Alla 12 Star Trek-filmer visas på TV

USS Enterprise NCC 1701 i Abrams’ version

UPPDATERING: Det visades bara tio filmer av tolv. TV6 berättar inte varför de hoppade över de två nyaste

Med start på fredag 29 november kommer svenska kanalen TV6 att visa alla Star Trek-biofilmer. Sändningstiden är 21.00 fredagar med repris lördag eftermiddag. Självklart har Rymdfilm recenserat alla de tolv filmer, som producerats från 1979 till 2013. Det är inbördes mycket olika berättelser, som omfattar allt från filosofilektioner till hämnddrama och ren action. Här kan du läsa om handlingen i de tolv filmerna – klicka på titeln för att läsa hela recensionerna. Vilka som är bäst? Nr 2, 4, 6, 8 och 11.

Star Trek The motion picture (1979)

Sänds fredag 29 november kl 21.00. Den första rebooten, och en ganska seg historia. Ett enormt färgat moln förintar ett antal Klingonskepp och sätter hotfullt kurs mot Jorden. Det enda skeppet i närheten är USS Enterprise med kapten Kirk (Shatner), mr Spock (Nimoy) och alla de andra från 60-talets TV-serie. Men inne i det mystiska molnet väntar något mycket märkligare än de tror…

Kapten Kirk har en dålig dag, fast i mitten av en död planet, i Star Trek II: The Wrath of Khan

Star Trek II – The wrath of Khan (1982)

Rekommenderas! Sänds fredag 6 december kl 21.00. Regi: Nicholas Meyer. Jim Kirk (William Shatner) har det verkligen tufft i den här filmen, av många ansedd som den bästa Star Trek. Hans vuxne son hatar honom, jobbet som amiral tråkar ut honom och i födelsedagspresent får han av sin bäste vän Dr McCoy (DeForest Kelley) ett par läsglasögon, passande för en åldrande man. Mitt i denna medelålderskris rymmer Khan, en av Kirks gamla fiender, från den ödeplanet där han varit inspärrad i tjugo år. I en härligt rysansvärd scen stoppar Khan med sadistisk njutning in parasitiska maskar i örat på två Starfleet-officerare för att kunna kontrollera deras tankar. Han är den campaste och ondaste rymdskurken i den här delen av galaxen, och som lök på laxen lyckas Khan också stjäla ”Genesis-maskinen”. I fel händer kan den användas som en bomb för att förinta allt liv på en planet.

Star Trek III – The search for Spock (1983)

Sänds fredag 13 december kl 21.00. De första 40 minuterna är oerhört njutbara, men sedan tappar den lite i tempo. Kirk har en chans att återuppväcka Spock om bara hans kropp och doktorn kan sammanföras i ett mystiskt tempel på Vulcan. Problemet är bara att kroppen ligger på den förbjudna planeten Genesis, där en Klingonkapten (spelad med den rätta galna intensiteten av Christopher Lloyd) hotar Federationens forskarteam, där Kirks son ingår. Till råga på allt beslutar sig Stjärnflottan för att skrota den 20 år gamla USS Enterprise och pensionera besättningen. Ska Kirk kunna rädda Spocks kropp och sin son från klingonerna, innan Genesis förintas?

Klingonskeppet och valfångaren i Star Trek IV

Star Trek IV – The voyage home (1986)

Rekommenderas! Sänds fredag 20 december kl 21.00. En kul komedi, och en av de mest framgångsrika Trekfilmerna på bio. Kirk och de andra har åtal att vänta efter att ha stulit och förstört Enterprise. Men de får snart annat att tänka på då en okänd rymdsond orsakar kraftiga naturfenomen som hotar att förstöra Jorden. Från omloppsbana skickar sonden radiosignaler i form av märkliga vrål. Kvickt listar våra vänner ut att signalerna i själva verket är valsång och väntar på svar från knölvalar som är utdöda på Jorden. Det  verkar inte bättre än att sonden kommer att dra oss alla i fördärvet. Den logiska lösningen på en sån knipa är – självklart – att åka tillbaka i tiden till 1986 (året då filmen gick upp på bio) och driva omkring på gatorna i San Francisco för att få tag på knölvalar som kan tas med tillbaka till framtiden så att valsonden kan få svar och sluta orsaka Jordens undergång. Klart som korvspad, eller hur?

Star Trek V – The final frontier (1989)

Sänds fredag 27 december kl 21.00. Den sämsta Trekfilmen. Efter framgången med den underhållande The Voyage Home håller hela Trekserien på att kapsejsa då William Shatner utnyttjar en klausul i kontraktet och får såväl skriva storyn, sätta sig i registolen och stå framför kameran. Spocks halvbror Sybok kidnappar tre ambassadörer för att lura till sig ett rymdskepp, så att han kan åka och besöka Gud som har tror bor i galaxens mitt. Som av en slump så råkar det vara den nybyggda Enterprise med Spock ombord som kommer till ambassadörernas hjälp. Tillsammans reser de för att träffa Gud.

Christopher Plummer som general Chang i Star Trek VI

Star Trek VI – The undiscovered country (1991)

Rekommenderas! Den sista filmen med originalbesättningen blev också en av de bästa. Regissör är åter Nicholas Meyer, som också gjorde tvåan. Det kan bli fred mellan Klingon och Federationen. Gamla uvar som kapten Kirk (William Shatner) muttrar för sig själva, förbisprungna av historien. Men då Klingons kansler Gorkon (David Warner) blir lönnmördad under ett diplomatiskt uppdrag sätts allt på spel: den klingonske höken general Chang (Christopher Plummer) anklagar Kirk för mordet och sänder honom och McCoy till dödsläger. Starka krigiska krafter på båda sidor gör allt för att hindra att rymdens eget ”kalla krig” får ett lyckligt slut.

Star Trek VII – Generations (1994)

Ökänd för att den behandlar gamle Kirk så illa i hans sista framträdande. Det här är den sjunde Star Trek-filmen och den första med besättningen från 1980-talets tv-serie The Next Generation. Soran (Malcolm McDowell) är en vetenskapsman som är villig att döda en hel planet, bara för att få komma tillbaka till the nexus, den falska lycksalighetens dimension, som man når genom ett energiband som rör sig genom rymden.

