpenters höjdpunkt i karriären. Det är onekligen ett fint samspel mellan Bridges och Allen. Bridges går från corny och utomjordiskt knäpp till mer mänsklig vartefter filmen fortskrider, vilket förstås är nödvändigt för att vi ska tro på deras kärlekshistoria. Det gör vi också, men i samma ögonblick som vi förstår att Starman är harmlös, så dör också mycket av filmens dramatiska nerv. Det är helt enkelt mer spännande så länge som vi inte riktigt vet vad Starman har i sikte. De jagande myndigheterna blir aldrig riktigt hotfulla nog för att uppväga bristen på utomjordiskt hot. Starmans story blir till slut alltför förutsägbar och snäll.  I kombination med de åldrade visuella effekterna blir helhetsintrycket en rätt tam historia. 

Chappie (2015) – nyfödd i robotkropp vilse i Johannesburg

Sydafrika/USA 2015, regi: Neill Blomkamp, manus Neill Blomkamp och Terri Tatchell, producent: Simon Kinberg

Chappie (Sharlto Copley) from Columbia Pictures’ action-adventure CHAPPIE.

Handlingen.

Vi börjar med det viktiga: Till min lättnad är Chappie verkligen den revansch mot tvivlarna som regissören Neill Blomkamps karriär behövde, genomsyrad av just sådan originalitet vi inte riktigt vågade hoppas på efter hans mer än lovligt tama Elysium. Chappie må vara en actionfilm som fått både budget och influenser från Hollywood, men dess mörka surrealism är långt ifrån mainstream. Som en dystopisk feberfantasi inspirerad av Pinocchio suger Blomkamps skröna in oss i en fantasiversion av Johannesburg där en ung robot med en själ får lära sig allt om människors hänsynslöshet. Ett grällt och våldsamt kaos där vi introduceras för de stenhårda men komiska rap-ravearna i Die Antwoord, Yo-Landi och Ninja, som alltså spelar gangsterversioner av sig själva. Bandet lever omgivna av färgglad smileygrafitti i en utblåst industrilokal, medan de langar droger, rånar lyxbilar och planerar Den stora stöten. Då en kriminell boss hotar att skära halsen av dem om de inte betalar flera miljoner rand, beslutar de sig för att kidnappa den unge ingenjören Deon (Del Patel) som konstruerar robotar på storföretaget Tetravaal. Johannesburgs poliskår har nämligen robotiserats, och de dumma men effektiva androiderna gör livet surt för stans kriminella. Die Antwoord tror att Deon har en fjärrkontroll i sin skåpbil, som skulle kunna stänga av alla robotar. Men Deon har något helt annat i bagageluckan: han har smugglat ut en kasserad robot och har olagligt installerat en artificiell intelligens (AI). Deon har nämligen en hemlig dröm om att skapa artificiellt liv, men har fått dölja sina planer från sin barska chef (Sigourney Weaver) och avundsjuke kollega (Hugh Jackman). Och nu har alltså hans livsdröm hamnat i händerna på skurkar. AI:n är som ett nyfött barn: oskyldig, vetgirig och tillitsfull. Han får snabbt namnet Chappie (”grabben”) av Yo-Landi, som i sin tur kallas för ”mamma” av roboten. Nu börjar en mörk och bitvis sorglig utvecklingsresa för den unga androiden med de kaninliknande röda öronen. Deons naiva idealism nyttjar föga för att lära Chappie att överleva i Johannesburgs slum. Och hans nya ”pappa”, gangsterrapparen, är både en dålig förebild och villig att lura i Chappie vad som helst så länge som roboten hjälper honom att begå nya brott. Chappie är en försiktig och känslig själ, i en stridsrobots titanförstärkta kropp. Han är konstruerad för våld, och våld är det som världen hälsar honom välkommen med. Ska robotens idealistiske konstruktör eller hans cyniske fosterpappa bli den som sätter sin prägel på sinnet i det nästa steget i evolutionen? Och finns det ens någon plats för en oskyldig själ på gatan i en av världens mest våldsamma städer?

Yo-Landi Vi$$er in Columbia Pictures’ action-adventure CHAPPIE.

Pretentionerna?

Chappie handlar om en robot som blir levande. Storyn tycks först lånad från Paul Verhoevens klassiska RoboCop (cyniskt företag skickar våldsamma robotpoliser för att bekämpa sociala problem), men Chappies resa från objekt till subjekt är omvänd mot Murphys i RoboCop. Möjligen också intressantare. Den nihilistiske Verhoeven var på sin tid nietzchesanskt övertygad om att kropp och själ är samma sak, och lät därför Murphys personlighet kämpa sig upp till ytan i robotkroppen. Murphy gick från levande person till död maskin – och så tillbaka till de levande igen. I RoboCop är maskintillvaron lika med döden, och roboten är en metafor för den fria individens triumf över ett förtryckande system.