Borgdrottningen är det bästa tillskottet till Star Trekuniversum på tio år – First Contact

Star Trek VIII – First contact (1996)

Rekommenderas! Mänsklighetens framtid på spel. Överljusfartens uppfinnare är en bitter alkis, som eventuellt aldrig kommer att lyfta från marken. Tredje världskriget är precis slut, och Cochrane håller helt enkelt på att ge upp tillsammans med resten av befolkningen. The Borg under ledning av den delikat ondskefulla Borg Queen (Alice Krige), kommer dundrande bakåt i tiden för att döda honom, innan han hinner förändra historien. Det är bara Picard (Patrick Stewart) och besättningen på Enterprise E som kan ställa allt till rätta.

Star Trek IX – Insurrection (1998)

En ganska seg historia. Data (Brent Spiner) råkar avslöja en konspiration mellan en skrupelfri amiral och de krigiska Son’a, vars groteska ledare Adhar spelas av F Murray Abraham. I hemlighet vill denna oheliga allians exploatera en paradisplanet vars ringar innehåller ett ämne som fungerar som Ungdomens källa.

Star Trek X – Nemesis (2002)

Den sista filmen med The Next Generation, och en så medioker actionfilm att hela Star Trek höll på att gå omkull. Det skulle dröja sju år innan JJ Abrams till slut lyckades reboota serien. En ung man, Shinzon, (Tom Hardy, känd från The Dark Knight Rises och Inception)  tar makten över det romulanska imperiet med hjälp av de djävulslika remanerna, slavar till Romulus som till sist reser sig mot sina herrar. Den nye kungen röjer hänsynslöst alla opponenter ur vägen och ställer sedan in siktet på Federationen och USS Enterprise.

STOP! HAMMERTIME!. Det var bar så här långt som TV6 faktiskt visade. De två sista filmerna kom aldrig, och kanalen ville inte svara på frågor varför.

Narada från Star Trek (2009) hoppade tillbaka i tiden

Star Trek (2009)

Rekommenderas! Regi: JJ Abrams, som räddade Trek och startade om alltsammans på nytt. ödet för de unga Kirk (Chris Pine) och Spock (Zachary Quinto) samman på Starfleet Academy i San Francisco, och här möter de också för första gången sina blivande kamrater som de ska tjänstgöra tillsammans med på den alldeles nybyggda USS Enterprise. De unga kadetterna sätts på sitt första prov då det mystiska rymdskeppet som dödade Kirks pappa dyker upp och hotar Spocks hemplanet Vulcan. Men personmotsättningarna kommer i vägen för samarbetet. Kan det vara så, i detta parallella universum, att Kirk och Spock faktiskt inte kan bli vänner?

Star Trek Into Darkness (2013)

Mörka moln tornar upp sig i den andra filmen i den nya tidslinje som inleddes med Star Trek (2009). Federationen utsätts för en dödlig attack från en av sina egna officerare, John Harrison (Benedict Cumberbatch). Vad som sedan rullar igång är en välsnickrad historia, lika delar konspirationsthriller, action och moraldrama. Och vi får se klingoner! Regi: JJ Abrams.

Screamers (1995) – Peter Weller slåss mot mordiska robotar

USA 1995, regi: Christian Duguay, producent: Franco Batista, manus: Dan O’Bannon baserat på Philip K Dick

Peter Weller spelar överste Hendrickson

Handlingen.

I Screamers kan en science fictionnörd pricka av många punkter på sin lista: baserad på en novell av Philip K Dick (författaren till Blade Runner och Total Recall) och med manus av Aliens författare Dan O’Bannon – check! Peter ”RoboCop” Weller i huvudrollen – check! Dystopisk framtid där ett ont företag koloniserar – och ödelägger – planeter i jakt på värdefull mineral och endast en råbarkad hjälte kan avslöja komplotten – check! Fasanfullt mordiska robotar som inte bara sågar folk itu utan dessutom kan förklä sig till människor – check! Det är många välkända ingredienser från  rymdfilmshistorien, lite omstuvade, uppstekta och serverade som en ny anrättning.

Pretentionerna?

I grunden en klassisk actionfilm, inspirerad av vilda västern och med Dicks svartsynta sociala patos som extra prettodimension.

Screamers kan anta många olika former

Världsbygget och rymdskeppen!

Ett hyggligt försök till komplett världsbygge: planeten Sirius 6B är visserligen mest ödemark, men en härligt kargt gestaltad ödemark med precis rätt kyla i luften och lagom patinerade ruinstäder. Vi kommer in efter katatrofen, men huvudpersonen Hendrickson och hans mannar vet inte om det. I början av filmen tror de fortfarande att de är frontlinjen i kriget mot NEB (New Economic Bloc) – men eftersom det är en Dickhistoria är förstås hela deras världsbild en bluff. I själva verket har de lämnats åt sitt öde på Sirius 6B, och deras fiender har massakrerats av den sentienta robotrasen Screamers. Hendricksons och hans menige soldat Ace (Andrew Lauer) färdas genom det postapokalyptiska landskapet och inser gradvis sanningen, tillsammans med publiken. Screamers är en brokig skara tänkande maskiner som förekommer i många former. De färdas vanligen under jord, och ger ifrån sig ett genomträngande skri från de sågklingor som de använder för att attackera människor med. Därav namnet ”screamers”. Men Hendrickson upptäcker att det kommit nya modeller, som ser ut som människor och nästlar sig in överallt. Dessa replikantkusiner skriker också då de attackerar – ett kulturellt särdrag i screamerssamhället, kanske? Den mest minnesvärda screamern har formen av en robotråtta, och är faktiskt ganska kuslig.

Vi får bara se ett rymdskepp på nära håll i filmen, och det är en liten flygplansliknande maskin som väntar nere i NEB-högkvarterets källare och kan bli en utväg från den Screamersinfekterade världen. Men ska Hendrickson lyckas ta sig förbi monstren?

Screamers sågar av både det ena och det andra

Design och specialeffekter;

Återigen: ett hyggligt försök att skapa en trovärdig strålökenvärld där våldet härskar. Det är mest praktiska specialeffekter, som avsågade armar och robotmagar som beskjuts och visar sig vara fulla av kugghjul och sladdar. Råttscreamern jag nämnde ovan ser helt OK ut, men som mycket annat i filmen är den just ”OK” men inte mer. Screamers innehåller få wow-ögonblick, visuellt.

Luckor i manus,

Man förstår inte riktigt Alliansens (Hendricksons sida) förhållande till Screamers. Det är deras robotar, men de verkar snabbt ha löpt amok och blivit ett hot mot alla. Varför har man inte gjort något åt det? Hur kan det effektivaste motmedlet mot dem vara att skjuta med gevär på jorden ungefär där man tror att de är? Vad driver dessa Screamers att anta människoskepnad? Vi får aldrig veta om det är medvetet mystik eller bara slarvigt skrivet manus.