Men Chappie är ingen metafor, utan mer en teknologisk utopi med mörka undertoner. Den känslosamme Neill Blomkamp visar oss en annan världsbild än nihilistens, en där kroppen och själen är kartesiskt dualistiska. Det är Yo-Landi, Chappies fostermamma och filmens symbol för godhet, som uttalar den centrala tesen: Det spelar ingen roll om du fått en kropp av kött eller metall, det är din själ på insidan av kroppen som räknas. När kroppen dör går själen vidare till nästa plan och detta gäller för både robotar och människor. Det är en inkluderande syn på intelligens och individualitet. I Blomkamps värld är problemet inte de omänskliga varelserna, som maskiner eller utomjordingar. Problemet är människorna. Möjligheten att teknologin kan ge upphov till nya medvetanden och kanske leda oss till ett posthumant stadium är därför en i grunden optimistisk tanke.

(Just det här med Blomkamps tendens att ta de ickemänskligas parti gör att jag är nyfiken på vad han kan hitta på med den lilla filmen Alien 5 som vi just fått bekräftat att han ska regissera.)

Världsbygge!

Högljudd och fläskig satir över vår egen tid och självbild, full av referenser till postapokalyptiska filmer, spel och Die Antwoords egen sydafrikanska punkkultur ZEF. Resultatet blir en sagovärld som har mer gemensamt med Brazil eller The Iron Giant än med Blomkamps förra film, Elysium. Robottillverkaren Tetravaals huvudkontor är som hämtat från The Office, med grå människor i beige polyester i ett torftigt kontorslandskap upplyst av flimrande lysrör. Det är här som den idealistiske men omogne Deon drömmer om att skapa en AI, samtidigt som han mobbas av sina kolleger. Sitt lilla beige radhus i den sterila förorten har han fyllt med datorer och små robothjälpredor som lagar thé till honom medan han programmerar det som ska bli Chappies medvetande.

Samtidigt, på andra sidan Johannesburg, har Die Antwoord byggt ett hemligt popkulturpalats i en tom industrilokal. Neonskyltar lyser upp väggarna, dockor och kramdjur ligger i högar medan Ninja övar prickskytte med en k-pist och tittar på Masters of the universe på sin storbilds-tv. De är kriminella av den tyngre sorten, men de har dragit sig undan den hårda världen och skapat sin egen, på sitt eget vis kärleksfulla, fristad. Det är här som Chappie så småningom får lära sig gå, gestikulera och prata som en äkta sydafrikansk gangster. Trots att han egentligen är en ung och rädd liten pojke.

Det är en grotesk och hård gatuvärld som Die Antwoord både lever av och har flytt bort ifrån. Enorma, tatuerade muskelberg till män härskar över sina kvarter som krigsherrar i något inbördeskrig. Skär de inte halsen av dig, skjuter de ned dig med en bazooka. Ninja tar med Chappie på en tur i bilen, så att fostersonen ska lära sig lite om vad livet på gatan innebär. De kommer fram till en dystopiskt förfallen skyskrapa, smäcker på utsidan men ihålig som en strupe. Bland bråtet på bottenvåningen hetsas kamphundar mot varandra. Chappie klappar en av hundarna, men den har slitits i stycken och andas inte. I buren bredvid sitter den vinnande hunden och tuggar på några köttslamsor. Ninja låter Chappie förstå att devisen äta eller ätas även gäller för robotar. ”Vilken hund vill du vara, Chappie? Den här, eller den där..?”

Del Patel i Chappie

Produktionsdesign;

Roboten är något anonym i sin design men rör sig fint med hjälp av motion capture (ni vet, som Gollum). Det är Blomkamps polare Sharlito Copley som spelar Chappie, och eftersom robotansiktet inte har några ansiktsuttryck är det främst de långa öronens rörelser och kroppsspråket som förmedlar känslor. Det, och Copleys Björneaktiga, något nasala sydafrikanska stämma. Efter ett tag glömmer vi att det är en datorgenererad karaktär och accepterar Chappie som verklig. Det hjälper förstås att han rör sig i så knasiga miljöer, som Die Antwoords hemliga kvart där inget riktigt verkar normalt.

Jose Pablo Cantillo and Sharlto Copley as CHAPPIE in Columbia Pictures’ action-adventure CHAPPIE.

Luckor i manus,

Polisen har ett stort antal autonoma robotar som de övervakar och ger order över ett trådlöst nätverk. Alla robotar syns på en karta, och vi får upprepade gånger se att Chappie är med i systemet och dyker upp på kartan. Han mottar till och med ett virus som en ondskefull anställd på Tetravaal har programmerat – och fjärr-rebootas. Ändå lyckas myndigheterna inte fånga honom. En struntsak så klart, men varför lägga så mycket fokus på att beskriva robotarnas kontrollsystem om man ändå inte orkar hitta på ett verklighetstroget system?

Ninja in Columbia Pictures’ action-adventure CHAPPIE.