Screamers

Domen:

Somliga noveller har fantastiska långfilmer i sig, i händerna på rätt manusförfattare och regissör. Blade Runner är exemplet framför andra. Men Screamers baseras inte på någon av Philip K Dicks mer minnesvärda alster, och Christian Duguay är ingen Ridley Scott. Filmen kan inte (och vill förmodligen inte heller) matcha Blade Runners grandeur. Den Dick-film den mest liknar är Verhoevens Total Recall, som i sin tur var rolig, fartfylld och grotesk. Här står sig Screamers också slätt. Men den har den utmärkte Weller i huvudrollen, ett par åtminstone lätt disturbing scener med läskiga replikanter, visuellt håller den ihop och storyn tuffar på fint nästan hela vägen fram till det alltför banala slutet.  Långt ifrån den bästa Dickfilmatiseringen, men heller inte helt hopplös.

Se även+

Blade Runner, Total Recall, Soldier (en annan Dick-klon)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Payload , Expo, 299,792 km/s och andra korta rymdfilmer

Payload av Stuart Willis (Australien 2012)

Letar man lite på nätet går det att hitta en mängd korta rymdfilmer, oftast av oberoende filmskapare med mer kreativitet och passion än pengar. Ofta ser de rätt skarpa ut, eftersom avancerad redigerings- och animationsutrustning numera är något som vilken filmstudent som helst har tillgång till. Vi snackar höga produktionsvärden till noll budget. Det är inte sällan manus som är den svaga punkten hos dessa indierymdfilmare. Looken är där, och grundidén. Men att utveckla en story är också ett hantverk, precis som konceptdesign eller visuella effekter är det. Med rätt producent och team skulle dessa unga filmskapare kunna åstadkomma storverk. På sidan Short of the week finns listan med Best Sci-fi Short Films, som fylls på regelbundet och där man också kan läsa några rader om varje film och filmskapare.

Där hittade jag bland andra den 13 minuter långa Expo av Joe Sill, publicerad i maj 2013. Det är en fin liten stämningsbild från rymden, om en astronautkvinna som har sin dotter med på Månen och hamnar i dödsfara. Det är inte så mycket en novellfilm som en poetisk liten meditation med rymdtema.

*

Betydligt mer ambitiös till omfattning och story är den australiensiska Payload (2012) som klockar in på 18 minuter och skildrar en fattig familj som lever i en dystopisk framtid där en rymdhiss är enda utvägen från misären. Regi av Stuart Willis. Payload är en förhållandevis väl utvecklad historia, och Willis lyckas få in mycket världsbyggande på den korta speltiden. Filmen hade premiär vid Palm Springs kortfilmsfestival 2011, och Willis har planer på att försöka göra en långfilm av idén.

*

Det finns många fler filmer på listan hos Short of the week. En kul retropärla är 299,792 km/s, en sorts pseudo-Star Trek som kom till efter en Kickstarterkampanj i början av året. De fick in nästan 40 000 dollar. Filmen är är en hyllning till forna dagars sci-fi på TV och är så retro att den inte innehåller några datoranimerade effekter alls, utan allt är uppbyggt analogt. Med maffiga neonfärger.

Grattis Doctor Who, 50 år, från Rymdfilm och Google

Day of the Doctor, BBC

Ikväll lördag 23 november firar den mycket brittiska sci-fi-serien Doctor Who 50 år i tv-rutan, med The Day of the Doctor, en stor specialsändning med skådespelare från flera av de elva inkarnationerna av doktorn. Ja, alltså det är ju betydligt fler skådisar som spelat honom på femtio år, men själva figuren Doctor Who har återfötts elva gånger. Det är en ganska komplicerad tidsresehistoria som löst binder samman alla de olika serierna, och för en oinvigd kan det vara knöligt att begripa sig på. Doktorn hör till en utomjordisk och kraftfull ras kallad The Time Lords, och är numera en av de sista av sin sort. Han har många alierade, bland annat mänskliga kompanjoner som lever vi vår nutid på Jorden men som regelbundet får åka ut i universum i doktorns eget unika rymdskepp, The Tardis. Det är den där telefonkiosken som vi förknippar så intimt med serien. Doktorn har också fiender, varav robotrasen Daleks kanske är de mest berömda. ”Exterminate” säger de innan de förintar sina motståndare.

De gamla versionerna av Who från 1970- och 80-talen har idag (men det är förstås min personliga åsikt) mest ett kultvärde. Som drama tycker jag de är otittbara. En av Rymdfilms läsare, Classe, tycker däremot att 70-talsdoktorn spelad av Tom Baker, lätt igenkännbar på sin hatt och halsduk, la ribban väldigt högt för kommande doktorer. Och så har vi förstås fine Sylvester McCoy som spelade rollen i slutet av 80-talet. Vilken är din favoritdoktor?

Fiveish Doctors

Tre gamla doktorer gör i helgen dessutom sitt eget kupp-program om hur de försöker komma med i 50-årsjubileet. Men ingen svarar på deras många telefonsamtal. Bäst att ta ödet i egna händer! Den här lilla charmiga pärlan släpptes idag och  överraskade alla. Du får inte missa The Five(ish) Doctors Reboot med Peter Davison, Colin Baker och Sylvester McCoy som sig själva. Och bifigurer som Ian McKellen, Peter Jackson och John Barrowman

Om du vill hitta en ingång till serien idag är det utan tvekan de moderna avsnitten från 2005 och framåt som du ska koncentrera dig på. Det var då producenten Russell T Davies återupplivade serien efter många år i träda och helt moderniserade den. Först med Christopher Eccleston och sedan David Tennant i huvudrollen. En ny storhetsperiod inleddes, och den pågår i allra högsta grad fortfarande. Det var även Davies som skapade spinoff-serien Torchwood 2005, en serie som jag personligen haft mycket lättare att ta till mig än själva Who.

Matt Smith är den elfte doktorn

Numera är det Steven Moffat som är showrunner och Matt Smith som spelar doktorn, och serien lockar alltjämt en bredare och yngre publik än den brukade göra innan 2005.  I jubileumsprogrammet, skrivet av Steven Moffat och regisserat av Nick Hurran, spelas doktorn i tre versioner av Matt Smith, David Tennant och John Hurt.

Några som är riktiga Who-fans är Google, som hela helgen hyllar den berömde doktorn med en egen, unik ”doodle”. Doodlar är specialprogrammerade versioner av Googles logga som läggs upp på jubileumsdagar som handlar om nördiga ämnen som vetenskap och science fiction. De mer extravaganta doodlarna har interaktivtet, och ibland hela spel inbyggda. Guardian berättar att Doctor Whos  ”whodle” är den största och mest komplexa Google som någonsin gjort. Här hittar du Doctor Whos doodle. Det är bara att klicka på playknappen så sätter en massa minispel igång.

Rymdfilm säger också grattis till Doctor Who!

Googles hyllning till Doctor Who

Manborg (2011) – nördig 16-bitars rymdvampyrextravaganza

Kanada 2011, manus, regi och producenter: Steven Kostanski och Jeremy Gillespie

Matthew Kennedy är Manborg

Handlingen.

En total indiefilm vars totalbudget låg på c:a 1000 kanadensiska dollar. Rymdnazistvampyrerna attackerar Jorden och Greve Draculon (Adam Brooks) blir alltings härskare. Men en soldat (Matthew Kennedy) som vågat stå emot Draculon räddas till livet efter att ha blivit skjuten och får återuppstå som den smått förvirrade Manborg. Till hälften man. Till hälften cyborg. Han tillfångatas snart av Draculons närmaste man, The Baron (Jeremy Gillespie), och spärras in i Mega-Death-City. Där tvingas Manborg utkämpa strider mot monster på en arena och blir kompis med de andra gladiatorerna: kampsportsexperten #1 Man (Ludwig Lee) och syskonen Mina (Meredith Sweeney) och Justice (Conor Sweeney). Ska Manborg bli mindre förvirrad och inse vilken oerhörd eldkraft han besitter? Ska Mina lyckas stå emot baronens amorösa inviter? Och kommer Justice att acceptera förbudet mot discodans?

Pretentionerna?

Ren och skär underhållning, och ett hobbyprojekt byggt på kärlek till gamla TV-spel från 16-bitarseran och till science fiction- och skräckgenrerna.

Justice, Mina, #1 Man

Världsbygget och designen,

Baronen

Jag har aldrig sett något liknande. Det är som en liveactionversion av något gammal Streetfighterspel, men med en charmigt retrofuturistisk 80-talsestetik som aldrig skulle ha förekommit i ett riktigt spel från tiden. Allt ser avslappnat lo-fi ut, med tecknade miljöer, lågupplösta handanimationer och stop-motion-monster som man inte riktigt kan avgöra om de bara ser ut att vara gjorda av modellera eller om någon gjort dem i datorn så att de ska se ut som om de var hämtade från den läskigaste Pingufilm du aldrig sett.  Hela filmen har en härligt handgjord känsla, som om någon suttit och handritat en massa miljöer och sen klippt ihop dem i ett gammaldags bildcollage. Mycket charmigt som omväxling till den sterila och något könlösa look som moderna rymdfilmer (billiga som dyra) lider av.

Mest minnesvärda scen*

Då den skrämmande och bisarra Baronen vankar av och an och försöker uppbåda mod att uppvakta Mina (som han bara känner som Fånge Nr 7) men inte vill att hans tyranniske härskare ska se att han struttar omkring med en blombukett.

Domen:

Jag har sett så många hemgjorda indieproduktioner vid det här laget att jag vet  hur svårt det är att skapa en hyfsat underhållande b-film, även om den mest ska tilltala en genreintresserad festivalpublik. Jag har sett ett antal indierymdkomedier där filmens hela attraktionskraft hängs upp på splattervåld, sex eller rent och skärt äckel. Men det dröjer inte många minuter in i Manborg för att man ska inse att detta är något annorlunda. Här finns en geekig glimt i ögat som saknas i många andra projek. Humorn är inte så förtvivlat grabbig utan mer nördig och till och med lite snäll. Filmens bärande idé (en liveversion av ett tv-spel) genomförs konsekvent och med visuell flair.  Dessutom är det rappt klippt och utan några transportsträckor då filmen bara är drygt en timme lång. För dig som gillar gamla tv-spel och uppskattar DIY-projekt är Manborg gefundenes fressen.

DIY-rymdfilm

Se också+

Android från 1982, om en något förvirrad men ändå mordisk robot på en rymdstation.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Rymdfilmerna vi ser fram emot 2014

OBS! Detta inlägg är från november 2013 och inaktuellt. Här finns ett nytt inlägg: Kommande rymdfilmer för 2014/2015/2016

Snart börjar det bli dags att sammanfatta filmåret som gått, och som jag tidigare konstaterat är vi inne i en science fictionboom av sällan skådat mått. Bara i år har vi fått originalhistorier som Gravity, Oblivion, After Earth, Elysium, Europa Report, Pacific Rim och Ender’s Game. Och uppföljare som Star Trek Into Darkness och Man of steel. Det är bråda dagar för en rymdfilmsbloggare.

När vi blickar in i framtiden ser vi att rymdvinden fortsätter att blåsa, och vi vet redan nu att den kommer att nå orkanstyrka om två år, 2015, då Star Wars återkommer till vita duken tillsammans med mängder av uppföljarfilmer. Men även nästa år är fullt av rymdfilmer, och glädjande nog ser trenden ut att hålla i sig med helt nya berättelser som inte är uppföljare eller reboots. Rentav – vågar jag säga det- ser 2014 att bli ett lite mer seriöst rymdfilmsår än 2013. Kors i taket!

Här är ett urval av filmer som kommer på bio eller on demand under 2014:

Interstellar av Christopher Nolan

Christopher Nolans Interstellar

Det är inte någon vild gissning att det här kommer att bli nästa års mest omtalade sci-fi-film. Alla stjärnor står liksom i rätt position då mannen som skapade Inception, Memento, reboot-Batman och The Prestige ger sig ut i rymden för första gången.  Storyn bygger på verkliga vetenskapsteorier av den berömde fysikern Kip Thorne, om hur man skulle kunna färdas mellan stjärnorna med hjälp av maskhål i rymdtiden. Interstellar utspelas i ett dystopiskt framtidsscenario där mänskligheten tappat hoppet, men en liten grupp forskare genom maskhålet tror sig finna en utväg som kan ge oss en framtid. Manus av Jonathan Nolan och musik av Hans Zimmer. Filmfotograf är Hoyt van Hoytema, från Schweiz, eftersom Larry Pfister som brukar jobba med Nolan är upptagen med att göra sin egen rymdfilm Transcendence. van Hoytema är ju välkänd i Sverige för fotot till Låt den rätte komma in, Doktor Glas, Lasermannen, Tinker tailor soldier spy, Call Girl och Pistvakt. Matthew McConaughey och Anne Hathaway spelar huvudrollerna, med hjälp från Matt Damon, Casey Affleck, den store Michael Caine och John Lithgow. November 2014. Prepare to get your mind blown!  Trailer för Interstellar