Mest minnesvärda ögonblick’

Det är en sentimental film med många scener där Chappies kaninöron och dumsnälla attityd ska få oss att tycka att han är riktigt gullig. Det kan bli too much. Men ibland blir det hjärtskärande på riktigt, som då fosterpappan lämnar honom mitt i en kåkstad, och stenkastande ungdomar driver honom på flykt upp på en kulle med utsikt över Johannesburg. Där får vi ett ögonblicks mjukhet, då en raggig liten hund kommer fram och hälsar – för hunden är Chappie lika verklig som vilken levande varelse som helst. I samma ögonblick anländer legosoldaterna från Tetravaal och fångar in den skräckslagna roboten. De börjar skära itu den skrikande roboten med en vinkelslip…

Chappie

Domen:

De kritiker som påpekar att karaktärerna i Chappie är enkelspåriga har mestadels rätt. De vanligtvis utmärkta skådespelarna Sigourney Weaver och Hugh Jackman har sorgligt lite att jobba med och de gör heller aldrig sina figurer mer än till karikatyrer. Del Patel lyckas åtminstone ingjuta tillräckligt med energi i sin unge ingenjör för att vi ska tycka att han är sympatisk, men inte så mycket mer. Som psykologiskt trovärdigt drama har Chappie klara brister. Men hänger man upp sig på det, har man i mitt tycke missat poängen med filmen.

Du ska inte intellektualisera för mycket när du ser Chappie, utan bara låta denna sydafrikanska sci-fi-tripp skölja över dig som en våg. Det är en film du ser med hjärtat fullt av adrenalin. Du måste acceptera att träda in i en filmvärld där den goda smaken är försatt ur spel, och där allt är teatraliskt, punkigt och anarkistiskt. Det är en sentimental film om våld, kärlek och uppror mot konformism, som mer ska kännas än förstås. Det är sydafrikansk buskis. Det är en tvåtimmars musikvideo med Die Antwoord. Allt detta i en självmotsägelse: en djupt originell Hollywoodfilm som både lyckas vara mörk och teknikoptimistisk. Trots sina brister är Chappie en film att verkligen tycka om. Och det är den där värdiga uppföljaren till District 9 vi inte riktigt vågade hoppas på. Det gör mig glad inför Alien 5.

Roger Wilson ska se allt från Star Trek och blogga om det

Roger Wilson, foto: Sveriges Radio

Plötsligt blev det svenska rymdfilmsuniversum lite större och förmodligen läsvärdare. En av Sveriges bästa filmjournalister, Roger Wilson, har nämligen bestämt sig för att titta på vartenda avsnitt och film från Star Trek lagom till 50-årsjublileet, och han ska blogga om det på startrekathon.wordpress.com. Inspirationen kommer bland annat från Rymdfilm.

En sjusärdeles bra idé, tycker förstås jag, men det är onekligen ett ambitiöst projekt. Över 700 enskilda avsnitt och stories handlar det om. Det är inte utan att Roger verkar inse det själv. I sitt premiärinlägg skriver han att hans bristande självdisciplin är det största hindret, och att han dragit sig för att ge sig in i Star Trek-träsket. Men Leonard Nimoys död fick honom att få ändan ur vagnen. Roger skriver:

Målet är alltså att jag den 8 september 2016 ska ha sett vartenda avsnitt av alla upptänkliga Star Trek-serier, spinoffer, animerade serier och långfilmer. Just den dagen är det nämligen femtio år sedan det allra första avsnittet av Star Trek sändes (Givetvis finns det andra datum man kan räkna jubileum utifrån. Som till exempel första inspelningsdagen av den första piloten, som tv-bolaget först refuserade och som sändes först långt senare, men eftersom den femtioårsdagen redan har passerats så verkar det lite onödigt att ha det som deadline). Och när Leonard Nimoy nu gick bort så kändes det lite som att det var hög tid att kicka igång det här projektet. Se det som en hyllning till mannen med en av filmvärldens mest märkliga karriärer.

Roger är för många mest känd som rösten i Sveriges Radios filmprogram Kino, som han var programledare för i många år innan han blev utsedd till Sveriges Radios kulturkorrespondent. Han är också en flitigt anlitad skribent, bland annat i QX. Men ”nördfilm” har aldrig varit Rogers specialområde tidigare. Men han har svängt om på senare tid, inte minst efter att ha inspirerats av Rymdfilm.

För min egen del hoppas att det här projektet ska kunna återskapa åtminstone lite av den lyckokänsla som jag kände när jag första gången såg ett Star Trek-avsnitt på tv. Hitta tillbaka till den där omåttliga fascinationen för rymdfantasier och science fiction som jag tappat bort någonstans på vägen. Men som har börjat komma tillbaka. Eventuellt började det med Battlestar Galactica, men frågan är om det inte var Gravity som på allvar fick mig att gå igång på rymden igen. Det var något med de diskreta 3D-effekterna och svindelkänslan jag fick av att se Sandra Bullock ligga och flyta i rymden. Helt plötsligt kom jag ihåg hur det kändes när jag plöjde sf-romaner på mellanstadiet.. Henrik Tornbergs blogg Rymdfilm har också varit en inspirationskälla. Och en och annansteampunkroman som jag snubblat över.

 

Välkommen i rymdfilmsklubben, Roger.