Jupiter Ascending

Jupiter Ascending

Framskjuten till 2015. The Washowskis är i farten igen, denna gång med en space opera med Channing Tatum som interplanetär krigare och Mila Kunis som den fattiga toalettstäderskan som utmanar Drottningen av Universum om tronen. Sean Bean spelar en ”Han Solo-karaktär” – vad nu det är. Kan bli precis hur knasigt och pinsamt som helst, men jag är ändå lite charmad på förhand. Tyckte mot alla odds ganska bra om Cloud Atlas.  Trailer Jupiter Ascending

Tomorrowland

Framskjuten till 2015. En smått mystisk film där allt vi vet om storyn är att den har  har med Disneys 1950-talsattraktion Tomorrowland att göra. Och vi vet att regissören Brad Bird (Iron Giant) har det här som sitt hjärteprojekt, vilket tillsammans med Disneytemat bådar för retrofuturism av högsta kvalitet. Manus och producent är Damon Lindelof och George Clooney och Hugh Laurie spelar huvudrollerna.

Guardians of the galaxy

Guardians of the galaxy

En ny storfilm från Marvel som är den första i deras nya ”kosmiska fas”. Det innebär att filmens tema är galaktiskt snarare än jordbundet och att större delen av handlingen utspelas  i rymden. Denna gång är det inte Avengers utan en något udda superhjältegrupp där en talande tvättbjörn och ett träd ingår. Med bland andra Zoe Saldana och Chris Pratt.

Young Ones

Young Ones 

Detta drama med bl a Nicholas Hoult (A single man, Jack the giant slayer),  Elle Fanning och Michael Shannon är eventuellt bara postapokalyptiskt och kan sakna rymdkoppling. Men det handlar om en pojke och hans robot, och jag får mycket starka Star Wars-vibbar av postern. Så det kändes naturligt att inkludera den på listan över filmer att hålla ögonen på.

Transcendence

Debutfilm från Wally Pfister, som annars gjort sig ett namn som filmfotografen bakom Christopher Nolans storfilmer. Men nu regisserar han sin egen storfilm, vilket krockade med Nolans inspelning av Interstellar (se ovan). Transcendene har ett posthumant tema om hur människor laddar upp sina medvetanden till ett nätverk och uppnår ”transcendens”. Men vad händer då datorer skapar ett överlägset medvetande, och vilka kan tänkas försöka dra nytta av det? Projektet har lockat idel storstjärnor med Johnny Depp, Rebecca Hall, Morgan Freeman, Cillian Murphy och Kate Mara i spetsen. Kommer med all säkerhet att vara en av årets snyggaste sci-fi-filmer.

Emily Blunt och Tom Cruise i Edge of tomorrow stirrar stint

Edge of Tomorrow

Tom Cruise och Emily Blunt är två framtida supersoldater i denna brittisk/amerikanska filmversion av ett japanskt seriealbum (”All you need is kill”). Aliens kallade ”mimics” är i krig med människorna, och vi får se hur Cruises rollfigur fastnar i en tidsloop a la Groundhog day. Med tiden lär han sig utnyttja att han upplever samma sak gång på gång, för att organisera en avgörande attack på utomjordingarna. Regi: Doug Liman. Recension

Bl a Liev Schreiber i Last days on Mars

Last days on Mars

En thriller i Aliens anda med Liev Schreiber som astronaut. Vi följer en till synes dödsdömd expedition till Mars där en besättningsman får med sig något in från det okända. Vi vet ju hur det brukar sluta? Med body horror galore!

Denna film har haft premiär utomlands, men oklart med distribution i Sverige. Recension

Monsters Dark Continent – soldat stirrar stint

Monsters Dark continent

En av senare års mest uppmärksammade och inflytelserika rymdfilmer var 2010 års Monsters av Gareth Edwards, ett lågmält och poetiskt indiedrama om livet på gränsen till en utomjordisk invasion. Filmens regissör säkrade ett toppuppdrag i Hollywood (att reboota Godzilla, vilket också sker under 2014) men nu är även en fortsättning på Monsters på G, i regi av Tom Green. Förvänta er mer mystik och dunkla hot, i något mer lyxig förpackning än första gången. Kan bli riktigt intressant. Trailer Monsters Dark Continent

Scarlett Johansson i Under the skin stirrar stint

Under the skin

Den här filmen fick mycket uppmärksamhet på filmfestivalerna i somras, där den delade kritikerna i ett för- och ett emotläger. Det är helt klart en monsterfilm med konstambitioner, vilket får mig att gilla den på förhand. Men vissa anser att den inte håller hela vägen. Scarlett Johansson spelar en alien som samlar in mat till sina gelikar genom att resa genom Skottland och ragga upp karlar som hon dödar. Recension

Absolutely Anything

Monty Pythons Absolutely Anything

Den första Monty Pythonfilmen på många, många år, ja faktiskt den första med de flesta av gänget samlade sedan Meaning of life: Terry Jones, John Cleese, Michael Palin och Terry Gilliam. Saknas gör Eric Idle (som inte ville vara med) och Graham Chapman (som är död).  Dessutom med Benedict Cumberbatch och Robin Williams. Enligt uppgift är filmen en sci-fi-fars om en lärares äventyr då utomjordingar förlänar honom magiska krafter, som tillåter honom att göra absolutely anything. Regi Terry Jones.

Transformers 4

Av Michael Bay. Fler leksaksrobotar som slåss, denna gång har de i alla fall gett den irriterande unga killen sparken och har Mark Wahlberg i huvudrollen. Recension

Space Station 76

En komedi av Jack Plotnick med Patrick Wilson och Liv Tyler. En alternativ framtidsberättelse om livet på en rymdstation som är som hämtad från en värld där framtiden ser ut som 1970-talets rymdserier som Månbas Alpha och Battlestar Galactica. Recension

51 degrees

Brittisk indiefilm om en kille som lyckas förutse att världen kommer att gå under på grund av ett asteroidnedslag, inom tre veckor. Men det finns en hemlig rymdstation som rymmer 2000 personer, och vår huvudperson får en biljett dit i utbyte mot att han dokumenterar de sista dagarna på Jorden. En film som varit under produktion i flera år, men som möjligen har släppts online i väntan på distribution. All produktionsinfo finns i alla fall på 51degreesfilm.com

Home

En animerad buddyfilm om utomjordingar, från Dreamworks Animation. Hösten 2014.

After the world ended

En ”post-post-apcalypse” sci-fi-story om bland andra en astronaut som kraschar i vildmarken, om en ung kvinna som är vilse i ett urbant ödelandskap, och om en straffånge som ska bli den första människan på Mars. Regi: Tony Sebastian Ukpo. Releasedatum våren 2014.

Dessutom science fiction från 2014 som inte har med rymden att göra:

RoboCop Reboot med Joel Kinnaman

Godzilla Reboot av Gareth Edwards (regissören till Monsters)

Birdman Superhjältefilm med Michael Keaton

Dawn of the planet of the apes Uppföljaren till den utmärkta Rise of the planet of the apes.

X-men Days of future past Bryan Singer kommer tillbaka och förenar båda generationers skådespelare från tidigare filmer.

Svenska vinterlandskap med robotar och rymdskepp i Simon Stålenhags målningar

”Bränslepump och Lokskepp, Björkfjärden.” av Simon Stålenhag

Genom en kollega upptäckte jag den fina simonstalenhag.se där konstnären lägger upp sina magiska och humoristiska målningar med science fictiontema. Det är svensk landsbygd, granskog och övergivna industrilandskap med en postapokalyptisk känsla. Rymdskepp svävar över snögloppet, dinosaurier cirklar kring Hemglassbilen och småpojkar styr jätterobotar mot polisbilen som stannat avvaktande en bit bort på fältet. Allt har en känsla av nostalgi och en kantig 80-talsestetik som slår an fler än en sträng hos mig. Rymdskeppen ser ut ungefär som om det var SAAB, Volvo eller Volkswagen som formgett dem på 1980-talet.

”Fjärrhandske” av Simon Stålenhag

På webbsidan http://www.simonstalenhag.se  kan man se massor av målningar, men också beställa prints, kort och posters med motiven, till en inte alls orimlig peng. Stålenhag själv är, förutom konstnär, konceptdesigner och spelutvecklare. Hans verk har visats i bland andra Wired och på io9.

”Gaussfraktarna” av Simon Stålenhag

Forbidden Planet (1956) – den banbrytande föregångaren

USA 1956, regi: Fred M Wilcox, producent: Nicholas Nayfack, manus: Cyril Hume, musik: Louis & Bebe Barron, foto: George J Folsey

Robbie the Robot är den första roboten med en personlighet i amerikansk film

Handlingen.

Jag vill börja med att understryka att Forbidden Planet inte är någon mossig skåpmat jag plockat fram i brist på bättre, utan en av sci-fi-historiens verkliga klassiker som står sig än idag. Det är filmen som inspirerade Gene Roddenberry att skapa Star Trek tio år senare, men som är betydligt snyggare än sin efterföljare. Postern med den avsvimmade kvinnan i Robbie the Robots armar är idag kanske mer känd än själva filmen, och kan ge intrycket av att det här är en cheesy historia i stil med Attack of the 50 foot woman. Men faktum är att Forbidden planet är mer exploration än exploitation. Storyn är löst baserat på Shakespeares Stormen. Våra hjältar är stjärnskeppkapten Adams (en ung och snygg Leslie Nielsen, bara en sån sak) och hans underofficare Farman och Doc Ostrow, som tillsammans med sin besättning på rymdskeppet C57-D landar på planeten Altair IV där ett annat skepp försvunnit tjugo år tidigare. Där möts de av den mystiske Dr Morbius (Walter Pidgeon) och dennes blonda och naiva bombnedslag till dotter, Altaira (Anne Francis). Morbius har byggt sig ett hem i ruinerna av den utdöda Krell-civilisationens avancerade maskiner, och har på artificiell väg förbättrat sina mentala förmågor tills hans kan genomskåda Krells mysterier. Han har också konstruerat roboten Robby, som gör allt från att laga mat till att sy kortkorta klänningar åt Altaira.

Kapten Adams och hans besättning fascineras av de utomjordiska artefakter som Morbius visar dem, men samtidigt hotas rymdskeppets besättning av en blodtörstig och osynlig fiende. De börjar ana att Morbius vet mer om detta monster än han först vill erkänna.

Postern är ikonisk, och kanske mer känd än filmen idag

Pretentionerna?

Berättelsen ser sig så här 57 år senare som ganska ordinär science fiction. Ungefär som ett helt vanligt avsnitt av Star Trek. Men man ska betänka att Forbidden Planet var först: det är den första långfilmen om människor som reser interstellärt i ett eget rymdskepp. Det är den första filmen som helt utspelas på en annan planet, långt från Jorden. Robby the robot är ett av de tidigaste exemplen på en filmrobot som är en karaktär med en egen personlighet. Det var också den allra första långfilmen som har helt elektronisk filmmusik. En banbrytande film, på så många vis. Storyn har också vissa vetenskapliga anspråk: den handlar om det undermedvetnas kraft (a la Jung) och vikt har lagt vid många av de detaljer, som kryosömn för långa rymdfärder, som vi vant oss vid i senare tiders rymdfilmer.

United Planets Cruiser C57-D

Världsbygget och rymdskeppen!

The Great Machine

United Planets Cruiser C57-D är ett flygande tefat! Kanske är det alla flygande tefats moder? Men det är alltså ett mänskligt flygande tefat, inte ett utomjordiskt som man kanske skulle kunnat tro med tanke på att tefat senare förknippats med besök från andra planeter. Här är det dock vi som är aliens på besök i det okända. Skeppet är oerhört likt USS Enterprise på insidan, och har till och med den typ av teleportationsmaskin (”Beam me up!”) som Scottie skulle göra så känt i Star Trek många år senare. Besättningen är dock homogenare och mer militariska än sina efterföljare i Trek: de är alla unga, allvarliga, manliga soldater i likadana ljusblå uniformer.

Altair är en något anonym och öde planet, vars karga landskap mest är en exotisk fond till våra hjältars äventyr. Det verkligt spännande finns dock inne i Dr Morbius bas, som är byggd vägg i vägg med en enorm, underjordisk Krellanläggning kallad The Great Machine. Det är ett kubformat komplex som är 30 kilometer tvärs över, och där 9200 kärnreaktorer genererar oändligt med energi. The Great Machine är fortfarande en mäktig syn!

Robby är värd ett hedersomnämnande. Han är utrustad med en replikator som kan återskapa allting, inklusive whiskyflaskor och aftonklänningar. Och dessutom styrs han av en variant på Asimovs robotlagar: han måste vara människor till lags, men är förhindrad från att skada dem.

Krell-labbet ser sensationellt ut

Design och specialeffekter;

Det ska erkännas att allt i Forbidden Planet inte har åldrats med välbehag: de målade bergslandskapen, den glamourösa 50-talslooken på Anne Francis, ja själva det faktum att de flyger i ett flygande fucking tefat. Men jag blir ändå imponerad av omsorgen om detaljer och hur före sin tid designen var. Mobrius Krell-laboratorium med sina runda, metalliska former skulle inte skämts för sig i en film från 80- eller 90-talen. Interiörerna från The Great Machine, med sin enorma skala och rörliga delar, ser fortfarande sensationellt bra ut. Och många saker vi ser här kopierades rakt av i senare tv-serier och filmer: rörliga dörrar och sköldar som blixsnabbt täcker alla fönster, laserpistoler, transportstrålar, rymdskeppsbryggan med sin stora dataskärm.. Allt i fräschaste 50-talstappning. Jag är smått förstummad över kvaliteten.

Altaira har inte varit med om särskilt mycket

Mest minnesvärda scen*

Dött lopp mellan scenen då kaptenen och Doc får en rundtur bland de uråldriga Krellruinerna (och filmen går från rymdmelodrama till riktig science fiction) och scenen då en liderlig besättningsman lär Altaira att kyssas. Den första scenen ger fortfarande ståpäls pga mäktighet. Och den andra är pinsam på ett oskyldigt sätt för oss i en modern publik.

Domen:

Ingen rymdfilmsälskare med självaktning kan missa Forbidden Planet. Den är fortfarande spännande och rolig, och framför allt hittar vi i den massor av frön till det som senare skulle blomma ut till en hel rymdfilmsgenre. Värd att söka upp (finns online att kolla på) och definitivt värd att lägga 1,5 timme på att se.

Skjut på det osynliga monstret

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Halo 4: Forward unto dawn (2012) – attack mot militärakademin

USA 2012, regi: Stewart Hendler, manus: Aaron & Todd Helbing

Kidsen från Curbulo Academy

Handlingen.

En långfilm som utspelas i Halo-universum på planeten Cirnicus-IV, där Curbuloakademin tränar tonåringar till att bli elitsoldater i det ständigt pågående interplanetära kriget. Ungdomarna är alla barn till framgångsrika officerare, vilket ökat pressen på dem. Thomas Lasky (Tom Green) går på krigsskolan och brottas med svåra känslor. Han känner sig oälskad av sin frånvarande mamma, och sörjer sin stupade bror, en ODST-soldat (Orbital Drop Shock Trooper). Egentligen vill han inte alls bli militär, och ifrågasätter såväl direkta order som det krig han förväntas rycka ut i inom kort. Han hamnar i slagsmål och får dåligt rykte på övningarna. Thomas enda ljuspunkt är kadettkamraten Chyler Silva (Anna Popplewell), men precis då de får till det med sin första kyss ställs allt på ända, då främmande föremål börjar regna ned från himlen. Skolan är under attack.

Thomas Lasky (Tom Green) i Halo 4

Pretentionerna?

Utvecklarna ville bredda Halos appeal utanför de mest trogna fansens krets, inför släppet den fjärde upplagan av spelet. Sätta en mänsklig touch på det annars anonyma spelet, vars återkommande hjälte Master Chief aldrig visar ansiktet och bara pratar i korthuggna grymtanden. Därför satte man ett antal kids i huvudrollerna, och gav dem en hoper ganska traditionella problem som kids brukar ha på film: identitet, att lära sig ta ansvar, första kärleken och idealism kontra brutal verklighet.

Infinity i Halo 4

Världsbygget och rymdskeppen!

Filmen utspelas i och omkring Curbulo Academy, som är en militärbas uppbyggd kring en rymdhiss. Den fokuserar på det dagliga livet på skolan. Vi får bara glimtar av det större universum som är Halo, bland annat i flashbackscener och via små videosnuttar som eleverna tittar på för att lära sig mer om kriget. Så vitt jag förstått är bland annat rymdskeppet Infinity, som förekommer i början av filmen, skådeplats för spelet Halo 4. Infinity ser ut lite som en släkting till Battlestar Galactica eller USS Rodger Young från Starship Troopers. Det är en militariserad och brutal mänsklig civilisation vi får se, där allt är hårt och kantigt, och det som en gång var skönt och vackert har försjunkit i glömska för länge sedan.  ODST-soldaterna med Master Chief i spetsen är robotliknande titaner i heltäckande rustning och en aldrig sinande tillgång på ammunition. Det är detta liv som våra ungdomar ska skolas in i. Ett högteknologiskt, dystopiskt helvete, är mitt spontana intryck utan att ha spelat spelet Halo. Vad säger Rymdfilms läsare som också är gamers – är Halo så dystert som det verkar?

Oops, nåt ramlar från himlen!

Design och specialeffekter;

Debuterade som webbserie på Youtube, och släpptes senare på Bluray med 1080-upplösning. Ursprunget online innebär förstås att det är färre specialeffekter jämfört med en ”riktig” långfilm, men det vi får se är, som sig bör, habilt animerat.  Det icke animerade fotot är kristallklart och allt är snyggt förpackat.

Master Chief från Halo

Domen:

Den senaste first person shootern (FPS) som jag verkligen spelade regelbundet hette Quake II. Det släpptes i slutet av 90-talet. Förutom lite Warcraft för sex, sju år sedan har jag inte varit särskilt insatt i något datorspel på många år. Som sci-fi-nörd utan kunskap om Halo borde jag alltså vara den perfekta målgruppen för filmen. Tyvärr missar de sin chans att locka in mig till sin värld. Inte för att filmen är så särskilt dålig, för den är nämligen helt OK. Den har duktiga unga skådisar, flera hyfsat spännande scener och åtminstone antydan till karaktärsutveckling för Thomas Lasky. Man kanske inte blir superengagerad i kadetternas liv, men det är en överlägsen filmatisering jämfört med exempelvis kalkonfilmen om Doom. Halo 4 är en inte helt talanglöst gestaltad rymdsåpa, om än lite händelsefattig.

Problemet är alltså inte filmens huvudpersoner, utan de element som jag vet är hämtade från spelvärlden Halo. Det lockar inte mig för fem öre: inte den anonyme (och charmlöse) Master Chief, som kommer in på slutet som en stor plastleksak och skjuter på ett lika anonymt monster. ”Master Chief” låter lite som ett matlagningsprogram, eller hur? Jag lockas heller inte av de kaotiska, filmade FPS-sekvenser som kadetterna kollar på och som ser ut som hundra andra FPS-scener i hundra andra spel. Inte av den gravallvarliga bakgrundsstoryn om en militärisk, spartansk civilisation där allt går ut på krig, en riktigt dötrist fascistoid kultur. Som  Starship Troopers, fast på allvar, istället för satir. Inget som filmen visar från själva spelet lockar mig att vilja ta reda på mera. Tvärtom – nu vet jag att Halo inte är något för mig.

Jag ställer istället mina spelfilmsförhoppningar till Mass Effect, som enligt ryktet är ett betydligt rikare universum och som ska filmatiseras framöver.

Se istället-

Vi har ju redan nämnt Starship Troopers, men jag kan också rekommendera en annan webbserie om en ung rymdkadett – Battlestar Galactica Blood and chrome. Även om denna serie saknar övriga BSG:s djup så är det färgsprakande underhållning för stunden.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

They Live (1988) – kosmisk klasskamp

USA 1988, manus och regi: John Carpenter, producent: Larry Franco

Bakom mina solglasögon ser jag att alla andra är aliens

Hej igen, efter den urladdning det var att se och recensera årtiondets bästa rymdfilm, Gravity, har jag tagit en välförtjänt liten vila och pysslat med annat. T ex mitt dagjobb på radion. Men nu kör vi på med mera rymdfilm!

Handlingen.

Ett rasande politiskt debattinlägg i form av en cheesy skräckaction om solglasögon som låter bäraren genomskåda att de rika och mäktiga egentligen är förklädda, dödskalleliknande aliens som kontrollerar de förtryckta massorna. Vi får följa lösdrivaren Nada (wrestlingstjärnan Roddy Piper) i hans kamp för att få ett underbetalt jobb och lite soppa på härbärget för hemlösa i Los Angeles. Polisen jagar piratsändare som bryter TV-reklamen för subversiva politiska budskap om att verkligheten bara är en stor konspiration. Någon klottrar THEY LIVE på väggarna. Snart snubblar Nada över just ett par av de magiska solglasögonen och skådar världen för vad den är: vi är slavar under subliminala meddelanden från utomjordiska herrar och deras allierade bland politiker och affärsmän. Nada bestämmer sig för att rensa upp, och ger sig ut på stan med den odödliga repliken I have come here to chew bubblegum and kick ass.. and I am all out of bubblegum!”

Pretentionerna?

Man bör aldrig avfärda John Carpenter som ”bara” en skräckfilmsregissör, och den här gången har han helt uppenbart en agenda. Filmen släpptes mitt under brinnande valkampanj 1988, i slutet av Reagans styre. Med sin övertydliga symbolism vill filmen skaka liv i det sovande amerikanska folket.

Världsbygget och rymdskeppen!

Jorden är alltså invaderad sedan länge, och alla viktiga positioner innehas antingen av utomjordingar förklädda till människor, eller överlöpare till människor som tjänar ekonomiskt på att liera sig med de styrande. Människorna går som i en dröm, utan att se de grinande skräckansiktena hos sina härskare, och utan att se att varje tidningssida, reklamskylt och TV-sändning innehåller budskap som LYD! INGA SJÄLVSTÄNDIGA TANKAR! Det är, inte helt oväntat, media som skickar ut signalerna som håller folket sovande. Det blir därför dit Nada och hans rebellkompisar beger sig för att få slut på förtrycket, en gång för alla.

Nada tänker sig att kick ass

Design och specialeffekter;

Tydligt förankrat i 1980-talets USA, en period vi alla älskar att de på film. Nadas översvullna muskler och hockeyfrilla skulle inte varit möjliga som attribut på en actionhjälte från någon annan filmera. Carpenter låter sin film utspelas mycket på gator, gränder och härbärgen för de fattiga och utslagna. Vår hjälte och hans kamrater smyger omkring på bakgårdar och blir misshandlade av poliser i skydd av mörkret. Det är en dyster värld. Dessa slitna miljöer kontrasteras mot en annan filmkliché som vi brukade se i amerikansk 80-talsfilm: De Rika Svinens Kontor där äldre män i kostymer och kvinnor i fantastiskt hår intrigerar för att kunna fortsätta suga ut underklassen.

Filmens mest minnesvärda visuella element är visionen man får då man kikar genom solglasögonen: då blir allting svartvitt, och grinande dödskallar stirrar på en från alla håll. Lite komiskt, men också lite läskigt.

Luckor i manus,

Motståndsrörelsen har ett helt lagerhus fullt med solglasögon som avslöjar utomjordingarna. Ändå är det ingen som vet något. Man förstår inte varför de helt enkelt inte sprider solglasögonen så snart de bara kan. Och med tanke på hur snabbt konspirationsteorier sprider sig (inte minst sedan internet kom) så verkar det helt osannolikt att det ska vara så svårt göra sin röst hörd för motståndsrörelsen. Carpenter går lite för långt i sin konspirationssymbolik, och råkar skildra ett samhälle där ingen tror på konspirationsteorier. Det sänker tempot.

Även presidentkandidaten är utomjordisk

Domen:

Den enes motståndsman är den andres terrorist, men här är det ingen tvekan om var John Carpenters sympatier ligger. För att få med oss i publiken på noterna öser han på med både känslosamhet och en massa fighter där cyniska oneliners haglar i luften. Jag har därför lite problem att få ihop They Live till en helhet. Den är på alla vis underlägsen tidigare filmer som The Thing eller en samtida liknande satir som Paul Verhoevens RoboCop. Som samhällskritik målar They Live med de allra bredaste penseldragen, och att lösningen på alla samhällsproblem skulle vara  ”kick ass” blir lite som att Carpenter sviker allt det han bygger upp under filmens mer eftertänksamma (och lite för långa) inledning. Filmens stjärna, Roddy Piper, är ett annat svagt kort. Han är märkligt uttryckslös och passiv under filmens första timme, och har varken den råbarkade tyngd eller komiska timing som rollen kräver.

Men trots bristerna är They Live ändå Carpenter på sitt mest kreativa humör, och bjuder på tillräckligt många spektakulära slagsmålsscener och bisarra detaljer för att hålla för att se om än idag. Och samhällsklimatet idag, där de rika blir allt rikare medan en växande underklass sjunker allt djupare i kvicksanden, är tyvärr inte helt olikt John Carpenters satirvärld från 1988.

Läs mer: Rymdfilm om John Carpenter

För mer kosmisk klasskamp, se även Elysium 

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter